Jag kan bara tolka vänsteralliansens dånande tystnad i denna stora princip och moralfråga som någon sorts perverterad politisk smartness. De måste tro att en majoritet av svenska folket vill ha ”våra pojkar” kvar i kriget och att man alltså skulle förlora röster i det kommande valet på krav om ett slut på det olyckliga svenska krigsäventyret.
Frågan om liv och död och svensk trupp under amerikanskt befäl i ett misslyckat kolonialkrig i Centralasien blir alltså en mindre fråga än röstmaximering i valet?
Det är ingen hedervärd politisk hållning. För om man vill vinna ett val på att dölja sina politiska uppfattningar så blir alla partier samma sorts grå katter i mörkret. Och vad är då en valseger värd? Det man kämpade för i valrörelsen var då varken idéer eller politiska visioner utan enbart makten. En sådan hållning undergräver demokratin.
Har någon sett några demonstrationer för det där kriget? Det är den politiska elitens krig, inte folkets. Det är den politiska eliten som undergräver demokratin. V:s ledning ingår i denna elit. Undrar hur de få ärligt radikala i ledningen känner det nu? Jag var med på ett mindre möte för ett par år sedan när en av dessa skulle förklara hur man gått med på socialdemokraternas krav på att inte så många nya jobb skall skapas - den personen verkade inte må riktigt bra. Jag tycker att många V-partister borde känna olust över många aspekter av anpassningen till bröderna och systrarna i den s.k. rödgröna alliansen.
På annan plats i samma tidning vill ett antal skribenter förklara varför de slutar skriva i syndikalisternas tidning Arbetaren. Jag tycker konflikten verkar klassisk. Det är en liten tidning som inte går så bra, och den drivs av en liten facklig organisation som inte har några tunnor med guld att ställa upp med. Något måste göras.
Bakgrunden är att den senaste SAC-kongressen valde en ny chefredaktör, Mattias Pettersson, som gick till val på kursändring för tidningen. Det var i sig inget märkligt. Arbetaren har i många år kostat SAC-Syndikalisterna stora pengar, och naturligtvis vill organisationen att investeringarna ska göra nytta. Men när de nyckelrader i tidningspolicyn som sade att Arbetaren ska vara ”en fri och oberoende pressröst” ströks anade flera av oss oråd. ...Landets mest frihetliga pressröst ska förvandlas till vad som mest liknar ett syndikalistiskt propagandaorgan.
”Sidospår” som klimat- och miljöfrågor, feminism och Nord/Syd-konflikter ska tonas ner. Enligt de nya riktlinjerna ska man möjligtvis få skriva om exempelvis klimatfrågorna någon gång ibland – men bara om det går att anlägga ett entydigt fackligt perspektiv. ...
Nu gäller en djupt sekteristisk och proletärromantisk föreställning om vad ”de radikala arbetarna” pratar om i fikarummen. I linje med chefredaktörens föreställningar om hur sådana arbetare ser ut har också det senaste decenniets feministiska profilering av tidningen fått ett tvärt slut.
Den fackliga linje man pratar så vitt och brett om utgår likaledes från en snäv och ekonomistisk uppfattning om vad fackligt arbete handlar om. Allt som inte kan klassas som ren ”arbetsplatskamp” bedöms som ointressant; vänsterengagemang och syndikalism reduceras till att gälla den typ av konflikter som SAC-Syndikalisterna själva driver.
Om vi i stället för Syndikalisterna skulle säga XXX och därmed få ett generellare resonemang, så skulle man kanske på 1920-talet uttryckt det hela som att "tidningen måste bolsjeviseras". I början av 1970-talet hade man väl sagt att "XXX:s kamp måste förenas med massornas". Med andra ord gäller det att slå så djupa rötter som möjligt i den verklighet man vill påverka och förändra genom att få bra kontakter med människorna där. Det innebar på sin tid att man lyfte bort en del människor som inte var bolsjevistiska nog, vilket orsakade svåra problem för en del av dåtidens kommunispartier eftersom man ändå inte nådde de grupper man ville förenas med. Den tilltänkta förstärkningen blev i stället en försvagning för många partier.
Hur som helst verkar det finnas ett kongressbeslut hos Syndikalisterna på hur tidningens linje skall se ut. Det är väl inte så konstigt i en organisation som man hoppas är medlemsstyrd? Att detta sedan kan ha lett till motsättningar på redaktionen och att motsättningar kanske har behandlats felaktigt är faktiskt en annan sak.
Tänk om medlemmarna som betalar in avgifter och åtminstone delvis finansierar tidningen vill att den skall vara just ett propagandaorgan för de åsikter de har, snarare än för idéer som drivs mer av personer inom samhällets medelskikt? Det är inget som säger att Arbetaren lyckas bättre för att den byter inriktning eller snarare sättet att behandla olika frågor, men de som är tidningens uppdragsgivare har väl rätt att försöka med det utan att några skribenter går i taket?
8 kommentarer:
Nu röstade ju iofs kongressen FÖR att vänsterpartiets krav på utträde ur Afghanistan ska in i valplattformen också, vilket jag tycker är bra.
Men att ställa sig vid sidan av och kritisera är ju alltid det lättaste. Och det är väl ungefär det jag uppfattar att du gör i det här och inlägget nedan. Vänsterpartiet kan säkert göra hundra saker bättre. Men som medborgare har vi också de partier och de politiker vi förtjänar. Om fler personer faktiskt själva gjorde något, istället för att bara sitta vid sidan av och kritisera, så skulle kanske de snåla högervindarna som blåser i Sverige kunna vändas. Som jag ser det finns det sex andra partier i riksdagen som förtjänar mycket hårdare kritik än vänsterpartiet. Men en del av vänstern har ju alltid föredragit att sticka kniven i den närstående vänstern hellre än i de politiska partier och grupper som faktiskt företräder kapitalismen. Det är en sällskapslek som börjar se alltmer märkligt ut nu efter fyra års högerstyre och med fascister knackandes på Riksdagens dörr.
De statsunderstödda partiernas ledare ser till att vi får de partier vi inte förtjänar. Det rödgröna gänget har visat sig i stort sett oförmögna att göra något av den värsta ekonomiska kris som drabbat oss sedan trettiotalet. Vad skall vi ha dem till? Systemet rasar bit efter bit - de står och glor, och skulle några medlemmar ha fel åsikter och få majoritet för det på en kongress är det ändå snabbt glömt och överslätat.
Det är fel både att klaga på v (och för den delen också på s) och att hävda att man gör så gott man kan.
Precis som det alltid är lättare att sitta i en facklig förhandlingsdelegation om arbetskamraterna visar att de stöder en kan partier göra något bara om det finns folkrörelser utanför de parlamentariska församlingarna som arbetar för samma sak.
Bland politiskt engagerade människor i Sverige finns ett alldeles för stort parlamentariskt fokus. Man tror att saker och ting bestäms i riksdag och kommunfullmäktige, när dessa instanser i första hand är kompromissorgan, där man bedömer styrkeförhållanden i samhället och syr ihop lösningar som stämmer med dem.
Det vore bättre om fler engagerade sig i rörelser typ Gemensam Välfärd eller Miljöförbundet Jordens Vänner - eller ännu hellre i militanta fackliga aktioner. Då skulle man rentav kunna påverka de styrkeförhållanden som sen partierna kunde ta som material för att snickra ihop rimliga kompromisser av.
Som det är nu blir det för topptungt.
När ledningarna för partierna inte ställer upp för de egna antagna värderingarna är det svårt att stödja dem. Men i övrigt håller jag med: utan rejäla folkliga rörelser kommer inget att hända. Fast när en del fotfolk ville dra igång kampanjer mot Alliansen var det enda som V och SAP kunde komma med ungefär att "gör ingenting men rösta på oss vid nästa val".
"Det rödgröna gänget har visat sig i stort sett oförmögna att göra något av den värsta ekonomiska kris som drabbat oss sedan trettiotalet."
Är det inte regeringen som har haft att hantera den ekonomiska krisen? Oppositionen kan ju inte göra så mycket mer än opponera så länge de saknar röstmajoritet?
Jag vet faktiskt inte riktigt vad din svepande, generella kritik egentligen åsyftar. Men jag tycker att det är en tendens hos många som kritiserar vänsterpartiet idag, att det är rätt vagt. Jan Wiklund träffar ju huvet på spiken. Det som saknas är inte ett vänsterparti som håller sina principer för dyra och heliga. Vänsterpartiet och VPK har under en stor del av sin existens framförallt varit ett parti som levt på höga principer. Men massorna har inte velat ansluta sig, varken när det var kommunism som utlovades eller när partiet började prata mer om ekonomisk demokrati och vässade sin socialistiska profil post-Gudrun Schyman. Att skälla ut vänsterpartiet för att samhällsklimatet i Sverige är högervridet är som att skälla ut fiskarna för att havet är vått. Ett litet parti har ytterst marginell påverkan på samhällsklimatet.
Till skillnad från dig tycker jag kanske att vänsterpartiet oftast gjort det bästa av den svaga hand som de blivit tilldelade. Men det fattas som Jan säger en massrörelse, fackföreningar, miljögrupper, civil olydnad, systemkritisk journalistik, etc, för att fylla vänsterns segel med vind.
Jag är inte helt övertygad om att det rödgröna samarbetet kommer att vara lyckat för vänsterpartiets del. Men inte heller övertygad om att det är en sämre idé än att bara ställa sig vid sidan av och kritisera det. Framförallt tror jag att det har en förutsättning att bli bra, om de tre samarbetspartierna drivs åt vänster av en saklig och rättvis kritik.
Jag råkar ha industribakgrund och råkar notera att oppositionen inte hade något vettigt att säga, komma med eller kräva vad det gäller bland annat Volvo och Saab. En sådan handfallenhet verkar inte tyda på att man har någon politik för framtiden heller. Finns det människor i dessa partier som har kunskaper nog för att ta itu med grundläggande ekonomiska frågor (inklusive industripolitik)? Tycker inte det verkar så.
Vad hade varit en vettig linje då? Att förstatliga? Såna tankar hördes väl mer från vänster än från höger när det krisades som mest. Jag skrev själv en massa inlägg om att man borde låta arbetarna ta över SAAB och driva det. Nu löste sig ju den krisen för tillfället, även om det känns som en nödlösning.
Vänstern skulle säkert ha hanterat den ekonomiska krisen bättre än högern. Problemet är som jag ser det inte intentionerna, inte i v:s fall iallafall, utan möjligheterna att genomföra dem.
Förstatligande är ett medel, inte ett mål. Och eftersom oppositionen inte hade en aning om vad man skulle göra med förstatligad kapacitet och kunskaper så kunde man inte öppna munnen om det. Visserligen fanns det folk som hade ideer, men de fanns inte inom SAP-V och var därmed inget att lyssna till.
För h-e: här kommer den största krisen efter trettiotalet, och den s k oppositionen står bara och glor! Man har inga ideer om att ta oss ut ur det samhället som skapar sådana kriser, en lättversion av Alliansen är det enda man har att erbjuda. Och inom kanske några år har vi nästa storkris på gång, kanske en riktig härdsmälta - och de står bara och glor.
Skicka en kommentar