Då small det i Indien igen

A som i attack i södra delen av delstaten Chhattisgarh.

Det går knappast att tala om "lågintensiv konflikt" i det inre av Indien längre. Det börjar mer se ut som inbördeskrig. Igår såg jag i indiska tidningar att en buss med bland annat "specialpoliser" sprängts i Dantewada-distriktet i delstaten Chhattisgarh. Där är den maoistiska gerillan stark och har byggt upp basområden med hjälp av urbefolkningarna. Först angavs ett tjugotal döda, men siffran börjar nu närma sig femtio. Rena slakten.

Det där med SPO, "Special Police Officers" är intressant. De är inte speciella såtillvida att de skulle ha någon särskild utbildning eller skicklighet just som poliser. Bakgrunden är fulare. Den som är intresserad av den, och hela konflikten i synnerhet i Dantewada, bör läsa Arundhati Roys långa reportage därifrån, där nämns även dessa "poliser".

Det rör sig inte om polisutbildade personer. I stället är det individer från stamfolken som för en billig penning ställt upp som slagskämpar för stamhövdingarna och delstatsregeringen och som orsakat mycket elände och våld. De deltar faktiskt i regeringens försök att tömma de mineralrika skogsområden på folk så att gruvbolagen kan komma in och exploatera utan motstånd. Inte undra på att de är avskydda och socialt isolerade. Man blir knappast populär hos stamfränderna genom mordbränder, misshandel, mord, stölder och våldtäkter. Därmed blir de ett mål för gerillan också.

Detta var en buss, full av människor

Det förefaller som om maoisterna i allmänhet tänker efter före - att slå till mot en transport med dessa lågbudget"poliser" kan ha flera avsedda mål. Ett av de viktigare kan nog vara att se till att regeringens folk jagas bort från landsbygden i Dantewada så att den kan förvandlas till ett stabilt basområde. Tidigare har gerillan givit de paramilitära styrkorna så hårda slag att de knappt vågar sig ut från sina läger och nu gör man samma sak med "specialpoliserna". Man höjer den egna moralen, sänker motståndarnas stridsvilja, ökar sin territoriella kontroll.

Nu skärps konflikten så tillvida att maoisterna har utlyst en tvådagars "bandh" (ungefär som en generalstrejk) i fem delstater: Orissa, Bihar, Västengalen, Jharkhand och Chhattisgarh.

På många håll pågår något som kan kallas "ett smutsigt krig". Maoisterna betraktar de partier som ställer upp i valen som korrupta (vilket nog inte är feltänkt) och arbetar aktivt för att skrämma bort dem från platser där man själv är aktiva: i delstaten Jharkhand har medlemmar i Kongresspartiet fått besked om att sluta vara det, annars ... . På det sättet monteras de borgerliga partiernas maktstrukturer ned. Kvar finns maoisterna och deras massorganisationer.

I Västbengalen kan man nog säga att det pågår krig mellan maoisterna och det härskande "marxistiska" kommunistpartiet i Kolkata. Båda sidorna har väpnade grupper som skjuter på varandra, och särskilt "marxister" som maoisterna misstänker vara polisinformatörer riskerar livet. Över hela det område där maoisterna är aktiva ingriper de (ibland genom sina folkdomstolar, vilket beskrivs i Roys artikel) hårt mot informatörer. Maoisterna lär ha en bra egen underrättelsetjänst och tycker väl att det räcker med det, motståndarna behöver inte vara inne och snoka de också. Slutresultatet blir i alla fall en myckenhet av våld, brutalitet och dödande - men det är inget som maoisterna har monopol på. Glöm det där med fridsamma världsfrånvända hinduer. Indien är ett våldsamt land. Det gäller även maoisterna, men de är inte våldsammast och kanske de har en hållbar vision för landets framtid till skillnad mot reaktionära hindunationalister och giriga storbolag.