Det ser illa ut om man får tro Aftonlövet
Är detta en grekisk tragedi? Har gudarna slagit några människor med blindhet så de inte förstår vad de ställer till med, så att de trampar rakt ut i fördärvet och drar allt och alla med sig?
Eller är det helt enkelt en illustration till vad jag skrev igår om förtroende och gratisåkare:
... folk som kapar åt sig mer än vad kollektivet tycker är rimligt. De är också skadliga genom sin negativa påverkan på andra, och förmodligen genom att utropa att ”så gör ju alla” för att ursäkta sin parasitära verksamhet. ... såväl goda som dåliga beteenden smittar av sig. Borde inte detta vara något även för hyggliga borgerliga personer att tänka på? Vilken sorts samhälle vill de ha egentligen? Har deras eget beteende någon betydelse?
Hur många ideellt arbetande människor kommer att vilja offra sin fritid för att gå ut och samla in pengar till Röda Korset när det verkar som om mycket av de insamlade medlen hamnar hos folk som sannerligen inte behöver någon hjälp? Kollektivet tycker nog inte att jättelöner till ledande hjälprörelseidkare är rimligt, och då kommer man att backa ur. Det är obegripligt att inte smarta gubbar som Westerberg har förstått det. Jag tycker synt om alla snälla RK-människor som drabbats av detta, inklusive påhopp av folk på gatan. De vill göra något gott och inte få skit för det!
Får man tro Westerberg kommer Röda Korset på olika sätt att kunna få tillbaka de pengar som af Donner och hans kumpaner svindlat bort. Det är gott och väl, men samtidigt känns det på något sätt konstigt att en person vars moral i vissa avseenden kan betvivlas skall rensa upp efter en person med moral som domstolen fastslagit är kriminell. Jag skrev "smarta gubbar". Det kanske betyder att Westerberg är smart nog att hålla sig på rätt sida av lagen när han tar ut sin jättelön, medan knäppisen af Donner tappade huvudet fullständigt. Resultatet blir ändå ungefär detsamma: de lämnar efter sig en organisation i ruiner och nedslagna eller arga människor som med rätta känner sig svikna.
Problemet kan vara att bland alla energiska och duktiga personer, människor "som får något gjort", finns en ganska stor grupp som har andra egenskaper också. De tillhör den minoritet av befolkningen som jag igår mer eller mindre pekade ut som osolidariska. Kan det vara så att de bara ser sig själv? När de verkar se andra och bekymra sig om deras problem är det ändå bara den egna tillfredsställelsen de ser. Andra människor blir inget annat än medel för dem själva. Det var ju ungefär så som Adam Smith skrev att affärslivet fungerar, så det är kanske inte så konstigt. Men Smith skrev ju också att även den värste buse kunde känna något för sina medmänniskor. Att se andra människor som endast redskap för sig själv, utan att bry sig om deras egna önskningar och välfärd, är faktiskt en definition på ondska.
Nu hoppar aktivister av och Röda Korset börjar få dåligt med pengar i kassan. Det hade varit bättre om basen i organisationen på ett tidigt stadium hade börjat bråka, men så länge allt verkar gå bra är det ju bara besvärligt och pinsamt att resa sig på ett möte och fråga hur det egentligen är med ersättningen till högsta styrelsen ... och när skandalen exploderar är det för sent.
19 kommentarer:
Det är värre än så - det är inte bara påtagligt osolidariska människor som är ett problem, det är vad man i brist på annat skulle kunna kalla "osolidariska strukturer".
Ett av de största och mest besökta medlemsmöten vi har haft i MJV:s lokalgrupp i Stockholm var ungefär 1998 då några galningar - säkert oklanderligt solidariska - hade raggat Stockholms stad på pengar till att göra en skiss på ett "hållbart Stockholm". Alla ville vara med.
Men så lät den ansvarige slippa ur sig att man hade kalkylerat med en lön åt en sekreterare - och så gick luften ur. "Jag behöver inte det jobbet så jag har väl inget här att göra då", hörde jag någon säga.
Det var ingen fantasilön, antagligen nätt och jämt över minimum. Men det är otroligt svårt att basera en organisation på att en del har lön medan andra får jobba gratis. En del kommer att lägga av när inte alla har samma villkor, medan de som finns kvar kommer att tendera att lägga över mer och mer på den avlönade tills man måste anställa en till, osv osv.
Jag vill inte säga att det är omöjligt, det är bara svårt. Man kan motverka förfallet genom att se till att de avlönade får göra skitjobb man inte vill lägga på andra. Men det känns inte heller riktigt bra.
Och så tillkommer ombudsmannaproblemet. Dvs att de anställda finns där hela tiden och kan påverka organisationen hela tiden och på det viset har ett politiskt övertag över de vanliga medlemmarna inkl styrelsen som bara kan påverka ibland. Till slut går det som med LO - ombudsmännen har hela makten.
Vilket gör att de som jobbar ideellt vill lägga ner ännu mindre tid.
Är det för tidigt att kalla Röda Korset för Döda korset?
Anonym: Ja, det är förhoppningsvis för tidigt. Men organisationen är definitivt illa ute om det inte sker en utrensning och uppryckning väldigt snart.
Jan, intressanta observationer. Det är väl samma i det politiska livet där fritidspolitiker blir beroende av yrkespolitiker och anställda tjänstemän. Samtidigt finns ju ett klart dilemma: när en organisation blir större än några hundra medlemmar och har ganska komplicerade frågor att jobba med så är det svårt att lita till folk som har annat för sig nästan hela dagarna. En fackförening måste ha en del expertis inom olika området, och detta på heltid. Men då får inte styrelse och experter tillåtas segla iväg och skapa sina egna dagordningar. Ytterst så är det ju medlemmarnas vaksamhet och intresse som är avgörande. I Röda Korsets fall har man väl litat på att styrelsen har skött sig, RK har ju under många år setts som en pålitlig och ärlig organisation. Men om medlemmar läst årsredovisningar och börjat fråga om styrelsearvoden för många år sedan kanske det hade varit annorlunda. Fast det är lätt att vara efterklok.
Det är en alldeles speciella rövhål som sitter och roffar i sådana miljöer. Önska jag var religiös så att jag kunde luta mig tillbaka i vissheten att det finns en speciell plats i helvete reserverad för dem. Min mamma är väldigt besviken, trogen Röda Korset och hon har alltid gillar Westerberg (sinnesjukdom finns i släkten).
I dessa dagar går jag till kapitel 2 i det kommunistiska manifestet.
Kapitel 2, måste kolla ... jaha, "Proletärer och kommunister". Klart läsvärt.
Fan, minnet är fullt av hål.
Kommunistiska manifestet kapitel 3, avsnitt 2. Den konservativa socialismen.
Konservativ socialism - den skall vi se upp för, skumma grejor!
Viktigt avsnitt. Men versionen på marx.org tycker jag bättre om en den tryckta, för den versionen innehåller det förträffliga ordet:
Kråkvinkelreformatorer
Jag brukar ibland citera det avsnittet för folk som samlar in pengar till det ena med det tredje. Tillsammans med "Det är fint när man samlar in pengar för en övertygelse, inte lika fint när det är för provision"
Jag måste kolla i min gamla broschyr ... och där står det fina ordet! Det finns nog olika översättningar från olika perioder. Och vad står det i den tyska texten, jo: Winkelreformer der buntscheckigsten Art. Där finns vinkel men ingen kråka. En rätt kreativ översättning verkar det.
Fast Winkel verkar ha dålig betydelse på tyska: Winkeladvokat = brännvinsadvokat.
Fritt översatt från gammeltyska utan att var superkunnig i Marx.
Kreativa skenreformator(er).
Kanske Uppfinningsrik(a) blufförbättrare?
I alla fall handlar det om ett nedvärderande uttryck för en eller flera som är kreativa i föreslå förbättringar som egentligen inte är någon förbättring/reform.
Вы понимаете?
Tyska är ett jävla språk att översätta till ärans och hjältarnas språk. Dom får så mycket sagt med ett ord.
Det kyrilliska kan jag inte alls ha några synpunkter på. ... der buntscheckigsten Art verkar dock peka på att något är synnerligen mångfärgat. En hel flora av hjälporganisationer alltså, som sätter plåster på samhällets sår men egentligen inte botar dem? Man tänker på Strindberg och hans beskrivning av nöden och hjälptanterna i Vita Bergen.
Björn: Beroendet av anställda har man haft problem med ända sen kristendomen kom igång för två tusen år sen.
Något riktigt effektivt botemedel har man aldrig hittat. Fernand Pelloutier, anarkosyndikalismens teoretiker som grundade CGT i Frankrike, föreställde sig att det bara skulle finnas en anställd i varje lokalorganisation. Så blev det, och den slet snart ihjäl sig. Sen övergavs den modellen, även om franska fack fortfarande är extremt lite beroende av funktionärer. Folk är inte heller medlemmar - men när det är konflikt på gång så ställer alla upp.
Veit-Michael Bader, som har funderat på det här, ser som enda botemedel att funktionärerna måste hållas kort, och att det måste finnas oberoende kommunikationsorgan i en organisation där medlemmar kan gadda ihop sig och inte bli beroende av styrelsen (som har alldeles för mycket att göra ändå och lätt blir de anställdas fångar; Bader: Kollektives Handeln, Leske & Budrich 1989).
Det är väl så att arbetsdelning (anställda) är våldsamt effektivt. Men skapar problem, olika om man välljer kapitalistisk arbetsdelning (lönsamhet) eller statlig arbetsdelning (plikt o lag) som styrmedel. Och det är det man vill komma bort från om man organiserar en rörelse. Och då är det kanske inte sådär smart att arbeta med de metoder som har skapat problemen i första omgången.
Jan, det ser ut som om problemet är olösligt, i alla fall om man vill ha en perfekt lösning. Det är klart att om vi var funtade som bin eller myror skulle kollektiva aktioner kunna utföras utan byråkratisering eftersom vårt agerande då vore hårdkodat i generna, men vi är ju inte bin eller myror ... Vi har ju en massa virrigheter i skallen som gör att vi kan komma mycket längre än bin och myror. Ett normal-bi skulle inte kunna förskingra i af Donner-stil exempelvis, eller kapa åt sig tillgångar i kupan i Westerberg-stil. Å andra sidan skulle inte normal-biet kunna utmärka sig positivt heller.
Jag antar att lösningen på det olösliga byråkratiseringsproblemet är att folk är så medvetna att de kan upptäcka och ta hand om problemet innan det blir ohanterligt och till och med farligt. De olika kampanjerna i Kina under Maos tid syftade till att bekämpa byråkrati, men jag undrar om de var helt lyckade alla dagar (ibland var de lyckade, ibland inte). Kulturrevolutionen rörde upp en väldig massa damm, men mycket av den gamla bråten fanns kvar när dammet la sig igen.
Nej, Den Perfekta Lösningen finns inte. Men det är bra om man är medveten om problemen så man inte invaggas i säkerhet: "nu har vi så fina funktionärer som sköter allt åt oss så nu slipper vi göra något".
Det kanske inte är den perfekta utan den optimala lösningen som bör sökas (ungefär som i lineär programmering)?
Med andra ord en lösning som gör det mesta av det bästa och försöker hålla det sämsta på lägsta möjliga nivå, utan några illusioner om att det helt kan utplånas.
Men hur det stackars fotfolket i Röda Korset skall kunna reda upp det här i en handvändning, det undrar jag. Kanske har jag fördomar, men jag antar att en stor del av de aktiva tillhör kategorin snälla tanter och farbröder som vill göra gott och inte tycker om när folk bråkar med varandra ... och som därmed ogärna eldar upp sig till sådan vrede att man släpar Westerberg och hans kumpaner till den välförtjänta stupstocken ...
Gillar dina kopplingar till biologi Björn. Det får mig att tänka. De ordningar och strukturer vi bygger hela tiden är förenklingar och statiska. Ser vi på hur ordergången är i oförenklad form så är de aldrig de enkla pyramiderna. Det finns informella ordergångar åt alla håll. Kanske man skulle börja skissa på organisering som är mer verklig än den enkla.
I biologin är inget enkelt ordnat, det ser tämligen kaotiskt ut. Det är motstridiga krafter i varje organism. Verkar på ytan extremt ineffektivt, men gör dem motståndskraftiga och motsättningen gör evolution möjlig. Titta på myrstacken, extremt ordnat, men ser du nån tydlig orderkedja? Nej, de springer runt kaotiskt en del motarbetar bygget är i vägen, men skapar i slutändan en enorm myrstack, som inte kan kallas annat än resurseffektiv. Men det är motsättningen som slår ned på avarter, jag ser harmoni som diktatur, demokrati är konflikt!
Märks att jag är trött, blir lätt flummigt. Men pyramiden är inte naturlig i samhället, en total samsyn är inte naturlig. Det är vad vi vill ha i våra organisationer för att göra det enkelt, men det enkla är inte alltid bäst (annars hade vi alla varit självkopierande RNA molekyler eller nått).
Får återkomma när jag skapat en organisationsmodell som ser ut som en trasselsudd. :) (Jösses, har jag blivit anarkist?)
Jaha Martin, allt detta är mycket intressant, även om jag kanske har något svårt att se var ditt resoemang hamnar. Men det reder vi ut nästa gång:-)
Errm, inte sovit mer än 4 timmar sedan onsdags. Men det är väl som Jan nämnde, men oberoende kommunikationsorgan, en liknande tanke.
Vid närmare eftertanke verkar jag ha återuppfunnit Maos "continuous revolution". Vilken omväg till den.
Nej, Björn, det ser inte jag heller. Överdriven snällhet är nästan lika destruktiv som överdriven aggressivitet. Altruistiska bestraffningar är en förutsättning för att samhället ska fungera.
Skicka en kommentar