Om du klickar på den här bilden kommer du till en sida med räknare för USA:s krigskostnader i Irak och Afghanistan sedan år 2001. Idag är det en "historisk" dag - räknaren har hoppat över tusen miljarder dollar! Det är mycket det. Och kostnaderna verkar öka med ungefär tusen dollar per sekund. På "räknarsidan" kan man få det hela nedbrutet till exempelvis delstatsnivå. Undrar hur budgetkrisen i Kalifornien hade sett ut om man kunnat investera sina miljarder i krigskostnader hemma i stället, i risiga vägar och skolor och annat nyttigt? Nu verkar staten vara på väg att krisa ned sig helt.
Det hindrar dock inte att riksdagen i USA nu skall rösta om extra anslag till kriget i Afghanistan. Man har inte vunnit det på nio år, och det lär inte bli någon vinst år tio eller elva etc. etc. heller. De förhoppningsfulla som röstade på "yes we can"- och "hope"-mannen undrar nog vad som egentligen hände. Eller också vänder de sig bort och rycker på axlarna och säger att "det spelar ju ingen roll vem man röstar på, det blir ju bara skit i alla fall".
4 kommentarer:
Var det inte Rummie som ansåg att kriget i princip skulle betala sig själv?
Det var länge sedan och minnet börjar bli dimmigt, men tanken var väl att "vi går in och snor Iraks olja, och så är notan betald". Kanske ett übertypiskt exempel på nyliberala räknemetoder. "Det fixar sig alltid - och om det inte gör det får någon annan betala."
Även Axel Oxenstierna och polarna trodde att kriget kunde betala sig självt. Hur det gick i verkligheten kan man läsa i den klassiska 30-talsboken Bondenöd och stormaktsdröm av Axel Strindberg.
Den boken har jag faktiskt, och har läst!
På 1600-talet höll man igång krigen genom att plundra sig fram, men att tillgripa sådana ideer idag - som USA gjort i Irak - tyder på grav efterblivenhet. Men det är väl en följd av att krigföring åter privatiserats och att krigsmakten nu åter är furstens och hans kontraktskrigares privata angelägenhet.
Skicka en kommentar