Det här är en egentligen misslyckad bild från gårdagens begivenhet, men jag sparade den eftersom den har vissa konstnärliga (suddiga) kvaliteer. Den som målat akvarell i ganska blöt stil kanske inser vad jag är ute efter. Det här skulle kunna vara en akvarellmålning där färgen fått flyta ut i mycket vatten.
Och det här som just nu läses är mitt tvåtusende inlägg på den här bloggen. "Hälften vore nog" skulle måhända någon säga. Jag hade först tänkt ägna jubileumsinlägget åt att skälla på den värdelösa vänstern, men det kanske kan sparas till i morgon. På något sätt känns det meningslöst.
Dock hade jag i en diskussion nyligen halvt om halvt lovat att ge någon synpunkt på grupper i Europa som min diskussionspartner tyckte att man kunde ge ett "kritiskt stöd" eftersom de ändå kämpade mot regeringarna på något sätt.
Det handlar om diverse grupper som använder bomber och andra farliga saker för att understryka sina åsikter - några irländare som kallar sig "riktiga IRA" och ETA i Baskien. Det finns andra sådana grupper som åtminstone tidigare har sprängt saker och krävt självständighet för regioner i Frankrik och Storbritannien och på annat håll. Ibland blir ju folk - helt oskyldiga förbipasserande - dödade eller skadade, och jag anser att snarare än "kritiskt stöd" är det en rejäl snyting som bör utdelas. Som Ché Guevara påpekade kan man inte börja väpnad kamp mot en regering som åtminstone har en uns av legalitet. Och i vår del av världen är regeringarna legala, även om de är fulla av skurkar och svindlare. De är faktiskt valda. Som Engels skrev någon gång är valen en mätare på arbetarklassens mognad, och ärligt talat verkar den inte vara så mogen för närvarande med tanke på vad även "arbetarpartierna" kan ställa till med. Men det får man faktiskt acceptera, utan att ta till våld.
De där grupperna är inte revolutionära, de är snarare ett utmärkt stöd för de reaktionära stater som nu blir allt räddare för att folk i gemen skall vända dem ryggen och börja egna projekt. I den europeiska utvecklingen mot ett nytt samhälle bortom kriserna finns det ingen plats för patetiska bombkastare på Irland, halvmaffiosos på Korsika eller några basker i rånarluvor som tycker att Kossova är en förebild.
Vi lever i datarevolutionens tidsålder. Var de lever vete fasen. Det folkliga stödet för dessa människor är magert. Men vem som behöver dem, och kanske hjälper dem i bakgrunden, behöver man inte tvivla på. Den stora frågan nu är hur nästa kris skall mötas (den som redan kanske håller på att dra igång). Vad är mest värdefullt - några hundra muppar som mixtrar med hemmagjorda bomber, eller hundra miljoner människor som säger "vi betalar inte er kris!"?
5 kommentarer:
Väl talat.
Instämmer i varje ord (tror jag i alla fall), Minns hur de där tokstollarna kring Ulrike Meinhof trodde att bara de lyckades visa på statens repression, som skulle demonstreras mot dem om de begick våldsbrott i arbetarklassens namn, så skulle arbetarnas ögon öppnas och de skulle göra revolution. Istället fick de fler förtryckande och kontrollerande lagar, med i stort sett hela tyska folkets stöd.
Vi ser precis samma sak idag. Den ena förtryckande och kontrollerande åtgärden efter den andra, och långt bortom vad som är acceptabelt för varje tänkande människa, får stöd av befolkningarna i Väst, eftersom de ju syftar till något gott, att få tag i terrorister.
Så tala om kontrprouktivt agerande.
Ett historiskt paralellfall är de ryska narodnaja volja (folkviljan) som sköt tsar Alexander den II 1882 och ägnade sig åt terrordåd på den ryska/ukrainiska landsbygden 1870-1880. "Vi befinner oss i vanmakt och det här är enda sättet att väcka folkets uppmärksamhet". Strategin lyckades inte då heller, 1880-talet blev ett oerhört repressivt årtionde i rysk historia. F.ö. var det rätt mycket terrorism i form av tyrrannicid årtiondena före första världskriget och det blev så småningom ett terrordåd som ledde till själva kriget.
Apropos Spanien: Det riktigt omsakliga var när Madridbombningarna 2004 blev föremål för en hysterisk valkampanj (där styrande konservativa partiet försökte få det till att ETA hade utfört dådet ett par dagar innan valet.). Det påståendet som kom bara ett par timmar efter själva dådet och efter att polisen initialt sagt att det troligen inte var ETA som stod bakom ledde till en hel del tragedier i Baskien och norra Spanien.
Stämmer, det fanns en tid av anarkisthysteri under tiden fram till Första världskriget. Anarkister lyckades nedlägga några kungligheter men något mer med det var det inte. Men offentlig hysteri piskades fram i alla fall, och det var knappast något som tjänade arbetarrörelsen.
Angående Spanien så var det osmakligt att skylla Madridbombningarna på ETA. Å andra sidan finns det ju riktiga ETA-dåd också, även på senare år. Lyckades man inte spränga några stackars gästarbetare från Ecuador i luften när man bombade en parkering vid en flygplats? Vad hade de gjort för ont?
Det trista är väl att spränga bomber är det enda de här grupperna kan. De har ju ägnat hela sin ungdom åt det, när vi andra har försökt ta oss in på arbetsmarknaden och försörja oss.
Vi glömmer lätt att ETA, när de började, hade ett mycket stort stöd, som en av de mest effektiva motståndsgrupperna mot Franco. Men när Franco väl var borta visste de inte av något annat än bomber. Så de fortsatte, med allt mindre stöd.
Jag minns i alla fall - ETA gav Francos utsedde efterträdare (var det Castelo Blanco han hette?) en slutgiltig luftfärd genom en jättebomb, och det var ju berömvärt. Sedan missade de väl alla möjligheter som tiden efter Franco gav. Undrar om de inte mer blev som "affärsdrivande" utpressare?
Skicka en kommentar