"Alternativet till åtstramningar"

Hittade nyligen en engelsk sajt som heter New Left Project, och där har man börjat fundera på alternativ till den nya våg av "sparsamhet" (nedskärningar) som nu hotar europeerna i finanskrisens spår. Jag har försökt översätta en artikel av Tim Bending vars original finns här. Det är en snabb grovöversättning så det kan finnas fel, men jag hoppas författarens synpunkter inte blivit alltför förvanskade. Den som orkar läsa en bit kommer att upptäcka att gamle Keynes åter kommer till heders. Robert Reich är inne på samma ämne och samma Keynes, och ungefär samma lösning: omfördelning för att stimulera ekonomin. (Och här en artikel av Jeffrey Sachs som talar om post-Keynes men som ändå är inne på samma linje som de två andra.)

Vad som saknas i artikeln nedan är flera saker: hur (och av vem) skall det här genomdrivas, hur gör man om den lilla elit som kontrollerar ekonomin blånekar och skriker på polisen, antas den här lösningen vara permanent eller finns det ännu mer djupliggande problem i ekonomin som kommer att driva fram nya kriser, hur kombinerar man tillväxt med växande resurskriser? Det kanske finns flera frågor, men jag antar att den reformistiska inställningen där motsättningen mellan arbete och kapital inte klargörs ordentligt gör att hela idén riskerar att falla sönder. Men det betyder inte att artikeln är ointressant, så här följer den:


Alternativet till åtstramningar

Alternativet till nedskärningar är inte att bara låna mer. Det är omfördelning och skapandet av ett mer jämlikt samhälle. Detta är inte bara gott i sig; det ger stimulans till konsumentefterfrågan och håller snabbt på att bli den sista realistiska möjligheten för att säkra en ekonomisk återhämtning. Den här artikeln förklarar det ekonomiska skälet för omfördelning.

För någar veckor sedan skrev Kevin Blowe på New Left Project om behovet av ett klart uttalat motstånd mot massiva nedskärningar: en Alternativ Plan för Den Ekonomiska Krisen. Från bidrag på den här sajten och annorstädes kan vi börja se vad en sådan plan skulle kunna se ut som: preferens att beskatta de rika hellre än nedskärningar för de fattiga; preferens för investeringar i vad som är socialt nyttigt och nedskärningar i slöseri som militärprojekt. En massa goda ideer. Men kanske vi går runt huvudfrågan: Hur kan vi främja ekonomisk återhämtning? Hur kan vi skapa jobb? Hur kan vi hantera den massiva privatekonomiska skulden från de senaste årtiondena? Och hur kan vi, slutligen, hoppas på att få tillbaka den offentliga upplåningen till en hållbar nivå?

Standardekonomer verkar bara erbjuda fyra osmakliga vägar framåt:

Försök balansera budgeten genom nedskärningar och/eller skattehöjningar, och hoppas, men riskera skapandet av en nedåtgående spiral av recession och deflation (neoklassisk/thatcheristisk).

Fortsätt låna och hoppas att tillväxt (som inte är beroende av fortsatta stimulanser) på något sätt återkommer innan obligationsmarknaden drar ur proppen (ortodox keynesianism).

Devalvera valutan och låt inflationen ta bort skulderna (i själva verket en regressiv skatt på användare av valuta, i synnerhet vanliga sparare) och hoppas.

Partiell eller fullständig statsbankrutt (med risken för en rekyl om det finansiella systemet kollapsar), och hoppas.

Det stora hoppet verkar vara exportledd tillväxt, men som det har noterats är det inte klart vem som skall ta hand om all import. Vad vi behöver är snarare en lösning än ett alternativ.

Nyckeln till återhämtning är att stödja och stimulera aggregerad efterfrågan, som keynesianerna förespråkar. Problemet är att den standarkeynesianska kuren med budgetunderskott är hållbar bara om det sker en snabb ekonomisk återhämtning. Som beskrivs nedan verkar vi inte befinna oss i det sammanhanget. Många länder i Europa är redan ute i marginalen.

Detta är varför vänstern behöver vända sig till en i stort förbisedd observation som Keynes gjorde (fast den antyddes på den här sidan av Susan Pashkoff) att skattebaserade offentliga utgifter i sig stimulerar efterfrågan, och att ”Om skattepolitiken medvetet begagnas som ett medel till inkomstutjämning förstärks givetvis dess verkningar i riktning mot ökad konsumtionsbenägenheten.” (Citatet från Keynes' Allmän teori, kap 8 sid. 130. bokförlaget Pontes 1994). Med andra ord: omfördelning kan användas för att skapa en stimulanseffekt, främja skapandet av arbeten och återhämtning, utan ett nödvändigt behov för fiskal expansion, bara genom att fördela existerande resurser på ett annorlunda sätt.

Vi måste förstå varför så är fallet. Förklaringen kastar också en avslöjande ljus på ursprunget till den nuvarande krisen.

Att spara är bra, men det kan ju vara med måtta

Förklaringen till ihållande arbetslöshet

Keynes' utgångspunkt var hur individer uppträder vad det gäller sparande och konsumtion. Hur mycket av vår inkomst vi sparar bestäms av hur stor inkomst vi har (självklart) och vår underliggande önskan att spara i förhållande till konsumtion. Det senare påverkas av en stor mängd faktorer, inklusive räntesatser, förväntningar om framtida behov, förväntan om nyttan av framtida konsumtion, samt kulturella värderingar.

Keynes noterade att när folk blir rikare tenderar de att spara en större andel av sina inkomster. Detta beror av att nyttan av ytterligare konsumtion faller med ökande välstånd. Samma sak stämmer på nationell nivå: sjunkande arbetslöshet betyder ökad genomsnittlig hushållsinkomst och skapar en tendens för den allmänna sparnivån att öka.

Detta skenbart oskyldiga fakta har långtgående betydelse. Ökat arbete betyder å ena sidan en ökning produktion av varor och tjänster. Å andra sidan betyder det ökade inkomster och konsumentefterfrågan, men eftersom tendensen att spara samtidigt ökar stiger konsumtionen inte lika fort som produktionen. Den börjar släpa efter utbudet. Marknaden kan svara på en sådan obalans på flera sätt.

• Ökad export kan suga åt sig den ökande produktionen (om du har tur).

• Ökade inhemska investeringar av företag kan suga åt sig den ökande produktionen och besparingarna. Olyckligtvis är investeringar över behovet att stödja konsumtion ohållbara (olönsamma) på lång sikt. Sådan överinvestering kommer att medföra en kompensationsperiod av underinvesteringar. Detta är den klassiska konjunkturcykeln.

• Spekulation på tillgångspriser (fastigheter, värdepapper) kan suga upp ökade besparingar och åter sända ut dem i cirkulationen och därmed stödja konsumtionen. Uppenbart är detta också ohållbart (en bubbla), man lånar i själva verket efterfrågan från framtiden.

• Ökad konsumentkredit kan suga upp besparingar och stödja konsumtion. Detta är länkat till spekulation på tillgångspriser (fastigheter) och är lika ohållbart. Efterfrågan är i sjäva verket lånad från framtiden.

• Företag kommer att reagera på ökade lager av osålda varor genom att skära ner produktion och personal, minska inkomster och göra att sparkvoten återgår till sin tidigare nivå.

Med andra ord kommer på lång sikt marknadens osynliga hand att balansera samlat utbud och efterfrågan genom att upprätthålla tillräcklig arbetslöshet för att säkra att folk inte sparar för mycket av sina inkomster. På kort sikt kan emellertid olika sorters bubblor lura oss att tro att en hållbar tillväxt av sysselsättning har ägt rum.

Keynesianism och kapitalismens ”guldålder”

1950- och 1960-talen ses som kapitalismens ”guldålder”. Ett sammanflöde av faktorer upprätthöll en låg önskan att spara som stämde med en en hållbar sparkvot vid en hög sysselsättningsnivå. Dessa faktorer innefattade en ansamling av privat sparande efter krigsåren och Trettiotalskrisen, uppdämd efterfrågan av varor som hus i förorterna, bilar och hushållsmaskiner, och välfärdspolitik och organiserad arbetskraft som ökade ekonomisk trygghet och minskade ojämlikheter.

I den gynnsamma miljön var det inte svårt att uppnå något som full sysselsättning, och det aktuella problemet sågs som att motverka konjunkturcykeln, säkerställa att en nedgång var grund och inte förvandlades till depression. Den ortodoxa keynesianismen använde således offentliga underskott och överskott för att möta fluktuationer i utgifter för privata investeringar och att stödja den samlade efterfrågan. För en tid fungerade det.

Vad är detta? Några neoklassiska nationalekonomer som gör en skrämmande utflykt i verkligheten och längtar tillbaka till sina fina teoretiska modeller?

Keynesianismens gränser

Sedan kriget har de industrialiserade ekonomierna blivit rikare, samt äldre, och allt mer inriktade på besparingar för äldre dagar. På senaste tiden har neoliberalismen gjort saken värre, ökat ojämliheten och monterat ner välfärdsstatens säkerhetsnät och därmed åter uppmuntrat sparande. Sysselsättningsnivån kompatibel med uthålligt sparande, lånande och investerande har fallit. Denna process började i det sena sextiotalet.

Ortodox keynesianism var bra som anticyklisk politik men den kunde inte upprätthålla sysselsättning under en sådan långvarig trend. Vid slutet av sextiotalet började stödjandet av tidigare nivåer av sysselsättning kräva ännu större fiskal och monetär stimulans, med ännu mindre möjlighet att återställa räkenskaperna. Det var ohållbart.

Privatiserad keynesianism – 1979-2008

Ledda av anglosaxiska ekonomier såg åttio- och nittiotalen en svängning mot vad Colin Crouch har etiketterat som ”privatiserad keynesianism”. Med andra ord: mer av samma sak, bara med offentlig upplåning ersatt av privat upplåning och spekulation som motorn för ohållbar efterfrågestyrning. I USA steg den totala skulden från 154% av BNP 1970 till 373% (53 tusen miljarder $) första kvartalet 2009 (se här tabell L1 och här tabell B-1). Denna tendens har följts av uppgången för FIRE-sektorn (Finance, Insurance and Real Estate). På 1960-talet stod den för 15% av USA:s inhemska företagsvinster, genomsnittet för 2000-2008 var 35%, med topp vid 43,8% (see här tabell B-91). Det är vanligt att skylla tillväxten av finansiella pyramidspel på avregleringar, som om allt hade varit bara bra utan avreglering. Men det fanns ett underliggande problem med stagnation, och tillväxten av ”förnyandet” av finanssektorn, underlättad av neoliberal avreglering, verkade erbjuda en lösning.

Dessa tendenser hjälpte verkligen till att stötta upp konsumentefterfrågan och sysselsättning, och skapade även konsument(skuld)ledda högkonjunkturer i USA, Storbritannien och på annat håll, och sög åt sig sparande och export från de mer sparbenägna Tyskland och Japan. Men dessa tendenser var aldrig hållbara, utan utlöste en rad av allt värre kriser från sparbankerna i USA till ”dot.com” och ”subprime”. I vartenda fall har regeringar och centralbanker räddat det finansiella systemet och fungerat som yttersta låneinstans, men deras möjligheter för vidare utköp närmar sig gränsen.

Alternativet till sparande

Sedan 2007 har regeringarna återvänt till ”offentlig keynesianism”. Budgetunderskott har varit rätt, men i frånvaro av en stark återkomst i tillväxten blir det snabbt ohållbart. Med obligationsmarknader som hotar att neka återfinansiering av skulderna vänder sig nu regeringar från stimulanser till nedtryckande fiskal åtstramning.

Ändå pekar denna korta berättelse på den alternativa metoden beskriven i början av den här artikeln. Omfördelning av inkomster sätter mer pengar i händerna på dem som tenderar att konsumera en högre andel av sin inkomst (de fattiga), och mindre i händerna på de välmående som tenderar att spara mer av vad de får. Tekniskt sagt; det höjer sysselsättningsnivån som stämmer med en uthållig nivå på sparandet. Enklare uttryckt ger det ekonomisk stimulans, ökvar efterfrågan på ett sätt som inte beror av lån eller att trycka mer pengar, men bara omfördelar existerande resurser på ett annat sätt.

Allt detta kunde vara självklart. Under åratal har efterfrågan, och därmed tillväxten, understötts av stora inkomstöverföringar från de välbärgade till de mindre välbärgade i form av lån. Nu är problemet att de mindre välbärgade är överskuldsatta; denna särskilda form av stimulans kan inte fortsättas, och hotar även att köras baklänges när de välbärgade kräver sina pengar åter. Den tänkta lösningen av sparsamhetspolitiken är i grunden att tvinga de mindre välbärgade att betala av sina räkningar; skattebetalarnas pengar används för att rädda huvudsakligen välbärgade sparare, medan de mindre välbärgade står för notan genom nedskärningar av offentlig service. Uppenbarligen är inte detta alls någon lösning för det grundläggande ekonomiska problemet. Alternativet till nedskärningar är en liknande omfördelning av välstånd som skapar en liknande ekonomisk stimulans. Skillnaden är att pengarna inte behövs betalas tillbaka.

Fattiglappar som ber om bidrag?

Delar i en alternativ plan

En alternativ plan behöver täcka tre områden: vi behöver en krisplan för att skydda besparingar, pensioner och banktjänster i den reala ekonomin; vi behöver en plan för en radikal reform av det finansiella systemet, såväl nationellt som en del av en international ansträngning med målet att befria demokratiska stater från konsekvenserna av spekulanters irrationella gruppbeteende, och vi behöver en plan för att minska ekonomisk ojämlikhet.

Vad det senare betyder i praktiken är inte svårt att gissa. Den övergripande fiskala hållningen bör vara att vidhålla eller öka offentliga utgifter som en procentsats av BNP, att använda budgetunderskott som ett positivt stimulansverktyg så långt som möjligt, och att minska underskottet om så behövs, huvudsakligen genom beskattning, och skära ner bara i områden med små stimulanseffekter såsom försvaret. Beskattningen behöver göras mer progressiv, inklusive effektiva ingripanden mot kryphål och skattesmitning. Nya offentliga investeringar (en grön ”New Deal”?) bör inriktas på områden som skapar många nya arbeten, såsom förbättringar av hushållens energieffektivitet. Slutligen behöver vi en industripolitik som siktar på att minska löneojämlikheter genom lagstiftning om minimi- och kanske maximilöner, och en mer förmånlig miljö för organisering på arbetsplatserna och kollektivavtal.