Varför skulle inte judar ta avstånd? frågar filosofen Torbjörn Tännsjö. Svaret borde vara lika uppenbart nu som när dårfinkar tidigare skrikit om att "de där muslimerna" måste ta avstånd från ditt och datt. Den som inte har med en sak att göra, som inte har stött den på något sätt, som kanske till och med är negativ, som inte har någon möjlighet att påverka vad som händer - den personen har inget att be om ursäkt för. Varför skall jag ställas till svar för något jag inte råder över, detta är ju mer eller mindre ett exempel på mobbning! Varför skall någon sorts "be om ursäkt"-farsot drivas?
Det är klart att avståndstagande från Israels våldsorgier vore klädsamt exempelvis från mosaiska församlingar, men detta är något de får rösta om internt, eller hur de nu tar sina beslut. Och ju längre de kommer med undanflykter och ursäkter desto mer dubiösa får de finna sig i att betraktas som. Det kan ju inte vara en bekväm sits idag att förknippas med de dårfinkar som styr Israel. Men jag undrar om det bör göras till en stor fråga.
En sak till: Eftersom begreppet "jude" är så urvattnat att det knappast betyder något längre finns ju också frågan hur brett man skall kräva avståndstagandet.
Mer glädjande är när grupper och enskilda judar praktiskt agerar mot sionismen (även om en del har konstiga religiösa argument för detta). En del har fått offra mycket i den kampen, men de förtjänar stöd och uppskattning. Jag tycker det känns positivare än att jaga ursäkter.
Det verkar bättre att rikta kritiken mot ledarna för den aggressiva sionismen som ju ändå inte lyssnar till intern judisk kritik (ni vet, det där med "självhatande judar"), och mot de politiker i väst som är undfallande i Palestinafrågan, medan vanligt hyggligt folk bör lämnas i fred.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
14 kommentarer:
Var det verkligen så Tännsjö sa? Jag har för mig att han sa ungefär att så länge inte judar i större mängd offentligt anklagar den israeliska staten riskerar de att få bära en del av skulden. Inte för att de förtjänar det, utan för att israeliska staten envisas med att tala i alla judars namn, och för att en del gott folk inte klarar av att skilja dem åt.
Ungefär som att alla socialister riskerar att få ta skulden för vad Stalin hittade på, menade Tännsjö.
Ja, det där är verkligen bara ett sätt att försöka låna legitimitet till "guilt by asociation". Ett propagandaknep som man aldrig skall gå på.
Jag kollade en gång till, och rubriken är inget som rubriksättaren själv har hittat på utan kommer från Tännsjös inlägg.
Rubriker sätts av tidningar, inte av artikel-författare.
Jovisst, men rubriken kan ju vara något som plockats direkt ur den följande artikeln, vilket var fallet den här gången. Så det är ingen förvrängning av vad Tännsjö skrev, vad jag förstår.
Fast om man läser hela intervjun framgår det att det inte handlade om moral - att dom är skyldiga oss något. Utan om strategi och taktik - att dom genom att skilja tydligt mellan sig själva och den israeliska regeringen kan göra det lite svårare för skumraskfigurer som vill bunta ihop dom. Att dom i ren självbevarelsedrift och egenintresse borde göra så för att motverka antisemitism.
Kan man frigöra moral från taktik och strategi? Om man av taktiska skäl (för att slippa tråkiga frågor) tar avstånd från Israels övergrepp men i praktiken ändå tycker att det är OK med massmord och förtryck, vad har man då egentligen för position? Är det moraliskt försvarbart att uppträda på det sättet?
Märkligt att en moralfilosof gör en sorts argument för machiavellianism. Att dölja sina verkliga avsikter och åsikter av taktiska/strategiska själ.
Ja, det blir ju som någon sorts framtvingad övertygelse eller erkännande som inte är så mycket värd och därmed är moraliskt tvivelaktig.
Det är klart: den ursprungliga betydelsen av "etik" och "moral" har egentligen inget med rätt eller fel att göra. Den säger bara ungefär att "så brukar man göra i samhället". Om hyckleri är sedvänja i ett samhälle skulle det kunna kallas "moraliskt". Men det är ju inte i den betydelsen som Tännsjö är moralfilosof.
Vem har snackat om machiavellism här? Massor med judar avskyr Israels politik. Jag kan inte föreställa mig att Dror Feiler är ensam. Varför skulle judar vara mer ilskna nationalister än andra människor? Speciellt som dom inte ens bor i Israel?
Samtidigt är väl dom som andra människor inte särskilt publika. De går där och muttrar för sig själva bara om den idiotiska israeliska politiken, och talar inte ut om det.
Men resultatet av detta icke-publika förhållningssätt riskerar att bli att dom ändå förknippas med den politik de ogillar.
Vad Tännsjö säger är att de måste markera var de står.
Inte konstigare än så.
De ilsknaste understödjarna av Israel är väl
1. äldre judar i USA, samt
2. evangelikala kristna grupper i USA.
Bland folk i övrigt (inklusive judar i USA som påstås vara så israelvänliga) ökar kritiken. Även om all kritik är välkommen tror jag inte att den är så bra om den piskas fram som en munnens bekännelse. Det blir ju som en sorts framtvingad självkritik. Och enskilda personer är mindre intressanta här än att exempelvis mosaiska församlingar tar avstånd från israeliskt våld, även om det väl kräver initiativ från enskilda medlemmar för att få församlingarna att agera.
Något tvång föreligger väl inte. Mer än det sociala tryck som måste till för att vem som helst ska orka masa sig ur soffan.
När det gällt muslimer så har det ju uttryckts som ett tvång: "Nu MÅSTE alla muslimer" etc etc. Och det tycker jag inte om. Varken muslimer eller judar eller andra nebulöst definierade grupper skall drabbas av sådana påhopp anser jag.
Jag håller med dig om att "måste" är ett dåligt ord i sammanhanget, på grund av sina moraliserande bitoner.
Skicka en kommentar