Jag undrar om inte det där med blommor som partierna använder som symboler numera säger en del förresten, det är ju inte så många som är arga på blommor. Möjligen kan man ta till en maskros, som Miljöpartiet, för att verka lite upprorisk - men vad finns kvar av det upproret idag? Så när partierna försöker sälja sig med maskrosor, nejlikor, rosor, klöver etc. är det den snälla menlösheten man för fram. - Åter till artikeln:
... de politiska partierna kan liknas alltmer vid lågengagemangsprodukter såsom dagligvaror med liten eller bristande utstrålning. De som vi köper vecka efter vecka då vi likt zombier vandrar runt i matbutikerna och plockar varorna från hyllan utan närmare eftertanke. Varorna har små skillnader och det spelar inte så stor roll vilka vi köper – varumärkena är rätt likvärdiga varandra. ...
Varumärken existerar bara i människors sinnevärld och det gäller att skapa sig en plats här. Ett starkt varumärke skapar känslor och engagemang. Men, få av oss är i dag speciellt engagerade i politik eller de politiska partierna. Andelen medlemmar i partierna minskar stadigt även om det ibland har fuskats med siffrorna för att skapa en annan bild. Partierna finns inte ens i vår sinnevärld. Socialdemokraterna blir mer som konserverade päron på burk. Och de nya Moderaterna som konserverad ananas med en ny sockerlag. Och konserver är inget som gör någon upphetsad direkt.
Varumärket måste stå i ett positivt förhållande till den vara man försöker kränga, annars kommer det inte att fungera i längden. Tänk på varumärket BP som miljövänligt i förhållande till den nuvarande katastrofen i Mexicanska golfen, eller varumärket Israel i förhållande till civiliserat uppträdande! Det kan inte vara lätt att vara PR-agent för dessa gynnare idag! Men enligt vår forskare finns det en utväg:
Politiker som vågar sticka ut och tro på sin sak. De som vågar vara olydiga. De som visar på äkta känslor. Och då kan vi knyta an till enskilda politiker precis som vi kan göra med varumärken. Och i det sammanhanget är det viktigt att visa på äkthet. Manualer som syftar till att strömlinjeforma politiker i en viss riktning fungerar därför dåligt i varumärkessammanhang då känslor är a och o.
Några centerpartister som försöker stå ut och vara olydiga vad det gäller kärnkraftsfrågan skall piskas till lydnad tycker jag mig ha uppfattat. Inte ens personval fungerar helt ut vad det gäller mod att vara olydig, och att "sticka ut" behöver inte vara positivt. Man kan ju sticka ut genom att vara rasist exempelvis.
Nya partier och grupper som inte är inne i den parlamentariska svängen kan ta ut svängarna, men försöker de ta sig in i den parlamentariska värmen finns det en tendens att hysteri utbryter: "Hur vågar ni komma med avvikande åsikter!" Eller tänk på pladderkvarnen Obama! Han jagade fram en massa känslor, men sedan lät han dem falla till marken. Det verkar vara en varumärkeskatastrof!
Om personval skall fungera är det annat som också måste till än bara att ha en egen profil och att "våga" något: en partiorganisation skall inte kunna gå in och tvinga sina parlamentariker att rösta emot det program de är valda på (väljarna skall vara det viktiga för den valde, inte partiet). Vidare måste det valda organet vara självständigt mot utomstående intressen (det skall inte vara möjligt att köpa upp valda företrädare). Den valde och väljarna måste ha ett tätt samband.
Av det här kan man dra slutsatsen att såväl politiska partier som politiserande företag måste försvinna på sikt för att demokratin skall få fullt spelrum. Men det är ju inte lätt. Dagens styre är ju uppbyggt på att det finns organiserade partier som kan kanalisera in sina kandidater på alla nivåer i samhället för att få det att fungera. Hur gör man det när det inte finns partier? Det kan fungera i ganska små samhällen där många känner kandidaterna personligen, men i stora städer?
Hur som helst: det ser ut som partiväsendet är på utdöende genom att partierna töms på såväl mänskligt som idémässigt innehåll. En sista våg av partipolitik kanske kommer när kapitalismen faller i bitar och folk letar efter alternativ och räddningsplaner, men när den räddningen genomförts kan såväl stat som partier dö bort. I grunden är partier klassorganisationer även om de försöker hävda att de är till för hela folket, och när samhällsklasserna dör bort dör partierna med dem. Och då kan man strunta i prat om varumärken och andra reklampåhitt. Det finns inga parti"produkter" kvar att sälja.
4 kommentarer:
Det är lite meningslöst att gnälla på partier, tycker jag (utan att därför på minsta sätt kritisera Björn...). Eftersom det råder politisk apati hos folket kan partierna inte bli bättre än de är. Det går inte att administrera fram en vettig politik, tyvärr.
För partier har ju ingen styrfart själva. De är förmedlingsorganisationer, mellan folk och stat. Eller mellan folkrörelser och stat. Eller förstås mellan kapital och stat, om det nu är det de företräder. Socialdemokraterna har traditionellt varit en förmedlare mellan arbetarrörelse och stat.
Tyvärr har de successivt genom åtminstone ett par generationer sett till att försvåra sin roll, genom att sätta in en käpp i hjulet närhelst arbetarrörelsen har försökt komma fram till en egen ståndpunkt. Då har alltid socialdemokraterna varit där och trumfat igenom sin egen kompromiss mellan arbetarrörelse och stat som arbetarrörelsens ståndpunkt. Som det sen ska kompromissas om ett varv till. Och ett varv till.
Och sen har de skickat in sina torpeder och tryckt till dem som har försökt ge uttryck för arbetarrörelsens genuina ståndpunkter, de som uppstår direkt "på golvet" som det heter, om nu inte dessa har fallit kompromissarna på läppen. En följd av detta har förstås blivit att det till slut inte finns något att kompromissa om. En annan är att det inte längre finns några arbetarrörelserepresentanter som kan framstå som genuina företrädare för partiet på det sätt t.ex. Gunnar Sträng eller Arne Geijer trots allt kunde. Kapitalet är tömt.
Så vi ska inte begära det omöjliga från dagens socialdemokrater. Däremot kan vi begära mycket mer av oss själva.
Ja, du har rätt, apatiska människor ger apatiska partier (och tvärtom, antar jag). Det måste till något som ger folk en impuls att börja röra på sig. Vad det gäller socialdemokraterna får de skörda vad de sått.
Vet inte hur mycket jag har lust att begära av mig själv, men kan jag övervinna min naturliga tröghet blir det väl några funderingar här på bloggen som går utanför det nuvarande partisystemet.
Möjligheten finns förstås att jag begår de intellektuellas vanliga dödssynd att anta att en pågående trend kommer att fortsätta i det oändliga. Lite mottrender finns trots allt - en viss vilja att stå på egna ben och ge röst åt medlemmarna i LO Stockholm, en stor förmåga att ge röst åt det oppositionella Stockholm på ABF Stockholm, osv. Kanske kan det växa.
Men för närvarande ser det mycket dystert ut.
Antagligen behövs det rätt starka störningar utifrån för att få fart på S och V. Då menar jag inte i första hand från folket här i landet utan från stora världen som driver fram en radikalisering här, som i sin tur gör att partibyråkraterna måste agera.
Skicka en kommentar