Mannen själv - Thomas Hobbes
Det finns tänkare som har oturen att bara bli ihågkomna för någon lösryckt och illa förstådd fras i en rik och djupsinnig produktion av skrifter. Tänk på Adam Smith och hans uttjatade "osynliga hand". Just "den osynliga handen" kan ses som ett litet tankeexperiment om jämvikt i en sluten ekonomi, och inte så mycket mer. Och så har vi en man som var aktiv på samma ö drygt hundra år innan Smith kom igång: Thomas Hobbes. Hobbes är känd för sin beskrivning av det han kallade "naturtillståndet", ett otäckt tillstånd verkligen, där det rådde allas krig mot alla, inget ordnat samhällsliv var möjligt för så fort någon försökte göra något kom mördare och plundrare och omintetgjorde det hela.
Detta är det kända citatet från kapitel 13 av Hobbes' huvudarbete Leviathan som kom ut första gången 1651. Några sidor senare erkänner han att det hela inte behöver ha varit så i verkligheten, men att förhållandet mellan stater kan vara ungefär på det sättet. Ett tankeexperiment alltså. Här nedan är försättsbladet till boken och där lösningen tonar upp sig i bakgrunden: en enväldig härskare skall se till att ordningen och egendom och livet försvaras. Vad som inte syns på den här bilden är att kungens kropp är sammansatt av en mängd små människor - en tidig version av den totalitära idealbilden av fullständig enhet mellan folket och dess härskare. Härskare är i själva verket folket som har avstått sin frihet i naturtillståndet till en diktator för att därmed uppnå säkerhet till liv och egendom.
Människans liv blir där ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.
Detta är det kända citatet från kapitel 13 av Hobbes' huvudarbete Leviathan som kom ut första gången 1651. Några sidor senare erkänner han att det hela inte behöver ha varit så i verkligheten, men att förhållandet mellan stater kan vara ungefär på det sättet. Ett tankeexperiment alltså. Här nedan är försättsbladet till boken och där lösningen tonar upp sig i bakgrunden: en enväldig härskare skall se till att ordningen och egendom och livet försvaras. Vad som inte syns på den här bilden är att kungens kropp är sammansatt av en mängd små människor - en tidig version av den totalitära idealbilden av fullständig enhet mellan folket och dess härskare. Härskare är i själva verket folket som har avstått sin frihet i naturtillståndet till en diktator för att därmed uppnå säkerhet till liv och egendom.
Men jag funderade vidare på saken: vad är det egentligen som finns i Hobbes' eländiga naturtillstånd? Är det inte månne liberalismen, driven till sin extrema spets, när var och en följer sina drifter utan någon hänsyn till andra? Och dessutom under hotet av ständigt uppror, eftersom många små och fattiga kan resa sig och störta de få och rika?
När det inte finns någon egendom finns det ingen rättvisa, skriver Hobbes lite längre fram. Det verkar alltså vara så att egendomen är en nyckel till vad som händer. Senare påpekade fransmannen Rousseau vilken katastrof det innebar att en människa inhägnade ett stycke land och kallade det "sitt eget". Därmed uppstod ojämlikhet, förtryck och underkastelse.
Hobbes verkar ha varit inne på ett liknande spår tidigare. Utan egendom finns det ingen för rånaren att råna. Men nu finns egendomen, och om egendomsägarna släpps loss i en helt otyglad kamp mot varandra, och mot de egendomslösa, riskerar vi att få just det förhållandet att livet blir "ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort." Lösningen på detta blir att inrätta en diktatorisk regim som alla måste underkasta sig, och som skyddar speciellt egendomsägarna från attentat från de egendomslösa.
Med andra ord kan det finnas kopplingar mellan liberalism och diktatur, trots att de formellt är varandras motsatser. Det kan finnas anledning att åter studera Hobbes. Såväl hans naturtilltillstånd som lösningen med Levitathan-diktatorn kan tillhöra framtiden snarare än något dimmigt förflutet. Man kan välja mellan dem, eller försöka hitta ett positivare alternativ. Eller som någon annan sade: "Socialism eller barbari."
11 kommentarer:
Ojämlik fördelning av privat egendom är orättfärdig i sig och skapar alltid konflikter. De hanteras på olika sätt i olika tider. Gör de egendomslösa uppror är nog inte steget alltför långt till diktatoriska ingrepp i liberalismens namn.Liberaler sätter ju äganderätten högst av allt. Det enda rätta botemedlet mot sådana konflikter är en rättvis egendomsfördelning.
Thomas Mores Utopia var ju landet "ingenstans".
@Lena K: I min tankevärld ska en av de tyngsta parametrarna för demokrati vara ekonomisk jämlikhet. Dvs ju större ekonomisk jämliket desto mer demokratiskt är ett land.
Liberalismen är på många sätt lik allmänna gaslagen. Den betraktar individer som hårda sfärer som studsar runt slumpmässigt. Men precis som allmänna gaslagen så stämmer det dåligt med verkligheten. Molekyler och folk har en tendens att klumpa ihop sig och interagera med varandra. Så likt allmänna gaslagen inte funkar för att förutse beteendet hos en vätska, så funkar inte liberalismen för att förstå kapitalismen.
Deras teoris oförmåga att förutse saker i verkligheten justeras kontinuerligt med ad hoc teorier. Precis som van der waals justeringar av allmänna gaslagen, för att stämma med verkligheten, så gör dessa justeringar en lag som bättre förutsäger gasers beteende, men värdelös för att förstå dem.
Det är så jag betraktar liberal ekonomisk teori. En hypotes visade sig ge riktigt elegant matematik, som en jämviktsreaktion! En sån elegant matematik kan man inte bara förkasta, beauty is truth och allt det där.
Jag tror vi kan vara eniga om att ojämnt fördelade resurser och makt eller kontroll över sitt liv är väldigt skadligt.
Martin, gaslagen är någon nytt för mig. Intressant resonemang och jämförelse. Om inte ens gaserna vill uppträda liberalt, varför skall vi människor göra det? Ned med van der Waal och leve Frans de Waal (primatforskaren) i stället!
Precis som allmänna gaslagen har vissa villkor så har liberalismen det också.
1. Den fria viljan existerar, en fri individ är möjlig.
2. Människor interagerar bara med varandra genom pengatransaktioner, alla andra förhållanden är förkastliga. Därför liberaler är positiva till lagar emot karteller och tycker fackföreningar är en sorts kartell.
Det är det jag ser som liberalismens förhållande till diktatur. Den arbetar aktivt för individualisering, alienering och separation av individer. Ett splittrat folk är ett ypperligt byte för totalitära krafter. Att liberalism sedan är ett ypperligt verktyg för fascister är bara en bonus.
Fast det är nog lite väl snällt emot liberalismen att jämföra den med allmänna gaslagen, den är nog mer som polymert vatten. Man ser det man vill se...
Fotnot.
Liberalismen har betydligt fler randvillkor än så, givetvis.
Aldrig hört talas om polymert vatten. Kan man dricka det?
Undrar om Kerstin på Motvallsbloggen har observerat den här diskussionen förresten, hon brukar notera hur liberalism glider över till fascism.
Jag tänker mig Hobbes vilde, ensam individ, sårbar för allt möjligt elände. Hur lätt är det för en våldsam ledartyp att dominera dessa isolerade vildar? Denna vilde är liberalismen ärketyp, så tolkar jag det iaf.
Håller således med din slutsats, för att formulera det lite kortare.
(Polymert vatten upptäcktes av en rysk forskare, det blev mycket uppmärksammat och forskargrupper runt om i världen publicerade runt 50-70 papper i ämnet. Till slut upptäckte den ryske forskaren att hans mätningar hade påverkats av att hans vatten inte var tillräckligt rent. Han publicerade resultatet och det var det sista man hörde om polymert vatten. Ponera att något liknande händer inom en mjukare vetenskap...)
Jag antar att rikingarna fixar fram en karismatisk ledare som leder de fattiga vildarna så att rikingarna kan få fortsätta ungefär som vanligt. Det är väl så fascismen fungerar.
Jaså vattnet var orent. Han kanske borde ha kört med vodka eller apotekssprit i stället?
Jodå Kerstin läser det här :-)
Och håller med hänvisandes till bl.a. Frankfurtskolans företrädare, som var de som fick mig att se på liberalismens med andra ögon någon gång i mitten av 90-talet. Fast när jag läste dem första gången, några årtionden (eller så, minns inte exakt) tidigare, så tyckte jag de var helt ute och seglade. Men sedan slog Friedmans normpolitik igenom, 90-talskrisen slog till och nyfascister och nynazister började kräla fram ur sina hålor igen, och då började jag förstå vad Frankfurtskolarna pratade om.
Kerstin, tänkte väl att du höll ett vakande öga:-)
Frankfurtskolan har jag aldrig läst. Har alltid haft för mig att de rör sig om några trista och oläsbara tyskar.
Skicka en kommentar