På tal om (SMS från) Gaza

Kommer ni ihåg Gaza? Bomberna, splitterbomber, fosforbomber, blockad ...

Om man tittar på IRIN:s landsida för de ockuperade palestinska områdena är det bara elände. Den egyptiska stålbarriären testar Gazabornas uthållighet kan man läsa. Har detta inte testats väl många gånger nu?

Egypt’s imminent completion of an above-and-below-ground steel barrier along its border with the Gaza Strip is putting Gazans on edge: How will they survive without the huge trade conducted via underground tunnels?

Det är motigt att ordna proteser säger en annan artikel. Många palestinier får lemmar bortsprängda av bomber, minor och raketer - hur är det med hjälpen till dem?

Kul att förlora benen just när man skall börja livet, eller ... Flickan förlorade också en syster och en kusin - de kanske var "terrorister"?

En terrorist till, kanske?

Jag har just blivit uppmärksammad på en bok som tydligen inte refererats så mycket i den svenska pressen.

”Vi vadar i blod, död och amputerade kroppsdelar... gör något!” Nödropet spreds i ett sms som en löpeld över världen i januari förra året när den israeliska armén anföll Gaza. Det kom från norska läkare vid Shifasjukhuset i Gaza som nu i en bok berättar vad som verkligen hände.

Det finns en bok nu där de norska läkarna i Gaza berättar om vad som hände. Den heter Ögonen i Gaza av Mads Gilbert och Erik Fosse. Utgiven av Ordfronts förlag.



Jag har fått kopia av en av de få recensionerna, skriven av Åke Kilander och publicerad i Politiken - den är inte tillgänglig på nätet om man inte har lösenord tror jag. Här är några utdrag:

Israel bombade ingalunda planlöst och utan urskillning. Målen var omsorgsfullt utvalda och propagandakriget minutiöst förberett. Redan första dagen bombades polisstationer och offentliga byggnader och därmed de myndigheter vars uppgift var att organisera räddningsarbetet. FN-byggnader och parlament bombades. Infrastrukturen slogs ut och el- och vattenförsörjningen bröts. Därefter bombades skolor, sjukhus, moskéer, marknadstorg och bostadshus. Markstyrkor gick in, skövlade och utövade prickskytte på ambulanstransporter och FN-fordon. Fosforbomber riktades mot oskyddade civila och soldater kunde skjuta ner kvinnor och barn på öppen gata. Blockaden upprätthölls hela tiden och hindrade tillförsel av mat, sjukvårdsutrustning och andra förnödenheter.

När elden upphörde den 18 januari hade drygt 1400 av Gazas 1,5 miljoner innevånare fått sätta livet till varav majoriteten kvinnor och barn. Omkring nio av tio offer var civila. Därtill kommer över 5000 skadade och de oundvikliga psykiska följderna för hela befolkningen. Medelåldern i Gaza ligger under 18 år.

...

Gilbert och Fossum arbetade främst som läkare och gjorde som sådana otvivelaktigt en stor insats. Men Shifa-sjukhuset har ca 400 läkare och är bland världens främsta att behandla krigsskador. Läkarna ser själva sin insats i det avseendet som marginell. De kunde visserligen bidra med administrativa råd som ledde till effektivare mottagning och behandling av akuta fall i de kaotiska situationerna.

Men deras viktigaste insatser låg på andra plan. Dels var de ett tecken på att åtminstone några i världen utanför Gaza brydde sig om vad som hände. Det var en uppmuntran när världen i övrigt lät massakern pågå vecka efter vecka utan åtgärder mot Israel. Dels rapporterade de händelserna till omvärlden via telefon, SMS och mail. De bröt igenom Israels hörnsten i propagandakriget: att offren inte skulle höras och att inga utländska journalister därför fick släppas in i Gaza. Där fanns visserligen cirka 100 fast anställda palestinska journalister och ytterligare hundratals frilansare och TV-kanalen al-Jazira sände direkt. Men i europeiska massmediers ögon var dessa inte trovärdiga och återgavs inte till exempel i svensk television (Public service?). Många reportrar stod i stället på ”skammens höjd”, som den kallades i Gaza, vid Sderot och förfärades över Hamas och dess tämligen ofarliga hemgjorda raketer - precis som Israels propagandastrateger hade planerat.

Gilbert och Fossum genomförde ett 20-tal intervjuer om dagen (eller rättare sagt om natten) och skickade ut bilder och artiklar i en strid ström. Israel försökte blockera deras kommunikation utan större framgång och måste ha varit ordentligt störda av deras verksamhet. När läkarna slutligen skulle evakueras över den egyptiska gränsen, hindrades de på ett märkligt sätt. De uppmanades utan förklaring att vänta och övernatta utomhus på en gård vid gränspassagen. Under natten bombades gården. Men läkarna hade lyckats tvinga sig in i administrationsbyggnaden och undkom. De drar själva inga växlar på händelsen – de kan säkert inte bevisa något - men nog ser det ut som ett rent mordförsök. Om de inte haft erfarenhet av liknande situationer sedan tidigare och stått på sig, hade de förmodligen aldrig kommit hem. Och de hade inte kunnat skriva någon bok.