Medan de gamla industriländerna är skakiga, krisar och har negativ tillväxt finns det andra som går framåt. Indiens premiärminister Manmohan Singh tror på god tillväxt. För budgetåret 2008/2009 var tillväxten 6,5 procent - detta medan Europa och USA krisade ned sig. För 2009/2010 uppskattas tillväxten bli 7,2 procent och för 2010/2011 8,5 procent. Kanske blir det uppåt 10 procent. Under de fyra åren före krisen låg tillväxten på ungefär 9 procent per år enligt Singh.
Noteras bör att Indiens sparande och investeringar är nära 35 procent av BNP. Kineserna är dock värre, med 49 procent. Inte undra på att de asiatiska jättarna växer så det knakar. En gång i tiden blev de nedslagna av den västerländska kolonialismen och imperialismen, men den tiden är över nu.
Baksidan av denna framgång är att stora delar av befolkningen i Indien inte får så mycket, eller inget alls, ut av de ekonomiska framgångarna. Bortåt 800 miljoner lever i extrem fattigdom. Ibland är det värre än så: folk kan förlora på tillväxt. Det gäller bönder som förlorar sin jord mot usel ursättning för att den skall tas i anspråk för industriprojekt, eller för urinnevånare i djungelområdena som blir bortjagade därför att deras hem råkar ligga på stora mineralförekomster. Däremot blir den lilla gruppen superrika indier bara allt rikare, och de är väl nöjda.
Jag brukar halka in på de maoistiska revolutionärerna när jag skriver om Indien. Asia Times har en artikel om hur de kan tänkas påverka den ekonomiska utvecklingen. Skribenten noterar att detta ännu inte märks så mycket, men det kan bli annat läge längre fram. Den ekonomiska och politiska eliten finns i västra Indien, och den har hittills inte brytt sig så mycket om vad som händer i det utfattiga och efterblivna inlandet österut. Men växer upproret till sig kan det bli något som påminner om en långsam ekonomisk strypning.
Det pågår ju en del gruvprojekt i "den röda korridoren" men dessa är förmodligen ofta beroende av att gruvbolagen betalar till maoisterna för att få hålla på. Bolag som slarvar med betalningen kan räkna med att en massa utrustning sprängs i luften. För att få ett bättre grepp på bolagen bör nog dock maoisterna försöka utöka sitt arbete med att organisera fackföreningar och andra massorganisationer på arbetsplatserna och i städerna - det håller man nog redan på med.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
2 kommentarer:
Kan man kanske tänka sig någon slags uppgörelse mellan bolagen och maoisterna som blir mer och mer formaliserat, med andemening av typ "ni får höjda löner och politiskt inflytande m.m. mot att ni inte attackerar oss". Risken finns att en sådan uppgörelse slutar i att de vänder sig mot sin väljarbas (bönder och urinvånare) eftersom de kommer vara en del av en byråkrati som strävar efter alltmer ökat inflytande.
Det är klart att risk för korruption och skumma överenskommelser finns. Dessutom har maoisterna olika typer av massorganisationer, som fackföreningar, och de kan ju ställa en massa krav på löner och annat. Men det som kan rädda läget är att "väljarbasen" inte är väljare utan folk som deltar i och stödjer väpnad kamp. Just för att valda politiker ofelbart verkar bli korrumperade i Indien deltar inte CPI(maoist) i vanligt parlamentariskt arbete.
Skicka en kommentar