måndag 31 mars 2014

Mediakritik

En vass teckning av prästen och konstnären Kent Wisti i nätpublikationen Dagens Seglora. Fler teckningar finns här.

2014-03-10 Wisti

Så hittade jag hans hemsida med fler teckningar, bland annat den här på samma tema:

20140309-141444.jpg

Hoppas att budskapet går fram till berörda personer på redaktionerna!

Tack USA!



Hittade bilden hos bloggaren The Vineyard of the Saker. Det är några ryssar i ett parti som han kallar "stalinistiska patrioter" och som driver med USA genom att överlämna en fin kaka till USA:s konsulat i Sankt Petersburg. "Tack för Krim" är dekoreringens budskap. Kom inte och säg att ryssen saknar humor!

Ser riktigt smaskig ut!
Och det är klart: om USA satsar fem miljarder dollar på 'regimskifte' i Ukraina, och ett av de mest slående resultaten blir att Ryssland återfår Krim, är det något att tacka för. Om man är patriotisk ryss i alla fall. Återförening som lågbudgetprojekt (jag antar att Ryssland måste ha haft en del kostnader, men eftersom man verkade använda befintliga resurser på Krim måste de ha varit rätt små).

En annan aspekt är att Ryssland för närvarande slipper slänga ut pengar på att hålla Ukrainas knackiga ekonomi under armarna och leverera energi till lågpris och kanske inte få betalt för det. Detta får andra fixa, exempelvis EU, och det är frågan om det ändå kommer att räcka. Och under tiden drivs förhandlingar som jag antar mycket handlar om försök att rädda USA:s ansikte, allt medan Ryssland stärker sina positioner alltmer.

Samtidigt, i en annan värld, fortsätter en del att hetsa upp sig. Det är en sådan där "kan"-journalistik. "Din trötthet kan vara en okänd sjukdom." "Putin kan ..." Jag tittade på artikeln och den verkade rätt snömosig. Av någon anledning ingick inte halva Polen, inklusive Warszawa, i det som Putin traktar efter att återta. Och detta trots att området ingick i det tsaristiska väldet. Han kanske inte gillar polacker men tycker finnar är OK, helt enkelt? Under ryska tiden kunde ju duktiga finnar göra fina karriärer i tsarväldet, för övrigt.


Undrar om det inte är esterna som bör vara mest oroade. Medlemskapet i NATO kanske inte var så smart ändå. Skulle det bli en verkligt allvarlig kris, och Ryssland känner ett hot mot Sankt Petersburg, ligger Estland mycket farligt till. De "artiga män i gröna uniformer" som visade sig på Krim kan visa sig mindre artiga i ett annat läge.

söndag 30 mars 2014

Transportalternativ





Det där stora fartyget, Östanvik av Slite, är på väg ut ur Liljeholmsviken och skall snart passera under Essingeleden. Om en stund blir det vänstersväng och leden ner mot Södertälje, ut på Östersjön och över till Gotland. Det är en av de två fartygen som tar råmaterial till Cementas fabrik i Liljeholmen. Uppe på Essingeleden ses flera stora lastbilar. Fartygen som går mellan Gotland och Stockholm ersätter många tusen lastbilslass. Värt att tänka på.

lördag 29 mars 2014

Hemlig kongress i djungeln?

Jag har bara sett en uppgift om det här, och undrar om det verkligen stämmer: Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) hade sin kongress ute i en otillgänglig djungel i delstaten Chhattisgarh i april förra året.

Tidsmässigt skulle det stämma, partiet håller sina kongresser vart femte år och förra året var det hög tid att kongressa. Och att partiets högsta beslutande organ möts i en svårforcerad djungel är också rimligt: man ligger i krig med den indiska staten och måste ha högsta säkerhet för sådana här möten. Att kongressen inte utannonserades i förväg är givet eftersom partiet är förbjudet. Likaså att man inte omedelbart efter avslutandet talade om vad som hänt, eftersom delegaterna måste kunna ta sig från platsen utan så mycket uppmärksamhet. Men vad som gör mig tveksam är tiden: efter några månader borde det ha varit riskfritt att börja släppa ut kommunikéer om att partiet haft stormöte. Kan det ligga andra orsaker bakom, exempelvis att kongressen hade svårt att enas om viktiga frågor? Eller har det inte varit någon kongress? De senaste årens offensiv mot maoisterna basområden måste göra det extra svårt att organisera ett möte där partiets ledning samlas och riskerar att utplånas i ett enda slag.

Kongressen skall ha hållit vid markeringen, i ett av maoisternas starkaste fästen


En intressant sak är att de indiska maoisternas gerillakamp ses som förebildlig av maoister världen runt, kanske till och med som det viktigaste upproret i vår tid. Och det är klart: skulle de indiska maoisterna vinna så kommer det att få enorm betydelse. Men det finns en aspekt som berörs mindre, nämligen försöken till fredsförhandlingar som gjorts några gånger. De har misslyckats, mycket beroende av att myndigheterna mördat maoistiska förhandlare. På det sättet blir det ju inga förhandlingar. Man kan faktiskt säga att det är regeringen som håller igång det lågintensiva kriget i Indien, medan åtminstone en del av maoisterna hellre skulle vilja arbeta fredligt. Kanske det i själva verket är den fredliga verksamheten som regeringen är rädd för?

fredag 28 mars 2014

En bloggare lägger av, och UV har problem

Kanske inte oväntat, men tråkigt: en av de få socialdemokrater  som det gått att känna respekt för slutar blogga. Detta meddelar Lena Sommestad. Nåja, intellektuellt går det väl utför för partiet i alla fall. Det måste vara länge sedan toppbegåvningarna kände att socialdemokratin var deras grej. Att Sommestad slutar ge sina reflexioner lär snarast påskynda fallet ner i dygropen.

Min förhoppning om att som socialdemokrat kunna bidra till att utveckla en mer kunskapsbaserad, progressiv politik har jag känt att jag fått ett starkt gehör för, men i praktiken har det inte varit lätt. Inte minst i fråga om progressiva nyckelfrågor – som finanspolitik och penningpolitik, välfärdspolitik, jämställdhetspolitik och miljöpolitik – har jag sörjt över bristen på vilja att tänka om i grunden.

Jag saknar fortfarande ett genomarbetat politiskt alternativ, som kan möta en idag fortfarande – i praktiken – dominerande nyliberal värdegrund och samhällsanalys.  Trots att teoretiska idéer om effektiva marknader och om konkurrensmodeller i välfärd och miljöpolitik har visat sig inte hålla måttet, återstår mycket arbete med att formulera alternativ.
'Bristen på vilja att tänka om' ... det kan ju handla om att en stor del av ledningen är politikerbroilers som ser sina uppdrag som språngbrädor till toppjobb som konsulter, lobbyister etc, och då är det inte lämpligt att komma dragande med ideer som kan störa det kontaktnät man håller på att bygga upp.

Denna uggla har inget med denna bloggpost att göra tror jag, med bilden är ju rolig i alla fall!


Det meddelas att vänsterungdomen på tio år krympt med åttio procent, om man räknar medlemsantal i Ung vänster. Från över tiotusen till under tvåtusen. Förbundet har 22 distrikt. En del påstås ha upphört eller ha svårt att få ihop styrelser.

Detta orsakar naturligtvis oro - kommer förbundet att finnas kvar om några år? Men på hemsidan skriver UV om kraftigt ökat medlemsantal. Fast det handlar om nyvärvade medlemmar, inte hur många man har och hur många som stannar kvar. Och åtta distriktsordföranden skriver att de vill bli av med den nuvarande förbundsledningen som anklagas för det ena och det andra. "Den interndemokratiska situationen i förbundet i dag kan inte kallas annat än katastrofal..." Dessutom stödjer man den uteslutne Allard i Örebro, som nu bildat ett eget lokalt parti. Kommer detta att innebära att ytterligare någon liten skara marscherar ut och gör att UV minskar ännu mer?

Och fanns de där tiotusen medlemmarna i verkligheten, eller var det luft i siffrorna som användes för att kapa åt sig bidrag från det offentliga?


onsdag 26 mars 2014

Ett slag på prärien och lite kontrafaktiska funderingar




Världshistorien är full av strider jag aldrig hört talas om. Vem annan än en knäppis finner glädje i att folk slår ihjäl varandra, ibland på grund av de mest fåniga orsaker? - Nåväl, nyligen läste jag om ett slag som inträffade 1720 i det som nu är Nebraska, USA. Och då kan det bli intressant i alla fall. En spansk styrka på väg österut slogs tillbaka av indianer, möjligen med fransk uppbackning. Platsen är markerad med A på översta kartan. En del olivkrukor som verkar ha erövrats från spanjorerna har nu hittats i lämningar efter en indianby i närheten av Omaha.

Den nedre kartan visar det område som Spanien ansåg sig styra år 1800. Om man jämför med övre kartan så ligger platsen för striden i Louisiana som då gick från Mexikanska bukten och upp till Kanada. Fransmännen började tränga in där på 1600-talet, men från 1766 till 1800 tillhörde det Spanien. Fast hur mycket kontroll fransmän och spanjorer hade över de inre områdena kan man undra. 1803 sålde Napoleon hela Louisianaterritoriet till USA.

En intressant detalj i den nordamerikanska historien är att de franska kolonisatörerna verkade ha lättare att komma överens med urbefolkningen än engelsmännen. Franska pälsjägare var pionjärer när det gällde att ta sig från kusten i öster och långt in på kontinenten.

Nåväl, i och med striden i Nebraska stoppades den spanska expansionen österut. Jag antar att spanjorerna att svårt att kontrollera de områden man redan hade, så det var nog ingen förlust. Jag läste för några tiotal år sedan att det fanns samhällen i Colorado som åberopade privilegier utfärdade av spanske kungen på 1700-talet i tvister.

Men fantasin kan ju få sitt i alla fall, i form av lite så kallad kontrafaktisk historieskrivning. Det innebär att man utgår från en verklig situation, men sedan fortsätter att resonera som om något annat hände än det som verkligen hände. Ett tanke-experiment alltså. Min favorit i det avseendet är om nordbornas bosättningar i Nordamerika hade kunnat fortleva, och att kontakterna över Atlanten därmed hade kunnat utvecklas på ett annat sätt än vad som verkligen skedde.

Men låt oss anta att spanjorerna inte fått stryk i Nebraska, utan att de hade kunnat ta över i stort sett hela området väster om Mississippi. Notera också att de kontrollerade nästan hela kusten omkring Mexikanska bukten - Florida var spanskt! Man kan göra ett antagande till, nämligen att fransmännen hade lyckats behålla Kanada. Då hade de brittiska kolonierna i Nordamerika varit spärrade för vidare expansion över Mississippi, samt låsta i norr och i söder. Hade det i det läget över huvud taget varit aktuellt för de brittiska kolonisterna att försöka bli självständiga? Vad hade det betytt för världshistoriens vidare utveckling?

Man kan ju tillägga (nu är vi tillbaka i den verkliga världen) att på 1720-talet var den ryska expansionen i Sibirien framme vid Stilla havet, och inte långt senare började ryssarna (och de människor som arbetade för dem, vilket innefattade svenskar) att ta sig över Berings sund till Alaska.

måndag 24 mars 2014

Liberalism och diktatur

Det här är en omarbetad version av ett blogginlägg från 2010. Jag tror grundtanken fortfarande (eller kanske ännu mer än då, tyvärr) håller. Det finns en koppling mellan liberalism och diktatur. Detta hävdade Kerstin på Motvallsbloggen för åratal sedan. Se här. Då var jag tveksam, men - tyvärr - det verkar som Kerstin hade rätt.

***

Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes är känd för sin beskrivning av det han kallade "naturtillståndet" - ett otäck tid innan ordnade samhällen med någon sorts samhällskontrakt uppstod. Där rådde allas krig mot alla, inget ordnat samhällsliv var möjligt. Så fort någon försökte göra något kom mördare och plundrare och omintetgjorde det hela. Och så gjorde han den dystra och berömda sammanfattningen:

Människans liv blir där ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.

Detta är det kända citatet från kapitel 13 av Hobbes' huvudarbete Leviathan från  1651. Några sidor senare erkänner han att det hela inte behöver ha varit så i verkligheten. Det var ett tankeexperiment alltså. Eller kanske en varning?

Här nedan är försättsbladet till boken. Lösningen till naturtillståndets kaos tonar upp sig i bakgrunden: en enväldig härskare skall se till att ordning, egendom och liv försvaras. Vad som inte syns på den här bilden är att kungens kropp är sammansatt av en mängd små människor - en tidig version av den totalitära idealbilden av fullständig enhet mellan folket och dess härskare. Härskare är i själva verket folket som har avstått sin olidliga frihet i naturtillståndet till en diktator för att därmed uppnå säkerhet till liv och egendom.


Men vad är det egentligen som skapar Hobbes' eländiga regellösa naturtillstånd? Kan det vara liberalismen, driven till sin extrema spets, när var och en följer sina privatintressen utan hänsyn till andra?

När det inte finns någon egendom finns det ingen rättvisa skriver Hobbes lite längre fram. Det kan alltså vara så att privategendomen medför ojämlikhet, förtryck och underkastelse. Utan rättvisa kan inte dess motsats orättvisa existera.

Utan egendom finns ingen för rånaren att råna. Men nu finns den, och om egendomsägarna släpps loss i en helt otyglad kamp mot varandra och mot de egendomslösa, riskerar vi att få just det förhållandet att livet blir "ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort." Det blir 'allas krig mot alla'. De rika skräms av hotet om uppror, eftersom många små och fattiga kan resa sig och störta de få och rika. Lösningen på detta blir enligt Hobbes att inrätta en diktatorisk regim som alla måste underkasta sig, och som skyddar speciellt egendomsägarna från attentat från de egendomslösa.



Demokratin verkar vackla i vår tid, vittrar sönder och privatiseras, staternas våldsapparater militariseras alltmer, övervakningssamhället smyger sig in överallt ... Bakom de pladdrande hjälplösa politikerna kan andra krafter skönjas. Den liberal-demokratiska staten ändrar utseende. Bakom 'frihetsreformer' och 'avregleringar' anas en annat stat med andra mål. Man kan säga att de tilltagande kriserna gör att statens verkliga ansikte, som ett organ för den härskande klassen, blir att tydligare. Och när borgerlig demokrati inte fungerar längre är steget inte långt till någon form av borgerlig diktatur, kanske med fascistiska inslag. Händelserna i Ukraina tycks visa att den borgerliga acceptansen för rena fascister i Europa har ökat betydligt jämfört med bara för några år sedan. Men även tillsättandet av så kallade 'teknokrater' i ledningen för vissa länder är ett tecken i tiden - särskilt om dessa personer råkar ha en bakgrund hos Goldman Sachs.

Med andra ord kan det finnas kopplingar mellan liberalism och diktatur, trots att de formellt är varandras motsatser. Lösningen på den skenbara motsättning är att de arbetar inom samma system men hanterar systemmotståndet på olika sätt beroende av hur klassmotsättningarna i samhället ser ut. Man kan tala om en klassdiktatur som är godmodig - och en som inte är det. Den svårlösta motsättningen för ledarna i det kapitalistiska samhället är att ha den fria konkurrensens kaos och upplösning samtidigt som någon sorts ordning skall upprätthållas. I värsta fall är det bara våld som hjälper. En del liberaler må drömma om en nära nog obefintlig stat. I praktiken klarar de sig inte utan en stat med rejäla muskler.

Det kan finnas anledning att åter studera Hobbes. Såväl hans våldsamma naturtilltillstånd som lösningen med Levitathan-diktatorn kan tillhöra samtiden, och vår egen tid, snarare än något dimmigt förflutet. Man kan välja mellan dem, eller försöka hitta ett positivare alternativ. Eller som någon annan sade: "Socialism eller barbari."

lördag 22 mars 2014

Om luften tar slut ...


... kanske ungarna svimmar av syrebrist och så blir det äntligen lite ro i klassrummet?

Just vad jag tänkte ...


... för flera dagar sedan, och Arne och farmor Anka är inne på samma linje: Hur i h-e dum kan man vara, trodde verkligen någon att det skulle gå att knuffa bort Ryssland från Sevastopol och Krim? Hade det ens gått när fyll-Boris Jeltsin satt och luktade sprit i Kreml? - Knappast, och när nu en fullfjädrad underrättelseman sitter, förmodligen helt nykter, i detsamma Kreml är det helt otänkbart. Hur skall vi tolka detta? Lever vi i den yttersta tiden när fullständigt bindgalna individer kan ta sig till vad som helst utan något begrepp om konsekvenserna?

Jaja, nu sitter NATO och EU med en hoper fascister i knät, med ett Ukraina på ruinens brant, och med hotande uppror i delar av landet. Det man var ute efter, Krim, har gått förlorat. Så går det när smartskallarna får härja! Men lydiga svenska politiker ställer gärna upp för att ösa in pengar i ... i vadå, ett av världens mer korrumperade länder! Det kan väl alltid glädja någon korrupt oligark!

fredag 21 mars 2014

Världspoesidagen!

 

Idag är det världspoesidagen säger UNESCO, varifrån jag lånade ovanstående bild. Poesi finns överallt. I stora delar av världen är poesin inte en subkultur som i Sverige och de mer obildade delarna av västerlandet numera, utan stor och mäktig och respekterad. (Undrar hur många av de där rappar-tomtarna som begriper att det är en sorts poesi de håller på med?)


Vad är poeten annat än observatören av de inre och yttre rymderna, vars rön sedan rapporteras i ett mer eller mindre pompöst språk? Låt oss försöka, detta är något från morgonpromenaden uttryckt i fri vers:

Tallkronorna sprakar i vindkasten
Nu känns blåsten med ens ljummen
Bofinkarna låter självsäkra tonsäkra,
de har sjungit upp sig senaste veckan
Våren blåser in över världen!
 Eller om vi kör en stavelseräknad haiku:

Tallkronor brusar
Bofinkarna sjunger starkt
Vårblåst i Stockholm!
Eller varför inte ett försök med stavrim? 

Bofinkar bröstar av
bullriga drillar.

Vinden vänder
sinnet mot vår.

Blåsten bänder
vintern bort!
Och till slut lite gammaldags hederliga slutrim:

Vi trodde att vintern i landet var låst
Men nu kommer våren med ljummen blåst
som larmar och brusar i tallarnas toppar -
det finns ingen makt som våren stoppar!


Det finns olika grenar inom poesin. Det jag skrivit här ovan ligger nog närmast lyriken där det handlar om att försöka fånga ett ögonblick och frysa det i tiden - göra det tidlöst.

Jag hoppas att alla verkliga finsmakare inom poesin har noterat länken till Björnpoesi också! (Förmodligen en av Sveriges minst lästa bloggar, om man skall vara ärlig.)

torsdag 20 mars 2014

Vårdagjämning



I skrivande stund är det 55 minuter kvar till vårdagjämningen.

Flitens lön



Tja, man bör väl bli glad för Anders' skull när man läser sånt här? Han har tröskat sig fram genom socialdemokratin under många år, och till slut fått flitens lön! Särskilt borde alla trogna små grå socialdemokrater som år ut och år in röstat på honom till olika befattningar vara glada och nöjda!

Styrelseordföranden Anders Sundström, som har en bakgrund inom toppskiktet i Socialdemokraterna, har flera tunga åtaganden på sitt bord utöver ordförandeposten i Swedbank. Han är också ordförande i Folksam Liv och KF, samt för ytterligare ett mindre bolag i Umeå.

onsdag 19 mars 2014

Offer för ovanligt trist riksdagsdebatt?


Orimligt. Yrkesförbud? Pensionsstöld

Man bör vara försiktig med uppjagade rapporter i media. Det händer ofta att viktiga detaljer medvetet eller omedvetet faller bort. Skulle dessa detaljer också presenteras skulle bilden av händelsen kunna bli helt annorlunda. Jag minns när det för många år sedan pratades upprört om "det meningslösa våldet" när en yngling blev ihjälslagen på Söder i Stockholm. Det verkade som en oskyldig kille som råkade illa ut - senare blev det en helgalen figur som försökte slåss med en planka men själv fick en definitiv smäll (om jag minns rätt). En del 'underliga' domar i brottmål kan också skrivas på detta konto. När domstolen tar hänsyn till alla fakta i målet så kan det komma fram saker som media inte rapporterat om, etc etc.

Nå, efter dessa till försiktighet manande inledande ord vill jag hänvisa till en artikel på den ständigt invandrings- och islamtjatande sajten Avpixlat. Den handlar om att en tillfälligt inhyrd gymnasielärare här på Söder förlorat jobbet på grund av att han är engagerad i sverigedemokraternas ungdomsförbund sdu. Ingen annan anledning har angivits än att vissa elever påstått sig vara oroade. Grabben har inte fått några anmärkningar vad det gäller utfört arbete, det har han utfört bra och inte agiterat under lektionerna eller uppträtt olämpligt mot någon.

Om detta stämmer är avsked orimligt och luktar yrkesförbud. Frågan är om det skadar sverigedemokraterna, eller om det snarare ökar partiets dragningskraft. Om man inte automatiskt ser alla sd-are som Fan själv kan det ju luta åt att man i stället får sympatier för den som uppenbart behandlas fel. Vill antirasisterna verkligen ge sd en offerroll?

Det gäller att inte bara ta sd som invandrarfientliga tokar, även om de har en irriterande vana att försöka få det mesta att handla om invandring. Jag fick syn på den här Avpixlat-artikeln som handlar om plundringen av pensionsfonderna, skriven av en äldre statistiker med erfarenheter av området. Sådant är ju politisk dynamit. Själv tappade jag 3/4 av min intjänade ATP exempelvis, och jag är ju inte ensam om detta. Ilskan är stor över vad som hänt, och nyligen sänktes pensionerna igen.

Anledningen till att sd ändå kanske inte kan driva frågan hårt är att partiets ekonomiska filosofi är ganska primitiv. Förmodligen kommer man att stupa på frågan "var skall pengarna tas ifrån?" om det blir tal om återbetalning av knyckta pensionspengar. Då blir det väl lite allmänt svammel om att invandrarna kostar för mycket, och så är den frågan död.

Jag antar att partiet fortfarande tror på "finansiering" i varje läge ... men om partiet inte gör det, utan tar till sig modernare penningteorier kan det bli en annan sak och ytterligare en röstmagnet. Men just det tycker jag vänstern (vad man nu menar med detta begrepp numera) skulle ta tag i i stället. Hur som helst: man skall inte underskatta det där gänget, även om de ibland kan lägga ganska tjocka lager av pixlar över saker som de inte vill att folk skall se.

tisdag 18 mars 2014

Hjärndöda Sverige?

Citat från den giftige och hårtslående Pepe Escobar (min kursivering):


Sweden, for instance, proposed an arms embargo on sales to Moscow. Paris took a quick glance at its industrial-military complex interests and immediately said no. Only the brain dead entertain the notion Paris and Berlin are willing to jeopardize their trade relations with Russia.
Vi kanske skulle behöva en utrikesförvaltning som tänker först och talar sen, och som inte verkar stå i tjänst hos främmande makt?

Snart går vi under (??)

Aftonlövets rubrik: bara tre rader men inte helt rätt. NASA har bekostat en studie, slutsatserna i den är inte NASA:s. Och det är den industriella civilisation som är hotad, vare sig den är väst- eller österländsk. (De "vi" som "snart går under" kanske snarare är Aftonlövet, med sin mystiska journalistik. Kom ihåg att det kallas Avigbladet också på grund av många grodor!) .


Min energiske läsare Jan har hittat adressen till originalrapporten som föregående bloggpost byggde på, tack för det. Här kan alla läsa den. Jag har en känsla av att exempelvis historiker och arkeologer kan ha kritiska synpunkter. Kan man verkligen samla systemkollapser i det förgångna i matematiska formler och göra prognoser framåt? Är det inte detta som den neoklassiska nationalekonomin har misslyckats grovt med? Man kanske skall strunta i formlerna och titta på definitionerna och slutsatserna i stället?

Jan skriver också:


Problemet med både den här studien och Hornborgs ståndpunkt är att de är lite för mycket elfenbenstorn. Vad det handlar om är att visa hur det lönar sig för oss här och nu att påbörja en omställning. Tre sådana förslag har kommit, från den sydafrikanska, engelska och danska fackföreningsrörelsen.

Den maoistiske och filosofiske bloggaren Moufawad-Paul i Kanada har kommit med en kritik som är lite djupare än vad kvällspressen enligt ovan bjuder på. Varför inte återknyta till inledningen i Kommunistiska Manifestet: "Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp." Och så fortsätter Marx med att räkna upp olika grupper som kämpat mot varandra:


Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.
I historiens tidigare epoker finner vi nästan överallt en fullständig uppdelning av samhället i olika stånd, en mångfaldig gradering av de sociala ställningarna. I det gamla Rom har vi patricier, riddare, plebejer, slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare, gesäller, livegna och dessutom inom nästan alla dessa klasser återigen särskilda graderingar.
Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.
Vår epok. bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat.


I studien som NASA beställt kallas klasserna 'elites' och 'commoners'. Strindberg hade nog skrivit 'överklass' och 'underklass'.

Men matematiken i NASA-studien bygger på något som låter ännu hårdare: The predator-prey model. 'Rovdjur-bytesdjur-modellen'. Eliten kan alltså ses som rovdjur som lever på övriga människor. Kunde man inte klämma till med 'parasit' också (även om den där modellen ursprungligen handlade om vargar och kaniner)?

Om rovdjuren härjar för hårt kommer det så småningom att slå tillbaka mot dem själva. Inte så att 'eliten' bokstavligen äter upp 'commoners', men genom att själv ta hand om allt större del av samhällets rikedomar kommer de rika att mer eller mindre bokstavligt svälta ut stora delar av folket. - Och där har vi den marxistiska kristeorin: när produktionen skjuter i höjden men folk inte har råd att köpa så blir det lågkonjunkturer eller till och med allvarliga depressioner. Rapporten tassar i utmarkerna till en marxistisk förklaring av kriserna som uppstår på grund av klassamhället.

Vi har större kunskaper nu än när Marx författade Manifestet 1848, och vet att även små och inte särskilt hierarkiska grupper av människor har kunnat förstöra rätt mycket i det förflutna. Det har hänt när tidigare obebodda öar befolkats och kolonisterna har utrotat lättjagade djur. Men den verkliga ödeläggelsen verkar hänga ihop med hierarkiskt uppbyggda samhällen, där en överklass försöker pressa ut mer och mer arbete av en underordnad befolkning och tär allt hårdare på befintliga resurser utan hänsyn till begränsningar. - Sett ur den synvinkeln verkar marxister ha rätt när de vill göra även resursfrågor till en klasskampsfråga.

En marxist är inte förvånad när tankar av den här sorten kommer fram även ur borgerliga institutioner. Det visar att det händer saker i samhällets bas som slår igenom i diskussionerna i överbyggnaden. Notera varningen hos Marx om alternativen i klasskampen, en strid ...:

... som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång. 

Det är inte otänkbart att smartare element i det borgerliga samhället anar att dagens segrar i klasskampen kan förbytas i en total katastrof framöver, där såväl kapitalister som arbetare går under. Kapitalismen kan inte existera utan arbetare. 'Commoners' kan existera utan 'eliten' däremot. Det verkar som det är underklassen som kan rädda situationen genom att driva politiken mot resurshushållning och jämlikhet och plocka bort överklassen. Och då är vi inne på resonemanget om  här och nu som Jan för fram. Man får anta att borgerliga tänkare funderar på hur katastrofen skall undvikas utan att överklassen förlorar sin makt. Det kan bli spännande framöver!

Är 'eliterna' trögtänkta?

Det är frågan som besvaras i den här artikeln. Och svaret, om jag får uttrycka det på mitt sätt, är att de inte alls är trögtänkta, de ser bara till sina egna intressen för dagen ... men saknar perspektivet framåt. En global kollaps hotar med samtidiga kriser inom ett antal tunga områden, nämligen klimat, befolkning, vatten, resursfördelning, jordbruk. Men en liten grupp är oerhört välbeställd och vill inte se att golvet under den börjar svikta.

Bakgrunden till artikeln är intressant: det är USAmerikanska rymdflygstyrelsen NASA som har beställt ett forskningsprojekt där resultatet blev att den industriella civilisationen hotas av kollaps om något eller några årtionden. Varför? - Uttryckt väldigt kort så har de härskande eliterna historiskt sett haft väldigt svårt att uppfatta att något farligt håller på att hända. De har det ju så bra, allt har gått bra hittills, så vad kan gå fel? Att det redan är kriser som slår ner vanligt folk märker eliten inte mycket av i sina fina palats. Och därför rasar deras välden: babylonier, romare, maya, kineser, indier faller. Och samma väg riskerar den industriella civilisationen att gå!

Är detta elitister som vänder ryggen åt en hotande verklighet?


Det är intressant att extremt ojämlikt fördelade resurser tas som en av huvudpunkterna. En del diskussion om det förs i nationalekonomiska och andra kretsar också, om/hur ojämlikhet är skadligt för samhället.


"... accumulated surplus is not evenly distributed throughout society, but rather has been controlled by an elite. The mass of the population, while producing the wealth, is only allocated a small portion of it by elites, usually at or just above subsistence levels." 

Vad är detta om inte klasser och klasskamp (om man utgår från Marx' tolkning)?  [Tillägg: här finns en filosofisk kritik som understryker oklarheten om klasskamp i rapporten ännu mer, samtidigt som den får beröm för att den i praktiken erkänner den historiska materialismen.]

Forskarna tror inte att katastrofen är oundviklig även om läget ser hotande ut. Det finns lösningar:

The two key solutions are to reduce economic inequality so as to ensure fairer distribution of resources, and to dramatically reduce resource consumption by relying on less intensive renewable resources and reducing population growth:
"Collapse can be avoided and population can reach equilibrium if the per capita rate of depletion of nature is reduced to a sustainable level, and if resources are distributed in a reasonably equitable fashion."
Det är intressant inte bara med slutsatserna, utan att de kommer från det nuvarande systemets centrum. Med andra ord kan det bli svårt att bara avfärda dem. Då kommer man också snabbare till frågan om hur lösningarna kan genomföras. Kanske också hur de som vägrar att vara med på lösningarna skall hanteras. Härskande klasser brukar inte ge upp frivilligt, även om enskilda individer kan ta progressiva steg.

Tuffa grabbar brukar inte gilla att bli utskrattade. Om man skrattar ut överklassen kanske den blir förtvivlad och springer sin väg?

Det här med 'undergången' har varit uppe på bloggen tidigare. Diskussionen känns igen. Här är ett citat från en bloggpost jag publicerade 2008, orsakad av en DN-artikel av Alf Hornborg, professor i humanekologi:


Artikeln heter "Den vite konsumentens börda." Hornborg skriver: Vi lever på de fattiga länderna för att upprätthålla ett system som är vid vägs ände. Pratet om "hållbar utveckling" håller inte. Etanol löser inga problem, snarare tvärtom. En stor del av Jordens befolkning lever på ett sätt som vi inte vill dela. Och de rika länderna tycker att de fattiga skall nöja sig med de småsmulor som de får ha kvar. Vad händer när katastrofen närmar sig och bryter ut? Blir det en tillnyktring? - Hornborg är pessimist vad det gäller att hållbar utveckling eller hållbar produktion skall rädda oss. Ändringarna kommer inte att göras frivilligt. Han skriver inget om att de makthavande i de rika länderna kan tvingas att ändra politiken dock, fast det ändå borde vara en möjlighet. Avslutningen är på gränsen till undergång:
Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris - även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.

2009 hade jag anledning att citera Hornborg igen (nu angående en artikel som ännu finns på nätet). Där får man en positivare syn på sammanbrottets verkningar. Hornborg refererar till en annan författare, Tainter:

Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad den ger. De mera småskaliga samhällen som återstår efter sammanbrottet är ofta mera ändamålsenliga (ekonomerna skulle säga kostnadseffektiva) än de stora imperierna och statsapparaterna, när det gäller grundläggande frågor som livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati.

Nja, det kanske inte är så roligt för den som står mitt i smeten i alla fall. Men jag undrar hur småfolket under slutet av den grekiska bronsåldern upplevde att de gamla härskarna föll och deras palats blev ruiner.  Det var ungefär 1200 år f.Kr., och många riken runt östra Medelhavet gick under nästan samtidigt. Samhällena försvann in i ett skriftlöst mörker som varade i bortåt 500 år, men blev det sämre för vanligt folk när kungen var borta? Vid 700-talet kom skriften tillbaka, och mängder av självstyrande mer eller mindre demokratiska stadsstater. Var det inte en förbättring?

Ett nytt samhälle kan vara svagt och osäkert i början, men det kommer att växa till sig och bli starkt om det kämpar ordentligt!


Nå, det var en utvikning. Åter till Hornborgs artikel: Det kan finnas möjligheter, om vi antar att nästa megakris råkar bli av den typ som nu beskrivs i utredningen som NASA beställt:

En annan viktig omständighet skiljer vår nuvarande situation från alla tidigare civilisationers, säger Tainter. Nästa sammanbrott blir globalt i omfång. Så sammanvävd är världen idag. Ingen nation kan gå oskadd genom krisen för att sedan breda ut sig på de andras bekostnad. Paradoxalt nog borde även detta vara en källa till hopp snarare än förtvivlan. Om vi nu anar en kris av globala proportioner ett stycke längre fram längs vägen, kan den faktiskt vara vår stora möjlighet.
Och vad drar vi för slutsatser av detta?

För övrigt kan jag hänvisa till podradioserien Kunskapens träd som förmedlar intressanta synpunkter. Ta femte programmet som handlar om hur mänskligt arbete ersätts av datorer och robotar. En diskussion som knappast finns i den 'officiella' politiska debatten.

måndag 17 mars 2014

Film-tajm med Schlaug

På den här filmen pratar Birger Schlaug om medborgarlön/basinkomst. En reform som han tror inte löser alla problem och som kan orsaka nya problem (han nämner några), men som blir nödvändig och som kommer att rensa bort samlingen av oöverblickbara socialförsäkringssystem som vi har idag. Det är ganska kul att andra än neoliberaler kan säga "det finns ingen annan väg".

Det Schlaug inte nämner, vad jag uppfattade, är maktfrågan. Ändå är den central. Börjar man laborera med basinkomst av någon sort kan en del makthavare finna att de inte har så mycket makt längre, vare sig de är exploaterande företagare eller offentliga byråkrater. Det ekonomiska tvånget, den ekonomiska piskan, kan inte brukas lika grovt längre när det finns en reträttväg för undersåtarna, en väg som gör att de kan förvandlas till någorlunda fria medborgare.

Basinkomst kan fungera inom ramen för nuvarande system antar jag, men inte som systemet ser ut i sin aktuella utformning. Med tanke på hur sprickorna i systemet blir allt värre, med diverse kriser som riskerar att samlas till 'en perfekt storm', så kan möjligen genomförd basinkomst tjäna som brygga över till nästa system. För just det ekonomiska tvånget ('arbetslinjen') är kärnan i kapitalismens makt, och upplöses en del av detta tvång är vi redan på väg mot nästa etapp för mänskligheten.

En marxist skulle lugnt peka på Marx' grundläggande skiss för samhällsutveckling och säga att "ja, ungefär så här hänger det ihop. Den produktiva basen i samhället förändras, Schlaug visar på en fabrik där personalen ersätts av robotar och det får följdverkningar. När beskattat lönearbete skall finansiera det offentliga samtidig som lönearbetet krymper i förhållande till det lågbeskattade kapitalet uppstår det en kris. Antingen blir samhället underfinansierat och förslummat, eller också kommer folket i basen att protestera och kräva att samhällets överbyggnad byggs om för att bättre motsvara de aktuella förhållandena. På sikt är det senare mest troligt, eftersom det inte finns något annat alternativ."

söndag 16 mars 2014

Finlandiserat Ukraina?

Bloggaren Moon of Alabama skriver om en överenskommelse mellan USA och Ryssland som skapar ett 'finlandiserat' Ukraina. Uttrycket har en negativ klang men behöver inte ha det. Under Sovjettiden efter Andra världskriget var Finland en självständig och neutral stat samtidigt som den såg till att inte stöta sig med Sovjet. Jämför med Estland som var helt underordnat besluten från Moskva. Många ester hade nog föredragit 'finlandisering' av deras eget land.

Den uppgörelse som nu uppges vara på gång betyder att Ukraina blir en federation med mycket självständiga delar, samt neutralt. Om det här går igenom så har den gångna krisen visat sig vara en rejäl flopp för EU och USA, samt att en massa människor har dödats, skadats eller jagats på flykt helt i onödan. NATO kommer inte att kunna flytta fram sina positioner. Ryssland kommer att ha kvar baserna på Krim. Väsentligen kommer Ryssland att stå som vinnare, och det var vad man kunde ana redan från början. Det här är ryssarnas hemmaplan, där borde de vara svåra att manövrera ut.

Kanske kan Ukraina i längden tjäna på en uppgörelse ungefär enligt dessa linjer genom att bygga ut sina ekonomiska relationer både åt öster och väster, utan att dras in i ett förmodligen plågsamt EU-samarbete. Ett frågetecken är hur de ökända ukrainska fascistgrupperna kommer att ta en uppgörelse av den här typen. Samma gäller för neo-konservativa kretsar i USA som har stort inflytande över utrikespolitiken. Kommer de att kunna störa eller till och med stjälpa byggandet av ett neutralt, regionaliserat och 'finlandiserat' Ukraina?

Fem miljarder dollar satsade på 'regimförändring' i Ukraina kastade i Svarta havet?

Och så hittade jag den här bilden som på ett bra sätt visar vad som vissa kretsar anser vara 'legalt' respektive 'illegalt' i Ukraina:

Inbäddad bildlänk

lördag 15 mars 2014

Ukraina katastrof för antifascistisk diskurs?

... om en ”quisling” är en person vars lojalitet ligger hos främmande makt är Carl Bildt inte den mest lämpade personen att använda sig av begreppet.
Ovanstående lustiga/elaka/bitande citat kommer från Tankesmedjan Motpol, en samlingsplats på nätet för några skribenter som enligt sin avsiktsförklaring bildar "en identitär och konservativ tankesmedja med två huvudsakliga mål:
  1. Att lyfta ett spektrum av kultur som i allt väsentligt lämnas utanför ett allt trängre och enfaldigare svenskt offentligt rum.
  2. Att tjäna som forum för presentation och debatt av politisk ideologi, teori och praktik."
Det där med "allt trängre och enfaldigare svenskt offentligt rum" är intressant. Det ordinarie politiska livet mal på tomgång, men samhällsbygget knakar och kritik kommer från olika håll. Och man behöver inte vara en skarpsinnig marxist för att peka på grava missgrepp och konstigheter i svensk och europeisk offentlighet idag.

Inledningscitatet kommer från en artikel som handlar om Ukraina, och där sätts fingret på det sjuka i hur Västeuropa uppträder. Författaren, Joakim Andersen skriver om krisens ...

... metapolitiska konsekvenser. Ukraina framstår då dels som en katastrof för den antifascistiska diskursen, dels som en inspirationskälla för radikala nationalister.
Är inte säker på begreppet 'metapolitisk', men 'meta' är grekiska för 'bortom'. Avses alltså konsekvenser bortom dagspolitiken, problem som kommer på sikt beroende av vad som görs eller inte görs idag? - Det verkar så av det fortsatta resonemanget

Den antifascistiska diskursen i Västeuropa, inklusive Sverige, har som bärande inslag att fascism är det yttersta onda och att även invandringskritik, populism och nationalism kan definieras som former av fascism. Denna diskurs har spelat en viktig roll i marginaliseringen av partier som utmanat etablissemanget i frågor som bland annat, men långt ifrån enbart, berör invandring. I Sverige har detta inte minst drabbat partiet Sverigedemokraterna.

Utvecklingen i Ukraina har dels underminerat den antifascistiska diskursen genom en relativisering av fascismen, dels bekräftat att etablerade antifascister är koopterade av ett system där deras roll dessutom är underordnad.
Om man uttrycker det på annat sätt: genom att acceptera partier som Svoboda och Högra sektorn i Ukraina som regeringsdugliga och goda nog att samarbeta med ändras reglerna för vilka som är olämpliga att samarbeta med. Sväljer man den här sortens människor i Ukraina (och på andra håll i centrala och östra Europa) kommer man att öka toleransen för deras motsvarigheter i Västeuropa. Det är det ena.

Det andra är hur "etablerade antifascister är koopterade" av systemet och dessutom "underordnade". Som jag förstår det betyder det att den officiellt godkända antifascismen, med sin invandrarvänlighet, hbtq-vänlighet, feminism etc. bara kan arbeta så länge som den har godkänt inifrån systemet. Om viktiga krafter inom systemet (som NATO) vill stödja sig på nazistliknande grupper i Ukraina (eller vi kan väl också ta islamister i Syrien som exempel) så kommer de etablerade antifascisterna tvingas att ligga lågt med sin kritik om de vill behålla sina positioner inom systemet. - Slutsatsen av det här sista blir ju att en verkligt pålitlig antifascism inte kan byggas inom det nuvarande systemet och med dess godkännande. För om den är pålitlig så måste den också vara systemkritisk, eftersom systemet i vissa lägen kommer att träffa överenskommelser med de fascister man vill bekämpa. När systemet krisar finns klara risker för att dess försvarare, trots sina liberala etiketter, kommer att ta hjälp av fascister för att hålla sig kvar vid makten och köttgrytorna. Så fattar jag saken.

Några bilder från dagens demonstration angående Ukraina

Detta var alltså ämnet för dagens predikan: Mot fascismen i Ukraina
Några uppskattade inte det. Här är (alla tror jag) som var emot. De fick stå på trappan därborta och ropa.
Men vi återgår till demonstrationen. Kallt och blåsigt var det. Kriser som föranleder demonstrationer bör helst inträffa under den varma årstiden!


Här har vi hela historien i finstilt skick och som den ryska sidan ser det. ('Rysk sida' kan vara såväl Ryssland officiellt som ryssar i Ukraina som känner sig hotade av ukrainsk nationalism.)




Det mycket lilla Sveriges Kommunistiska Parti kunde ställa upp med tre partifanor.

Det verkar som det officiella Europa föredrar att blunda i stället för att öppna ögonen. Detta trots att EU-parlamentet för inte så länge sedan varnade just för samarbete med ukrainska Svoboda! Förmodligen tror borgarna i vanlig naiv ordning att nassarna är användbara, och sedan kan skyfflas åt sidan när de gjort sitt. Men folk som med rätta beskylls för "rasism, antisemitism och främlingsfientlighet" blir man inte av med så lätt! (Tillägg: utrikesexcellensen Bildt slingrar sig fortfarande i frågan. Se f.ö. också kommentar från Martin nedan!)

Å ena sidan: inget jättemöte. Å andra sidan, bra mycket folk när det inte fanns så mycket organisation bakom.


Intressant - några har tänkt till

Detta är intressant. Man skulle kunna tro att krisen i Ukraina skulle lura en del människor att trygghet finns i NATO. Men tvärtom, det kanske är så att många tänkt till och undrar vad NATO egentligen är och håller på med, och motståndet mot svensk anslutning har ökat. Tack för det. Praktiskt innebär det att politikerna inte kan gå rakt ut med medlemskap utan får fortsätta fiffla mer diskret. Det kanske är där som NATO-motståndarna bör sätta in stöten och avslöja smyganknytningarna? - Om nu NATO-övningar på svensk mark, deltagande i NATO-övningar utomlands, eller svenska trupper under NATO-befäl kan kallas 'smyg'?

fredag 14 mars 2014

Putins popularitet

I ett par opinionsundersökningar får president Putin tummen upp från omkring 72 procent av ryssarna. Det är mycket men kanske inte orimligt mycket. Man kan ju diskutera hur tillförlitliga undersökningarna är, men det verkar ändå som presidenten har gott stöd från 'mannen på gatan'. Och det är viktigt. I Ryssland är det viktigare vad folk i gemen tycker om presidenten än de recensioner han får i Dagens Nyheter eller New York Times.

Man kan vända på saken: ungefär 28 procent av ryssarna tycker mer eller mindre illa om sin president, och det kan vara av vilka skäl som helst. En del behöver inte ens vara 'västvänliga' och antaget trevliga, utan väldigt otrevliga reaktionära typer. Ultranationalister, folk med konstiga imperialistiska idéer, judehatare, religiösa typer etc etc. Utan att kunna belägga gissningen antar jag att sådana är vanligare förekommande än de medelklassfigurer som framhålls i västliga media som hopp för framtiden.  Ett smalt skikt av västinspirerad medelklass i några storstäder kan knappast representera ryssarna i stort om de inte har ett väldigt bra politiskt program och får stöd av andra. (Jämför med läget vid oktoberrevolutionen när arbetarklassen fanns i ett fåtal stora centra men lyckades uppnå viss enighet med en upprorisk landsbygd.) Om medelklassarna uppfattas som ombud för fientliga utrikes makter har jag en känsla av att de kan bli hårt trängda framöver, oavsett vilket budskap de vill föra fram. Och en utdragen och skärpt kris omkring Ukraina kan ge Putin ytterligare några procentenheter i opinionen.

(En intressant sidofråga: är det kapitalistiska Ryssland imperialistiskt, och är det i så fall samma sorts imperialism som utövas av USA? - Jag har inget svar på det.)

Korr notis

Tidpunkten för mötet mot fascismen i Ukraina på Sergels torg i morgon lördag har ändrats till 16.30. Se fejsboksidan här i ärendet!

Vi lever i dramatiska tider!

onsdag 12 mars 2014

Notiser

Den 15 mars klockan 13.00 blir det demonstration på Sergels torg mot fascismen i Ukraina, organiserad av ryssar och ukrainare i Sverige. Man kan ju undra hur mycket stormedia kommer att rapportera om det? Ibland kommer det ju artiklar som nämner fascistiska och antijudiska tilltag i före detta östblocksländer, men den typen av artiklar är ju ingen stor artikel, så att säga. Speciellt inte när västliga intressen är inblandade, som i Ukraina. Då kan rätt mycket passera.

Lite jobbigt att bekymra sig över världens kriser när vårtecknen blir fler och fler!

För en tid sedan deklarerade Oktoberrörelsen att den upplöst sig, men den finns kvar men på väldigt diskret nivå som någon sorts nätverk. OR:s tidning Kommunistiska Arbetarkommunen skall dock fortsätta, på papper och på nätet. Det är väl där man får titta efter eventuella förklaringar om vad som 'händer på nätet'.

tisdag 11 mars 2014

Årgång 49


Plockade fram den här almanackan från 1949 ur gömmorna. Den kostade då 30 öre, vilket väl bör motsvara 5-6 kronor idag.
En del statistik skall naturligtvis vara med i en riktig almanack. På den tiden var städerna verkligen städer medan resten av landet (som vi kan kalla "landet") bestod av oftast små kommuner, samt några köpingar och municipalsamhällen. Sedan kom ju en reform som gjorde att allt kallades 'kommun', samt att småkommunerna jagades in i större enheter. Drygt hälften av befolkningen bodde ännu utanför städerna. Och totalt hade landet mindre än sju miljoner invånare. - Enligt senaste statistiken hade Gotland 57 161 invånare, ungefär 1500 färre än för 65 år sedan. Vad är det för fel på Gotland? Läskiga vintrar? Dåligt med jobb? Di smau under jårdi?
Och här är nyttig väderkunskap som verkar bortglömd. Eller kommer du ihåg vad som gäller när koner, trattar och klot åker upp och varnar för hårt väder?

måndag 10 mars 2014

Sommartemp!

Årstidskarta
Kolla årstidernas växlingar! Så här såg det ut igår enligt SMHI: så gott som hela Svealand har permanent vår, likaså delar av Jämtland och kusten ända upp till Skellefteå. Vintern har trängts samman i ett desperat och i längden förmodligen ohållbart läge i högfjällsområdena. Men notera det gula området söder om Norrköping: nu är det sommartemperaturer i Östergötland!

Fyra tunnlann ... men nu maskinellt?

En lämplig illustration till texten nedan kan ju vara Peps Perssons 'bedevise' som finns på Spotify. Den handlar om att det minsann inte är så lätt att skörda sockerbetor för hand ...

Skulle 'mer folk i jordbruket' vara en lösning på problemet med brist på arbete? Man kan ju tänka sig att en massa människor lika gärna skulle kunna arbeta i 'modernäringen' som att vara arbetslösa eller undersysselsatta. En debattartikel i Ny Teknik stör dock den bilden. (Obs, debattartikel alltså, partsinlaga - men med intressanta synpunkter.) Jag saxar några meningar som just handlar om arbete, om hur mänskligt arbete kan ersättas med maskiner:

I Danmark testas robotar som rensar ogräs mellan sådda rader med en precision på 2,5 centimeter.  ...
Även Sverige ligger långt fram. Smartplanes förarlösa flygplan kan kartlägga klorofyllhalt. Medins Maskin och Gårdshjälp har en helikopter som dokumenterar dränering. ... Gothia Redskaps maskin kan rensa ogräs genom sidkorrigering utifrån kameror som ser de gröna plantorna.

Redan i början av 1900-talet var det upprörda känslor med rasistiska övertoner när storbönderna tog in utländska arbetare (från Galizien i nuvarande Polen/Ukraina) för att arbeta på fälten i Sydsverige. Delar av arbetarrörelsen ville ha bort utlänningarna, andra ville ha samarbete mot den gemensamme motståndaren. Hur det har låtit på senare år vet vi. Ibland hittar man en bonndj-l som gömmer några polacker i en lada. Samtidigt verkar svenskens ambition att förstöra ryggen genom att streta på åkrar och i trädgårdsland inte vara över sig.

Är lösningen att de gamla manuella jobben av typen handrensning och handplockning mekaniseras? Kan små robot-lantarbetare kan göra att även mindre områden kan bli lönsamma att utnyttja, att man kan få 'mosaiklandskap' där skogar, ängar, åkrar, våtmarker, betesmarker, bostäder etc. kan vara mer hoprörda med varandra än vad som är möjligt med storskalig maskindrift? (Kan man göra små robotdammsugare som sköter sig själv och eventuellt kan rymma kanske det går att göra små maskiner för jordberedning, sådd och skörd som också kan sköta sig helt själva och vara förbunda till yttervärlden genom 'sakernas internet'.) - Jag har en känsla av att det kan fungera, men inte enligt kapitalistiska värderingar. Men vill man ha en levande landsbygd, bättre krisberedskap och mindre tryck mot storstadsområdena, kan det här vara något att fundera på. Folk behöver inte slita ut sig på att rensa ogräs - annat än kanske i det egna trädgårdslandet. De kan sätta sig med termos och smörgås vid åkerkanten och koppla av medan flitiga maskiner kilar runt och gör jobbet.

söndag 9 mars 2014

Idag hördes ...

... de första bofinkdrillarna i Årsta skog. Samtidigt ropade en duvhök lite längre bort mellan träden, och lite tidigare hade ett par korpar väsnats och flugit hit & dit.



Har hört rapport om att rabarbern börjar titta upp. Själv har jag sett krokusar och hela gäng av snödroppar. Luften känns lite klarare, vårvinden yrar runt med sanden på gatorna, denna månad är det vårdagjämning ... och hur kan man förväntas skriva djupsinniga bloggposter under sådana omständigheter?


lördag 8 mars 2014

8 mars, Medborgarplatsen

Jag passerade en grupp människor på Medborgarplatsen. Det verkar som om kvinnorörelsen är kvar på ett stadium som borde ha passerats för länge sedan - kampen för rätten att inte behöva bli (ihjäl)slagen eller tvingas fly själv och kanske med barn undan våldsamma manspersoner.

Det finns tre riktningar i kvinnorörelsen vad jag kan se:

  • Den som kämpar för bokstavlig överlevnad, som gruppen på Medborgarplatsen.
  • Den som verkar för fackliga och andra rättigheter och som har anknytning till övrig arbetarrörelse.
  • Den som kämpar för borgartanternas rätt till styrelserepresentation och dylikt (och som är helt ointressant annat än för borgerliga karriärtanter).
I dagens sjuka samhälle är det ändå trean som hörs mest, möjligen beroende av att media och de flesta politiker är borgarstyrda och mest bryr sig om sitt eget själsliv. Man kan ju jämföra med när Grupp 8 drog igång mot slutet av sextiotalet och hade en socialistiskt inriktning och ville mobilisera arbetande kvinnor. Då kunde butiksanställda kvinnor och städerskor få en plats i ljuset, åtminstone för en tid.

Man kan ju undra över de fisförnäma småtöser som idag fnyser över kvinnorörelsen - undrar om de vet hur deras mormödrar kunde behandlas, och hur nära det är att de fasonerna kommer tillbaka om de inte ser upp! Reaktionen är inte död, långt därifrån.