onsdag 12 maj 2010

Kapital och medborgare

Kampen mellan marknad och medborgare pågår. Så avslutades en ledare i Aftonlövet igår. Där har vi en nyckelfras som jag inte vet om ledarskribenten tänkte hela vägen ut. Men som jag ser det handlar det inte bara om "kamp", det handlar om att kapitalet försöker upphäva själva medborgarbegreppet. Det är klart, formellt kan det leva kvar, som en pappersfras, men i verkligheten ...?

Som medborgare har du rättigheter och skyldigheter som är likvärdiga vare sig du är rik eller fattig, man eller kvinna, etc. Men den sortens rättigheter är inte förenliga med vad kapitalet vill ha. Kapitalet erkänner inget fosterland, det erkänner bara sin drift att föröka sig själv i all oändlighet. Medborgaren står i vägen för kapitalet, det kapital som erkänner konsumenter som kan betala men inga andra. När kapitalet försöker riva gränserna inom Europa talas det visserligen om ett suddigt "EU-medborgarskap", men detta förefaller inte vara värt så mycket. I alla fall inte så fort det kommer stridsfrågor där kapital står mot medborgare. Nu är det Grekland som står i blickfånget, spekulanter och skattefuskare skall skyddas medan den vanlige grekiska medborgaren skall slås ned i skoskaften och anklagas för slöseri. Men kapitalets strid mot medborgarskapet känner naturligtvis inga gränser, det har pågått länge - även i Sverige.

Medborgarna kan själva hjälpa till att stjälpa det samhällsbygge som skyddar dem genom att behandla samhället som ett smörgåsbord, genom att ta till sig det som man själv verkar tjäna på kortsiktigt och förkasta det andra. Det handlar ett debattinlägg i samma tidning om. Skribenten Martin Ezpeleta kritiserar de omogna figurer som beter sig som

pubertetsarslen, som gapar ”A men, låt mig va ifred” med sprucken målbrottsstämma när ni vill ut och festa, men lägger er i fosterställning i statens säng för att sova bort baksmällan. Men vad många av de här finniga tonåringarna inte verkar förstå är att den ökade individuella friheten inte är gratis. Att valfrihet innebär alltid att några bara får välja det som blir över. Att när politiker säger att skattesänkningar ger större rättvisa så ljuger de bara. Att när staten drar sig undan, lämnar den ett tomrum som ingen kan fylla. ...

Konsekvenserna av den statliga reträtten är komplexa och nästan omöjliga att förutspå. Men jag tror att de kommer att bli dramatiska.

Jag är övertygad att – precis som en fjärils vingslag kan starta en orkan på andra sidan havet – så kan något så oskyldigt som att välja en flashig friskola bidra till en framtida ökade våldsbrott på andra sidan av det sociala havet.

Jag kan inte bevisa det. Men inte heller bli motbevisad.

Men vad man kan vet är att individer i samhällen med stora sociala skillnader och utanförskap är mer våldsbenägna än individer som lever i rättvisa samhällen med små inkomstskillnader.

Vill man vara petig kan man påpeka att bland annat kriminella strukturer eller religiösa grupper fyller ut tomrummet. För det kommer inte att bli några tomrum. Skall den sociala servicen i vissa förorter skötas av motorcykelgäng, knarkhandlare och religiösa stiftelser som finansieras från Saudiarabien? Eller bara av Frälsningsarmén?

Det finns en liberal idé om att om var och en gör det som verkar bäst för honom eller henne så kommer slutresultatet att bli bra för hela samhället. Tanken i sig kräver ett samhälle där det redan råder absolut jämlikhet. I ett samhälle med ojämt fördelade resurser kommer det inte att fungera. Liberalismens fria konkurrens drar mot ett samhälle där friheten upphävs för de flesta av (de före detta) medborgarna.

Kampen mellan kapital och medborgare är kampen mellan diktatur och demokrati. På vilken sida står du?

9 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Det finns ett uttryck för detta som jag tycker bör spridas mer - sociala fällor, se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Social_trap. En social fälla är en situation där ingen samarbetar trots att alla skulle tjäna på det, eftersom alla tror att alla andra kommer att fuska.

Sociala fällor kan bara undvikas genom att det skapas offentliga institutioner som tvingar alla att bidra, säger Bo Rothstein i sin utmärkta book Sociala fällor och tillitens problem, http://www.ne.su.se/ed/pdf/32-1-abi.pdf.

Ibland har man känslan att liberaler medvetet arbetar för att skapa sociala fällor. Vad är annars deras envetna kamp mot socialförsäkringar, där de inte ens drar sig för att ljuga ihop historier om fusk även där inget sådant finns?

Björn Nilsson sa...

Låter som en variant av det uttjatade "fångarnas dilemma". Men uttrycket "fälla" talar nog på ett bra sätt om vad det handlar om.

Det är bakslug dumhet och snikenhet som leder folk in i den där fällan, och de måste ju dra andra med sig för att inte stå med "svarte petter".

Jan Wiklund sa...

Nej, Rothstein pekar på hur lätt det är att hamna i sociala fällor. Det råder egentligen såna i mycket stora delar av världen - Syditalien och Ryssland är typfall som han hänvisar till. Ingen samarbetar därför att ingen samarbetar, och det är livsfarligt att ta första steget mot samarbete.

Det beror inte på att syditalienare är snikna. Det beror på att de inte litar på nån.

Och det är exakt det tillståndet såna som Hanne Kjöller på DN tycks sträva, på toppen av sin förmåga, att uppnå med sina misstänkliggöranden av sjuka människor som överlever tack vare sjukpenning.

Björn Nilsson sa...

Italienare? - Jaha, då är vi inne på den där sociologen vars namn jag inte kommer ihåg, och hans ideer om socialt kapital. Det fanns mer av det i norra än i södra Italien. I norr var kommunisterna starka, i söder kristdemokraterna, om man kan få det att passa in i bilden.

Knapsu sa...

"kapitalet försöker upphäva själva medborgarbegreppet" därför att kapitalet tjänar väl på, och försöker väl därför, att få medborgaren att istället erkänna sig tillhörande kapitalet snarare än den ynklige medborgaren?

Det är väl den kampen som pågår?

Björn Nilsson sa...

Kapitalet är en hemsk utommänsklig makt som försöker göra allt och alla till sina underlydande. Utan människor är kapitalet dött, och det predikar "Du skall inga andra gudar hava jämte mig".

Jan Wiklund sa...

Ja, Rothstein hänvisar till Putnam som har jämfört Nord- och Syditalien, och också pekat på var han körde fast. Putnam pekade på sångkörer och liknande oförargliga sällskap som grundläggande, medan Rothstein pekar på politiska institutioner som oändligt mycket viktigare. T.ex. nordisk generell välfärdspolitik istället för anglosachsisk behovsstyrd.

Björn Nilsson sa...

Putnam var det, ja! Men samtidigt som politiska församlingar är viktiga för att få maskineriet att rulla (eller köra fast) så är väl mer eller mindre formella grupper omkring viktiga också? Kan man inte tänka sig att när folk möts på en massa ställen, och i olika situationer, och får olika intryck och information av varandra, så kommer samhällskapitalet växa rejält? Folk känner varandra bättre helt enkelt, när de inte bara möts i kommunalfullmäktige utan i kyrkokören och bandyklubben och fikarummet på jobbet.

Jan Wiklund sa...

Jag rekommenderar Sociala fällor och tillitens problem, där Rothstein går igenom fakta. Sånt här går inte att tänka sig till, man måste ha empiri också.