onsdag 30 september 2009

Grattis på födelsedagen, folkrepubliken Kina


När detta skrives är det väl redan första oktober borta i östra Asien, och Folkrepubliken Kina kan fira att det var sextio år sedan Mao Zedong stod på Himmelska Fridens torg i Peking och proklamerade dess skapande. Genom inbördeskrig, fattigdom och elände började en gammal makt resa sig, men nu i ny tappning. "Kina har rest sig" utropade Mao. Och världen noterade det, med förtjustning eller förskräckelse. Världen började repa sig efter den västerländska kolonialismens och imperialismens härjningar under flera hundra år.

Trots tjatande från den borgerliga västern fortsätter kineserna att hävda att Mao var en stor och betydelsefull ledare. även om han bommade en del väsentliga saker under sina senare år. Mao verkar helt enkelt vara för stor för att sopas undan.

Idag kan kinesiska ledare hötta med fingret åt amerikaner som missköter sin ekonomi. Hade detta varit möjligt om inte revolutionen i Kina hade segrat 1949? Det är tvivelaktigt. Utvecklingen framåt kommer också att bli spännande. Vad händer med råkapitalismen? Kommer Kina att klara av klimatkrisen? Vad händer med demokratifrågor, arbetarnas rättigheter och annat intressant? När slutar man avrätta folk (inklusive obotliga mutkolvar)? Finns det risk för ekonomiska krascher även i Kina? Kan man lita på den officiella statistiken hur landets ekonomi utvecklas? - Som sagt, många och spännande frågor!



En annan bild som kom fram när jag kollade lite slumpvis bland kinesiska foton: Zhou Enlai skakar hand med Ché Guevara i början av sextiotalet. Möte mellan två revolutionärer.

Jinge byter parti?

Det här hänger väl lite ihop med min utgjutelse igår: en av de största vänsterbloggarna, Jinge, hotar att hoppa över till Piratpartiet! Inte så att jag påverkat detta, det skulle förvåna mig, men det är ju ett tecken på en rörelse i tiden.

Med tanke på att Jinge hade över 18.000 läsare under gångna veckan är det inte någon oväsentlig opinionsbildare det handlar om.

De rödgröna tomtarna borde vara bekymrade över den här utvecklingen. Folket vänder ryggen åt dem, går till andra partier eller till sofflocket.

Till och med hövdingarna inom socialdemokratin borde undra vad som pågår, liksom LO. Fanns det någon självbevarelsedrift inom LO borde man ryta till, det är ju LO:s medlemmar och deras anhöriga som finns bland de hårdast drabbade av den nuvarande politiken som Alliansen för. Tänker man bara stå och glo medan Sahlin driver fram nästa nederlag genom att kväva all verklig opposition och alla visioner för framtiden som går längre än Alliansens sjaskiga liberalism?

tisdag 29 september 2009

Vidrig bild och vidrig politik


Den här bilden ser ju riktigt vidrig ut. Inte bara färgerna är fel, det är fel på hela rubbet. Och den där bönan i röd klänning, är inte det en före detta vänsterpartist som hoppat över och gjort karriär hos socialdemokraterna i stället, och nu verkar spana efter en ny pinne på någon annan karriärstege?

Fotot kommer från Dagens Konflikt där en kille som heter Robert Zachrisson (kallas han månne "Socker-Robert" i vardagslag?) har skrivit om vänsterförfallet. Eftersom han är sekreterare i Vänsterpartiet i Trollhättan borde detta ha viss tyngd. Men jag undrar om genierna i partiledningen bryr sig om vad småttingarna på den nivån har för synpunkter. Som den här:

... hela tiden får visionerna stryka på foten när pragmatismen får styra enbart för att passa en liten tyckarelit på ledarsidorna och tv-sofforna.

Men vem vill ha ett parti som inte vågar stå upp för sin politik, även när det blåser? DN möjligtvis men inte för medlemmarna i LO som förlorat rejält på över tjugo års högerpolitik. Tro fan att de är frustrerade när vänster och höger smälter samman till en icke-skiljbar massa som utför beställningsjobb åt topparna i samhället.


Med tanke på hur många människor som läser ledarsidor och tar intryck av dem (jag gissar att antalet är försumbart) finns det ju andra grupper som är angelägnare att vara kompis med. Det har Robert rätt i. På basnivå försöker flitiga basarbetare inom partiet vinna gehör genom daglig agitation, genom att prata med folk. Men vad har det för värde när allt detta kan störtas överända på några sekunder, om partiledningen tror att den kan ligga bättre till hos Sahlin och hennes kompisar genom att plötsligt byta politik och svika gamla principer. Vi har EU-frågan, vi har Afghanistan, vi har hela oförmågan att agera i den ekonomiska krisen.


Livligt skrattande försöker Ohly och Sahlin fixa en ny mandatperiod åt Reinfeldt. Är de riktigt friska i knoppen egentligen? Politiken behöver surpuppor som gör rätt saker vid rätt tidpunkt, inte flamsputtar och skrattande narrar.

Ett par lästips

Här är ett par artiklar ni kan läsa medan jag sysslar med lite andra grejor:

HuffPo skriver om Honduras. Där har det långhalats med Gorillettis kuppregim länge, men nu har den legale presidenten Zelaya ställt saken på sin spets genom att återvända. Kuppregimen svarade först med vanliga metoder från den sortens människor, men börjar nu bli ordentligt nervös. Förhoppningsvis är de där kuppgubbarna snart förpassade någon annan stans.

Och så en lång artikel på bloggen Fragment. Egentligen gör sig inte långa inlägg i det här mediet, men har man något väsentligt att meddela är det förlåtet. Och kanske till och med något att uppmuntra: i stället för bara korta och snärtiga inlägg så kan det sitta bra med något längre och mer eftertänksamt ibland. - Det handlar om verkligheten, den som vi ser och den som vi inte ser, och om medelklassen, denna eländiga ...

måndag 28 september 2009

Den europeiska socialdemokratins dödskamp

Det tyska valets definitiva siffror ser ut ungefär som jag refererade igår kväll. Någon förändring i den tidiga mandatfördelningen har inte inträffat, och den socialdemokratiska katastrofen har fått folk att fundera.

Bland svenska bloggkollegorna har såväl Foto-Lasse som Jinge dragit slutsatsen att det kommer att gå åt helsicke för de svenska socialdemokraterna i nästa års val, och att det kommer att dra Vänsterpartiet med sig i fallet.

Internationellt förväntar sig Richard Seymour ("Lenin") att den här tendensen fortsätter med att brittiska Labour kommer att gå på öronen vid nästa val. Detta parti måste vara ett av de mer skumma och nedgångna bland de gamla socialdemokratiska partierna, så det är nog ingen vågad förutsägelse. Partiledningen borde väl samlas ihop och skickas till krigsförbrytartribunalen i Haag och svara för vad de haft för sig i Irak och Afghanistan.




McLuhan i tänkarpose

Och vad har nu gamla Marshall McLuhan med det här att göra? Jo, man kan ju peka på olika anledningar till att det går utför med de socialdemokratiska partierna. Jag vet inte om han har skrivit något om det, men man kan ju gissa hur han skulle förklara saken. Partiernas stora bas har varit arbetande i industri, handel och andra näringar som förr var ganska manuella och sedan allt mer teknifierade.

Men när elektroniken slagit igenom på allvar betyder det att de gamla organisationsformerna för industrierna radikalt gjordes om - och ibland blev det så radikalt så att hela näringsgrenar sopades bort. Och med dem eroderas den socialdemokratiska väljarbasen. Visserligen kan den leva kvar några årtionden och fortsätta att rösta på partiet av sentimentala skäl, men gradvis försvinner den i det nya datoriserade mediasamhällets brus. Den elektroniska revolutionen kommer att skapa nya tankar hos allt fler människor. Viljan att acceptera den gamla bruksmentaliteten och stå med mössan i hand för brukspatron eller fackets ordförande försvinner.

När betingelserna för den revolution som de socialistiska pionjärerna drömde om verkligen börjar närma sig förstår deras nutida efterföljare inte hur de skall hantera den, de blir gnälliga och konservativa borgare, och då går det som det går. Till och med kärntrupperna börjar tröttna. Finns det då andra partier i närheten som uppträder som die Linke i Tyskland, alltså formulerar alternativ för ett nytt samhälle, kan de segla upp och bli stora. Om dessa "partier i närheten" i stället uppträder som Vänsterpartiet i Sverige eller Socialistisk Venstre i Norge kommer de att drabbas av väljarnas missnöje de också. Att vara stödparti till en svårt sjuk och troligen döende rörelse som saknar självinsikt om sina problem, det är inte en politik att rekommendera. Ändå traskar Ohly och hans vänner den vägen.

Vi behöver ett socialistiskt parti som kan se framåt och skapa hållbara och trovärdiga visioner för framtiden, inte en undergiven dörrmatta för Mona Sahlin och hennes nedgångna gäng av borgare och "arbetarrörelseidkare". Eller om vi nu behöver en bred rörelse underifrån som inte är ett parti, men då vet jag inte hur man fixar det där med regeringar och alla poster som brukar vara politiskt tillsatta. Jan Wiklund som brukar hålla koll på den här bloggen kanske har några tips?

söndag 27 september 2009

Tyska valet ...

... var i själva verket flera: dels till Förbundsdagen, dels till delstatsparlamenten i Schleswig-Holstein och Brandenburg.

En intressant fråga var ju dels hur det skulle gå för förbundskanslern fru Merkel och hennes parti, dels utfallen för socialdemokraterna och vänstern. Utfallet för socialdemokraterna blev i alla fall platt fall, man tappar 75 mandat som sprids ut på de andra partierna. Bland dessa die Linke, som ökar sin representation i Förbundsdagen med 22 mandat, upp till 76 mandat och 12 procent av rösterna. Tidigare bra val i delstaterna var alltså inga dagsländor. Dock verkar man tappa ett par procent i Brandenburg (som tillhörde gamla DDR) men fick representation i Schleswig-Holstein (gamla Västtyskland). Marschen mot det alltyska partiet fortsätter.

Kanske den stora frågan är vad socialdemokraterna tar sig för i det här läget. De har fått en rejäl smäll av väljarna. Hur skall man reagera på det? Sätta sig i ett hörn och sura? Tänker man parera missnöjet med partiets borgerliga politik (jag antar att det kan vara en viktig orsak till tappet) genom att lägga sig ännu längre till höger? Kanske att sätta sig som förlorare och svagare part i en koalition med kristdemokraterna? Det vore visserligen inte så logiskt, men vem säger att socialdemokrater tänker logiskt alla dagar?

die Linke verkar kunna se framtiden an med tillförsikt, särskilt om man inte börjar svaja i viktiga frågor som att trupperna skall hem från Afghanistan och att folket inte skall betala för kapitalets kris.

Elektricitet och global omvandling enligt McLuhan


Samme man som i föregående inlägg. Marshall McLuhan ser lagom fundersamt visionär ut.

Här är ytterligare ett citat ur McLuhans Media. Det är en sådan där kort rundmålning som skulle kunna utlösa en syndaflod av kommentarer, instämmanden, kritik, kompletteringar ...

Den elektriska hastigheten fordrar organisk strukturering av hela den globala ekonomin, i lika hög grad som den gryende mekaniseringen i det tryckta ordets och det förbättrade vägnätets form ledde till att man allmänt antog den nationella enhetens princip. Vi får inte glömma att nationalstatsidén innebar en mäktig innovation och revolution som under renässansen utraderade många lokalt särpräglade regioner och lojaliteter. Denna revolution var nästan i sin helhet en funktion av den ökade informationshastighet som de lösa trycktyperna hade åstadkommit. Nationalstaternas maktsystem skar sig ofta bjärt mot de traditionella myndigheter och de kulturella grupperingar som sakta hade vuxit fram i skilda regioner. Mångnationssystemet hade länge stått i vägen för Europas ekonomiska enande. Den gemensamma marknaden kunde inte komma till stånd förrän efter andra världskriget. Krig betyder accelererade sociala förändringar, på samma sätt som en explosion är en accelererad kemisk reaktion och rörelse inom materian. När nu den elektriska hastigheten styr det industriella och sociala livet, blir explosioner i form av kraschartade kriser någonting fullt normalt. Å andra sidan blir "krig" av gammaldags modell lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskin.

Detta publicerades alltså 1964. Idag kan man ju säga att krig av gammaldags modell är visserligen omöjligt (hoppas vi i alla fall) inom den europeiska unionen. Detta hindrar dock inte samma union att föra krig i Afrika och Asien och ivrigt försöka sälja krigsmaterial överallt.

Men att blixtsnabba elektroniska transaktioner idag gör att "kraschartade kriser" blir något normalt, det vet vi ju åtminstone sedan slutet av åttiotalet. Och går man tillbaka till den stora depressionen som bröt ut 1929 så spelade telegrafen en roll för att få in alltför många spelartyper och gröngölingar på börsen. Vad datorerna gör, det är att höja farten på transaktionerna till ljusets hastighet. Jag undrar om man ens behöver vänta en sekund mellan köp och försäljning av aktier idag, under förutsättning att det händer något med börskursen under den där sekunden som får datorn att på egen hand utlösa säljkommandet? Och detta bara bråkdelar av en sekund efter att den köpt?

Just det ohyggliga farten, sammankopplingen av hela Jorden till ett elektroniskt nervsystem som är en förlängning av våra gamla mänskliga centrala nervsystem, och vår bristande förmåga att parera och styra denna rasande snabba process - däri ligger nog mycket av grunden till vilsenheten vi känner i dagens värld. McLuhan skrev för att upplysa oss om det som vi bara ytligt upplevde. Inte håller hans resonemang helt ut, men vad gör det? Det är bättre att kunna peka ut ungefär vad som händer, och i stort sett ha rätt, än att ha rätt i diverse detaljer men missförstå de stora sammanhangen. Därmed ligger han i samma läge som Marx och Engels.

fredag 25 september 2009

Ett citat, två bloggtips och deras sammanhang


Marshall McLuhan 1911-1980

Här är tre saker som skenbart är isolerade från varandra men som hänger ihop. Först ett bokcitat, sedan tips om två intressant bloggar som du kan läsa medan jag håller på med andra saker:

1. I sin epokgörande bok Media från 1964 skriver Marshall McLuhan:

Föreställningen att egennyttan ger skarpare blick för och kontroll över förändringsprocesserna är fullständigt ogrundad, vilket bilindustrin bär vittne om. Här finns en värld av efterblivenhet lika säkert dömd till nedslitning och undergång som vagnmakarverkstäderna år 1915. (Svenska nyutgåvan 2001, sidan 224.)


Jösses, detta tryckte första gången 1964! Då fanns inte datorer, det var "datamaskiner" som var stora som radhus. Flera radhus. McLuhan skrev om hur den tekniska revolutionens fragmentering och serietillverkning höll på att övergå i något nytt, den elektroniska samhällets ständiga här och nu. Och i den processen skulle inte bilen, som byggde på hjulet som i sin tur var en utbyggnad av människans fötter, klara sig så bra. Den hade bara några tiotal år på sig.

En del människor skäller på det svenska stödet till krisindustrier (varv och järnverk) en gång i tiden, och påstår att det skulle vara bortkastade pengar. Helt bortkastade var de väl inte, men man kan ju jämföra med senare tiders "krispaket" för att hålla de döende bilfabrikerna vid liv. Det kanske hade sett annorlunda ut om politikerna hade läst sin McLuhan och varit mer visionära för 20-30 år sedan. Då kanske de gamla svenska bilfabrikerna hade lagts ned till förmån för framtidsindustrier för länge sedan!

Jag återkommer nog till salig McLuhan. Olyckligvis dog han 1980, strax innan den stora nätrevolutionen började.

2. Ett bloggtips. Läs gärna Res Publica. Den presenterar sig så här:

Res Publica handlar om utmaningar och möjligheter för den offentliga sektorn bortom New Public Management, med fokus på offentlig förvaltning, välfärdsfrågor och e-demokrati.

Den ene skribenten här är arkitekt, den andre statsvetare. Res Publica är latin och betyder ungefär "den offentliga saken", men det visste du väl redan. Ett förhoppningsvis aptitretande citat:

Att samhället är byggt av någon och därför också kan förändras och läsas som en produkt av tidigare generationers val, det är den mest omvälvande erfarenheten man kan göra i samhällskunskapen. Det är ingen självklarhet, det är någonting man måste lära sig och komma till insikt om, om datorspelsgenerationen är bättre rustad att göra det (liksom flitigt nätsurfande ungdomar tenderar att vara bättre rustade att skilja bluffsidor från seriösa sidor och göra en sekundsnabb värdering av en källas trovärdighet) - då har vi tagit ett stort steg framåt.

De inlägg jag läst handlar bland annat om nätdemokrati, hur information och idéer kan skickas fram och åter mellan medborgare och myndigheter/valda företrädare. Kanske bäst att genomföra projekten snabbt, innan liberalerna avskaffar medborgarskapet och utnämner oss alla till "kunder"!


3. Ett bloggtips till. Kommunisternas blogg. Där skriver ofta Astrid Boman. Jag vet inte mer om Astrid än de få personliga data hon ibland låtit undslippa sig, men jag får visionen av ett rejält fruntimmer. En sådan där vanligen snäll och sansad tant som man såg när man var barn, men en som också kunde bli fly förbannad och slå näven i bordet om någon uppträdde dumt eller var elak mot någon annan som inte kunde försvara sig.

Vilka är elaka: jo, sådana som "kommandoran" Husmark Persson. Vilka drabbas? - Sjuka, arbetslösa, handikappade, sådana som har svårt att försvara sig.


Och hur var det med sammanhanget då? Jo, McLuhan skrev om industrisamhällets undergång på grund av elektroniken och ett nytt samhälles uppkomst, Res Publica utforskar en del fina möjligheter som kommit med informationsrevolutionen, medan Astrid Boman beskriver de olyckor som drabbar människor som sparkas åt sidan i den här processen. Helhetsbilden är viktig. Om vi inte ser den blir vi som amerikanerna som bara såg tigern, till skillnad mot kineserna som såg hela bilden, vilket jag beskrev här. Och eftersom Volvo kanske blir kinesiskt kanske vi bör lära oss tänka lite mer åt det hållet.

torsdag 24 september 2009

Två intressanta artiklar om Iran

Varför blir det ingen riktig skjuts i kampanjen mot Irans teokratiska regim? Varför framstod motdemonstranterna på al-Qudsdagen (den dominerande gruppen av dem i alla fall) mest som en tarvlig och snudd på bajsbrun samling? Varför var de mer förkrympta av hat än uppfyllda av revolutionär folklig glöd?

Kanske väsentliga upplysningar finns i de här två artiklarna:

I Norge sitter Ali Esbati och skriver om Ahmedinejad och läget i Iran. Enligt Alis rapportering (som säkert är pålitligare än den som kommer från vanliga anständiga borgerliga media) har presidenten nu bestämt sig för att spåra ur och hämningslöst dra den antisemitiska valsen. Rasismen finns, som Ali påpekar, i vissa kretsar i och utanför Iran:

Vad får då utspelet för effekter? En är troligen att Ahmadinejads kidnappande av Palestinafrågan för egna inrikespolitiskt reaktionära syften försvårar den propalestinska ståndpunkten i Iran. Det finns redan en viss grad av antipalestinska strömningar i Iran. De är starkt kopplade till en negativ syn på araber och det arabiska i allmänhet – med klara chauvinistiska och rasistiska övertoner. Det är knappast ett dominerande förhållningssätt – och det är ganska tydligt bundet till de övre mellanskikten (något som får det att verka större än det är i återspeglingen i medierna och genom den iranska diasporan).

Jojo, det var de där diasporafigurerna som ylade som galningar och kastade saker på Sergels torg! Och när jag pratade med en lönnfet iransk donna som lindat in sig i iranska flaggan dolde hon inte sitt arab-hat.

I London finns Richard Seymour som också tar upp presidentens antisemitiska utgjutelser, och hur palestinier har en annan syn på den nazistiska förintelsens betydelse för deras egen situation. Men han nämner ytterligare en intressant aspekt:

There is, moreover, a critical context to Ahmadinejad's remarks. First of all, the government is proceeding rapidly with its privatization programme. It is similar in many respects to the programme visited on Russia under IMF control in the 1990s, and is generating a similar class of state-connected 'oligarchs'. In general, the Iranian hard right accentuates external threats just at the point when it is expropriating public goods far more quickly than even the 'Washington Consensus' would recommend.


Slutsats: hade det suttit en vänsterrevolutionär regim i Teheran hade det varit ett sjuhelvetes liv med en helt annan ljudvolym än vad vi hör nu. För inte fasen petar miljonärsmullorna på den heliga äganderätten - förmodligen petar de hellre på den heliga Koranen! Men offentlig egendom lägger de gärna vantarna på! Och i den inställningen har de ju världens marknadsliberaler på sin sida.

Det måste kännas lite taskigt i alla fall för goda borgare att kritisera en borgarregim som så exemplariskt privatiserar och slår ner arbetarprotester, och därför blev motdemonstranterna i söndags så ynkliga. För när de skriker sitt hat mot mullorna slår ekot tillbaka mot dem själva. Bara för att två gäng slåss behöver de inte vara olika. Den kan i själva verket vara väldigt lika varandra, och helt enkelt slåss om vem som skall vara högsta hönset på gödselstacken.

Och, kanske cynisk som jag är ibland, så tror jag att skulle de här monarkisterna ta tillbaka makten i Iran skulle mellanskikten i dagens iranska teokrati lugnt kunna sitta kvar. De kanske kan byta etikett, kalla sig SAVAK i stället för Basji, men resultatet blev nog detsamma - fortsatt förtryck av småfolket.

onsdag 23 september 2009

Sommarens sista ärla?


Så bra kamouflageteckning! Sädesärlan på den grå stenen med lavafläckar ser nästan själv ut som en sten med sotlav. Men där är den på en bergknalle i Flemingsberg tidigare idag. Är det sommarens sista ärla som snart skall dra iväg söderut?

Ur fågelskådarteknisk synvinkel är det en skruttbild, oskarp och eländig. Men så blir det när man fotograferar med en liten fickkamera och inte kånkar omkring på ett stort tungt monster. Jag tycker ärlan som nästan försvinner in i stenen symboliserar sommaren som nu ohjälpligt gått mot sitt slut (om vi inte får några fina efterslängar framåt oktober, sådant händer ju ibland).

Strax bredvid finns en damm, och där jagade (sommarens sista?) trollslända. Väderrapporterna nämner snö i norr. Burr.

Det här kanske blir sista inlägget om al-Qudsdagen

Jag gjorde väl klokt i att inte presentera det här inlägget som det absolut sista i diskussionen om al-Qudsdemonstrationen. Jag tycker det här känns som en varböld. Och den mest infekterade delen är den dominerande gruppen av exiliranier som fanns bland motdemonstranterna. Det kan man inte bara smita förbi genom att hänvisa till att andra var där.

Det pratas ju om "barnperspektiv" numera, men mindre i det här fallet. Ändå var även barn målet för saker som kastades och skällsord som skreks. Varför detta hat? Är det bara för att man tycker illa om den teokratiska regimen i Iran, eller finns det något annat och fulare i bakgrunden?

Kan det vara så att vi såg det vitglödgade hatet hos en grupp som förlorat privilegier som överskikt, som är van vid att pengar och ras avgör det mesta? Om det är så kan man befara att de tar till vilka metoder som helst, och att ge sig på barn från grupper som de betraktar som mindre värda. Och det leder vidare till frågan, som jag väl berört tidigare, hur man skall se på aktiviteterna hos vänster- och palestinaaktivister som också fanns bland motdemonstranterna. Kunde motdemonstrationen bara fortsätta när en del av deltagarna for fram som vore de AFA-Iran? (Ett monarkistiskt-fascistiskt AFA då.)

I komentarerna till det här inlägget skriver Mohamed Omar att "Orsaken att barn var med var att vi väntade oss en lugn och fredlig demonstration. Att den blev otäck för barnen beror uteslutande på den angripande hopen. Vi kunde inte föreställa oss ett sådant hat och en sådan aggressivitet. Barnen blev chockade." Jag är kritisk mot att barnen var med, och jag förstår att de inte mådde bra av det här. Jag jämför en del av motdemonstranterna med en gallskrikande nassemobb, bättre var de inte. Undrar om barnen kunde sova den kvällen. Vad får de för uppfattning om iranier, om sin egen position i samhället, sitt eget värde?

En del saker förstod jag, som de idiotiska slagorden mot Hetzbollah, men kan någon gissa vad det betydde när iranierna skrek något som lät som "månso e gånso" eller "julklappar"?

Så här gick det i valet ...

... i min hemförsamling. Notera att Sverigedemokraterna inte fick en enda röst. Dessutom ökade andelet röstande med ett par procentenheter sedan 2005. Detta gällde även för vänstern, men eftersom andra ökade ännu mer tappade man ett mandat i församlingen. Valdeltagandet har till och med ökat en del sedan förra gången, vilket går mot den allmänna tendensen i riket i stort.

Undrar om Vår Herre sitter och river i sig i skallen och undrar över hur valresultatet skall tolkas. I församlingen är vänstern mycket större än för landet i stort, där fick man drygt en procent bara i valet till kyrkomötet. Kalenderbitaren går givetvis in här för att via olika flikar ta sig fram till valresultat på olika nivåer.

Som släktforskare och med släkt från många håll i landet tog jag mig en titt på vad som hänt i olika församlingar. I Västra Ed i Småland ställde ett parti (ursäkta: nomineringsgrupp) upp och fick originellt nog hundra procent av rösterna. Därifrån kom morfarsmor. Hennes gubbe, morfars far alltså, kom från Hed i Västmanland. Där fick jag leta och trodde att församlingen hade försvunnit. Den var dock hopslagen med Skinnskatteberg och Gunnilbo (där det också fanns släkt i gamla tider och borde finnas det nu också). En försvunnen församling i Västmanland har tydligen återuppstått, nämligen Malma, där jag hade släktingar såväl på gårdar som järnbruk.

Med viss bävan tittade jag på Jämjö och Ramdala i Blekinge - Blekinge har ju lite taskigt rykte för högerextremism. Men inga ruskigheter fanns i valutslagen där. Och det var ju bra. Farfars far kom från Jämjö och hans far från Ramdala. Må de vila i frid.


Nåväl, så här blev det i Högalids församling:

Andel röster i procent

2009
2005
Gröna Kristna i Stockholms stift
4.35%

Vänstern i Svenska Kyrkan
13.74%

Röstfördelning


20092005 (Se val 2005)
Nomineringsgrupp%AntalMandat%AntalMandat
Arbetarepartiet - Socialdemokraterna 37.938891034.816778
Centerpartiet 2.90681
Folkpartister i Svenska kyrkan 10.24240315.062934
Gröna Kristna i Stockholms stift 4.351021
Kristdemokrater i Svenska kyrkan 8.9220927.921542
Moderata Samlingspartiet 21.93514526.795217
Vänstern i Svenska Kyrkan 13.74322315.423004

Röstredovisning

Valdeltagande:
2009: 13.8%
2005: 11.2%
Förändring valdeltagande: 2.6%
Antal valdistrikt vars röster redovisats: 6 av 6
Antal röstberättigade: 17 565
Avgivna röster: 2 428
Giltiga röster: 2 344
Ogiltiga röster: 84

tisdag 22 september 2009

Sista funderingen om al-Qudsdagen (hoppas jag)


Från jättedemonstrationen den 10 januari 2009 i Stockholm


Det som hände i söndags visar på en brist som borde kunna gå att åtgärdas. Nu är jag inte demonstrationsarrangör och inte så bra att räkna ut sådana här sammanhang, och kanske har jag fel, men skulle det inte vara möjligt att göra så här ... ifall några tokar tänker dra igång en ny palestinademonstration till stöd för teokraterna i Iran ...

Problemet i söndags var inte den lilla demonstrationen, problemet var att det fanns monarkistiskt drägg bland motdemonstranterna, och de tilläts dominera. Det har uppgivits i olika bloggar att diverse vänsterfolk också fanns bland motdemonstranterna, liksom palestinaaktivister, men det märktes knappt. Och det var felet. Jag såg en skylt med palestinsk anknytning och en trotskistisk flagga och en kommunistisk banderoll, men jämfört med monarkistflaggorna var det inte så mycket. (Det kan ha funnits ytterligare bra paroller med arabisk eller persisk text, men det kan jag ju inte läsa.)

Motdemonstrationen borde ha fyllts med protestbanderoller mot Israel och plakat för Palestina och palestinska flaggor. Monarkistiska bråkmakare och äggkastare borde ha sparkats ut (eller släpats iväg till närmsta polis för åtgärd). Motdemonstrationen skulle ha blivit en protest mot Israels politik mot palestinierna, inte en uppvisning av antidemokratiska, rasistiska och reaktionära iranier. Och det hade inte blivit en vinstlott för Israel. Eller tänker jag fel här?

måndag 21 september 2009

Fler funderingar om al-Qudsdagen


En liten flicka bakom en stor polis. Jag tycker det var fel att ta med barn och utsätta dem för sådant här. Att det fanns barn bland demonstranterna avhöll inte några av de iranska "hjältarna" till motdemonstranter från att kasta saker. Vi kanske skall vara glada över att det inte var brinnande fosfor eller splitterbomber som kastades? När hård kritik riktas mot demonstrationen (helt riktigt, den var skadlig och ansvarslös och mer en reklampelare för teokraterna i Iran) kan också hård kritik riktas mot en del element bland motdemonstranterna. Jag fick intrycket av mobb - inslagen av artikulerad och eftertänksam kritik fanns, men de var få.



Jag ser att några av de foton jag presenterade här har vandrat vidare till Mohamed Omars blogg i ett par av hans inlägg om den eländiga al-Qudsdemonstrationen. Det bjuder jag på.

Det som bekymrar mig och gör mig nedslagen är att palestinierna hela tiden hamnar på den förlorande sidan. Och till slut är jag beredd att häva ur mig något i den här stilen:

Vi säger hela tiden till palestinierna att "ni får inte göra det där och ni får inte göra det här" men vad händer sedan? Vi berömmer palestinierna när de får slag efter slag - så länge de inte försvarar sig. Men ve den palestinier som skriker ut sitt hat och smärta mot förtryckarna och sedan höjer en hand för att försvara sig, då rycker vi genast ut för att hjälpa det israeliska stöveltrampet. Palestinierna skall vara snälla helgon och låta sig dödas eller fördrivas, då kan vi tala vackert om dem. Men de som inte vill vara helgon, slaktoffer ... Varför skall de överhuvud taget lyssna till oss när valsen går på det sättet hela tiden? Då kan de lika gärna strunta i allt och gå ut på torget tillsammans med nynazister och islamister och bara ge fan i alla hycklande prediktanter i det finliberala dårhuset!


Är det fel att resonera på det sättet? Eller är det liberalernas hycklande som är det stora felet?

Ett delsvar till frågan: varför föll Sovjet samman?


Leonid Vasiljevitj Kantorovitj, sovjetisk matematiker, mer data finns här på Wiki


Att det gick illa för Sovjetunionen kan tillskrivas ett antal olika faktorer. Jag upptäckte av en händelse en av dem i en dödsruna efter en avliden US-amerikansk matematiker, George Dantzig. Han var pionjär i det som kallas lineär programmering, ett hjälpmedel för planering. Här är fortsättningen i runan, skriven av en professor vid Linköpings universitet.

George Dantzigs vetenskapliga verksamhet har haft en enorm betydelse. I Sovjetunionen gjordes motsvarande upptäckter av K V Kantorovich. Hans resultat förblev okända utanför östblocket. Sovjetunionen var en planekonomi. Kantorovich försökte övertyga ordföranden i plankommissionen Malenkov, att hela sovjetekonomin skulle kunna optimeras med dessa nya metoder. Men Malenkov trodde inte på idén. Och det var nog klokt.

Linjärprogrammering och skuggpriser förutsätter nämligen att fabrikscheferna lämnar korrekt information om kapaciteter och begränsningar.

I den sovjetiska planekonomin var i stället fabriksledningens mål att få en femårsplan som kunde överträffas. Frestelsen att underskatta den verkliga kapaciteten för att vara på den säkra sidan fanns där säkert.



Georgij Malenkov


Vad runan skriver är nog korrekt. Sovjet hade en tidig dataindustri, man hade skickliga matematiker, man hade möjligheter att lyfta upp planekonomin på en mycket högre och effektivare nivå. Men problemet var bossarna i industrin, som samtidigt var lokala partibossar och ville sköta sina egna kungariken utan alltför mycket inblandning uppifrån. De hade växt upp till ett priviligierat skikt under stalintiden, och från skikt höll de på att utvecklas till härskande klass i kraft av sin kontroll över produktionsmedlen. Jag misstänker att detta i grunden var viktigare än målet att ständigt överträffa femårsplaner vars planmål ändå nästan aldrig blev definitiva.

Det var ingen naturlag att Sovjet skulle misslyckas. Ideer och resurser fanns för ett nytt språng framåt. Exempelvis det tidiga rymdprogrammet visade vad man kunde göra. Men i och med att ekonomin i stora drag fick lunka på som tidigare, med stora inslag av dålig planering, kunde de västliga ekonomierna dra ifrån på allvar från sextiotalet. De fick ett försprång som Sovjet aldrig kunde ta in på. Samtidigt blev nomenklaturan, som innehöll bland annat industriledarna, en alltmer förborgerligad grupp, och när Sovjet föll ihop kunde de helt enkelt stjäla mycket av det som fanns kvar. Sett ur den här synpunkten var det alltså den högsta ledningen i Sovjet som i början av 1950-talet, genom att inte ta itu med resursmörkning bland höga industriledare, beredda vägen för sina efterträdares undergång några årtionden senare.

Det finns andra aspekter av varför Sovjet inte lyckades med de långsiktiga målen. Jag kanske återkommer om det.

söndag 20 september 2009

Fortsatt utveckling av bloggsidan

Jag har tagit bort den del av bloggsidan som innehöll länkar till folk som länkat till mig. Den är ersatt av blogglistan i stället, där det såväl finns sådana som länkat till mig som andra gynnare med tänkbar intressant läsning. Har du en känsla av att du kanske inte finns med på blogglistan men skulle vilja vara med så skriv till mig. Verkar skälen tillräckligt hjärtskärande kanske jag faller till föga! Eller om du upptäcker att du är med på listan men för allt guld i Småland inte vill vara med ... Adressen är bjornbrum@telia.com

Och jodå, det finns rätt många ytterligare bloggar som jag vill ha med på den där listan, men Rom byggdes inte på en dag, om vi säger så!

Vinnare på al-Qudsdagen? - Israel?

Jag tog mig ner till Sergels torg för att se hur det skulle bli med al-Qudsdagen, som jag skrivit om tidigare. Tog en massa bilder, varav en del läggs upp här. Jäkla hästjobb, det gör jag inte igen i första taget! Klicka på dem om du vill se dem i större format.

Det allmänna intrycket var att den palestinsk-iranska al-Qudsdemonstrationen var lite mindre än den vad jag kunde se huvudsakligen exiliranska motdemonstrationen, och det hela blev i stort sett bara ett allmänt skrikande. Talen gick inte att höra, och många bilder som jag tog är från långt håll på grund av avspärrningarna. Det var nog tur att det fanns poliskedjor, annars hade det väl blivit slagsmål. Många verkade väldigt aggressiva, och det kändes inte så trevligt. Vid ett tillfälle stack jag och någon annan in armarna mellan ett par gossar som höll på att braka ihop, och jag knuffade till en som kastade någonting.

Och vilken nytta hade de som borde ha varit demonstrationens kärna av det här - palestinierna? Inte så mycket tror jag, det här blev åtminstone en lågvinst till israelerna igen.



Företrädare för ännu en av dessa dubiösa färgrevolutioner?




Rättvisepartiet Socialisterna (trotskister) var på plats med röda fanor. Tror det fanns iranska kommunister där också.



En knuten näve är ett klart budskap




Någon slag mulla-karikatyr





Suddig bild, men bättre blir det inte med min fickkamera. Här kommer al-Qudsdemonstrationens tät nedför trapporna till Sergels torg




Detta "livade" upp stämningen bland motdemonstranterna




Rampen från Drottninggatan ned mot torget var avspärrad. De som försökte klättra upp där fick klättra tillbaka igen.




Suddigt, som sagt, men det ser ut som Mohamed Omar försöker säga något. Men det var inte mycket som hördes i oväsendet. Notera kvinnan som försöker gå ner med en barnvagn alldeles bredvid. Det fanns en del barn i demonstrationen. Jag tycker inte de borde ha varit där, i den tidvis ganska otäck stämning som rådde.




Det stavas Message, irankoling! I bakgrunden Hetzbollahs gula flagga. Av någon anledning gastade iranierna slagord mot Hetzbollah hela tiden. Undrar vilka de där iranierna var egentligen - det fanns ju flaggor från shahtiden där bland annat.




Mot Drottninggatan hade polisen byggt något som påminde om en vagnborg för att hålla tillbaka eventuella inbrytningar från det hållet.




Det var svårt i kaoset att uppfatta vad som hände på talartribunen. Ibland var den här flickan uppe och ropade slagord. En stor del av det hela gick ut på att ropa slagord. Om det inte går att föra meningsfull konversationen kan man lika gärna skrika slagord mot varandra. Undrar om den urgamla konflikten mellan araber och perser finns i bakgrunden också.




Nix, det är inte solen därborta, det är en stor bild av Klippmoskén i Jerusalem som bärs nedför trappan. al-Quds är det arabiska namnet för Jerusalem. Tre religioner skandaliserar Jerusalem genom att påstå att den är deras heliga stad. Kanske lika bra att riva skiten?




Jag antar att det där är Mohamed Omar och demonstrationsledningen. Någon verkade hålla en muslimsk bön. Jag undrar om det tillhör god ton att gallskrika även då, som iranierna gjorde?





"Easy to love" - tjaaa?




Tummen ner och hat snarare!





Där har vi en bra fråga! Skall det någon gång få israeliska politiker och militärer att svara för vad de har gjort inför en opartisk domstol?




Och vem kan protestera mot detta?




"Här börjar världen". Bilden visar ungefär hur stor al-Qudsdemonstrationen var.

'

Utan kamp ingen rättvisa - men hur går det om kampen förloras?




Jo, det här klarar du att läsa. Ett otrevligt inslag med al-Qudsdemonstrationen var att bruna element var inblandade i det hela.



Det handlar alltså om det milt sagt egendomliga umgänge som Mohamed Omar, här vid mikrofonen, har skaffat sig det senaste året. Undrar hur mycket han bryr sig egentligen? Jag brukar se honom som springpojke åt Israel, men varför inte springpojke åt regimen i Teheran också? Det ena kanske inte utesluter det andra, hur egendomligt det än låter.





"Hästjobb" skrev jag inledningsvis. Och här är hästskit, från polishästarna.




Demonstrationen. Där stod de och skrek åt de som stod runtomkring och skrek. Och vad kom ut av detta? - Fy fan!




På tal om brunt ... Vad hade du här att göra, Lars Wilhelmson?




"Stop killing" folk över huvud taget, kan vi väl säga!




På andra sidan gatan höll några iranier från en knasfraktion hungerstrejk.

Har röstat


Att rösta i kyrkovalet är inte konstigare än att rösta i andra val. Det är kanske det som är lite konstigt? Det finns ju en ideologisk överbyggnad här som ser annorlunda ut än i vanliga politiska församlingar (även om en del politiska tokar i kommuner och riksdag uppträder som om de vore styrda av en gudomlig makt i form av Mammon).

Nåväl, nu har jag fixat det i alla fall. Genom att rösta på någon som kallas "Pyret" har eventuella röster på Sverigedemokraterna fått något lite mindre tyngd när rösterna sammanräknas. Alltid något.

Demokrati och svenska kyrkan har sämre historiska rötter än demokrati och frikyrkorna. När man studerar utvecklingen mot demokrati, mot folkligt deltagande i styrelse av landet, spelar frikyrkorna en roll, tillsammans med andra folkliga rörelser utanför den gamla maktens portar. I frikyrkor, nykterhets- och bildningsorganisationer, fackföreningar och andra organisationer lärde sig folk tala och lyssna till varandra, argumentera, organisera, skriva protokoll ... alltså demokratins praktiska grunder. I den gamla statskyrkan var det sämre. Det fanns kyrkstämmor där bönderna satt med, men ofta tog ändå prästen enväldigt beslut om vad som skulle göras eller inte göras.

Men nu finns det inga "frikyrkor" längre - alternativt kan man säga att alla kyrkliga samfund är frikyrkor i och med att statskyrkan avskaffats. Och därmed blir även demokratin i vår gamla svenska kyrka viktigare.

lördag 19 september 2009

Det glömda valet - men är det helt oväsentligt?


Ett himmelskt höstljus strömmar ner över församlingskyrkan

Jag har skojat något om morgondagens kyrkoval här och här. Det brukar kallas "det glömda valet", för att inte mer än tiondelen drygt av de röstberättigade brukar rösta. Det var visst klagomål att Mona Sahlin åker på någon fest i Spanien i stället för att kämpa för socialdemokraterna i kyrkovalet, men jag tror inte den kritiken kommer att få särskilt stor verkan. Möjligen bland mentalt otillräkneliga sossehatare då?

Men är valet helt bortkastat? Vi kan väl säga att till skillnad mot EU-valet så är det i alla fall inget negativt och folkfientligt val. Vad det gäller EU så finns ju misstanken att det egentligen mest handlar om att eliten i Sverige vill befria sig från otrevligt demokratiskt inflytande från det svenska folket, och då är det bra att försöka få över så mycket makt som möjligt till någon plats utanför Sverige och utanför folkets kontroll. Så är det inte med kyrkovalet. Kyrkan finns här och kommer inte att genomföra någon "outsourcing".

Jag har svårt att se något negativt med kyrkovalet. Det kan bero av att svenska kyrkan numera är ett fristående samfund som inte har mycket makt (från att tidigare ha varit en statskyrka vars eventuella makt bestämdes av staten). Nu kan kyrkan mest fungera som en moralisk påtryckande instans. Sedan är det frågan om detta kan vara positivt eller inte.

Månne det finns en och annan övervintrande kulturliberal som finner något att kritisera i kyrkan. Och då inom kyrkan någon övervintrande kulturkonservativ person som säger något som får kulturradikalen att veva igång. Men det verkar tröttsamt och överspelat. Jag känner inte till hur statistiken ser ut, men skulle kyrkan fungera längre utan kvinnoprästerna exempelvis?

Det är ju i själva verket så att kyrkan är en väldigt stor organisation och faktiskt en av de få stora sammanhållande krafterna vi har kvar i Sverige. (Tag värnplikten exempelvis - gradvis nedplockad och numera borta.) De flesta riksdagspartierna - eller snart kanske alla - ägnar sig åt att krypa för utländska organisationer som EU och NATO. Att svenska kyrkan på samma sätt skulle medvetet sälja ut svenska folket - är det troligt? Man kanske skulle säga åt kulturliberala kulturradikaler att hitta på något annat att angripa?

Nu är det 94

Till och från rapporterar jag hur det står till på bankkrasch-fronten i USA. Den senaste noteringen för fall där deras finansinspektion gripit in är nummer 93 och 94. I någon tidigare artikel (som jag slarvat bort) påtalades att slakten av småbanker skedde snabbare under krisen i början av nittiotalet, men den här gången har man hittills tagit det lugnare för att inte skrämma upp folk. Man stänger hopplösa banker på fredagarna, rekonstruerar dem under helgen och ser till att kontoren kan öppna med nya ägare på måndagen. Det är ju bra för kunderna, och man slipper scener med uppjagade människor som stormar bankerna för att försöka rädda besparingarna. Sådant kan visserligen vara underhållande på TV men samtidigt också politiskt farligt.

Men nu kanske takten höjs. Dessutom verkar listan på fallfärdiga banker ha ökats. Det uppges finnas 416 banker på finansinspektionens hemliga (?) lista över problemfall nu, mot 305 i början av året. Nu verkar det mer vara dåliga lån på kommersiella fastigheter än privatlån som tynger bankerna.

Och så kan man ju spekulera över hur kapitalismen i USA totalt mår av serien av bankkrascher. Svaret beror väl av var man tittar. Medan arbetslöshet, skuldsättning och annat plågar stora delar av befolkningen finns det en liten elit som lever gott. Tittar man på vissa grupper av finans- och börsfolk kanske "krisen är över". För folket i stort kanske den just börjat. Det är verkligen en ekonomi som är delad mellan "Wall Street" och "Main Street". Inte undra på att en del människor blir som galna och bara skriker rätt ut, skriker vad som helst, medan landet faller i bitar omkring dem. I bankkrisens kölvatten växer åter de desperata stämningarna. Rätt vad det är kanske någon börjar skjuta också.

Läs också vad Robert Reich skriver om Wall Street ett år efter krisens utbrott och kraven på förändringar.

Let's be clear: The Street today is up to the same tricks it was playing before its near-death experience. Derivatives, derivatives of derivatives, fancy-dance trading schemes, high-risk bets. “Our model really never changed, we’ve said very consistently that our business model remained the same,” says Goldman Sach's chief financial officer.

...

But, like the health care industry, Wall Street has platoons of lobbyists and an almost unlimited war chest to protect its interests and prevent change. And with the Dow Jones Industrial Average trending upward again -- and the public's and the media's attention focused elsewhere, especially on health care -- it will be difficult to summon the same sense of urgency financial reform commanded six months ago.

Yet without substantial reform, the nation and the world will almost certainly be plunged into the same crisis or worse at some point in the not-too-distant future. Wall Street's major banks are already en route to their old, dangerous ways -- now made more dangerous by their sure knowledge that they are too big to fail.

fredag 18 september 2009

Björnbrum - nu med blogglist

Idag har jag inte skrivit något på den här bloggen och det torde den av ordbajande uttröttade mänskligheten notera med djup tacksamhet. Däremot kan den uppmärksamme läsaren notera att det på högersidan numera finns en s.k. blogglist. Ännu har jag inte skrivit in alla bloggarkollegor som jag vill ha med, men hav tålamod - alla skall med!

Undrar om även mina antagonister skall få komma med där, bara så att folk kan hoppa direkt till dem och se vilka uslingar det rör sig om? - Vi får se, jag börjar i alla fall med de mer sympatiska partiklarna i bloggosfären. I dagarna har jag upptäckt flera nya intressanta vattenhål i sagda sfär. Jag förstår helt enkelt inte hur vissa människor kan tycka att det bara är strunt på bloggarna. Det är nästan en prestation att inte hitta de bra platserna. Det finns ju fler än vad man har tid att läsa - elände, elände, men ett trevligt elände. (Sedan finns det ju knäppskallar, men som sagt, man kan gott strunta i dem! Varför äta mögligt barkbröd när det finns gräddtårta?)

Följande bild har inget med det tidigare skrivna att göra. Jag tycker bara det är trevligt med en rytande fors i fjällen.


torsdag 17 september 2009

AIPAC - en egen dagordning?

Man kan ju alltid försöka vara lite källkritisk och undra vem som skriver, och med vilka syften? Är det korrekta uppgifter, är det viktiga uppgifter, vem kan tjäna på att de offentliggörs? Som exempelvis den här artikeln på Huffington Post som handlar om förhållandet mellan USA och Israel och särskilt vilken roll den kända proisraeliska påtryckargruppen AIPAC spelar i USA.

Författaren säger sig ha arbetat flera år hos AIPAC. Han inleder med att citera den israeliske krigsministern ("försvarsminister" låter illa med tanke på vad den mannen haft för sig) Ehud Barak som hävdar att Iran inte utgör något "existensiellt hot" mot Israel.

Barak concluded: "Israel is strong, I don't see anyone who could pose an existential threat,"

The threat, of course, is not to Israel's existence but to Israel's status as the region's only superpower, able to do whatever it wants whenever it wants to.


Och det låter ju ungefär som vad många redan har sagt, fast de då har riskerat att bombarderas med argument av hitler- och antisemittypen. Eller herr Barak kanske också blir befordrad från en rikligt dekorerad militär till kategorin "självhatande jude"?

Nåväl, sedan följer i artikeln ett resonemang som i korthet går ut på att AIPAC i mindre grad talar för Israel men i stället har sin egen agenda som inte ens behöver tjäna Israels intressen utan faktiskt saboterar dem i vissa lägen. Det handlar om att främja AIPAC som mellanhand mellan de två länderna, helt enkelt, och därmed bli högsta hönset på gödselstacken.

Jag antar att det är rätt normala byråkratiska principer som gäller. En organisation bildas, stadgar sig, blir självgående, och till slut blir organisationen sitt eget mål. Visserligen hittar den på nya uppgifter (ta NATO:s omvandlingt från nordatlantisk till världsomspännande krigsorganisation exempelvis) men dessa nya uppgifter syftar till att organisationen i sig skall fortsätta att leva och utvecklas. AIPAC kan tänkas se ständigt nya konflikter, där USA och Israel är inblandade, som en förutsättning för den egna existensen. Även om ledande grupper i Israel och USA vill minska på krigsdanserna vad det gäller Iran kan AIPAC:s ledning anse att organisationen främjas av ett nytt krig. Då agerar man stenhårt för det.

En annan aspekt är ju att det finns en stor och märklig pro-israelisk hejaklack av evangelikala kristna ("tokkristna" kallas de av mindre finkänsliga kritiker) i USA. De har väl fått för sig att några rejäla bombsmällar i nukleär klass skall få Jesus att återvända till Jorden och få en massa judar att omvända sig, och så skall ett nytt gudsrike uppstå. Och de är redo att hjälpa till så gott det går, bland annat genom att stödja AIPAC. Men om såväl de israeliska som US-amerikanska regeringarna drar öronen åt sig kanske svängrummet för AIPAC och dess vänner minskar. Det är ju konstigt att en lobbyorganisation skall ta över från staternas utrikesdepartement, men jag tror att det är en sak som hänger med från Bill Clintons tid. Då fick olika utomstående grupper ta över delar av utrikespolitiken på utrikesdepartementets bekostnad - vilket den nog inte mådde så bra av.

Nåväl, den här artikeln slår mot en viktig organisation med stort inflytande. Är det författarens egna idéer bara, eller finns det andra intressen i bakgrunden?

En artikel om rasism i Israel finns här. Ingen stat är immun mot detta otyg, men när det riktas även mot egna medborgargrupper och blandas ihop med religiösa griller blir det ännu konstigare.

Freden 1809



Lotta Svärd, ett rejält fruntimmer. Om någon funderar varför det finns en militär organisation av kvinnor som heter Lottarörelsen så har vi ursprunget här


Jaha, då är det dags att fira eller sörja det fredsslut 1809 som innebar att Finland (och en del av det gamla Sverige) försvann in i det ryska imperiet. Om man frågar en finsk historiker kanske han/hon säger att det var den dagen 1809 som Sverige bildades. Ett litet mångnationellt imperium vid Östersjön blev en nationalstat.

En av mina förfäder, korpral Brink från Funbo utanför Uppsala, var med i det kriget. Han kom dock aldrig fram till fronten utan dog av sjukdom i Umeå 1808. Det var det vanliga sättet att dö i krig på den tiden - fältsjukan kallades det. Osunda förhållanden i fältlägren gjorde att folk dog som flugor innan de hann börja skjuta på varandra. Brink hade varit med några år tidigare i strider mot fransmännen i norra Tyskland. Där räddade Upplands regemente livhanken genom att slänga utrustningen och springa sin väg, vad jag förstår. De svenska indelta knektarna stod sig slätt mot Napoleons massarméer. Men anstormningen av olämpliga bakterier i Umeå blev korpralens död.

Nå, 1808 angrep Ryssland Sverige och efter ett års krig hade ryssen segrat. Man hade hjälp av att fästningen Sveaborg utanför Helsingfors, som skulle ha legat som en permanent hot i i ryggen på eventuella angripare kapitulerade. Ett skändligt förräderi. Det finska folket var inte intresserat av att komma under ryskt välde, men det fanns element inom överklassen som gärna bytte sida. Karriärmöjligheterna kunde vara bättre på ryska sida. Man kan jämföra med EU-entusiasm idag inom vissa kretsar.



Sveaborg. Jag hade finska förfäder som var med och byggde där på 1700-talet


Hur skulle det ha gått om Finland bevarats inom det svenska riket? Det spekuleras om i en SvD-artikel. Och därmed är man inne på facket "kontrafaktiskt historieskrivning". Med andra ord att man lämnar det som verkligen hänt och spekulerar om vad som hänt ifall något annat hänt.

En sak som är värd att notera är att det Finland som Sverige förlorade 1809 var mindre än den finska republik som upprättades 1917/1918. Men några år efter 1809 så utvidgades "Storfurstendömet Finlands" gränser med stora områden i öster, i Karelen och på Karelska näset. En del av dem (som staden Viborg och en landremsa söder därom) hade legat inom det gamla svenska riket ända sedan tidig medeltid, men mycket var land som bara under en kortare period varit svenska. När Finland blev självständigt kom därmed den nya riksgränsen att ligga inom kanonhåll från Petrograd/Leningrad, och dessutom fick en del finnar för sig att försöka erövra områden som aldrig funnits inom det svenskfinska riket. Vilka slutsatser den sovjetiska ledningen drog mot slutet av 1930-talet vet vi. Det kanske hade varit lugnare för finnarna om östgränsen från frederna 1721 eller 1743 hade behållits.

Nå, bra eller dåligt? Det finska språket fick sig en pusch framåt med rysk hjälp, och blev litteratur- och förvaltningsspråk. Elias Lönnroth åkte runt i Karelen och upptecknade folksånger och sammanställde det mäktiga Kalevala. Sverige fick fred i nästan 200 år, den som nu brutits genom vårt egendomliga engagemang i Afghanistan. Sverige fick en buffert mot Ryssland. Man kan undra om den ekonomiska utvecklingen hade blivit bättre eller sämre om de två rikshalvorna hade fortsatt att hänga ihop. Båda var ju fattiga men hade en hel del rikedomar att utnyttja.

Hyvä Suomi kan man väl säga i alla fall.

Palestinagrupperna dissar al-Qudsdagen

Palestinagrupperna i Sverige stödjer inte den demonstration som planeras söndagen den 20 september i Stockholm av en grupp som kallar sig Al Qudskommitten och vi uppmanar medlemmar och sympatisörer till det palestinska folket att följa PGS exempel att inte delta.

Anledningen till att PGS valt att inte delta är att de två talarna som annonserats för demonstrationen, Mohamed Omar och Lasse Wilhelmsson vid flera tillfällen gjort uttalanden som PGS tar avstånd ifrån.


Jo, det är ju lätt att förstå ovanstående uttalande, trots att Mohamed Omar verkar oförstående. Han förstår nog, och skulle det ändå vara några problem med insikterna bland hans shiitiska hjärnvindlingar så torde saken vara glasklar hos sionisterna: genom att ett par herrar med märkliga åsikter och märkligt umgänge blivit talesmän för en demonstration mot just sionisternas övergrepp så har det väsentliga (solidariteten och protesten) effektivt saboterats. Det är motbjudande! Det räcker med att ställa frågan "till vems fördel?" för att förstå vad som händer.

PGS' uttalande kunde dock ha varit klarare genom att påpeka att det är antisemitismen och judehatet hos Omar och Wilhelmson och deras följeslagare man inte accepterar. Ett tidigare inlägg om olyckorna Omar och Wilhelmson finns här.

onsdag 16 september 2009

Vi vet


Det går inte att säga "vi visste inte". För alla väsentliga fakta finns tillgängliga. Vi vet. Det är fullt dokumenterat och publicerat vad israelerna gör mot palestinierna, vad de gör mot Gaza. Det vet israellobbyn också.

Som att vattensituationen i Gaza är ohållbar och att det inte kommer att finnas användbart dricksvatten där om några år, enligt denna FN-rapport. Försaltning från Medelhavet, nedsmutsning från avloppsvatten, israeliska sabotage mot vattenverken (blockaden: de får inte ta in behövlig utrustning), möjligen att israelerna försöker fånga in vatten som flyter från inlandet mot Gaza, överbefolkning ...

Allt detta djävulskap, medan israellobbyn skriker "halleluja"! Det är vidrigt, och det är vidrigt med vilken uppblåst fräckhet de ansvariga för denna evigt pågående mänskliga katastrof hela tiden skyller ifrån sig, mörkar, förtalar ... Vi kan lugnt utgå från att israelerna vet exakt vad de gör. Gaza skall göras obeboeligt. När vattnet inte går att använda längre kan man ju "av humanitära skäl" häva blockaden så att folk kan fly för att inte behöva törsta ihjäl.

Jinge skriver oförtröttligt om katastrofen. Det gäller att hålla trycket uppe, innan folkmordet är fullbordat. För vi kan inte ha någon moral kvar om vi kvider "vi visste ju ingenting". För vi vet.

tisdag 15 september 2009

Valarna måste höja rösten


Det antas i ornitologkretsar att talgoxarna på senare år blivit alltmer högljudda när de flyttat in i bullriga städer. I stället för ett lantligt stilla ti-ti-tu blir det ett kortare och gällare ti-tu ti-tu. Själv undrar jag om inte knölsvanarna också har blivit gapigare de senaste årtiondena.




Men det rapporteras även från valarnas värld att en grupp laxätande späckhuggare på grund av bullrig båttrafik i närheten tvingas höja volymen när de skall "prata" med varandra. Och det drar uppmärksamheten från själva laxjakten. Att valar störs av ljudkällor under vattnet har varit känt länge.

Man kan ju undra om utvecklingen av det mänskliga talet har någon relation till hur bullrig miljön har varit under årtusenden?