lördag 29 maj 2010

Ryssland sämre än Sovjet i BNP-ligan

Här är några siffror som citeras av Ryska Posten:


Färsk statistik från Europeiska återuppbyggnads och utvecklingsbanken EBRD (som bygger på IMF, Världsbanken och Eurostats siffror inkl. prel. statistik för året 2009) visar att Rysslands reala BNP under perioden 1989-2009 inte alls har ökat utan gått tillbaka några procentenheter. Om basen sätts till 100 för år 1989 blir index för real BNP så här i ett antal länder ur det forna östblocket: Polen 180 Uzbekistan 175 Turkmenistan 174 Vitryssland 156 Slovakien 154 Estland 147 Slovenien 144 Kazakstan 139 Tjeckien 136 Rumänien 118 Bulgarien 107
--------------------------------
Lettland 99 Litauen 98 Ryssland 98 Tadzjikistan 62 Ukraina 60 Moldova 50

Länderna under strecket har alltså gått tillbaka under postsovjetisk tid. Polen är ett särfall, eftersom landet hade en mycket låg startpunkt, vilket överdriver framgångarna. Flera av de länder som ligger på höga tillväxttal har uppenbarligen haft god hjälp av olje- och gastillgångar (Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan). Vitryssland har haft nytta av stabila politiska förhållanden och en intakt statssektor.


Det skulle ju bli så bra. Men ibland gick det dåligt och ibland gick det bra på "fel" ställen. Vitryssland har ju visserligen inte bombat sina grannar eller burit sig illa åt på andra sidan världen men har ändå förklarats som internationell paria. Möjligen kan det bero av att vitryssarna såg vad som hände med vanligt folk i grannländerna och samtidigt hade möjlighet att rösta emot en sådan politik på hemmaplan. Och det måste ju anses som fult och odemokratiskt.

Ett litet sifferexempel: antag att Ryssland skulle ha haft en blygsam tillväxt av 1 procent under de 20 åren från 1989. Med en BNP på 100 år 1989 och denna enda procents årliga tillväxt skulle BNP efter 20 år vara uppe i 122. Med en årlig tillväxt på 3,5 procent skulle BNP växa från 100 till nästan 200 på 20 års tid! - I stället har man gått bakåt, vilket är ett rejält underbetyg för den förda politiken, för de inhemska politikerna och deras skumma utländska rådgivare.

Men varför gick det så illa på sina håll? En förklaring kanske finns här, författad av en professor Hudson:

There is growing recognition that the post-Soviet economies were structured from the start to benefit foreign interests, not local economies. For example, Latvian labor is taxed at over 50% (labor, employer, and social tax) – so high as to make it noncompetitive, while property taxes are less than 1%, providing an incentive toward rampant speculation. This skewed tax philosophy made the "Baltic Tigers" and central Europe prime loan markets for Swedish and Austrian banks, but their labor could not find well-paying work at home. Nothing like this (or their abysmal workplace protection laws) is found in the Western European, North American or Asian economies.

Kan man dra slutsatsen att "marknadsreformerna" inträffade under sämsta tänkbara tid, nämligen när de starka västliga ekonomierna höll på att skrota industrin till förmån för spekulationer? Samtidigt hade tjuvar och skojare tagit över politiken i flera av länderna. Med sådan rådande mentalitet fanns det kanske inte så mycket intresse av "hårdvaran" i de postsovjetiska staterna, utan snarare mest av tillgångar där som kunde dras in i spekulationskarusellen. De produktiva resurserna blev illa hanterade. Pengarna antogs ju ligga på annat håll än i tråkiga gamla fabriker.

Hudson har för övrigt en del annat intressant att säga om den europeiska skuldkrisen, så läs hela artikeln om du har tid! Och dö-snacket om "baltiska tigrar" (eller för all del "den keltiska tigern" på Irland) slipper vi höra numera - tack för det!

----

PS. Kunde inte låta bli att knacka in ett annat räkneexempel i miniräknaren. Frågan var: om man har en tillväxt på 8 procent per år (som Kina klarar av med råge), hur lång tid tar det att fördubbla BNP? Svar: nio år! DS

6 kommentarer:

Teckentydaren sa...

Jag såg för nåt år sen OPEC statistik om oljan där framgick det att oljekonsumtionen i forna sovjeter från kollapsen till 2004 hade minskat mer än Kina hade ökat sin konsumtion. Men USA hade per capita ökat sin konsumtion betydligt mer än Kina. Jag noterade det för då var det mycket prat om det oljehungriga Kina men ingen nämnde ett ord om det stora fallet i forna Sovjet. Fallet torde bero på den fullständiga kollapsen av industrin i det forna Sovjet.

Den där australiensaren Mitchell som har en ekonomiblogg har varit konsult åt regeringar i några stan-länderna, hans åsikt var liknade Hudson, ett fåtal oligarker har skott sig hejdlöst och folket fått det sämre ingen egentlig industriell utvekling att tala om för att ersätta det som var under sovjettiden.

Hudson är en trevlig prick som sätter fingret på det väsäntliga. Han nämner att den Sovjetiska industrin var uppdelad på de olika republikerna och när Sovjet föll bröts den strukturen sönder, industrin i de olika republikerna var till dtor del beroende av varandra för att få till en färdig produkt. Denna organisation kan man förmoda var av flera skäl, att skapa en beroendeställning men förmodligen också av arbetsmarknadspolitiska skäl och rättviseskäl för att försöka få till en jämn tillväxt och utveckling.

Hudson har en blandad karriär, bytesbalansexpert på Goldman Sachs, undervisat på olika universitet, konsultat åt oljebolag och regeringar oppositionspartier.

Man kan ju notera att t.ex. Lettland hela vägen under uppbyggnaden av bubblan fram till den oundvikliga kraschen applåderades som nyliberal mirakelekonomi av EU och de internationella ekonomiska organisationerna.

michael-hudson.com har några nya färsk artiklar på samma tema.
Australia’s Needless Foreign Borrowing. Om deras högränte politik i tider när man skapar krediter gratis i USA och Japan.
Religious Conversion: from Theology to the Temple of Mammon. Monetariserna på Chicago universitetet har nu skaffat sig en riktig kyrka som sitt nya tempel där Friedman adaptrerna ska danas.
och
NeoLiberalism and the
Counter-Enlightenment
En längre artikel där han sågar NeoLiberalism och framför sina egna idéer, Hudson är anhängare av de klassiska ekonomerna som han menar har förvanskats. Som han menar var de motståndare till rentierer och arbetsfria inkomster och menade att sådant var skadligt för den produktiva reala ekonomin i motsats till dagens nyliberaler som hyllar den finansiella parasitära ekonomin.

Han nämner i en artikel också om de skrämmande siffror i Island och Lettland över hur alltfler i arbetsför ålder söker sig där ifrån, inte minst då kvalificerat utbildat folk som torde vara en absolut nödvändighet för hemmaekonomin om de ska komma på fötter och utvecklas.

Kommer ihåg för en tio år sen att jag läste om portugisiska jobbare pendlade till Tyskland för att jobba i byggsvängen medan det kom läkare och ingenjörer från de forna sovjetstaterna och jobbade med okvalificerade arbeten i Portugal. Man får sig att den nyliberala marknadsekonomin förstår sig på att utnyttja resurserna på bästa sätt så det blir så lite nytta av dem som möjligt.

Björn Nilsson sa...

Tack, det var mycket extra information.

Det där med "brain drain" är intressant. Det är ju en sak när högutbildade flyttar från ett land till ett annat men fortsätter att jobba med kvalificerade saker, en annan där de flyr för att över huvud taget kunna överleva. I det första fallet överlever och utvecklas förhoppningsvis personernas kunskaper. I det senare fallet är det ren kunskapsförstöring. (Som när akademiker från utlandet kör taxi eller sköter torgstånd i Stockholm.) En intressant aspekt av det "kunskapssamhälle" som antas växa fram. Det är nog snarare så att det är okunskap som neoliberalismen främjar.

Att de klassiska ekonomerna förvanskats är klart, deras ideer om arbetsvärde bland annat passar ju illa in i en ekonomi som bygger på spekulation. Och är man religiöst hängiven monetarist så är det väl bara naturligt att man stoppar in den i en kyrka också. Kyrkospråket blir väl en samling matematiska modeller som inte många förstår men som antas betraktas med vördnad. De klassiska ekonomerna använde ju inte så mycket siffror, men mer av resonerande och sunt förnuft.

Jan Wiklund sa...

Det är lätt gjort att fördöma utländska viktigpettrar, men den verkliga skulden ligger naturligtvis hos de sovjetstatspolitruker som sålde ut sina länder för att säkra sin egen maktställning.

Åtminstone var det vad David Kotz: Revolution from above - the demise of the Soviet system, Routledge 1997, påstår hände. En demokratisk våg hade börjat växa, gynnad av Gorbatjovs politik, och partipamparna kände sig hotade. Istället för att fortsätta som förut såg de snabbt till att dela upp statsegendomen mellan sig och söka stöd hos sina klassbröder i väst för sin nyvunna egendom.

Björn Nilsson sa...

Jo, det är klart att huvudansvaret ligger hos kleptokraterna lokalt.

Jan Wiklund sa...

Beträffande Hudson: Det är fascinerande hur han landar i såvitt jag kan se exakt samma slutsatser som Erik Reinert, trots att de båda utgår från diametralt motsatta teoretiska utgångspunkter. För en kort utläggning av motsatserna, se http://www.othercanon.org/papers/organisation.html, där vänstra spalten är de s.k. klassikerna (och därmed Hudson), den högra är Reinert och hans polare.

Det kanske är så att plundringen av världen är så öppen och lätt synlig att man upptäcker den vilken teoretisk utgångspunkt man än har. Ja, egentligen behöver man ingen alls, det räcker med att vara jämförelsevis oprivilegierad.

Björn Nilsson sa...

Skall man tala om "realismens triumf" kanske?