måndag 30 juni 2008

TV - för de mossiga. Men här är ett tips i alla fall.

Medelåldern för TV-tittarna i USA är nu uppe på 50 bast påstås det här. De yngre generationerna vill ha något piggare än den gamla ång-TV:n verkar det. Själv väntar jag bara på att den gamla TV:n därborta i hörnet skall packa ihop så att jag kan slänga ut den och få plats för en bokhylla till. Dessvärre saboterar jag den intentionen genom att inte knäppa på den särskilt ofta, inte ens varje dag. Och en TV som sällan är igång lär hålla länge. Då spar man lite el dock.

Ett tips för måndagskvällen: Foyle's War på ettan. Bra engelsk kriminalserie. En gång i tiden var nästan alla engelska serier som kom hit bra, men man har drabbats av massproduktionens förbannelse även i England. Och sådant är inte bra för kvaliteten. Den här är dock bra med en trovärdig (antar jag) bakgrund i England under Andra världskriget.



Bra serie, den kan du titta på med gott samvete. Man kan till och med ignorera att skådespelerskan till vänster heter Honeysuckle Weeks. Det är tydligen det riktiga namnet till råga på allt.


Alltså: kolla in Foyle's War ikväll hellre än USA-kriminalarna med sina ansträngda osannolika intriger på femman. Foyle behövde minsann inga jättelabb för att lösa problemen, han körde med de grå cellerna.

Och for God's sake, spola de där töntnissarna i Midsomer, om du nu inte nödvändigtvis måste ha väldigt ansträngda mordintriger att våndas över! Fanns det bra tidiga avsnitt i den serien så har man nu sjunkit så djupt i dyn att man undrar om inte nästa avsnitt skall utspelas i Kina.


OK, du kan titta på de här tomtarna och tycka att det är fantastiskt bra med alltihop. Då har du förmodligen en så positiv syn på livet att inte ens en spik i foten verkar vara något större problem!

söndag 29 juni 2008

Reklam, konsumtion, glaskross


En bild jag tog på Ringvägen i morse. Två saker: en man på en reklamaffisch som omfamnar det käraste han har (sin bil - snacka om psyko!) och en grundligt sönderslagen ruta i någon slags (telefon?)kiosk. Klicka på bilden så syns det lite tydligare.


Vi kan ju använda det där för att fundera vidare, och anknyta till vad Lena Adelsohn Liljeroth med flera skriver om reklamskatten i DN idag. De vill avskaffa den. Enligt dem

är reklamskatten ideologiskt feltänkt. Reklam är en del av företagens marknadsföring, som är en central och nyttig del i marknadsekonomin - inget som ska straffbeskattas.


En skatt blir inte ett straff för att man lägger till straff före skatt, det är ett retoriskt knep att orda om straffskatt. Dessutom bör företagen vara allmänhetens tjänare och inte dess herrar, vilket läsaren kan fundera på medan läsandet av detta inlägg (eventuellt) fortsätter.

Varför finns reklamfinansierade media? De kan ha hög eller låg kvalitet, men de har ändå ett överskuggande mål: att leverera läsare till reklamen. Uppfylls inte det målet kan de inte existera. De som köper reklamplats förväntar sig att reklamkonsumenterna skall konsumera deras varor eller tjänster. Inte något konstigt med det, om det inte vore för den tid vi lever i. Den kännetecknas bland annat av:

  • Ett dj-a stort ekologiskt fotavtryck där vi sliter ner det kapital som Jorden utgör i stället för att klokt och gott leva på räntan. Resurskris med andra ord.
  • En klimatkris som åtminstone delvis kan knytas till mänskliga aktiviteter
  • Ett samhälle med allt större frustration, vilsenhet, energi som inte har någonstans att ta vägen.

Dessutom påstår (som jag nog redan tidigare påpekat) även neoklassiska nationalekonomer att ju mer vi konsumerar desto mindre blir tillfredsställelsen av ytterligare konsumtion. Att svenskarna är gnälligare idag än på femtiotalet kan vara ett tecken på att det verkligen fungerar så.

Jag vet inte hur betydelsefull reklamskatten är i sig, men man kunde ju ta en diskussion ur flera synvinklar (ekonomiska, filosofiska och moraliska exempelvis) om hur lämpligt det är i idag att vidta åtgärder som syftar till att driva fram mer konsumtion. Det hjälper oss inte att bygga samhället resurssnålare och mänskligare, snarare förmodligen tvärtom. När det finns klara misstankar om att tillväxtsamhället växt över gränserna för vad som är hållbart finns det goda skäl att hålla igen. Detta uppskattas förmodligen inte av enskilda vinstmaximerande företagare, men som jag skrev ovan skall de inte vara våra herrar utan våra tjänare. Det finns inget som säger att det som är bra för den enskilde företagaren är bra för samhället i stort. De skall inte kunna jaga oss överallt och tjata om att vi skall köpa.Om man skall följa Alliansens linje är det ju inte önskvärt att vi sätter upp ett anslag på brevlådan om att vi inte vill ha reklam. Frågam är om inte de reklamfria zonerna i samhället bör utökas.

Examen utan ansträngning - bra va?

Var det inte någon svensk minister - hette han Littorin? - som skaffade en fin examen per postorder från USA? Några tycker det är taskigt. Själv sprang jag ut och in i skolan i åratal, grubblade över böcker, svettades på tentor, kämpade med uppsatser för att till slut få titulera mig pol mag. Men: varför, när det finns enklare vägar?

New York Times skriver om förslagna företagare i diplomfabricering - diploma mills. I stället för att gå jobbiga omvägar kan man lika gärna hosta upp några tusen och få diplom i vilka ämnen man nu tycker är intressanta. Nu verkar myndigheterna i USA inte riktigt gilla det här. Man har hittat en del offentligt anställda med diplom från dessa tvivelaktiga diplomfabriker. Numera kan de jobba över hela världen tack vare nätet och kan vara svåra att få stopp på. Det räcker med några förslagna skojare, lite nätkunskaper och hur man bygger snygga hemsidor, och så bör man väl ha kontrakt med en bra tryckare för att få fram vackra och förtroendeingivande diplom - så kör man igång!

Astronomi är intressant - kan man få bli doktor i astrofysik för några tusenlappar? Jag har faktiskt läst några böcker i astronomi och känner igen Karlavagnen när jag ser den.

Diktaturer. Ofta sjaskiga och småttiga

Förhoppningsvis har vi kommit över det stadium i debatten där man kan ropa "Hitler" i vilken fråga som helst och anse sig som vinnare. I kölvattnet av FRA-debatten larmas det om Sovjet och DDR, däremot mindre om nazityskland (varför?). Motvallsbloggen har givit intressanta synpunkter om hur några gamla diktaturer dras upp på ett föga historiskt sett och jag vill fylla på litegrann.

De flesta diktaturer är inte enormt smarta och storslagna. De kan ofta vara sjaskiga och småttiga. Eller om de är storslagna kanske de inte är smarta eller tvärtom. Och för att göra det ännu knepigare: många som kallar sig demokrater är utan vidare beredda att acceptera diktaturer. Man behöver inte gå utanför Europa för att bevisa detta, och jag kommer att hålla mig inom Europa i det här inlägget.

För att ta det sista, om att acceptera diktaturer: bland NATO:s grundare fanns den äldsta fascistiska diktaturen i Europa, nämligen Portugal. Grekland kastades inte ut från NATO trots militärkuppen 1967 och Spanien hade någon sorts hängavtal med pakten. I Turkiet kunde våldsamma militärjuntor ta över utan att NATO reagerade. Flera av de formellt demokratiska grundarna av NATO ägnade sig åt blodiga kolonialkrig - kan kolonialister anses vara rumsrena demokrater? Att inte Portugal, Grekland, Spanien eller Turkiet dras upp idag beror nog dels på att dessa diktaturer är lika bortglömda som de koloniala massakrerna, dels att de tillhörde den sjaskiga och småttiga kategorin och inte anses kunna bevisa någonting. Själv minns jag namn på ledare för tre av de fyra diktaturerna, men hur många gör det idag? Säger namnet Franco dagens ungdom någonting, eller Salazar, Patakos eller Papadopolous?

Gör man en lista över diktaturer i Europa utanför Sovjetunionen under tiden mellan de två världskrigen blir den lång. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Ungern, Österrike, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien, Albanien, Grekland, Italien, Spanien, Portugal. Till detta kommer kolonialmakterna Frankrike, England, Holland och Belgien som visserligen tillämpade demokrati på hemmaplan (fast kvinnlig rösträtt saknades i Frankrike) men bedrev kolonialt förtryck. När England och Frankrike sålt ut Tjeckoslovakien 1938 uppstod ytterligare en diktatur: Slovakien.

Några av dessa stater hade karismatiska ledare som Hitler och Mussolini, men mest tycks det ha rört sig om grå tråkmånsar utan större visioner. Ibland brukar man (som synonym till diktatoriskt?) kalla deras styren för "auktoritära".

Varken Franco eller Salazar var några lustigkurrar eller kända för storslagenhet, och vad det gäller en del av de andra länderna kan jag inte ens klämma ur mig namnet på någon ledare. Det tyder på att de inte satt några större spår i historien. Att jag vet att Litauen hade en ledare som hetter Smetona beror bara av att det påminner om den fine tjeckiske tonsättaren Smetana.


Smetona från Litauen - skall vi kalla honom "auktoritär" eller "diktator"?

Motsvarande figurer till Smetona i Estland och Lettland har jag inte en susning om. I Polen satt det en militärjunta styrd av överstar i slutet av 30-talet. Här kan vi ta det där om sjaskig och småttig: hur många vet att Polen och Ungern samarbetade med Tyskland 1938 för att stycka Tjeckoslovakien och fick lite land som tack för den nesliga pakten? - Man kan ju säga att Polen fick betala dyrt 1939 för det man norpat åt sig 1938!

I Ungern hade man en riksföreståndare som hette Horthy och alla balkanstaterna var monarkier. Kung Zog I av Albanien kom dock på kant med Italien och italienarna tog helt enkelt över Albanien och införlivade det i sitt tänkta medelhavsimperium. När Mussolini sedan försökte ockupera Grekland åkte han dock på storstryk och fick be tyskarna om hjälp.

Amiral Miklós Horthy, Ungerns riksföreståndare


Vad drar man för slutsats av det här för dagens situation? Att det är tjatigt med det begränsade antal diktaturer som dras av folk (ofta med mediokra historiekunskaper dessutom) när man skall bevisa det ena eller andra. Kanske att fula sidor hos demokratierna bör granskas närmare? Kanske att det behövs bättre kunskaper om hur de "auktoritära" regimerna vid sidan av Tyskland och Sovjet fungerade under mellankrigstiden. En regim av den typen kan uppenbarligen se ut på många olika sätt, men finns det några generella mönster som går igen och som man bör se upp för? Kan man hos Alliansen eller socialdemokraterna hitta drag som gör att de skulle kunna platsa bland de "sjaskiga och småttiga"? Hur passar sverigedemokrater in i ett sådant mönster? Detta är mer angeläget än att att tjata om att man inte får upprepa historiska tilldragelser som ändå inte kan upprepas. Ta det sista som en släng åt "Forum".

Not i efterhand:
Den som tror att Mussolini var en italiensk pajas bör betänka att han var populär inte bara bland den italienska borgerligheten utan även utanför landet för att han städade upp i Italien, att han bedrev anfalls- och gaskrig och nog kan jämföras med Saddam Hussein. (Har noterat detta för länge sedan och där finns hänvisning till ett ännu äldre inlägg där jag uttryckligen dissar alla försök att jämföra Saddam med Hitler.) Mussolini var storslagen men inte helt smart i skallen. Hitler var bådadera - intelligens och storslagenhet behöver som synes inte gå hand i hand med ett sympatiskt beteende.

fredag 27 juni 2008

With a Huff and a Puff

Den superfyndiga titeln till det här inlägget kom för mig när jag fick syn på en nättidning som det ibland talas om på bloggen Det progressiva USA. Den heter The Huffington Post, beroende av att tanten som hittade på den heter Arianna Huffington. Nu kanske du fattar: With a Huff etc ... ?

Man får en massa nyheter från USA som är vinklade åt det liberala hållet - jag har inte fått något intryck av att herrar som G W Bush eller John McCain är särskilt populära på den här sajten.

Det kan vara intressant att titta in där då och då för att få synpunkter från den mer civiliserade delen av USA. Som ett nyhetsbrev med nyheter som "gammelmedia" inte skrivit om. En "lustig" post där handlar om gangsterföretaget Blackwater som ju leds av någon sorts kristen högergynnare. Några USA-soldater dog i Afghanistan när deras flygplan som kördes av Blackwater rände in i ett berg. Änkorna försöker stämma företaget som ansvarig, men nu hävdar Blackwater att eftersom det här hände i Afghanistan så bör man döma efter den lokal islamiska sharia-lagen! I sharia verkar företag inte ha något ansvar för vad som händer deras anställda. Med tanke på att USA annars försöker få sina egna lagar (eller brist på lag) att gälla överallt är detta en intressant vändning. Och att kristna försöker gripa till den islamiska rätten är dubbelt kufiskt - men USA är ju möjligheternas land!

Den baltiska krisen fördjupas

Tidigare i juni skrev jag om den ekonomiska krisen i Baltikum, och nu är den på tapeten igen. I Dagens Nyheter skriver Schück om den svenskliknande situationen därborta: Estland, Lettland och Litauen har så att säga målat in sig i ett hörn, ungefär som när Sverige hade fast kronkurs.

Likheten med Sverige för drygt femton år sedan är en ekonomi som går in i väggen. Hög inflation och fast växelkurs har tillsammans en förödande inverkan, där det krävs åtskilliga år med svältkost för att ändra läget till det bättre. Det är inget som man önskar de baltiska länderna, som tvärtom behöver fortsätta på sin snabba väg uppåt.

Man skulle behöva ändra valutakurserna. Men nu är kurserna låsta eftersom regeringarna vill kvalificera sig som euro-stater. Lettland har gjort det på ett sätt så att man någorlunda enkelt skall kunna dra sig ur, men Estland och Litauen har bundit upp sina valutor till euron så att det nästan är omöjligt att slingra sig loss. I en värld där allt flyter är det inte så smart. Man har låtit ideologiska överväganden vara viktigare än hänsyn till vad de lokala ekonomierna verkligen klarar av. Som Schück skriver kan obalanser av baltisk typ uppträda i ekonomier som växer snabbt, men då måste det finnas säkerhetsventiler - de baltiska regeringarna har låst ventilerna ordentligt, och det kan göra krisen betydligt värre än vad den skulle behöva bli.

Å andra sidan: eftersom mycket av lånen i Baltikum har givits i euro kommer fallande kurser göra dem ännu dyrare att betala tillbaka. Nu är det byggkris därborta, tillväxttakten är ner mot noll, svenska banker är inblandade genom stora krediter ...

Och inte nog med det, när vi tittar på svenska förbindelser: När det var oroligt i Estland förra året skickade Sverige över polisutrustning skriver DN. Är detta ett sätt att hjälpa en vän i nöden, eller i själva verket ett sätt att jobba fram ett system där EU-stater hjälper varandra att slå ner interna protester? Det kanske räcker med att kalla de som protesterar "terrorister" så är det bara att slå till? Väldigt mycket accepteras ju numera om det etiketteras som "kamp mot terrorismen".

Formellt handlade kravallerna i Talinn om att man flyttade en staty till minne av sovjetarméns befriande av Estland från tyskarna, men det är givetvis mycket annat som spelar in. Men även om man bara ser till statyn var det dumt och klumpigt att uppträda på ett sätt som att det inte spelade någon roll att massor av sovjetmedborgare stupade i Estland. Det gav missnöjda ryska nationalister i Ryssland och eftersatta ryssar i Estland något att bita i och bidrog till sämre stämning i en tid när man borde arbeta för att minska de dåliga känslorna mellan folken. Hur som helst är det något man bör vara försiktig med att dras in i.

torsdag 26 juni 2008

Volvos värde varar ... vacklar ...?


State of the art från automobilfabriken på Hisingen?


I eftermiddags samtalade jag en stund med en herre som jag känner flyktigt. Han menade att Volvos bilar gör av med för mycket bensin och att Mercedes är bättre.

Bloggarkollegan Jinge skriver om samma sak, men med saltare språkbruk.

För en del år sedan sade en miljöpartist att man lika gärna kunde lägga ner den där gamla bilfabriken på Hisingen (eftersom vi var på väg in i det postindustriella samhället).

Det kanske var vid samma tid som bensinmotorn kunde fira sin hundraårsdag - på radion var det någon som hävdade att det var en skandal att man inte kommit på något bättre under den tiden.

Vad drar vi för slutsatser av detta, nu när det är oroligt på Volvo och hot om stora avskedanden? En kan vara att Volvo inte har hängt med, att man kanske sitter där med gammal teknik medan världen rusar vidare. För att göra saken värre så sitter man med ägare i utlandet som också är i kris. Soppan blir dyrare och då blir det kris, särskilt för fabriker som envisas med att tillverka stora och bensinslukande vagnar. En allmän ekonomisk recession (eller hot om sådan) gör situationen ännu knepigare.

Om man tänker radikalt: vore det inte bättre att skära ner biltillverkningen radikalt och i stället se till att flaskhalsarna i produktionen av vindkraftverk eliminerades? Det behövs en massa industriell kapacitet även i det "postindustriella" samhället och det vore tokigt om den missköttes. (Jag har funderat om den saken tidigare här.) Skall man bygga om världens samhällen för att kunna möta klimat- och bränslekriserna behövs det mängder av nya smarta trafiklösningar. Ett kommunikationsföretag som Volvo kanske skulle kunna göra en insats där med allt sitt kunnande - men vill man? Nu tar jag mitt sista minne för dagen:

En storpamp på Volvo intervjuades med anledning av att någon uppfinnare utanför firman hade hittat på något som skulle kunna vara bra i biltillverkningen. Vad jag minns så sa den dumme fan ungefär att om det hade varit en smart lösning så hade man redan kommit på den själv. Och den attityden är ju, som alla (?) förstår synnerligen oklok. Även om man för det mesta verkligen är bäst är det smart att titta på vad som händer utanför den egna tomten. Det vet man till och med i utländerna där man uppfunnit termen NIH - Not Invented Here - för den attityden. Grejor som är NIH vill man inte ha med att göra eftersom man själv vet bäst (tills högmodet har drivit en över konkursens brant)!

onsdag 25 juni 2008

Krugman om egnahem i USA


Det här är Frank Lloyd Wrights berömda Fallingwater någonstans i Pennsylvania (tror jag). De flesta egnahemsägare i USA bor nog i något enklare skapelser till hus.


Det kan verka klart vilka som företräder statlig intervention i ekonomin och vilka som inte gör det: vänstern är för, liberalerna mot (och förr var högern för, men den sortens höger finns knappast mer).

Verkligheten är, som man säger, ofta mer komplicerad. Jag hänvisar till en kolumn av ekonomen Paul Krugman i New York Times. Han skriver om bostadsfrågan i USA och undrar (detta är tydligen provokativt därborta): bör verkligen alla äga sin bostad? Och när den frågan diskuteras nämns några intressanta fakta om hur politiken i USA styr folk mot egnahemmet, vare sig det är vettigt eller inte. Man kanske kan tänka på det för Sverige också.

  • Räntan på huslånet är avdragsgillt, men inte hyran du betalar. Detta innebär att de bostadssökande förs mot egnahem genom ekonomiska styrmedel, inte för att det skulle vara det bästa boendet i alla lägen. Annars skulle man ju kunna tänka sig att staten skulle vara neutral. Men regeringarna i USA har inte varit neutrala. Av ideologiska skäl har man velat få in folk i egna små lådor. - Hur skulle det se ut om staten var neutral och lät "marknaden" ordna det här?

Men det är mer än så:

  • Det finns statligt stödda institut (Fannie Mae, Freddie Mac, Federal Home Loan Banks - den sista är den enda som låter seriös) som skall fixa billiga lån till husköpare. Den som vill hyra får inte någon hjälp. Ännu mer styrning bort från hyresboende. Eller skall vi till och med säga "diskriminering"?

Ytterligare några punkter:

  • Att köpa hus innebär en ekonomisk risk. Krugman uppskattar att tio miljoner hushåll sitter på lån som överstiger värdet av deras hus. Inte så kul om man tvingas sälja eller om man vant sig vid att finansiera sin konsumtion genom lån på huset. Hyr man finns inga sådana frestelser.

  • Att äga sitt hem betyder att man blir mer låst om man vill flytta till ett nytt arbete på annan ort. Särskilt i Florida och Californien är folk trängda mellan lågkonjunktur som borde få dem att flytta och egnahemmet som är svårt att sälja. (Intressant argument - en gammal svensk socialkonservativ politiker i Västmanland nämnde denna låsning som ett bekymmer redan på 30-talet, på tal om egnahemsrörelsen i Sverige.)

  • Stadsutglesning ("urban sprawl") är också ett växande problem i och med att den utspridda bebyggelsen gör kommunikationerna allt dyrare. Småhus sprids så att invånarna måste ha bil för att klara sig. Men det upplägget håller inte när oljan blir dyrare hela tiden. Jag antar att det är en faktor som kommer att tvinga USA att börja planera för tätare städer och offentliga kommunikationer igen. Men det kommer att bli dyrt, och det kommer att bli plågsamt.

Alltså: det är OK att folk äger sina hem när det fungerar bra för samhället i stort. Men när man av ideologiska skäl vill göra husägare av miljoner människor som skulle må bättre av en bra hyreslägenhet är det inte OK. Det är en offentlig styrning som kommer att ge dyra kostnader (som betalas av folk i allmänhet men inte av de politiker, tjänstemän och företagare som drivit processen så extremt). Det är en av läxorna av den nuvarande krisen i USA: all offentlig intervention är inte bra även om den på papperet verkar vara välvillig.

(Om någon skulle invända att den nuvarande regimen i USA är konservativ och därmed benägen att intervernera i samhället skulle jag direkt invända att den misskötsel man driver mot det civila samhället sannerligen inte är konservativt - det är anarkoliberalism eller vad man skall kalla det. Hanteringen av New Orleans är väl det mest skriande fallet.)

tisdag 24 juni 2008

En varning i god tid!


Du har väl tänkt på ... ATT DET BARA ÄR ETT HALVÅR KVAR TILL JUL! Till den riktiga svenska julafton alltså, och inte utländska påfund som verkar kunna inträffa nästan när som helst. Med andra ord: börja plita på listor för julklappar och julkort, förbered julmaten, ladda upp för att riktigt kunna njuta av den härliga julskyltningen när den börjar någon gång i månadsskiftet oktober-november, boka upp julbordet (om det inte redan är för sent), köp köp köp ... !



... och en fridefull jul till er alla!

Hanne är upprörd

Det är nästan komiskt med dessa personer som i dagarna springer omkring och är upprörda och fläker upp sina tilltufsade liberala egon i kölvattnet av FRA-omröstningen. Plötsligt har verkligheten ramlat ner i skallen på idealisterna, och den var inte vacker att skåda. Ta Hanne Kjöller i Dagens Nyheter exempelvis.

Vi är många som skakar på huvudet och som fortfarande i något slags chocktillstånd frågar oss hur det här kunde hända.

Illa, illa ... .

Borgerligt självmål är rubriken både i pappers- och nätupplagan på Kjöllers klagan. Men i den senare har en provocerande underrubrik försvunnit: Ska vi rösta på Ohly nu? Det kanske var för magstarkt även när förtvivlan nu ropas ut offentligt och de sörjande klär sig i säck och aska? (Lars Ohly är väl närmast en snäll socialliberal, så vem skulle ha något emot att rösta på honom?)

Det som började med en myndighet som sökte en arbetsuppgift, som fortsatte med en departementspromemoria under den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund och som krafsades ihop till en proposition av dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg, snabbt, snabbt så att inte Integritetsskyddskommittén skulle hinna före med sitt betänkande och sina invändningar - är nu verklighet. Det är overkligt.

Nej, Hanne lilla: det är verkligt! Jag undrar om inte vilken organisationsforskare som helst, som Parkinson med Parkinsons lag exempelvis, hade kunnat tala om att organisationer har en klar tendens att bita sig fast i tillvaron och dessutom försöka expandera. Just expansionen bevisar ju att den behövs (även om den egentligen är meningslös eller till och med skadlig)! Har organisationen sedan politisk uppbackning på hög nivå är det bara att tuta och köra!

Hur gick det till när en borgerlig majoritet i fredstid fattar ett beslut att börja massavslyssna vanliga människor som inte är misstänkta för något brott? Hur gick det till när en riksdagsmajoritet klubbade igenom ett beslut som strider mot åtminstone en av våra grundlagar (Regeringsformen, kap 6, § 2)? Hur gick det till när flera av de unga liberaler som sitter på personliga mandat från många av oss bara vek ned sig?


Tja, i den mån det inte finns väldigt hemliga förfaranden bakom dubbla kulisser vet vi väl ändå hur det gick till. Partiledargänget satte sig på röstboskapen i Riksdagen eftersom de visste att risken för bakslag är måttlig. (Bakslag inne i Riksdagens plenisal - inte ute bland folket - får jag väl förtydliga, för där har man ju åkt på pumpen.) Man kan gissa på påtryckningar från USA och från vissa svenska myndigheter, men i stort sett har väl processen varit öppen. "Det kunde gå till ..." därför att flertalet svenska riksdagsledamöter är räddare för partipiskan än för att bryta exempelvis mot en eller annan grundlag eller mot internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter eller mot sans och sunt förnuft.

En aspekt som jag inte sett men som kan vara viktig, är att den borgerliga opinion som nu är upprörd inte var det när fuskregeringen öste ut anklagelser om enormt fusk i socialförsäkringssystemen - och har fortsatt med det trots att man inte kunnat framlägga några bättre bevis än diverse "gissningar". När regeringen upptäckte att man kunde jaga arbetslösa och sjuka utan att få rejält fan för det var det lättare att gå upp på den här nivån där alla är misstänkta för ... tja, för vad som helst verkar det. Det ger i själva verket en dålig bismak med "liberaler" som nu skriker om övergrepp för att försvara sina ynkliga små fildelningar medan de höll käften när folk med allvarliga svårigheter utsattes för Maktens övergrepp.

Rösta på Lasse nästa gång Hanne! Han var minsann ute på Riksdagshusets trappa och blandade sig med den upprörda mängden. Det vågade ingen Allianshövding göra! Vad säga som avslutning? Kanske: liberalismen är död, leve liberalismen!

måndag 23 juni 2008

Det är inte att oljan tar slut som knepar till det

Slut på olja -så påverkar det dig trumpetar Aftonbladet ut. Men jag påstår att det är inte där - nämligen vid den sista droppen olja - som problemet ligger.

Det är knappast troligt att bokstavligen all olja kommer att ta slut förrän hela Jorden försvinner, och skulle mänskligheten ändå närma sig en fas när oljan i praktiskt hänseende kan sägas vara slut så är oljeproblemen förmodligen över för länge sedan. (Möjligen är den avancerade civilisationen också över vid det laget på grund av oförmåga att anpassa sig till nya omständigheter.) Är man beredd att satsa obegränsade resurser kan den tidpunkten skjutas långt bort i framtiden dessutom.

Notera: obegränsade resurser. Med andra ord: ju dyrare oljan blir att utvinna, desto dyrare kommer den att bli i konsumentledet. Den tid verkar vara över när man kunde hitta lättillgängliga och lättexploaterade oljefält. Prospekterarna måste ut i allt besvärligare områden, utvinningen blir allt dyrare. Samtidigt är världsekonomin och världspolitiken uppbyggd på att billig olja finnas tillgänglig. Det farliga ligger i en situation där världen är uppbyggd på oljedrift samtidigt som tillgången på billig olja minskar. Något "slut" handlar det inte om, däremot att "någon" måste dra ner på sin konsumtion. Det lär ändå inte hjälpa så långt eftersom det i de flesta priser som världens konsumenter betalar ingår en delpost för att betala drivmedel. Dyrare drivmedel kommer att ge högre priser, och folk med små inkomster drabbas hårdast. Och det slår tillbaka på handel och industri i stort - upplagt för kris med andra ord.

Konsumenter, väljare, näringslivet, de kärnvapenbestyckade hangarfartygsgrupperna runt på haven - allt drivs med olja, och ersättningarna verkar inte riktigt trovärdiga. Särskilt inte som olja är en av flera grundläggande resurser där det finns problem med tillgången.

En del ekonomer rycker på axlarna och säger att "blir oljan för dyr kommer den att ersättas av något annat". Det fungerar bra i ekonomiska modeller, men hur ser det ut i världen idag? På sätt och vis stämmer det: jag läste att någonstans (var det i östra Turkiet?) ökar priset på dragdjur för att folk slutar använda bilar när bensinen blir för dyr. Men är det den framtiden vi vill se? - Det kan komma en kris av verkligt ödeläggande art när fossilbränslesamhället går i bitar. Inte för att "oljan tar slut", utan för att den blir en knapp resurs i förhållande till de behov som byggts upp under 1900-talet. Det oljeslukande USA ligger i det avseendet verkligen risigt till, men resten av världen hänger med i det avseendet. En faktaruta efter AB-artikeln tar upp en del av det här, men man lyckas väl inte få fram den stora katastrofstämningen. Här kommer att ställas krav på rejält politiskt ledarskap, men detta är svårt att urskilja. Jag har tidigare skrivit lite om Björn Forsbergs bok Tillväxtens sista dagar som tar upp bristen på ledarskap. Det är en intressant bok som jag nog får anledning att återkomma till.

Att en bortskämd "medelklass" får dra ner på flygresandet är fullständigt oväsentligt i det här sammanhanget. Att lågprisflyget havererar är bara bra. Folk som nödvändigtvis skall ta flyg över dagen till London och shoppa får väl göra en dagsutflykt med pendeltåget till Södertälje i stället. I det här läget brukar folk i glesbygderna höja ett protesttjut om att "alla bor minsann inte invid en tunnelbanestation" - men då kan man ju ställa frågan i vilken utsträckning energislösande glesbygder skall bevaras? En ny energisituation kommer att medföra en del tuffa frågor, men som svårbotad pessimistisk optimist vill jag ställa frågan om inte det här skulle kunna medföra en del positiva möjligheter också bara man kan kämpa ner de negativa krafterna.

söndag 22 juni 2008

Spekulationer om liberalism

Är det rimligt att skälla på liberalism när det sker en massa otrevliga saker i vår tid? Liberalism kan väl betyda olika saker, men jag tycker det är dumt att slänga ut barnet med badvattnet och här gjort de här enkla noteringarna. En riktig politisk filosof kanske kan hitta på något smartare - och gör då gärna det i stället för att klaga på mitt försök!

------------

Slutvärdering av historien kan inte göras förrän den tagit slut. Men då finns det kanske ingen kvar att göra värderingen.

Dock: en delpost i en utvärdering av vår tid kan vara det liberala projektets nedgång och fall. Krisen innebär inte att folk måste sluta kalla sig liberaler eller att grundläggande liberala idéer skulle vara fel. Däremot kännetecknas nedgången av att de eliter som påstår sig hylla liberala principer alltmer öppet avlägsnar sig från dessas praktiska tillämpning. Inom det liberala samhällets ramar växer makter fram som ibland medvetet, ibland omedvetet glider över till en helt annan och mycket obehaglig dagordning.

Vad är egentligen "det liberala projektet"? Kanske slagord som fritt val, personligt ansvar, samhällsansvar, solidaritet, jämlikhet inför lagen, skydd för individen, mångfald, tolerans? När "projektet" bryter samman bryts det också mot alla dessa principer. Sammanbrottet betyder inte att principerna är dåliga eller saknar livskraft, men att de för att överleva måste göra det i nya sammanhang.

I samtiden har vi ett antal kriser, här i slumpvis ordning:
  • Den liberala ekonomins allt djupare kris
  • Förekomsten av ett stor icke-liberal omvärld
  • Resurs- och klimatkriser
  • Den tekniska och vetenskapliga omvälvningen
  • Kulturella och moraliska kriser

Summan av dessa kriser gör att världen blir allt svårare att kontrollera för de tidigare liberala eliterna. De har inte följt med i den föränderliga verkligheten. I den skenande datorrevolutionens tid lever de fortfarande kvar i den äldre industrialismen.

Skillnaden mellan politikens form och innehåll blir allt tydligare, bland annat i EU och USA. Mer tvångsmedel krävs, den formella liberalismen vittrar sönder. Avståndet mellan styrande och styrda ökar, och då också medvetenheten på båda sidor om detta förhållande. Rädslan bidrar till överreaktioner, som FRA-lagen i Sverige. En liberal stat förklarar inte alla medborgare för potentiella brottslingar, detta är att vända upp och ner på den liberala juridiken. Detta upphäver det samhällskontrakt som är en av grundvalarna till det liberala projektet, nämligen att såväl styrande som styrda kan lita till ett rimligt mått av förtroende och god vilja i de ömsesidiga relationerna.

Motsättningen mellan frihetlig form och förtryckande innehåll, mellan uppgivna idéer och verklig praktik, medför en känsla av vilsenhet. "Man gör en sak men säger en annan." Och för att klara av detta måste den tidigare liberala eliten göra sig så oberoende det går av det folk som skulle vara den liberala demokratins grund, men som nu i stigande grad hotas med tvångsåtgärder och misstänksamhet.

Den ideala liberala demokratin har knappast funnits annat än på papperet. Ändå kan man ställa frågan: är den möjlig att skapa/återskapa? Även om det är en idealbild man kämpar för är den viktig. Idealbilden hjälper oss att avslöja den verkliga smutsiga politiken (krigshetsare, svindlare, exploatörer, torterare, spioner, folkplågare - alla dessa element som kan operera under olika liberala etiketter) och ställa frågorna om vår samhälleliga existens på sin spets. Det liberala idealet är medborgaren, till skillnad från det feodala samhällets undersåte. Att försvara medborgarrätten mot eliternas angrepp, och dessutom kräva att den stärks, försvaras och utvecklas det liberala samhället.

Tiden kan inte köras baklänges. För att rädda de goda liberala principerna måste man gå framåt, från den gamla fabriken till den nya datorkulturen. Det gamla samhälle som var grunden för den gamla liberalismen upplöses och blir något nytt och annorlunda. Då måste politiken också följa med. Det goda och användbara i den gamla liberalismen följer med, det onda och uttjänta kastas bort.

Den politiska vilsenheten i samhället ökar genom att nya hållbara alternativ har svårt att få genomslag. Det kan hänga samman med att många av den politiska oppositionens mest erfarna företrädare själva är inblandade med den "liberala" eliten, exempelvis som offentligt avlönade företrädare i politiska församlingar.

Jag skrev inget om "fri företagsamhet" bland de liberala dygderna. Det är något som kräver en särskild behandling, och en uppgörelse med den lättversion av Adam Smiths "osynliga hand" som finns bland en del människor som kallar sig liberaler. Men som jag ser det innebär den tekniska revolutionen att det näringsliv som dagens liberala men demokratiskt tvivelaktiga politiker försöker tjäna kommer att sopas bort inom några årtionden - möjligen finns det en sympatisk "osynlig hand" på andra sidan av den omvälvningen.

lördag 21 juni 2008

Tre apor, varav en inte lyssnar


Jag "lånade" den här bilden från Pierre Gillys blogg. Den passar bra ihop med ledaren i Aftonbladet, betitlad EU måste skruva upp hörapparaten. Notera dock den mellersta apans aktiva beteende för att slippa lyssna. Den behöver egentligen ingen hörapparat antar jag. Resultatet blir dock detsamma: EU:s ledare är inte intresserade av några andra åsikter än sina egna och vad som nu kommer från den elit där de rör sig. De ser inte folk (annat än som undersåtar som man egentligen inte behöver se). Dessutom struntar de i folk i gemen och talar inte för deras intressen. Just nu sitter de förmodligen och funderar på hur de skall se till att det aldrig någonsin, någonstans i EU, kan tillåtas nya folkomröstningar.

fredag 20 juni 2008

Midsommarhälsningar


Psst, titta ... är det inte Näcken som simmar där, med flödande grönt hår i Årstavikens (ganska) klara vatten!? Jaja, den vardaglige tråkmånsen ser väl bara en sten med grönslick, men den poetiskt sinnade i midsommartid säger säkert... jo, nog är det allt näcken!



På en sten täckt av vanlig opoetisk grönslick står mamma sothöna - eller om det är pappa, jag vet inte om man kan se skillnad - och några av årets förhoppningsfulla telningar. Klicka upp bilden så syns de lite bättre! Sothöneungar är små och spretigt duniga men har ben och fötter som är absurt stora för så små kroppar. Men snart växer de upp (om de inte blir föda för en hungrig trut eller så) och blir själva svarta och rödögda sothöns med garanterat koleriskt humör!

Och med detta vill jag önska den trogna skaran av läsare

TREVLIG MIDSOMMAR

... och i den mån det sjungs om små grodor som är lustiga att se, så minns att groddjuren ligger illa till i den fortgående förändringen av vår jord ... det tar vi itu med när helgen är över!

torsdag 19 juni 2008

Mer övervakning och sämre utveckling?

Det verkar vara svårt att komma ifrån konsekvenserna av FRA-lagen dessa dagar. Jag tror att den är en så kallad pyrrhus-seger för herr statsministern och hans röstboskap i Riksdagen. Med andra ord en seger som är så kostsam för den egna sidan att den i själva verket är ett nederlag.

Bloggare Lennart på Det Progressiva USA har tagit upp verkningarna av lagen några gånger och kommer igen idag. I och med att stora företag inte gillar att staten snokar igenom allt vad de (eller rättare: deras kunder) skickar genom sina servrar kommer de att akta sig jäkligt noga för att lägga nya investeringar i Sverige. I förlängningen av det här kommer arbetsplatser i dataindustrin att gå förlorade.

Arbetsplatser och kunnande hänger ihop. Jag antar att alla datasnillen inte kan få jobb på FRA. Resultatet kan bli att datasnillen får åka utomlands om de vill utvecklas i jobbet. Kanske till USA - Lennart tror i alla fall att om Obama blir president kommer arbetskraftsinvandringen åter att öka, och duktiga dataingenjörer vill man säkert ha.

Det stod något i Dagens Nyheter för några dagar sedan om att Sverige skulle värva toppkrafter i Kina. Undrar om de har lust att komma hit i det läget? - För att summera: vilka motiven än är för FRA-lagen så kommer det oavsiktliga och skadliga konsekvenser för den svenska IT-branschen, och det kommer vi alla att förlora på. Kunskapsnivån kommer inte att utvecklas så raskt som den skulle göra om vi hade ett trevligare samhällsklimat. Ett klimat av ständig misstänksamhet är nog inte så bra om man vill utveckla samhället till högre och finare nivåer, inklusive den tekniska utvecklingen.

Politisk oro finns det också inom Alliansen berättar Sveriges Radio. I Kalmar län finns oro för att särskilt ungdomar skall hoppa av från folkpartiet (nja, finns det så många medlemmar egentligen?) och flera länsförbund inom partiet gillar inte beslutet. De liberala och moderata ungdomsförbunden är fortsatt kritiska. Det kan nog hända märkliga saker i politiken framåt nu när bloggosfären känner att den börjar få makt att påverka. Undrar om Reinfeldt klarar sig kvar till nästa ordinarie val? Det kanske redan är tid att börja med hårdare bearbetning av den andra stora politiska gruppering som gillar övervakning: socialdemokraterna. Annars kommer de bara att ta över lagen och köra vidare om de vinner nästa val.

Som en liten gottgörelse ...

... för att jag måhända uttryckt mig oförsynt om överhetspersoner i de senast föregående inläggen vill jag nu övergå till ett trevligare tonläge och visa ett par bilder på en rolig potatis som jag träffade på (åt upp alltså) igår. Vad tycker du att den ser ut som? En säl? En hund? En anka? En pingvin?





På tal om ingenting läste jag i bloggen Det progressiva USA att man kan skicka kodade meddelanden i bilder, och de är väldigt svåra att hitta. Inte bilderna, utan koderna, menar jag. Det blir jobbigt för FRA. Jag undrar: vad händer om man gömmer bilden i ett vanligt vykort som skickas med vanlig post? Är det månne den osäkerheten som gör att den vanliga postservicen enligt överpamparna bör försämras - det kan ju vara ett svårt slag mot hårt arbetande terrorister om deras finurligt hopknåpade vykortskoder tar veckor att nå adressaten!

onsdag 18 juni 2008

Känner Alliansen till det här

Jag har tidigare i bloggen skrivit om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som firar sextioårsjubileum i höst. Här i Sverige är vi inte så vana vid att tala om grundlagar och internationella fördrag, men vi kanske borde göra det mer? Sverige har undertecknat och lovat följa den här deklarationen, men hur kan man få FRA:s urskillningslösa spanande på allt som åker ut och in ur landet på kabel till att vara icke godtyckligt? Vad säger Alliansens fårskock till riksdagsledamöter om paragraf 12? Här är man fullt beredda att bereda sig tillträde till människors hem och korrespondens inte för att det skett något misstänkt utan för att något misstänkt eventuellt skulle kunna tänkas ske.


Artikel 12.

Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Nu ändrar man i lagen, det är lagvrängaren som avgör vad som är lovligt, man sätter bocken till örtagårdsmästare. Tesen "land skall med lag byggas" kan vi glömma om det här får fortsätta.

En bild till


En bild till som skulle ha varit med i föregående inlägg om demonstrationen mot FRA-lagen men som jag glömde av. Den kritiske iakttagaren kanske invänder att det är civilanställda snokar och inte militärer som skall sitta i ditt vardagsrum och gå igenom all din elektroniska trafik. En cyniker däremot kanske anmärker att det svenska försvaret numera är så nedbantat att det ryms i garderoberna, kanske med någon liten bas utlokaliserad till källaren. Vardagsrummet är alldeles för rymligt för vår lilla gröna skara.

Jag har läst lite mer i tidningar och bloggosfären under dagen och tycker det verkar som åtminstone mina fasta bloggare är rätt klara över läget idag (till skillnad mot igår när Federley och Tolgfors temporärt lyckades slå blå dunster i en del människors ögon). Gammalt vänsterfolk ser nog rätt nyktert på situationen (det här är ju egentligen business as usual ur vänsterns synpunkt) men för ivriga liberaler måste uppvaknandet ha blivit otrevligt - hela skocken av ledamöter från Alliansen kliver glatt och villigt in i ett kontrollsamhälle som torde ha gjort liberalismens ur-fäder synnerligen förvånade! För att ingen snäll liberal skall bli ledsen kommer jag i fortsättningen att försöka avhålla mig från att kalla Alliansgänget för liberaler. Får hitta på något annat. Undrar om de begriper att de själva nu sätter sig under övervakning av en institution som de inte kan kontrollera? Centralkommittén i Sovjetunionens Kommunistiska Parti lät det ske i mitten av 30-talet, och som bekant gick det illa för många av dem. Sitter det någon svensk Yeshov i kulisserna och väntar på sin chans?

Samtidigt har jag en känsla av att den seger som Alliansen trummar igenom är så ynklig att den bär på sin egen kollaps. Om bland annat vi bloggare kan hålla trycket uppe och bedriva oförsynt klappjakt på de element som stödjer den här lagen kan man kanske få fram ett läge där

  1. Alliansen faller vid nästa val, eller kanske till och med tidigare, och
  2. att socialdemokraterna inte vågar vägra upphäva lagen.
Det är som fan - vad är det för värld vi lever i? Tänk om någon i slutet av 90-talet hade talat om att något sådant skulle hända, då hade ju den stackaren setts som en fullständig knäppskalle! Nu verkar vad som helst kunna passera. Krig under NATO-befäl, hela befolkningen misstänkt för ... tja, något farligt kanske ... . Jag skäms inte för att vara svensk. Jag skäms för att Alliansens riksdagsfår är svenskar. De ynkedomarna är en skam för vårt land. Den som röstar för den här lagen skall aldrig tillåtas glömma det!

Utanför Riksdagshuset - mot FRA-lagen


Suck, vilket hundliv ... uppklädd i vitt därför att det var påbjudet vitt till denna demonstration ... men vem vet, rätt vad det är kanske de dj-a börjar snoka på oss taxar också. Men vänta bara, den där Reinfeldt ska jag bita i benet (fast sprid inte ut det i epost eller så!) ....

Jo, jag var med i den stora och tidvis högljudda skaran utanför det fula gamla Riksbankshuset som nu innehåller Riksdagen. Undrar om det här var en i verkligt mening historisk händelse. För här har en opinion snabbt och effektivt slagit sig fram och satt en rejäl käpp i hjulet för en arrogant överhet som tror att man kan sitta inne på kontoret och mixtra till verkligheten som det passar en själv bäst. Jag tror inte att oron kommer att stillas även om Alliansen tillgriper några små undanmanövrar för att rädda skinnet både på statsministern och de andra partiledarna, och på de riksdagsledamöter som försökt uppträda under liberal fana. En stund igår var Federley uppe i smöret igen och fick beröm av några bloggare, men jag har en känsla av att hans aktier faller snabbt igen.

Det kanske inte är vad enskilda aktörer tar sig för i det ena eller andra ögonblicket som är det viktiga, utan att bloggosfären kunnat slå sig in på det politiska mittfältet och störa dagordningen. Nästa steg kan bli att sätta dagordning också. Det är en historisk ändring, för de traditionella media som skulle ha varit de första att larma om FRA-lagen gjorde det inte. Kan man se det här som en del i en process där såväl den traditionella politiska apparaten som de traditionella media (som ju ofta lever i symbios med denna apparat) snabbt tappar initiativ och inflytande? Ungefär som Obamas kampanj i USA som mycket bygger på många nobodies som jobbar lokalt och underifrån men också har tillgång till det världsomspännande nätet och därför formade den kraft som kunde slå ut Clintons och förhoppningsvis också McCain. En Marxinspirerad analytiker kanske skulle peka på att nätsamhället innehåller sådana steg framåt i produktivkrafterna (i synnerhet i informationsbehandling och -förmedling) att riksdagspolitik och gammelmedia helt enkelt inte hänger med.



"Vill ni ha det som i Sovjet?" frågar Ung Vänster. Det givna svaret från åtminstone ledarna för Alliansen och deras närmaste anhängare torde väl vara att "javisst, bara vi får kalla sakerna för något annat än i Sovjet eller DDR går det alldeles utmärkt, åtminstone vad det gäller övervakning!"

Ärligt talat, jag förstår inte hur allianspartisterna ser ut i skallarna när de lägger fram det här FRA-förslaget. Olika bloggare har olika teorier: man har fått order från USA om att spana, det finns enorm överkapacitet hos FRA som måste utnyttjas till något. Kanske det helt enkelt handlar om allt detta och många andra saker, inklusive rädsla hos en härskande grupp för att förlora greppet.


Lars Ohly var ute hos massorna och myste. Undrar vad som hade hänt om Reinfeldt vågat sticka ut näsan?

Aftonbladet skriver idag i ledaren:

Vad är det för hemligheter som tvingar alliansfria Sverige att bryta mot alla principer om frihet. Vad är det som tvingar oss att gå längre än både USA och Storbritannien?

Ja, förklara för oss varför just Sverige måste gå allra längst i kontrollen av oskyldiga medborgare?

Sten Tolgfors och hans integritetsombudsman i all ära, det kommer att vara Försvarets radioanstalt som bestämmer vad som är ett yttre hot. Men vilka är de som jobbar där? Tjänstemännen på radioanstalten har väl mest utmärkt sig för att bryta mot lagen och lagra trafikdata om svenska folket. Hur ska vi kunna lita på dem nu?


Jag kursiverade ett väsentligt avsnitt. Notera: i en svensk tidningsledare utpekas ett antal tjänstemän, människor som är en viktig del av landets försvar, som brottslingar! Då har det gått ganska långt - särskilt som det dessvärre förmodligen är sant också. Lagar och förordningar har inte alltid varit det som den här sortens människor satt i första rummet.



Jag såg förresten det intressanta påpekandet i en blogg att spaningen gäller ju allt som cirkulerar på nätet. Med andra ord även bibliotekslån, sjukjournaler och annat. Menar verkligen "rentmjölipåsen"-töntarna att de vill att myndigheterna skall kunna kolla vilka böcker du lånar? Eller den sortens människor kanske inte har några kontakter med datavärlden. De har ingen telefon, dator, kontokort eller liknande... . Är man i det läget kanske man inte är så rädd för Storebror.



Det kanske är lugnast att uppträda maskerat i fortsättningen. Kan någon fixa en Reinfeldtmask åt mig? Han måste väl stå över alla misstankar?



Leif Pagrotsky kan sola sig i mängdens bifall, åtminstone för tillfället. Men dagens Reifeldteri är ju i mångt och mycket gårdagens Bodströmmeri, så jag vet inte om man helt kan lita på den där killen om det vore Sahlin och Bodström som satt vid rodret och ville ha en sådan här lag.




På denna bild finns flaggor från moderatungdomarna, SSU och Miljöpartiet. Tidigare har vi sett att Ung Vänster också var med. Ganska intressant hur den här "snokfrågan" går över parti- och organisationsgränser. Jag antar att det fanns många med djupliberala tankar på mötet också. Detta kan också ha betydelse för hur politiken i Sverige utvecklas framöver.

måndag 16 juni 2008

Taskigt läge för Baltikum utan svenska pengar?

I en artikel i Dagens Nyheters ekonomibilaga idag (finns ej i nätupplagan) finns en del märkliga uppgifter. Jag citerar från pdf-upplagan:


Estlands ekonomi bromsar in snabbare än väntat, även Lettland och Litauen står inför sämre tider. Ekonomierna i Baltikum lever i symbios med de utländska bankerna, där svenska Swedbank är störst. Swedbank står för nära hälften av utlåningen i Estland och över 25 procent i Lettland och Litauen. Även SEB är är en betydande spelare.

– Baltikum är helt beroende av att de svenska bankerna fortsätter att låna ut pengar, även om det råder en större osäkerhet om tillgångarnas värde. Att strypa kreditgivningen för mycket bäddar för en ekonomisk kollaps i Baltikum, säger Suneil Mahindru, förvaltare på Goldman Sachs Asset Management. ...

ESTLAND GENOMGÅR just nu sin första fastighetskris med snabbt sjunkande värden på både bostäder och kontor. Därmed sjunker också värdet på bankernas säkerheter.

Jag vet inte så mycket om det här, även om jag läst tidigare om att det finns frågetecken om den svenska utlåningen i Baltikum. Vad den här killen från Goldman Sachs säger är väl att i princip att det luktar konkursbo om de tre länderna, och enda sättet att undvika konkurs är att blunda för faktum och fortsätta att skicka in pengar med förhoppningen om att det löser sig någon gång. Man kommer att tänka på den gamla klyschan om att kasta goda pengar efter dåliga.

EU är en del av problemet (även här):

De tre länderna har alla ambitioner att gå med i valutaunionen EMU och har knutit sina valutor till samarbetet. Det finns därför begränsade möjligheter för länderna själva att kyla ekonomierna.

En gång i tiden var hela baltiska kusten från Narva ner till Riga svenskt territorium. Om de går i konkurs kanske vi kan överta/återta konkursboet? - Nä, det är nog ingen bra idé. När Sovjetunionen föll samman och de baltiska staterna blev självständiga tänkte nog mången svensk företagare att man kunde vara med om att ta över resterna och tjäna grova pengar. De svenska bankernas nuvarande läge visar det riskabla i den sortens strategi - rätt vad det är kanske man sitter och ser hur ett finansiellt svart hål slukar upp ens lån och investeringar. Och det var ju inte meningen! Och finns det någon risk att svenska staten måste gå in och stötta bankerna om deras lån går åt h-e, och att man därmed indirekt kanske också får pytsa in stöd till balterna?

söndag 15 juni 2008

Ännu en rapport från Abisko

Jo, som framgått av tidigare inlägg (här och här) har jag varit en vecka i Abisko vid Torne träsk. Det är dit eliten åker, men det kanske du redan vet. För att ge lite perspektiv på det hela, här är den utsikt man kan ha om man får en bra plats i matsalen i Abisko turiststation. Bilden togs där tidigare i veckan.




Man ser ner över gröna björkskogar mot Abiskojåkks delta, Torne träsk, och fjällen på nordsidan av sjön. Deltat har varit känt som bra fågelskådningsställe under många år, men jag tycker det har försämrats. Det är inte alls samma vimmel just där av änder och vadare och annat som tidigare. Men det finns andra bra ställen för fågelskådare i området. Har man tur kan man se pilgrimsfalk - det gjorde jag inte i år dock.

Matsalen ja, och maten - Abisko turiststation har haft ned- och uppgångsperioder, men maten har man aldrig behövt klaga på. Alltid första klass.



Så här, enligt bilden nedan, såg utsikten från mitt fönster ut i torsdags. Vädret var tidvis ganska excentriskt denna vecka (som det i själva verket ofta är i fjällen) och bakom turiststationens röda tegelbyggnad från 1950-talet höjer sig fjället Njullá som på onsdagskvällen hade pudrats av ett kraftigt snöfall. Även vid turiststationen föll snön tät ett tag, men den smälte undan på nolltid.




Vad gör då den ambitiöse turisten i Abisko? Det finns rätt mycket, men vi kan väl säga att den sorten som föredrar att kröka skallen av sig under semestern eller få solsting och malign melandrom på en het badstrand knappast kommer hit. (En not: det finns faktiskt ett ställe vid Torne träsk som kallas "badstranden" - varma somrar lär vattnet kunna bli hela tolv grader varmt! Men går man till småsjöar längre in kan de bli så varma att även vi badkrukor kan tänka oss att ta ett dopp.) Nix, här gäller Natur och Kultur. På sommaren startar många sin vandring längs Kungsleden från Abisko. Det är inte min stil dock, jag tar kortare dagsturer och tittar på naturen i närområdet. Jag har nämnt fåglar, och hela det här området är populärt bland fågelskådare. Det ganska milda klimatet drar till sig fåglar som kanske annars inte skulle ge sig in i fjällen, samtidigt som arktiska fåglar drar förbi här. Över sjöarna jagar silvertärnor som flugit hit ända från Södra ishavet söder om Sydafrika.

På bilden nedan syns den trevlige sångare ute i björksnåren som Linné gav det latinska namnet Luscinia svecica. "Den svenska näktergalen" alltså. Faktum är att blåhaken låter mycket bättre som sångare än vad den vanliga näktergalen gör. Dessutom har den en elegantare fjäderdräkt.



Den här bilden tog jag för ett par år sedan när jag stötte på ett par tjeckiska fågelforskare vid den naturvetenskapliga forskningsstationen som ligger en halvtimmes promenad från turiststationen. De gjorde någon sorts jämförande forskning mellan nordiska och kontinentala blåhakar. I år råkade jag på en engelsman som forskade i vad som händer med de jordtäckta kullarna med iskärnor (palsar kallas de) som finns i permafrostens land nu när temperaturerna ökar. Samtidigt kom en engelska som utförde någon sorts forskning på orkidéer och de berättade helt oprovocerat om vad de höll på med. Det verkar som en del forskare faktiskt tycker det är kul. På senare år har Jordens klimatförändringar gjort att forskningsmöjligheterna i Abisko har blivit eftertraktade. Här och där ute i terrängen kan man hitta forskarnas experimentstationer.

Botanisterna gillar också Abisko och området vid Torne träsk. Skydd för sällsynta blommor var en av motiven för att upprätta Abisko nationalpark. Det gäller bara att se till att inte alltför entusiastiska botanister försöker knycka fridlysta blommor för att förgylla det privata herbariet - sådant händer tyvärr.

Det är trevligt att gå över myrarna och se den lapska alprosen blomma, eller kanske titta på vårt minsta träd nätvide som bara är några centimeter högt. Här växer fjällsippan Dryas som gav namn åt en istid, och tranbär som man kan göra likör av. - "När man talar om trollen..." - här är ett gäng fjällsippor!




Konstnärer är en annan grupp som kanske inte är så framträdande just nu men som har gjort mycket för att få Abisko känt. Så fort järnvägen mellan Kiruna och Narvik blev klar började de komma hit och måla fjällmotiv (ett av de populäraste motiven är nog Lapporten) och förutom proffsen har många amatörer suttit här och plitat med färg och penslar - jag också. Men på senare år har det blivit mer foto än måleri. Här är ett försök med pastellkrita som skall beskriva kraften i Abiskojåkks forsar under vårfloden, när vattnet med våldsam kraft drar fram över klipporna.



Men den störste konstnären är nog dock Naturen själv, som i denna fantastiska koloristiska skapelse:




Konstigt nog har poeterna vad jag vet inte gjort så mycket trots att det här är ett land fullt av poetisk stämning! Kan det bero av att naturpoesi väl numera är en subkultur inom poesin som också är en subkultur? Men här är ett färskt bidrag:

Nu dansar fjällvråk-paret balett
nedom Lapportens höga profil.
Landet är målat med färgrik palett
och vråkarna vinner på stil.

Fjällvråken landar
vindarna blandar
östan med västan och nordan med syd

Solstrålar bränner
vråkarna känner:
Nu är det dags för årets etyd!

Jag tror det finns insektsforskare som gillar området också. Så fort man slår sig ner kommer det konstiga små saker och vill sätta sig på en, och humlor och fjärilar flyger över hedarna, så det finns nog en del att titta på och forska om!

Jag kanske återkommer med fler foton från Sveriges översida vad det lider.

Irland röstar . den europeiska demokratin i förfall


Den keltiska harpan: Irlands statsvapen. Dags att spela en liten frihetsmelodi igen?
53,4 procent av rösterna mot 46,6 procent för ja-sidan.
skrev Dagens Nyheter för några dagar sedan.

Som varande försjunken i den subarktiska försommaren vid Torne träsk under föregående vecka har jag inte hängt med så noga vad som händer i världen. Men någon tumme höll jag allt för att den irländska EU-omröstningen skulle gå åt rätt håll. Och så blev det, vilket jag kunde konstatera när jag kom hem imorse. Och som väntat reagerar de fina herrarna och damerna (som Wallström) i EU ungefär som om man häller vatten på en gås - de skakar på sig och traskar vidare. För egentligen har väl inget hänt, väl? Det är inte kartan det är fel på, det måste vara någon vajsing med terrängen!

Visserligen gjorde de holländska och franska nejen att EU-konstitutionen föll för länge sedan, och Lissabonversionen borde aldrig ha lagts fram, men det verkar som det inte finns någon "plan B" för de fina herrarna och damerna i Brüssel. De har sin "plan A" och den mal de på med, vad än folk än säger och tycker. Om folk röstar "fel" skall det ignoreras, och helst skall man se till att folk inte får rösta alls.

Det här är en allvarlig och djup kris för de parlamentariska demokratierna i Europa. När parlamenten röstar ja men folken röstar nej finns det ett uppenbart demokratiskt problem. Kan man lösa det genom att helt enkelt säga att folket inte får rösta? Var tar demokratin då vägen?

Hur kan det komma sig att det är så stora skillnader mellan väljare och parlamentariker - jag tror detta är en av de stora frågorna att besvara om man vill bevara och utveckla demokratin. I ett land som Sverige kan man väl förklara det med att partierna i stort sett är statsfinanseriade byråkratier där de ledande klickarna inte behöver bry sig om medlemmarna så mycket, och väljarna bara när det är valtider. Men så är det väl inte i andra länder i Europa? Flertalet parlamentariker, men också toppar i näringsliv, fack och andra organisationer, verkar inordna sig i en elit som har egna intressen, intressen som de sedan förklarar vara hela folkets intressen. Och så blir de förvånade när en massa människor uttrycker andra ståndpunkter! Detta är ett förfall för demokratin!

Om inte det Lissabonfördraget läggs till handlingarna bör även Sveriges folk få tillfälle att lägga sin röst om det! Flertalet svenska riksdagsledamöter har inte den moraliska ryggrad som krävs för att kunna ta ställning till frågor av den här tyngden - se hur såväl nuvarande regering som större delen av oppositionen har behandlat frågan om FRA:s avvlyssning! Då är det bättre att medborgarna får säga sitt!

torsdag 12 juni 2008

Rapport från Abisko

Tillfälligtvis uppe i cyberrymden passar jag på att dra iväg en bloggpost från Abisko Turiststation vid Torne träsk. Sveriges ovansida, kan man väl säga, trots att Sverige inte på långa vägar har tagit slut här ännu (utom just norr om Torne träsk, där gränsen mellan de svenska och norska konungarikena följer de närmsta fjälltopparna i östvästlig riktning).

Jag kom hit med tåg från Stockholm, och det är ju lite bökigt ibland. Speciellt som jag tänkte åka i torsdags, men då klipptes trafiken av genom urspårningen vid Mellansel. Det var på ett svåråtkomligt ställe med enkelspår som ett tåg gått av och rivit upp rälsen. Och sedan var det totalstopp. Otroligt att man fortfarande har enkelspår här uppe. Malmbanan till Narvik är också enkelspårig - otroligt. Förhoppningsvis blir det ordentliga uppgraderingar framåt i Norrlandstrafiken, med snabbtåg åtminstone till Umeå och bättre standard även norr om Umeå.

Vädret har visat sig omväxlande, vilket det brukar vara häruppe. Fast just i Abisko, där jag befinner mig nu, är det sällan några extremer. Det är inte ofta det ösregnar här exempelvis. Egenheten med området är att det kommer osedvanligt lite nederbörd här, i själva verket är Abisko en öken om man ser till hur mycket snö och regn som kommer (ganska lite alltså, jämförbart med Gobi). Fast det är svårt att tro när man ser hur mycket vatten som ändå finns i trakten, med stora och små sjöar och med Abiskojokk vars forsar dånar här i närheten. Anledningen till den ringa nederbörden är att det ligger en del norska fjäll i vägen för regnmolnen från Atlanten, och de hamnar bortåt Riksgränsen i stället. - Och på onsdagskvällen kom det ett rejält snöväder som dock smälte bort på nolltid.


Några bilder från de senaste dagarna:


Den märkliga synen av omvärlden genom ett smutsigt tågfönster någonstans norr om Boden.


Fem hopklippta bilder som visar utsikten från en kulle ovanför Abiskojokkens delta. Taget söndag kväll när det var ganska soligt. Klicka på bilden för större format! Det är många sköna mil av fjäll man ser här på andra sidan Torne träsk. Jag tittade efter fåglar i deltat men såg inte mycket liv. Det ganska kalla vädret verkar ha lagt sordin på fåglarna, men det var några blåhakar ("den svenska näktergalen") som åtminstone sjöng litegrann på kvällen.



Det kanske mest kända motivet i Lappland: Lapporten. På samiska heter den Tjuonavaggi - Gåsdalen. Det bör vara fjällgäss som avses, men det är sällsynt att se fjällgäss i fjällen numera. Jag tror jag har sett dem två gånger i Abisko sedan 1986. Det är större chans att se fjällgäss i flockarna av vitkindade gäss på Djurgården i Stockholm.



Jag tycker om att se "konsten i det lilla", att gå och studera färg, mönster och växtlighet på klippor och stenar. På många ställen växer den rödorange praktlaven och lyser upp de grå eller svarta stenytorna. Men tittar man närmare på de grå ytorna upptäcker man ofta andra nyanser där också - rött, blått, grönaktigt kanske. Bergarter vet jag inte så mycket om, men på den första bilden kan det vara marmor. Det finns marmor i Abisko och en gång i tiden började man bryta marmorn. Det tog dock slut när området gjordes till nationalpark.



Möjligen kommer jag igen senare i veckan, men det är ingenting jag lovar säkert!

Tillväxtens sista dagar …

… heter en intressant bok som jag just läst och som nog kommer att få vidare behandling i min recensionsblogg så småningom. Den är skriven av Björn Forsberg, forskare i Umeå. Undertiteln säger mer vad det handlar om: Miljökamp om världsbilder. För när kriserna tilltar och dessutom gör det samtidigt (miljö-, resurs- och ekonomikriser tilltar nu parallellt) blir det besvärligt för mänskligheten.

En tanke som kommer för mig är att här har vi en fråga om mognad. En del människor vill vara försiktiga, skära ner, begränsa, "rätta mun efter matsäcken". Reaktionen hos andra blir då som hos femåringen i leksaksbutiken som slänger sig på golvet och skriker för att han/hon inte får de leksaker som han/hon vill ha. I själva verket är det mest HAN det handlar om. Det finns alltså en massa människor med mognadsproblem, manspersoner i femtio-sextioårsåldern är framträdande i den gruppen, och de SKALL HA … . Att det skulle vara några problem förknippade med SKALL HA är inget man vill uppfatta, snarare att det är något positivt - läs tillväxt.

Omogna personer i medelåldern, där har vi problemet just därför att de här personerna ofta sitter på nyckelpositioner. De bygger bostadsområden och köpcentrum som kräver att folk har bil för att kunna ta sig dit och ut igen. Man kanske kan köra med omvänt okvädande och kalla dem motorvägsmuppar? Den så kallade Förbifart Stockholm är ett slående exempel på hur den sortens människor ser på världen. Medan peak oil kanske redan passerats försöker de där människorna bygga ut biltrafiken ännu mer, bara för att den SKALL byggas ut. (En notering: även om det kommer andra typer av drivmedel ändras inte det faktum att varje bil kostar stora resurser att tillverka och att den dessutom ofta används samhällsekonomiskt orationellt.)

I internationell skala var det samma sorts människor som genomdrev kraftigt utökat flyg över Atlanten, trots att flygets miljöeffekter är väl kända. Och deras juniorpartners i Sverige kämpade för att bevara Bromma i stället för att bygga ett nytt rejält bostadsområde där för att minska trycket på Stockholms bostadsmarknad. I litet format handlar det om figurer födda på fyrtiotalet som nu skall "förverkliga sig", och gärna gör det med fläskig bil eller motorcykel eller annat fordon som använder fossila bränslen, nödvändigtvis måste flyga hit och dit över hela Jorden, och andra aktiviteter som förbrukar ändliga resurser.

Skall man behöva vänta på att den omogna generationen skickas i pension innan det blir bättring?

Forsberg påpekar det märkliga i att politiker och företagsfolk säger att just den tillväxt som sliter allt hårdare på Jordens resurser samtidigt påstås vara nyckeln till att lösa miljöproblemen. En intressant aspekt här är att tillväxten ju bara är en del av det hela. Varför bara diskutera den del av samhällsekonomin som utgörs av några procents höjd bruttonationalprodukt varje år? Varför inte diskutera hela BNP (och dessutom byta ut BNP mot mätmetoder som bättre talar om hur vi hanterar Jordens resurser)? Om vi inte tittar på hela produktionen säger vi ju att det som redan finns är heligt och inte får röras, i alla fall inte genom politiska beslut i god demokratisk ordning. Det finns anledning att tala allvar med tillväxttalibanerna om den här frågan.

lördag 7 juni 2008

Bloggpaus

Nu tar jag bloggpaus ett tag. Hur långvarig? - Vet ej. Kan möjligen tillfälligtvis komma ut på linjen någon gång under kommande vecka. Annars händer det nog ingenting förrän mot slutet av nästa helg eller så.

Under min frånvaro kan ni ju hålla ögonen exempelvis på den tilltagande krisen i USA. Arbetslösheten tog ett skutt uppåt förra månaden. Se artikel i New York Times, eller varför inte gå till källan för artikeln, nämligen statistiken från US Bureau of Labor? Verkligheten har hunnit ifatt kreditkorts- och låneekonomin. Samtidigt är det press uppåt på mat- och bränslepriser, och man kan ju lätt räkna ut att det är inte de rikaste som drabbast hårdast av det. Andra intressanta lästips om ekonomi och annat, är Asia Times, och Lennart Frantzells blogg Det progressiva USA. Och så finns det ju ytterligare ett kiloton intressanta bloggar och sajter, men lite letande får du väl göra själv!

Hasta la vista!

fredag 6 juni 2008

Bristande självförtroende - inga visioner

Apropå diskussionen om sex timmars arbetsdag på Vänsterpartiets kongress skriver Lotta Gröning i Aftonbladet:

Men att de så totalt ger vika inför nyliberala marknadsekonomer och inte ens tror att förändring är möjlig gör att jag börjar tvivla på att vänstern har förmåga att återta rollen som samhällsförändrare.

Vi kan ta det generellt, och vi kan också dra in Miljöpartiet och de mer visionära delarna av socialdemokratin i resonemanget. Det verkar som om man har tappat viljan och förmågan att förespråka alternativ till dagens samhälle - eller är det modet som sviker? Kan man förklara det som ett sociologiskt fenomen, nämligen att partiledningarna och många partifunktionärer tillhör medelskikten i samhället och de är faktiskt inte särskilt intresserade av förändringar? Och har de ens kunskaperna för att förstå att förändringar är möjliga? Jag undrar hur många vänsterpartister som vet att det finns en mycket intressant samhällsfilosofisk modell, till och med en användbar sådan, som ursprunglig grund för partiets politik?

Samma anklagelse kan riktas mot delar av miljörörelsen - perspektivet försvinner, man anpassar sig till någon sorts "realism" trots att världen blir allt skakigare och formligen skriker efter framtidsvisioner som inte är "realistiska" utan realistiska. Man låter sig hunsas av folk som bara borde ha en spark i baken. Man säger inte ifrån. Man låter motståndarna bestämma vad man skall säga. Sådant väcker inte respekt.

Det är inte smågrupper av marknadsfundamentalister som skall övertygas om att det finns fläckar i deras resonemang. Man kan lika gärna ignorera dem, för i längden är det inte smågrupper som gör historien utan mycket stora grupper som kommer i rörelse för att de vill uppnå något. Potentiellt finns den rörelsen, det gäller att förse den med argumenten och med modet att gå till handling.

Om vänstern tappar förmågan att återta rollen som samhällsförändrare kommer andra krafter att träda fram. De kan vara positiva eller negativa, men de kommer fram, för det kommer inte att uppstå något politiskt tomrum bara för att gårdagens visionärer tappat glöden och tror att framtiden ligger i en ynklig kompromiss med sådana som Mona Sahlin.

torsdag 5 juni 2008

Mot Sveriges topp går min färd ... nån gång ... hoppas jag


Den här stackaren fotograferade jag i närheten av Abisko förra året. Det är så här man känner sig när resplanerna plötsligt rörs till - ganska nere!


Just det, ikväll var det meningen att jag skulle ta nattåget till övre Norrland, Lappland, Torne träsk. Det gjorde jag förra året också. Det såg bra ut då, för en gångs skull verkade tidtabellen följas perfekt. Men, som talesättet säger: Man skall inte prisa dag förrän solen gått ner! I Jörn var det stopp eftersom en brand i ett arbetståg längre norrut hade utvecklats till den grad att kontaktledningarna brunnit av. Därmed var det stopp i tågtrafiken. Det blev till att åka buss på slingriga vägar via Piteå till Luleå och ta kvällståget därifrån i stället. Undrar om det inte var medbloggaren Knapsus arbetsplats jag såg från bussfönstret i Piteå i alla fall - en stor jädrans industribyggnad! Jaja, det var första (och förmodligen sista) gången jag besökte Piteå.

Jo, det blir stopp då och då. Det värsta jag varit med om var för en del år sedan när det brann invid järnvägen mellan Luleå och Boden. Då var jag på väg mot Stockholm, men stockholmståget stod bortåt fem timmar på andra sidan branden och vågade inte köra förbi. Det var väl gasflaskor i någon verkstad som kunde tänkas explodera. Ett år var det något signalfel som gjorde att tåget körde i 40 km/t genom halva Norrland, ett annat var det någon som hoppade framför tåget i Uppsala.

Och nu är det ett tåg som spårat ur på något väldigt olämpligt ställe mellan Långsele och Vännäs. Enkelspår och otillgängligt. Möjligen är trafiken igång imorgon eftermiddag, men jag bokar om till lördag och hoppas att det är färdigkrånglat för den här gången. Peppar peppar, ta i trä!

Låt mig avslutningsvis vara optimist och säga: snart kommer jag ändå till härliga ljusa dagar och nätter, friska vindar över fjällhedarna som formligen pressar ner livsluften i de ingrodda storstadslungorna, blåhakar som sjunger som galningar i kapp med lövsångarna i fjällbjörkarnas toppar, smålommars och alfåglars dystra rop från Torne träsks vattenvidder, solblänk i snön på fjälltopparna, gula smörbollar och rosa fjällglim ... ?

onsdag 4 juni 2008

Mao och ... en marsian?

Det är Mao till vänster i alla fall ...

Framlidne ordföranden Mao hade ibland intressanta synpunkter på tillvaron. Vid ett tillfälle 1956 sade han

A locality has its own over-all interest, a nation has another and the earth yet another. Right now I won't go into matters outside our planet, for the travel routes beyond the earth have not yet been opened. If human beings should be discovered on Mars or Venus, we would then discuss the matter of uniting with them and forming a united front.

Men tänk om han i själva verket träffade utomjordingar? 1956 hade man inte ens skickat upp några satelliter, men han tänkte tydligen framåt mot bemannade rymdfärder. Vad skall man säga om bilden ovan? - Mao är från Kina och Nixon från Mars, kanske? Eller vad det nu är för konstig rymdvarelse som står där till höger i bilden.

tisdag 3 juni 2008

Va vare ja sa?

Just det, vad var det jag sade, eller rättare sagt skrev, för några dagar sedan? I förra veckan skrev jag r och här om att prissystemet har varit värdelöst när det gäller att i god tid styra oss bort från beroendet av fossila bränslen. I själv verket är prissystemet med sina signaler till producenter och konsumenter (det som vi också kan kalla för "marknaden") ibland farligt därför att det ger fel signaler. När det borde vara rött ljus lyser signalerna glatt gröna!

Igår kom Konjunkturinstitutet med en rapport som meddelar följande sorgliga faktum:

Utsläppen av växthusgaser är ett globalt miljöproblem som kan betraktas som historiens största marknadsmisslyckande.


Termen "marknadsmisslyckande" låter lite töntig, som ett litet missöde, trots att det är en första klassens katastrof det handlar om. Man kunde ju av frasen "h
istoriens största marknadsmisslyckande" dra slutsatsen att marknaden kanske borde ombes att hålla sig borta från de här farliga grejorna, men så långt kan naturligtvis inte KI:s ekonomer sträcka sig. Det krävs förmodligen rätt tuffa direktiv för att nationalekonomer skall förstå att de knappast är världens bästa experter på att lösa världens problem.

Och nog tycker jag att det känns som att slutsatsen att klimatinsatser utanför Sverige kan vara kostnadseffektivare än insatser här, är ett indirekt försvar för att vi kan fortsätta att slösa som förut. En tanke som visserligen är ekonomiskt riktig om man tittar på vissa konkreta projekt men som kanske inte behöver vara moraliskt acceptabel - för vad säger att ekonomiska kalkyler är riktigare än moraliska överväganden? Vems moral skall styra?
.


måndag 2 juni 2008

Är det inte fusk när F-skattefolket mixtrar med fakturorna?

Skatteverket i Dalarna har granskat 660 fåmansföretag som var misstänkta för fusk. Hos 80 procent av dessa har man avslöjat fusk med omfakturering. Detta enligt Sveriges Radio.

"Omfakturering" innebär att en företagare köper något för privat bruk men får säljaren att mixtra med fakturan så att det ser ut som om det är ett (skattemässigt förmånligare) inköp för firman. Den här granskningen ledde till upptaxeringar på 79 miljoner kronor och 180 polisanmälningar mot säljare och köpare. Är detta unikt för Dalarna? Hur skulle det gå om det gjordes en fullständigt genomgång av alla F-skattenissar i Sverige?

Det här är intressant men knappast någon nyhet att företagare skriver privatinköp på firman. Man kan ju faktiskt ropa om "fusk", detta populära slagord i dessa tider. "Bidragsfuskare ...". Men nu gjorde SR också en intervju med näringsminister Maud Olofsson och den gav närmast ett surrealistiskt intryck. Fattade människan inte vad det rörde sig om, var hon skvatt galen eller påverkad av något? Intervjun finns vad jag kan se inte i textform, men har man webbradio och går vidare från länken jag angav ovan hittar man den och kan förvånas.

Vad Olofsson gjorde var att
  • ursäkta skattefusket med att det finns företagare som har svårt att få det att gå ihop
  • meddela att inkomsttagare minsann också fuskar
  • regeringen jobbar för att det skall vara så enkelt som det bara går att driva företag
  • myndigheter skall samordna för att förenkla för företagare

Vad hon inte sade, och säkert skulle fasa för att säga, var
  • att företagare är beroende av marknaden för att affärerna skall gå ihop och att företag som går illa lämpligen läggs ned
  • att en fuskar är inte en ursäkt för att en annan skall göra samma sak
  • att det finns icke-företagare som har en ekonomiskt pressad situation
  • att det verkar dumt att göra kontrollerna ännu sämre när man vet att det finns skumraskfigurer med F-skattesedel och de verkar vara rätt många
  • att speciellt fuskande företagare skall jagas med blåslampa av fullständigt hämningslösa myndigheter
Nä, jag tror inte Olofsson var galen eller påverkad, hon bara babblade på för att skydda sina kompisar, och kanske sig själv.

Eftersom skattefusk är illegalt och därmed lite svårt att få ordentlig statistik på kan det vara svårt att se hur mycket pengar som verkligen försvinner. Men det skulle vara intressant med någon sorts jämförelse mellan företagarfusk och oärligt svinn ur exempelvis socialförsäkringssystemen. Sedan kan man ju fundera på var det är mest lönsamt att lägga kontrollerna.