lördag 27 mars 2010

Lite Indien-nytt och funderingar

Jag brukar inte ta upp så mycket om dag- för dagsituationen i det lågintensiva kriget i Indien, men här är ett undantag. Råkade just få syn på en artikel i en tidning som utges i Kolkata och det handlar om striderna i djungelområdena i västra Västbengalen. Artikeln säger i princip att "ingenting händer" - utom att gerillan fått förstärkt eldkraft genom de vapen man erövrade vid den stora attacken i Shilda tidigare i år. Över tjugo paramilitärer dödades då, och gerillatruppen lämnade platsen med ett fyrtiotal vapen och uppenbarligen massvis med ammunition. För nu skjuter man tillbaka mer än tidigare, samtidigt som man hela tiden flyttar sig utom räckhåll för motståndaren. Antagligen väntar man på att ett regeringsförband skall göra något oförsiktigt, blotta sig på något sätt, och då lär det smälla igen.

Typisk gerillataktik. Samma som lite längre västerut, i delstaten Jharkand, där militären hittills inte verkar uppnå mycket mer än att man då och då hittar ett gerillaläger som gerillan redan utrymt. Och när gerillan är "som fisken i vattnet" är den inte lätt att skilja från övrig lokalbefolkning. Det kanske beror på att den till stora delar består just av lokalbefolkning.


Arundhati Roy och maoister någonstans i "den röda korridoren"


I den stora artikeln av Arundhati Roy som jag nämnde tidigare finns några intressanta uppgifter. Massvis av intressanta uppgifter i och för sig, men några som jag fäste mig vid var bland annat det här: den maoistiska kvinnoorganisationen uppges ha 90 000 medlemmar. Jag såg någonstans, minns inte var, att en indisk myndighetsperson oroade sig för den maoistiska milisen i södra Chhattisgarh med 60 000 medlemmar. Hur stora väpnade styrkor i form av sin armé plus milis som maoisterna har vet de väl bara själva, men om man gissar på närmare 100 000 personer som åtminstone har någon stridsduglighet blir det en betydande styrka.

När tyskarna slogs mot partisanerna på Balkan under Andra världskriget räknade de med att de måste ställa upp sju man mot varje partisan för att hålla stånd. Har för mig att amerikanarna räknar med tio mot en. Slutsatsen blir, att om den indiska regeringen skulle vilja slå mot hela den maoistiska rörelsen på en gång skulle den bli tvungen att sätta in en miljonarmé. Den har inte så stora styrkor tillgängliga (såvida man inte avvecklar gränstrupperna mot Pakistan och Kina, vilket verkar mindre troligt). Alltså måste man försöka erövra ett område i taget. Och då kommer ju gerillan att flytta sig om den inte känner att det är läge att slå tillbaka, och regeringstrupperna får ägna sig åt att jaga spöken tills de stupar av ansträngning. Gerillan på Filippinerna använder sig av samma taktik - de hävdar att regeringstrupperna bara klarar av att hålla igång lokala offensiver, men inte en offensiv mot alla gerillafronter samtidigt. Exemplen Afghanistan och Irak visar att små och illa beväpnade, och ibland inte ens särskilt effektiva motståndsgrupper kan hålla ut mot mycket större och bättre utrustade motståndare.

En aspekt är också att ju större styrkor regeringen sätter in, desto större andel av det totala antalet blir förmodligen icke-stridande som i stället sysslar med logistik. Så även om en miljonarmé formellt skulle kämpa mot maoisterna skulle nog bara en mindre del av den verkligen vara stridande förband. Resten skulle vara i underhållstjänst, låsta i vakttjänst, vara uppassare åt befälet och liknande.

En sak till som jag fäste mig vid i Roys artikel var det här: Erövrade polisfordon bränns, men innan man gör det plundras fordonet på absolut allt som är användbart. Man rätar ut ratten och gör en mynningsladdare av den, eller tillverkar ammunitionsväskor eller solbatterier av andra detaljer. Fast nu har det maoistiska överkommandot givit nya instruktioner: Man bränner inte fordonen längre, man gräver ner dem för att ha för framtida bruk. Tänk det: en nedgrävd fordonspark, redo att tas i bruk vid lämpligt tillfälle.

Det fick mig att tänka på en historia från vietnamesernas befrielsekrig mot fransmännen, och den anda som "det enkla folket på landet" kan visa upp om det vill. Gerillan skar av en järnväg. Man nöjde sig inte med att spränga rälsen. Man bar bort såväl den som hela banvallen när man ändå var i farten (om jag minns berättelsen rätt). Det är enorma krafter som släpps loss när många människor rör sig åt samma håll samtidigt. Det lär storgubbarna i New Delhi också få uppleva.

Inga kommentarer: