Bra fråga

Som jag skrev redan i rubriken: Bra fråga. Fotograferat på Medborgarplatsen i eftermiddags.

Jämlik valfrihet - valfri jämlikhet?

Jämlik valfrihet - valfri jämlikhet ... Är inte det en skiljelinje i dagens politik (och gårdagens också, för den delen)? Kanske en av de viktigaste skiljelinjerna, dessutom.

Jämlik valfrihet: skall vi, oavsett tillgångar, ha ungefär samma möjligheter att åtnjuta medborgerliga rättigheter och kunna välja mellan olika alternativ för hur vi vill ordna vårt liv? Möjligheter att välja skola, sjuk- och åldringsvård är väl det man tänker först på.

Valfri jämlikhet: skall de personliga tillgångarna vara avgörande, d.v.s. att valfriheten kan villkoras bort för den som saknar tillgångar (men ökas enormt för den som har en välfylld kassa)?

Uppåt väggarna ....

... i sydligaste änden av Stockholms centralstation kan det se ut så här. Förr fanns här den kungliga väntsalen, med egen utgång mot perrongen, när V-Gurra skulle åka iväg ut i landet (eller ut ur landet ibland, ner till Rivieran).

Nu finns där ett konferenscentrum som sorterar under Radisson SAS hotel. Jag var där idag och lyssnade på några föredrag om energibesparing. Det är uppenbarligen ett område där mycket kan göras och vinsterna är stora för de intressenter som gör rätt saker. Och det är klart: i stället för att hela tiden försöka producera mer energi kan det vara vettigt att ta bättre hand om den energi som vi redan har. Men vem skall ta hand om vinsterna: kraftbolagen eller konsumenterna? Och skall "marknaden" klara av det här på egen hand, eller krävs det att myndigheterna ingriper och reglerar? Det är ekonomiska, tekniska och politiska ideer som står mot varandra, och det torde vara svårt att uppnå fullständig enighet.

Klämmiga pojkar

Här är ytterligare ett källarfynd, denna gång från 1938. Författaren, Ebbe Lieberath, var militär och svensk scoutpionjär. Efter att ha bläddrat lite drog jag slutsatsen att det här knappast var en skrift som jag hade ork/lust att läsa om. Den kommer från ett antikvariat, och man kan se att den haft minst två ägare tidigare.

Jag undrar om dagens scouter skulle orka igenom detta inferno av klämmighet. Priset, 1,50, motsvarar 37-38 kronor i nutida penningvärde. Knappast en bok som inköptes till klämmiga pojkar i mindre bemedlade arbetar- eller jordbrukarhushåll.

En gång hade vi ett försvar, nu har vi Odenberg ...

Så här skriver krönikören Carl Hamilton idag i Aftonbladet om läget i det svenska försvaret:

Försvarspolitiken av i dag är så vanskött och omgärdas av en sådan tystnadens konformism att man konspiratoriskt kan misstänka att allt handlar om något helt annat: att göra det impopulära Nato-medlemskapet med ett svenskt yrkesförsvar till en ren expeditionsaffär, en nödvändighet.

Ja, det är ju frågan om vi egentligen har något försvar, även om en stackars tok som citeras i Hamiltons krönika tror att våra legoknektar i Afghanistan på något sätt skulle försvara Sverige. Har över huvud taget någon afghan någon gång hotat Sverige? Att det svenska försvaret kraschat får samtliga partier i Riksdagen ta på sig, vare sig de kallar sig försvarsvänner eller nedrustningsvänner. Men den nya regeringen har inte gjort läget bättre. En gång hade vi ett försvar, nu har vi krigsminister Odenberg och några legoknektar i Afghanistan. Hade konsult Persson fått råda kanske vi haft en kontingent i Irak också, men det sprack lyckligtvis. Var det verkligen så här vi ville ha det med våra dyra försvarspengar?

Ett nytt litteraturfynd från källaren

Här är ett nytt fynd från min bokskatt nere i källaren, nämligen Jukan och atomraketen, utgiven 1954. Författaren uppges heta James Morris. Boken är översatt från danska, översättaren heter Gemma Funtek-Snellman. Det fanns enligt baksidan en hel serie Jukan-böcker, huvudpersonen verkar vara en djungel-nisse från Amazonas som umgås med en tam puma. Det handlar om en expedition till Mars med en atomdriven farkost. En tillfrågad deltagare är först tveksam: han åker hellre till Mekka och Medina trots "de fanatiska infödingarnas vilda hat". Men så kommer han på bättre tankar och sällskapet drar iväg på äventyr på "den röda planeten" (Mars. alltså). De spännande illustrationerna visar hur äventyrarna blir besprutade av ödleliknande företeelser som håller till i Marskanalerna och stöter på någon sorts "huvudgubbar". Naturligtvis finns det stora myror där också, som våra hjältar måste fajtas med innan de kan ta sig hem igen. Sånt var spännande tyckte man på den tiden.

Konstnären måste veta och våga

Den här skulpturen står på Drottningholmsvägen, utanför Thorildsplans gymnasium. Vad skall den symbolisera? Eller är det inget symboliskt, utan bara bilden av en man som just håller på att flyga av en häst som tvärstoppat? Sådant har man ju sett i hästhoppningstävlingar. Under förutsättning att ingen blir skadad ser det mest roligt ut, särskilt om hästen vägrar vid vattengraven så att ryttaren får sig ett bad!

Jag undrar om texten nedan har hängt med ända sedan skulpturen sattes upp, eller om någon person med textmallar varit där och "förbättrat". Hur som helst förespråkas ett konstnärsideal som man väl varken kan säga bu eller bä till. Å ena sidan är det bra att konstnärer är påhittiga och hittar nya synvinklar på tillvaron, å andra sidan är det alltid någon knäppskalle som skall försöka hitta några tabun att överskrida utan att det känns så speciellt nödvändigt. Det kanske snarare känns pinsamt.

Sex normer för saklighet, mot missbruk av känslorna

Eftersom jag i de två föregående inläggen behandlat yttrandefrihet och diskussionens nödvändighet för demokratin kanske det är lika bra att här lägga till "Sex normer för saklighet, mot missbruk av känslorna" som jag kopierat från Arne Naess, Livsfilosofi, Natur och Kultur 2005, sid. 71-72. Det finns självfallet problem att genomföra dessa regler i praktiken, och jag är inte helt säker på hur vissa av dem i detalj skall tolkas, men de är bra i alla fall. Alltså: De sex etiska normerna för verbal kommunikation:

1. Håll dig till ämnet.

2. En formulering som i en allvarlig diskussion har till syfte att återge motståndarens synpunkter, måste vara sådan att motståndaren finner återgivelsen adekvat.

3. Ett inlägg bör inte lida av flertydighet av den art att åhörarna eller läsarna blir vilseledda att tolka motståndarens uttalande på ett ofördelaktigt sätt.

4. Tillskriv inte motståndaren ståndpunkter som vederbörande inte håller med om. Argumentera inte mot fiktiva eller konstruerade motståndare.

5. En framställning bör inte göras på ett sådant sätt att åhöraren eller läsaren får en skev bild som tjänar en parts intressen på bekostnad av andras.

6. Kontext eller yttre omständigheter som inte har med saken att göra, bör hållas neutrala.

Om reglerna är effektiva mot fullständigt ohederlig motståndare vet jag inte, men kan man genomdriva att varje debatt skall föras enligt dessa riktlinjer kanske det ändå kan fungera någorlunda. Och psykopater kanske man inte diskuterar med.

Farligt med diskussion?

Efter att ha skrivit föregående inlägg kom jag att tänka på ett annat fall av bristande diskussion med folk som har fel åsikt.

Jag tror det var i Karlskrona förra året, någonstans i Blekinge i alla fall, där en person från arabvärlden blev utsparkad från en folkhögskola. Mannens olämplighet bestod i att han uttryckte sympati för Zarqawi, en mystisk jordanier som påstods leda al-Quaida i Irak och vara ansvarig för diverse angrepp mot civilpersoner. Zarqawi påstås senare ha dödats vilket dock inte har minskat kriget därborta på något sätt, så man kan ju undra över mannens verkliga betydelse. I den mån han existerat verkar han ha varit otrevlig och skadat motståndskampen mot ockupanterna (den främjas ju inte genom bilbomber på marknader, exempelvis).

Men här är kärnfrågan: någon yttrade en obekväm synpunkt och kastades ut. Om Zarqawibeundraren hållit tyst hade han kunnat gå kvar. Vad vinner man på det? Mer hyckleri i samhället, är det eftersträvansvärt? Hade någon frihetsälskare i stället tagit en debatt och bett om detaljer: "kan du tala om varför du tycker så?" hade det varit rimligt. Själv tycker jag det är ganska lätt att argumentera mot bilbomber på marknader, men det kanske skolfuxarna i Blekinge inte klarar av? Eller strävade de bara efter att vara politiskt korrekta i modern liberal mening ("tyck som jag/tyck som chefen eller håll käft!").

Fri och anständig diskussion är hörnpelare i demokratin. Idag blir attackerna mot just denna diskussion allt hårdare. "Kriget mot terrorismen" tas som ursäkt, men det handlar om "kriget mot demokratin". Att försvara demokratin genom att försvara åsikter man inte tycker om kan kännas motbjudande när det gäller vissa opinioner, men man försvarar inte demokrati genom att sätta munkavle på folk. Det räcker gott med lagstiftning mot förtal, missfirmelse, olaga hot och hot mot folkgrupp men (för att ta en annan vinkel) om någon hyllar Bush och USA har han eller hon rätt att göra det, hur dumt det än låter.

Forum för levande historia

Det finns en märklig skapelse som heter "Forum för levande historia". Ett sorts statligt organ som skall upplysa folk om vilken uppfattning staten tycker de skall ha om vissa saker inom historien. Det är märkligt: vi har ju historieundervisning i skolan, och jag antar att historisk litteratur säljer rätt bra om den är intressant och välskriven. Behövs det dessutom ett statligt "historieverk" som styrs av de politiska konjunkturerna (och som därför inte verkar intressera sig för kolonialismens, kapitalismens etc. eventuella brott)?

Förra året gjorde Iran sig officiellt löjligt genom en "förintelsekonferens" med blandat deltagande - en del skumrask, men också några anti-zionistiska judar som inte omnämndes så mycket i den västliga rapporteringen vad jag vet. Det var också en svensk där, vilket utlöste en del upphetsning här hemma. Mannen var lärare, och nu skulle han sparkas från sitt jobb. Jag tyckte det kändes fel - här hade man ju en lysande chans att ta en offentlig debatt och smula sönder "historierevisionisternas" argument. Nu skapade man bara ännu en martyr.

Den 17/12 förra året skrev jag således det här ebrevet till Forum:

Hej,
finansieras inte er organisation med offentliga medel? Borde den i så fall inte göra skäl för pengarna genom att utmana den där Bernhoff (mannen från Teherankonferensen) på debatt? Tror han att 300.000 judar dödades så kunde han ju ombes förklara var resten tog vägen, exempelvis. Om ni har kunniga forskare med pedagogisk förmåga tillgängliga borde det inte vara alltför svårt att plocka sönder mannens argument, antar jag. Om ni inte klarar det, har jag svårt att förstå er existens.
Hälsningar
Björn Nilsson

Jag väntar fortfarande på svaret. I och för sig inte till mig, men att Forum går ut och utmanar förintelseförnekarna till debatt. Eller kan det vara så att man slår sig för bröstet och säger "vi har rätt, vi behöver inte bevisa någonting!".

Självcensur är också censur

Som de flesta torde ha lagt märke till är "klimatfrågan het" nuförtiden. Men det finns motkrafter, och de är inte bara inte särskilt trevliga utan också ganska skumma och förtryckande. Det är dock inte det värsta: det värsta är när folk börjar backa och censurera sig själva för att de tror att de måste tala lägre. Censorn behöver inte ens anstränga sig. Här är något jag hittade på al Jazeeras hemsida:

The Smithsonian museum institute toned down a global warming exhibit, fearing it would displease the US government, a former museum director has said.

Det skulle handla om uppvärmningen i Arktis, och kanske hade man visat sorgliga bilder på isbjörnar som inte hittar något isflak att krypa upp på. Det är en sak att detta museum skulle ha tonat ner riskerna för global överhettning i sina utställningar ifall USA:s regering, som finansierar Smithsonian till 70%, uttryckt ett tydligt missnöje. Ledningen för Smithsonian förnekar givetvis vad avhopparen säger, och vi har två partsinlagor här varav ingen behöver vara helt korrekt. Men här är vad den avhoppade museidirektören sade:

"Nobody was specifically asking us to do it [tona ner klimathotet i Arktis], the Congress was not asking, the White House was not asking," he said.

"It was insidious. It's never stated as a policy, but it's always kind of there, this kind of shadow. The knowledge is always there that you have to be careful, and that's recent, really in the last decade."

"En mörk skugga ... du måste vara försiktig ... det har kommit under det senaste årtiondet ...". Ja, självcensur är också censur. Och den lär inte vara mindre här i Sverige än i Frihetens stamort på Jorden därbortom Atlanten.

Nya nordiska offer i Afghanistan

Som jag skrev tidigare: I Afghanistan vinner alltid hemmalaget. Nu är det en finne som sprängts i luften, och fyra norrmän som skadats vid samma angrepp, i ett område som enligt finska Hufvudstadsbladet ligger "i en vanligtvis lugn stad i Afghanistan."

" ... under det senaste halvåret har arbetet försvårats och nu har också de norra delarna av landet blivit mer otrygga" säger en talesman för det finska försvarsdepartementet. Annorlunda uttryck: försöket att smyga in nordbor, inklusive svenskar, i områden i Afghanistan som ligger långt bort från den heta stridszonen söder om Kabul fungerar inte. Det torde vara i stort sett omöjligt för politiker i Sverige och övriga Norden att föra en militär linje i Afghanistan som både skall tillfredsställa krigshövdingarna i USA och ursinnigt frihetsälskande afghanska folkgrupper. För vår del borde det rimligaste vara att ta hem soldaterna, möjligen satsa på civilt uppbygge om det är möjligt, men annars hålla sig borta helt och hållet.

Vem som bombade finnen och norrmännen framgår inte (det behöver ju inte vara just talibaner), men vartefter krisen i söder utvecklar sig kommer den med stor säkerhet att sprida sig norrut. Och den afghanske medelsvensson har nog inte lättare än någon annan att uppfatta skillnaden mellan "snälla" soldater på FN-uppdrag och "elaka" ockupationsknektar från NATO. De ser ju likadana ut allihop.

Tittut!

Ett gäng dockfröknar som jag fotograferade idag när jag passerade deras utsiktsplats - en inglasad balkong i Haninge. Tycker nästan det ser ut som sidenkläder. Fint ska de' va'!

Grattis på födelsedagen, Kalle!

Vad kan väl bättre än linnéans vita små klockor vara hyllning till en av våra största? Den 23 kan Karl/Carolus Linné/Linnaeus/von Linné fira sin trehundraårsdag. Och "still going strong" kan man väl säga. Han var en kamrer som försökte ordna upp naturen, och delvis lyckades med det.

Intressant är att Linnés verksamhet inträffade under den s.k. frihetstiden, när vetenskapen utvecklades starkt i Sverige men politiken var mindre lyckad. Exempelvis var han på väg ner genom Småland när hattpartiet just påbörjat sitt vansinnigt misslyckade krig mot Ryssland 1741. Linné och hans följeslagare utforskade nyttigheter och natur på Öland och Gotland medan ledningen i Stockholm först förklarade Ryssland krig och sedan samlade ihop illa rustade trupper att skicka över till den finska fronten.

I kväll var jag ute på en blomstervandring i Linnés anda i Tumba, och i morgon kväll blir det en ny vandring i Haninge. "I denna ljuva sommartid..." etc, etc.

Miljömöte på Rival

"Cogito, ergo sum" skrev Cartesius. "Jag tänker, därför finns jag till." Idag kunde jag tänka: "Habeo charta, ergo sum". "Jag har ett deltagarkort, därför finns jag till." Deltagarkort till Naturvårdsverkets m.fl. informationsmöte på Rival (se mina rena miljöbilder därifrån här) nämligen. Några timmar av mer optimistisk information än förra gången när vi var på Nalen, och det var mer folk nu också. (Som vanligt: klicka på bilderna så blir de större och tydligare.)

I morse var det någon tänkande insändarförfattare i Dagens Nyheter som tyckte att det var bra att miljöförändringarna var orsakade av människor, för då kan man göra något åt dem. Det är ju en synpunkt som man inte bara kan avvisa. Fast nog kan man fnysa åt en mänsklighet som reagerar först när den nästan sågat igen den gren den sitter på.

Samtidigt misstänker jag att de som inte vill göra något alltid har ett argument. Om man inte kan göra något åt klimatproblemen är det bara att gasa på som tidigare. Spelet är ju ändå förlorat. När nu IPCC försöker låta positiv och säga att det går att handskas med problem kommer å andra sidan detta budskap raskt att översättas till: "Jaha, det klarade ju upp sig, det där var ju inte så farligt, vi behöver inte göra något, det är bara att gasa på!" Odågor har alltid ett argument.

I själva verket är det en massa saker som behövs göras, och det öppnas också en hel del möjligheter för samhällelig utveckling om vi helt enkelt är påhittiga. Det kanske är som i japansk kampsport: en stor buse hoppar på dig, men just det faktum att busen är stor och hoppar kan du utnyttja till att få den drummeln ur balans och ramla omkull om du själv är snabb och smidig snarare än stor och stark. Jag antar att under de kommande årtiondena kommer framsynta tekniker, forskare och ekonomer att kunna göra enorma framsteg - under förutsättning att politikerna kan hänga med. Och nu menar jag hänga med på riktigt, inte bara prata om miljö och sedan braka iväg till nästa möte i en bensinslukande stadsjeep.

Om klimat- och koldioxidfrågan skall vara central i miljödebatten diskuterades litegrann på slutet. Forskarna hade olika meningar (annars vore de inte riktiga forskare), men frågan är viktig. Någon påpekade att i Kina talar man om energibesparingar, inte om klimat, men resultatet är ju ändå samma: lyckas kineserna med sitt ambitiösa besparingsprogram behöver man inte elda så mycket i sina kolkraftverk, och då blir det mindre utsläpp av koldioxid. Och med tanke på Kinas storlek i de här sammanhangen är det viktiga vad de gör, inte vilken etikett de sätter på sina åtgärder. Länder som Kina och Indien kommer att behöva mycker mer energi i framtiden, men en del av behovet kan säkert tas fram genom att använda befintliga resurser på ett mer ekonomiskt sätt.

En annan fråga är om och hur mycket vi skall hjälpa andra länder och hur mycket vi skall satsa här hemma. Kluriga miljöföretag kan säkert hitta marknader, men skall svenska skattepengar användas för att rena Kinas otaliga kolkraftverk? Det kan bli politiskt svårt att motivera.

Är kärnkraft ett bra alternativ? Tydligen var det mindre betydande i jämförelse med förnyelsebara energikällor, och dessutom har man problemet med kärnvapenspridning. (Det pratas om iranska kärnvapen, som ju inte finns, men hur blir det med kärnkraftverk i ett av de värst jordbävningsdrabbade områdena på denna planet?) - Det kom upp ett antal intressanta frågor att fundera vidare på, men jag kan inte nämna dem alla. Kolla Naturvårdsverkets hemsida i stället, för vidare information!

Vacker miljö - Rival

När var jag senast på Rival nere vid Mariatorget (eller, som gamla Söderbor kanske fortfarande säger: Adolf Fredriks torg)? Måste ha varit omkring 1970 när det ännu var biograf här, och jag var med en gammal skolkompis från Högalidsskolan och såg en spagettiwestern med Clint Eastwood. Idag var jag åter där, men nu på ett klimatseminarium med anledning av IPCC:s senaste rapport. Som vanligt såg jag till att vara ute i god tid så jag kunde gå runt och fotografer litegrann i godan ro. Metallblänk, röda ridåer, salongens förväntansfulla halvmörker ... .

Den vackra sommaren som nervlugnare

Är inte detta sommaren när det är som vackrast? Grönt gräs och gula maskrosor i skön förening vid Ågesta i söndags, samt ett antal kossor som intar sin förmiddagsvila - ja, det luktade ju koskit över nejden också, och man fick se upp för att trampa i komockor, men så är det ju på landet! Det är dock en lisa för hetsade storstadsnerver att få skåda ut över denna sommaridyll en stund. En bit till vänster om korna finns det för övrigt en våtmark, och där spanade jag in en rödspov som pickade efter mat i dyn tills en argsint sothöna kom och störde den.

Efter att ha ägnat flera timmar åt att försöka uppdatera prenumerationen på mitt antivirusskydd känner jag mig än mer i behov av nervlugnande vyer. Ibland är datorn den dummaste man kan prata med, och det finns knappt något sätt att värja sig mot systembuggar i beställningsbilderna som leverantören inte säger något om. Man vet ju inte var felet ligger, och enligt min rätt långa erfarenhet av datorer kan felen ligga på ett ställe man aldrig kunde tänka sig.

Mer om kontrafaktisk historieskrivning ....

Apropå vad jag skrev igår:

Vi vet att Kina var på toppen vad det gällde kultur och teknologi ända fram till 1700-talet. Kineserna hade nästan allt vad de tyckte att de behövde (utom silver) och det var utlänningarna som kom dit ända från Europa för att handla siden, te, porslin och andra fina saker. Kineserna kunde sitta hemma och ta det lugnt. De var världens centrum ändå.

Kineserna själva hade under en period visat att man hade förmågan att skicka stora flottor till Indonesien och ända bort till Afrikas östkust. Möjligen var de över till den amerikanska västkusten också. Men så slutade man plötsligt med oceantrafik och fjärrhandel i egen regi.

Och då kommer min kontrafaktiska fråga: vad hade hänt om kineserna hade fortsatt segla, tagit sig runt Afrika och landat i Europa? Antag att Vasco da Gamas små kravellskepp på väg mot Indien 1498 hade mött jättestora kinesiska djonker på väg in mot Lissabon! Det hade nog blivit en chock som de europeiska barbarerna hade fått svårt att hämta sig ifrån.

Kontrafaktisk historieskrivning ....

... är just vad rubriken säger, nämligen historieskrivning som går emot kända fakta. Det man gör (antar jag i alla fall) är att ta en historisk situation, och sedan ändra en komponent och därmed få en annan historia. Som detta: vad kunde tänkas ha hänt om Gustav II Afolf inte ridit vilse i dimman vid Lützen 1632? Hade han blivit kejsare i Tyskland några år senare? Hade Sverige blivit ännu större som stormakt, eller i stort sett försvunnit som ett obetydligt och fattigt bihang i det stora germanska kejsardömet?

Men här är min favorit som kontrafaktisk fundering (jag vet inte om någon tänkt samma tanke, men det är det säkert): antag att den nordiska koloniseringen i Nordamerika mot slutet av vikingatiden hade överlevt. En bättre organiserad grupp nybyggare, utan inre motsättningar, hade kanske varit starka nog att hålla sig kvar men inte starka nog att ta över något större territorium. Nordborna kunde inte mäta sig med de indianska krigarna, men man skulle ändå kunna tänka sig en permanent förbindelse över norra Atlanten mellan Nordamerika, Skandinavien och de Brittiska öarna. Folk, varor och ideer kunde färdas i båda riktningarna. I stället för den våldsamma kontakt som uppstod från 1492, när spanjorerna började erövra Västindien, kunde länder och folk på båda sidor om havet gradvis komma i förbindelse med varandra. Folken i väster hade kanske haft lättare att ta hand om oönskade intränglingar från Europa.

Vad skulle en sådan förbindelse ha kunnat medföra? Bland annat en ny världshistoria. Något "Amerika" hade aldrig uppstått, möjligen "Vinlandia" eller liknande. Eller varför inte "Huronia" efter en av de mäktiga stamfederationerna? De stammar och stamfederationer i nuvarande USA och Canada som var på väg att bilda stater kanske verkligen hade kommit så långt. Och då hade europeer som kom i krigiska ärenden nog åkt ut så det visslade om det. Samma sak gäller naturligtvis högkulturerna från Mexico och söderut.

Hade europeerna inte kunnat ta kontroll över Västindien är det fråga om kapitalismen hade kunnat uppstå. En av dess förutsättningar var triangelhandeln mellan Europa, Afrika och Västindien som skapade stora förmögenheter i kolonistaterna i Europa. Industriprodukter skickades till Afrika och byttes mot slavar som skeppades över Atlanten. Slavarna arbetade på plantager vars produkter sändes till Europa och såldes för god förtjänst som kunde återinvesteras i nya verkstäder och slavskepp. Tar man bort detta hade nog England aldrig blivit en världsmakt. Kanske vi haft en annan värld med viktiga centra i Kina, Indien, Kongo, Mali, Mexico och Peru. USA hade inte funnits, däremot ett antal stater bildade av olika indianfolk. Om Sverige hade existerat i en sådan kontrafaktisk värld kan jag inte säga.

Lyrikvännen

För några dagar sedan kom senaste numret av Lyrikvännen. Det gav mig anledning att kolla i bokhyllan, och det visade sig att jag haft tidningen sedan 1991 - är inne på sextonde året alltså.

Tittade i nr 1-2/1991. En del känns igen: en lång text av Göran Sonnevi ("Now's the Time") som bland annat handlar om Irak. Det var första gulfkriget och Saddam Husseins tid. Vissa saker verkar ha ett evigt liv.

Anna-Karin Granberg har en dikt som heter "Avskrädeshögens pärla". Jag får tanken om den "historiens sophög" som Max Stirner skrev om redan på 1840-talet, ett uttryck som sedan togs över av Marx och Engels. Mycket hamnar på historiens sophög, men allt som kastas är inte skräp. Även fina saker kan hamna där, och barnet åka ut med badvattnet.

Tema i 2/2007 är den gamle poesifantomen Gunnar Ekelöf, en man som jag är något kluven inför. Det är inte att han var en basker-gubbe av närmast förkrigsmodell, men däremot var karln alkis och det har jag svårare att svälja. Nåja, "en poetisk motståndsman" kallas han i en artikel, och en del av Ekelöfs diktning är fascinerande. Och med den utgångspunkten kan man glömma att Ekelöf fick platt näsa genom att ramla i fyllan och villan och i stället läsa hans bästa, exempelvis den tjocka volym poesi som gavs ut i Månpocket, eller prosastycken i Promenader och utflykter.

En del tycker att det är fjolligt med poesi. Men den blide gamle poeten Bo Setterlind sa att poeter måster vara hårda jävlar. (Det sa han ju inte, väluppfostrad som han var, men det var ungefär det han menade.) Med andra ord: är man en bra poet är man känslig för omvärlden, och är man känslig för omvärlden måste man ha goda nerver.

Den osynliga handen …

… borde ha en smäll över fingrarna. Det är inte så våldsamt som det låter, snarare ett slag i luften – för det finns ingen osynlig hand.

Den liberala idén om en osynlig hand som ordnar allt ekonomiskt till det bästa om den får arbeta utan yttre inblandning kommer från nationalekonomins fader, den kloke skotten Adam Smith. Första gången förekommer den i en filosofisk avhandling från 1759-talet (”A Theory of Moral Sentiments”), sedan i ”Wealth of Nations” 1776.

Vad Smith skriver är sammanfattningsvis att när folk agerar för sina egna själviska intressen (inom vissa givna ramar, märk väl!) kommer resultatet bli att samhällets resurser fördelas på bästa möjliga sätt. Vad som skulle hända med fördelningen om ramarna såg annorlunda ut framgår inte. I "Wealth" antar Smith en ekonomi som i stort sett verkar sluten och där utbud och efterfrågan går jämnt ut. I Moral Sentiments handlar det om att Försynen på något sätt ser till att maten räcker till både rika och fattiga. Som förutsättningar verkar det magert.

Vad liberalerna inte talar så mycket om är att perfekt konkurrens krävs för att modellen skall fungera. Obs! att det står perfekt, inte fri konkurrens – det är olika saker. Den perfekta konkurrensen betyder att enkla varor tillverkas av mängder av småproducenter med obetydligt kapital som säljer till otaliga kunder, och ingen enskild kan påverka priserna. I konkurrensen kommer omedelbart alla att gå dit man verkar kunna göra vinst, vilket betyder att ingen gör vinst. Då kan man kanske tala om en ”osynlig hand”. De enda marknader som kan se ut på det här sättet i praktiken är jordbruk och valutor, men eftersom den friheten är har sina problem har matproduktion och valutahandel ofta reglerats. (Inte alltid med lyckade resultat, det måste medges.)

Men är konkurrensen bara ”fri” är det fritt fram för den stora koncernen att slå ner den lilla ensamföretagaren eller lägga ut ett reklambombardemang som tystar medtävlarna, eller att få staten att agera för sina intressen. Smith var medveten om att de här avvikelserna fanns, vare sig det gällde affärsmän som konspirerar mot allmänheten eller arbetare som inte tillåts att organisera sig, Dagens liberaler har svårare att ta detta till sig även om man pratar mycket om konkurrens och till och med håller sig med ett Konkurrensverk.

Idéer om ”osynliga händer” kan kritiseras från olika håll. Här är några förslag. Adam Smith skriver inte att ”det är som om en osynlig hand …”. Det är ungefär som om Platon i sin berömda liknelse om grottan där folket lever med sina skenbilder hade skrivit ”det finns en grotta där …”.

Men det som Platon klokt nog beskriver som en liknelse är hos Smith till synes ett faktum. Läs här: ” … he intends only his own gain, and he is in this, as in many other cases, led by an invisible hand to promote an end which was no part of his intention.” Eller det här: ” They are led by an invisible hand to make nearly the same distribution of the necessaries of life, which would have been made, had the earth been divided into equal portions among all its inhabitants, and thus without intending it, without knowing it, advance the interest of the society, and afford means to the multiplication of the species.” Stämmer detta har vi ett perfekt ekonomiskt system.

Tanken om perfektion bygger på en skenbild. Har du en bild framför ögonen och inte kan tänka dig att något kan vara vackrare än den, ja då är bilden perfekt. Men börjar man se brister försvinner perfektionen, och ersätts kanske av tankar om hur det här skall rättas till, eller till och med avsky. Det är synd att inte Smith framhävde samhällsekonomin som en trädgård som bör ansas omsorgsfullt - då hade vi nog sluppit en mängd liberala dumheter.

Låt oss jämföra med Platon igen. Han hade föreställningar om en idévärld där förebilderna för allt som vi kan träffa på i vår vardagliga värld finns. I idevärlden finns tingens fulländade förebilder som vi bara ser skenbilder av härnere. Det verkar som om vissa personer tror att den osynliga handen verkligen existerar som en perfekt förebild och att det gäller för oss människor att försöka förverkliga denna bild i vår egen värld. Vi kan kalla dessa ”vissa personer” för ”nationalekonomer”. Att folk har konstiga ideer är en sak, men när vanföreställningarna skall drivas igenom i verkligheten kan det bli värre.

Jämför med religion! Tron på osynliga händer omfattas ju med nästan religiös glöd på sina håll, så det kanske inte är så tokigt med den jämförelsen. Det finns människor som hävdar att den fantastiska och komplicerade värld vi lever i helt enkelt måste vara skapad av en intelligent kraft (Gud) som klurat ut hur varje liten detalj skall fungera. Eftersom världen är så märkvärdig och unik måste vi tro på Gud. Då bortser man från att naturen bygger nya strukturer inte till perfektion, utan snickrar ihop dem med tillgängliga resurser. Den USAmerikanske paleontologen (forskaren i gamla ben alltså) Stephen Jay Gould skrev om det i boken ”Pandans tumme”.

En optimerad varelse kan man misstänka är rätt illa förberedd på förändringar i sin omgivning, för övrigt. När en viss typ av skog försvinner, försvinner också den sorts hackspettar som bara kan trivas där. Människan verkar vara unik och märkligt optimerad för sitt liv. Men börjar man fundera på vår konstruktion som medför inte bara ont i ryggen och diabetes, utan också mentala processer som ibland kan utlösa milt sagt otrevliga handlingar, är det ajöss med perfektionen. Potential för förbättringar finns. Livet är något som inte har fulländats av en osynlig hand, utan är snarare en provisorisk konstruktion som kanske aldrig blir färdig. Och för oss människor krävs det handgripliga insatser ibland. Det är nog rätt få ärkeliberaler som skulle tycka det var rimligt att dra in all sjukvård med hänvisning till att ”naturen ändå är den bäste läkaren”. Alltså: om vi slutar tänka att det ekonomiska systemet är perfekt som det är om vi inte gör någonting åt det, då försvinner den osynliga handen. Kvar finns en massa lösa trådar som vi helst för vår överlevnads skull bör försöka få ihop till en värmande filt i vinternatten.

Däremot går det tydligen bra att ta en förflugen tanke om samhällsekonomin och hävda att den sköter sig bäst utan ingripanden. Men eftersom det samhälle där en osynlig hand verkligen skulle kunna vara möjlig är ett samhälle av bönder och hantverkare som lever nära existensminimum tvivlar jag på att liberalerna verkligen skulle vilja uppleva det. Det är inte där skon klämmer. Det handlar snarare om att högst verkliga händer vill ta Jordens rikedomar utan inblandning från fattiglappar, demokrater och liknande pack. Medan politikerna sjunger konkurrensens lov fortsätter monopoliseringen.

Om vi träffar är det troligare att det är en högst verklig och synlig hand som är nere och försöker nalla ur kakburken, inte någon osynlig skepnad.

Dumfräck

En av de mer sympatiska företrädarna för socialdemokration är (jag hoppas verkligen att skenet inte bedrar!) den gamle kulturministern Bengt Göransson. Att denne man kallar den nuvarande finansmarknadsministern Odell dumfräck måste vara ett ganska så grovt språkbruk för att komma från denne bildade man. Men det görs i ett inlägg i det elektroniska Efter Arbetet.

Dumfräck var en beteckning min pappa brukade använda på personer som lurade sina medmänniskor och vilkas fräckhet saknade gränser. Man hade skäl att misstänka att de inte riktigt begrep vad det var de egentligen gjorde.

När Göransson slutade som minister återgick han till något anspråkslöst arbete i Folkets Hus, har jag för mig. Tänk om andra toppgubbar/toppgummor kunde göra samma sak? Hur som helst: i den här artikeln får Odell snytingar såväl för utförsäljningen (förskingringen kanske är ett bra uttryck också?) av Telia-aktier, samt det ekonomiska upplägget för Arlandabanan. Odell är av den sorten som predikar att politiker inte skall sköta företag för att de inte kan det. Hans affärer verkar bekräfta sanningen, åtminstone när det gäller politiker av hans sort. Men alla är ju inte marknadsfundamentalister ... .

Behövs mänskligheten?

Jag hackade för några dagar sedan på våra fina svenska klusterbomber som inte gör någon skada. (Läs här och här.) Det är fler hackare i farten. Klicka här och titta på en teckning med samma ämne. Jag hittade den på en nätsida som vill fortsätta arbetet med Arbetet (den klassiska socialdemokratiska tidningen i Malmö som senare tider SAP-pörer gladeligen sprängde i bitar och avlivade).

Om jag skulle höja diskussionen till en högre nivå skulle jag kunna fråga: "Behövs mänskligheten?" Man kan också fråga: "Vem behöver mänskligheten?" I mänskligheten ingår då även krigsminister Odenberg, klusterbombfabrikörer, Ola Salo och jag själv. Är inte det ruskiga svaret: "Nej, vi finns bara till för oss själv, och för övriga varelser vore det bäst om vi försvann."

I och för sig kan man visa på att diverse husdjur behöver människor för att klara sig, och att diverse gräsarter (vete, ris m.fl) kunnat göra sig oerhört framgångsrika genom att tjäna våra behov. Men annars ...? En religiös person kunde hävda att någon gud kanske behöver mänskligheten som hejaklack, men det låter inte riktigt troligt. Det vore enklare med en bandspelare med evighetsslinga av hejarop (en bagatell att uppfinna för en allsmäktig gud!). Från någon synpunkt kanske det är viktigt att någon lyssnar på näktergalen som hållit låda i Skinnarviksringen bortåt en vecka nu, men näktergalningen tycker nog att det är viktigare att andra av samma sort lyssnar än att jag står där och försöker skymta honom bland häggblommorna.

Men när man tänker efter: vore det verkligen trevligt att veta att någon "högre makt" behöver mänskligheten? "Behöver till vadå?" kan man oroligt fråga. I vissa religioner har man offrat både det ena och det andra (inklusive människor) till gudarna för att hålla livet i gång. ... Och vid närmare eftertanke: offras inte en och annan människa på Marknadens altare, en makt som enligt den liberala tron i det närmaste är allsmäktig (och dessutom gärna fäller klusterbomber på avfällingar och trosmotståndare).

Det kanske vore lugnare att avskaffa ...

... krigsminister Odenberg än den allmänna värnplikten. I och för sig har vi (om jag inte har missat något) kvar en allmän civilförsvarsplikt som innefattar alla mellan 15 och 65, men nu handlar det om det militära försvaret. Den store tänkaren verkar tycka att man kan återinföra allmän värnplikt om det börjar se ut att dra mot krig. Då kan man ju antingen säga att förhållandena, även rätt nära Sverige, är i själva verket ganska oklara och kan utvecklas åt fel håll. Eller att om en kris seglar upp har vi inte flera år på oss att rusta upp igen och träna folk på sina uppgifter. Två argument för att ha kvar värnplikten (att den sedan inte behöver se ut som förr i tiden är en annan historia).

Det svenska försvaret är inte mycket att hänga i julgran numera. Det är en sak att irra omkring på "fredsuppdrag" långt bort i världen och eventuellt skjuta på lättbeväpnade milismän eller vanlig civilbefolkning, en annan sak att utsättas för toppmoderna motståndare. Fast i och för sig: så illa försvarat som Sverige är numera bör inte fienden behöva lägga så mycket krut på en ren invasion - det räcker nog med ett antal välriktade sabotage mot elkraft och kommunikationer för att lamslå landet.

Två svalor då?

"En svala gör ingen sommar" säger ordspråket. Men igår såg jag åtminstone två ladusvalor vid Ågesta gård. Sedan var det några svalor som jagade över Magelungen. De fick nog jobba för sina insekter.

Den senaste veckan har en näktergal hållit konsert i Skinnarviksringen, en chokladbrun krabat som tittat fram några gånger men annars mest varit gömd i lövverket (exempelvis av härligt blommande häggar). Någon skönsångare är näktergalningen knappast, men kan vara hemlandstoner, exempelvis för tullförvaltaren i August Strindbergs Trefaldighetsnatten. Jag tycker att han fick till det bra, August!


TULLFÖRVALTARN
Det sämsta kommer till sist, och narren skramlar med skallran,
För det barnet som grät. Att skratta förlänger livet.
Alltså min fåglalåt som jag hört i min barndom i Skåne.
Där min vagga har stått, och visan jag lärt av min dadda.

Näktergalens Sång.
Ih, ih, ih, ih, ih! Var de' vi? De' var vi!
Vi var de'! quoj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan, lull-lull-lull-lull-lull _ Var de' vi?
Ihih! Titta! lullan! Den girar, arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull! Var de' di? Titta!
Sir'u, sir'u, sir'u, sir'u?
Dadda! _ Dadda! sjätt, sjätt, sjätt, sjätt _ sir'u, sir'u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
Hvit, vit, vit, vit, vit, vit, sir'u lillan?
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat'n, sat'n, sat'n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, Sa', sa', sa' sa' nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu'hjälp, dadda aitsch!

Edison Lighthouse

Apropå mitt meningslösa inlägg igår om den meningslösa melodifestivalen: Edison Lighthouse hette gruppen som spelade in den där låten som Salo & Co uppförde under nytt namn och lite annorlund takt. Det var flera som kom ihåg den, jag läste det på Aftonbladets nätsida. Några försökte i samma forum hävda att det var väl inte så likt, men då undrar jag om de verkligen hört originalet?

Det klagades på kompisröstning också. Men om serberna, som antogs ha gjort sig till ovänner med i stort sett hela sin omgivning utom Ryssland, får massvis av röster av sina grannar kanske det finns hopp om Balkan också? Man kanske kan se en ljusare framtid där granngnabbet därnere blir ungefär som i Norden: verbala påhopp, men vi gillar varandra rätt bra i alla fall och tänker definitivt inte börja skjuta på varandra.

"Lägg ner skiten!"

... står det på en aftonbladslöpsedel med största krigsrubrikerna. Det gick inte så bra för Sverige i ett av årets största pseudohändelser. Jaha, än sen?

Jag hade TV:n på till tio (man måste ju vara storsint och öppen och titta litegrann i alla fall) sedan stängde jag av och gick och la mig. Det kunde Ola Salo & Co också ha gjort. Jag trodde att man skulle ställa upp med nya låtar i den här tävlingen, men de kom dragande med något som väldigt mycket påminde om engelsk trall-pop från 1960-talet. Jag minns till och med den gamla låten: "Love grows where my Rosemary goes" hette den när det begav sig. Vilka som spelade har jag däremot glömt, det var nog något one-hit-wonder som inte hördes av senare. Kunde inte Smålands-Ola ha kläckt fram något nyare som åtminstone lät lite originellt?

Kan man inte se det som att numera är östra Europa mycket bättre än den västra delen på att producera dynga? Kanske till och med originell dynga. Om Sverige skall kvala in i den där tävlingen igen kanske man får värva exempelvis någon indisk filmmusikskapare som kompositör - de kan ju koka rätt intressanta soppor på olika musikaliska spikar!

Bomber över Afghanistan

I föregående inlägg, och tidigare också, har jag nämnt Afghanistan, ett stackars krigshärjat land där Sverige nu dras djupare och djupare in i något som liknar krig. För en stund sedan hittade jag en artikel i New York Times där läget beskrivs under rubriken: Civilian Deaths Undermine Allies’ War on Taliban.

Scores of civilian deaths over the past months from heavy American and allied reliance on airstrikes to battle Taliban insurgents are threatening popular support for the Afghan government and creating severe strains within the NATO alliance.

USA och NATO har för små styrkor i landet för att kunna kriga effektivt, och därför måste man använda flygattacker i stor skala. Men:

The reliance on air power has led to a string of prominent episodes recently involving the deaths of large numbers of civilians, who often cannot escape, caught between NATO forces and the Taliban and its sympathizers.

Och i artikeln beskrivs just hur en aktion går snett, ett USA-förband känner sig trängt och ropar på hjälp - och så regnar bomberna över en by, en massa folk dödas, och de överlevande är inte glada. Är det meningen att svenska plan skall in här och göra samma sak, med fina fredliga svenska splitterbomber som verkligen inte skadar några civila? Verkligheten visar ju att inte bara folk bombas sönder, utan hela det förtroende som västvärlden kunde tänkas ha i landet. Folk måste rimligen tänka "bevara oss för sådana vänner" när de ser hur amerikaner, britter och canadensare (de lär vara de värsta busarna i NATO-styrkorna) härjar omkring!

Hur vet bomben ...?

... att det är en militär som trampar på den? Det kan man fråga efter krigsminister Odenberg hjältemodiga försvar för svenska klusterbomber. Vad dessa handlar om vet vi alltför väl sedan kriget i Libanon förra året. Flygplan fäller behållare som innehåller massvis med småbomber som sprids över ett stort område. Om inte dessa småbomber exploderar direkt när de slår i marken kommer de att ligga kvar som en sorts minor, fulla av splitter. Ett ständigt hot mot bönder ute på fälten, barn som råkar hitta en lustig sak som de vill peta på ...

Många vill förbjuda den här typen av svårkontrollerade vapen. Nu påstår Odenberg att visst är det bra med ett sådant förbud, men just den svenska typen av klusterbomber drabbar minsann inte civila. Bomberna oskadliggör sig själva efter ett tag. Till det kan man göra tre anmärkningar:

1. Det kommer alltid att vara några bomber som inte fungerar som det är tänkt. Några måndagsexemplar exploderar inte när de slår i marken, de kommer inte att självförstöra sig själva, de kommer att ligga där de ligger tills någon/något petar på dem.
2. Bomben vet inte vem som är militär eller civil. Det vet ingen annan bomb heller, så vitt jag vet. Inbillar sig Odenberg att bombfällning endast skall ske i områden där det bara finns soldater? I dagens konflikter finns en klar tendens att civila och stridande blandas på samma områden.
   
3. Den där bomben kan fällas från Gripen-plan. Odenberg vill skicka Gripen till Afghanistan av marknadsskäl, och gärna använda dem i strid. Scenariot är klart: en ockupationstrupp råkar i trångmål när motståndsrörelsen angriper. In dånar några Gripen med klusterbomber som man mer eller mindre slumpmässigt släpper över såväl motståndsmän som vanliga bybor i närheten. Det är samma sak som NATO-flyget redan gör därborta (och som gör afghanerna störtförbannade - de som överlever) och det finns ingen anledning att tro att svenskar skulle sköta sig så mycket bättre.

Slutsats: Odenberg är en tjock man med mager moral. Det verkar väldigt mycket som att här gäller det att döda asiater och göra feta pengar på det, inte någon slags "humanism".

120 gram - 40 kilo

Den här bilden av Årstabäcken - det återskapade vattendraget vid "Årstafruns" gamla gård - tog jag idag.

Frånsett att det är trevligt att bäcken väckts till liv igen så är att notera att kameran bilden togs med inte väger mer än 120 gram. En liten bekväm gynnare att ha i fickan eller i ett band runt handleden. Och man kan ta filmer med ljud med den också.

120 gram kan jämföras med vad fotopionjärerna under 1800-talet släpade runt med under de krångligaste förhållanden. I Egyptens öknar, Mexicos djungler eller svenska fjällen - det var lass på åtminstone 40 kilo. Kamera, stativ, glas- eller metallplåtar, kemikalier, framkallningstält ... men så blev det bilder av oöverträffad kvalitet också! Man kan inte annat än känna sig rätt småttig jämfört med exempelvis Borg Mesh när han knegade fram i Kirunafjällen i början av 1900-talet med alla dessa kilo på ryggen!

Självbespegling?

Jag vet inte vad det var för arkitektvisioner som låg bakom huset ovan. Det ligger i Marievik och har en hel del trevlig växtlighet omkring sig. Bland annat en bambudunge, har jag för mig. Men visionerna: är det världen som speglar sig i huset, eller huset som speglar sig i världen? Molnen och himlen smälter nästan ihop med de stora glasytorna, eller man kan tro att man ser rakt genom byggnaden mot den bakomvarande himlen - men huset finns kvar när molnen försvinner.

Nedan: husen speglar sig i husen. Det är biblioteksbyggnaden vid Södertörns högskola som fångar upp fasaden på andra sidan Alfred Nobels allé. I ett förvirrat ögonblick kan man undra vad det är man ser?

Tyvärr var det vissa "brister" i bygget (de fina svarta skifferplattorna ovanför fönstren riskerar att ramla ner) så man har blivit tvungna att göra en del avspärrningar på gatan. Att bygga rätt är stort, att bygga snabbt och billigt är större.

Konsult-Persson

Göran Persson har så vitt jag vet varit yrkespolitiker hela sitt liv. Hans uppehälle har betalts av partimedlemmar (förmodligen i mindre grad) och av skattepengar i form av offentliga löner och arvoden (det är nog den största biten). Nu byter han kappa, mannen har lite knapert med pengar och blir halvtidskonsult. Vad pysslar konsultfirman med? Här är ett klipp från deras hemsida:

JKL Group är en av Nordens ledande rådgivare inom strategisk kommunikation. Vi är rådgivare till företagsledningar från de flesta branscher kring hur kommunikation kan bidra till att uppnå affärsmål. Vi arbetar med att bygga och bevara organisationers förtroendekapital gentemot olika publiker, vi föreslår lösningar och vi bidrar till att de genomförs. Vi anlitas som rådgivare kring bland annat finansiell kommunikation, börsintroduktioner, krishantering, medierelationer, opinionsbildning och lobbying.

Att avdankade politiker skulle kunna fortsätta som konsulter för de människor de under alla år levt på och påstått sig försvara, det verkar vara otänkbart idag. Persson är ju inte den ende som hoppat över staketet till den andra sidan. JKL må arbeta för att bygga och bevara organisationers förtroendekapital, men han och hans ämbetsbröder och -systrar gör tydligen vad som helst för att riva ner politikens förtroendekapital. Idag skulle exempelvis de strejkande gruvarbetarna ha nytta av goda konsultråd från vänligt ställda krafter. Eller vilken lågavlönad eller pensionär som helst med svag ekonomi som röstat på socialdemokraterna under alla år skulle väl kunna gynnas av lite tips om hur man förgyller livet?

Jag minns en progglåt från omkring 1970. Refrängen gick ungefär: "Fy på dej sosse, vad du luktar skit." I någon vers fick man också veta att den röde förstamaj-talaren i själva verket var folkpartist. Och vad det gäller Göran Persson - tja, vad har han för partibok, egentligen?

Igelkotten vaknar och kliar sig på hakan

Som alla som varit ute i naturen vet ser det i allmänhet inte ut som i TV:s naturfilmer. I naturfilmerna skådar man örnen i vitögat (är det inte gult, förresten?), i verkligheten ser man oftast bara en prick vid horisonten. (Men notera att just här i Stockholm kan man till och från se havsörnar på ganska nära håll, jag har haft turen till det några gånger. )

För att visa en närbild på natur som är rätt trevlig bifogar jag här ett filmklipp. Det var en yrvaken igelkott som jag filmade med min lilla fickkamera ute i Vendelsö tidigare idag. Tips om hur man gör för att ladda upp egna filmer hittade jag hos en bloggande bibliotekarie, för övrigt. Klicka först där det står "ett filmklipp". När nästa bild kommer upp så innehåller den en filmruta. Där skall man klicka på den svarta triangeln i vänstra nederkanten för att starta underhållningen.

Nytt nummer av Forskning och Framsteg

Ingenting här i livet är oundgängligt (jo, mat, luft och några grejor till, om vi skall vara petiga) men idag kom senaste numret av den svårundgängliga tidskriften Forskning och Framsteg. Jag har läst den sedan 1979. När jag startade prenumerationen fick man en miniräknare driven av en solcell. Den fungerar fortfarande. Och FoF fungerar bra som informatör om olika vetenskapliga händelser.

För oss som tycker det där med parallelluniversa, eller multiversum, är trevligt finns en artikel, närmare bestämt om den sovjetisk/amerikanske fysikern Andrei Linde som tänkt en del på det här. Mindre trevligt är det han i förbigående nämner om hur det sovjetiska forskningssamhället kraschade tillsammans med Sovjetunionen. Att mängder av forskare, toppkrafter inom olika vetenskaper, inte kunde fortsätta arbeta måste ses som ett bakslag av global betydelse. Det enda positiva man kan säga om den "chockterapi" som drabbade Sovjet var att den inte ledde fram till en fullständig katastrof. Ryssar är sega och kämpar vidare även om oddsen är fördjävliga!

Ett obehagligt ämne är också tema i tidningen: "Övervakning och integritet." Hämningarna på det området faller snabbt. Man ursäktar sig med "kampen mot terrorismen" eller "brottsligheten". De som drabbas är förmodligen mest folk som varken är terrorister eller brottslingar, helt enkelt för att de som inte har något att dölja är lättast att övervaka. När överhövdingar för övervakningssamhället dessutom är figurer som George W Bush och Tony Blair (klart misstänkta för krigsförbrytelser) kan man ju undra över logiken i övervakningen.

Ett par artiklar om övervakningen har skrivits av Jenny Björkman som jag mött i historiekurser på Södertörns högskola, för övrigt. Om jag skulle lägga till litegrann om just den svenska övervakningens historia så tycker jag att man nog kan börja med den växande förvaltningen från Gustaf I:s tid. För att skaka fram mer folk och produkter för statens behov utvecklades en allt starkare administration, vilket i och för sig medfört att senare tiders historiker har många intressanta skattelängder att studera. 1688 skulle alla församlingar börja föra bok över födda, begravda och gifta. In på 1700-talet började man notera folks kristendomskunskaper, läskunnighet, vaccineringar och andra uppgifter. Ur släktforskarsynpunkt är det synd att man inte redan då kom på idén att införa personnummer. De gamla böckerna ger många fina uppgifter, men letar man efter Anders Andersson i en liten socken i Dalarna kanske man har oturen att nästan alla där hette Anders Andersson, och då kan det bli knepigt att veta vem som är vem ... .

"Att sätta blåslampan i häcken på ... "

"Att sätta blåslampan i häcken på ... " är ju ett bekant ofint sätt att säga att man vill sätta fart på någon. Men om man nu nödvändigtvis vill ta till sådana brutala metoder skall det naturligtvis vara en kvalitetsprodukt tillverkad av AB Max Sievert! Den här annonsen fanns i Tekniska Muséets årsbok av år 1933.

Jag begriper inte mycket av teknik, men det är ju roligt att titta på gamla bilder och se vad de hade för idéer om teknik och teknikreklam för över sjuttio år sedan. Men här kommer ytterligare en bild med ett budskap som förvånade mig: gengasmotorn fanns redan 1933. Jag trodde den kom först i samband med avspärrningarna under Andra världskriget. Hade man fortsatt att utveckla gengasen (bland annat genom att göra den mindre farlig - många chaufförer blev ju gengasförgiftade) kanske vi kunde ha haft en bra alternativ energiform för fordon för länge sedan. Men oljan var ju så billig att det inte var lönsamt, antar jag.

Vem och vad räknas?

Först fick jag höra att Vänsterns demonstration i Stockholm hade 8.500 deltagare. Det är mycket folk, och överglänste säkert alla andra tåg såväl i Stockholm som i Sverige. Sedan sa polisen att det var 10.000 deltagare. Man får anta att ytterligare några tusen personer inte var med i det låååååååånga tåget men fanns på plats när det kom fram till Kungsträdgården.
På bilden ovan syns Ung Vänsters engagerade talare på första maj.

Jag har ingen bra koll på historiska siffror, men det här måste ha varit en av de största demonstrationerna i Stockholm under efterkrigstiden. Och vad fick man veta i vanliga objektiva (??) media i efterhand? Tja, det var en spalt i Dagens Nyheter som inte gav så mycket. I övrigt handlade förstamajnyheterna om några ligister som slog sönder bland annat fönstret för min frisör på Brännkyrkagatan, samt vad som sagts på några av socialdemokraternas möten. Vad andra vänsterorganisationer hade för sig rapporterades väl inte alls. Det här antyder att det finns (om vi uttrycker oss milt) "vissa brister" i mediarapporteringen. Eller man kanske inte tycker att det är en brist: vissa saker kniper man käft om, eller ???

Den diskrete jägaren

Denna häger stod och hängde vid Fiskartorpssjön i förmiddags. Att titta på en jagande häger är ofta ingen uppjagande erfarenhet: den står stilla och glor, och väntar tills någon oförsiktig groda eller småfisk kommer inom räckhåll. Men då hugger den blixtsnabbt! Detta föga framfusiga sätt gjorde att hägern en gång i tiden var symbol för diskretion.

Så här i maj ser hägern prydlig ut med nya och välputsade fjädrar. De hägrar som övervintrar brukar se betydligt ruggigare ut, de står på isen som gubbar i säckiga grå rockar, med halsen så ihopdragen att den knappt syns. Men överlever de vintern har de ju ett gott utgångsläge när våren kommer.

För varje dag kommer nya sommarföreteelser och pockar på uppmärksamhet: i skogen ovanför sjön hördes grönsångarens klirrande. Den gamle forskare Sven Nilsson liknade på 1800-talet drillen vid det ljud som uppstår när man släpper en silverdaler på ett marmorbord - en drill som börjar snabbt men slutar långsammare. Liljekonvaljernas blad är uppe, i veckan kommer nog hästkastanjerna att blomma - och det fick gärna komma både mer sol och regn och värme!

Bilder från förr ...

Jag städar bland böcker och hittar Vårt vackra Värmland av Linus Brodin, utgiven av Herman Anderssons bokhandel i Karlstad. Vilket år det var framgår inte i boken, och inte står det något i Kungliga Bibliotekets databas heller (utom "u.å.", "utan årtal" alltså). Men det syns klart att bilderna kommer från senast tidigt 60-tal. Gammal idyllisk bebyggelse vid Klarälven (eller någon annan blå företeelse i detta "vattnens landskap" kontrasterar mot folkhemmets höghus i Hagfors. Numera kritiserat, men jag misstänker att det för många var ett lyft att få komma in till centralvärme, sopnedkast och rinnande varmt och kallt vatten.

Och sedan mannen som plöjer med två hästar - det var en företeelse på utdöende. Jag har ett svagt minne av att själv ha sett hästplöjning på femtiotalet, men det är ett svagt minne som jag inte litar på.

Äppelblom på väg

Det finns mycket att titta på så här års. Exempelvis aplarna som är på väg att slå ut, vilket ovanstående bildbevis från en tomt i Vendelsö bevisar.

Åter till vardagen ....

Åter till vardagen, men vilken vardag ... : nyutslagna vita slånblommor blandas med solglittret i Årstaviken. Synd bara att det blåste så förbaskat kallt ibland. Men det är ju vår ändå!

Fler bilder från första maj

På Tjärhovsgatan, utanför Kafé 44, håller några anarkister på att lasta prylar på en lastbil som verkar har sett bättre dagar (hur är det med avgasreningen på den?):

Från Vänsterpartiets uppmarsch på Medborgarplatsen.

Första maj är en internationell högtidsdag. Undrar vad det står på de här banderollerna? Är det persiska, månne?

Här är det ingen tvekan om budskapet: från Kommunistiska Partiets lilla tåg på väg ner mot Sergels torg:

En gammal vänsterledare i mängden: Lars Werner. Han gick förbi på nära håll och jag kunde konstatera att han var nästan huvudet längre än jag. Och bredare på andra ledden också, för den delen.

Och kanske en ny vänsterledare: Josefin Brink. Ett energiknippe.

Ny blogg

Jag har tidigare lagt in en och annan dikt i den här bloggen. Nu har jag skapat en helt egen blogg för det ändamålet, nämligen Björnpoesi.

Vid la Mano

Första maj är inte bara de röda, utan också de svarta och rödsvarta fanornas dag. Med andra ord, olika anarkistgrupper är också ute och rör på sig. Här är en bild från det man kan kalla ett eukemeniskt möte för vänsterrörelserna: hyllandet av de svenska spanienfrivilliga vid la Mano på Katarinavägen.

(I och för sig har jag aldrig riktigt förstått kopplingen mellan denna öppna hand och den strid som fördes med vapen i hand, men det kan bero på att jag är okunnig helt enkelt.)

Hur som helst, här vid la Mano samlades socialdemokrater, kommunister och anarkister för att hylla femhundra svenskar (varav de flesta, kanske nära alla, var kommunister) som stred inte bara mot spanska fascister och deras tyska och italienska allierade, utan i praktiken också mot den "nonintervention" från Europas demokratier som beredde vägen inte bara för Franco utan för det världskrig som lurade i kulisserna. Låt oss minnas dessa kämpar med tacksamhet, såväl de som stred av djup politisk övertygelse som de som var mer av äventyrare.

Det är fult med fördomar!

Just det, fult med fördomar, och det gäller inte bara andras utan också mina egna.

Som idag, när jag såg Vänsterns demonstration passera restaurang Zum Fransiskaner på Skeppsbron. Utanför satt några figurer med vad jag kunde se tämligen kortklippta frisyrer och stora ölsejdlar, och ett par av dem reste sig och ropade något. Jag tänkte, att det måste vara anti-demonstranter som tänkte häva ur sig något negativt. Men icke: När de ropade igen hörde jag tydligt: "Stoppa Borg i en papperskorg!"

Jaha, det var några som inte gillade finansministern de heller. Och jag som trodde att de var nån sorts ölhävande skinnskallar. Vad kan man säga om detta? - Till mig själv: dra inte för snabba slutsatser om folk. (Och kanske till finansministern: klipp dig och skaffa ett jobb!)

Bloggkollega i rök&damm ....

Ja,kollega och kollega - här är killen som är några tusen gånger framgångsrikare än jag som bloggare: Ali Esbati, fångad med min kamera just när han stod och pillade med sin mobiltelefon nere i Kungsträdgården idag.

Suddet i bilden beror av att några rappare höll igång (ett dj-a liv, men ändå hördes inte texten!) uppe på scenen samtidigt som folk brände av någon sorts rökfacklor nere i publiken. Undrar om storbloggaren Bildt skulle våga sig ut bland massorna på det här sättet?