lördag 15 maj 2010

Inledningen till nästa massutdöende?

Planeten Jorden har upplevt fem stora s. k. massutdöenden, varav den kanske mest kända är den som skedde vid övergången mellan Krita- och Tertiärperioden för c. a. 60 miljoner år sedan då dinosaurierna försvann. Massutdöenden kännetecknas av en förhöjd utrotningstakt av djur och växter, utöver den "normala" utdöendetakten som sker hela tiden.

Detta skriver Erik Svensson, och undrar om en ny omgång av massutdöenden är på gång. Nu stiger Jordens medeltemperatur (trots den sena och kalla våren i Stockholm - otroligt, tycker nog många klimatförnekare i sina bensinslukande bilar!). Känsliga arter som ödlor kan redan vara på väg mot det definitiva slutet, och fortsätter uppvärmningen blir det hårdingar som kackerlackor och råttor som överlever. Att ödlearter försvinner kan vara en varningssignal, ungefär som de fåglar man hade nere i kolgruvor förr - när fågeln "trilla' av pinn" så var det ett tecken på att farliga gaser fanns i gruvgången och då gällde det att springa sin väg kvickt! Nya arter kan börja dö ut snart om det inte blir stopp på uppvärmningen.

Arter som tål stora förändringar under kort tid kommer att klara sig bättre än de som är mycket beroende av en stabil miljö. Och när vi talar om människor så tror jag att "primitiva" folk med rätt små krav på försörjning och komfort kommer att klara sig bättre än hippa storstadsbor. (Ett kännetecken på de "primitiva" kan ju vara att de är bättre på att hitta olika resurser än vi storstadsbor som gjorts nästan obildbara vad det gäller att nyttja naturen.)

På sätt och vis kan det vara underhållande att sitta här och se hur katastroferna kryper allt närmare. Att se det mesta av livet på Jorden krascha måste ju vara den ultimata underhållningen. Men eftersom mycket av detta nog inträffar först när denne bloggare inträtt i en annan dimension är det snarare de yngre generationerna som bör oroa sig.

2 kommentarer:

Carl Jacobson sa...

Det du skriver påminner mig om vad min far sa på gamla dar. Han hade varit ensam i fem år, och närmade sig 90, och när han en dag besökte mig och talade om detta med att bli gammal och ensam, sa han med sin stillsamma humor:

"Jag tycker inte att livet är meningslöst, eller så - man vill ju gärna vara med och se hur det går!"

Björn Nilsson sa...

Jag kan inte annat än att hålla med - bara det får bli från åskådarplats på behörigt avstånd från den stora skrällen!