Wigforss nr 4. Ny/gammal liberalism

Här fortsätter serien med reflexioner grundade på Ernst Wigforss Socialism i vår tid från 1952. Föregående inlägg i serien är bokstavligen föregående inlägg till det här inlägget.

I en historiebok från min gymnasietid nämndes ett egendomligt fenomen som kallades 'manchesterliberalism'. Fabrikanterna i Manchester på 1840-talet hade upptäckt hur bra det var med frihet. Det är ur den kunskapen som jag drar slutsatsen att det är rikedom som skapar liberalism, inte tvärtom, för övrigt. Är man rik kan man tro att man klarar sig själv (och man kan ju glömma arbetarna i ens fabriker som gnetar ihop förmögenheten men ge sig själv hela äran). Bort med det mesta av samhällets organisation, det enda som behövs är en beväpnad 'nattväktarstat' som skyddar de rikas egendom! Resten får klara sig själva bäst f-n de vill! - Så ungefär löd frihetsbudskapet. Fast när arbetarna ville vara lite mer fria och sänka arbetsdagen från tolv till elva timmar predikade fabrikanterna och deras lejda ekonomer att detta skulle leda till ekonomins sammanbrott.

Men nu handlar det om Wigge 1952, och han finner sig föranlåten att ägna lite tid åt något som han kallar 'gammalliberalism'. Det torde med all säkerhet vara samma sak som manchesterliberalismen. Och - vilket gör saken intressant nu - samma sak som dagens nyliberalism. Mellanperioden av socialliberalism har fallit samman, man kan vad det gäller partier i Sverige, se vänsterpartiet som socialliberalt numera. Resten av Riksdagen besätts av mer eller mindre nyliberala varianter.

Nå, Wigge skriver sålunda:

Då anhängarna av vad som nu skulle kallas en radikal ekonomisk gammalliberalism, utelämnas ur diskussionen, är det inte av ringaktning för det bärande i deras argumentering. En hänvisning till ett sådan liberalt ekonomiskt system redan blivit prövat och visat sig outhärdligt, därför att det hamnat i kriser med massarbetslöshet och revolutionära politiska skakningar, räcker inte som argument för att utesluta denna lösning såsom ett allvarligt alternativ. Svaret från anhängarna blir, att en sådan ekonomisk liberalism aldrig provats i praktiken. Den har hindrats att visa sitt rätta ansikte genom olika former av nationalistisk politik, tullar, rustningar, krig - somliga tillägger socialpolitik med följande skattebelastning.  Endast en obehindrad rörelsefrihet mellan alla länder av varor, kapital och mänskor kan ge oss en föreställning om vad ekonomisk liberalism verkligen skulle innebära. (sid. 45-46)

Hur skall man tolka det här? Förslagsvis som att liberalerna antas säga att "visserligen har det gått åt h-e under jättekrisen på trettiotalet, men om vi verkligen får avreglera och avreglera så ...". Argumenten känns igen.

Intressant nog medger Wigge att det kan ligga något i gammalliberalernas argumentering, men då är det på lång sikt. Kortsiktigt ger han följande omdöme varför den inte fungerar kortsiktig:

Det avgörande är att man med en sådan idealkonstruktion saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet, vari vi nu överallt i världen befinner oss. (sid. 46)

Verklighetsfrånvarande drömmerier, alltså! Han fortsätter:

Delingripanden kan nämligen inte hjälpa oss. Det är ju i den partiella formen som den ekonomiska liberalismen utan framgång provats. Endast en för praktiskt taget hela världen likformig politik ger det avsedda resultatet. Krig och rustningar måste vara försvunna, alla nationella gränser öppna i alla väsentliga avseenden, snarast väl en världsstat tillnärmelsevis upprättad, eftersom uppehället för de arbetslösa under krisperioder knappast kan helt vila på de nationella regionerna. 

Man kan ju också peka på att utvecklingen mot en världsmarknad där alla murar som hindrar handeln har rivits beskrevs i Kommunistiska Manifestet 1848. - Och när Wigge skrev 1952 var det kalla kriget som kallast, ett jättelikt område från Tyskland till Kinesiska sjön undandraget kapitalets makt.

Den enda argumentationsmässiga styrkeposition ny/gammalliberalerna har är väl att det alltid går att peka på diverse hinder och regleringar som gör att deras fina planer går i stöpet. "Om inte den regleringen hade funnits så ..." Men i och med att mängder av avregleringar har skett inom och mellan stater de senaste årtiondena får man sätta frågetecken för de liberala argumenten. Kriserna inom finansvärlden, och deras återverkningar ute i den reala ekonomin, tyder inte på att mindre spärrar för företagen gör att de uppför sig bättre än när de var hårdare styrda. Visserligen blir det mer av 'nattväktarstat', men när den upptas av krig i Tredje världen och allt hårdare övervakningar av den egna befolkningen kan man fråga var liberalismen tog vägen.

Problemet är, även i dag då större delen av världen kan betraktas som kapitalistisk, att ny/gammalliberalismen är en idealkonstruktion som saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet vi befinner oss i. Det är ett permanent problem för den här typen av liberalism.

Wigforss nr 3

Här är några citat från romanen Krig med räknesticka av Elsa Appelquist, utgiven 1949. Jag använde dem som tidsmarkörer till en uppsats jag skrev om arbetskraftsbristen strax efter Andra världskriget:

Jag har gjort en upptäckt, förstår ni. Man kan lämna Antonsson & Co utan att därför hela ens värld störtar ihop. Hör ni det, man kan få annat arbete! Det finns massor av platsannonser i tidningarna.
…
Arbetaren har bara sin lön att leva av, för den skull har han tålt många orättvisor i fruktan för att bli avskedad om han opponerade sig. Denna rädsla för att bli arbetslös, har arbetsgivaren sorgfälligt utnyttjat på många håll. Arbetsgivaren har missbrukat privilegiet att ensam få vara den som leder och fördelar arbetet. Det har kallats rationalisering, men det har på sina håll blivit olidliga arbetsförhållanden,
…
Det har vänt, så nu är det vi arbetare, som inger arbetsgivaren fruktan. På fredagarna är det inte längre vi, som står och darrar i knävecken för att det ska ligga en uppsägningslapp i lönekuvertet, det är arbetsbefälet som i stället får en känsla av obehag, om vi med bestämda steg närmar oss kontoret; vi kan ju komma med ett besked, att vi ämnar lämna arbetsplatsen. (sid. 88, 200-201).

Wigforss' bok som diskuteras i den här serien inlägg kom 1952. Det var brist på arbetskraft i en industri som gick för högvarv, och det gav arbetare och lägre tjänstemän påtryckningsmöjligheter som inte funnits tidigare. Om inte ett arbete uppskattades kunde man ofta lätt hitta ett annat. Därmed kom frågor om 'trivsel' upp på dagordningen, och personalavdelningarna började pyssla med 'human relations'.

Den australiensiske nationalekonomen Bill Mitchell har skrivit om det här (det var ett tag sedan och jag orkar inte leta rätt på exakt citat, men Mitchells blogg finns här, han skriver mycket intressant om aktuella ekonomiska frågor). Just den där friheten i att kunna få tag på arbete, inte behöver vara utkastad och nedtryckt ... det är viktigt. Det är därför som Mitchell förespråkar en ekonomisk politik där det ingår arbetsgaranti: den som vill ha arbete skall få det! (Politiken kallas chartalism eller Modern Monetary Theory, om någon undrar. Sök på taggen "MMT Modern Monetary Theory" på den här bloggen så kommer fler inlägg i ämnet upp.)

Vad tänkte nu gamle Wigge om detta 1952?

Osäkerhet om arbete och inkomst, otrygghet i tillvaron var lönearbetarens lott, och den syntes ofrånkomlig i ett näringsliv byggt på den enskilda företagsamhetens frihet ... [obs. att W. skriver 'lönearbetarens', inte 'löntagarens'.]

Det ekonomiska livet var i viss mån också en form av krig, och ambulansen fanns för att ta vård om de sårade och dem som i övrigt inte orkade följa med. Ambulansen växte steg för steg till den socialpolitik vi  nyss har sysslat med. ... [klasskamp kan ju kallas för 'en form av krig'.]

Men den som vill kan fortsätta en stund med att göra den arbetslöse till en sårad i den ekonomiska kampen, kalla understöd och försäkring ambulans och i kravet på att röja undan själva arbetslösheten se något lika revolutionerande som i tanken att komma bort från krig. [upphäva klasskamp och arbetslöshet genom att undanröja klassväldet, är det detta som avses?] 

Som en revolutionär paroll uppfattades också länge socialistiska arbetares krav på rätt till arbete. I den borgerliga världen ville man länge inte se, att det här för de egendomslösa lönearbetarna gällde något som kunde kallas en naturlig mänsklig rättighet, jämförlig med rätten att äga och fritt bruka sin egendom. (sid. 43-44.)

Tänkte Wigforss på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Vi kan haka på 23 och 25 paragraferna som avslutning på detta inlägg.

Artikel 23 

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.

Artikel 25 

1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Föregående inlägg i denna serie, baserad på Wigforss Socialism i vår tid, hittar man här.

Ägande förpliktigar?

En av de värsta bombarna under libyen-kriget var Norge. Norska plan fällde 588 bomber. Möjligen var norrmännen hämningslösa på flera sätt: de bombade mycket, de ifrågasatte inte vad de höll på med, de tvekade inte att bomba nära civila installationer fast andra inblandade inte ville göra det.

Nu köper Norge nya avancerade stridsflygplan. En militär forskare tror att det kommer att innebära att omvärlden kommer att ställa krav på att de används.

Bra symboler?

Nu drar det mot Första maj, och det är ju en speciell dag för att plocka ut politiska symboler på gatorna - åtminstone för de som anser sig vara vänster. Men vad är en symbol? - Man kan säga att det ofta rör sig om en bild som skall leda åskådarens tankar i en viss riktning.

Här är två symboler från den hårda vänsterns studenter:

Först en som kommer från Nepal. Jag tror att den passar ganska bra in i en tradition av politiska symboler från den delen av världen. Röd flagga, en vit stjärna - ganska lätt att förstå inriktningen. Men det stora objektet i bilden är en reservoarpenna! Jag skrev mycket med sådana för länge sedan: en plastcylinder med metallspets, cylindern fylldes med bläck och sedan var det nästan en njutning att skriva! Mitt frågetecken gäller inte pennan som sådan, utan snarare frågan om dagens ungdom (ens i Nepal) har kläm på vad en reservoarpenna är. Tänker man på revolutionära studenter när man ser den här flaggan (jag antar att den förekommer som flagga) bäras i demonstrationståg? - Jag vet inte!

Som exempel nummer två, nu från Kommunistiska Studiegruppen i Sverige. Här har man staplat symbolerna på varandra: den klassiska hammaren och skäran ligger över en uppslagen bok. Hammare och skära var ursprungligen en symbol för kampenheten mellan arbetare och bönder. Ännu får arbetare gripa till en hammare för att få saker gjorda, men jag undrar om man kan hitta någon som jobbar med skära i jordbruket i Europa numera? I Asien finns det nog bönder som skär sin säd med detta urgamla redskap, men häruppe torde skäran som levande symbol ha avlidit för länge sedan.

Boken är intressant att fundera över. Här finns ju inga problem med identifiering. Alla vet vad en bok är. Men om man nu tänker sig symboler för en rörelse som går framåt med hjälp av den tekniskt-vetenskapliga revolutionen blir det knepigare. Givetvis kommer den tryckta boken att leva kvar länge än, men vore det inte modernare med en läsplatta eller någon annan elektronisk pryl? - Återigen, jag vet inte, och traditionerna är viktiga. Men i vissa lägen kan de bli förvirrande, förledande, kvävande.

Wigforss nr 2

I första inlägget med anledning av Wigforss' Socialism i vår tid citerade jag detta:

Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet. (sid. 19).

Tänkte man kunde knyta det till något som skrevs i samband med en utvärdering av Kinas kulturrevolution:

Demokrati är efterlängtad både av intellektuella eliter och arbetare och bönder, men betydelsen är olika för var och en. Eliterna vill ha konstitutionalism som skyddar minoriteternas rätt att lufta sina åsikter. Arbetare och bönder vill ha jämlikhet som skyddar majoritetens rätt att göra sin röst hörd. I den meningen är det passande att se Kulturrevolutionen som en lektion i demokrati. I den lektionen fanns det ingen lärare; det handlade om självskolning, självbefrielse och om att välja sin egen väg ...

Här ser vi hur två tendenser skär varandras vägar: kollektivet som måste uppträda som kollektiv för att tillkämpa sig rättigheter, och individer med resurser som vill ha rätt att ge uttryck för sina egna uppfattningar. Men när det inte bara handlar om rättigheter, utan om makt, ser frågan likadan ut? Det kan ju bli en 'demokrati' som innehåller så många begränsningar ('skydd för minoriteter') att varje steg som flertalet vill göra för att förbättra sin ställning stoppas av ett minoritets-veto. Är det då demokrati längre?

Wigforss pekar på att en utökad rösträtt samtidigt betyder att det fåtal som tidigare haft rösträtt får sin politiska makt och därmed frihet begränsad, och fortsätter:

Ekonomisk övermakt hos den ene begränsar friheten för den andre. En jämnare fördelning av makt och inflytande inom det ekonomiska området ökar friheten där, liksom den allmänna rösträtten gör det inom politiken. (sid. 19).

Jämlikheten förutsätter alltså att man accepterar både utökad frihet och ökade inskränkningar. Man måste alltså bryta med modellen för ett pareto-optimalt system. (Har skrivit tidigare om Pareto.) I ett system som är pareto-optimalt kan man inte omfördela existerande resurser från någon som har till en som inte har. Tillskotten får bli från nyskapade resurser. Systemet är i sig konservativt. Men under en period av stark tillväxt kan man smita förbi detta, vilket reformisterna under Wigforss' tid kunde utnyttja. Man behövde inte expropriera kapitalet för att ge till arbetarna.

När tillväxten stannar av (och någon part inte vill vara med och dela längre) blir situationen annan. Det kommer inte att handla om några procent hit eller dit i löneförhandlingar, utan faktiskt makten över vad som produceras och vem som får fördelarna av produktionen. För närvarande är det kapitalet som är starkast i den dragkampen. Därför blir reformer som syftar till att göra individen 'friare' idag något som är verkligt gynnsamt för ett fåtal personer, tillfälligt hyfsat för flera, och direkt dåliga för andra. Frihetsreformer får en ofri baksida därför att resursomfördelningen sker i första hand till individer/grupper som redan har så de klarar sig. De optimerar inte samhällets möjligheter till frihet och jämlikhet.

Föregående inlägg i Wigforss-serien här. Jag ser läsningen av Wigforss huvudsakligen som ett sätt att få uppslag att tänka åt olika håll, inte att kopiera hans åsikter eller spola dem.

Infrarött hästhuvud

Hästhuvudnebulosan fotograferat i infrarött ljus. Bilden från Hubbleteleskopets hemsida. Vördnadsbjudande.

Wigforss funderar

I en levnadsteckning över den gamle fine poeten och folkhemsbyggaren Ragnar Thoursie läste jag att han inspirerats av en bok av Ernst Wigforss: Socialism i vår tid. Wigforss var ledande socialdemokrat under den tid när sådana personer utan att blinka kunde kalla sig socialister och dra in Marx i resonemangen. Boken kom 1952. Jag beslöt mig för att låna den och se vad som finns bakom titeln. Verkar vara passande att klippa ut något slående citat då och då. Varför inte börja med de här:

Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet. (sid. 19).

Eller vad sägs om detta:

Att ett nästan feodalt agrarland som Ryssland skulle gå i spetsen för en socialistisk revolution, var för den äldre marxismen en orimlig tanke, och väntan på stödet från en "världsrevolution" i de kapitalistiskt framskridna staterna därför naturlig. Stalins program för socialism i ett enda land kom från denna synpunkt som något nytt.
Om å andra sidan en snabb industrialisering skulle bli möjlig, allrahälst om den skulle innebära någon tillnärmelse till socialism, fanns knappast någon annan form än en centralistisk statssocialism. Utvecklingen i Sovjetunionen har naturligtvis spelat en ofantlig roll för idealbildningen i alla kommunistiska partier men förklarar inte helt, varför kommunisterna också i de västliga länderna bundit sig så hårt vid en rätlinjig och schematisk statssocialism. (sid. 12).

Det finns en linje mellan de här två, om man drar linjen via Marx' och Engels tidiga funderingar om möjligheten att skapa ett samhälle där individerna kunde utvecklas fritt.  Men de västliga kommunistpartierna verkar inte ha haft de intellektuella resurserna att ta tag i de här frihetsfrågorna, vilket väl delvis berodde av att det största och viktigaste partiet - det sovjetiska - hade tyngre frågor av överlevnadsnatur att brottas med. Sovjet måste arbeta efter de egna förutsättningarna, men de västliga partierna kunde (kanske) ha slagit in på en annan väg.

Det påminner mig om ...

Maximilön för pampar & politiker. Såg detta plakat i syndikalisttåget förra året. Kan man tänka sig en sådan hädelse hos socialdemokraterna?

Ibland får man en vision av att "detta har jag upplevt tidigare". Socialdemokraterna i Norrköping lägger ner förstamaj-tåget till förmån för ett stillastående arrangemang som man tror är familjevänligare och skall dra mer folk. En sångerska som heter Amy Diamond skall vara dragplåster. Har aldrig hört talas om människan. - Det påminner om läget i mitten av sextiotalet, när det predikades att 'ideologierna är döda', och lokala socialdemokrater ville lägga ner demonstrationerna till förmån för bilkorteger och annat skoj. Och strax därpå kom det radikala uppsvinget och även trötta socialdemokratiska folkrörelseidkare fick släpa sig ut med de röda flaggorna igen ...

Men Lars Stjernqvist, tidigare partisekreterare hos socialdemokraterna, nu kommunalråd i Norrköping, och med ett utseende à la Trotskij, tycker att beslutet är bra. Det kanske vänsterpartiet och kommunistiska partiet också tycker. Nu kan de få marschera i fred, utan att riskera att snubbla över några gamla socialdemokrater som är ute och virrar på gatorna.

Dagens låga vits

"I usually kill for money, but you are my friend so I kill you for nothing!"

Dansande 'blekksprut' och annat intressant

Den här lilla trevliga filmen kommer från en sajt som heter Science Nordic och som jag aldrig hört talas om tidigare. Engelskspråkig, om forskning från de fem nordiska länderna. Tittade runt ett tag, och där verkar finnas mycket intressant från olika vetenskaper. Men börja gärna med att titta på den lille dansaren Gonatus fabricii, 'blekksprut' är alltså norska för bläckfisk!

Tvivla på allt!

Lågkonjunktur, en teckning av iraniern Said Sadeqi. Hittade den hos Nyhetsbanken.

Ja, som teckningen ovan visar så mår delar av världsekonomin, bland annat den som handlar med €, inte så bra just nu. Att jämföra med en död kossa må vara överdrivet, men överdrifter är ju en del av skämttecknandet. Den egendomliga politik som kallas 'austerity' håller på att knäcka den ena ekonomin efter den andra i de gamla industriländerna. Någon fick för sig att underskott i statsfinanserna i sig är skadligt och kommer att orsaka ekonomisk kris. Därför blev det högsta politiska visdom att till vilket pris som helst få ner underskotten i statsbudgetarna.

(Nåja, 'vilket pris som helst' gällde definitivt inte hur och vem som helst. Som vanligt är det de inte så rika som får betala när de rika tycker att det är kris.)

Han som sänkte 'austerity'

Nja, egentligen felaktig rubrik. Den vansinniga åtstramningspolitiken blir vi inte av med så lätt. Men vad som hänt är att en person långt nere i den nationalekonomiska hierarkin får ut datafilen med beräkningar till en viktig uppsats. Det gäller just den uppsats som kan betraktas som den ideologiska grundvalen till 'austerity'-politiken. Politiker har hänvisat till den när de försvarar nedskärningar. Det finns ju en uppsats av två välrenommerade nationalekonomer, Reinhart och Rogoff, som visar att om statsskulden överstiger 90 procent av BNP så blir tillväxten negativ! Här måste skäras ned, det finns ingen annan väg!

Men kontrollen visade att data har behandlats felaktigt på flera nivåer. Man kan läsa här om killen som kollade de beräkningar som de nationalekonomiska storfräsarna gjort, och till sin häpnad fann att de inte gick ihop. Det påstådda sammanhanget mellan tillväxt och statsskuld såg inte ut som författarna påstod. Och när han väl fick gehör hos sina professorer om att något var fel så började hela bygget rasa, fler kom med kritiska synpunkter på olika aspekter ... en typisk snöbollseffekt. Drevet går, och kritiken sprider sig till andra tidigare hyllade verk av R och R.

Jag har försökt läsa uppsatsen. Den är som så mycket inom den härskande grenen av nationalekonomin dö-trist. Titeln är Growth in a time of debt. Finns i 'Papers and Proceedings of the One Hundred Twenty Second Annual Meeting of the American Economic Association'. Mötet hölls i Atlanta, Georgia, 2010. För en lekman ser den vederhäftig ut, med tabeller och diagram.

Man kan hävda att den här historien visar att den vetenskapliga metoden fungerar även inom nationalekonomin. När forskarna (efter flera års fördröjning) lämnar ut de underlag som de grundar sina påståenden på kan andra forskare gå och och undersöka och hitta eventuella fel. Det är på sätt och vis rimligt, men slarvandet verkar ha varit på den nivån att R och R själva skulle ha kunnat hitta felen innan uppsatsen publicerades. Nu hänger misstanken kvar att de faktiskt medvetet mixtrade med data för att de skulle passa den egna uppfattningen.

Men man kan också fråga sig om matematiken egentligen spelar någon roll om det är så att felen ligger i det grundläggande tänkandet (samt i missuppfattningen att matematik i sig bevisar något). Även om presenterade siffror visar att om statsskulden ökar till över 90 procent av BNP så blir tillväxten negativ så behöver det inte vara så i verkligheten. Rättar man till siffrorna i datafilen och låter bli att ta bort fakta som misstämmer med slutsatsen så blir tillväxten i stället positiv!

Frågan är om det här beror av ideologiska glasögon hos författarna, att de släppt ifrån sig ett hast- och hafsverk, att de använt ett enkelt excelprogram i stället för något mer avancerat, eller vad? Det där 'vad?' kanske kan betyda att välkända och högt rankade forskare tack vare sitt goda rykte kan undkomma kritisk granskning alltför länge (särskilt om de forskar fram resultat som verkar gynna andra härskande eliter). De kanske till och med kan trycka ner kritik, och skrämma kollegor att hålla tyst. Och då kan ju ingen god forskning utvecklas. De kanske också kan anklagas för att ha de åsikter som de får betalt för att ha.

Det är ju inte så att just den här uppsatsen startade 'austerity', den villfarelsen fanns tidigare. Men man kan ju jämföra med 1930-talet: Keynes' General theory kom ju flera år efter att politiker i olika länder börjat försöka med krisbekämpning av en typ som sedan kom att kallas keynesianism. Keynes skapade inte politiken, men han gav den en teoretisk plattform att stå på. Och han hade ju inte ens en dator att jobba med! Nu gav R och R politikerna och bankerna ett ideologiskt vapen för att slå mot vanligt folk.

Man kan också peka på publiceringsåret 2010. Ett par år hade gått sedan den stora finanskraschen, i vars tidigare stadier den neoklassiska nationalekonomin hade förklarats död och keynesianismen var tillbaka. Staten visade sig ha en avgörande roll för att hindra total kollaps. Nu var det fara å färde - neoklassikerna måste slå tillbaka och visa att om staten ingriper så leder det till katastrof! Och då var R och R:s uppsats en gudagåva som verkade ge bevisen! Och detta trots att tänkande människor redan från början var tvivlande till slutsatserna, och de som med hjälp av tillgängliga data försökte återskapa R och R:s bevis inte lyckades. Detta borde ha varit ett tidigt varningstecken. Samma grundfakta bör ge samma svar även om det bearbetas av olika forskare, det är en grundregel i vetenskap. Men när samma grundfakta ger kraftigt olika resultat beroende av vem som tolkar dem kan det vara något som är fel någonstans - i grunddata själva, i forskarens uppläggning, eller i forskarens världsbild och tolkning.

Är verkligen tyskar fattigare än cyprioter?

Här skulle jag länka till en klargörande artikel på nätet, men nu hittar jag den inte. Strunt i det, försök tänka lite logiskt: är det rimligt att tänka sig att tyskar och andra folk norr om Alperna generellt har en lägre levnadsstandard än folk i gemen söder om densamma bergskedjan? Minns jag rätt hängde sydlänningarnas förmögenhet i hög grad på att de äger bostäder. Och vad är den prislappen värd när det blir kris kan man undra? - Alltså: visserligen finns det fattiga tyskar, men att försöka jaga upp en folkstorm av tyska fattiglappar mot svinrika cyprioter, spanjorer och andra ... nä! Det håller inte. Bättre att titta på vad de tyska bankerna och tyska regeringen håller på med.

Och till slut ett citat från doktor Karl Marx:

Tvivla på allt!

Vandra med revisionister?

Här ovan är en rätt taskig kopia av ett flygblad som jag fann på Instagram (tack för tipset om Instagram, 'Anonym'!) Förra året var det Arbetarbildning som var ute på Första maj i Stockholm, men nu får man alltså förstärkning av Oktoberrörelsen och Kommunistiska Studiegruppen. (Arbetarbildning har gjort om sin hemsida, men på den äldre versionen fanns det maj-bilder från 2012 som nu är borta.) [Korr, jag hade fel. Rapport från Första maj 2012 finns i själva verket kvar, här nämligen. Ursäkta tabben, jag tittade inte efter ordentligt.] Röd aktion deltar dock inte, eller om man nu gör det fast väldigt anonymt? Undrar om samarbetet mellan OR och Arbetarbildning innebär att den senare är tänkt som OR:s fackliga gren?

Det är helt OK för mig att demonstrera, det som får mig att rita ett frågetecken är sammanhanget. Förra året bildade Arbetarbildning eftertrupp i vänsterpartiets tåg, och tydligen tänker man sig samma variant i år. Det står inte i flygbladet att det handlar om vänsterpartiets samling på Medborgarplatsen. Men det vet förmodligen alla inblandade och intresserade redan. Frågan är väl varför man vill hänga med där. Visserligen är det en blandad samling, och trotskister och anarkister kan ta sig in där utan att bli utkastade, men det borde ändå vara mil mellan OR:s och vänsterpartiets politiska uppfattningar om det mesta? Fördelen är att man är bland en massa människor och just inte behöver riskera att bli utkastade (jag antar att man inte kommer att höja plakat med bilder av Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao, för då blir det väl gnäll).

Kan en del av svaret ligga i den här posten på OR:s blogg, där vänsterpartiet hävdas vara revisionistiskt? Själv tycker jag att partiet i dagens läge mest verkar vara socialliberalt på vänsterkanten. Kan man vara hur urvattnad som helst som socialist och ändå kallas 'revisionist'? Tänk på att de ursprungliga revisionisterna från början av förra århundradet knappast var några trögtänkta stackare, de var bland arbetarrörelsens skarpaste hjärnor! Hur mycket hjärna vad det gäller socialism som finns i dagens vänsterparti ... ja, det kan man undra! Men om OR hävdar att vänsterpartiet är 'revisionistiskt' är det ju ungefär som att säga att 'ja, dom är ju nästan helt förtappade uslingar, men lite gott finns det i dom i alla fall'. Och resonerar man på det sättet kan man ju vara en del i vänstertåget utan att känna sig fullständigt fel. - Jag vet inte om det stämmer, den som vet kan ju skriva och berätta!

Bara verkliga vänner stannar kvar!

Det finns ett kufiskt gäng som kallas 'Syriens vänner'. Ett tag var de många, ungefär 60 procent av FN:s medlemsstater. Men, men ... det blåser motvind som man kan läsa i ett inlägg hos Moon of Alabama. I motgångens tider försvinner vännerna. Förr var de 114. Nu finns bara de här kvar:

These 11 countries besides Turkey are the United States, the United Kingdom, Saudi Arabia, Jordan, Egypt, United Arab Emirates, Qatar, Italy, Germany and France.

Vilket praktgäng! 'Gänget som inte sviker en vän i nöd!' Vem som nu antas vara 'vän'...

Den syriska regeringen sitter kvar, den vacklar inte, dess styrkor rycker fram på alla fronter. Om det är något som vacklar så är det de så kallade rebellerna, och 'vännerna' har inte mycket hjälp att erbjuda. Den reguljära syriska armén har förstärkts med stora hemvärnsstyrkor. Det innebär att när armén kör ut motståndaren från ett område kan hemvärnet överta bevakningen - armén marscherar vidare medan jihadisterna inte kan komma tillbaka. Förlorad mark förblir förlorad mark för dem. Och det tycks även de mest högröstade motståndarna till 'Assadregimen' ha insett vid det här laget, och deras tonläge börjar låta desperat och trampar över anständighetens gränser. Samma gäller här, där jag skrev en kommentar som av någon anledning försvunnit. Men vis av erfarenheterna sparade jag den vid sidan av, här kommer den:

Hur många syrier vet/bryr sig om att deras premiärminister påstås heta Ghassan Hitto (mer känd som Shitto)? Han kommer att bli lika ihågkommen som Otto Wille Kuusinen som Finlands ledare 1939. Inte alls, alltså. - Du glömde den viktiga faktorn nu, nämligen att ett rejält hemvärn skapats. När armén rensat ett område tar hemvärnet över bevakningen. När jihadisterna kastas ut från ett ställe kan de inte komma tillbaka. Armén fortsätter med nästa område.
Det finns drag av folkkrig i det här, det syriska folket mot jihad-turisterna. En del av jihadturisterna är tjetjener. Med tanke på Bostonhistorien blir det svårare för USA att skicka hjälp till den sortens människor. Antagligen är det bråk mellan olika fraktioner i USA hur mycket man skall blåsa på islamisternas aktiviteter, respektive hur mycket (för sin egen säkerhets skull) skall försöka slå undan benen för dem. Att en kille från USA greps häromdagen när han skulle flyga till Turkiet f.v.b. islamisterna i Syrien visar att läget är förvirrat. Man kan undra om den ena handen vet vad den andra gör. Men det kan vara symptom på en stormakt som befinner sig i rask nedgång och har svårt att hantera läget.

Demonstration - Syrien

Några bilder från demonstrationen för Syrien idag på Medborgarplatsen.

Men först en notering om radiointervjun med den syriske poetiske storfräsaren Adonis. Finns i programmet Lundströms bokradio. Programmet innehåller en del annat, avsnittet om Adonis börjar vid 25.00 med lite introduktion och 26.35 på allvar. Inte så mycket om den aktuella krisen (Adonis är ju i första hand poet, inte politisk kommentator) men tillräckligt klargörande i alla fall.

Ja, bilder var det, de följer här. Tur med vädret var det också, och ibland spelades arabisk musik som är väldigt medryckande och fick en del närvarande araber (antar jag att de var) att dansa, och vi andra kunde åtminstone stampa takten.

Tycker jag känner igen den här gestalten från andra möten.

En av flera viktiga paroller. Låter man jaet och nejet byta plats blir det i stället åsikter som väl hör hemma hos USA/NATO/Israel/Gulfstaterna.

Låt syrierna lösa sina problem själva!

Det finns väl några vansinniga politiker även i Sverige som skulle vilja delta i ödeläggelsen av Syrien.

Ja, media har ju en inte så ärorik historia vad det gäller det här kriget heller ...

Tror jag har sett det här tidigare - Syrien kan ju läggas till i en fotnot.

Saudierna och andra reaktionärer från Arabiska halvön pumpar in pengar i terrorism och religiöst hat. 

Det förekom några porträtt på en syrisk ögonläkare också. Hur vanligt är det med syrier med blå ögon?

Här står det något som jag inte förstår. Handlar det om att någon eldar som fan i Syrien?

Ingen bra bild, men man hade hängt en docka som jag antar skall föreställa en arab från Arabiska halvön. Skall vi tippa på att den föreställer härskarna i Saudiarabien och Qatar som finansierar terror bland annat i Syrien?

Försök att läsa baklänges!

Den syriska flaggan, med två stjärnor. Samma, men med tre stjärnor, är den gamla franska kolonialflaggan som dagens så kallade rebeller ibland använder (när de inte kör med svarta islamistflaggor direkt).

Här i mitten ägnar sig en del deltagare åt ringdans till eldig musik.

Det ser ut som killen till vänster utför någon sorts hårvård på killen till höger - men så var det ju inte!

Några motdemonstranter, kanske utskickade från moskén, stod på andra sidan gatan och skrek, Men de kunde inte störa mötet. Vad jag kunde se var det något tiotal yngre män.

Subtil kritik?

Undrar om detta verk av Kellerman(nen) skall tas som ett exempel på subtil kritik av Rikstrubaduren?

Själv uppfattar jag Ulf Lundell som en person som råkar vara någon vecka äldre än mig och som bland annat har ovanan att böla fram långa och sega låtar på scen mot betalning (när han varit i sådant skick att han kunnat ta sig upp på scenen). Han skrev en bok som jag försökte läsa, men jag kom inte så långt. Mycket klagomål över diverse. Jag tröttnade.

För en del år sedan bodde Lundell här i trakten, men det var ett tag sedan jag såg honom senast. Han kanske sitter i något öppet landskap och ägnar sig åt hembränning?

Lyssningstips och demonstration

Det verkar som om kriget i Syrien är inne i ett kritiskt skede, så tillvida att landets krigsmakt har förstärkts med ett rejält hemvärn och nu trycker tillbaka "rebellerna" på alla fronter. Kommer USA/NATO/Israel/Golfstaterna att ge upp, eller försöka med ett sista desperat slag? Då kan det bli riktigt farligt och utvecklas till ett regionalt storkrig.

I morgon kommer radioprogrammet Lundströms Bokradio att bland annat presentera en intervju med den syriske poesi-giganten Adonis. En ständig kandidat till nobelpriset. Att veteranen Adonis är kritisk såväl mot den så kallade oppositionen (han litar inte på frihetskämpar som kommer ut från moskeerna) som mot inblandningen utifrån är känt sedan tidigare. Han undrar varför makter som ställt till så mycket otrevligt tidigare nu skall komma in och stöka i Syrien igen. Av det utsnitt av intervjun jag hört verkar han inte ha ändrat sig.





Stoppa kriget mot Syrien!

Demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm

Lördagen den 20 april, kl. 12:00

Kriget och sanktionerna mot Syrien drabbar civilbefolkningen mycket hårt. En fredlig lösning på konflikten, i enlighet med FN:s fredsplan, omöjliggörs av de vapenleveranser och det logistiska och finansiella stöd som USA, Turkiet, Qatar, Saudiarabien m.fl. ger till beväpnade grupper och utländska krigare i Syrien. Det utländska stödet går också till religiösa sekterister som riskerar den fredliga samlevnaden mellan människor av skilda religioner i hela regionen.

För att uppmärksamma Syriens självständighetsdag, som firades 17 april, går vi ut för att och göra vår röst hörd och visa vårt stöd för:

-Syriens folk i sitt motstånd mot den pågående aggressionen från USA och dess allierade.
-att det är Syriens folk som skall välja en ledning för landet.
-att vi står enade mot utländsk inblandning i Syriens angelägenheter.
-upphävda sanktioner mot Syrien.
-att dialog är lösningen på den pågående konflikten.

Leve Syrien! Sekulärt, Enat, Fritt och Självständigt!

Nätkapare avslöjad

En del kanske blir förbryllade över bilder av den här typen som ibland kan ses i rännstenspressen på nätet. Är nätpirater iklädda svart skidmössa, svarta kläder samt kraftiga svarta handskar? "Går det att skriva på tangentbord med handskar anpassade för skandinavisk vinter", det är bara en av frågorna som kommer upp när man tittar på den här bilden. - Jodå, och så här ligger det till:

Bilden är helt äkta, den togs av Aftonlövets utsände Wolfgang Jönsson på Charlie's Internet Café i Kuala Lumpur, Malaysia. Wolfgang var på världsreporteruppdrag och kilade in hos Charlie's för att få sig något stärkande innanför västen. (Man skall inte underskatta garvade murvlars rent otroliga förmåga att hälla enorma mängder dryckjom 'innanför västen'.) Då kommer en märklig maskerad figur in i lokalen, bokar en dator efter att ha köpt en mugg kaffe samt börjar desperat trycka på tangenterna med sina klumpiga stora handskar.

- Ursäkta, vad är detta? viskar Wolfgang till Charlie.

- Ha, det där är ju den kände hackaren och nätpiraten Sven Svensson från Svenljunga. Han kommer in här ett par gånger i veckan och sprider hatmejl och skadliga datavirus och försöker kapa andras datorer. Alla känner igen honom. Bara galningar går klädda så där i tropikerna!

- Jösses, men hatmejl och virus, det är ju kriminellt! Låter ni en databrottsling hålla på?

- Äsch, ingen fara med det. Allt han skickar ut hamnar i ett spamfilter som vi har på bakgården, och så raderas det direkt när han stänger av förbindelsen och går för dagen. Och han är så att säga lite bakom flötet - annars skulle han ju inte ha sådana konstiga kläder - så han märker ingenting!

- Helt ofarligt alltså?

- Jajamen, och alla är nöjda. Ingen drabbas att skräpet han skickar ut, han tror att han är tidernas värsta databuse, och vi får lite pengar för kaffe och hyra av datorn!

---

Det finns en förklaring till det mesta!

Fas 3-nyheter - får man göra så här?

Jag undrar om det här upplägger håller: enligt Skövde Nyheter (som knappast tillhör min dagliga läsning, jag hittade nyheten först här) så har kyrkorådet i Varnhems församling beslutat att säga upp en caféverksamhet som är utarrenderad till en flitigt arbetande människa. I stället tänker man ta över verksamheten själv och driva den genom att ta in Fas 2 & 3-jobbare. Det är klart att då får församlingen ett antal tusenlappar per Fas-person, men några som kommenterade detta undrade om man får göra så? Kan man ersätta människor med (får vi hoppas) normala anställningsvillkor med personer vars villkor verkligen inte bör ses som normala?

Rent generellt så bör Fas-an försvinna och ersättas av arbeten till villkor vad det gäller lön, semester och annat som är standard på svensk arbetsmarknad.

Vad finns i ett namn?

Ibland kan man ju fundera över namnfrågor. Ett namn är en etikett, och etiketterna kan ha betydelse.  Funderade gjorde jag häromdagen, på tal om Oktoberrörelsen, förkortat OR. Vad kallar man egentligen en medlem där? - Ett or, en or? - Det låter ganska konstigt. Orator är nog inte heller så bra, även om det hålls tal ibland, och orant har ju en religiös betydelse (tillbedjare).

Jag slängde ut frågan på ett forum där jag normalt inte är särskilt aktiv, Socialism.nu, på en diskussionstråd just om Oktoberrörelsen. 'Vad kan man kalla dem?' - Fick ett svar som inte var så tokigt: oktobrister. Minns inte exakt vad jag skrev som kommentar, men gjorde också en reflexion som verkade få moderatorn att ägna sig åt banan-gång (go bananas). Jag skrev ungefär att 'okto-brist' kan få en att tänka på en situation där det är brist på åttor! - Men aj-aj, det fick man inte skriva, så det, och svaret jag kommenterade till, raderades. Sedan kom en ny fråga med anledning till min ursprungliga fråga. Jag svarade att det hela hade varit lättare att förstå om inte de två föregående inläggen rader ... hoppsan, så var det raderat också tillsammans med den nya frågan!

Jag får en vision av gravallvarliga män i närheten av yngre medelåldern som sitter och rensar ... på tal om grav förresten, har du hört att de 'döda språken' kännetecknas av den gravlika stämma med vilken de uttalas? (Fritt ur minnet efter Falstaff, fakir.)

Att inte jobba när man jobbar - vad kan det tyda på?

Skönt att bara slappa ett tag!

Via Forskning.se hittar man en artikel om forskning som borde ha långtgående konsekvenser: varför maskar en massa människor på jobbet?

Forskaren Roland Paulsen säger:

Vi tillskriver ofta arbetsplatsen en rationalitet som den inte har. Det stämmer att många, ofta de sämst betalda, hårdbevakas och upplever intensifiering av arbetslivet. Men det är inte en verklighet som drabbar alla. Vad vi ser är också hur det blir viktigare att se ut som att man är produktiv och energisk än att verkligen vara det.

Just det, "... att se ut som ...". Maskning kan ju handla helt enkelt om slöa människor, men artikeln nämner såväl frivillig som ofrivillig maskning. Den senare ser egentligen mer ut som att folk sysslar med privata aktiviteter på jobbet för att de har tråkigt i en organisation där de inte behövs, och där arbetsledningen är ointresserad av vad som händer.

Vad det gäller frivillig maskning tas de falskt instämplade gruvarbetarna i LKAB som exempel. En man stämplade in för flera andra. Märkligt är att frånvaron av en grupp inte märkts på flera år. Behövs de här människorna verkligen på arbetsplatsen?

Man kan ställa den typen av frågor. Eller man kan undra varför ett kort och dyrbart liv skall slösas bort på meningslösheter? De som smiter iväg från jobbet, eller sysslar med sina privata grejor under arbetstid, kanske kunde göra mer nytta på annat håll. Kanske de gör mer nytta än att malas ner mentalt eller bli falska cyniker på själsdödande arbetsplatser?

"Att läsa Koranen"

Därborta är moskén vid Medborgarplatsen, Söder, Stockholm. Inhyst i en gammal kraftstation vars utformning intressant nog hade inspirerats av islamisk arkitektur.

Har just läst en inte så tjock men informativ bok, nämligen Att läsa Koranen (Verbums förlag, 2006) av religionsvetaren Göran Larsson. Koranen i sig är en ganska trist och virrig röra av osammanhängande historiefragment och en gud som vrålar hotelser då och då när saker verkar gå honom emot, så det kan behövas introduktioner.

Egentligen var jag mest intresserad av om det var några nyheter om tillkomsthistorien. Jag var inne på ämnet år 2008, med hänvisning till de gamla (kanske äldsta kända?) koranfragmenten som hittats, nämligen i Jemen, skrivna på palmblad. De avviker på en del punkter från den officiella versionen. Det fanns, får vi veta hos Larsson, en del olika tidiga versioner, men det utgick påbud om att de skulle förstöras till förmån för en godkänd version. Några veteraner inom rörelsen, samtida med profeten själv, vägrade dock. - Det är ungefär som med Bibeln: det var snarare mer eller mindre hotfulla fraktioner på olika kyrkomöten som bestämde vad den skulle innehålla!

(Enligt vad jag skrev 2008 skulle de jemenitiska palmbladskoranerna ha fotograferats av tyskar redan innan Andra världskriget. Larsson hänvisar till fynd som gjorde i Sana i Jemen 1972.)

Sedan har vi det där med begriplighet och tolkning av texterna. Eftersom de ibland är svår- eller obegripliga och lämnar utrymmer för allehanda tolkningar blir islam därefter: en ragu av olika uppfattningar. Och därmed skiljer den sig inte från kristendom eller judendom. Alla letar efter sitt lilla ord i skriften som skall förklara/försvara/fördöma det ena eller det andra, helt efter egna preferenser. "Ingen kättare utan ett bibelord", för att ta ett nederländskt uttryck som filosofen Spinoza citerade. Och samma verkar gälla islam. Är man en fridsam och tolerant figur finns det korancitat för det, är man en intolerant våldsverkare hittar man också citat som styrker ens position. Och detta ur en text som antas vara perfekt och given av en högre makt ...

Det är skillnad

Bloggaren Moon of Alabama gör en jämförelse mellan bombningarna i Irak (värre men lite publicitet) och bombningarna i Boston (färre offer men stor publicitet).

I delar av Irak är det här dessvärre tämligen vardagligt inträffande - numera även i Syrien.

Svar från Oktoberrörelsen

Det finns många frågor att ställa till en organisation i vardande. Jag ställde ett par till Oktoberrörelsen, och man var vänligt och svarade på dessa och lite till. Första frågan handlade om OR:s mediestrategi, vilket är naturligt med den teknik vi har idag och att OR kritiserat KP:s inriktning på att sälja papperstidningar. Jag undrade hur planerna såg ut, nättidning, nät-TV, nätradio? Svar:

Vi har publicerat en tidning, vi kommer att ha en youtube-kanal osv. Men allt tar tid – så tyvärr kan det dröja lite, viktigast för oss just nu är att befästa den verksamhet vi bedriver och säkra vår fortlevnad.

Jag noterade att hemsidorna för OR och samarbetande grupper har inte uppdaterats så mycket. Kommunistiska Studiegruppen KSG har varit mest aktiv, Röd Aktion är passiv på hemsidan. Till det kom kommentaren:

Att vi inte uppdaterar hemsidan så ofta är lite beklaglig. Handlar givetvis om resurser, men också om att vi inte för närvarande prioriterar detta. Vi vill inte bli en grupp ”internetkrigare” som kommenterar alla och inget. Viktigare är att bedriva aktivitet där vi involverar människor. Exempel på detta är studiecirkeln i Uppsala, som hålls varje vecka. Men vi planerar också annan mer praktiskt orienterad aktivitet.

För Röd Aktion gäller lite annat. Att deras blogg inte uppdaterats är medvetet, då denna grupp har annat syfte.

(Ja, och Röd Aktion har litegrann air av gatuslagsmål, och det tycker jag är oroande.)


Så har vi frågan om etiketten på sig själv. Man kunde ha väntat sig att OR skulle ha proklamerat sig som MLM (marxist-leninist-maoist), men i de första dokumenten på hemsidan verkar det inte så. Kommer ni att ta den beteckning framöver, eller är ni ute efter en egen svensk tolkning som inte ryms inom det nuvarande MLM-begreppet?

Svar: Vi har internt diskuterat detta, och det råder lite olika åsikter. Det vi bejakar i maoismen handlar om anti-revisionismen, om synen på deltagande demokrati, betoningen av självkritik osv. Problemet med benämningen maoism är att den lätt ger felaktiga associationer. Se t.ex. texten av KPs ordförande där han kritiserar maoismen  (givetvis är den riktad mot oss, om än indirekt).

Man kan tillägga att begreppet 'maoism' idag är ganska nytt som accepterad politisk egenbeteckning på partier och grupper i olika delar av världen. Enligt den kanadensiske filosofen och MLM-aren Josh Moufawad-Paul så uppstod dagens maoism först omkring 1990. (Se särskilt detta och detta inlägg samt dess kommentarer.)

En annan aspekt på ”olika åsikter” är hur man tänker sig att ordervägarna skall fungera. Det har flera gånger kommit fram att organisationen förväntas vara decentraliserad.

RA, KSG står nära Oktoberrörelsen, men är fristående. Vi ser det som viktigt att människor som bedriver verksamhet är de som utformar och beslutar om den.

Det verkar som om detta är en reaktion mot den toppstyrning man kritiserar vad det gäller KP. Man kan undra hur klassisk 'demokratisk centralism' fungerar i en sådan struktur? Eller har OR lämnat den typen av partistyrning bakom sig? Svaret är nej:

Oktoberrörelsen är internt utformat i enlighet med den demokratiska centralismens principer, vilket vi anser väldigt viktigt. Faktum är att en av våra huvudkritiker mot KP handlar om att den demokratiska centralismen i praktiken inte råder där – det räcker inte att säga sig ha fri diskussion om man inte ger verklig möjlighet till det. Vi har forum där alla helt fritt och oförmedlat kan diskutera allt, sen tar vi beslut och då gäller givetvis att vi i handling sluter upp bakom dessa.  Så är det inte i KP där allt måste gå via Göteborg, kommunikationen är så långsam att den bli inaktuell, ofta nekas insändare till interntidningarna och på forumen (det RKU har) censureras inlägg.

När det gäller att utforma verksamhet nära de deltagarna så gäller detta frontverksamhet. Det är t.ex. upp till deltagarna i en studiecirkel att diskutera vad de ska studera och hur studierna ska läggas upp. Varför ska personer som inte deltar vara med och bestämma om detta? Detta är egentligen en kommunistisk princip, den tillämpade t.ex. i Pariskommunen och framhölls av Marx. 

En sorts självmål?

Jag tittade i tidningen Arbetaren och fick syn på en artikel om ett ämne som varit uppe även på denna blogg, nämligen hur kommuner i Sverige medvetet skickar arbetslösa till Norge. Upplagt för reportage om den sorgliga situationen i Söderhamn. Den gamla industrin har klappat ihop, inget nytt kommer, arbetslösheten är svår, folk måste ge sig av.

Men så kommer det här, mitt ibland det sorgliga:

Tomas Nilsson har gått arbetslös under stora delar av förra året och bortsett från lite snöröjningsarbete är det nästan omöjligt att få jobb, förklarar han. Att flytta bekymrar inte, även om han helst hade velat bo kvar.
– Det är klart att det är roligt att prova något nytt, och jag har ju redan hus klart när jag flyttar tillbaka. Men jag måste ha pengar först, för jag är expert på att bränna dem, skrattar han och förklarar att hobbyn med motorer kostar på.
– Jag köpte två skotrar i vintras, spontanköp, och har redan fem sex stycken på gården, dessutom gillar jag mopeder, så då är det bra att bo här.

Jaha, där rök det "tycksynd-om" som väl artikeln i mycket baseras på. Hade reportern bara tänkt sig att väcka den sortens känslor så blir den här skoter-killen till ett riktigt självmål.  Minns faktiskt en liknande historia, det var i DN för en massa år sedan. Då handlade det om arbetslösa i Kalix (eller var det Överkalix? Pajala?) som hankade sig kvar på ströjobb, AMS-arbeten och liknande, men tydligen hade råd att bränna av en jäkla massa stålar på fordon. - Jag blev arg då också. Undrar om den där killen vet att man inte får åka omkring hur som helst med snöskoter i Norge?

Vidare verkar utbildningsnivån inte vara så rasande hög i Gästrikland, så det kanske inte är någon större förlust för Sverige som kunskapsnation om de sticker till Norge? Värre när utbildad sjukvårdspersonal eller industritekniker försvinner, tror jag.

Systembyte och den fria viljan?

(När våren tränger på minskar lusten att skriva. Som tur var finns det gamla opublicerade inlägg att slänga ut i cyberrymden - som det här.)

Jag råkade få syn på en artikel i Flamman där en gammal vänsterpartist hävdar att det är reformism som gäller för partiet om det vill nå framgångar. Folket, inklusive vänsterfolket, vill ha förändringar och förbättringar, men inte ett nytt samhällssystem, hävdar han.

Och det vore ju enkelt om bara önskningarna gällde, men vad händer om nuvarande system (vilket verkar ganska klart) är i allt sämre skick alltmedan nya företeelser växer fram inne i systemet - och dessa företeelser gör systemförändring såväl möjlig som nödvändig? I synnerhet nödvändig, om vi vill leva vidare på en hygglig nivå.

Om det stämmer med tvingande nödvändigheter blir önskningarna tämligen värdelösa. Verkligheten kommer att höra av sig, obevekligt, och tala om vad som gäller. (Det finns ju ett alternativ i form av sammanbrott orsakat av att flertalet vägrar göra nödvändiga ändringar vilket kan medföra katastrof för mänskligheten, men det vill jag helst inte tänka på.)

Hm, det här är saker att tänka allvarligt på ...

Var finns problemet egentligen då för vänsterpartiet och andra som vill verka vara vänster? Kanske att man helt enkelt struntar i att peka på hållbara visioner baserade på teknik och vetenskap som finns redan idag, och som vi vet snart kommer att vara oerhört mycket mer avancerad. - Det är klart, pride-paraden är väl roligare ...


(Lite tillägg i efterhand: en artikel om att 3D-skrivare kan användas för att skapa en bas på Månen. Och en färsk artikel om biologisk 3D-teknik som väl bara är i början men som skulle kunna producera ersättningsorgan för människor i framtiden.)

Protonen krymper?

Protonen ingår i atomkärnan och är därmed en viktig del av allt som finns i och omkring oss. Länge har man trott sig veta hur stor protonen är, men nu kommer sensationella uppgifter: den är fyra procent mindre än vad tidigare mätningar visat. Med nya mätmetoder får man nya resultat.
Det finns ju en del olika trista förklaringar: mätfel, fel i beräkningar, nya beräkningar bättre än gamla. Det är ju lätt gjort att det blir fel när man skall försöka mäta storleken på en partikel som är oerhört liten och väl egentligen mer är som en våg (om jag hänger med i resonemanget). Den kan ju inte ses direkt, utan man måste använda indirekta mätmetoder.

Men som varje gammal science fiction-läsare förstår så handlar det ju om att de verkligt stora krafterna är igång. Universums skapare har fått för sig att det är lämpligt att ändra några grundläggande konstanter. Jag knappade på miniräknaren och kom fram till att om allt i universum krymper med fyra procent om året skulle det ta inte mer än drygt 74 år innan det krympt till en procent av den nuvarande storleken. Och när den krympningen är klar finns det ju plats för ett nytt universum! - Smart uttänkt!

Biologiskt utdöende för framtidspartiet?

Några lösa funderingar så här på söndagsförmiddagen innan det blir dags att peta ihop lunchen. Jag såg någonstans att medlemsantalet hos socialdemokraterna sjunkit till under etthundra tusen. Eftersom det nämndes att partiet hade 108 000 medlemmar när Juholt-affären skrällde för inte så länge sedan så betyder det en medlemsminskning på minst 8 procent under ett års tid.

En sådant frånfall bör betraktas som ganska allvarligt, men hade det skett påfyllnad av yngre krafter hade det funnits en viktig mottendens. Men jag har (återigen någonstans) sett att medianåldern i partiet drar iväg mot 63 (eller var det 64? var det över hela riket eller gällde det Norrbotten?) år. Eventuellt kan någon kunnig läsare bekräfta eller dementera?

Och vad har vi då? - Det ser ut som en rörelse i utdöende, helt enkelt för att medlemmarna bokstavligen lämnar jordelivet. Även om SSU-are väller in i partiet är väl inte den stormfloden så mäktig som den var för hundra år sedan och kan inte kompensera att gamlingarna försvinner. Hur många riktiga SSU-are finns det numera? Tiotusen-femtontusen? Och i vilken utsträckning söker sig längre yngre begåvningar med karriärinriktning och socialt samvete mot SSU och Partiet? - Det är nog klent med det. Då blir det ytterligare en uttunning: rekryteringen av klipska människor minskar, kvar finns karriärister utan socialt samvete.

Här kommer nya generationer fram för att ta över efter åldringarna. Så verkar det inte vara i Partiet med Stort P!

Sammanfattningsvis: den jättelika socialdemokratiska organismen verkar nu kännetecknas av fenomen som dyker upp mot livets slut. Organen hackar och förtvinar, men förmodligen hålls modet uppe ännu en tid. Och som offentligt finansierad inrättning kan ju partiet faktiskt leva kvar rätt länge utan någon större mängd medlemmar.

Om man drömmer om att slippa dessa politiska bilskojartyper ... blir det nog ingen lunch.

Kolla in i hjärnan!

Hjärnforskning är i ropet nu, med jätteprojekt i USA och EU. Snart kommer väl någon och suckar om 'hjärnhajpen' och att det bara är trams. En undring: kan det vara en tillfällighet att dessa jätteprojekt inträffar i makter som är på nedgång? Undrar om kineserna eller ryssarna gör något motsvarande?

Hur som helst: det är spännande med den genomskinliga hjärnan. Jag fattar inte alls som sägs i filmen, men det är roligt med rörliga bilder. "Wow, där är nåt som rör på sej - kan det vara en tanke!!!"

Något har hänt

Sanktionerna mot Iran är främst en USA-Israel-historia, och ett lealöst EU hänger bara med. Men fungerar sanktionerna i stort?

Utan att ge svar på frågan så kan vi notera att världen inte är vad den har varit. Enligt den här undersökningen, som baseras på data från iranska tullen, kan iranska företag parera sanktionerna genom att omdirigera handeln mot länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Det är globaliseringen som har denna (säkert för många västliga globaliseringsivrare) oväntade effekt.

Naturligtvis är sanktionerna skadliga för den iranska ekonomin, men ju mer länderna i Tredje världen växer till sig och ökar internhandeln, desto trubbigare blir blockadvapnet. Ännu finns det produkter och tjänster som sanktionsstaterna är rätt ensamma om att skapa. Men på sikt kan man spå att uppstickarländerna blir allt bättre på att leverera även avancerade produkter och tjänster - och göra USA, Israel och EU tämligen irrelevanta som handelspartners för länder som Iran. Det är både hoppfullt och farligt. Hoppfullt för att usla västliga ledare får allt svårare att tvinga sin vilja på världens folk, farligt därför att trängda västliga ledare som en sista desperat åtgärd kan tillgripa våld när inget annat fungerar.

Putin är ju inte så lång, det vet vi, och därav kan man sluta sig till att de är knattar hela gänget. 

När det ser ut så här i världen - ledarna från Indien, Kina, Sydafrika, Brasilien och Ryssland skakar tass - har någonting hänt. Dessutom uppges det att de vill ha med Iran och andra länder i sin BRICS-grupp. Man kan ju fundera på vad detta kan betyda för Sverige. Sverige framhålls ofta som "ett litet exportberoende land". Om man tar den synpunkten på allvar, är det så vettigt att hänga det allt skruttigare USA och EU i hasorna? Det är ju inte hos dessa stater som framtiden verkar ligga.

(PS. Den som inte tycker att det nuvarande styret i Iran är så bra bör motsätta sig hot och sanktioner. Sanktioner, propaganda, sabotage och mord stärker regeringen. DS.)

Rymdjubileum idag!

Jubileum: den 12 april 1961 var Jurij Gagarin första människan i rymden. Den första sovjetmänniskan i rymden, om man vill vara ännu mer precis. Världen fick lära sig ett nytt ord: kosmonaut. Nyheten kom när jag stod på skolgården, det minns jag. Jag tyckte det var väldigt spännande. Andra (idioter) i närheten verkade inte fatta någonting.

Poem - kanske för socialdemokrater?

Mina största fans (alla tre-fyra eller hur många det nu kan vara) vet naturligtvis att jag fuskar som amatörpoet. Ett tag efter att jag skapat den här bloggen så kom Björnpoesi till världen som affischtavla för mina små försök. Den här dikten är några månader gammal. Det slog mig att den kan tas som en poetisk beskrivning av vad som händer med det socialdemokratiska skeppet!


För den drunknade

För den drunknade
är havsbottnen till föga hjälp.

Vågorna höjde sig
vräkte sig hårt mot båten -
kaptenen beordrade:
Öppna bottenventilerna.

Flinka matroser lydde ordern.
Och vi sjönk.

Falska företagare

Nej, det gäller inte företagare som uppträder bedrägligt på något sätt, utan om arbetande människor som  tvingas registrera sig som företagare med F-skattesedel trots att de inte vill. Den intresserade bör titta närmare på den här bloggposten hos doktoranden i ekonomisk historia, Erik Bengtsson.

Det visar sig att fenomenet inte är nytt och Bengtsson citerar ur en del forskning om falska f-skattepersoner. Bland annat återger han synpunkten från forskaren Annette Thörnquist att ...

... falska f-skattare är ett fenomen som är särskilt vanligt i tider av massarbetslöshet och svaga förhandlingspositioner för löntagarna. Fenomenet är dubbelt: det är en metod för exploatering, men också en överlevnadsstrategi för arbetare.

Den fackliga strategin har varierat. Hur handskas man med människor på arbetsplatsen som till sin funktion är vanliga knegare men som formellt är egna företagare? Mitt gamla fack började rekrytera företagare för en del år sedan. Då återgick man egentligen till en tradition som fanns innan de moderna tjänstemannafacken växte fram under mellankrigstiden. Tidigare fanns det kontoristföreningar där såväl lönearbetare som företagare kunde vara medlemmar. Eftersom, som det påpekas ovan, inte bara handlar om utsugning utan även överlevnad, vore det dumt av facket att automatiskt stöta bort de här människorna.

Sågning

Läs gärna sågningen av socialdemokraterna hos Schlaug idag. Inte bara den slemmige Löfven, utan den normalt rätt hyfsade Lena Sommestad, får sig en rejäl avhyvling.

Man kan undra hur mycket självrespekt de hyggliga personer som ännu är medlemmar av SAP har kvar? De verkar uppträda som den nyktre, trogne och ständigt förlåtande parten i ett förhållande där den andre är en kroniskt falsk, manipulerande och ljugande missbrukare.

Rätt bud, Bertie?

Hittade den här bilden med Russels "tio budord" på Lindenfors' blogg. Han anses som en av förra århundradets största filosofer. Men håller hans bud, eller kommer de att bli mer eller mindre sönderskjutna om de presenteras på ett seminarium i grundkursen i filosofi? Jag försöker översätta budorden, och lägger till några egna kommentarer för vart och ett.


Ljug inte för dig själv. - Är i allmänhet rimligt, men en människa i en hopplös situation kanske kan finna tröst för stunden i att tänka sig att det kanske kan bli bättre i alla fall.

Ljug inte för andra människor såvida de inte utöver tyranni. - Jaha, men hur definieras 'tyranni'? Den enes tyranni kan vara den andres upprätthållande av lag, ordning och ett anständigt samhälle.

När du tror att det är din plikt att orsaka smärta, undersök dina skäl noggrant - Rimligt. Men inte bara mina, utan andras skäl, ifall det handlar om beordrade handlingar.

När du eftersträvar makt, undersök dig själv noga om varför du förtjänar den. - Rimligt. Betraktar man makten som mål i sig bör man nog hållas borta från den.

När du har makt, använd den till att bygga upp människor, inte begränsa dem. - Rimligt, men en definitionsfråga. Måste man inte ibland begränsa människor för att bygga upp dem? Och innebär inte makt i sig alltid begränsningar av någonting?

Försök inte leva utan högmod, för det är omöjligt, men välj rätt publik att välja beundran ifrån. - Rimligt. Man bör undvika att få fel sorts hejaklack.

Se inte dig själv som en fullständigt sluten enhet. - "No man is an island", som John Donne skaldade. Människan är en grupplevande varelse, vi är beroende av andra.

Var pålitlig. - Hur definieras pålitlig? Att man håller vad man lovar, eller är det något djupare?

Var rättvis. - Finns det någon bra definition av 'rättvisa', är inte detta något som är väldigt bundet av tid, plats, klass, etc? Eller skall vi anta, med ledning av primatforskning och neurobiologiska studier, att det finns en grundläggande känsla för rättvisa hos människor, som en underström oavsett tid, plats, klass, etc?

Var godmodig. - Ja, det låter bra. Man bör inte hetsa upp sig ... i onödan!

*

Eftersom John Donne nämndes, här är hela poemet, eller meditationen, med de berömda raderna "ingen människa är en ö" och "klockan klämtar för dig".

No man is an island,
Entire of itself.
Each is a piece of the continent,
A part of the main.
If a clod be washed away by the sea,
Europe is the less.
As well as if a promontory were.
As well as if a manor of thine own
Or of thine friend's were.
Each man's death diminishes me,
For I am involved in mankind.
Therefore, send not to know
For whom the bell tolls,
It tolls for thee.