Uppsala ist eine Reise wert

Lördagen tillbringade jag i Uppsala, vilket inte är vardagsmat (inte ens helgdags-dito) för mig. Notera det myllrande folklivet på stadens gator klockan halv nio på morgonen! Eftersom jag hade gott om tid kunde jag strosa runt och fylla kameraminnet med intryck ...



... som exempelvis detta exempel på hur det nya och gamla lutar sig mot varandra i lärdomsstaden - gamlingen kanske skulle må bra av lite puts här och där?



Grand-iost!



Om Uppsala är känt för något är det väl gluntarnes vetgiriga skaror, och naturligtvis bör de ha någon gata eller gränd som sin egen!



Mitt egentliga mål denna dag - Humanistiskt centrum, en blandning av gammalt och nytt i lätt förvirrande arkitektur.



Det fiffiga med att ordna till en massa glas och nivåer hit och dit med fri genomblick är att man till slut nästan inte vet var man är - ute, inne, uppe, nere? Eller svävar man bara iväg på den humanistiska lärdomens lätta vingar?



Fasaden speglar träden på begravningsplatsen bredvid. Gruset på gravarna var välkrattat för övrigt. Glas, glas och åter glas i den moderna arkitekturen. Hoppas det inte är för mycket akademiska intriger därinne, för det kan ju lätt bli att man kastar sten i glashus!




Här har vi lite äldre, av många säkert uppskattad sextiotalsarkitektur - och på den tiden tyckte man tydligen inte att hela fasaden behövde vara som ett superkolossalt fönster. Det räckte med formgjuten cement.



Jag har inte mycket kunskap om det nya konserthuset i Uppsala men förstår att det varit omdebatterat på olika sätt - och det förstår jag.



Det ligger som en massiv klump vid Vaksala torg och är säkert inspirerande för de torghandlare som just höll på att packa ihop för dagen när jag tog bilden.



En interiör: halvmörk mystisk stämning som förstärks av det gula ljuset från bland annat det som jag antar är garderoben till höger.



Jag åkte inte rulltrappan upp för att kolla vad som fanns där uppe, men hade jag gjort det hade det väl känts som en färd på röda mattan. Listigt uttänkt, man far med VIP-mattan mot den kulturella upplevelsen.





Och till sist en klottervägg vid stationen. För det mesta är jag emot klotter, men här har man nästan lyckats med att få till något njutbart.

Afrika är stort

Här är en karta jag hittade på nätet nyss. Den visar att Afrika inte bara är ganska stort, utan väldigt stort. Notera att inte bara USA, Kina och Indien ryms inom Afrikas gränser, utan även Sverige, Norge och Finland, Argentina och Brittiska öarna. Delar av Afrika mår inte så bra idag (som nyhetsförmedlingen fungerar får vi sällan höra om när det verkligen går bra) men vågar man ändå vara optimist? Trots den pågående konstgjorda katastrofen i Somalia, det oroliga Kongo, misskötseln i Zimbabwe, inbördeskriget i Sudan etc etc? För att inte tala om HIV, torka och regn om vartannat vid fel tidpunkter, korruption, förtryck. utplundring ... ändå skulle jag vilja känna optimism vad det gäller mänsklighetens vagga. För vad är alternativet?

Onödiga stater och Shanghaigruppen

När Kosovo blev självständigt gjorde jag tummen ner. Det är ju en enhet som inte har stora chanser att bli självbärande, i alla fall inte vad det gäller lagliga verksamheter. Jag är inte mer postitiv vad det gäller Sydossetien och Abchazien. De blir inget annat än bihang till Ryssland. Nu spelar man från rysk sida ut självständighetskortet för att NATO genom sitt agerande i Kosovo gav dem möjlighet att göra det. NATO räckte lång näsa åt Ryssland och nu gör ryssarna samma sak. Resultatet är två nya onödiga stater med tveksam framtid. Rysk annektering hade varit rättframmare.

Shanghaigruppen (SCO - Shanghai Cooperation Organization) hör man inte om så ofta, men det är en gruppering som inte kan viftas bort utan vidare. Medlemmar är Kina, Ryssland, Kyrgyzstan, Kazakstan, Tadzjikistan och Uzbekistan. Iran, Indien, Mongoliet och Pakistan är observatörer. Nu har man haft toppmöte i Dusjanbe, huvudstad i Tadzjikistan, och delar av omvärlden har väl förväntat sig att Rysslands energiska ingripande mot Georgien och erkännandet av Sydossetien och Abchazien skulle möta motstånd i gruppen. En svensk sammanfattning av vad som hände finns hos Ryska Posten, och sedan har jag slagit upp kinesiska Folkets Dagblad för att se om det fanns något där. Det fanns det, i form av ett uttalande från de sex ordinarie medlemmarna:

The leaders agreed that any attempt to solve problems by merely resorting to force could not work and would only hinder a comprehensive settlement of local conflicts, the declaration said.

A comprehensive solution to existing problems can be found only by taking into account the interests of all parties involved and including them all in the negotiation process rather than isolating any of them, said the declaration.

Any attempt to strengthen a country's own security at the expense of that of others is detrimental to maintaining global security and stability, it said.

On the issue of South Ossetia, the SCO members expressed their deep concerns over the tension triggered by the South Ossetia conflict, and called on relevant parties to solve existing problems peacefully through dialogue, strive for reconciliation and push for negotiations.

Avståndstagandet från våld som enda medel att lösa konflikter bör väl i det här läget i första hand ses som en varning till Georgien och de som backat upp det georgiska ledarskapet. Kritiken mot makter som försöker stärka sin egen säkerhet på andras bekostnad verkar avse USA:s försök att ta sig in i Kaukasus och centralasien. Det lyser igenom också i det här citatet:

On the issue related to the creation of a global anti-missile defense system, they stressed that the establishment of such a system will not help in maintaining a strategic balance, runs counter to international efforts towards arms control and nuclear non-proliferation, and is not conducive to enhancing trust among countries and regional stability.

Asia Times skriver:

If the struggle in the Caucasus was ever over oil and the North Atlantic Treaty Organization's (NATO's) agenda towards Central Asia, the United States suffered a colossal setback this week. Kazakhstan, the Caspian energy powerhouse and a key Central Asian player, has decided to stand shoulder-to-shoulder with Russia over the conflict with Georgia, and Russia's de facto control over two major Black Sea ports has been consolidated.

At a meeting in the Tajik capital Dushanbe on Thursday on the sidelines of the summit meeting of the Shanghai Cooperation Organization (SCO), Kazakh President Nurusultan Nazarbayev told Russian President Dmitry Medvedev that Moscow could count on Astana's support in the present crisis.

Även Irans president Ahmadinejad deltog i mötet i Dusjanbe och gjorde (enligt Ryska Posten) en svidande uppgörelse med USA:s bombningar av Afghanistan. Afghanistans president Hamid Karzai som deltog som hedersgäst vid mötet och har också protesterat mot hur landsmännen bombas i bitar. - USA har svårt att kontrollera sina underhuggare numera, det är tydligt. Har för mig att jag såg för några dagar sedan att Irak slutit ett oljeavtal med Kina, och det är väl inget som Washington skulle vilja se. Vem som långsiktigt tjänar på den georgiska konflikten framträder nog först - på lång sikt, men de tidiga försöken att ensidigt utropa Ryssland till en isolerad förlorare verkar inte helt trovärdiga. Det är nog bara folken i själva konfliktområdet man kan säga är förlorare redan från början.

"En otäck sommar"

Sålunda skriver Konjunkturinstitutet

OECD-området befinner sig nu i en markant konjunkturnedgång. Den statistik och de indikatorer som kommit in om euroområdet de senaste månaderna har varit svagare än väntat. USA befinner sig redan i en lågkonjunktur och den fördjupas i år och första halvåret 2009. Tillväxten utanför OECD fortsätter att vara hög. Därför är den globala tillväxten betydligt starkare jämfört med den förra konjunkturnedgången 2001-2002.

Man drar slutsatsen att "I år och nästa år utvecklas BNP-tillväxten svagt och svensk ekonomi går in i en lågkonjunktur."

Och så tror KI att det blir bättre tider igen 2010. Det vet de/vi ingenting om. Vad vi vet är att det aldrig sker några exakta upprepningar av historiska händelser. Att länder som Kina och Indien och en del stater i Latinamerika fortsätter att utvecklas starkt är en ny företeelse som gör konjunktursvängningarna mildare globalt sett. Å andra sidan finns det klimat- och resursfrågorna som blir alltmer pressande och som kan förstöra alla prognoser, liksom nya politiska kriser.

Och om lågkonjunkturen i USA och Västeuropa fortsätter och förvärras kommer det att slå mot exportörerna i de nya industriländerna, i den mån de senare inte kan styra om produktionen mot hemmamarknaderna. Immuna mot våra dåliga tider är de nog inte.

Utsikterna verkar alltså ganska glåmiga, och på ledarsidorna i DN märks det verkligen tydligt idag. (Men vore det inte på tiden att de lärde sig att det var georgierna som utlöste det senaste kriget i Kaukasus?). Ledaren ojar sig över befolkningsutvecklingen i Europa:

Under 2000-talet kommer européerna att börja dö ut. Enligt EU:s statistikbyrås prognoser kommer antalet dödsfall att överstiga antalet födslar i Europa redan år 2015.

Invandring kommer dock att säkra en befolkningstillväxt fram till 2035, då den samlade folkmängden i EU beräknas vara 521 miljoner i jämförelse med dagens 495 miljoner. Men därefter räcker inte nettomigrationen till för att kompensera de sjunkande födelsetalen. Den europeiska befolkningen kommer att börja minska och vara nere på 506 miljoner år 2060.

... I mitten av 2000-talet kommer Cyperns, Irlands och Luxemburgs befolkningar att ha ökat med omkring 50 procent. Storbritannien, de nordiska länderna (utom Finland) samt Frankrike, Spanien och Belgien beräknas också växa, om än något mer blygsamt. Antalet svenskar förutsägs bli omkring 11 miljoner ... .

I Östeuropa, Baltikum samt Tyskland kommer befolkningstappet att bli dramatiskt. Italien, Grekland och Holland hamnar på omkring plus minus noll.

Tja, vi får väl ta upp den gamla schlagern: "Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans/ ju mer vi är tillsammans/ ju gladare vi bli!" Vilka är då ledarskribentens förslag till lösning av problemet (om det nu är ett problem att överbefolkningen minskar):

Den demografiska krisen måste angripas på tre fronter: ökad sysselsättning, ökad jämställdhet och ökad arbetskraftsinvandring.

Men varför inte "ökad jämlikhet", med andra ord att angripa de växande klyftorna i samhället? Folk är ju inte särskilt nöjda med att de rikare blir rikare (i alla fall inte den majoritet som inte är rik). Och dessutom borde man väl ta upp "ökad produktivitet, ny teknik, kortare arbetstid, mindre förbrukning av ändliga resurser"?

Vänder man på bladet hamnar man hos Ragnar Roos som snudd på målar upp Ragnarök (borde inte den killen skaffa sig en kam förresten?): En otäck sommar, är rubriken på hans epos.

Den ekonomiska liberalism som dominerat scenen sedan början av 1980-talet, drivit globaliseringen och parats med en snabb framväxt av nya demokratier kan vara på tillbakagång. Staten flyttar fram sina positioner: mer av reglering och statlig inblandning, mer av finanspolitisk aktivism à la Keynes. Misstron mot marknaden ökar. Vi har sett det förr. Och vi bör minnas att försök att hindra nya kriser med omfattande statliga ingrepp i längden föder stagnation.

Eländes elände. Om man nu tar Roosen på allvar, är det ändå säkert att stagnation ändå i alla lägen är sämre än kriser med enormt nedbrytande verkan? Om valet står mellan ingrepp som "i längden föder stagnation" och en kris där botten går ur USA:s ekonomi och hundra miljoner människor blir bindgalna och desperata, vilket alternativ tror vi att Ben Bernanke väljer? "Stagnation" kan ju i själva verket betyda "stabilitet". Vi får ju ibland höra att "marknaden inte tycker om osäkerhet", men varför skulle folk i allmänhet vara mer intresserade av osäkerhet då? Det är nog mindre marknaden och mer giriga kapitalister som gör att misstroendet ökar, och det är ju helt rimligt. - Nu är Kina verkligen förankrad igen som världsmakt och:

Parallellt kommer ett USA som ser sin relativa ekonomiska styrka avta tvingas acceptera att positionen som enda supermakt går förlorad. Det kan bli en traumatisk uppgörelse med den egna självbilden.

De får väl helt enkelt betrakta sig med realistiska ögon och sluta med sin vansinniga självförhävdelse! En stormakt på nedgång kan bli farlig när den slår vilt omkring sig - får Bush för sig att en attack på Iran skall vara hans avskedspresent till världen blir det inte bara nya högar med lik utan förmodligen en rejäl ekonomisk skräll som kan demolera alla KI:s prognoser. Men Roosen ger inte upp hoppet även om läget ser dystert ut:

En värld med minskad ekonomisk frihet, delad i olika stormaktssfärer, där diktaturer och auktoritära regimer vinner terräng är inget scenario att längta efter. Hoppet står till ett ökat internationellt samarbete där USA och Europa tillsammans kan integrera andra växande stormakter i en universell värdegemenskap byggd på frihet och demokrati. Sensommaren 2008 tycks inte chanserna särskilt stora att något sådant ska bli verklighet. Men med en ny amerikansk president som förstår vad historien kräver kan läget ljusna.

Annorlunda uttryckt: Indien, Kina, Ryssland, Brasilien, Venezuela m.fl. lär inte vara så intresserade av att dansa efter den västerländska taktpinnen längre. Det är väl det som menas med "integrerade" men de vill inte vara integrerade springpojkar längre. Och inte lär det bli så mycket ändring även om Obama blir president. Han vill ju fortsätta det förlorade kriget i Afghanistan, och det är ju ingen bra början efter som det eventuellt håller på att yngla av sig i ett förlorat krig i Pakistan också. Och så har vi det där med Iran också ... . Världen är otäck, och Ragnar Roos och hans kompisar gör den knappast mindre motbjudande.

… under tiden i Colombia och annorstädes

Den här artikeln ger en del siffror som inte är så roliga. Dessutom kastar de ett egendomligt ljus på personer som klagar över förhållandena på Cuba eller i Venezuela, men inte har ett knyst att säga om Colombia. Alltså:


Sedan år 2000 har USA öst in över 4 miljarder dollar i militärhjälp till Colombia. Det har givit resultat: Enligt den Colombianska juristkommissionen finns det trovärdiga anklagelser om att den colombianska militären mördade 329 civila år 2007 jämfört med 223 personer år 2006.
Antalet av militären mördade civila sedan president Uríbe tillträdde år 2002 uppges vara 997.
Inget annat land på västra halvklotet har politiskt våld på den nivån. Vad som gör saken ännu märkligare är att nästan hälften av dessa mord har begåtts av förband som uppges uppfylla krav på mänskliga rättigheter. (Obs: det skrivs här uttryckligen om våld mot civila, inte strider mot gerillarörelserna.)


Fackliga organisationer har drabbats hårt. 39 fackledare mördades 2007. Hittills i år uppgår antalet till 38. Sedan 1986 uppges 2597 fackföreningsmedlemmar har mördats.


Artikeln säger inget om internflyktingar, men det finns en förskräcklig massa sådana i Colombia också.


För att återknyta till inledningen: ett egendomligt ljus faller över klagokören som inte ser detta.


----

Några siffror: WHO har statistik för barnadödligheten (per tusen födslar) för åren 1990, 2000 och 2006 för många länder. Jag har valt några av intresse. Venezuela: 27, 21, 18.

För Colombia: 26, 20, 17

De två länderna ligger alltså ganska lika till och har haft samma förbättringstakt fram till för ett par år sedan. Det skall bli intressant att se vad reformerna inom venezuelas hälsovård får för betydelse när statistik för 2007 och 2008 kommer, och vad som kan hända när freden någon gång bryter ut i Colombia. Båda länderna har ju enorma rikedomar att utnyttja för att bygga välfärd för de många. På de flesta håll i världen minskar barnadödligheten, men i Ekvatorialguinea ökade den mellan 1990 och 2006 från 103 till 124! Men där har man väl en regim som sitter på en massa olja och som inte bråkar om nationalisering och liknande.

För Cuba gäller: 11, 6, 5.

Och USA: 10, 7, 7.

Och det är ju där som skon klämmer kan man gissa: USA har sämre siffror och en regering som inte är intresserad av att göra något åt saken. Osmakliga liberaler larmar om att det här är ingenting att bry sig om, hälsovård är bara strunt! Men att öppet tala om vad ett regimskifte enligt deras önskan på Cuba skulle innebära för hälsovården, det kniper de käft om.

Cuba borde egentligen jämföras med någon karibisk grannstat, inte med supermakten i norr. (För Canada är sifferraden 7, 5, 5 för övrig.) Om vi antar att Dominikanska Republiken är mer jämförbar med Cuba i regionen kommer skillnaden att märkas: 50, 33, 25. (Om man tar Costa Rica, som inte är helt utfattigt, är siffrorna 16, 13, 11.)

OK, Sverige då eftersom du undrar: 6, 3, 3.

Det ligger många olika saker bakom statistiken men jag antar att ju mindre en regim satsar på hälsovård, vare sig det är av fri vilja eller att man blir tvingad till det, desto högre blir barnadödligheten. Hälsoläget i ett land beror förmodligen mindre av vilken politisk etikett regimen själv eller andra sätter på den, och mer av vilken politisk vilja det finns att faktiskt förbättra hälsovården. Är man ärlig lyckönskar man cubanerna till framstegen. Annars kan väl ungarna få dö medan liberalerna skålar för friheten!

Varför är den arabiska världen i dåligt skick?

Varför är den arabiska världen i ett så dåligt skick? Jag plockar fram en bok som skrevs av en kristen libanes, Amin Maalouf: Korstågen enligt araberna, första gången utgiven 1983. Korsfararna kan avfärdas som brutala, primitiva, fanatiska. Men det fanns andra förhållanden också som talade till deras fördel och till arabernas nackdel, och de berör Maalouf i sin efterskrift, tankar som är av betydelse även idag:

• Muslimerna kunde, till skillnad mot korsfararna, inte bygga stabila stater. Korsfararna kunde växla härskare utan att hela bygget riskerade att falla samman när högste chefen dog och folk drabbade ihop om arvet. Den kristne kungen kunde inte upphäva beslut som hans råd av riddare tagit, detta till skillnad mot godtycket hos den muslimske härskaren.
  

• Det fanns principer för fri- och rättigheter, inklusive respekt för äganderätt, hos korsfararna som saknades hos de muslimska härskarna. En sådan stabilitet och garantier mot godtycke bör ha varit fördelaktig för den allmänna utvecklingen.
  

• Medan den muslimska civilisationen var av högsta klass under korstågstiden kom den att stanna i utvecklingen. I stället var det européerna som tog över och vidareutvecklade den lärdom som fanns hos araberna. Araberna var å sin sida inte intresserade av att lära sig något från européerna.

Den sista punkten torde visa på det verkligt stora problemet i den arabiska världen - man ställde sig helt enkelt vid sidan av medan Europa traskade på. Västerlänningar lärde sig arabiska för att kunna ta över klassisk lärdom som araberna i sin tur hade fått från grekerna, men det fanns ingen vilja hos de arabiska lärde att studera europeiska språk för att ta in ny lärdom. Och det var ödeläggande på sikt. Visserligen krossades Konungariket Jerusalem och andra korsfararstater under medeltiden, men 400-500 år senare kom västerlänningarna tillbaka, starkare än någonsin. Och detta har fortsatt in i våra dagar.

Dår- och slakthus Afghanistan

Afghanistans inte särskilt representative president Karzai (han har knappt en kontroll över Kabul, däremot ser det ut som om motståndsgrupperna börjar få grepp över tillfartsvägarna till staden) protesterar mot det senaste NATO-angreppet mot en by i västra delen av landet: uppåt 90 döda, varav ett femtiotal barn.

USA mal på med sitt vanliga om att det visst var talibaner, och det skall utredas (hur många utredningar håller man egentligen på med? vad leder de till? och är det rimligt att förövarens organisation utreder om något fel har begåtts?) ... .

Men i slutet av artikeln i New York Times kommer en ganska sannolik förklaring till blodbadet: stamrivalitet i kombination med att NATO-styrkorna inte klarar av kontrollen nere på marken. Någon som hade något otalt med den bombade gruppen sprang till US-amerikanerna och påstod att "därborta finns det talibaner". Eftersom ockupationsstyrkorna inte hade kapacitet för en utryckning med marktrupper skickade man flygvapnet. Och man kan ju lita på att piloterna inte hade någon större aning om vad de bombade eller raketbesköt. Jag misstänker att man kan hitta åtskilliga fall där detta här hänt, att smarta afghaner utnyttjat de dumma amerikanernas godtrogenhet. Om man är sur på folket i grannbyn är det ju toppen att få hjälp av USA:s flygvapen för att bomba bort dem!

Det måste ju tränga fram information till NATO-piloterna om att mängder av deras operationer innebär masslakt av civila. Reagerar de på detta eller blir det bara en axelryckning och en ursäkt att "jag lydde ju bara order"? Eller är ett asiatiskt människoliv inte värt något för de modiga männen i miljondollarsmaskinerna?

Bernanke funderar på regleringar

Den nionde bankkonkursen för året har inträffat i USA. Den här gången är det ingen jättehistoria, det är en liten bank i Kansas som slagit vantarna i bordet och bankgarantierna för insättningarna träder i kraft. Man börjar få viss rutin på att hantera sådant här så att inte fullständig panik utbryter. Men det är ju ändå en indikation på att det finansiella systemet inte mår riktigt bra och det kommer att sprida ännu mer osäkerhet och oro: var kommer nästa krasch, och hur stor blir den?

Högste bossen för Federal Reserve, Ben Bernanke, har funderat över vad som kan göras långsiktigt, enligt reportage i engelska Economist. Ju värre krisen blir, desto större blir mottagligheten för förslag om regleringar. Det verkar som tanken är att övergå från reglering av vad enskilda institutioner har för sig till att se till helheten - det som fungerar bra för en bank kanske är åt helsicke om man ser till hela ekonomin. Och det låter ju inte konstigt. Inte heller att det kan vara bra att försöka komma åt de ökända ekonomiska bubblorna innan de växer upp och blir farliga. Men då är ju problemet hur man i förväg ser att en bubbla är en bubbla. Och räntan, som ju är riksbankens viktigaste vapen, är inte den ett för trubbigt vapen när det, som Bernanke verkar tänka, behövs kirurgiska ingrepp?

Dessutom finns ju maktfrågan: vem skall vara denna mäktiga reglerare? I en federal stat som USA blir det nog extra knepigt att placera in regleraren på rätt ställe i skärningen mellan riks-, delstats- och branschintressen. Och hur långt ut i finansinstitutionernas utmarker skall regleringarna sträcka sig?

En kritisk fråga angående bubblor är det kapital som gör att de kan uppstå - någon måste ju börja spekulera i något, varpå uppblåsningsprocessen sätter igång. Skulle man kunna tänka sig att försöka dränera spekulationskapital som flyter omkring och kan misstänkas orsaka ekonomiska okynneshandlingar? Kan man förbjuda investeringar, eller beordra att de går i en viss riktning? Men då ingriper man ju mot grundläggande friheter i det kapitalistiska systemet - kan man göra det? Fast var det inte något i den stilen man laborerade med i Sverige under rekordåren när bolagsvinster temporärt kunde låsas in på konton i Riksbanken? Sedan släpptes de loss när det verkade bra ur konjunktursynpunkt. Att upprepa den sortens bravader kanske är svårt men man kunde kanske fundera ut nya lösningar som faktiskt har samma verkan och som parerar problemen med den äldre modellen. Nu måste det fungera i en miljö som åtminstone delvis kan betecknas som post-industriell.


På tal om England förresten, här är en dyster krönika om hur läget utvecklas där.

Sammanfattningsvis kan man säga att dagsläget inte är så förmånligt för krav på avregleringar.

Om den ideologiska husmarknaden i USA, stadsutglesning och lite annat

Nu kommer jag dragande med ett ganska långt citat från DN idag. Långt därför att jag tror att det här inte finns i nätupplagan ännu. Det handlar om recensionen av en bok DAVID FREUND ”Colored Property. state policy and white racial politics in suburban America”. Några speciellt intressanta meningar har jag kursiverat.

Den amerikanska fastighetskrisen handlar inte bara om ekonomi. Det är en kris för en nationell idé om huset och det individuella ägandet. Bakom den gigantiska kredithandeln på bostadsmarknaden i USA finns djupt rotade kulturella värderingar och normer som har präglat majoriteten av amerikanska medborgare i decennier. Positivt laddade ord som familj, oberoende, medelklass och nation har knutits till det fristående enfamiljshuset i förorten.

I dag framträder många amerikanska städer som en ojämn fördelning av parkeringar, shoppingcentrum, kontorskomplex, sportarenor och bostadsenklaver – strimlat, utslängt och isolerat genom ett nät av motorvägar. Frågar man någon varför, får man svaret att det är en konsekvens av marknadskrafter och kulturella preferenser, en ödesbestämd utveckling där offentlig planering endast har spelat en statistroll.

Myten om den fria marknaden är lika livaktig som den är falsk. Faktum är att statliga subventioner har varit helt avgörande för stadsutvecklingen och bostadsmarknadens karaktär i USA ända sedan 1930-talet. Hemmen i förorterna byggdes med hjälp av statliga bidrag, och ägdes med hjälp av skattereduktioner och låga låneräntor.

….

Den statliga politiken bemödade sig samtidigt om att verka i det tysta för att inte bryta illusionen av ”marknadens självreglering”. Det förde med sig att den vita medelklassen betraktade sin privilegierade ställning som ”naturlig” och som en ”rättighet”. Det var marknadens objektiva belöning för idoghet, talang och förmåga.

….

Köpet av villan i förorten innebar inte sällan både uppoffringar och utsatthet. 1971 års Gallupundersökning visade att två tredjedelar av den amerikanska befolkningen ansåg sig tillhöra medelklassen. Men deras inkomster och fastighetsskulder pekade otvetydigt på att en stor del av denna grupp i verkligheten var fattig.

….

Och än i dag är de ekonomiska aktörerna på bostadsmarknaden också ideologiproducenter. Fannie Mae och Freddie Mac är bara de senaste exemplen i en lång historia av märkliga kreditföretag. De är vinstdrivande aktiebolag samtidigt som de är offentligt understödda institutioner, skattebefriade och skapade av staten med det uttalade uppdraget att sprida det individuella husägandet.

Ja, och så gick det som det gick. Konstruktionen blev överbelastad och hotar att rasa ihop och dra hela världsekonomin med sig. Hade man pratat med Karl Marx om saken hade han kanske pekat på vad han och kamraten Friedrich Engels skrev i det Kommunistiska manifestet 1848, nämligen att kapitalisterna för att lyckas måste påtvinga hela samhället sina levnadsbetingelser - men det kommer inte att gå. Den dolda fattigdomen i villakvarteren rycks ut i ljuset så alla kan se den. För att kunna leva någorlunda nöjd och glad i det borgerliga samhället måste ganska stora delar av folket kunna ta del av åtminstone delar av den borgerliga livsstilen. Om det skall fungera måste kapitalisterna vara redo att dela med sig av den nationella produktionen. Men den viljan har snarare avtagit, man vill ha mer, och när den nationella ekonomin inte växer så mycket innebär det att de rika tar en större del av kakan och fattigdomen och utmätningarna tilltar bland dem som nyss trodde sig vara "medelklass". (Jag har varit inne på ungefär samma ämne tidigare, bland annat här.)

Det här recensionsutdraget ger två viktiga förhållanden: dels att staten i USA jagat på en process så att den blivit allt annat än spontan, dels att de ekologiskt ohållbara utglesade städerna är en följd av denna politik. Varför inte kalla det för ett planekonomiskt försök som gått fel och som blir allt mindre hållbart ju mer de ekonomiska och ekologiska problemen samlar sig? Politisk styrning och ekonomisk påverkan (som Federal Reserves räntepolitik) har fungerat ungefär som en kommandoekonomi. Planering är, vad nu än folk tror, systemoberoende. Det är helt enkelt olika metoder för att försöka få vissa saker att hända framöver, oberoende av vem som planerar. I stället för att skrika ut sina order eller presenterat en femårsplan har makthavarna i USA viskat diskret bakom kulisserna och låtsas att saker bara har hänt av sig själva. Och då är det ju logiskt att man får gå in och försöka städa upp i en soppa man själv skapat, som i räddningsaktioner för fallfärdiga bolåneinstitut detta år. Hade processen verkligen varit helt marknadsstyrd kunde väl marknaden själv ha fått tvätta sin byk.

På tal om stadsutglesning eller "urban sprawl" så intervjuas poeten och arktitekten Lars Mikael Raattamaa i tidningen. Han verkar inte ha riktigt samma negativa syn på de där områdena som yimby-folket.

Han är också en hårdför arkitektur­debattör som brukar rasa mot vurmen för innerstaden och dess inrutade stenstadskvarter. Och ta ställning för de mer svåröver­skådliga områdena i stadens ytter­områden där allt tycks ligga huller om buller: motorvägar, villor,­ fabriker, naturstråk, köpcentrum, miljonprogramslängor. Där finns inga hierarkier, "ingenting är ­underordnat". Precis som alla olika röster i hans bok.

Detta verkar som ett ställningstagande för ett stadslandskap som, om vad David Freund skriver är riktigt, åtminstone delvis är resultatet av en viss typ av ideologisk styrning av byggmarknaden i USA sedan trettiotalet. Men jag har en känsla av att det finns en massa nyanser som inte syns vare sig i recensionen eller i intervjun med Raattamaa. Samt att styrningen inte hade varit så framgångsrik om den inte motsvarat faktiska preferenser hos många människor.

"Folk [danskar] är ovänliga" och engelsmän super som svin?

Super svin? Nej, vi skall inte vara orättvisa mot våra knorrförsedda trivsamma vänner. Men engelsmän kan vi väl dissa rätt bra. En artikel i New York Times berättar om de engelska hordernas framfart på turistorter i Medelhavsområdet. En pest för omgivningen tycks det, och ibland stryker en och annan med i det allmänna kaoset. Kufiskt - jag trodde tyskarna var mer i gasen, men de kanske har lugnat ner sig. Och så finns det väl en hoper försynta engelsmän som inte märks så mycket i de här sammanhangen, men de turistar väl inte på de värsta fylleställena.

Och hur var det nu med danskarna? Jag har under många år misstänkt att "det danska gemytet" mer har varit ett hjärnspöke hos svenska fyllskallar och mindre ett vetenskapligt bekräftat faktum. Dagens Nyheter berättar att Danmark inte hänger med i den växande turismen, och en anledning som angivits av tillfrågade personer är helt enkelt otrevlighet. Att danskarna uppfattas som främlingsfientliga och krigiska hjälper inte heller upp deras status.

Jaja, du har nog rätt Hamlet: there is something rotten in the realm of Denmark! Och är det så mycket bättre i England egentligen?

Rolig bild - vidrig verklighet

Jag plockade upp den här bilden från Rawia Morras blogg (och hon har som synes hittat den hos alJazeera).

Humor? - Möjligen svart humor, helt säkert fruktansvärt tragiskt! Om och om igen kommer rapporter från Afghanistan om grupper av civila som slaktats av ockupationsstyrkorna, nya offer som krävts i "terrorkriget". Först så förnekas det hela, men senare kryper ofta sanningen fram.

Ja, terrorkrig kan man tala om, krig med terrormetoder mot den arma afghanska civilbefolkningen. "Krig mot terrorismen" - vem tror på det längre? Förutom kriget drabbas afghanerna av än torka här, än översvämningar där, och snart kommer vintern till deras berg - det är inte lätt att vara afghan idag. Men de biter tillbaka. Vad tänkte de dumma engelsmännen på när de skickade trupper till Afghanistan? De har ju förlorat tre krig där, och det är möjligt att det blir ett förlorat krig till. Vad har Sverige att göra därborta? Vad har afghanerna gjort oss för ont? Om vi inte kan göra något gott för dem kan vi lika gärna hålla oss borta!

Da'n före doppareda'n

Ja, hallå, det är dax att vakna till därute i stugorna - imorgon den 24 (om bara fyra månader) är det doppareda'n! Jag har redan parerat för detta faktum genom att slå in ett antal julklappar som nu ligger i ett hörn i avvaktan på leverans. Därmed är större delen av årets julförberedelser avverkade.

- Och varför denna brådska? månne någon undrar. Då kan jag svara: - Sinnesfrid! Tänk vad skönt att kunna vegetera sig genom resten av hösten och vintern fram till jul utan att bry sig om den allt tidigare julskyltningen, att inte behöva ge sig ut i den hysteriska julhandeln. Man kan lugnt invänta ett litet trevligt julbord med diverse godsaker, och kanske då och då titta ut mot julnatten och möjligen nedfallande flingor.

I övrigt ägnar jag en del tid åt att spela över de gamla vinylplattorna (och faktiskt några 78-or också) till datorn. Min första platta köpte jag lite före mitten av 60-talet. Antagligen var det en Spotnicks-LP men jag är inte säker på vilken. Jag har för mig jag har skrivit tidigare att det inte är så konstigt att vinylplattorna har trängts undan av nyare media. Skrap och hack och klick och elände. CD:n har ju både fördelar och nackdelar, pluttigt format tycker en del, men den blir inte sliten på samma sätt som en vinylare (man får undvika att tumma för mycket på spelytan naturligtvis). Samtidigt är CD:n kanske på utgående, och jag tycker det är bättre att lägga överspelningarna direkt på hårddisken.

Jag minns inte när jag slutade köpa LP och gick över till CD, men det bör väl ha varit i mitten av 80-talet ungefär. Och när man sitter och spelar över samlingen finns det anledning att fundera över skivval och musikaffärer. Det fanns ju flera stora ställen nere i centrala Stockholm. Ett av de intressantare kanske var Nordiska Musikförlaget. I dess lokaler är det numera skoaffär - den ligger alldeles ovanför trapporna från Drottninggatan ner till "Plattan" på Sergels torg. Där köpte jag såväl klassisk som annan musik. Det var hos Nordiska Musikförlaget som jag hittade utgåvor från det grönländska skivbolaget ULO. Det verkar fortfarande finnas kvar och är specialiserat på inuitisk musik. "Ulo" är en kvinnokniv har jag lärt mig. Där fanns hela registret från rock (ofta melodisk) till gammeldans och trumdans.

En annan som jag fyndade där var Henry Purcell, ytterligare en var The Clash. Frans Berwalds musik köpte jag i en stor box med fyra LP, liksom ett par kompletta operor av Händel. Det är trevligt med ställen där man kan göra oväntade upptäckter. En fördel med att stoppa in en opera i datorn är att det som tidigare fanns på exempelvis sex skivsidor nu kan läggas ihop till en lång fil. Man kan sitta och njuta utan att behöva rusa upp och mixtra med grammofonen stup i kvarten. Det är bra.

Task force . till vilken nytta?

I morse fick Forum för Levande Historia försvara sin undersökning som så många klagat på. Jag saxar det här från Dagens Nyheters pdf-upplaga:

Forum för levande historia anklagades i gårdagens ledare för ”ledande eller vilseledande enkätfrågor för att främja egna särintressen”.

Vi vill bara klargöra att kunskapsfrågorna om Förintelsen har utarbetats av internationella forskare inom ramen för The task force for international cooperation on holocaust education, remembrance and research (ITF). Jämförande undersökningar kommer att genomföras i andra länder.
ESKIL FRANCK
Överintendent
Forum för levande historia

Jag hade aldrig hört talas om denna Task force men hittade den snabbt här. Det visade sig vara en avkomma av Göran Perssons insatser 1998. Han blev aldrig riktigt lyckad som historiker. Och det här svaret är inte heller helt övertygande. Kan inte "internationella forskare" få ihop en bättre enkät?

Så länge Forum (och dess uppdragsgivare) envisas med att försöka se till att något som inte kan upprepas inte upprepas kommer den här konstiga situationen att bestå. Det borde vara mer angeläget att se till att otrevliga saker som verkligen kan upprepas blir förhindrade. Då talar vi inte om -ismer eller ideologier längre, utan om beteenden som utövas idag av en del stater som finns med på listan över medlemmar i denna Task force. Massmord och förföljelser alltså, utan användande av gasugnar eller en klart uttalad rasistisk politik mot vissa befolkningsgrupper, men massmord lik förbannat. Men då måste det trampas på vissa tår ... nä, lugnast att älta det förflutna!

Det tar mig emot som historiskt intresserad att säga något i stil med att man kan inte älta det förflutna i all evighet, men det är nog tyvärr så. Det är inte ens så att världen alltid blir bättre av att mer eller mindre halvsmälta och/eller tillrättalagda historiska uppgifter sprids - som erfarenheterna från Balkan visar kan det snarare vara som att slänga fotogen på en småpyrande brasa. Och det är inte bra. Ibland måste man lyfta på häcken och vandra vidare, och låta det förflutna tona bort.

Modifierad dikt

Det finns en dikt av den antinazistiske prästen Martin Niemöller som brukar citeras då och då. Jag tog mig friheten att både citera, men också att skriva om/modernisera slutet.

Först förföljde de kommunisterna,
men jag protesterade inte
för jag var inte kommunist.

Sedan förföljde de fackföreningsfolket,
men jag protesterade inte
för jag var inte fackföreningsman.

Sedan förföljde de judarna och zigenarna,
men jag protesterade inte
för jag var inte jude eller zigenare.

Sedan förföljde de de homosexuella,
men jag protesterade inte
för jag var inte homosexuell.

Sedan förföljde de muslimerna,
men jag protesterade inte
för jag var inte muslim

Sedan förföljde de fildelarna,
men jag protesterade inte
för jag var inte fildelarna

När de sedan förföljde oss som "inte har något att dölja för att vi har rent mjöl i påsen",
fanns ingen kvar som kunde protestera. Men det gjorde ingenting för snuten kom snart på
att jag är en jäkla skummis med många fula saker i bagaget, så vi skakade tass och så släppte
de ut mig på gatan igen tillsammans med alla andra Alliansanhängare!

Tjeckoslovakien 68 och solidaritetsrörelsen

Förra året skrev jag om Tjeckoslovakien och solidaritetsrörelsen mot den sovjetiska ockupationen i Sverige. Det borde egentligen räcka med att hänvisa till det inlägget, förorsakat av några gamla bilder som jag själv tog "när det begav sig". Läs och lär!

När polackerna började röra på sig framåt 1980 fanns solidaritetsrörelsen där igen och gav bland annat ut dokument från det nya polska facket Solidaritet. Också en bortglömd rörelse som borde granskas och kommenteras.

Man kan säga att det där "var en annan värld" då - för det var det ju. Ändå finns mängder av folk kvar från den tiden som har sina historier att berätta och det borde finnas mycket material för historiker att sätta tänderna i. Jag tror faktiskt det kan vara nyttigt för unga historiestudenter att sitta ner och prata med veteraner från förra årtusendets solidaritetsrörelser för att få perspektiv på livet helt enkelt. Och naturligtvis för att torpedera diverse borgerliga historieförfalskningar av vad som hände då. Och kanske av vad som händer nu också: det förhållandet att det tjeckiska kommunistpartiet är ganska stort borde väcka vissa funderingar. Finns det en historisk bakgrund som borgerliga historiker inte så gärna vill prata om men som är levande för många människor i Tjeckien? (Samma fråga kan ställas om gamla DDR, som försvann men där partiet efter diverse omvandlingar ännu finns kvar och är starkt,)

Forum är ute och frågar igen

Forum för Levande Historia har varit i farten igen, med en undersökning som får betraktas som ganska tvivelaktig. Undrar hur det gick till när frågorna formulerades?

Det är inte lätt att få till enkätfrågor som är någorlunda "vattentäta", med andra ord att den som frågar och den som svarar med rätt hög sannorlikhet talar om samma sak, eller att det inte finns oklarheter som gör att svaren blir tvivelaktiga. Som undersökningen är utformad är det ett under att ens två personer svarade rätt på alla frågor - de måste ha haft rejäla specialistkunskaper och kanske tur också. Jag klarade en del frågor men var tveksam om andra. Om undersökningar av den här typen skall bli bra och användbara krävs det att specialister än inblandade i utformningen, och gärna att man kör en testomgång först för att se att det verkar fungera som tänkt.

Ta de första frågorna. Möjligen är det en fråga som visar hur de svarande kan sortera ut tyska övergrepp från andra. Katyn och Gulag hör inte hemma bland de tyska, och Hadamar vet jag inte vad det är (något i samband med de senare Balkankrigen?). Men det fanns ju en glidande skala vad det gällde tyska läger, och det kanske är förintelseläger (som Chelmno och Treblinka som avses)? En del andra läger hade inte den uttryckliga karaktären av förintelseläger, men man kan undra om det var tänkt att judiska fångar ändå skulle komma därifrån med livet i behåll?

Vilka av följande läger byggdes huvudsakligen för att mörda judar?

1. Dachau
a) Ja, b) Nej, c) Vet ej

2. Chelmno
a) Ja, b) Nej, c) Vet ej

3. Treblinka
a) Ja, b) Nej, c) Vet ej

4. Katyn
a) Ja, b) Nej, c) Vet ej

5. Hadamar
a) Ja, b) Nej, c) Vet ej

6. Gulag
a) Ja, b) Nej, c) Vet ej

7. Bergen-Belsen
a) Ja, b) Nej, c) Vet ej

Jag går vidare med övriga frågor:

8. Många tyskar deltog i de tyska styrkornas omfattande avrättningar av civila judar under Förintelsen. Om en person vägrade att delta i avrättningarna, vad skulle, enligt vad du vet, ha hänt med den personen?
a) Personen skulle ha blivit avrättad, b) Personen skulle inte ha blivit avrättad men skulle ha sänts till ett koncentrationsläger, c) Familjen i Tyskland skulle ha löpt stor risk att avrättas, d) Personen skulle ha omplacerats eller på annat sätt blivit befriad från att delta i morden, e) Ingenting skulle ha hänt.

Fråga åtta innehåller ett konstigt " enligt vad du vet" som egentligen gör vilket svar som helst rätt bara man kan lova att det är det man "vet". Dessutom går alternativ d och e in i varandra. Om inget annat hände att den eventuelle vägraren inte riskerade en uttrycklig bestraffning kan man säga att "ingenting skulle ha hänt". Svaret ligger i alla fall inom d-e-fältet.

9. Systemet med koncentrationsläger infördes kort efter att Nazistpartiet tagit över makten i Tyskland. Det var inte bara judar som fängslades i lägren och det dröjde en tid innan judar fängslades enbart på grund av sin etniska tillhörighet. Vilket år skedde de första massarresteringarna av judar på denna grund?
a) 1933, b) 1935, c) 1938, d) 1939, e) 1940, f) 1941, g) 1942, h) Vet ej

Jag är osäker på året, men var det inte 1938? Nazisternas första svep riktades mot vänstern.

10. Hur stor andel av den tyska befolkningen var judar (i den mening att de tillhörde en judisk församling) 1933?
a) Mindre än 1 %, b) 1-5 %, c) 6-15 %, d) 16-30 %, e) Mer än 30 %, f) Vet ej

I fråga åtta talas det om etnisk tillhörighet. I fråga nio är man jude om man tillhörde en judisk församling. Det går inte ihop. Dessutom gav nassarna fan i om folk tillhörde församlingen eller inte, det handlade om man kunde klassa den ene eller andre som jude ändå via släktskap. Jag tror att de nog inte ens var en procent av befolkning, hur man än räknar. Och många var sekulariserade och betraktade sig som lika tyska som sina ickejudiska grannar.

11. Hur stor andel av de judiska barnen i Europa dödades under andra världskriget?
a) 0-20 %, b) 21-40 %, c) 41-60 %, d) 61-80 %, e) 81-100 %

Här saknas vet ej-alternativet. Vill man tvinga folk att välja för att därmed med ganska stor sannolikhet få fram fel svar?

Lärarna fick också svara på två frågor om romernas situation under Förintelsen:


12. Under perioden för nazityskland förföljdes och mördades romer. Detta folkmord har ett eget namn som används ibland. Vilket?
a) Porrajmos, b) Shoa, c) Alnaqba, d) Förintelsen, e) Vet ej

Alternativ a gäller för massmorden på zigenare. Vad vill man visa med den här frågan egentligen?

13. Den politiska förföljelsen av romer inleddes redan innan Hitlers maktövertagande och tilltog i omfattning och intensitet fram till ett fullskaligt folkmord. Romer som grupp var inte enhetlig, inte ens i nazisternas ögon. Vilken grupp av romer ansåg nazisterna vara den som vållade det Tredje riket störst problem?
a) De "renrasiga romerna", b) Romer på ockuperad mark, c) Romer från blandäktenskap med icke-romer, d) Kringresande romer, e) Vet ej

Tretton är verkligen en specialistfråga. Nu råkar jag ha sett en samling artiklar som kom alldeles nyss från Uppsala, och minns jag rätt var det de kringvandrande zigenarna man var ute efter i första hand. En del romer var man tydligen beredda att tolerera, så långt stämmer frågan. Men jag undar om frågan stämmer med "läget på marken". Eftersom det inte fanns en enhetlig nazistisk politik vad det gäller den här sortens människor så kan man misstänka att alla svar a-d ovan kan stämma, beroende av var på tyskt eller tyskockuperat område man befann sig.

Nej, det håller inte att offentliga pengar skall underhålla tvivelaktiga undersökningar av den här sorten.

If Cold War II is coming, who started it, if not us?

Via HuffPost noterar jag ett inlägg av en Patrick Buchanan (var det inte han som ville bli republikansk presidentkandidat för en del år sedan?) om krisen i Kaukasus. Han är rätt frän angående hur USA:s ledning blajat till det och dragit in USA i en helt onödig kris:

The American people should be eternally grateful to Old Europe for having spiked the Bush-McCain plan to bring Georgia into NATO.

Had Georgia been in NATO when Mikheil Saakashvili invaded South Ossetia, we would be eyeball to eyeball with Russia, facing war in the Caucasus, where Moscow's superiority is as great as U.S. superiority in the Caribbean during the Cuban missile crisis.

If the Russia-Georgia war proves nothing else, it is the insanity of giving erratic hotheads in volatile nations the power to drag the United States into war.

...

... had George W. Bush prevailed and were Georgia in NATO, U.S. Marines could be fighting Russian troops over whose flag should fly over a province of 70,000 South Ossetians who prefer Russians to Georgians.

The arrogant folly of the architects of U.S. post-Cold War policy is today on display. By bringing three ex-Soviet republics into NATO, we have moved the U.S. red line for war from the Elbe almost to within artillery range of the old Leningrad.

Det där med "Leningrad inom skjutavstånd för artilleriet" borde få det att pingla till hos den historiskt medvetne. Det var bland annat detta som styrde Sovjets utrikespolitik i slutet av 1930-talet: att försöka se till att fientligt artilleri inte skulle ha Leningrad inom skjutavstånd. Därför besatte man de baltiska staterna och försökte övertala Finland att justera gränsen på Karelska nätet (i utbyte mot andra områden i Karelen).

A resurgent Russia is no threat to any vital interests of the United States. It is a threat to an American Empire that presumes some God-given right to plant U.S. military power in the backyard or on the front porch of Mother Russia.

Who rules Abkhazia and South Ossetia is none of our business. And after this madcap adventure of Saakashvili, why not let the people of these provinces decide their own future in plebiscites conducted by the United Nations or the Organization for Security and Cooperation in Europe?

Jag vet inte om varje bokstav i Buchanans angrepp är oantastlig för kritik, men jämfört med hur utrikes-Bildt och andra politiker i Sverige resonerar idag är det klart godkänt. Någon bloggare skrev om en härdsmälta på UD, och det lutar tyvärr åt det hållet. Eftersom det var Georgien som började bombardemanget borde det väl vara mer logiskt att bryta samarbetet med Tblisi, eller menar man att georgierna skulle ha tillåtits köra en etnisk rensning i Sydossetien (kanske enligt samma modell som när kroaterna slängde ut några hundra tusen serber ur Krajinaområdet) utan att omvärlden reagerade? Ingen räddade serberna, men nu fanns det en stark krigsmakt som kunde ingripa på ossetiernas sida. Var det fel? Vad har vi för otalt med ossetierna som gör att de kan behandlas hur som helst?

Och bara en undran, så här i förbigående: om man avfyrar en kanon av dagens mest avancerade modell i Narva i Estland, och mynningen är riktad mot Sankt Petersburg, hur långt kommer granaten då att gå innan den slår ned?

Där kommer vitingen ... nej, gulingen!

Jag läser ibland en blogg skriven av Chris Blattman som behandlar Afrika. Nyligen berättade han om barn i olika delar av Afrika, när det dyker upp en främling, samlas och ropar att den vite mannen kommer. Men så fick Blattman några kommentarer vilket orsakade ett nytt inlägg. Nu har man nämligen börjat ropa att det är kinesen som kommer! Världen förändras!


Man kan ta det från den humoristiska sidan, eller vara gravallvarlig. I USA börjar man tydligen på sina håll svettas rätt så ordentligt - obevekligt verkar de asiatiska jättarna vara på väg upp, och då naturligtvis i synnerhet Kina. Vilket framgår av det här inlägget Coming Soon: A Post-American World som jag plockat upp via HuffPost. HuffPosts existens upptäcktes tydligen för några dagar sedan av Dagens Nyheter. Jag läser Det progressiva USA, så det där visste jag för länge sedan.

"That's a big shift from a world in which America was at the center economically, financially, culturally, militarily, politically, to a world in which there are more centers and many forces, from India to China to Brazil to South Africa that have to be taken into account,"

Inget konstigt med det. Inget är fast under kapitalismen, allt flyter, och på samma sätt som dess tyngdpunkt fanns i Europa fram till Första världskriget och den sedan drev över till USA glider tyngdpunkten nu ut i det som nyss var Tredje världen. Det var många kommentarer till artikeln och många som skyllde nedgången på de senaste årtiondenas politik. Intressant läsning. Mycket ilska vällde upp mot republikanerna och storbolagen- frågan är vad som händer med den. Om det växer fram ett positivt krismedvetande kanske de kan göra något positivt åt det och anpassa sig till en post-amerikansk värld. Amerikaner får sluta lära sig geografi genom att föra krig, och i stället börja städa upp i det egna landet. Men att kapitalismen drar vidare österut kan de nog inte göra så mycket åt. Utvecklingen kommer att bli intressant framåt. Sverige kommer inte att vara opåverkat. Det blir fler kineser här också. Och USA-beundrarna får väl börja studera mandarin i stället.

Det är fegt att ge sig på barn

Jag vill veta varför det är olagligt att köra bil i onyktert tillstånd, men lagligt att vara full när man tar hand om barn.

Det är en helt riktig fråga som Inga-Lina Lindqvist ställer i Aftonbladet. Svaret kanske är att förarens onykterhet kan få bilen att gå sönder medan barnet väl klarar sig ändå ... eller?

Det är fegt att ge sig på barn. Inte ens ett oemotståndligt sug efter droger som gör att man blir konstig i skallen motiverar att man skall få vansköta barn. När man pratar med en drogmissbrukare pratar man med ... ja, vadå? Är det en människa, eller är det en flaska sprit eller en pillerburk? Bör tunga missbrukare anses som tillräkneliga? Folk som slår sina egna och andras liv i spillror - det är fegt!

Hör ni det "liberaler"? Fegt.

I samma fega kategori kan man inordna de kräk som vill höja barna- och mödradödligheten på Cuba. En del vänsterpartister verkar ingå i det gänget. Man får inte ursäkta diktaturen på Cuba med en god hälsovård, påstår de. Nänä, om man uttrycker det så där lite smetigt överslätande som "hälsovård" låter påståendet rimligt. Men när man börjar konkretisera, som med barna- och mödradödlighet, eller operationer som räddar synen på mängder av människor, då kanske det inte är lika tjusigt längre.

Det handlar om människoliv, om mänskligt lidande, och här har Cuba lyckats bättre än grannstaterna. De grannar man i första hand skall jämföra med är de fattiga nationerna i Karibien, men även USA hamnar i en dålig dager här. Och eftersom USA inte visar några tecken på att vilja rusta upp sitt hälsoväsen måste grannarna rusta ner så att det inte märks hur dåliga man är - och då måste, för att uttrycka saken konkret, fler spädbarn och mödrar dö på Cuba. För vem tror väl att något annat händer om liberalerna får sitt efterlängtade "regimskifte". Att moraliskt nedgångna folkpartister ställer upp på det här (samtidigt som de givetvis hycklande kommer att bedyra att "nämen vi vill verkligen inte ...") är väl en sak - de där figurerna är som de är. Men varför vänsterpartister?

Att ställa sig upp och ropa "jag ger mitt liv för friheten" är en sak. Att ställa sig upp och ropa att "nyfödda barn skall offras för friheten men jag tänker själv banne mig inte riskera någonting" är en helt annan sak. En mycket rutten sak. Omoraliskt. Fegt. Det må så vara att den är folkpartistisk, men vad har vänsterpartister i den smeten att göra?

Inte ny, men tydligare världsordning kanske?

Vad betyder de här fyrkanterna? - Förklaring kommer längre ner!

"Nu är vi på väg in i en ny världsordning. Nygammal." skriver analyskillen Wolfgang Hansson i Aftonbladet. Bloggen Det progressiva USA skriver att "Vi befinner oss plötsligt i en helt ny värld". No Cold War, but Big Chill Over Georgia skriver New York Times.

Jag antar att världen nu överflödar av sådana påståenden. Är det en gammal värld, en nygammal, eller en helt ny som uppträder i och med att de georgiska stridstupparna fick något hårt i skallen? Det finns ju en glidning mellan de olika begreppen som inte är helt oväsentlig.

Hur än nostalgiska gamlingar ser bakåt kommer inte det kalla krig som många av oss växte upp med att upprepas - konflikterna kommer att se annorlunda ut (även om liken är sig lika). Men det kanske finns en annan tendens, viktigare än eventuella återfall i kalltkrigs-beteende att hålla ögonen på.

Hur såg världen ut för 30-40 år sedan? Man kan åskådliggöra den genom att helt enkelt rita en fyrkant och dra ett vertikalt streck genom fyrkanten. Och därmed har vi det östliga lägret och det västliga lägret, två block som stred om världsherravälde. För säkerhets skull har jag lagt in färgerna rött & blått för att ingen skall missa budskapet.

Hur är det idag? Gör förslagsvis samma ruta igen, men med ett horisontellt tvärstreck som delar rutan i två mycket olika delar. I den första skissen handlade det om stater som stod mot varandra. Nu är det inte stater utan klasser. Och här vill jag hänvisa till en recension i DN och till en artikel idag som jag tror inte finns ute på nätet ännu. Det hela handlar om en bok som heter Superclass vilken behandlar en liten grupp av oerhört rika personer som finns här på vår Jord. Några tusen personer med förmögenheter större än vad miljarder av deras medmänniskor har. De lever i sin egen värld de där figurerna:

Det allra översta inkomstskiktet har blivit luftburet, lyft sig över den övriga befolkningen och nationernas gränser.

... skriver Kay Glans i dagens artikel (Rik är fri, men hur länge?). Titta på de här artiklarna och kanske boken av David J Rothkopf också om du har möjlighet. Själv lägger jag ut texten om min andra ruta. Den säger helt enkelt att när kapitalismen slagit igenom i Kina och Ryssland, samtidigt som de gamla öst- och västblocken upplösts, blir i stället en annan gammal känd motsättning mycket tydligare än tidigare. Däruppe ovan strecket finns en global överklass bestående av ett litet antal personer, en samling oerhört rika människor som av någon anledning gnäller och klagar och vill bli ännu rikare. Under strecket finns de miljarder som inte är särskilt rika. Kommer de att tolerera den här ordningen, allrahelst som den förefaller leda till allehanda olyckor?

Det här är ingen ny världsordning, men det är en renodling av en modell som faktiskt känns igen från den skiss som Marx och Engels gjorde i Kommunistiska Manifestet. Mot en liten globaliserad överklass står ett enormt globalt proletariat. Här är ett rätt långt utsnitt från Glans' artikel att fundera över:

FÖR ETT PAR ÅR SEDAN SKREV Ajay Kapur vid finansbolaget Citigroup en rapport i vilken han karaktäriserade de anglosaxiska länderna som ”plutonomier”. Han och hans kolleger blev chockade när de upptäckte exakt hur betydelsefulla de rika hade blivit när det gällde inkomster, välstånd och konsumtion i USA.

I en plutonomi är inkomster och konsumtion väsentligen en angelägenhet för den översta procenten, resten står för en häpnadsväckande liten del av den nationella kakan. Kapurs slutsats: Investera i företag som tillverkar lyxartiklar.

Plutonomier finns huvudsakligen i den anglosaxiska sfären och har funnits tidigare i historien, i USA till exempel på 20-talet. De tycks drivas fram av en kombination av politiker som gynnar kapitalet, stora tekniska omvälvningar och finansiella innovationer. Sådana välståndsvågor medför en enorm komplexitet i ekonomin,
som utnyttjas bäst av rika. Helt klart är att den nuvarande plutokratin i USA har gynnats av skattesänkningarna sedan 80-talet och den tekniska utvecklingen, som tycks skapa en vinnaren-tarallt-marknad – små skillnader i kompetens eller kvalitet ger enorma differenser i finansiella belöningar.
...
Det är ett utpräglat klassamhälle; de allra rikaste sätter press på de andra att hänga med, och Richistans invånare är anmärkningsvärt skuldsatta. Hur aparta de än kan te sig, sätter de press på det amerikanska samhället i stort och detta är en väsentlig orsak till att amerikanerna konsumerar över sina tillgångar
...
AJAY KAPUR VARNAR FÖR ATT det förr eller senare blir en backlash. Plutonomier tolereras så länge övriga invånare tror att de själva har möjlighet att nå detta skikt eller substantiellt få del av dess välstånd. Det är väl just tvivel på detta som blivit skönjbart de senaste åren. Enligt en opinionsundersökning i våras av FT/Harris är den allmänna opinionen i USA, Europa och Asien slående överens om att klyftan
mellan rika och fattiga har blivit för stor, och superklassen har blivit en laddad politisk fråga. Det tycks vara upplagt för en vänstervåg, ett försök att tvinga ner de luftburna eliterna på marken och få dem att dela med sig av sitt välstånd.

Om inte vänstern i Sverige vore så förbannat fixerad vid hbt skulle den ta tag i den här frågan för den är en av de stora framöver. Fortsatt aggressivitet från vissa stormakter kan röra till bilden genom krig och elände, men jag tror att just den globala motsättningen mellan arbete och kapital håller på att renodlas till en av de stora frågorna nu. Den kan länkas ihop med miljö- och resurskriserna och bli riktigt explosiv. Kanske. På tal om böcker som jag inte läst så finns det en kille som heter Florida och som har skrivit om "den kreativa klassen". Den uppgår till åtskilliga tiotals procent av befolkningen. Antag att 40% av Jorden befolkning är "kreativ" så skulle det innebära att bortåt 2½ miljard smartskallar skulle kunna överlista den lilla promilleklicken av superrika på nolltid bara man beslutar sig för att komma igång. Och då är det slut med plutonomierna!

Karlheinz Stockhausen - Gesang der Jünglinge

Varför inte köra lite gammal hederlig elektronikmusik från mitten av femtiotalet, i stället för den där dansbands- och hiphopsmörjan du brukar lyssna på! Den här killen kunde inte gå till butiken och köpa en färdig liten synt att lattja med. Jag skulle tro att det här var ganska tekniskt avancerat för sin tid. "Ynglingarnas sång" heter det här stycket, och man hör röster här och där.

(Ganska skumt - det här inlägget skapade jag för några veckor sedan, det är jag säker på - men så hoppar det plötsligt upp överst i bloggen - verkligen skumt! Någon som varit med om något liknande?)

Småföretag - halleluja (eller ...?)

För att starta och vidmakthålla ett företag antar jag att följande fyra villkor måste uppfyllas:

• Idé (vad man vill göra)
  
• Kunskaper (kunskaper som gör att idén kan förverkligas)
  
• Resurser (vad som helst utom kunskaper som ju egentligen också är en resurs, men här handlar det om ekonomiska och materiella resurser, kanske också nyttiga "kontakter")
  
• Kunder (det där som kallas marknaden också)
  

Ta bort någon av dessa villkor och projektet lär fallera ganska snart.

Sedan kan man fundera vidare på vad företagen skall vara bra för. Exempelvis:

• Personlig tillfredsställelse för innehavaren
  
• Ta hand om samhälleliga behov (motsvarar det där med "kunder" ovan)
  
• Kunna utveckla landets ekonomi genom FoU (forskning och utveckling)
• Utväg för arbetslösa

Alla punkter har fakta som talar för sig, men också emot. Att få bort arbetslösa genom att försöka göra dem till företagare är (om inte de fyra översta villkoren uppfylls) detsamma som att med rätt hög sannolikhet styra iväg människor mot privat ruin. Att det finns samband mellan arbetslöshet och företagsbildande framgår av en artikel i DN. Här ett uttalande från regeringshåll:

- En förklaring till att ökningen är mindre bland mikroföretagen är att allt fler har kommit in på arbetsmarknaden och då minskar också drivkraften till att starta eget. Samtidigt har det varit lättare för de lite större företagen att anställa, säger Frank Nilsson, pressekreterare för Maud Olofsson.

(Mikroföretag har 0-9 anställda, småföretag 10-49.) Att folk hellre tar ett "vanligt" jobb än att startar eget är förmodligen ett klokt beslut. Förr kunde man maskera tiggeri genom att "sälja skosnören" - vem vill ha "företagande" av den typen?

En del kan nog hålla igång och trivas med små krav i sin lilla butik, verkstad eller tjänsteföretag, men särskilt utvecklande för landets ekonomi i stort är det inte. Många lågproduktiva företag kan snarare vara en väg till nationell fattigdom. Tänk på alla olönsamma småbruk som försvann samtidigt som Sverige blev en rik industrination.

Sedan finns det företag med möjligheter att växa, för att de har en bra idé, för att de är tidigt ute med någon teknik som har goda framtidsutsikter, men den gruppen torde vara liten. Jag gissar att bästa basen för FoU ligger i ganska stora företag som ännu inte har hamnat i ekonomernas och direktörssvindlarnas förkvävande grepp. Men då gäller det också att det finns institutioner runt omkring som kan stötta upp.

Bakgrunden till artikeln är att det inte skapas så mycket fler småföretag nu än under föregående regering. Tja, borgare som borgare kanske man kan säga ... men med risk för att upprepa mig: varför skall man försöka tvinga fram en massa företag som nästan ingen människa vill ha?

Det klagades i artikeln över revisionsplikten för småföretag. Om den verkligen är betungande och kostar för mycket borde man kunna ordna det med offentlig hjälp. Kanske en och annan figur som använder F-skattesedeln på fel sätt kunde avslöjas samtidigt?

Sammanfattningsvis: det finns ingen anledning att ropa "halleluja" bara någon predikar småföretagsamhetens evangelium - granska argumenten först! Det kan finnas en bockfot dold någonstans!

Snabbare än ljuset?

Blixt Gordon åker till Mars 1938 - det var långt på den tiden det! Vi vill åka längre!

Som alla vet är det knepigt att få till långdistanstrafik i rymden eftersom inget kan färdas snabbare än ljuset, och våra eventuella grannar torde finnas på många ljusårs avstånd. Inom science fiction har man löst det med "hyperrymden", "maskhål" eller andra påhitt som skall göra det möjligt att åka fram och åter över galaxen utan att det skall behöva ta tusentals år.

Men nu har några forskare använt strängteori och annat svårbegripligt och kläckt idén om en bubbla som utnyttjar den tionde dimensionen och svart materia ... ja, hur det nu hänger ihop. Rymdskeppet finns inne i bubblan och rör sig egentligen inte (och bryter därmed inte mot lagen om att man inte kan färdas snabbare än ljuset). Däremot krymps rymden framför och utvidgas bakom skeppet, och därmed skall det kunna färdas snabbare än ljuset ändå. För att driva fram ett skepp på tio kubikmeters volym torde all energi som finns i planeten Jupiter krävas - vi är alltså inte riktigt där ännu. Men spännande låter det.

50 000

Jag kollade nyss på StatCounter och där hade räknaren gått upp till exakt 50 000 träffar för den här bloggen som nu funnits i ungefär ett och ett halvt år. "Träffar" är ju inte samma sak som "läsare", men några tiotusental kanske har läst vad jag skrivit också. Det verkar finnas en liten fast läsarskara också, och det är ju trevligt.

Till alla er från alla mig: tack för uppmärksamheten. Detta började som ett experiment, men jag gnetar väl på ett tag till. Världen är full av underliga saker att skriva om eller förevisa i bild. Kanske till och med mänskligheten nu är inne i en omvälvning av samma storleksordning som när jordbruket och sedan industrialismen kom, och det ger mycket att filosofera över.

Fornetiopiska är skoj

Fornetiopiska är skoj - bara det att de semitiska "emfatiska" konsonanterna där uttalas som glottala ejektiver är nog för att göra det intressant för mig.

Saxat från Ola Wikanders blogg Ur språkens tunnlar (läsvärd!) om gamla döda språk som jag aldrig kommer att lära mig. Inte ens vet jag vad glottala ejektiver är, men vad gör det? Och döda förresten - det visar sig ju att rester av dessa gamla dödingar kan titta fram även i dagens levande språk, så nog är det intressant även för oss mindre språkbegåvade. Ta det här om ädelstenen ametist:

Dagens etymologi är stenen "ametist". Engelskan har här en äldre form av ordet, amethyst, som tydligt visar arvet från grekiskans a- ("inte, o-") och verbet methyein ("vara berusad"). Alltså betyder det "ickeberusa", och mycket riktigt användes stenen i antiken i tron att den förhindrade alkoholberusning. Verbet methyein kommer i sig från det gamla indoeuropeiska *medhu- ("honung, sötad alkoholhaltig dryck"), som vi har i "mjöd" (sanskrit madhu, litauiska medus, forniriska mid etc.)

Radio 1925

Bevarade radioinspelningar från 1920-talet är inte vanliga. Men om man klickar här kan man få höra ett litet stycke från den första transatlantiska utsändningen - den skickades från England till USA 1925 och kunde avlyssnas på USA:s östkust och en bit in i landet. Med dagens krav är ju ljudkvaliteten inte över sig (eller skall vi säga "ohörbar och onjutbar gallimattias" på en gång?), men på den tiden låg "dagens krav" på en anspråkslösare nivå. Det måste ha varit en sensation att överhuvud taget kunna sitta på den ena kontinenten och få höra musiken och rösterna från andra sidan oceanen - även om det knappt hördes något! Senare har ju kvaliteten höjts en bit och tekniken svept in jordklotet i sina elektroniska nervbanor, för att på ett ungefär citera vad Marshall McLuhan skrev på 1960-talet.

Mannen på bilden hette Milton Cross och var hallåman vid sändningen. Stora rejäla mikrofoner hade man på den tiden! Och väggarna i studion ser ut att ha varit vackert tapetserade.

Våldsam spaning?

Eftersom ingen kan ge en vattentät förklaring till varför det blev krig mellan Ryssland och Georgien är det naturligtvis fritt fram för världens skrivbordsstrateger att komma med mer eller mindre långsökta teorier. Här är en: det rörde sig om något som jag tror kallas "våldsam spaning" eller kanske "stridsspaning" på militärspråket. Praktiskt verkar det innebära att man skickar fram några gubbar som inte bara spanar på avstånd mot fiendelinjerna utan gör ett försök att slå hål på dem. Jag antar att man så att säga gör ett hållfasthetsprov på fiendens motståndskraft.

De georgiska ledarna bröt den olympiska freden och skickade in sina trupper i en offensiv manöver i ett område där man skulle kunna tänka sig att motståndarsidan skulle kunna överraskas och schasas bort genom ett snabbt och beslutsamt agerande. Hade man lyckats att det stått klart att ryssarna och deras ossetiska och andra allierade hade ett svagt försvar som kunde brytas upp. Det skulle vara en intressant upplysning inte bara för Georgiens ledning utan också för de makter som finns i bakgrunden: USA, Turkiet och övriga NATO, Israel och EU. Dessutom får man anta att Kina och staterna i Centralasien följer utvecklingen med största intresse.

Nu fick hållfasthetsprovet ett synnerligen negativt svar. De ryska trupperna slog tillbaka hårt och bör vid det här laget ha övertygat analytikerna i NATO och annorstädes att det kommer att fordras större kraft än den lilla georgiska armén för att peta hål på de ryska linjerna. Pentagon får lärdomar och georgierna får stryk. Värst drabbas som vanligt civilbefolkningen.

Den ryska krigsmakten har räknats ut tidigare. Efter utrensningarna på 30-talet och finska vinterkriget fick en del uppfattningen att Sovjet möjligen var en koloss, men en koloss på lerfötter som gick att slå ut. Att de sovjetiska trupperna gav japanerna rejält med smörj 1939 missade man att notera. Vid årsskiftet 1941/1942 insåg de tyska generalerna att kolossen var stabilare än man hade trott när operation Barbarossa rullade igång ett halvår tidigare, och några år senare rullade Röda armén in i Berlin i stället.

Det är fråga om inte en liknande underskattning funnits den här gången. Redan under den senare sovjettiden var krigsmakten i rätt dålig form och den blev inte kryare av att Sovjet upplöstes och det gick illa i Afghanistan och Tjetjenien. Det är lätt att uppfatta den ryska krigsmakten som illa organiserad, demoraliserad och tekniskt efterbliven. Men nu har den givit ett styrkebesked i Georgien. Georgien och dess uppbackare bör ta det här lika allvarligt som folk 1939 borde ha tagit lärdom av Röda arméns seger över japanerna i Mongoliet.

I själva verket finns det ett antal orsaker till att kriget bröt ut. "Våldsam spaning" kan vara en, men i själva verket tror jag den är rätt underordnad. För inte kan väl NATO ha intalat georgierna att de kunde dra igång en operation av den här storleksordningen och lita på att få in utländsk hjälp om det skulle knepa till sig? Eller att ryssarna inte skulle kunna hålla emot ett snabbt och resolut genomfört angrepp och att en attack därför skulle vara ganska riskfri?

Med tanke på de känsliga olje- och gasledningarna genom Georgien borde väl USA snarare vara intresserat av att det inte blir större krigshandlingar i området? Men då får man förutsätta att analytiker och politiker i USA kan tolka läget i Kaukasus rätt. Om jag nu byter fot i resonemanget igen och gissar att det gjordes en felbedömning här av samma slag som när israelerna trodde att de skulle vinna en promenadseger i Libanon men fick smörj av Hitzbollah? Om det verkligen är en serie av missbedömningar från USA:s sida är man illa ute - man opererar i en drömvärld, inte i verkligheten. Och kanske det är så - Afghanistan, Irak, Libanon, Somalia ingår i en serie projekt som inte fungerar enligt planen utan att Bushregimen drar några djupgående slutsatser av det. Kanske Georgien bör läggas till listan?

Hösttecken

Sommarens sista ros?

Sommaren går obevekligt mot sitt slut. Tecknen hopar sig. När jag kom hem i eftermiddags hängde den första katalogen med studieförbundskurser i brevlådan. Ett säkert hösttecken. Det lär komma fler, samtidigt som fågelsången tystnar i runtomkring oss och sädesärlorna löper omkring så oroligt att man bara kan vänta sig att endera dan är de borta. Jag förmodar att björnarna i den fria naturen knatar omkring och äter för glatta livet för att få vinterhull att leva på under sin ide-aliska tid som närmar sig. Jag tycker det är en god idé - lägga sig och sova framåt november, och sedan vakna upp igen när de första flyttfåglarna återkommer. Kan inte vetenskapen fixa till det?

Tillägnan

Evo y amigos

Bolivias president Evo Morales tillägnar storsegern (verkar vara bortåt 64-65% av rösterna) i den senaste folkomröstningen "alla världens revolutionära folk".

Glada fanfarer utstötes såväl i den venezoelanska som den bolivianska nyhetsbyrån spalter. Jag kan för lite spanska för att uppfatta de finare detaljerna, men det är klart att den sydamerikanska demokratin fortsätter att utvecklas. Man kan hoppas att de sjaskiga gamla militärdiktatorernas tid är över för alltid.

Morales fick fler röster än när han valdes till president, samtidigt som det finns en stark och ur patriotisk synpunkt förmodligen opålitlig opposition i vissa delar av landet. I bakgrunden finns det nordamerikanska imperiet som nog gärna skulle bryta sönder Bolivia i småstater för att lättare kunna behärska oljetillgångar och andra naturrikedomar. Förhoppningsvis är det slut på det taskspeleriet också. Om Bolivias grannar gör klart att de inte tolererar någon balkanisering mitt i den sydamerikanska kontinenten kan det också hjälpa till.

Varför vann Morales? Hade de fattiga struntat i att rösta hade oppositionen i de rika provinserna vunnit och han hade försvunnit. Nu röstade de fattiga, och det gick som det gick. Man skall ju inte överdriva likheterna med Sverige, men skall vänstern ha en chans att vinna valen gäller det att människorna i de mindre rika områdena pallrar sig till vallokalerna även i det här landet.

Hur bevarar man ett imperium?

Vad skall man ha ett imperium till? Det har en tendens att på sikt kosta mer än vad det smakar, och dessutom kan det få ett tråkigt slut. Alla imperier har förr eller senare fallit samman så prognosen för eventuella nya försök i den vägen ser inte bra ut. Men det finns folk som inte ger upp så lätt.

Tidskriften Mother Jones skriver om ett dokumet som utarbetats av ett gäng inom Pentagon som kallas the Pentagon's Office of Net Assessment (ONA). Det är någon sorts framtidsforskare som försökt lista ut hur USA skall bevara sin imperieställning, och det gör man genom att titta på äldre förebilder: Vad kan man lära av Alexander den stores välde, romarriket, Djingis Khans jätterike och Napoleons kejsardöme? Vad kan man lära sig från dessa gamla väldens metoder?

Den som är lite bevandrad i historia vet ju att Alexanders välde inte överlevde sin grundares död (men i och för sig skapade en högtstående hellenistisk kultur). Napoleon själv överlevde sitt väldes fall – det var kortlivat alltså. Mongolriket som Djingis skapade höll ut under några efterföljare, men mongolerna har ju inget vidare rykte som kulturbärare (vilket kanske inte bekymrar icke-kulturbärarna i Pentagon). Romarriket däremot var ju seglivat – om man räknar med det östromerska riket fanns det i ungefär tvåtusen år, men östrom brukar man bortse ifrån så det fanns väl i ungefär tusen år. Föll ihop gjorde det lik förbaskat. Skälen till detta var flera. Dålig ekonomi, politisk vanskötsel och evinnerliga krig på olika fronter bidrog. - Man kunde helt enkelt dra slutsatsen att ett imperium inte är en god idé, men det har tydligen inte gossarna i Pentagon gjort.

Nu skjuts det intensivt i Georgien. Orsakerna är flera. En viktig faktor är att USA vill ha ett säkert grepp över oljetrafiken från Kaspiska havet, samt baser för en eventuell framtida uppgörelse med Ryssland. Nu stöter alltså två darriga imperier samman i ett oroligt område. Båda har sett bättre dagar och vill återuppliva den gamla glansen – det är inte bra när sådana figurer vill hävda sig. Någon kan tappa huvudet och ta till storsläggan.

Och samtidigt noterar den stora kinesiska draken vad som händer. När de gamla imperiemakterna i Europa slog sönder varandra under Första världskriget – och för säkerhets skull en gång till under det Andra världskriget – klev det nya imperiet USA ut på världsscenen. När USA är på nedgående och Ryssland svagt kan utrymmet för Kina växa. Ur kinesisk synpunkt kanske det inte är helt fel om USA och Ryssland bråkar med varandra och glömmer de asiatiska angelägenheterna för en tid? Då blir det lättare för Kina att återta sin gamla ställning som Mittens rike!

En alternativ linje vore naturligtvis att skrota alla imperiedrömmar, särskilt de som går ut på att behärska världen med väpnad makt. Det skulle frigöra oerhörda resurser som skulle kunna användas på vettigare sätt. Och det mänskliga lidandet skulle bli mindre. Men har man imperiedrömmar väger nog sådana argument ganska lätt.