Den osynliga foten

I alltid pigga och aktuella Grönköpings veckoblad får vi veta att den osynliga foten har upptäckts. "Den osynliga handen", omtalad av Hr. A. Smith,  som skulle lösa alla problem bara marknadskrafterna släpps lösa har visat sig helt handfallen. Nu har Grönköpings store tänkare, grund.rektor Ludwig Hagwald listat ut att  det i själva verket är "den osynliga foten" som sätter krokben för det finansiella systemet.

Det tycker jag låter som en helt rimlig slutsats. Notera också att veckobladets illistiga redaktion ersatt en tänkt bild av just A. Smith med en annan bild föreställande Herr Doktor Karl Marx! Det kan vara en antydan om något ... .

Konstutställning 16

Denna målning på duk är ganska ovanlig i min produktion - det är en temperamålning. Tempera ger färger som samtidigt är hållbara länge men samtidigt är milda. Färgpulver, äggula och vatten är vad man blandar ihop för att göra själva färgen, och sedan är det "bara" att måla. Motivet är taget ungefär ur minnet av hur det såg ut från sluttningen ovanför en sjö i Lappland som ännu var täckt av is som dock började gå upp. På låglänta områden hade snön smält undan men bladen hade ännu inte slagit ut på fjällbjörk och vide, och dagen var grå och lite disig. För att få lite mer lapplandskänsla ritade jag dit en ren också.

Föregående inlägg i denna serie här.

Tillväxtens villkor

Uppfiskat direkt från Max Gustafsons blogg - så sant, så sant, en sorts kris!

Här är ett utdrag ur en intressant text från bloggen Gemensam om en större text författad av den skarpsinnige norrmannen Erik S. Reinert, på tal om den pågående krisen:

Att tro att vi i Nordeuropa ska slippa undan är naivt, även här ska vi spara för att kunna ösa in pengar i bankerna nästa gång dessa spekulerar bort sig. Det är bara i Kina och Indien där man har mer fokus på produktion än på finanser som reallönerna fortsätter att öka. Fokus på finanser leder alltid till sänkta reallöner, fokus på produktion till höjda. ...

... den tekniska utvecklingen [riskerar] att stanna av. Den drivs nämligen på genom kapitalisters ständiga strävan att komma undan höga lönekostnader. Om lönerna bara ökar i Kina blir det där, och bara där, som den tekniska utvecklingen fortsätter. Resten blir ett bakvatten.

Lösningen är att slakta finansvärlden, eller tvinga den att underordna sig realekonomins eller den materiella produktionens krav. ...

Välfärdsskeptiker har länge påpekat att New Deal och den nordiska folkhemspolitiken inte gjorde ett dugg för att få igång ekonomin på 30-talet; det var först kriget som lyckades. Reinert pekar på orsaken: New Deal var på rätt spår, men det var först kriget som krossade budgethökarna politiskt.

Det är lite punkter här och där för utelämnad text, men kolla in originalinlägget så ser du vad du missat.

Ta också en titt på Lena Sommestads nya bloggpost som åtminstone utandas lite progressiva tankar. Med tanke på hur icke-progressiva socialdemokraternas ledare i övrigt är så behöver detta inte betyda så mycket, men man får väl vara tacksam för det lilla. Det kan bli avgörande en krisartad dag. Det står om "tillväxt" vid ett flertal tillfällen, men möjligen med en underton av att det inte är helt bra med den i alla fall. Men det måste sägas rakt ut, att tillväxt borde växlas till nedväxt på ett ordnat sätt (innan så att säga hela skiten ramlar ihop av sig själv).

Indisk tecknare ser på internationell ekonomi

Hur det egentligen är ställt med indisk humor vet jag inte så mycket om, men här är ett par teckningar som av Ninan från Times of India. Såväl den skakiga $ som den skakiga € får sig en känga. Har vi någon bra översättning på "austerity soap"? - Jag tror jag skulle dra till med det gamla uttrycket "fattigsoppa". För det är väl där ett till synes hjälplöst €uropa hamnar om inte folk tar sig samman jäkligt fort och slår tillbaka!

Är du fortfarande kamrat?

Det var länge sedan jag skrev något om Nepal här på bloggen. Den politiska situationen har varit permanent krisartad och i stort sett bara gått ut på att övriga partier försökt hindra att maoisterna får det genomslag i politiken som de borde ha som största parti efter senaste valet. För landet och folket har man inte tagit något ansvar och det hela har förvärrats av att delar av maoisternas ledarskap tycks ha sadlat om och givit upp den revolutionära kampen. Det är alltid OK att förhandla och kompromissa vilket gamle Mao själv nog skulle ha påpekat, men det finns gränser som inte bör passeras eftersom man då sviker och saboterar den kamp som så många offrat så mycket för. Och det är det som Prachanda och Bhattarai har gjort anser många medlemmar i deras parti, och de har gjort det av privata egoistiska skäl. En dikt av en missnöjd medlem har cirkulerat på nätet ett tag, och jag har försökt mig på en översättning (den som inte gillar den får gå längre ner och läsa den engelska versionen som jag antar i sin tur är en översättning från nepali). Om man tänker lite bredare: det här kan vara en klagosång i vilket massparti som helst där ledarna från att ha varit du och kompis med medlemmarna och folket på gatan går till att segla iväg till sin egen oåtkomliga sfär.

Kamrat!

När du var på gatorna

talade du revolution

Kamrat!

När du var i slummen

talade du befrielse

Kamrat!

När du var med folket

som fisken i vattnet

Talade du marxism

Talade du leninism

Talade du maoism

Du talade så mycket

socialism och kommunism

och jag vet inte vad

Men nu kamrat!

När du är ordförande

hör du inte

vad gatan skulle vilja säga dig

Men nu kamrat

När du är i ditt himmelska kungarike

besöker du inte slummen

inte ens bara för att ta reda på

om de är lyckligt döda

eller fortfarande lever

Men nu kamrat!

När du är i palatset

möter du inte folket

ens för att klargöra

vilka klagomål de skulle vilja framföra

Ärligt talat

om du inte bekymrar dig:

Det du var i det förflutna, kamrat

är du inte i nuet

Du har ändrats så underbart

när ingenting ändras

med ditt vänliga godkännande

Får jag ställa den viktigaste frågan:

Å, kamrat!

Är du fortfarande kamrat

eller vad som helst

utom kamrat?

Poem: Are you still a comrade?

by Dil Sahni

Comrade!
When you were in the street
You spoke revolution

Comrade!
When you were in the slums
You spoke liberation

Comrade!
When you were with the people
Like the fish in the water

You spoke Marxism
You spoke Leninism
You spoke Maoism
You spoke so much
Socialism and Communism
And what not

But now Comrade!
When you are in the chair
You do not hear
What the street would say to you

But now Comrade
When you are in your heavenly kingdom
You do not visit the slums
Even just to confirm
Whether they are happily dead
Or still alive

But now Comrade!
When you are in the palace
You do not face the people
even just to ascertain
What complaints they would make

Frankly speaking
If you don’t mind
What you were in the past Comrade
You are not in the present
You are wonderfully changed
When nothing is changed
with your kind permission
May I ask you the crux of the question

O Comrade!
Are you still a Comrade
Or everything
Except a Comrade.

Man blir glad

Man blir glad och känner trygghet och tillförsikt inför framtiden när senaste numret av Historisk Tidskrift dunsar ner i brevlådan med ett temanummer om ... döden ... .Jaha, ja ja, vi skall väl alla den vägen vandra. Tack för den fina tajmingen med detta nummer, mitt i hösten och allting!

August citerar en ekonom

Förr var det ordning på nationalekonomin, inte bara en massa struntprat och obegripliga matematiska formler som mest syftar till att dölja att verksamheten är rent bedräglig. Tack vare August Strindbergs ansträngningar att skriva Sveriges kulturhistoria kan jag här citera ett av hans citat från den svenske 1800-talsekonomen. Agardhs skrifter. (Jo, Agardh var biskop och botaniker också, folk var mångsidiga på den tiden!)

Detta är alltså inte Strindberg, utan ett porträtt av  Carl Adolh Agardh från 1853

När jag tittar i Jonungs och Ståhlbergs Ekonomporträtt. Svenska ekonomer under 300 år (utgiven 1990) kan det konstateras att Agardh ännu anses läsvärd på grund av vissa frågor han behandlar! Dock kanske inte vad som följer just här.

»De råämnen», säger han [Agardh], »Sverige huvudsakligen har att
framdraga från naturens sköte, äro säd, trävaror och metaller.
De två senare finnas där i större förråd än i något annat land,
Och vad sädesproduktionen angår, så kan den, när alla odlings-
bara trakter blivit tagna i bruk, uppdrivas till lika höjd som
Danmark. Sverige kan således, medelst frambringandet av
dessa tre råämnen, skaffa sysselsättning åt en vida större folk-
mängd än om det skulle använda det däruti liggande kapitalet
till fabriker. Dessa tre produkter utgöra tillsammans icke blott
människosläktets viktigaste nödvändighetsvaror, utan även
villkoret för all civilisation. Utan säd, utan järn och utan byggnadsvirke,
skulle varje folk förfalla till det vilda naturtillståndet.

Norden har säd och södern har druvor. Södra Europa har
olivskogar med små stammar och gråa kronor, förbrända i so-
len; lombardpopplar med hopträngda grenar, som giva ingen
skugga, endast liknande solvisare på slättens tavla. Sverige har
sina evigt grönskande tall- och granskogar; och då södern för-
vekligas i vällukterna av sina orangelundar, vandrar nordbon
under valven av sina bok- och ekskogar, fördjupad i allvarliga
tankar eller hänförd av naturens skönhet. Överallt i södern
förjagas man om sommaren från de heta fälten in i husen.
Överallt i norden drives man från husen ut i den fria naturen.

När Amerika, Indien och Australien hava gruvor av silver
och guld och diamanter, bryter Sverige järn, den ädlaste av
alla metaller, ur sina gruvor, och den bästa kopparn i Europa.
Det arbete, som dessa råämnens frambringande fordrar,
måste ske genom människokraft. Det arbete, som fabrikationen
fordrar, måste ske huvudsakligast genom maskiner.

Det förra arbetet, eller det som råämnenas frambringande
kräver, är ett tungt och mödosamt, men tillika ett fritt arbete.
Arbetaren är därvid herre över sina rörelser; han kan stanna
när han behagar, han kan arbeta fort eller sakta efter behag,
han kan därvid samtala med sina kamrater, han kan tänka på
sin familj eller sina vänner, utan att detta hindrar hans arbete.

Kortligen, arbetaren i norden förlorar vid sitt arbete icke friheten
i sina rörelser, icke friheten i sina tankar, icke friheten i
sina känslor. Arbetet prövar hans krafter till det yttersta, men
det stärker dem; och då han gått ifrån sitt arbete är han, efter
slutad sömn, den följande dagen starkare än förut. Hans muskler
växa ut, hans bröst vidgar sig, hans kinder blomstra och
hans öga tager småningom överallt i norden himlens färg.

Under det männernas arbete i norden sålunda utföres i den
fria naturen, sommar och vinter, sysselsättas kvinnorna hemma
i stugan, icke vid ett vidhängande arbete, utan vid ett
oupphörligt omväxlande vid bestyret av ett hushåll, alltid åtföljt
av åtankan om personer, som äro kära för hjärtat och åt
vilkas trevnad hela detta sysslande är egentligen ägnat.

Om aftonen äro alla hushållets ledamöter samlade och förenade
uti stilla och vänliga känslor och under samtal, varuti
man vid den gnistrande brasan meddelar varandra de viktiga
händelser, som under frånvaron träffat vardera av husets ledamöter.

Se där det allmänna folkets eller arbetarens liv i norden.
Huru förbyter sig icke detta upplyftande skådespel av ett strävsamt
och arbetsamt folk, då vi flytta oss till de västra, industriella
länderna.

Där finna vi arbetarne i massa inneslutne inom fyra väggar,
halvklädda i kvav och förskämd luft, i dunster uppstigande
från de kokta, jäsande råämnena, eller under det dövande
slamret av maskinernas gnisslande och rasslande gång, utan
andra föremål att betrakta än de fuktiga väggarne och den
eviga, taktmässiga, våldsamma och oemotståndliga rörelsen av
maskinernas armar, som lyfta och sänka sig eller gå till höger
och vänster i en oföränderlig likhet.»

Särskilt förtjust är jag i Agardhs tilltvålande av skrälingarna nedåt Valland: "...  då södern förvekligas i vällukterna av sina orangelundar, vandrar nordbon under valven av sina bok- och ekskogar, fördjupad i allvarliga tankar eller hänförd av naturens skönhet." - Där satt den! Skulle dagens ömkliga nationalekonomer kunna göra en så skarpsinnig observation! Och jag tror att det som Agardh skrev hade viss påverkan på Strindbergs egna ekonomiska uppfattningar senare.

Om du känner för att läsa en annan lång och roande uppgörelse med modern nationalekonomi på engelska kan jag rekommendera det här aktstycket. Undrar om de officiellt godkända ekonomerna förstår vilka driftkuckun de blivit?

Citatet kommer från Samlade verk band 10, Svenska folket II, sid. 363-365.

Föregående i denna August-serie finns här.

På mediafronten inget nytt

Jag trodde inte att mitt inlägg Sanning för alla skulle få så många kommentarer. Tack för alla! Nu plockar jag upp debatten från kommentarsfälten och fortsätter från ett nytt inlägg. Tanken på medieplattformar som kan bryta de stora mediemonopolens och stormakternas försök till blockering, censur eller förvrängningar kom naturligtvis upp i diskussionen. Norska dagstidningen Klassekampen togs upp som exempel på ett självständigt pressorgan (den började som en marxist-leninistisk tidning och har lyckats leva kvar med god upplaga) och det kom förslag om att starta något nytt med journalistisk profil - kanske i stil med Huffington Post. Det tycks finnas en och annan som tänder till på den idén.

Jag resonerar något i den här stilen. Vi har en rullande kris som nu drivits så långt att det kapitalistiska samhällssystemet möjligen kan krascha i vår del av världen. Det är med andra ord kanske en situation som den socialistiska rörelsen har haft för ögonen och väntat på sedan mitten av 1800-talet. Systemet är i svår kris, men kunskaperna och medlen för att gå vidare finns också i större grad än någon tidigare under förutsättning att utvecklingen inte tillåts gå vind för våg eller kontrolleras av små negativa krafter. I det läget kunde man förvänta sig att för rörelser som kallar sig socialister eller kommunister borde det inte finnas något viktigare än att samla tillgängliga resurser för att bryta upp bland annat den borgerliga mediablockaden.

Hur många "blockadbrytare" finns det nu? Om vi tar sådana som både finns som papperstidningar och på nätet kan jag ur minnet plocka fram Riktpunkt, Proletären, Flamman, Arbetaren, Etc, Internationalen. Ett halvdussin således, och säkert har jag glömt någon eller några. Dessutom har vi de som bara finns på nätet i form av hemsidor eller bloggar. I själva verket en stor kraft (även om man får räkna med en stor överlappning av läsare mellan olika sajter), men hopplöst splittrad. Vad innebär det om man försöker starta något nytt? Förmodligen att det bara blir en (nät)tidning mer i den redan ganska stora samlingen. För jag misstänker att hur stor den verkliga krisen än blir så kommer det knappast att skapas ett sådant krismedvetande att de olika smågrupperna är beredda att slå ihop vad man har för att gå till offensiv.

Om man skall räkna in ett antal socialdemokratiska papperstidningar med nätsidor i den här samlingen vet jag inte - kan dessa människor överhuvud taget tänkas ha några ambitioner om vi pratar om samhällsförändring? Samtidigt finns ju stora grupper läsare här, förmodligen rätt mycket större än för den första sextetten av tidningar jag räknade upp. Kan man inte misstänka att dessa partitidningar skulle se det som en förstahandsuppgift (enligt gamla socialdemokratiska reflexer) att tiga ihjäl eller bekämpa något som uppfattas som en motståndare till den egna partiledningen och dess kader av ombudsmän - eftersom en ny plattform i sin praktiska politik faktiskt måste bli en motståndare! Partiet har gått från socialliberalism till nyliberalism, och det är nyliberalismen som är systemkraschens ideologiska motor!

Därmed har vi problemet att vilja och resurser finns på olika ställen, och jag vet inte hur man skall komma över det. Den utopiske socialisten Saint-Simon satt i sitt hem och väntade på att en rik man skulle komma och finansiera hans fina projekt, men det kom aldrig någon. Möjligen kan crowd-funding fungera numera, jag vet inte, men det skulle vara en begäran om stöd till folk som förmodligen redan gör en del uppoffringar för att hålla ovannämnda tidningar vid liv. Jag tror i alla fall att om en ny sajt skall få verklig slagkraft så kan den inte skötas som ett helt ideellt projekt, det måste finnas en del proffs som arbetar heltid med journalistik, teknik och administration, och naturligtvis skall ha betalt för det. Teknik och projekt kommer också att kosta. Samtidigt är frågan: vem har ledningen, vems ideer styr?

Det här verkar pessimistiskt, men jag är hellre pessimistisk och blir glatt överraskad än att ägna mig åt ohållbar optimism. Skulle det gå att bygga en radikal och inflytelserik nätbaserad tidning i Sverige för masspridning (även via pdf-upplaga)? En sak är säker: det är inget som jag kan driva igenom! Kan någon skingra min pessimism?

(En tanke på slutet: är det en tidning som behövs, är det inte snarare en högkvalitativ nyhetsbyrå?)

SNS-krisen fortsätter

Om det hade funnits några vetenskapligt pålitliga rapporter som bevisar framgångsrika privatiseringar så hade vi vid det här laget fått höra om dem. Men jag har inte hört något. Praktiskt har en hel del försämringar noterats.  Däremot delar sju medlemmar av SNS' vetenskapliga råd ut en rejäl råsop på DN:s debattsida. Man kan tycka att artikeln innehåller väl mycket av naivitet, som om man verkligen förväntar sig att kapitalisterna skall bortse från sina egna intressen om vetenskapen skulle motsäga dem, men det kanske är någon sorts spel för gallerierna. Det är klart att klassintressena står ovan sakfrågorna, i synnerhet för en klass som börjar tappa fotfästet och förtvivlat klamrar sig fast vid vad som helst för att inte sjunka.

SNS har en lång historia av fri och öppen diskussion och har sedan slutet av 1940-talet spelat en unik roll i svenskt samhällsliv genom att vara en brygga mellan näringsliv, politik och forskning. SNS agerande hotar att rasera ett förtroende som byggts upp under lång tid. Det centrala här är inte sakfrågan om effekterna av privatisering och konkurrens i välfärdssektorn utan den övergripande frågan om forskningens och forskarnas frihet.

"Slutet av 1940-talet" är ingen tillfällighet. Det var en tid när arbetarrörelsen stod på toppen, när kapitalismen var allvarligt skakad av några årtiondens krig och kris och när det fanns alternativa samhällssystem i verkliga livet. Men ändå fanns det hopp om livet. Då gällde det för kapitalisterna att försöka få grepp på verkligheten inte bara genom forskning, utan att knyta forskarna till sig för att få den forskning man ville ha, och sedan få den transporterad ut i samhället. Att detta nu kraschar kan ytligt sett bero av mindre lämpligt uppträdande av vissa personer, men i grunden handlar det om mycket skärpta motsättningar mellan samhällsklasserna. Det är  motsättningen mellan samhällets materiella bas och stora delar av den intellektuella överbyggnaden. De hänger helt enkelt inte så bra ihop längre (finns många exempel på det, tänk på fildelningsdebatten där två rättsuppfattningar brakar samman!).

I varje klassamhälle är de härskande tankarna den härskande klassens tankar. Men det finns ju andra tankar, och de kan tränga sig upp och ta över - om vi skall kalla det paradigmskifte, eller revolution, djupgående förändringar blir det lik förbaskat och nya tankar blir förhärskande. Det är detta som kan vara på gång nu.


I det sammanhanget är det intressant att läsa Lena Sommestads senaste bloggpost, den är naturligtvis alldeles för snäll som vanligt men har ändå vissa systemkritiska minor dolda i texten.

SNS har gjort något som Arbetarrörelsens forskningsinstitut borde ha gjort för länge sedan – om det hade funnits några Arbetarrörelsens forskningsinstitut. Bristen på mobilisering inom arbetarrörelsen för en kunskapsbaserad politik är ett av de största och värsta politiska missgreppen under de senaste 20 åren. Konkurrensparadigmen hade aldrig kunnat få det genomslag som det har fått i Sverige, om arbetarrörelsen hade haft kraft att stötta en oberoende empirisk forskning om konkurrensparadigmets effekter.

Det där var ju också en rejäl råsop, nämligen mot den anti-intellektualism som tillåtits råda inom socialdemokratin under årtionden. Jag minns någon av de halvbildade 'tjejerna' inom socialdemokratin (men inte namnet) som hävdade att "en examen är ingenting". Socialdemokratin hänger på gärsgårn och verkar mest vara intresserad av att se till att man förlorar även nästa val. När man serveras givna framgångsfrågor reagerar man knappt. Sommestad är nog ett av de sista, och illa förtjänta, hopp som partiet har kvar. Jag antar att vetenskapligt illiterata, men baksluga och intriganta partigängare, nu funderar på hur man bäst skall kunna oskadliggöra henne för att inte lugnet i parti-kryptan skall störas alltför mycket? - Och något Arbetarrörelsens forskningsinstitut kommer man definitivt inte att vilja släppa igenom!

Konstutställning 15

För den som trodde att min terror med egensnickrad konst skulle vara slut ... nänä, så enkelt är det inte! Här har vi en tämligen naiv och självförklarande skiss med vattenfärg och tusch (tror jag) på rispapper. Altamira var det ja, en av de berömda grottorna med målningar från stenåldern i Spanien.


Föregående utbrott i denna serie här.

Intellektuell konkurs eller rekonstruktion?

Om vi drar ut parallellen till SAAB så är det ungefär som att säga att SAAB är en konkurrenskraftig bil vad gäller prestanda och kvalitét, att man haft 20 år på sig att bevisa detta, att det tyvärr inte lyckats, men att SAAB ju ändå är ett älskat bilmärke så vi kör på.

Detta är en fyndig reflexion från Gemensam. Affären med SNS-rapporten och den påföljande kraschen med folk som slutar där har ju verkligen fått borgerligheten att tappa brallorna och visa vad den här därunder: inte mycket. (Här Lars P:son Syll om saken.) För den som har problem med olika samhällsfunktioner som förr fungerade hyggligt och till ett hyfsat pris kan det där med valfrihet inte vara ett så trevligt svar när funktionalitet och pris barkar rent åt h-e under nya regimer. Man kanske kan säga att borgerligheten flytt in i en platonsk idévärld där själva idén om en underbar perfekt privatisering existerar, utan skavanker och oberörd av alla tråkiga förvrängningar i vår egen sorgliga skuggvärld!

Rubriken på inlägget i Gemensam (som jag alltså knyckt) är Intellektuell konkurs eller rekonstruktion? Kanske en rejäl borgerlig intellektuell konkurs kan åtföljas av en sträng socialistisk rekonstruktion? Är inte detta ett väldigt tydligt exempel på hur samhällets produktiva bas och dess intellektuella överbyggnad inte hänger samman annat än med väldigt tunna trådar?

Vilka medel finns att genomdriva denna rekonstruktion? Barrikader kanske? På Folkrörelsebloggen finns en kort men upplysande artikel om barrikadens historia av Jan Wiklund. Där var en del nyheter för mig, men så är jag ju knappast barrikadkämpe heller. (Och nedanför den artikeln finns en pekare till en annan sida, där man kan få läsa att även Gunnar Sträng var fräck ung radikal kämpe en gång!)

Friheten på barrikaderna av de la Croix. Jag ser inga tunnor här ... "varför är det av betydelse?" kanske du undrar. Läs artikeln i Folkrörelsebloggen så får du veta!

PS. Angående SAAB skriver Kadhammar i Aftonlövet att "... det enda som skett är att världens enda bilfabrik utan bilar är i full gång med att inte vara i full gång igen." Skall man kontra det med "hellre en ände med förskräckelse än en förskräckelse utan ände"? För det är ju så det verkar mala på i all oändlighet, medan tid, pengar och resurser ödeläggs. DS

Molok

Det är omdiskuterat om man verkligen offrade barn på det grymmaste sätt till den västasiatiske guden Molok, men jag har för mig att det under senare år gjorts arkeologiska fynd som tyder på att så verkligen var fallet. Den vakne läsaren kanske upptäcker en sorts parallell till vad som beskrivs i den här artikeln där en intervjuad säger:

Meanwhile, Berger said, the government is not doing much to help disadvantaged parents cope with financial hardship.

"We have actually increased their stress by decreasing programs to help infants and young children," she said, adding that there have been cuts in daycare and child benefits.

"When people are stressed in this country, for instance during a hurricane, as a society we provide help to those people. Here we have an economic recession and what happens during that time is we actually pull back," she said. "We need to really think about what the outcome is going to be when we cut programs that help infants and young children."

Det är alltid osäkert med samhällsvetenskapliga undersökningar där man har massvis av variabler att ta hänsyn till, men möjligen kan det stämma att det finns ett samband mellan den rådande krisen i USA och en ökande mängd spädbarn som kommer in till sjukhusen med svåra skallskador. Förklaringen skulle vara att fler vårdnadshavare än under "goda" år klappar igenom psykiskt på grund av ökande påfrestningar i det omgivande samhället, och då råkar det i en skrämmande mängd fall gå ut över väldigt små barn (medelålder nio månader). Förövarna kan svårligen ursäktas, i den mån det inte rör sig om äkta psykisk sjukdom som leder till detta våld, men nu verkar det som om fler knuffas över gränsen till misshandel och dråp.

En del av bakgrunden kan finnas i krisen med arbetslöshet, besvikelser, oro och otrygghet, vilket i sin tur kan härledas till ett helt ekonomiskt system som håller på att spåra ur. I detta system orsakar ojämlika inkomster skuldsättning och globala imbalanser. Det stora och det lilla hänger ihop. I en global ekonomi flyger det spån när man hyvlar, man knäcker ägg för att göra omelett, och människotrasorna åker in i Moloks stora brinnande ugn för att den översta procenten skall sitta där med sina vinster och mysande se ner på världens förtvivlat kämpande folkmassor (eller kanske förskräckt fråga sig: "Varför är de så där, de måste ju vara onda!". Och de som har minst möjlighet att försvara sig mot det är ju de små barnen. De får skallarna inslagna och slängs i Moloks brinnande ugn.

Och som ett PS: artikel om ökande självmordsfrekvens i Europa. Undrar hur läget är i Sverige? Kolla det här diagrammet, klicka upp och titta lite närmare. Möjligen kan man se en följsamhet mot konjunkturerna fram till och med den senaste toppen år 2007:

DS

Dom hade huve' på skaft!

Jaja, jag vet att rubriken är något osmaklig, men jag kunde inte låta bli ... när det nu meddelas att arkeologer i hittat några 8000 år gamla skallar uppträdda på stänger i Motala.

Läser man här får man information direkt från de som jobbar med utgrävningarna, och mer detaljerat här. En gång i tiden träddes avhuggna huvuden upp på pålar i en grund sjö - men varför? När fornfynd är svåra att förklara är det alltid lätt att tillgripa förklaringar av typen "rit" eller "kult". Det skrivs att några skallar "bär spår efter särpräglade rituella handlingar", med det kanske avses att de placeras på ett särskilt sätt i en stenläggning som fanns på botten av den gamla sjön. Men med modern teknik bör man kunna lista ut om kvarvarande benfragment kommer från släktingar eller om det är offer för stridigheter med andra grupper som placerats i sjön på någon sorts stenlagd plattform. Vissa andra fynd har också gjorts: man kan tänka sig att det under en tid stack upp såväl huvuden som fiskfigurer av trä över vattenytan. 


Spännande: det här lär vara ett unikt fynd i Europa, och kanske visar det att redan de gamla östgötarna hade huve't på skaft (ursäkta den låga humorn!).

Utgrävningsplatsen

Sanning åt alla

Sanning åt alla låter väl som en bra paroll (tills det kommer någon filosofiskt slipad person och ställer frågor och ger exempel som får den att bli väldigt krånglig - men det kan vi bortse från just nu och hojta "information wants to be free"). Bilderna ovan kommer från något som heter Balkanpuls, med anledning av ett tips av läsare Jan Hagberg. Där har han fått publicerad en text som specifikt handlar om delar av balkankrigen under 1990-talet, om demoniseringen av serber och hur vissa bosniska politikers islamism sopades under mattan.

Vid sidan av skriver Jan att "Jugoslavien var ju första gången samköret mellan medierna och krigsfanatikerna i det nya Nato (nya i meningen hur ska vi fortsätta efter Sovjets fall) prövades i den tappning vi nu sett i Libyen (och Syrien, även om det där än så länge bara är på det krigsförberedande stadiet)."

Det är en intressant observation. Vi har inte en konflikt, utan två. En är i verkligheten och syftar till ett tämligen normalt världspolitiskt rånmord där civilbefolkningens blod rinner i floder och mer eller mindre skumma politiska och kriminella grupper slåss om bytet. I en alternativ och konstgjord verklighet har vi ädla hjältar, avgrundsdjupt onda skurkar samt jublande folkmassor som hurrar för befriare som åker omkring på bilar och viftar med automatvapen.

Detta med krigspropaganda har alltid funnits, men det är frågan om den inte har vässats ytterligare en bit nu.Från och med nittiotalets balkankrig, och den allt starkare ställningen för elektroniska media och möjligheter att flytta data hit och dit under olika etiketter, har det här blivit allt tydligare. Med rätta kameravinklar och elektronisk bearbetning (och totalstyrda nyhetsmedia) kan några hundra statister förvandlas till jublande folkmassor eller några förvirrade nissar med maskingevär till beslutsamt framryckande rebeller. Några få missnöjda individer kan med ens blåsas upp till "opposition" som representerar folkrörelser som inte existerar eller är alldeles för svaga och oklara för att utgöra verkliga politiska alternativ. Utländska legoknektar, specialtrupper eller islamist-jihadister kan med ens säljas som frihetskämpar i alternativvärlden.

Det som strider mot bilden av denna verklighet blir med större eller mindre framgång ihjältiget. Om något "strider mot bilden" kan det ju inte stämma, eller hur? Är det Qaddhafis massakrer man är ute efter (även om de knappast ägt rum) kan man ju inte slösa tid på vad ostyriga rebeller råkar ha för sig - för det pågår ju i det verkliga kriget, inte i idévärldens krig där NATO och svenska bombhöger-vänster-människor befinner sig. Om några svartingar råkar bli slaktade i Libyen är det väl bara ett misstag, eller hur, och inget som gör att NATO måste skyddsbomba? NATO är ju upptaget med att skyddsbomba civilister som inte vill ge upp för "rebellerna" (och riskera att bli mördade som tack för det).

Fast, som det heter, verkligheten sparkar och vill fram. Eller om vi skall kalla det "sanningen" som kanske kan nå fram till "alla". (Nja, bombhöger-vänstern lär nog inte ge upp i första taget.) Samtidigt är förmodligen många av lögnerna som bygger upp krigshetsarnas verklighetsbild ganska lätta att avslöja för personer som kan sakfrågorna, och sådana finns nästan alltid tillgängliga någonstans. Tänk om Sommestad-gruppen i Socialdemokraterna, vilken består av människor som jag tror gillar såväl vetenskapliga fakta som en traditionell fredslinje, skulle ta tag i det här och sätta stenhård press för att partiet officellt skulle ta avstånd från den krigshets i alternativvärldarna som bombhöger-vänstern bedriver, att med fakta avslöja det smutsiga spelet och se till att åtminstone Sverige håller sig borta i fortsättningen? Mycket kunde bli vunnet med det. Det är skam och typiskt för socialdemokraterna idag att det mest är föredettingar ur toppskiktet som engagerar sig i fredsfrågorna och ställer korrekta krav.

Nu har de så kallade rebellerna åter åkt på pumpen i några viktiga slag i Libyen. Frågan är hur stor del av landet som NATO:s tillsatta regering verkligen kontrollerar, och om nästa fas av kriget nu närmar sig. Det är oroande - det finns olika alternativ att jämföra med, och av Afghanistan, Irak och Somalia kan det bli Somalia som får en repris i Nordafrika. Totalt sönderfall alltså. Tycker ens Urban Ahlin att libyerna är så onda att de förtjänar detta? Genom hård motståndskamp ser libyerna till att NATO:s och bombhöger-vänsterns världsbild får svårt att helt segra, även om det uppenbarligen tar emot i svenska media att avlägsna sig från alternativvärldens färdigskrivna kommunikéer och drömbilder.  Här är en läsvärd artikel av Pepe Escobar.

Här är en stackars "alla" som skulle behöva en rejäl dos "sanning" för att se ljuset!

Val i Berlin

Jodå, Tyskland finns kvar, och idag är det val i Berlin. Här är preliminära siffror, men de visar i alla fall på en rejäl skräll: Piratpartiet har med dunder & brak tagit sig in i delstatsparlamentet. Den motgång som somliga väntade för förbundskansler Merkels CDU kom av sig, man vinner i stället ett par mandat medan socialdemokraterna SPD och vänstern die Linke backar. De gröna har också gjort ett bra val. Det gamla liberala fridemokratiska partiet FDP har däremot misslyckats ännu en gång i ett delstatsval. Är det månne på väg ut?

Lite kravall-läsning

Här är två lästips med anledning av de nyligen timade kravallerna i England. Den första är en intervju med en gammal professor som har studerat ämnet och så att säga har sett allting tidigare - de senaste upploppen är i stort sett nya varianter på vad som förekommit tidigare under några århundraden därborta. Även reaktionerna är gamla kända. Samma uppkäftiga ungar med konstiga kläder och frisyrer, samma upprörda överhet.

Den andra är en artikel av något så ovanligt som en engelsk (icke-vit vad jag förstår) maoist som har en märkligt balanserad syn på händelserna. Jag antar att somliga av de andra få maoisterna blir störda av att den här personen yttrar förståelse för att människor som har våldsbenägna kriminella gäng i närheten faktiskt gärna ser att det finns poliser i närheten också som kan ta hand om busarna. Men, ärligt talat, även om en del av gatugängen och plundrarna kan etiketteras som 'arbetarklass' så gäller ju det också en del av de som rekryteras till högerns och nyfascisternas gatugäng. Klassetikett är inte allt. Det kan ju finnas lämpliga uppförandekoder också .. .

Lugn, ingen fara!

BRUSSELS (Reuters) - The overall situation of European banks is table, the chairman of euro zone finance ministers Jean-Claude Juncker said on Saturday after discussions with European Union finance ministers.

"The overall situation of European banks is stable," Juncker told reporters.

Jaha, då kan man vara lugn och somna om då? Fast det skall vara stable, inte table! Vi behöver inte riskera att några obehagligheter dras ut ur hörnen, exempelvis under den här helgen när bankerna är stängda? Det där instuckna lilla ordet overall, hur skall det tolkas ...? Samma som när finansministrar pratar om att "ekonomin är i grunden stark" och liknande, samtidigt som hela havet stormar?

Danmark - S fortsätter bakåt

De här tabellerna är klippta från Berlingske. Lika gärna som socialdemokraterna utropas till vinnare så kan man väl säga att kräftgången fortsätter - det sämsta valet sedan hedenhös, eller hur det nu var. Det vittnar knappast om ett parti som lyckats slingra sig ur den europeiska socialdemokratins numera så gott som permanenta nedsjunkande i historiens kökkenmödding. Enhetslistan ser ut som en vänsterframgång och kan vara så. Samtidigt innehåller den giftpiller i form av grupper som hyllar "tendensfrihet" som när som helst, kanske om kapitalet känner sig besvärat av för mycket vänsterpolitik, kan marschera ut och spränga enheten under uppjagade skrän om "stalinism".  - Det är väl knappast troligt att det blir mindre ruttet i Danmarks rike nu än det har varit tidigare, även om Dansk Folkeparti fått en viss motgång.

PS. Sämsta valet sedan 1903 för socialdemokraterna skall det vara. Knappast tillräckligt för att man skall tala om någon socialdemokratisk revival. Snarare lite sprattlande innan man definitivt försvinner i dyn DS

Konstutställning 14

Här har vi en gubbe i stort format, målad med pensel och tusch (rivet med tuschstång på rivsten, enligt klassisk orientalisk metod) utförd på fint rispapper. (Att papperet ser tonat ut beror av att det låg på en brun linoleummatta när jag fotograferade det.) Kan vara inspirerad av en utställning med japansk kalligrafi jag såg på Östasiatiska museet en gång, men det är bara en gissning så här långt i efterhand.


Föregående i denna serie finns här.

Att oklanderligt styra ett sjunkande skepp

Rubriken är min inte helt exakta översättning av Impeccably running a sinking ship, ett färskt inlägg på Bill Mitchells blogg.

Som en del kanske uppmärksammat är det ekonomisk kris i Europa, med massarbetslöshet och till och med hotande statsbankrutter. Inflation talas det inte så mycket om, utom kanske från några marginaliserade ekonomer som skulle vilja få upp inflationen litegrann för att därmed elda på i ekonomierna och kanske kapa bort lite skulder på samma gång. Men vad säger Trichet, chefen för den Europeiska Centralbanken, om bankens uppgifter när det kommer kritiska frågor från den tyska oppositionen:

I will say the following: first, we were called to deliver price stability! We were called on by all the democracies of Europe to deliver price stability and, in particular, of course by the 17 democracies that asked us to issue the currency in their 17 countries. We have delivered price stability over the first 12-13 years of the euro! Impeccably! I would like very much to hear some congratulations for this institution, which has delivered price stability in Germany over almost 13 years at approximately 1.55% – as the yearly average of inflation – we will recalculate the figure to the second decimal. This figure is better than any ever obtained in this country over a period of 13 years in the past 50 years. So, my first remark is this: we have a mandate and we deliver on our mandate! And we deliver in a way that is not only numerically convincing, but which is better than anything achieved in the past.

Just det, vi ger blanka fan i allting annat, bara priserna är stabila! Man kan kalla det principfasthet, ståndaktighet - eller ren dj-a fanatism. Välj själv. Europaskutan verkar ha kört hårt över krisernas klippor, rivit upp skrovet och tar in rejält med vatten, men det hindrar inte de beslutsamma männen på kommandobryggan att fortsätta den utstakade kursen utan att ens sätta fart på länspumparna. På detta sätt skall någon sorts "förtroende" återställas bland vettskrämda konsumenter och företagare, oklart hur.

Det är valutan som ligger nära grunden när vi gräver efter orsaker till krisen. Själv skulle jag säga att den inte ligger längst ned, för där har vi själva det ekonomiska systemet, och ett ekonomiskt system kan operera med olika typer av pengar utan att själv ändra karaktär på ett avgörande sätt. Men Mitchell har rejäla poänger i alla fall. Som här:

How could a currency be a problem? Answer: when it is foreign to every government that uses it. ... The problem is that when a nation surrenders its currency-issuing capacity and starts borrowing in a foreign-currency then it is open to solvency risk and cannot respond easily to a negative demand shock of the proportions that we say hit the world in 2007-08. Setting up a monetary system with those intrinsic features ensured that the EMU would enter crisis when the first significant negative demand shock arrived. It was not if but when. Now the same logic that got the EMU into this mess is also prolonging the crisis and denying the region of much-needed growth.

Man skulle ju kunna jämföra €-länderna med delstater i USA som måste vända sig till den federala regeringen när det krisar till sig - annars kanske det vore mycket bättre för Kalifornien med en egen valuta, exempelvis. Men när man måste använda pengar som någon annan skapar hamnar man faktiskt i samma situation som vanliga hushåll. Naiva människor tror att staten i USA, Storbritannien, Japan eller Sverige måste balansera inkomster och utgifter på samma sätt som ett hushåll. Det är fel eftersom staterna tillverkar sina egna betalningsmedel. Men Grekland har inte den möjligheten, och inte de andra €-länderna heller. De ser faktiskt mer ut som hushåll - och det ser inte bra ut.

Mitchell är för närvarande i Europa och gör en intressant iakttagelse på lokalnivå i Maastricht: antalet hus och lokaler som säljs eller är lediga för uthyrning är större än vad han sett tidigare. Den lokala ekonomin i Maastricht verkar vara på nedåtgående och han anar att snart kommer pantbanker och tatueringssalonger att flytta in som tecken på stadens sönderfall. - Det kanske är rätt straff utmätt för en ort som givit sitt namn till ett av EU-fördragen? Tatueringar är dj-t fula och passar i ett Europa på dekis!

***

Till slut en definition på privatisering, hämtad från New Left Project:

[T]here’s a standard way of privatising something, like when Margaret Thatcher wanted to privatise the British railroads, the technique was: defund them. And then when they don’t work, people get angry, they say let’s do something. So you hand it over to private enterprise, which totally ruins them and then the state has to come back in at a big cost and try to reconstruct it somehow. That’s known as ‘privatisation’.

Jämförelseobjekt

Den här akvarellen, från 1986 eller -87, har jag haft uppe på bloggen vid ett tidigare tillfälle. Jag drog mig den till minnes när jag fick se följande bild i tidningen:

Samma fyr och hus bakom den, men en del saker verkar ha förändrats - Karlskrona är det i alla fall!

Tre (förlorade) år kvar?

Fotografiet togs utanför universitetet i Frescati tisdag förmiddag. Vad lär vi oss av denna affisch? - Förmodligen, om man är realist, att det finns tre år kvar för "oppositionen" att fortsätta att göra bort sig och sedan förlora nästa val. Och sedan kan man ju, om tryckunderlagen bevarats, köra samma affisch igen år 2015 - om inget radikalt har hänt innan dess.

Vad är detta? Det ser ut som snömos för att tilltala kvartsradikaler. Just nu skärps alla motsättningar, inklusive klassmotsättningarna, med oerhörd kraft, och i allmänhet är det kapitalet som är på offensiv. Hur märker man det här?

... feminism och solidaritet, mot rasism, det låter ju sympatiskt. Åtminstone vad det gäller rasism är det väl svårt idag att hitta några gammaldags rasister som tror att hudfärg och liknande skulle ha betydelse, nu är det väl "kultur" som gäller. Ingen är rasist längre. Då är frågan om man skall följa det resonemanget i spåren och klistra etiketten rasism på allt möjligt som i själva verket kan etiketteras som diskriminering? Feminism och solidaritet kan också rymmas under den etiketten, och så har vi med ens kommit fram till kärnan: klassamhället med sina klasser och skikt orsakar diskriminering - men så långt kommer inte de här affischskaparna. Är det för att de inte vågar tala klarspråk, eller för att de faktiskt inte tror att klassamhälle och klasskamp är en realitet?

Valet är bara en bisak i det här sammanhanget. Kan man på allvar tro att "oppositionen" kommer att göra något annat än att erbjuda sig att fortsätta den nuvarande konkurspolitiken, anpassad till vad kapitalet kräver? Den orkar ju inte tänka utanför de rådande ramarna, den kan inte ta till sig alla fakta som borde tala för en politik som vi kan kalla gammal hederlig vetenskaplig socialism. Jag har väldigt svårt att tro (gör mig glatt överraskad!) att den inre opposition som finns inom socialdemokraterna och vänsterpartiet skulle kunna göra slut på de eviga reträtterna inför kapitalets krav.

Det som kan ändra situationen är breda massrörelser som agerar utan att ta några valtaktiska hänsyn. Varför inte plocka fram ett exempel ur svensk nutidshistoria: Vietnamrörelsen. Varför kunde den under några år utveckla en sådan styrka? En orsak kan ha varit att inga partier (inte ens dåvarande VPK) kunde lägga beslag på rörelsen och utnyttja den som transportkompani för sin egen politik, den agerade självständigt. En rörelse som enbart syftar till att få folk valda och tror att det underlättas av att man gör sig nästan likadan som motståndaren kommer att misslyckas. Å andra sidan kommer rörelser som tror att det bara räcker med "sociala nätverk" också att misslyckas - du må ha ditt nätverk, men motståndaren har den statliga våldsapparaten, och det är en jäkla skillnad.

Som Friedrich Engels en gång påpekade är valen mest en mätare på arbetarklassens politiska medvetenhet. Valen innebär inga radikala förändringar, men en bra rörelse kan åtminstone få medvetenheten att öka, samtidigt som man jobbar för den verkliga demokratins genombrott bortom valkampanjer och partifunktionärernas bortkompromissande av alla principer. Undrar om de här festprissarna kommer så långt? Eller kapitalismen kanske hinner braka samman innan dess?

Konstutställning 13

Blir rätt hyfsad uppklickad i större format!

Det här kan man väl kalla en "meta-tavla", en tavla (eller bild i alla fall) inne i en bild. Naturligtvis målad med akryl på duk för att få fram rätt lite nedgångna intryck där den grå betongen får kämpa med lite gladare färger i "bilden i bilden". Det skulle ha varit ett fredsmärke där nere, men jag glömde uppenbarligen ett streck så det blev symbol för ett bilmärke i stället.

Förra inlägget i denna serie här.

Tråkigt besked

Om man försöker slå upp Erik Svenssons fina Biology & Politics möts man av det här beskedet:

Bloggen på biologyandpolitics.blogspot.com har tagits bort.

Det är tråkigt besked. Eriks blogg var en av de mer läsvärda med både polemik och vetenskap som stöttepelare. Hoppas det blir en repris med nya friska tag någon gång framåt, men jag förstår att Erik tröttnade på diverse otrevliga påhopp. Sådant tär på humör och inspiration om man inte är en osedvanligt stridslysten figur.

Två, nej tre roliga bilder + förslag till nyttig läsning

Den här hittade jag hos Kaj Raving ...

Eller skrev jag rätt i rubriken? Är de här bilderna så "roliga" egentligen? Kan man inte kalla dem "illustrationer till en sönderfallande och tragisk samtid"?

Medan jag går och snickrar till lite kvällsmat kan ni förslagsvis fundera på ovanstående fråga, samt läsa Långsiktiga orsaker till socialdemokraternas svaghet av Jan Wiklund. Sagda partis svaghet är ju en viktig faktor i dagsläget. Är partiet bortom räddning, kan det åter resa sig som ett flammande positivt alternativ, eller måste vi se den deprimerande bilden av en lerkoloss som ohjälpligt faller i bitar och förvandlas till en stor och ledsen gyttjepöl?

... och den här är uppfiskad hos Alliansfritt Sverige

Förresten, när vi är inne på roliga bilder: den här anknyter ju till "platt skatt" som jag nämnt tidigare. Fast då kom jag inte ihåg att centerns nya stjärnskott vill ha sådan också. Men Max Gustafson kommenterar saken på sitt sätt, även han på Alliansfritt Sverige. 

Banker töms på panter/pantrar/tanter?

En panter som inte är kvar på banken längre?

"Banker töms på panter" skrivs det i Svenskan. Borde det inte heta pantrar, kan rubrikskummaren fråga sig. Eller skall det möjligen vara tanter - bankerna gör ju sitt bästa för att jaga bort kunderna, och då torde väl hyggliga gamla tanter med portmonnä men utan intresse för "rådgivning" vara ett givet objekt att driva ut ur lokalerna.

Nej, detta är inget att skämta om, vilket klart antyds av skribent Hedelii ilsket stirrande blick som kröner artikeln:

Bäst man passar sig så man inte får en snyting! Men det är tydligen inget mot vad de stora bankerna riskerar genom sin frejdiga verksamhet. Inledningen ser ut så här, och det är en sak som får mig att haja till (möjligen för att jag inte är insatt i ämnet):

De svenska storbankerna har lånat 7400 miljarder kronor. Hälften av lånen står vi bankkunder själva för via inlåningen. Resten har bankerna lånat upp delvis på svenska marknaden men också utomlands. Lejonparten av de pengar som bankerna behöver låna går till att finansiera kundernas bostadsköp. För att själva få så bra lånevillkor som möjligt samlar bankerna ihop sina kunders pantbrev till större paket. Genom att lämna paketen med säkerheter till sina långivare får bankerna billig finansiering. Men i och med att bankernas långivare nu övertar rätten till panterna töms bankerna på säkerheter.

Det som fick mig att undra var det där med "pengar som bankerna behöver låna [för] att finansiera kundernas bostadsköp". Här predikas det ju från olika håll att bankerna genom att skapa lånekonton kan skapa pengar "ur tomma intet". Någon vill låna några miljoner till bostadsköp, banken kollar att personen kan förväntas betala riktiga pengar till banken under många år framåt, och så - simsalabim! - registerar banken ett konto och pengarna poppar upp ur trollkarlens hatt. Lånen skulle alltså, enligt denna teori, inte behövas finansieras. Men skall man tolka det så här, att banken fixar luftpengar och sedan drar in riktiga pengar direkt genom att i sin tur låna på pantbreven i stället för att vänta på den långsammare tillströmningen av just riktiga pengar när folk amorterar och betalar ränta? Med den tolkningen är det ju inget annat än krav på snabba och stora vinster (och jättebonusar och löner till banktopparna) som styr "behovet" att låna på lånehandlingarna.

En annan fråga är: finns det något mer i de där "paketen", eller är innehållet glasklart och utan konstigheter av den typen som orsakade finanskrisen i USA, där goda och dåliga lån blandades så ingen såg skillnaden?

En tredje fråga/reflexion: när pantbreven skickas vidare på det här sättet, vem äger bolånarens fina lägenhet (eller om det skall vara: "borätten till bolånarens fina lägenhet")? Kan det vara så att en bolånare plötsligt får klart för sig att hans framtida borätt hänger på beslut i en bank långt bort som han kanske inte ens har hört talas om men som kan bli väldigt otrevlig att ha att göra med?

Jag har nog luftat min misstänksamhet mot kreditekonomin, inklusive bostadslån, tidigare på bloggen. Kan det bero på vanlig sund skepsis, eller att jag tillhör en äldre generation som lärde sig att vara försiktig med pengar? Nja, en del generationskamrater är ju med i spekulationssvängen de också, så jag är inte säker på det sista alternativet.

Bolån kan betraktas som krediter till konsumtion, bostaden ur den boendes synvinkel som en mycket varaktig konsumtionsvara, och därmed kan man fråga sig hur sunt detta är. Att handla på kredit är något man bör undvika, det kan bli dyrt i längden. Krediter till konsumtion påverkar förmodligen prisnivån generellt också, priserna ligger högre än vad de skulle göra om folk tvingades handla med egna pengar. Borde inte marknadsfundamentalister protestera mot en sådan snedvridning, eller har de möjligen just köpt en bostadsrätt och vill inte riskera den framtida prislappen ...?

När bostadsrätter som HSB och egnahemsrörelse skapades i Sverige i början av 1900-talet handlade det i hög grad om att fixa tak över huvudet till vanliga knegare till vettiga villkor, inte om spekulation och svindel. För att klara av dagens situation måste kreditbubblan tömmas på luft, vilket kräver tuffa och djärva politiska beslut. Det behövs en "de boendes befrielserörelse" där de befrias från de livsfarliga lånen och där bankerna samtidigt oskadliggörs som ekonomiska bomber. Dessutom återinförande av bostadssubventioner och massbyggande av billiga och bra hyreslägenheter. Gärna på exproprierade tomter i områden där det bor många bankdirektörer. Man kan också sätta upp plakat med Patricia Hedelius stränga blick för att skrämma upp dem extra och få dem att hålla sig i Herrans tukt och förmaning!

Progressivare skatt - mer lycka?

Här är ytterligare en vetenskaplig rapport, refererad hos Science News, som diggare av den vetenskapliga socialismen borde ta till sig och lägga ihop med alla andra vetenskapliga resultat som mer eller mindre stödjer den egna linjen. Och vad säger den då? - Jo, att en studie avseende 54 stater som gjordes för några år sedan kom fram till det intressanta resultatet att progressiv skatt - ju progressivare den är - skapar mer lycka. Folk mår bättre. Det är naturligtvis psykologer som kommit fram till det här, nationalekonomer av standardmodellen skulle förmodligen inte klara av det eftersom resultatet inte stämmer med de märkliga människospillror som ingår i deras teoretiska modeller.

Om man vänder på saken bör den platta skatt som vissa individer tycker är bra (alla betalar samma procentsats i skatt oavsett inkomstens storlek) göra att folk i gemen blir olyckligare.

On average, residents of the nations with the most progressive taxation evaluated their own lives as closer to "the best possible." They also reported having more satisfying experiences and fewer discomfiting ones than respondents living in nations with less progressive taxes. That happiness, Oishi says, was "explained by a greater degree of satisfaction with the public goods, such as housing, education, and public transportation."

Indirekta skatter som moms har mer drag av platt skatt i och med att alla (utom de momsbefriade då) antas betala samma skatteprocent. För att återknyta till det där med socialism som jag skrev i början: en klassisk ståndpunkt ända sedan tiden Marx skrev Kommunistiska Manifestet har varit att man är mot indirekta skatter eftersom de drabbar de fattiga hårdast, och man är för starkt progressiva skatter för att de omfördelar från de som har till de som inte har och skapar mer social rättvisa.

Det finns ju mer i det korta referatet i Science News. Det är uppenbart att skatter och offentliga utgifter måste hänga ihop på ett sätt som folk uppfattar som vettigt. Om det är en allmän uppfattning att väldiga belopp bara försvinner till skumma ändamål så kan man förmoda att respekten för skattesystemet också försvinner och dörren öppnas för "plattskattarna". Något för smartskallarna i Det Gamla Arbetarpartiet att tänka på kanske?

Tål kulturarvet rabulister?

Besvärlig äldre herre?

... den mycket försenade nationalupplagan av Strindbergs samlade skrifter utkommer med sin sista del, Hemsöborna, i november nästa år.

... står det i Svenskan. Jaha, med den takten kanske jag hinner läsa resten av Samlade verk innan sista delen kommer ut då. Har hittills hunnit till del tretton som dessvärre innehåller en del i mitt tycke mindre trevliga noveller, så där har det tillfälligt stoppats upp. Man kanske lite diskret kan bläddra framåt till volymer längre fram i serien ...?

I Kaj Schuelers artikel funderas åter om hur njuggt det svenska politiska etablissemanget har varit till minnet av Strindberg:

... inga riktigt bärande förklaringar har lämnats till det njugga intresset. Återstår endast spekulationer: finns det en beröringsskräck vid en konstnär som i lika hög grad omfattade människans storhet som storhetsvansinne, en författare som kunde uttrycka sympati för den fattiga och arbetande befolkningen samtidigt som han kunde ge sig hän i misogyna utbrott, en person som prövade allt (att göra guld till exempel) som dök upp i en ibland överhettad hjärna. Är det möjligen en alltför mångbottnad personlighet vi har att göra med?

Det kanske hade varit annorlunda om man haft en kulturintresserad kulturminister som själv vore storfräsare inom något kulturområde, en som har egen förståelse för sammanhanget mellan konstnären och samhället denne verkar i? Eller åtminstone en som läser en bok då och då. Man kan undra hur det kulturella livet ser ut i det socialmoderata etablissemanget! - Och det där med den fattiga och arbetande befolkningen, det ordnas väl med det femtioelfte jobbskatteavdraget, vad har en gammal mossig författare att göra med det!?

Det talas ofta om vikten av att vårda kulturarvet och i det arvet ingår även rabulisterna, de som sökte strid och gärna var obekväma under sin levnad – och därefter. Strindberg var onekligen en av dem och han behöver heller inga devota beundrare. Ett jubileum handlar ju inte nödvändigtvis om att endast hylla ett författarskap utan om att än en gång sätta det under lupp. Och Strindberg har själv formulerat utgångspunkten, möjligen med insikt om sina egna ords odödlighet: ”författarens bilder skola leva därför att de en gång varit levande”. En bättre slogan för det kommande Strindbergsåret är svårt att finna.

Det håller jag med om Kaj - inte devota beundrare, men intresserade, kunniga och kritiska iakttagare är vad som behövs! Och det gör ju inte saken mindre intressant att man exempelvis kan läsa om motsvarigheter till dagens rövarkapitalism i Strindbergs skildringar från Stockholm på 1870-talet. (Kan en sådan sak göra höga kulturansvariga motvilliga till att röra i den gamle författar-titanens verk också, känner man möjligen igen sig i skojarporträtten från "attentatens och jubelfesternas tid" och tycker inte om vad man ser?)

En mur mindre?

En mur till skrev jag för några dagar sedan. Men efter de senaste händelserna i Kairo får man åter konstatera att det som byggts av människohänder kan rivas av människohänder. Muren framför den israeliska ambassaden kunde inte hålla demonstranterna på avstånd, det rapporteras att de kunde storma lokalerna.

I artikeln talas om ett par tusen demonstranter - i en jättestad som Kairo får man betrakta det som ett rätt beskedlig mängd människor. Men bakom sig har de sannolikt en mycket bred opinion som är trött över israelernas eviga härjningar under USA:s beskydd och som struntar i internationella konventioner om skydd för diplomatiska beskickningar.

Även de mer realistiska elementen i Israel torde vara ordentligt bekymrade vid det här laget. Turkiet fortsätter att hota med att låta sin flotta beskydda nya sjökonvojer till Gaza. Södra Libanon är fullt av raketer som är riktade mot Israel (som avskräckning, men förmodligen inte avsedda för ett första-slag i ett nytt krig), det jäser i Egypten ... det krävs en helt annan politik än vad Israel idag (inklusive acceptans av fredliga demonstrationer) driver för att i någon mån rädda situationen. De får titta på vad som hände i Sydafrika och dra lärdom av det.

Till sist lite textanalys:

Det var andra gången som Israels ambassad attackerades, sedan fem egyptiska poliser i augusti av misstag dödades av israeliskt stridsflyg vid gränsen till Gazaremsan.

Notera av misstag.

Dyrare import från Kina betyder ...?

En undersökning publicerad av Federal Reserve Bank i New York hävdar att importpriserna för konsumentvaror från Kina till USA har ökat 7 procent mellan andra kvartalet 2010 och första kvartalet 2011. I och med att Kina är den störste enskilde leverantören till USA och står för 20 procent av importen (exklusive olja) är det ingen småsak direkt. Om dessa prishöjningar permanentas kommer det att slå igenom i USA:s ekonomi på olika sätt. Också Kina torde påverkas, men frågan är vilken stat som tjänar/förlora på det här, om en vinst för den ene blir förlust för den andre, eller om båda kan vinna eller förlora samtidigt. Och i och med att det här rör två jätte-ekonomier kommer knappast resten av världen att bli opåverkad.

En förklaring kan vara att Kina inte längre har outtömliga reserver av arbetskraft, befolkningen åldras och arbetarna kan pressa upp lönerna mer aktivt än tidigare. Andra kostnader i samband med produktionen kan också stiga, och man får anta att Kina måste importera en del numera dyrare insatsvaror för att kunna tillverka färdiga produkter - därigenom kommer Kina att skicka importerade högre priser vidare via slutprodukten.

Ytterligare en faktor kan vara att Kina faktiskt inte behöver exportera så mycket och faktiskt kan ta en minskad export ganska lugnt. Med export skickas en del av produktionen till utlandet, men nu sitter man på berg av utlandsvaluta och skulle lika gärna kunna rikta sig mer mot hemmamarknaden. Det finns mycket fattigdom kvar i Kina att städa bort, och det finns hundratals miljoner vanliga arbetare och bönder som vill ha större andel av kakan och som dessutom ibland visar sitt missnöje i ganska aggressiva former. Kommunistpartiet är mycket känsligt för sådana rörelser.

Kina har problem av bubblekaraktär i sin ekonomi, men det är fråga om inte USA är värre ute om inte landet lyfter sig i den berömda kragen. Men det verkar som om man för närvarande mest är inne i en period av intensiv och destruktiv självförnekelse vad det gäller svårigheter på alla nivåer. En reaktion på stigande priser skulle helt enkelt kunna vara att köpa på annat håll, men så enkelt tycks det inte vara. Forskarna antyder att alla exportörer kan hänga med i prisökningarna och då är det svårt att spela ut säljarna mot varandra. Importörer i USA skulle kunna försöka styra sina inköp mot länder som ännu är klart mer låglönebetonade och inte har Kinas stormaktsposition, men även sådana flyttar kostar pengar och tid och kan misslyckas.

En annan aspekt som forskarna inte direkt tar upp, men som borde finnas i bakgrunden, är i vilken mån den långsiktigt stagnerande reallönen för stora grupper i USA kan ha ett samband med lågprisimport. Finns billiga importvaror att tillgå är det ju ett argument för att hålla lönerna nere. Samtidigt kan företagsvinsterna stiga på grund av lönestagnationen, vilket kan kopplas till det Marx kallade ökat relativt mervärde (en mindre del av arbetsdagen behövs för att producera arbetarens livsmedel). Skulle en importprisinflation få folk att kräva högre löner, eller kommer det att leda till ytterligare ökad fattigdom, eller möjligen till och med till att en del industrier flyttar tillbaka till USA från låglöneländer? Eller kommer det att bli en social explosion?

Blir Kina dyrare leverantör för USA borde samma sak gälla Europa, och även här finns det svårigheter med politiker och administratörer som har svårt att fatta vettiga beslut.

Fram till 2005 hade Sverige exportöverskott mot Kina, sedan har det varit ombytta roller, om det nu kan betyda något.