Möte Mynttorget mot kriget

Här är några bilder som jag tog i eftermiddags. Situationen är verkligen egendomlig, vem hade för tio år sedan trott att Sverige skulle vara inblandat i ett krig i Afrika? Inte som fredsbevarande styrka utan som krigförande på den ena partens sida. Och vem är den ena parten förresten: ett antal NATO-stater som drar åt olika håll samt en rebellrörelse som mest ser ut som en ragu av allt möjligt, från islamister till kappvändande skurkar från den gamla regimen, samt en del hederliga demokrater. Nåväl, nu var det möte på Mynttorget nedanför kgl. Slottet i eftermiddags, jag tog några bilder och lyssnade till tal. Vi fick veta att åtminstone fyra vänsterpartister kommer att lägga ner sina röster vad det gäller att skicka stridsflyg till Libyen - jag undrar om det räcker för att rädda partiets heder.

Bomber ger ingen fred - däremot stora hål i marken. Kan det vara så illa att NATO-bomber dödar folk också ...?

Notera det lilla hakkorset. Vem minns idag att en av NATO:s grundarstater var en tvättäkta fascistregim (Portugal)?

Och här kommer visst Mister NATO himself - ruskig typ!

Den här Libyenhistorien har inneburit nära nog en härdsmälta för stora delar av vänstern. Men KP som ger ut Proletären har inte vikit undan för bombvänstern. Samma gäller för maoisterna och delar av den trotskistiska tendensen. Vad anarkister, frihetliga och liknande tycker vet jag inte, det får de hålla reda på själva!

Stefan Lindgren, veteran i den anti-imperialistiska rörelsen i Sverige, talar

Det här plakatet är suddigt sett på håll, men klicka istället upp bilden nedan till större format så får du det i tydligare skick.

Just det, ett flygblad från "Arbetsgruppen för alliansfrihet och neutralitet". Tänk om någon säg 1970 hade sagt att "vi behöver ha en arbetsgrupp som kämpar för alliansfrihet och neutralitet", den personen hade väl ansetts som riktigt tosig! Vi var ju alliansfria och neutrala!

Till slut: min gamle bekant Lars-Gunnar håller slutanförande framför en banderoll med flertydigt budskap

Ja, det här var några amatörbilder. Foto-Lasse har tagit mer proffsiga bilder.

... och det här är ju som fa-an, nu är vi med i två krig med synnerligen oklara förutsättningar, och hur många fler skall det bli? Idioti, ren idioti!

Industripolitik och klasskamp

Aftonbladet har en ledare om ett ämne som jag själv ibland ventilerar här på bloggen: vad gör vi med de mänskliga och materiella resurserna i den svenska industrin, och hur skall politikerna ställa sig? En gång i tiden var de intresserade, men nu tycks vi ha ett skikt ledande politiker (det gäller alla partier) som inte har någon känsla för att industrin är en tillgång som kan och bör vårdas. Det kan bero av att de flesta i detta gäng aldrig har varit annat än politiker, eller på sin höjd har en väldigt svag anknytning till "vanligt" arbetsliv. Därför ser man inte mycket av en hållbar industripolitik.

Alltså får det mesta flyta, och diskussionen om exempelvis krisen inom biltillverkningen spårar lätt ur i korkade utrop om att "staten ska inte driva bilfabriker". Även om man då påpekar att det handlar om mänskliga och materiella resurser som kan användas till allt möjligt kan man ge sig phan på att det kommer en mupp och mal på om att "staten ska inte driva bilfabriker". På högre nivå är det ofta inte. Jag funderade en gång över om man skulle kunna tillgripa en vanhävdsparagraf när industrier står och förfaller eller vansköts på annat sätt. Det aktuella fallet är Saabs ständigt olönsamma biltillverkning - varför skall detta tillåtas fortgå år efter år när man i stället skulle kunna sparka in konstruktion och tillverkning på en mer samhällsnyttig inriktning? Vindkraft, elfordon, spårvagnar eller vad som helst som smarta människor innanför och utanför fabriken kan hitta på.

Kanske det där med "smarta människor" är ett av hindren - när Kapitalet står i strid med Arbetet är det livsfarligt för Kapitalet att erkänna att det finns tänkande personer på motståndarsidan, personer som till och med kan tänka bättre än en själv. Då är det lugnare att fabrikerna får förfalla än att bli utmanövrerad av människor som är duktigare än en själv.

Rövslickeri

Till skillnad mot Sverige har Finland och Österrike, som båda står utanför Nato, hittills inte signalerat något särskilt intresse för att delta.

Detta får man veta i samband med att det alltmer motbjudande Vänsterpartiet enligt extrainkallat styrelsemöte röstat ja till svenska stridsflygplan till Libyen. Vad planen överhuvud taget skall göra där är svårt att förstå ur militär synpunkt - talar man i termer av rövslickeri är det lättare att förstå. Hela det politiska etablissemanget i Sverige står som en samling rövslickare när Chefen knäpper med fingrarna. Om V någon gång hade lite stolhet så är den grundligt borttvättad vid det här laget. Vad tänker kvarvarande medlemmar göra åt det?

Många är berättigat arga, nu är Sverige plötsligt med i TVÅ krig, och det tycks bero av en uppgörelse mellan avgrundspartierna S och M i första hand. Formella politiska beslut blir verkligen inte annat än formella när det går till så här. Riksdagen blir en gummistämpel eller transportkompani för beslut som fattas på annat håll. Scenen har röjts för Sverigedemokraterna som enda oppositionspartier.

En och annan skulle inte protestera om libyerna sköt ner ett svenskt plan. Gripen har ju inget där att göra, annat än som annonspelare för svenskt rövslickeri och vapenförsäljning. Men med tanke på hur det här planet tidigare har uppfört sig kanske det räcker med en häftig manöver (exempelvis Immelmansväng - se bilden nedan!) för att det skall bli ostyrbart och åter göra sin stjärninsats som jordfräs. Eller om det blir sandfräs, det finns ju en del sand i Libyen. Skall vi hoppas på det?

Bybor gjorde fel

En doktorsavhandling som läggs fram i Göteborg visar hur en hel by i Vietnam har gjort fel. Enligt pressmeddelandet:

Bönder i en vietnamesisk by erbjöds att tillsammans och frivilligt bidra till en bro som alla skulle få använda oavsett bidrag. Traditionell ekonomisk teori förutspår att ingen bro blir byggd i det läget. Men i verkligheten byggdes bron. Nationalekonom Nam Pham Khanh och byborna i Giong Trom visar med sitt experiment att människor vill samarbeta och att sociala influenser starkt påverkar hur mycket individer väljer att bidra med till en gemensam resurs.

Vad har vi här? - Kanske ett gravt exempel där kartan (traditionell ekonomisk teori) och verkligheten (vad ett antal bönder gör i verkligheten) inte stämmer överens. Man kan givetvis avfärda detta som dumma påfund hos några efterblivna asiater, men som pressmeddelandet påpekar så finns det annan forskning under senare år som pekar i samma riktning. Och egentligen borde väl ingen annan än nationalekonomiska teoretiker vara förvånade.

Om man nu letar efter en art som liknar människor men som verkligen uppträder som en självisk "economic man" borde chimpanser ligga bra till - och hur långt i utvecklingen har de kommit? Kanske de här insikterna slår igenom, men får man inte intrycket av att kritik av "traditionell ekonomisk teori" möter lika mycket gensvar hos de kritiserade som om man skulle piska en död häst? - De bara mal på med sin gamla smörja!

För gammal vid 45?

30-åringar har tre gånger så stor chans att bli erbjudna ett jobb än 45-åringar visar en ny undersökning från Linnéuniversitetet. Ålder är den diskrimineringsfaktorn som slår hårdast ...

... enligt ett pressmeddelande från Linnéuniversitet som citeras här. Undersökningen gäller främst serviceyrken med kundkontakt men jag misstänker att det rör betydligt större grupper.

Det finns anledning att fundera på det här ur flera synpunkter. Dels att personalavdelningar faktiskt systematiskt diskriminerar olika grupper, vilket numera innefattar medelålders personer. Men också att det är en avspegling av hur det nuvarande ekonomiska systemet fungerar. Det skapar en grupp permanent arbetslösa, alla som inte verkar tillhöra eliten trycks undan, många fullt arbetsföra och dugliga och kunniga trängs undan de också, en massa arbeten görs inte därför att de är privatekonomiskt (men kanske inte samhällsekonomiskt) olönsamma. Arbetslöshet är slöseri med samhälleliga resurser men för somliga privata grupper kan denna olönsamhet vara lönsam.

Med ett annat system skulle vi kunna klara av det här och i stort sett sopa bort arbetslöshet och resursslöseri. Men ett system som säger att "du är slut vid 45" passar inte ihop med pensionsålder ens vid 65. Hur kan man i det läget ens tänka på att höja pensionsåldern? 60 vore rimligare. På sikt skulle man i stället ha en glidande övergång mellan arbete och pension, och börja övergången kanske omkring 50. Kanske pensionen kunde ersättas av medborgarlön, och medborgare som jobbar så länge de vill och orkar.

Mystiskt mönster

Jaha, då kör vi lite naturvetenskap. Här ovan är en detalj ur ett foto som jag tog på måndagsmorgonen strax efter halvåtta. Det hade kommit en del snö under natten och temperaturen var omkring noll. På ett par stenplattor (snöfria) utanför huset hade det bildats märkliga mönster. Vid närmare betraktande såg det ut som fjädrar eller som konturbilder av pressade växter. Man skulle kunna tänka det som mönster på  gammaldags tapeter eller porslin.

Som av en händelse behandlar mitt husorgan Forskning & Framsteg frågan om växt- eller fjäderliknande isbildningar: Varför blommar isen?   Samtidigt tycker jag inte att förklaringarna där passar in riktigt med mina observationer, varken vad det gäller underlaget eller luftens fuktighet och temperatur. Har jag månne gjort en sensationell naturvetenskaplig upptäkt!

Baden-Württemberg - delstatsval med skrällig utgång

Jag brukar slänga in en notis om tyska delstatsval i den här bloggen, bland annat för att sådana oftast inte orsakar någon större uppmärksamhet utanför Tyskland. Det gäller även i Sverige där man nog tycker att Tyskland inte är särskilt viktigt. Nu har det varit val i Baden-Württemberg i helgen, och som man kan se så blev förbundskansler Merkels parti störst. Men ... det blev i själva verket en skräll. Som framgår av följande diagram så fick såväl Merkels CDU som Fridemokraterna FDP en snytning av väljarna, vilket dock inte kunde utnyttjas av Socialdemokraterna SPD eller vänstern i die Linke. Vad det gäller die Linke så avbröts här raden av framgångsrika val - Baden-Württemberg är fortfarande ett av tre delstatsparlament där partiet inte är representerat.

Den stora vinnaren blev de gröna, die Grünen, som väl får betraktas som förebild för det svenska Miljöpartiet. Även den politiska utvecklingen kan väl ses som en "förebild" - från att vara ett ostyrigt radikalt parti med samhällsförändring på dagordningen sålde man gradvis ut sin övertygelse i utbyte mot ministerposter. Kan någon som kan det här bättre än mig skicka en dementi ifall jag har fel om tyskarnas utveckling? Att partiet levererade en bombningsunderstödjande utrikesminister måste dock ändå ses som graverande. Kanske de gröna i Tyskland fick extra draghjälp av kärnkraftseländet i Japan, samtidigt som missnöjet med Merkels regering skulle kunna vara en black om foten för CDU även på delstatsnivå.

Ändring i röstandelar sedan förra valet

Ändring i antal parlamentsplatser sedan förra valet

Bra och mindre bra tidskrifter

Jag läser tidskrifter med olika inriktningar, beroende av intressen som envisas med att spreta åt olika håll. En som jag åtminstone läst en del tidigare är American Economic Review, men trots att nationalekonomi kan vara intressant är AER oftast inte särskilt rolig (det finns andra tidskrifter som ges ut av American Economic Association, men det kan vi bortse från just nu även om de ibland ger trevligare läsning). Varför är AER trist? Kanske för att innehållet inte handlar om vetenskap utan mer om karriärmarkeringar i den nya affärsinriktade universitetsvärlden? Detta är ungefär vad som hävdas i en artikel på den kritiska sajten Real-World Economics Review Blogg: Economic Journals - what are they good for?  "... academic journals have less and less to do with actual scholarship. They’ve become the marketplace of the new corporate university." Good for nothing alltså. I alla fall om det är nyskapande ekonomisk forskning man är ute efter.

Jag tycker det ofta är trevligare att framhäva det positiva och vända ryggen åt det negativa, man känner sig lite gladare då. Och som trevligt exempel framhäver jag den lilla pigga tidskriften Medusa ("svensk tidskrift för antiken") som damp ner i brevlådan i fredags. Det finns en hemsida också. Det senaste numret handlar om etruskerna, ett märkligt folkslag som många tycker är fascinerande. Jag har haft dem uppe i olika sammanhang, som här och här (där jag avslöjar etruskernas sanna ursprung) och skrivit om ett par böcker härhttp://bluffo.wordpress.com/2009/02/08/etruskerna-tva-bocker-furuhagen-och-haynes/.

Det väsentliga är i alla fall att vi får en stunds angenäm läsning med sakuppgifter, jordnära som en etruskisk fåraherde i en grå (grå? 'spännande' kanske är bättre ord?) urtid och utan något tugg om att etruskerna skulle vara 'mystiska' på något sätt. Det som är egendomligt är väl att de har ett språk som många forskare inte tycker liknar något annat, men jag har en känsla av att den gåtan också håller på att lösas av andra flitiga forskare. Annars är de väl inte mer mystiska än andra forntida folk - vi vet ju i själva verket mer om etruskerna än många andra folk i urtiden. Etruskerna har ju lämnat en del skriftliga bevis efter sig (och där man lär sig tolka dem bättre och bättre) vilket de flesta andra dåtida folk inte gjorde.

Det speciella med etruskerna var att de vid rätt tidpunkt råkade bo på rätt ställen i mellersta Italien, och att de var väldigt bra på att ta vara på de lokala förutsättningarna. Man odlade jorden som var synnerligen bördig, födde upp får och boskap på de fina betesmarkerna, samt utvann malm i bergen och smälte den förmodligen med träkol från de stora skogarna. Dessutom råkade man befinna sig på en knutpunkt för handelsrutterna mellan Medelhavsområdet och Centraleuropa. Inte undra på att åtminstone den etruskiska överklassen blev tjock och glad och kunde ägna sig åt mycket nöjesliv och prakt!

Många - del två

Föregående inlägg hette Många, och här är fortsättning och utvidgning av ämnet. För beräknat antal deltagare i London har stigit under dagen. Tidigare har jag sett uppgifter om att arrangörerna hoppades på 100.000 eller så. För en stund sedan skrev Guardian 250.000 men höjde sedan till 400.000. "500.000"
hävdar en hårdvänsterblogg som dessutom glädjer sig åt ett sönderslaget bankkontor och lite gatuslagsmål.

Det sista handlar väl mer om bilder för media och för att "svarta blocket" skall göra skäl för sin existens. När verkligt stora människomassor kommer i rörelse minskar behovet av den här sortens aktiviteter. I kväll förväntas rörelsen Uncut ingripa mot företag som anklagas för skatteflykt, men det är demonstranter som håller en fredlig linje och förmodligen får större genomslag och sympatier av den orsaken. Vem gillar bonusgubbar på bankerna och "corporate fat cats" i största allmänhet? - Allmänheten gör det inte.

Vad det är för grupper som demonstrerar mot regeringens "besparingspolitik" kan man läsa här. Det är en högst blandad samling, men fackföreningarna under TUC (engelska LO, ungefär) torde vara störst i sammanhanget. Det handlar i hög grad om "do or die" för såväl facket som mycket av den offentliga servicen i England. I Wisconsin, USA, lyckades blåreaktionärer genom sin fientlighet blåsa liv i den nästan döda fackföreningsrörelsen. Något liknande tycks hända i England, även om facket är i lite bättre skick där. Man får förmoda att inte bara de reaktionära gossarna i regeringen, utan de reaktionära gossar som styr Labour, är ganska oroliga för vart det här kan barka hän.

Många som sagt, och även om bilden är suddig tycker jag mig se en del fackföreningsbanderoller av den gamla fina modellen: mörkröd botten med mörkgula textfält och någon symbol i mitten.

Det där med "oro" kanske också gäller i ett land närmare dig. Jag kanske är misstänksam mot mänskligheten ibland, men är det inte bara Alliansen och Svenskt Näringsliv (och den där reklambyrån Prime) utan också grupper inom socialdemokratiska partiet som har anledning att känna sig illa till mods? Visserligen finns det en hel del frågetecken angående den där nye killen Juholt (kärnkraft och krig låter inte så bra, och det där konstiga pratet om "social demokrati" ...?) men bara det faktum att man inte kunde baxa fram en ny partiordförande som helhjärtat står bakom de senaste årtiondenas nyliberalism och nederlagspolitik måste vara illavarslande. För jag tror inte att det bara handlar om en gubbe på toppen. Det händer saker i samhällsdjupet som återspeglas i den socialdemokratiska toppen. Några känner att vinden vänder.

UNISON är en fackförening. Stora gasfyllda ballonger har man med sig också

Det kan ju bli en Obamaeffekt med Juholt, alltså att frälsaren visar sig vara en bluff- och pratmakare och rent otäckt reaktionär. Men det kan också hända andra saker, nämligen att en kuschad och tillbakaträngd rörelse gör som i England - man börjar röra på sig och gå framåt, ställa krav så att ledningen hamnar i situationer där den helt enkelt tvingas att agera för medlemmarnas intressen vare sig man vill det eller inte. Det kan vara värdefullt, många människor är hårt pressade och behöver hjälp, och det behövs framtidstro över huvud taget. Tanken att det kan finnas en framtid bortom nyliberalismens träsk kan bli rent explosiv! Det spelar ingen roll om varje idé som förs fram inte ser formellt radikal ut, även ganska hovsamma krav kan i vissa lägen bli farliga för den lilla härskande eliten och få dess makt att vackla. Ena dagen kräver hungrande människor inte mer än mat, och nästa dag exploderar allt i en jätterevolution - sådant har hänt flera gånger.

Det är ju formellt inga revolutionära krav som Lena Sommestad för fram i en debattartikel i DN men hävdar man ...

... att den allra största bristen i partiets arbetssätt i dag är att politiska förslag ofta formuleras utan en tydlig förankring i grundläggande värderingar, sakkunskap och samhällsanalys. Samhällsforskningens resultat tas inte systematiskt till vara ....

... så är det ur min synpunkt en synnerligen viktig kritik. Ur olika samhällsvetenskaper (och minns att naturvetenskap och humaniora har tunga kunskaper också) kan skottas fram tonvis med underlag till en radikal politik som kan föra oss från ett samhällssystem till ett annat. Arbetar man på det sättet, med kunskap i basen, kan man dels göra rätt saker, dels bli mindre utsatt för skumma lobbygrupper som vill driva partiet åt ett helt annat håll (över kanten, nämligen). För de politiska förslag som Sommestad säger saknar förankringar på ett visst sätt saknar inte förankring över huvud taget - man kan alltid hitta klassaspekter, och om det går illa förankring hos just den sortens intressen som man demonstrerar mot i London just nu. Med väl genomtänkta förslag som förankras hos den trefjärdedel av folket som gillar välfärdsstaten borde man däremot bli oövervinnerlig.

Kan man tänka sig hundratusen stockholmare marschera genom staden och ropa "ut med Alliansen"!

Många

Med anledning av föregående inlägg: här är definitivt en bild från dagens jättedemonstration i London. Det är många. Om det här gänget skall samlas i en telefonkiosk så måste den vara rejält stor!

En bild till, härifrån.

Jättemarsch mot nedskärningar i London

Jag vet inte om bilden är från dagens demonstration som väl i skrivande stund inte riktigt startat ännu, men snart förväntas hundratusentals människor marschera genom London. Regeringen av tories och liberaler gör ett generalangrepp på den engelska välfärdsstat som byggdes upp efter Andra världskriget genom enorma nedskärningar i statsbudgeten. De rika torde dock inte behöva oroa sig - inte för regeringen alltså, men däremot för exempelvis uncut-rörelsen som lär skall genomföra nya aktioner mot skattesmitarfirmor idag.

Alltså växer protesterna, fackföreningar och andra grupper mobiliserar, och det kan bli en process där motstånd genererar ännu mer motstånd tills regeringspolitiken faller ihop. Det här är viktigt: när växande grupper säger ifrån att man inte tolererar en allt våldsammare omfördelning av samhällets resurser till en liten rik elit kommer det att skaka om hela landet. Skakningarna kan fortsätta över kanalen till det europeiska fastlandet.

Numera följer man sådant här på medias live-bloggar exempelvis hos Guardian.

Poesi i rubrik?

Rubrik klippt ur morgonens Svenska Gladblad och intressant på grund av satsbyggnaden. Jag tror inte att den hade godkänts i en skoluppsats, eller i en tidning på den tiden det fanns korrekturläsare. Men ... kan man inte se den som ett utslag av poesi i tidningshantverket? Om vi ändrar litegrann så kan vi få det här ...

Över 20 döda i Syrien
Demonstranter i staden Sanamein.
Enligt vittnen. 

Skulle man inte kunna tänka sig Göran Sonnevi som författare till en dikt med detta utseende?:

Sol i Stockholm.
Iskall vårvind.
Isflak drar bort.
Radion spelar Beethoven.
Vi tänker på kampen.
Kampen därute som berör oss.
Tidningen ropar ut:
Över 20 döda i Syrien
Demonstranter i staden Sanamein.
Enligt vittnen.
Vi är också vittnen.
Vad ser vi?
Staden Stockholm.

(Not: Omskrivningen 'Svenska Gladbladet' för Svenska Dagbladet förekom i Svenska Mad någon gång i urtiden. Säkert ett påhitt av Lasse O'Månsson. Expressen fick heta 'Excessen' för sina överdrifters skull. Varifrån beteckningarna 'Aftonlövet' för Aftonbladet och 'Dagens Dumheter' för Dagens Nyheter (även känd som 'Madam Andersson' för sin beredvillighet att springa maktens ärenden) kom vet jag inte.)

Amatörskulptör

En gång i tiden fick jag för mig att testa om skulptur skulle vara något för mig. Jag köpte lera och testade. Det var kanske inte något för mig, men här finns restern av försöket kvar i alla fall. Knådat i vanlig skollera som aldrig bränts. Stoppar jag de här figurerna i vatten så kommer de att lösas upp ganska snabbt. Å andra sidan känns de som gamla trevliga bekanta så det kommer jag inte att göra. Jag testade också hur det skulle se ut med akrylfärg på ett av "verken", och det blev väl inte sämre i alla fall. Lite färg lättar alltid upp, och som bekant var Greklands marmorvita skulpturer i själva verket kraftigt bemålade när de sattes upp.

Tanten är  i originalformat, men av gubben är bara övre delen av skallen kvar.  En gång hade han en ordentlig haka, hals och axlar, men de ramlade bort. Obränd ömtålig lera, som sagt.

Här ser det monumentalt ut. Käppen var i själva verket en räfsa i början, men själva räfsdelen har ramlat bort. 

Hejsan gumman, du vinkar till oss och vi vinkar tillbaka

Filosofi med kritisk blick

Jo, den här bilden går inte att läsa nu, men klicka upp den i större format så går det bättre ... jag hittade den hos den ständigt like kritiske Lindenfors. I allmänhet brukar han hacka på religion, men tydligen finns det anledning att lipa åt filosofi också. Nu råkar jag själv vara intresserad av filosofi, men det finns ju avarter som inte är så kul och som jag undviker: en är kufar som skall skriva så krångligt som möjligt och som sedan underhåller arméer av uttolkare som skall förklara vad kufarna menar. En annan avart är när man uppfinner konstiga filosofiska problem av marginell praktisk betydelse - den här strippen riktar ett förödande slag mot den tendensen.

Demokrati och folk med rumpan bar

Det är inte lätt för demokratin i Egypten och för den arabiska revolutionen i allmänhet. The Arabist citerar någon som citerar en kuwaitisk tidning:

A few days ago, the Kuwaiti newspaper Al-Dar reported that Egyptian authorities are under massive pressure from Arab rulers, especially from Saudi Arabia and the United Arab Emirates, to ensure that Mubarak is not tried. The report asserted that these Arab states had directly threatened to freeze all relations with Cairo, cut all financial assistance, and withdraw their investments from Egypt. They even went as far as threatening to dismiss the 5 million Egyptians working in those countries, if Mubarak were to be tried.

For its part, Israel always defended Hosni Mubarak, one of its best allies. The Israeli press does not conceal its concerns about meaningful democratic change in Egypt. The US administration has a similar position. Both American and Israeli officials recognize Egypt’s potential and know it will become a powerful regional force in a matter of years, if it becomes a democracy.

Från Kairo till världen har bloggposter som handlar om hur militärregimen försöker slå ner rörelserna bland arbetare, tjänstemän och studenter. Kanske för att militärtopparna i Egypten fortfarande är samma gamla gäng av samarbetsmän med Israel, de reaktionära arabregimerna och USA, mot det egna folket? - Nå, det här understryker att revolution i ett enskilt arabiskt land är en angelägenhet för hela arabvärlden (och inte bara den). Che Guevaras gamla slagord kan uttryckas så här idag: "Skapa två, tre, många Tunisien." (För det var ju där det började.)


Naked Capitalism har en artikel av en kille som är "a hedge fund manager and portfolio strategist" men som ändå på några korta rader lyckas få ihop logiken bakom de humanitära interventionerna (olja/inte olja) och det militärindustriella komplexets förmåga att snylta vidare på statskassan (och tränga undan andra mer ömmande sociala behov).

Internationalen citerar den indiska författarinnan Arundhati Roy:

[Väst] hoppas på samma sorts färg’revolutioner’ som de iscensatte i östra Europa. Men arabvärlden har varit offer för 150 år av brutal kolonialism och nykolonialism, permanent israelisk aggression, otaliga USA-ledda krig och nyliberala härjningar dekorerade med västvänliga oljeprinsar som spelar upp ett Disneyarabien för de svältande massorna. Ett antal rabiata liberaler kommer inte att räcka för att vända det legitima hat mot väst som massorna närt i generationer. I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism.

Riktiga revolutioner är inte bara oväntade och plötsliga, de är väldigt svåra att fjärrstyra. Eller mer exakt: en fjärrstyrd revolution är inte en revolution. Antingen kan folkrörelserna idag utveckla sig och riva ner de olämpliga strukturer som är i vägen för demokrati och utveckling, eller också hindras de vilket torde medföra ännu värre och otrevligare explosioner framåt. Men våra fina demokrater i Europa och Nordamerika har ju sina egna intressen och vissa påtryckningsmedel därtill som ibland används och ibland inte. Idag är det många självutnämnda demokrater som står med rumpan bar, och det visar sig att det inte är en demokratisk rumpa som tittar fram. Samt: Idag är det många självutnämnda vänstermänniskor som står med rumpan bar, och det visar sig att det inte är en vänsterrumpa som tittar fram. Om man skall se någon bra effekt av vissa dåliga händelser inom ramen för den arabiska folkresningen så är det att såväl låtsasdemokrater som bombvänster har visat upp sina fula sidor på ett sällsynt tydligt sätt.

Medan jag knackar på detta inlägg kommer Proletären med ledaren Vänsterns libyska härdsmälta. Den avslutas:

Vad gäller vår nya imperialistiska vänster säger vi bara: Fy fan! Detta är en sorglig repris på 1914. 

Varning - bombultravänstern ser dig!

1914: året när nästan hela den europeiska arbetarrörelsens ledare röstade för att skicka ut sina arbetarväljare till världskrigets skyttegravar så att de kunde döda grannlandets arbetare i stället för att slå ner  hemlandets kapitalister (undantag: den radikala vänstern som några år senare ombildade sig till kommunister och som aldrig fått någon erkänsla för vad man ansåg om kriget.) Kanske 1900-talets värsta politiska förräderi vars verkningar vi ännu känner av.

Dock: det finns även andra röster som manar till eftertanke - vad är det egentligen vi/de håller på med, kan något gå på tok, vilka intressen är det som gynnas? Röster som kan få en att tänka ett steg till. För närvarande pratas det om risken för att regimen i Libyen genomför massakrer om den återerövrar rebellfästen. Men kan man inte tänka sig att rebellerna, som kommer från stammar i öster, kan tänkas vilja massakrera folk i väster där Muʿammar al-Qaḏḏāfīs stam är i flertal om man bara får en chans? Den här artikeln i Svenskan borde få en och annan att tänka till. Jag tror det är första gången jag läst någon som påpekat att även rebellerna är ansvariga för vad de gör.

Undrar om man skall kalla den pågående bombkampanjen mot Libyen för det första post-peakoil-kriget? Det kan ju stämma om peak oil redan inträffat och om den väsentligaste orsaken till utländsk intervention är just kontroll över libysk olja. Undrar var den här historien kommer att sluta?

Tumregel - misstag

– Man visade när bomber träffade militära mål med enorm precision. Men man visade inte den andra sekvensen när man av misstag dödar flyktingar. Det är en äkta bild, men man har gjort ett urval.

Detta är andra gången ordet misstag nämns i den här artikeln i Svenskan som syftar till att varna för propagandaknepen. När krig utbryter och USA:s och/eller NATO:s krigsmaskiner rullar in så tycks tumregeln vara att dödade civila är misstag. Jag fick inte något intryck av att sådana fadäser görs av motståndarsidan - där vet man tydligen vad man gör. Men har inte USA och Storbritannien en lång tradition av att angripa just civila mål, vare sig det gällde att utrota misshagliga infödingar som var i vägen eller bomba bort städer och länder i Europa och Asien? Var det inte just det civila samhället i Irak som man bröt sönder genom tio års sanktioner och bombningar - med massdöd som följd - innan det andra Gulfkriget drogs igång?

Det är sympatiskt att artikeln också tar upp att andra än hemska diktatorer bedriver propaganda, men ändå finns glidningen att "våra gossar" ändå skulle vara snällare som jag har svårt för. Man kan då ställa frågan varför inte USA:s flotta strävar mot Ekvatorialguinéa för att rensa upp i en av Afrikas otrevligaste länder (ligger nära toppen i statistiken över barnadödlighet har jag för mig men i botten vad det gäller demokrati) eller ingriper för att skydda demonstranter i Bahrein mot den inhemska regimen och de saudiska ockupanterna. Kanske det börjar närma sig en slutpunkt i alla fall, ett vägskäl där exempelvis opinionen i USA alltmer otåligt frågar sig om det är bättre att bedriva allt fler krig i Asien och Nordafrika än att satsa på det sönderfallande samhället på hemmaplan. Då lär nog propagandamegafonerna skräna ännu högre, men förhoppningsvis tar luften slut någon gång.

Lästips

Det finns för mycket intressant att läsa på nätet - eller för lite tid att läsa, hur man nu uttrycker det. Bloggen The Arabist, som var sovande ett tag tror jag, är nu uppe igen, med bland annat frågor och svar om betydelsen av flygförbudet över Libyen.

En nyhetsblogg om Iran hittade jag nyligen. Där får man veta mer om den iranska flottan, inklusive de två fartyg som gick genom Suezkanalen till Syrien och hem igen under sedvanlig israelisk hysteri. Diplomatiskt tycks det ha varit en framgång för iranierna. En annan artikel visar dock på problem för iransk diplomati i Afrika.

På tal om flygkriget i Libyen: här är någon som påstår att det redan första dagen kostade hundra miljoner dollar. Stora delar av den svenska vänstern (i alla fall de som hörs i den offentliga debatten) verkar ha kraschat vad det gäller den här frågan. Men en medial trotskist i England har faktiskt inte gjort det utan skriver några läsvärda saker här, åtföljt av en del tänkvärda kommentarer. Han hänvisar också till några tidningsartiklar, bland annat den här i Guardian, och när man läst den blir man verkligen fundersam hur den här interventionen skall fungera. Jag hade fått för mig att det var en NATO-historia redan, men det är fel: man diskuterar vem som skall leda det krig man redan startat! Och flera tunga NATO-medlemmar, som Tyskland, Turkiet och Polen, är inte intresserade av att deltaga. USA är motvilligt. Värst på hugget är Frankrike, men det kan bero av inrikespolitiska skäl. Jag undrar hur det här kommer att låta om en vecka, när folk börjar tänka efter och verkligheten på de libyska slagfälten blir mer påträngande.

Här kommer Cameron och Obama dånande. Men har inte nosarna på deras flygplan en egendomlig likhet med nosarna på Blair och Bush? Och verkar inte den där missilen vara något som återanvänts efter Irakkriget?

Jag trodde alla "terroristexperter" heter Magnus eller Magnus, men Svenskan har plockat fram en som heter Bo (Janzon, med z.) Omväxling förnöjer. Han försöker få till ett ökat hot mot Sverige, men med en konstig motivering:

Samtidigt har Gaddafis Libyen inte varit någon fristad för terrorism och al-Qaida. Tvärtom är de bittra fiender. Gaddafi skulle inte kunna styra al-Qaida till att utföra ett terrordåd, men Janzon utesluter ändå inte att al-Qaidas inställning till Sverige skulle kunna påverkas.
– Ibland kan de motivera sig med vad som helst.
– Det hänger i sista hand på individen, om människor är villiga att göra något. Och i Europa verkar det inte vara någon brist på kandidater för att utföra dåden.

Början är väl OK, med "vad som helst" låter tveksamt även om man har med virrpannor att göra. Slutet är märkligt: om det inte vore "brist på kandidater" skulle vi se ett helt annat utfall än vad vi har nu. Det märkliga är att efter sprängningarna i London och Madrid har det bara varit misslyckanden så vitt jag vet. Folk som påstås ha åkt iväg på träningsläger för att lära sig spränga bomber men möjligen lyckas ta livet av sig själva - längre har man inte kommit och det låter egendomligt, med tanke på att självmordsbombarnas precision är ohyggligt mycket högre i Asien. Jag tycker bristen på kandidater med handlag såväl i Europa som Nordamerika är anmärkningsvärd. I USA försöker man ju mer eller mindre knuffa socialt utslagna individer till att gå med på terrorplaner som i själva verket bara är påhitt, och på det sättet avslöjas hemska terrorister då och då.

Nåja, naturligtvis tillfrågas en Magnus också, och han kommer med mer lugnande besked. Sverige är inte ett primärt mål.

På tal om trotskister: jag har skällt en del på dem, men här är signaturen Trotten med ett brev som är riktigt roligt och som inte gullar med junholtarna. - Så får det vara slut med tipsen för idag tror jag!

If you can't beat them ...

Jag har sett några artiklar om Fas3 i Dagens Arbete. Den första här, och nummer två här. Artiklarna i sig är ju intressanta, men ibland kan det blixtra till även i kommentarerna. Till den senare artikeln är några inne på den här idén:

Eftersom "någon skall ta hand om" Fas3arna så borde vi fylla LO borgen, förbundskontor och avdelningsexpeditioner med FAS3are. Då har vi dem under vårt paraply och kan behandla dem väl. Det finns obegränsat med fackliga uppgifter som kan utföras av dem utan att konkurera med den reguljära arbetsmarknaden. Tänk så stark vår rörelse skulle bli. Vi skulle få in så mycket pengar så vi kunde slopa alla medlemsavgifter. Jag är absolut inte för detta utsugarsystem men nu finns det uppenbarligen och då måste vi göra vad vi kan föra att hjälpa våra medlemmar.

Jag kanske gissar fel, men om fack och andra folkrörelser tog in Fas3 människor - samt tog hand om bidragen för att ta hand om dessa människor - undrar jag om inte den moderata hjärntrusten skulle börja fundera på om Fas3 är en så jäkla bra idé!

Hur fira hundraårsjubileet?

Här är ett stycke saxat från Sven Lindqvists Nu dog du. Bombernas århundrade. Har länge stått i stort sett oläst i min hylla, ämnet är egentligen för deprimerande för min smak. Men här kan vi i alla fall lära oss att det i år blir dags att slå klackarna i taket och fira hundraårsminnet av det första bombangreppet från luften. Hur? Kanske genom ett sjuhelvetes bombregn över Taiura (vid A-et på kartan, om det inte flyttat sig sedan 1911):

Vem fixar festkommittén? Bombvänstern kanske? Det är obegripligt hur en del personer tappat huvudet i det här läget ...

... som ynglingen med den här stirrande blicken som jag ryste inför redan i föregående inlägg. Han ville bomba överallt, även i Jemen, men enligt de senaste rapporterna därifrån tycks krigsmakten ha bytt sida och det kan väl innebära att den gamle presidenten bör sticka iväg kvickt som tusan om livet är honom kärt. Då kanske det inte blir några Jas-plan som bombar i Jemen - oj oj, illa illa! - Kanske det börjar röra sig på allvar i Syrien också ... bombentusiasterna kan få det jobbigt framöver.

Bomb-ultravänster

Är det blicken som gör att jag känner mig osäker inför den här killen? Eller  det här utbrottet:

"Även svenska plan bör skickas till Libyen. Om vi nu har skaffat dessa jas-plan, vad kan vara bättre att använda dem till att skydda och stödja en arabisk revolution för demokrati och social rättvisa? Må det så vara folkpartister och moderater som skickar i väg dem: vänstern kan bara jubla om även de – de facto – ställer sig på revolutionens sida. De får gärna fortsätta till andra länder och ta strid, med lämpliga metoder, mot sultan Qaboos, kung Abdullah, president Saleh och alla de andra tyranner som desperat försöker hålla tillbaka folkets flodvåg.

Det är en politik som svensk vänster kan verka aktivt för, inklusive i riksdagen. Med huvud – och hjärta – bör vår kampanj vara: svenska vapen till den arabiska revolutionen nu."

Jag tycker det inte låter som "hjärna" direkt hos mannen på bilden, Andreas Malm. Snarare "galenskap". Skall svenskarna bomba sig fram genom arabvärlden ... som juniorpartners till NATO - kanske dags för trotskisterna att kräva svenskt NATO-medlemskap då? Hur mycket "demokrati och social rättvisa" det finns hos de libyska rebeller som vill använda NATO som sitt flygvapen kan man faktiskt sätta ett frågetecken för, likaså i vilken utsträckning araber i gemen är intresserade av att riskera att få även svenska bomber i skallen. NATO:s intresse i den här historien handlar i alla fall inte om demokrati, och tanken att svenskar skulle kunna bedriva en separat demokratisk bombkampanj vid sidan av NATO:s krig för oljekontroll låter knappast realistisk.

Uppjagad är också Malms partikamrat Svensson som citerar självaste Trotskij. ” Bara ynkryggar, förrädare och fascismens agenter kan avvisa hjälp till de spanska republikanska arméerna.” Här jämförs alltså med spanska inbördeskriget, något som man kan fundera över om det verkligen stämmer. Historiska paralleller är ofta knepiga. Den libyska upprorsrörelsen kan inte jämföras med spanska republiken. Men strunt i det och notera att den enda europeiska stat som skickade militärmaterial och militärer till den spanska republikens hjälp var Sovjetunionen, och det har bemötts med ett envist tjatande om "stalinisternas förräderi" sedan dess. Om tacken för att skicka hjälp blir att man skälls för "förrädare" är ju frågan varför man överhuvud taget skall ställa upp.

På sina håll kallas trotskisterna för ultra-vänster. Kanske dags att uppdatera till ultra-bombvänster. För närvarande är Sverige insyltat i ett snudd på obegripligt krig i Afghanistan som dessutom helt onödigt försämrar vårt säkerhetsläge. Enligt den här ultra-bombvänsterpolitiken skulle vi ge oss in i ytterligare ett antal konflikter som i princip kan hålla på hur länge som helst och utvecklas på sätt som är väldigt svåra att förutse och kontrollera. Svenskt flyg bombande tillsammans med de gamla kolonialisterna i NATO, från Nordafrika och ner på Arabiska halvön! Jag upprepar: "galenskap". Kan inte de vapenföra trotskisterna åka iväg och försöka ta värvning hos någon garanterat krigförande makt om de nu känner sådan lust att slåss, och ge tusan i att försöka dra in oss andra?

Om svar anhålles ...

Om tre dagar är det faktiskt en månad sedan jag skickade detta meddelande:

Hej,
för 40-50 år sedan brukade SSU regelmässigt kräva banksocialiseringar. Kravet verkar vara ännu mer angeläget idag, med "för-stor-för-att-få-konkursa"banker som potentiella minor i ekonomin. Har ni den punkten kvar? Eller andra övertagande av samhällsviktiga branscher?

Mottagare var info@ssu.se vilket alltså verkar vara någon sorts informationsdisk. Och sedan har jag inte hört något. Undrar om de springer runt och ropar till varandra "finns det någon som känner någon gamling som vet nåt om det här, det verkar ju rena stenåldern?". Eller kanske de darrande har gömt sig i en garderob och gråtande undrar hur det kan komma sig att det funnits så hemska kommunistiska tankar i SSU, och att någon ännu minns dem?

På tal om banker - kollade just listan, och hittills är det 25 banker som stängts i år av USA:s finansinspektion.  Det verkar ha lugnat ned sig, bara två banker igenslagna hittills under mars.

Facebook ... nja? Och så lite om stadshistoria

Jag samtalade igår med två trevliga herrar som uppmanade mig att följa med i debatter på Facebook. Nja, jag är ganska tveksam. Turligt nog kan jag vässa kommentaren genom att kopiera in en teckning av den rabulistiske tecknaren Lindström - den fanns på baksidan av förrförra numret av FIB/Kulturfront:

Facebook - är det inte där man har sådana som skall följa vad man gör, så att man måste tala om vad man gör? Jag tror inte en jäkel är intresserad av att jag exempelvis läste Gösta Bergmans Kortfattad svensk språkhistoria i förra veckan. Både seg och intressant samtidigt, men nyttig läsning om man är lite språkintresserad. Kanske ett måste om man är verkligt språkintresserad. Den har stått oläst i hyllorna i många år, men nu är den avklarad.

En annan oläsning i hyllan som jag nu börjat med är Lewis Mumfords klassiker The City in History. Den kom ut första gången 1961, och jag undrar om den inte gick som TV-serie för länge sedan också. Det var på den tiden delegationer kom från utlandet för att beundra våra nya fina förorter som Vällingby. Det finns foton från Vällingby i boken, med rubriken "The Human Scale".

Mumfords bok är en tegelsten trots att han inte tar upp städerna i östra Asien eller i Amerika före europeernas ankomst. Under dessa femtio år har mycket skett i kunskaperna om hur äldre samhällen förändrades till städer både inom och utom det område han behandlar. När han skrev boken var inte så mycket känt om städernas förhistoria i det som är nuvarande Syrien och sydöstra Turkiet. Inte heller hur enorma de gamla städerna Kambodja verkligen var. Även i Amerika har kunskaperna om stadskulturer fördjupats, och det gäller både i nord och syd av kontinenten.

Mumford tar upp sambandet mellan stadsbildande och krig. Det finns klara tecken på stora våldsamheter i en av dessa nyupptäckta städer som var tusen år äldre än de sumeriska städerna (läs här om Tell Brak). Samtidigt kan man notera att den egyptiska högkulturen inte hade något megastäder - städer fanns, men de var inte så stora, de flesta människor bodde på landet längs Nilen och i Nildeltat. Skulle det betyda att egyptierna var mindre krigiska än folken i nuvarande Syrien, Palestina, Turkiet och Irak? Därifrån byggdes ju ett antal imperier upp, medan egyptierna kom med i imperiebyggandet betydligt senare. Och då fick de på skallen av hettiterna.

Ja, det var vad jag ville säga om Facebook!

Fasa 3 - en gästdikt

Ibland kommer det in saker i kommentarsfälten som förtjänar att lyftas ut i solen till en egen bloggpost. Så hände i samband med den här tidigare funderingen om Fas3. Det kom en dikt skriven av Susanne Ljung Adriansson, jag frågade om det gick bra att lyfta upp den mer synligt och det fick jag "ja" till. Så här är den:

Fasa 3

Fasa 3 - slutförvaring av arbetsmarknadens avfall

Materialet isoleras och förvaras avskilt från produktionen

För dem som åtar sig att ta hand om avfallshanteringen
utgår extra ersättning

Originalet ligger här, och vill man mer av Susannes diktning (hög klass) och fotografier (också hög klass) så rekommenderas att starta här.

***

Fas3 förefaller ju vara ödeläggande av mänskliga resurser och  slöseri med de skattemedel som somliga påstår att vi skall vara "varsamma" med. Upplägget tyder på en påhittighet som inte är av denna världen. Själv skulle jag vilja se en påhittighet som just är av denna världen, men det kolliderar nog tyvärr med kraven på permanent arbetslöshet. Men så småningom kommer den stora friden ändå till oss alla - skall vi se det här som Fas4 kanske?:

Vintersol vid Skogskyrkogården, Stockholm

Konstiga japaner?

En del tycker visst att japaner är lite egna, och den här filmen som skall förklara pågående kärnkraftverkshaverier för japanska barn kanske inte motsäger det omdömet?

Pappersarbetare

Eftersom det finns en (1) pappersarbetare i min läsekrets kan jag inte låta bli att lägga in den här teckningen av Robert Nyberg. Kopieringen gjordes från den här sidan. Annars kan man börja här och spana runt. Och göra ett fynd i den här stilen exempelvis:

Dålig tajming II

Dålig tajming skrev jag för några dagar sedan, och här kör vi samma tema igen - baksidan av Forskning och Framsteg som dunsade ner i brevlådan för en stund sedan såg ut så här:

Syns lite bättre om du klickar upp bilden i större format

Några som kallar sig Svenskt Kärntekniskt Centrum har lanserat ett nytt magasin vid namn Atomen och finns dessutom på en ny webbplats.

Där kan man läsa om Robertas explosiva forskning:

Roberta Concilio Hansson forskar på något som är de flesta människors värsta mardröm: härdsmältor. Hennes forskning kan komma att begränsa skadorna om härdsmältor inträffar i framtidens kärnkraftsreaktorer.

Jag avstår från att ironisera över detta. Man blir faktiskt mest ledsen.

Bästa sättet att beskriva Fas3?

Jaha, det här var ju ännu en rolig teckning av Max Gustafson, kopierad från Alliansfritt Sverige. Fast jag kan inte låta bli att fundera i något eller några steg till. Man kan beskriva Fas3 som den absoluta meningslösheten och rättslösheten, som slutpunkten och ett sätt att på dyrast  möjliga och mest förnedrande sätt få ut några tiotusental människor från arbetsmarknaden. Man kan skriva, som en bloggkollega gjorde till mig, att om det blir några masskjutningar à la USA på svenska arbetsplatser så borde det vara i en Fas3-inrättning. Dystert, dystert och ännu mer dystert med andra ord.

Själv brukar jag försöka tänka praktiskt. Om man i stället för att hålla på med de här konstigheterna använde miljarderna för Fas3 och jobbcoacher till att anställa folk till riktigt avlönade arbeten vore det förmodligen mer lönsamt och trevligt både för individ och samhälle. Man kunde ju helt enkelt låta den offentliga sektorn expandera igen. Där finns mycket att göra. Det finns hål att fylla igen (en del hål är bildliga, andra är bokstavliga i dåligt underhållna vägar och gator). Jag misstänker starkt att man måste gå den vägen, med en offentlig sektor som pekar med hela handen. För hur många privata företag, med personalavdelningar som har order att bara anställa elitmänniskor som omedelbart kan sättas in på specifika arbeten, kommer att ens läsa ansökan från någon som har Fas3 på sitt CV? - Och det spelar ingen roll hur duktig och begåvad den personen är, Fas3 är ingen merit.

Men om de som kickas in i Fas3 bara uppfattas som rättslösa och fastkedjade i små burar kan det vara svårt att komma på sådana praktiska tankar, och pengarullningen till skojarna i branschen kan fortsätta. Det är därför jag är lite fundersam på hur Gustafsons teckning kan fungera. Kedjorna skall brytas, men så att människorna kan bli fria och nyttiga samhällsmedlemmar och inte kuschade stackare längst ner på Alliansens samhällsstege.

Pakistan snarare än Iran?

I samband med den folkliga resningen i Egypten var det mycket suckande om att Muslimska Brödraskapet skulle kunna ta makten och så skulle det bli som i Iran. Folkresningen visade sig dock vara tämligen sekulär och inte alls som förståsigpåarna hävdade att den skulle vara. De hade ju inte ens förstått att det skulle bli något uppror utan malde på med sina mossiga teorier. Eller för att citera den skarpsynte iakttagaren Pepe Escobar:

Three mummies were recently found in an underground temple in Luxor, Egypt. Translated hieroglyphs identified them as the Clash of Civilizations, the End of History, and Islamophobia. They ruled in Western domains into the second decade of the twenty-first century before dying and being embalmed.

(Självreklam: i februari förra året skrev jag några saker som inte var så dumma om just Egypten.)

Men med anledning av ett par bloggposter av vår svenske observatör i Kairo (här och här) har jag en tilläggsfundering som går bortom teorier som är döda och balsamerade: borde inte det spöke som kallas Iran bytas ut mot ett annat som kallas Pakistan? Är det månne mot Pakistan man skall spana för att se hur det kan gå om det går illa i Egypten?

Varför? - Jo, för att det fortfarande sitter en militärregim i Egypten, dess överskikt tillhör överklassen, har bland annat stora affärsintressen, och vill fortsätta med det. Ett sätt för den att göra det är att knyta en viktig men som man bedömer ofarlig del av oppositionen till sig och sedan utnyttja den som slagträ mot den sekulära och/eller progressiva oppositionen. Muslimska Brödraskapet har en hel del inflytande samtidigt som dess ledare var sent ute att stödja revolten men tidiga att vilja ha överenskommelser med militären. Dess ledare är inte några arbetarkämpar direkt, och verkar vilja svälja betet. Men de kanske inte gör det gratis.

Anledningen till att Pakistan är i dåligt skick är bland annat att de militärjuntor som under långa tider styrt landet just uppmuntrat islamisterna. Militärerna har stora affärsintressen, delar av befolkningen är naturligtvis missnöjt med knektarnas korruption och vanstyre, men då kan härskarna kontra och försöka oskadliggöra protesterna genom att spela ut det religiösa kortet. Man tillåter religiös lagstiftning, man tolererar extrema religiösa skolor och liknande, använder religiösa extremister som en sort Sturmabteilung mot oppositionen - fast dessa gatukämpar kanske ytterst styrs från den militära underrättelsetjänstens högkvarter. Kan man tänka sig en sådan utveckling även i Egypten? Att den "islamofascism" som somliga pratar om i själva verket är en militärjunta av nyliberalismens och USA:s nåde?

Sergels torg idag vid sextiden

Trist väder, ont i foten, dåligt ljus, dåliga bilder - här är i alla fall några av de minst dåliga från inledningen till anti-kärnkraftsmötet på Sergels torg.

Fältbiologernas motto är väl "håll stövlarna leriga". Skall man trampa omkring i skit skall det i alla fall vara ren skit och inte radiaksmittad sådan.

Ja, så här stort var mötet

Skulle tro att många i bankpalatsen och finansfirmorna runtomkring har en annan prioritering

Facklorna brinner - kommer ljuset att sprida sig eller ...? Vad det gäller Sverige måste man vara frågande. 

Ur antikens skrymslen - TV-termos, LP med plastficka

Jo, det här är en så kallad TV-termos, väl? (Skriv och protestera annars!) En relik från tidigt sextiotal skulle jag tro, på den tiden man antog att folk "bänkade sig framför TV:n", naturligtvis försedda med en rejäl termos fika. För det här är en termos, av hög kvalitet dessutom. Det finns dock ingen uppgift om tillverkare. Jag använder den nästan varje dag efter att ha återupptäckt den i ett skåp för några år sedan. Man skulle kunna tro att gummit i korken skulle ha upplöst efter alla år, men låter man proppen ligga i ett glas vatten när den inte används så håller det sig mjukt och fint. (Nu ställde jag den på en kokplatta på spisen för det här fotot, men för eventuella termos-ovana så rekommenderar jag inte detta förfarande annat än när värmen av avstängd - bästa att lägga in en varning ifall någon galning ...)

Fanns det verkligen folk som satt på bänkar framför TV:n? - Vi glömmer den frågan och går över till nästa. Att få ett vettigt foto av ett ting som i stort sett är genomskinligt är inte så lätt, men här är vad jag fann vid lite städning för en stund sedan:

En plastficka, och det framgår varifrån den kommer. Jag har tidigare ibland på bloggen med viss sentimentalitet nämnt Nordiska Musikförlaget som låg på Drottninggatan vid den stora trappan ned till Sergels torg. En stor skivaffär med stor sortering där man kunde göra oväntade fynd och nya spännande upptäckter bland alla hyllor. Inte fasen kommer jag ihåg exakt vilka LP-skivor jag köpte där - det har ju gått några år - men här är några tänkbara kandidater som kan ha burits hem i ett sådant här plastfodral:

Romans Drottningholmsmusiken, folksånger från Provence, Per Gudmundson som bokstavligen blåste nytt liv i den svenska säckpipstraditionen. (Jodå, säckpipa har spelats över hela Europa, det är bara synd att den skräniga skotska varianten fått företräda detta instrument i stället för mer försynta varianter.) Den där med folksånger kan jag ha köpt där i samband med en stor utförsäljning de hade, då kom jag över en del mer "udda" plattor i stil med grönländsk rock- och folkmusik och upptäckte Henry Purcell. Men detta är historia, som man säger, nu finns det modernare media än LP-plattor av vinyl. Frågan är om upptäckarglädjen blir större för att media förändras - jag kan inte svara på den frågan.

Svenska allmogefår

För ett tag sedan råkade jag på nätet stöta på en förening för sällsynta höns (samt ankor och gäss) av gamla svenska raser . Idag blev det ett "råka" igen, men nu avseende svenska allmogefår. Även på får-fronten görs ansträngningar för att rädda gamla raser som är på väg att försvinna, men vars bevarande kan vara bra om man vill behålla en varierad genetisk bas. Om man tänker sig en kraschande världsekonomi och kanske ett tvång att backa igen mot mer inhemsk produktion är det nog inte så dumt att ha tillgång till de här lokalt anpassade krabaterna.

Här är några exempel:

Ett värmlandsfår som jag tycker har lite skum blick ...

Avdelningen för "guu så söta ..." ett litet dalapälsfår - 'dalapälslamm' kanske vore bättre i det här fallet?