Jag fläskade i med ett diagram över den officiella arbetslösheten i USA i ett tidigare inlägg. I en av kommentarerna nämnde jag frågetecken om statistiken, exempelvis att en del grupper av arbetslösa inte räknas in. Ta sådana som helt enkelt gett upp, eller som sitter på korttidsjobb när de skulle vilja arbeta heltid.
Idag hittade jag en artikel som tar upp den här problematiken och som även levererar alternativa siffror - betydligt högre. Summan beror ju av vem och vad man räknar. Artikelförfattaren säger att den verkliga kan vara dubbelt mot den officiella. I så fall skulle USA:s verkliga arbetslöshet vara uppåt 16 procent, inte åtta.
Artikeln ger intryck av att en del arbetslöshet döljs genom att folk trycks in i arbeten som de egentligen absolut inte vill ha, helt enkelt för att arbetslöshetsersättningen är så dålig. I USA sker detta mycket snabbare än i Europa. Där har vi en intressant fråga: formellt ger detta USA en bättre statistik vad det gäller arbetslöshet, men är kvalitetsaspekten helt oväsentlig? Dels att det är arbeten som betalas dåligt, dels att de kan vara kroppsligt och mentalt skadliga.
Kan det i själva verket vara så att USA i större utsträckning har mängder av okvalificerade och tämligen meningslösa jobb som kan existera för att folk tvingas att ta dem trots att det inte går att leva på lönen man får där? Och vad betyder detta för ekonomins utveckling i stort? Hur många som sitter med den typen av jobb har försökt hålla skenet uppe genom lånefinansierad konsumtion? - Jämför Sverige, där det under några årtionden var en medveten politik att försöka rensa bort den typen av låglöne- och lågproduktivitetsjobb. Att desperat försöka trycka in folk på arbetsmarknaden till vilket pris som helst kanske inte är värt priset om man ser till resultatet?
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
10 kommentarer:
Första gången jag var i staterna slogs jag av hur många meningslösa jobb det existerade i det amerikanska samhället. I en klädbutik hade man tre personer i kassorna, en som pratade med kunderna, en som tog betalt och en som packade in varorna. Över dessa vakade en supervisor, dvs de var egentligen fyra pers. I snabbköpen var de istället tre, en som registrerade inköpen, en som packade in varorna och en supervisor som övervakade att de två plus de tio andra i personalen som stod vid de andra kassorna gjorde sina jobb som de skulle. Allt detta kan en i ICA:s kassa ta hand om, mot att kunden själv packar in varorna.
På Parkway och avgiftsbelagda Interstate-vägarna (motorvägssystemet med max 105 km/h i hastighetsgräns) var det två personer man mötte, en som hade som uppgift att ge ut kort likt betaljbiljett och en som tog emot biljetten och skötte betalningen när du kom till tullen. Bägge personerna skulle och är bortautomatiserade i de flesta europeiska länder. Likadant i parkeringshusen.
Till detta en massa meningslösa uppgifter på flygplatserna såsom att dirigera folk in i rätt kö istället för att återigen köra med att låta folk få köa bäst de vill eller någon form av automatiskt lucksystem.
Till detta skulle jag nog vilja lägga till att om man räknar bort korttidsjobben så hamnar man nog på 20-25% arbetslöshet, för man måste ha minst två (före krisen, nu säkert) tre jobb för att kunna försörja sig på lönearbete med minimum wage.
USA har till skillnad från de nordeuropeiska välfärdsstaterna aldrig haft den typen av politik att medvetet ta bort låglöne/lågproduktivitetsjobb, men åtminstone runt tiden mellan 1940-1970 då det var krig och full sysselsättning hade man produktivitet per capita vida högre än alla andra länder och många sådana jobb bortautomatiserades, inte minst fabriksjobb. Då fanns å andra sidan problem med medveten lönediskrimninering av svarta, hemmafruar (eller i de fall kvinnor arbetade hade mycket lägre lön än männen). Inte minst den kvarvarande tillverknningsindustrin kör fortfarande på gamla maskiner och nyinvesteringarna har sjunkit i allt högre grad sedan cirka trettio år tillbaka, vilket sammanfaller ungefär med när facket på Chrysler gick med på lönesänkningar 1979. Undrar om inte detta är et mycket dåligt förebud för Sverige, ty lönesänkningarna har ju knappast hjälpt att få den amerikanska tillverkningsindustrin på fötterna.
För mig är arbetslöshet per defintion en som vill ha arbete men inte har hittat något. Därför menar jag att personer som utbildar sig inte är arbetslösa, personer som deltar i arbetsmarknadsåtgärder vet jag däremot inte hur man skall klassificera.
Den federala arbetslöshetsersättningen är låg, runt 15% av din tidigare inkomst. Vissa stater har lite extra och tidslängden för förmånen är ganska tidsbegränsad. Jag har för mig att det är 26 veckor och att detta kan förlängas ytterligare 33 veckor. Kort sagt, det är mycket svårt att överleva på dessa pengar. Visserligen är alla med i detta federala program utan egen insats, men mycket mer än grötsalt ger det knappast. Med så låg inkomst finns andra kostnadsänkningar men fet blir man inte på dessa pengar.
Har man inte gott om egna pengar är alternativet inte mycket annat än att hitta ett jobb så fort som möjligt. Här finns också en mentalitetskillnad mellan Sverige och USA. Generellt sett anses det inte förnedrande att ta ett jobb med lägre status en tid, utan tvärtom visar det att personen är ansvarfull för sig själv och eventuellt sin familj.
Även i tider med låg arbetslöshet är det tufft för många att få ihop ekonomin. Jag har flera bekanta som har inneboende och då pratar vi inte singlar utan även parförhållanden där båda jobbar behöver ibland ha en inneboende för att få det hela att gå ihop. Min uppfattning är att ett sådant boende inte är speciellt gångbart i Sverige, det betraktas i princip som förnedrande.
Att det finns gott om okvalificerade jobb till låg betalning får jag inte till att vara det samma som meningslösa jobb. Det som är riktigt bortkastat är när dessa personer inte används till något och känner sig nedslagna för att ingen vill anställa dom. Hur det än är så är det lättare att söka ett jobb när man har ett än när man har gått lång tid arbetslös
H2
Bullshit jobs, kallas det och det finns en hel del sådana.
Men USAs statistik är inte helt jämförbar med andra dito. Jag har för mig att de inte räknar fängelsepopulationen som arbetslös. Fångvården är väl trots allt USAs mest omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärd.
Sen så tror jag statistiken baseras på antal folk som ansöker om arbetslöshetsförsäkring, vilket långt ifrån alla gör/kan.
Tack för flera intressanta synpunkter och upplysningar. Jag tycker mig se receptet till hur man kraschar en ekonomi här.
1. USA hade halva industriproduktionen i världen när Andra världskriget tog slut. Sedan har man inte underhållit industrin utan låtit den förfalla och dels flytta till låglöneområden i USA, dels till utlandet.
2. Låga löner och gott om arbetskraft (med ofta låga kvalifikationer) har gjort det möjligt att hålla igång en stor arbetsmarknad som annars kunde ha rationaliserats kraftigt. Detta är märkligt med tanke på att den moderna rationaliseringsrörelsen kom från USA. Men japaner och svenskar var skickligare att använda dess lärosatser.
3. Lägg till detta ett utbildningssystem med svåra brister. Lennart Frantzell skriver om det på sin blogg ibland. USA har några toppskolor men resten verkar mest vara skräp, och dessutom börjar invandrade asiatiska tekniker åka hem igen. Obama är medveten om problemet.
Lägger man ihop det här har man receptet till en rejält långvarig och plågsam krasch (inte bara en tillfällig lågkonjunktur). Dessutom är det tydligt att mängder av billiga jobb inte gör ett land immunt mot svåra ekonomiska kriser trots att det borde vara så enligt den neoklassiska nationalekonomin.
En annan aspekt av det hela kanske är den ökande risken att fastna på ett sluttande plan: från välbetalda jobb till lågbetalda jobb till inget jobb alls. Om den tendensen är stark hjälper det alltså inte att ta ett dåligt betalt jobb i väntan på att möjligheter till ett bra jobb återkommer - för så blir det kanske inte. Eller att man redan från början fastnar i skräpjobben trots hyfsad utbildning. Hur var det Naomi Klein skrev: No job, no future, no logo.
Jag läste för en tid sedan om statistiken över arbetslösheten i USA. Exempelvis är det så att om en person har jobbat en enda timme en vecka så räknas denne inte som arbetslös den veckan.
Ja, det finns lögn, förbannad lögn, och statistik!
Anonym har väldigt mycket rätt i de till synes meninglösa jobben. Det som är positivt med några av dessa job är att ungdomar får in en fot på arbetsmarknaden, ofta jobbar dom samtidigt som dom studerar. Det är betydligt svårare i Sverige och Europa att hitta den typen av jobb. Inom parantes blev jag förvånad över hur många meningslösa jobb det finns i lokaltrafiken i Stockholm. Vakter som bara står och tittar och dessutom en person sittande i en lucka trots att det finns ett automatiskt system för biljettläsning.
Sveriges industri med några undantag har faktiskt aldrig rationaliserats speciellt mycket jämfört med andra industriländer. Någon som minns SAABs fiasko med fabriken i Malmö? Istället har man använt devalvering av kronan för att förbättra sin konkurrenskraft. Från tid till annan har råvaruindustrin gjort ordentliga vinster, men det har berott på världsmarknadspriserna och inte på en ökad egen produktivitet.
Ett av industrins problem i USA är den stora inhemska marknaden. Det går att ha ett stort företag som enbart levererar prylar til 300 miljoner personer och inte bry sig om export. Ett hyfsat stort företag i Sverige måste däremot klara av att exportera för att klara sig. Nationalekonomiskt är det ibland fördel att vara på en liten marknad.
En liten fundering, vilken industri har byggts upp i Sverige de senaste 30 åren och var finns den tillverkningen?
H2
Vad jag minns sänkte man leveranstiden för AXE från ett halvår (en tid som man ändå inte kunde hålla) till en vecka under min tid på LME. Naturligtvis var det mycket förarbete innan fabriken i Östersund kunde plocka ihop en AXE på en vecka, men det var ju snabbt i alla fall. Så där kan man prata om rationalisering. Sedan såldes ju den och de andra fabrikerna och nu finns det väl inte mycket kvar av L M Ericssons industriimperium längre.
Sedan har ju datoriseringen sett till att en hel del enklare ingångsjobb och rutinjobb försvunnit, som kontorsbud, ekonomiassistenter och sekreterare.
Annars är har det ju inte skapats så mycket nytt under de senaste åren. Det har varit de gamla industrierna som ibland förnyat sig, medan verkligt nya verksamheter har haft svårt att växa upp. Det är klart att när IT-boomen kom var det många där, men de försvann ju raskt när den bubblan sprack.
Bjorn, självklart finns det bra exempel på rationaliseringar. Oftast berodde dessa på att konkurrenterna utanför Sverige kund lova exempelvis kortare leveranstider. Allt i en affär handlar inte om priset.
När det gäller just Ericsson eller numera Sonyericsson så tror jag inte man tillverkar en enda mobil i Sverige, det är outsourcat till lågkostnadsländer.
Nokia däremot har en realtivt stor tillverking i högkostnadslandet Finland och anser att ingen kan tillverka en mobil så effektivt som dom.
H2
Jag såg från sidan hur det var när mobiltelefontillverkningen började och då var det illa skött. Men man jobbade upp sig. Men jag har ingen koll på läget idag, om fabriken i Kumla finns kvar exempelvis.
Problemet i Sverige är nog det förbannade gnällandet av chefer som inbillar sig att allt är bättre i utlandet. Det är deras chans att komma dit nämligen, genom chefsjobb på en svenskägd fabrik. Annars vill väl ingen ha svenska direktörer. Då hugger de inte i som de förmodligen mindre gnälliga finnarna gör. Generell gnällstämning är inte bra om man vill utveckla en positiv verksamhet. Jag är glad att jag är borta från det där.
Skicka en kommentar