Fredlig väg till socialismen, eller ... ?

1960 stod Albaniens ledare Enver Hoxha i talarstolen under ett stort internationellt möte i Moskva och kritiserade de som ensidigt förespråkade fredlig samexistens och fredlig övergång till socialismen. Han hävdade att man bör förbereda sig på ett våldsamt maktövertagande, för om man gör det ökar möjligheten för en fredlig övergång. Det gäller att förstå vad det är för motståndare som man har att göra med. Enver sade:

Bourgeoisin kan låta dig prata men sen ger den dig ett fascistiskt slag i skallen och krossar dig, eftersom du inte har utbildade kadrer som är nödvändiga för att gå till angrepp och inte heller bedrivit illegalt arbetek inte förberett någon plats där du kan få skydd och ändå fortsätta arbetet och inte heller skaffat medel att föra kampen med.

Hade Enver rätt eller fel? "Om du vill ha fred, förbered dig på krig." Kommer motståndaren att vara snäll därför att du är snäll, eller kommer motståndaren att utnyttja din hederlighet för att slå ner dig? Kan man säga att det var en betydligt primitivare politisk miljö som beskrevs 1960, och att de politiska krafterna idag är betydligt mer civiliserade? Eller ...?

Några år efter talet i Moskva nådde debatten även det vid den tiden ganska sömniga svenska kommunistpartiet. Veteranen Nils Holmberg författade stridsskriften "Vart går Sveriges Kommunistiska Parti" där han hårt angrep tendenserna till politisk urartning. (Det är de tendenser som fullständigt tagit över och blivit dagens Vänsterparti.) Holmberg påpekade den ganska elementära lärdomen att motståndarna inte gillar att kommunister vinner fria och öppna val, och därför sätter man stopp för sådant.

Sedan kom Holmberg att bli ledande för den radikala marxist-leninistiska rörelsen i Sverige som var orienterad mot just Albanien och Kina och som tog avstånd från Moskva. Det som finns kvar av denna är idag är i viss mån Kommunistiska Partiet, även om KP har en ganska egen politisk linje. Från att ha varit superrevolutionärer är de nu visserligen radikala men ändå ganska fridfulla - man kan se nya medlemmar i partiet avbildade i tidningen Proletären. Och detta gäller en organisation som länge övervakades av hemliga polisen.

Frågan är om det fortfarande pågår. Kommer hemliga polisen och dess uppdragsgivare att tacka för förtroendet? Kan en fredlig och demokratisk och parlamentariskt arbetande organisation som strävar efter en total samhällsomvandling räkna med att få acceptans för det - även om dess tankar börjar få stort genomslag och kanske faktiskt kan tänkas bli genomförda? Kommer de grupper som tappar makt bara ta det och acceptera att flertalet faktiskt vill ha något annat? Är det så roligt för den härskande klassen att finna att den är en liten ynklig majoritet som kan röstas bort?

Kanske, eller kanske inte, kan de absurda angreppen mot Vänsterpartiet tas som indikation på någonting. Bara kompletta virrpannor kan tro att det finns något av kommunism kvar i detta parti, ändå dras kommunisthetsen mot Ohly. Det där tramset dyker upp hela tiden (det kanske motsvarar israellobbyns antisemitism-argument som ju också tömts på innehåll). Kommer de som hetsar verbalt nöja sig med det när det möjligen kan bli ministrar från V efter nästa val? Kommer de att övergå till handling? Nja, just vad det gäller V så kommer man inte att driva på några som helst radikala krav, så det borde inte bli några våldsamheter om nu inte någon knäppgök agerar på egen hand.

Militärkuppen i Chile 1973 var ett slag mot de personer och partier som hävdade att den fredliga övergången till socialismen var möjlig och vänstersegern i Chile ett bevis för det. (Därför blev tonläget från moskvalägret ganska hätskt mot de kinainspirerade som varnat just för något i den stilen - det var väl det dåliga samvetet som talade.) Idag har vi Venezuela som utsätts för en vansinnig hetskampanj som totalt borde diskvalificera dem som driver den ur demokratisk synpunkt.

Samma sak gäller knäppisar som försöker slå i folk att det finns något samband mellan V och Nordkorea. Något harmlösare än V är svårt att hitta - och det är ett jäkla problem när det skulle behövas stora och radikala organisationer som kan lägga fram alternativa lösningar till samhällsproblemen och dessutom ser till att man inte så lätt kan slås ut av högern. Gamle Enver hade nog ganska rätt, tror jag. Det gäller att vara beredd på otrevligheter, och vara väl förankrad bland folket, det är en god försäkring.