Det finns gammal teknik: stenyxor, bronsknivar, träplogar och liknande. Men det var ändå tekniker som flitiga människor kunde använda i årtusenden utan att känna sig ute, eller känna att "det här funkar ju för sjutton inte".Och så finns det gammal teknik som inte har så många år på nacken men ändå är borta. (Fast den var mycket mer lyckad än den här samtida grejen som jag skrev om för ett tag sedan.) Jag undrar om de mindre varianterna av dagens ungdom ens vet vad en diskett är? Jo, då kan jag tala om att disketten är efterföljaren till flexskivan ... .
Disketten levde ett kort och hektiskt liv några år runt senaste sekelskiftet som uppskattad medhjälpare för alla datoranvändare när de skulle spara sina data. På den tiden var det mindre mängd data att spara, så det gick bra ett tag. Jag minns inte hur mycket en diskett rymde - var det inte 1,4MB? Med andra ord skulle den inte klara dagens stora digitalfoton på kanske 3-4Mb.Behändiga små USB-minnen och lösa hårddiskar som rymmer (tycker jag i alla fall) ohyggliga mängder ettor och nollor slog ut disketten några år in på detta årtusende. Det innebär att dagens nya datorer inte byggs med diskettfack. Här har vi arkivariens bekymmer för framtiden: när lagringsmedia hela tiden ändras måste man vara alert och flytta data till nya minnestyper som de aktuella datorerna kan ta hand om. Dessutom måste man vara säker på att det finns mjukvara som kan hantera de gamla filerna. Det kan bli knepigt. Det innebär i praktiken att det måste, för säkerhets skull, finnas kvar fungerande datorer av gammal modell, och deras gamla program, för att rädda gamla filer av värde.
Eller om vi nu tar det med ro och tycker att motsvarigheten till ett bokbål då och då bara är bra - det rensar upp bland gammalt skräp. Sedan kan man ju göra utskrifter också. Fast var det inte pappershögar man ville undvika genom att lagra filerna elektroniskt? Minns någon parollen "det papperslösa kontoret"?
Just på den här disketten finns filer med min gamla släktforskning. Men dessa har jag räddat till modernare databärare ...
8 kommentarer:
Med Macintosh (den första varianten från 1983-1984) användes det mindre diskettformatet som du visar upp och hade 720 kb internminne, senare utökat till 1,44 MB. CD-skivorna slog igenom från 1993-1995 men det stämmer till viss del att man använde disketterna ett tag till då bränningsutrustningen var dyr och krävde ganska mycket plats. Apple var i det avseendet en "föregångare" då iMac inte använde sig av diskettenheter alls.
Det här med arkivering av datafiler som man sedan vill läsa är redan idag ett skrämmande problem; De filer som skrevs på Texas Instruments hemdatorer under tidigt 1980-tal är inte längre läsbara utom i de sällsynta fall någon förbarmat sig och lyckats spara datan till andra format och operativsystem. Ett problem med just disketter är att magnetbanden som lagrar informationen med tiden avmagnetiseras dvs datan blir inte längre i läsbart skick.
Å andra sidan kanske det inte är någon förlust om vi tappar så mycket information, vi drunkar redan i skrivna tecken och vem om hundra år kommer vara intresserade av att läsa om något företags kvartalsrapporter från 1988-1989?
1,44 var det, tack för preciseringen. Kunde man inte göra något hyss för att öka lagringsutrymmet ytterligare litegrann?
Den dator som jag köpte 99 utrustades med både diskettfack och CD-brännare, och höll väl i några år.
Din sista anmärkning borde väl orsaka nära på blodstörtning hos alla ekonom-historiker. De VILL ha den där rapporten! De vill ha containervis med rapporter! Och detta särskilt från tiden 88-89 som kanske i framtiden kommer att ses som en historisk vattendelare.
Min kompis som jobbade på FOA berättade om att sånt ägde rum redan på 70-talet. Från början skrev man in data på metallband - men efter ett tag fanns det inga datorer kvar som kunde läsa av dessa. Sen kom floppydiskarna, sen disketterna. Vi har tydligen varit med om fyra generationer lagringsteknik redan, och fler lär det bli.
Ibland tycker jag papper och penna är rätt bra också ... . Skivminnen fanns det som fyllde stora salar i L M Ericssons fabrik i Älvsjö. Och konstiga magnetminnen som bestod av myriader av små magnetiska ringar som var uppträdda på tunna trådar och ingjutna i någon svart massa. Sextiotalsteknik. Ett minne på en kilobit vägde faktiskt ungefär ett kilo! Det användes i första generationen av datstyrda telefonväxlar. Minnena fick sina indata via hålremsor av papper! Det var forntidsteknik det!
Och jag hade en kasse med zip discs med mig från Thailand 2003. Finns det någon som har en zip drive idag, så är jag spekulant.
Undrar om jag ens vet vad en zip disc är för något - tror inte det, måste jag erkänna.
Ah, de slog nog aldrigt riktigt igenom, eftersom CD-brännaren tog över. Zip-discarna såg ut som vanliga disketter, men var ungefär tre gånger tjockare, och rymde upp till 750 mb.
http://en.wikipedia.org/wiki/Iomega_Zip_drive
Nej, det är inget jag tycker att jag känner igen. Men 750MB måste ha varit ganska häftigt under en period. Nåja, man lär sig alltid något nytt (även om man kanske inte kommer att få någon nytta av det).
Skicka en kommentar