SD illa ute! Men inte bara de!

Att sverigedemokraterna har det svettigt just nu är känt. Men läget för partiet är förvirrat om man skall tro Svenska Gladbladets och Dagens Dumheters löpsedlar i morse. Uppåt på den ena, nedåt på den andra. Kolla dock löpsedeln för kvalitetsbladet Se & hör nere i hörnet, där ser vi den verkliga skandalen: Mannen med järnröret är prins Daniels släkting.

Oj oj oj, undrar hur länge det dröjer innan även "prinsen" får silkessnöret? Du är inte i Hälsinglands urskogar nu Daniel, det duger inte att vara dyngrak och stå med moppen och vråla och vifta med järnstänger nere vid korvkiosken - det duger inte ens att ha släktingar som gör det! Nolltolerans - ha, det är bara början, innan de verkliga utrensningarna börjar!

Två lästips

I föregående inläggs kommentarsfält framlade mina vakna läsare ett par lästips som är så intressanta att jag lägger upp dem här i ett eget tips-inlägg:

Skvitts har något som väl kan kallas 'litterär utopi' om hur samhället kan organiseras utan kapitalister som ändå bara rör till det mesta: Bara lite gemenskap.

Och Jan tipsar om en text av mer samhällsvetenskapligt-analyserande sort, skriven av en aktivist-schweizare vad jag förstår. Allmänningar, gemenskaper och rörelser: innanför, utanför och mot kapitalet.

På sätt och vis hänger texterna ihop, de visar olika infallsvinklar mot samma problem: hur skall vi kunna samarbeta tillsammans för ett bättre samhälle, och vad finns det för krafter som verkar för respektive emot?

Som bonus lägger jag in en egen hemsnickrad tuschteckning på rispapper, gjord för många år sedan. Den kan väl illustrera hur ensamt det är i vintermörkret om man inte är flera goda vänner som är tillsammans i vintermörkret!

PS. Läs gärna Schlaugs lägesbeskrivning också! DS

Lämplig metod mot individualism-fanatiker?

Man måste vara minst två om man vill ägna sig åt pardans!

Finanskrisens utbrott 2008 mördade egentligen den liberala ideologins mest konstiga idéer, men somliga av dess bärare tycks inte ha upptäckt det ännu. De dväljs i kommentarsfältens slaskrännor med sina märkliga hojtanden ... "om var och en själv ...", "jag ska inte behöva betala för andra...", "om staten bara slutade reglera ..." - Ja, ungefär så låter det från typerna som tror att det inte finns något samhälle utan bara individer, var och en i sitt tomrum. Observera särskilt det plågade JAGet som ofta dyker upp, den arma individen som av ett ondskefullt samhälle tvingas bära alla andra människors bördor! Eftersom vi här talar om svenska individer så innebär det en pajsare som under barn- och ungdomstiden fått jäkligt mycket från det samhälle som han nu försöker riva ned. Han alltså, antalet hon inom den här ultraindividualistiska branschen verkar inte vara så stort.

Dags för lösning av problemet? - Så här gör vi. Samla ihop hela gänget och deportera dem till en (1) obebodd ö i Antarktis och håll dem isolerade från yttervärlden i ett år minst. Då är det dags att kolla upp läget, och skulle några överlevande hittas kan man gott avliva dem som varande hycklare. För om de överlevt måste det ha inneburit att de på något sätt samarbetat med varandra och tagit beslut gruppvis, alltså bildat någon sorts samhälle. Det är klart att man kan tänka sig att det samhället skulle kunna vara en diktatur där en minoritet bestämmer, men det är nog i så fall det logiska slutet på ultraliberalernas frihetssvammel!

Och så är man av med dem!

Hänga-med-huvet-index

Hushåll (CCI)

Jag klippte det här diagrammet från KI, Konjunkturinstitutets senaste konjunkturbarometer, för november detta år. Man kan ju se 'hushållens konfidensindex' som en beskrivning av hur folk än höjer huvudet i glädje och förväntan, än sänker det i oro för framtiden. Och nu går det utför igen. Inte lika våldsamt som när krisen bröt ut 2008, men vi får väl se - nivåerna börjar ligga lägre än under dot.com-krisen strax efter tusenårsskiftet och de globala konjunkturutsikterna börjar se dåliga ut. Sverige kan vara på väg in i en recession enligt KI:s generaldirektör.

(En språklig reflexion här: är 'recession' möjligen samma sak som tidigare kallades 'lågkonjunktur' eller 'depression'? Försöker man mildra språkbruket för att inte jaga upp folk, på samma sätt som när 'fattigvård' blev 'socialvård?)

Kanske hänger det nya deppandet samman med antalet varsel om uppsägningar som ökar, och om rubriker av den här sorten:

Lägre lön accepteras av SSAB-facket.  Fackklubben Metall går med på sänkt lön på SSAB i Luleå.

Lönesänkningsoffensiven börjar ta fart på allvar, fler företag hoppar på trenden. Arbetslösheten har bitit sig fast, den privata skuldsättningen i Sverige betraktas som farligt hög. Alltså finns det anledning att oroa sig för framtiden, åtminstone om man är osäker om jobbet och har bostadslån upp över öronen, eller bara råkar vara lågavlönad helt enkelt. För att citera KI:

... hushållens syn på ekonomin är mer negativ än normalt. Framför allt är hushållens syn på svensk ekonomi och utvecklingen på arbetsmarknaden betydligt mer negativ än normalt.

Här är en intressant notering angående byggsektorn:

Byggkonjunkturen har försämrats betydligt de senaste månaderna. I november sjönk konfidensindikatorn ytterligare ett par enheter och såväl orderingång som byggproduktion och sysselsättning har minskat. Byggföretagen är pessimistiska inför de närmast kommande månaderna och räknar med att såväl orderingång som byggande och sysselsättning fortsätter att minska. Dessutom aviseras ytterligare prissänkningar.

Annorlunda uttryckt: det uppstår utrymme för snabba insatser exempelvis vad det gäller bostadsbyggande. För det är ju så att det som är problem ur en synvinkel är lösningar ur en annan. Men om det finns oanvända resurser som borde användas, samtidigt som man tror att pengarna tagit slut, kommer man att få svårt med problemlösningen.

Ännu en syrien-skrift

Det kommer mer i skriftlig form om Syrien (se föregående inlägg). Fick just följande information:

Syriensolidaritet säljer från och med idag en broschyr "Vad händer i Syrien", som täcker litet fler områden. 55 sidor, 20 kr. Kan beställas från solidaritetsyrien@gmail.com. Den behandlar i denna första version historia, USA:s agenda, FN-stadgan, FN:s insatser, massakrer, den utländska inblandningen, massmediarapporteringe, de internationella organisationernas agerande, oppositionens olika delar, ställningstaganden av den svenska regeringen och de politiska partierna.

Så här ser den ut:

Ny syrien-skrift

En ny skrift om Syrien är ute, författad av Mohamed Omar, skarp motståndare till islamisterna som nu försöker störta den sista någorlunda sekulära staten i arabvärlden.

Lite info från författaren:

Min nya bok, Den syriska tragedin, har gått till tryck. Den beräknas utkomma i början av december i år. Du kan beställa den redan nu genom att sätta in 100 kr på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress. Vi bjuder på porto inom Sverige!

Lite mer info: bilden på framsidan, den som du ser några centimeter upp här, tog jag vid demonstrationen för Syrien den 4 november.

I den klassiska teatern betydde 'komedi' respektive 'tragedi' inte att det var mycket eller lite humor och skoj, eller gråt och tandagnisslan, utan om slutet på pjäsen var lyckligt eller inte. Dantes 'gudomliga komedi' överflödade ju inte av gapskratt men slutade i himlen och räknades därför som - ja just det, komedi. Låt oss hoppas att den syriska tragedin ändå slutar som komedi.

Lägg av

Jaså, ni har hållit på i femtio år ... NI ÄR FÖR GAMLA, LÄGG AV, NI ÄR BARA PINSAMMA SPRATTELGUBBAR FRAMFÖR EN PINSAM PUBLIK SOM VAR UNG FÖR FEMTIO ÅR SEDAN - MEN INTE NU LÄNGRE! FÖLJ BRIAN JONES' EXEMPEL OCH LÄGG AV!

Onager som lämpligt motmedel mot regeringen?

Senaste inlägg som mer eller mindre löst baseras på nedanstående broschyr ...

... hittar du här.

Det finns några problem i broschyren som rör hur man samlar ihop en revolutionär armé och utrustar den innan revolutionen utbrutit (jag tror att åtalspunkten för detta kallas 'olaglig kårverksamhet'). Vi kan också lägga till en fundering som författaren har om olika typer av anslutning till rörelsen. Det finns pigga ungdomar och mindre pigga äldre personer. Hur kombinerar man det?

Men kanske vi kan se en lösning ändå. Jag föreställer mig denna scen:

Plats: regeringskansliet Rosenbad i Stockholm. Ondskefullt flinande regeringsledamöter skall till att ta beslut om nya attacker mot folket. Då slås dörren upp och en vakt sticker in huvudet.

- Öh, uschäkta, men det är bråk på gatan. En massa arga pensionärer, det är Kampgruppen Röda Rullatorn ...

- Äh, det skiter vi i, snäser den skallige statsministern. Pensionärer gullar man med när det är val, annars kan dom hålla käften.

- Å så kommer Proletära Elopeder i mängder längs Drottninggatan, å dom har en onager med sej också, på släp efter elopederna!

- Va, va e de?

- Hm, jo, enligt vad underrättelsetjänsten utrönt så har ett antal panchonärsgubbar gått på ABF-kurs i hur man bygger antika vapen, och där har man byggt en onager, det är en jäkligt farlig romersk kastmaskin som ...

Krasch!

... som just skickade in en sten genom det där pansarglaset. Vad var det mera ... jo, några tusen från Socialistiska Stavgångare är på väg över Riksbron, och så är det en jävla massa panchonärer som kan gå alldeles själva och som verkar helförbannade ...

Arga pensionärer förbereder ett skott med onagern

- Fan också, det är ju inte illegalt att bygga kastmaskiner, fräser justitieministern. Det har vi missat. Vi skulle ha förbjudit allt!

Krasch igen!

Nu visar statsministern sin välkända blixtsnabba beslutsförmåga:

- Lystring, alla ner i garaget omedelbart. Det här klarar vi inte av. Samling igen på Arlanda om 45 minuter och så snabbt som fan ur landet! - Nej Göran, du hinner inte hämta din bibel, nu brinner det i knutarna!

- Bokstavligen, muttrar vakten. Dom har börjat skjuta eldpilar också...

Spridda funderingar fredag kväll

Joakim Pirinens profetiska klassiker Socker-Conny

Om det nu var tänkt att filmerna med rörsvingande och fulpratande sverigedemokrater skulle skicka partiet över stupet så ser man knappast något av det ännu. Det behövs nog fler opinionsundersökningar för att bekräfta om tendensen går åt något håll alls. Den senaste har väl bara siffror för alla partier som ligger inom felmarginalerna, om jag minns rätt. Men det är möjligen så att mina pessimistiska funderingar är riktiga (igen): skandaler av den här typen kommer inte att skada sd så mycket. Det är möjligt att en skicklig partiledning kan vända hela historien till sin fördel. Det kan också vara så att intellektuella funderingar över om sd är fascistiskt etc. helt enkelt inte når ut till folk i gemen och kanske (om de når ut) verkar långsökta, svårbegripliga eller orättvisa. Det blir verkningslöst eller i värsta fall kontraproduktivt.

För att ta itu med den tendens som sd företräder behövs helt enkelt rak och hård vänsterpolitik där sd ställs åt sidan och udden riktas mot kapitalet, men var finns det parti som har vilja och förmåga att ta den uppmaningen? Det handlar om klasskamp, men vem tror väl att Löfven eller Sjöstedt skulle ens nämna klasskampens möjligheter? Nej, det måste bli andra som tar upp kampen.

***

Nåja, allt är ju inte nattsvart. Jag såg, tror det var hos Sveriges Radio, en notering om att en del nu levande människor förmodligen kommer att få uppleva eländet när klimatförändringarna slår igenom på allvar. Notera vad det betyder: en massa nu levande människor, däribland jag, kommer att hinna lägga näsan i vädret innan katastrofen kommer med full kraft! Det är positivt, ett ljus i mörkret! Ännu några år kan man lulla ut och granska stockrosornas skönhet, och vad som kommer efter ... det är inget jag kan göra något åt och som jag inte behöver bekymra mig så mycket om även om det känns sorgligt. Det skulle ju bli så bra ...

Stockros på Söder, sommaren 2012. 

Poliser mot slutet av 1970-talet

På tal om 'militär urbanism' och poliser som ser ut som och som agerar som militärer (som jag skrev senast om här) så kan vi som jämförelseobjekt ta den här bilden som jag hittade nyss. Jag tog den någon gång i slutet av sjuttiotalet när det var demonstrationer utanför Sovjets ambassad mot ockupationen av Tjeckoslovakien. Notera en lätt sommarklädsel, inte något som påminner om en svart robot som i dagsläget, och batonger som främsta beväpning. Det var väl snarast en nedgradering jämfört med de korta sablar som poliserna hade tidigare. Undrar om de hade pistoler, möjligen killen som står närmast men jag är inte säker.

(Jodå, det fanns en solidaritetsrörelse för Tjeckoslovakien då, med marxist-leninister som ledande grupp. Jag har tidigare publicerat några bilder från den tiden. Folk var nere i Tjeckoslovakien och spelade in en LP i hemlighet med diverse förföljda artister, den kom ut på SKP:s musikförlag. En motsvarighet till en LP som kom tidigare, när det i hemlighet spelades in en LP med förbjuden musik under Franco-diktaturen i Spanien.)

Nu skall jag försöka hitta de bilder jag egentligen är ute efter.

Hålla rätt på jävet

Att vara jävig är ju att vara partisk på grund av anknytning till någon sida exempelvis i en rättegång. Jäviga domare eller nämndemän får inte förekomma eftersom de kan hindra rättvisan. Men jag funderade på det där med jäv i vidare betydelse i samband med en historia som jag inte satt mig in i så mycket, men som verkar intressant. Sverigedemokraterna tycks anse att ledamöter av svenska riksdagen inte skall ha dubbelt medborgarskap.

Med risk för att göra någon upprörd hävdar jag att det är en tämligen okontroversiell ståndpunkt. Ledamöter av Sveriges riksdag skall vara jäviga i så måtto att de skall sätta Sveriges intressen främst. De skall vara partiska till förmån för landet. Men om en ledamot är medborgare i ett annat land, hur är det då med lojaliteten? Vilka intressen sätter denne person främst? Sveriges eller det andra landets? I och för sig läcker väl riksdagen som ett såll i alla fall, men vill vi ha personer med dubbla lojaliteter i några av landets viktigaste politiska utskott och diskutera våra mest känsliga angelägenheter?

Jag tycker det räcker gott att kritisera sd-arna när de slåss och säger dumma saker, men man behöver inte kritisera när de faktiskt verkar vara inne på rätt spår.

Militär urbanism i praktiken?

Det här är bilder från något ställe i USA (Muskegon, Michigan) som väl knappt någon jäkel hört talas om. Men det illustrerar något som jag läst om på annat håll, nämligen att militära resurser överförs till den civila polisen i ökande grad. Om jag förstår sammanhanget rätt så är det civila poliser på bilderna, men de har en pansarvagn och är rustade som militärer.

Man kan sätta etiketten 'militär urbanism' på denna företeelse. Jag har nämnt den flera gånger tidigare på bloggen, det är en militarisering som började i Tredje världens storstäder (och nu åter praktiseras i Gaza) men nu alltmer märkbart kryper in i Europa och Nordamerika. Allt kraftigare beväpnade poliser, övervakning, avlyssning, drönare ... Nå, om jag minns rätt klagades det redan i Sjöwall-Wahlöös deckare på sjuttiotalet om militarisering av den svenska polisen, och att polisstationerna under Carl Perssons styre som rikspolischef byggdes om till fästningar. Det har inte blivit bättre sedan dess.

De här bilderna föreställer, om jag hänger med rätt, en insats av delstatspoliser vid ett hotfullt familjegräl. Varför camouflagekläder? Varför militärvapen? Och ansiktsmasker? Vad väntar man sig egentligen? Det verkar som man är beredd på mycket snabbt ökad våldsinsats i alla fall. Rustar man för krig riskerar man att det blir krig också.

Några av mina tidigare inlägg:

Städer under belägring - den militära urbanismen
Den militära urbanismen avancerar
Det nya hundraårskriget

Fattas det pengar för järnvägarna?

En debattartikel i DN kan hjälpa till att åter lyfta fram den moderna penningteorin (MMT, Modern Monetary Theory) som jag då och då har luftat i den här bloggen. Blir det vinter i år igen kan det bli problem för tågen! Anslagen för underhåll är redan slut! Som debattartikel är det givetvis en partsinlaga, men plockar man ut vissa bitar är den användbar som exempel.

Först: järnvägarna är en viktig samhällsfunktion. De kommer att bli ännu viktigare framöver när oljetoppens verkningar slår igenom. Följaktligen skall de vara offentligt ägda, inte lekstuga för en mängd privata intressen.

Och så in på huvudfrågan, anslagspengar som antas vara slut.

Den senaste tiden har flera företag tvingats varsla personal trots att det finns ett stort behov av ökat järnvägsunderhåll. Så sent som förra veckan varslade Balfour Beatty Rail 55 personer om uppsägning. Även på InfraNord pågår nu en översyn på grund av det ekonomiska läget. ... Regeringen påstår sig öka underhållet samtidigt som vi inte ser skymten av fler jobb i de företag som sysslar med järnvägsunderhåll.

Nå, vad säger MMT-teoretikern om detta? - Jo, att Sverige har egen valuta och kan skapa hur mycket som helst av den för att täcka behov och se till att samhällshjulen, inklusive järnvägshjulen, rullar. Den goda sitsen delar vi med stater som Japan, Storbritannien eller USA, medan länderna inom euro-zonen har reducerats till samma nivå som hushåll som måste få pengar utifrån.

För Sverige gäller att den typ av pengar som dominerar idag, nämligen ettor och nollor i datorminnen, kan aldrig 'ta slut'. Vi noterar här dels att folk inom branschen förlorar eller riskerar att förlora arbetet, dels att underhållet inte är bra. Vintern närmar sig som sagt, och själv vet jag inte om jag har lust att sätta mig på ett tåg ens i regionaltrafiken trots att det är snöfritt - man vet ju aldrig när man kommer fram. Men med den här pengafunktionen i bakfickan är det ingen konst för staten att, om den politiska vilja finns, direkt lägga upp pengar för varenda gubbe som står och knackar is vid tågväxlarna i vinter. Medlen tar aldrig slut. Och i stället för att räkna kostnader kan man ju räkna vinsterna för samhället i och med att tåget går som tåget!

Alltså: järnvägsproblemen angrips genom återförstatligande av rubbet så att man slipper detta elände med att ingen är ansvarig och allt faller mellan alla stolar, samt att staten fixar ettor och nollor tillräckligt för att betala en tillräcklig personalstyrka och erforderligt underhåll av materielen. Inflationsspöket kan vi glömma, de satsade ettorna och nollorna inriktas specifikt för att se till att stillastående resurser kommer i arbete, det handlar inte om att slumpmässigt slänga ut pengar.

Jag nämnde en förväntad ökad betydelse för järnvägen framåt. Det handlar säkert om en massa tekniskt nytänkande som påverkar forskning och industri. Mycket värdefullt alltså. I artikeln står det:

Det finns en stor risk att Sverige tappar kompetens i järnvägsbranschen. Det blir ytterligare ett steg i fel riktning för den svenska järnvägen.

Kan vi ta den risken?

Kris-teori

Det här inlägget anknyter delvis till föregående inlägg, och frågeställningen om när/hur/av vilken/vilka anledningar som kapitalismen kan falla. Bilderna kommer från Michael Roberts blogg.

Här har vi en berg-och-dalbana med hög- och lågkonjunkturer som inte verkar ha något slut ...

... medan här sker en långvarig obeveklig uppgång som så småningom ersätts av en lika långvarig och obeveklig nedgång. Men när kan det tänkas inträffa att sammanbrottet blir definitivt?

Tänkbart svar: när en kraftig lågkonjunktur inträffar i slutet av nedgångsperioden - då orkar inte systemet med fler påfrestningar utan faller samman.

Här illustreras en debatt inom den marxistiska ekonomin som är över hundra år gammal vid det här laget. Frågan är om kapitalismen kan tuffa fram genom kris efter kris och ändå återhämta sig, eller om systemet så småningom kommer att falla ihop av egen oförmåga att utvecklas och anpassa sig. För att göra det senare alternativet riktigt dramatiskt kallas det ibland 'katastrofteorin' på svenska.

Roberts har ett förslag: vi lägger ihop de två. Det innebär att någon gång kommer krisen som blir den sista, droppen som får bägaren att rinna över, halmstrået som knäcker kamelens rygg. Den krisen, som väl bör vara en vanlig lågkonjunktur, sammanfaller med en period när vinsterna i systemet faller och produktivkrafterna inte längre ryms inom rådande system. Kraschen så att säga underlättas förmodligen av att "världen styrs av blindstyren".

Obligatoriskt vare sig du är KP, KSG eller något annat!

Jag har inte riktigt uttömt den fond av reflexioner som man kan göra vid läsningen av broschyren med den slirande KP-bilen nedan. (Senast föregående inlägget är här.) En sak som enligt mig saknas där är en djupare diskussion om varför det skulle fungera med en revolutionär omvälvning i Sverige. 

Det räcker inte bara med att vara arg. Med 'revolutionär omvälvning' menar jag inte att folk slåss så blodet skvätter, utan att hela samhället är i ett sådant läge att en grundläggande ombyggnad är möjlig och till och med nödvändig för att undvika en krasch som kommer att göra de flesta människor väldigt ledsna. Hur ser samhällets materiella bas och intellektuella förmåga ut när allt tätare kriser gör att bitar faller här och där i samhällsbyggnaden? Det kan ju vara så att läget är dåligt men förutsättningarna att göra något åt det saknas. Hur vet man det? Finns valet mellan socialism och barbari, eller har barbariet redan vunnit?

Nu vill jag igen slå ett slag för doktor Karl Marx och det som jag kallar 'supercitatet'. Använd sökrutan till höger och skriv 'super-citatet' så kommer flera inlägg upp där jag diskuterar frågan. När de partier som påstår sig arbeta i någon tradition från Marx skriver program eller formulerar ideer för den övergripande politiken borde det obligatoriskt finnas med en fotnot om att de 1) läst, samt 2) förstått det här citatet. (Själv är jag osäker på tvåan, eftersom tolkningsmöjligheterna är många, men det går att diskutera saken.)

De som på ett bra sätt lyckas förstå hur olika samhällsprocesser, exempelvis datoriseringen, slår igenom från produktionen och ända upp i överbyggnaden och människornas tänkesätt, kommer att ha ett viktigt verktyg för att driva på om politiska förändringar. Super-citatet kan fungera som en sorts ram eller mall för åtminstone ungefärligt peka på viktiga förhållanden och hur de påverkar utvecklingen, även vad det gäller Sverige idag. Är det möjligen så att förhållandet mellan de tillgängliga produktivkrafterna och ägandet av produktionsmedlen nu är så problematiskt att motsättningarna är svåra att lösa inom det nuvarande systemet? (Fildelningsdebatten kan tyda på det, och nyligen har åtminstone vissa grupper inom republikanska partiet i USA gjort upptäckten att modellen för upphovsrätt skadar landets utveckling. Äganderätten tycks inte vara oproblematisk.)

Det har påståtts att det bara är sverigedemokraterna som har någon sorts vision för framtiden - kanske dags att visa att vänstern har något som smäller högre än vad järn(rörs)gänget kan prestera?

Och så här ser alltså sagda super-citat ut, Karl Marx 1859:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. 

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. 

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. 

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. 

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Vem kom först - spjutet eller människan?

Svaret på denna till synes märkliga fråga är enkelt: spjut fanns hundratusentals år innan vår art av människa uppstod, och även innan neanderthalarna fanns. Vi får gå tillbaka till en föregångare med det latinska namnet Homo heidelbergensis för att hitta tidiga spjutanvändare. Heidelberg ligger i Tyskland men fanns över väldiga områden. Nu har arkeologer i Sydafrika hittat spjutspetsar som är en halv miljon år gamla och gjorda av 'heidelbergare' enligt artikel i New Scientist. Alltså: för en halv miljon år sedan var en del av våra föregångare klyftiga nog att sätta fast en vass bearbetad sten på en stång och därmed förvandla denna kombination av två/tre material till ett dödligt vapen.

Det fanns naturligtvis föregångare: spjutet som bara var en stav med vässad spets. (Kanske det var en utveckling av den enkla käpp man kunde gräva i jorden med för att hitta ätliga rötter.) Fynd antyder att 'heidelbergare' bedrivit massjakt med den typen av vapen.

Och då är vi inne på det där intressanta ämnet med kulturell utveckling, teknologi och språk. Om ett antal jägare från äldre stenåldern skulle samarbeta för att masslakta vilda hästar borde man redan då ha utvecklat en rätt god förmåga att kommunicera med varandra. Det måste ha funnits samarbet och kapacitet att dirigera en ganska stor grupp mot ett gemensamt mål. Vad kan man jämföra med? En jagande chimpansflock kanske? Chimpanser kan ju tillgripa redskap i vissa lägen. Men 'heidelbergarna' följdes av mer avancerade grupper, de blev en länk i en kedja av alltmer avancerad kultur. Mer och mer kunskap och ideer packades in i 'heidelbergarnas' och deras efterkommandes hjärnor, och nu är vi var vi är idag - på gott och ont.

Att även de nya fynden gjorts i Sydafrika är märkligt. Är det en tillfällighet eller var det verkligen där nere som de stora kulturella sprången först gjordes? Har haft den frågan uppe tidigare. Den lär dyka upp igen.

Demonstration mot gruvpolitiken

Jag gick till Medborgarplatsen idag och tog några bilder vid protestdemonstrationen mot den vansinniga politiken vad det gäller exploatering av naturresurser som nu pågår i Sverige. Redan för ungefär trehundra år sedan skrev vårt riks-snille Christoffer Polhem om det olämpliga i att billigt skeppa råvaror ur landet och sedan köpa dem tillbaks dyrt i förädlat skick. Undrar om dagens härskare ens vet vem Polhem var? - Bossarna i exploatörsbranschen vet i alla fall att i Sverige står politikerna och glor som dumma fån och låter resurserna rinna ur landet.

PS. Svenskan har faktiskt ett litet reportage från mötet.

Så här såg det ut på avstånd - låt oss gå närmare!

Några samer var närvarande. Som så ofta är det samelandet som drabbas av exploatörernas giriga blickar.

Man kanske kan trösta sig med att det är värre på andra ställen, eller ...?

Mot kalkstensbrytningen på Gotland

Jag vet inte om den här fotografen tar en bild av Kasper eller av den samiska flaggan alldeles bredvid. (PS en dag senare: han plåtade båda, se resultatet här.) 

"Och vi ska profitera där" säger väl kapitalisterna.

"Vår profit" hojtar kapitalisterna, "glöm inte den!"

Det kanske går att anlita "din mamma" för att städa?

Det finns mycket att vara rädd för numera

Naturskyddsföreningens ungdomsförbund, bildades någon gång tidigt femtiotal tror jag.

Vågar man säga ifrån?

Man skall inte idealisera om hur "det var förr". Ofta var det otrevligt. Men vuxna personer kunde ge okända barn och ungdomar tillsägelser om det pågick dumheter, och detta utan att bli attackerade med skällsord eller handgripligen.

DN har korrigerat åldern på den nedslagna damen i Helsingborg från 90 till 87 år. Det gör inte saken bättre. I den åldern skall man kunna gå tryggt på gatorna, och ge ligister en tillsägelse, utan att behöva riskera livet, även om man mänskligt att döma inte har så långt kvar. Och när man levt ett så långt liv - att bli utsatt för sånt här av ett gäng kräk som förmodligen inte gjort så mycket vettigt i sina ynkliga liv. Det är vidrigt.

Om jag minns det rätt var det en man som försökte säga till klottrare här på Söder för en del år sedan - han blev dödad. Stora i käften är de, tills eventuellt polisen får tag på dem. Då kan ju advokaten meddela att "min klient mår inte så bra just nu". Ja, om de nu inte skall spela stenansikten och showa för sina kompisar vid rättegången, förståss. Kräk.

Ännu finns det modiga personer som vågar säga till, men hur länge till? Skall man vara beväpnad för att våga göra det, och vart tar då vårt samhälle vägen!

Tomt eller armbågsutrymme?

Det finns flera sätt att betrakta turbulensen inom sverigedemokraterna. Här är ett par:

+ Det blir knepigt för Åkesson och partiet när flera högt rankade medlemmar ställs ut sidan. Han får det tomt omkring sig, tappar viktiga krafter att stödja sig på när man befinner sig i ett kritiskt uppbyggnadsskede. Partiet håller ju på att etablera sig permanent, men är ännu skakigt.

+ Det skapas utrymme för Åkesson, han blir av med en del figurer som med sitt förflutna och uppförande i stort är en belastning. De kan kortsiktigt vara svåra att ersätta, men på sikt går det förmodligen att fiska upp några personer som inte uppför sig alltför konstigt och som är åtminstone rimligt kvalificerade - men, och detta är viktigt, de är inte så kvalificerade att de kan utmana Åkesson själv.

Denna bild har inget med detta inlägg att göra - tror jag.

Det kan vara så att ett av de större problemen för Åkesson nu är svamphjärnor som i olika forum, kanske främst i tidningarnas kommentarsspalter, skall försöka försvara de fallna hjältarna. Men att den här utrensningen kommer nu, och inte veckorna före nästa val, är en fördel. 2014 är den här historien lika bortglömd som Behring Breiviks bravader, och sd kan ånga på som tidigare.

Skulle det avslöjas att de fähundar som sparkade och slog en nittioårig dam är "av invandrarbakgrund" kommer det givetvis att bli ännu en fjäder i sd:s hatt. "Vad var det vi sa ... multikulti ... blablabla." De där  fega typerna skulle få sig en omgång så det dånar, vilken "bakgrund" de än har!

KP med flera: För få studenter!

Föregående inlägg i denna serie, med länkar till ännu tidigare inlägg, hittar du här. 

I föregående inlägg citerade jag kamrat Anonym som skrev angående uteslutna eller avhoppade medlemmar i KP/RKU att "Av ovan nämnda personer är ca 10% "akademiker" eller "studenter"". Därmed skulle den proletära kvaliteten försäkras. 90 procent proletär!

Men jag är tveksam: när de flesta ungdomar sedan årtionden tar studenten, och mängder fortsätter till högre utbildning, är 10 procent egentligen för litet. För hundra år sedan hade arbetarna som bäst fem år i folkskolan. Dagens proletariat kan ha studentexamen och flera år på högskola i bakfickan. De är likväl säljare av sin arbetskraft och har inget annat att leva på, och är därmed proletärer. För att citera Marx:

Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

Och:

I samma grad som bourgeoisin, d v s kapitalet, utvecklas, i samma grad utvecklas proletariatet, de moderna arbetarnas klass, som blott lever så länge som de finner arbete och som blott finner arbete så länge som deras arbete ökar kapitalet. Dessa arbetare, som styckevis måste sälja sig själva, är en vara som varje annan handelsartikel och därför på samma sätt utsatta för alla konkurrensens växlingar, alla marknadens förändringar.

Det var Kommunistiska Manifestet det, ännu läs- och tänkvärt! Glöm tugget om 'medelklass', det kan vi stoppa i den historiska papperskorgen. Jag har för mig att uttryck som 'tjänstemannaproletariat' och 'akademikerproletariat' var i svang redan innan Andra världskriget. Under några årtionden har det sett ut som det skulle gå att smita undan kapitalets utjämnande och nedtryckande kraft, men nu har det kommit ikapp även de högutbildade. Men då borde ju det proletära partiet försöka rekrytera så många som möjligt ur dessa grupper och verkligen ta vara på deras kunskaper.

Ytterligare något eller några inlägg med inspiration från skriften Vart går Kommunistiska Partiet följer (kanske).

Rimlighetskontroll

För ett tag sedan väcktes viss uppseende när en man (översättare av japanska tecknade serier) åtalades och fälldes för att några få av de bilder han hade ansågs falla inom ramen för begreppet 'barnpornografi'. (Jag har för mig hela historien egentligen handlade om en vårdnadstvist som gått överstyr.) Det var teckningar av fantasifigurer alltså, inte fotografier. Ändå ses de som en sorts övergrepp mot barn.

Jag kom att tänka på det i samband med en ny film där Olof Palme utpekas som konsument av riktiga levande minderåriga. Det kanske är fel, men ... här är det allvarliga, det som gör att klagomål mot filmen bör skruvas ned rätt rejält. Det fanns en annan farbror, han hette Lennart, som var kund hos ett etablissemang där överklassens herrar kunde köpa erotiska tjänster som även utfördes av minderåriga. När detta bubblade upp till ytan och blev offentligt bankade farbror Olof resolut ned alla försök att få reda i historien. Det ser illa ut, som om han offrade några småflickor för att rädda en kompis. Han kan anklagas för att ha deltagit i övergreppen.

För att dra ihop de två första stycken till en fråga: vad är värst, att ha fantasibilder av erotisk natur eller att i verkliga livet skydda farbröder som utnyttjar minderåriga? Vad skulle en rimlighetskontroll ge för utfall?

För den som funderar får detta inlägg etiketten moral.

Lästips och jämförelseobjekt

Min uppmärksamme läsare Jan har skickat länken till en artikel (av hur många?)  som handlar om USA-generalen Petraeus som ertappats med att ge bekräftelse för det öknamn han fått i vissa kretsar: Betrayus. Jodå, han har förrått sin gamla fru till förmån för nya förmågor. Det är svikligt gjort!

En del sätter frågetecken för hela resonemanget. Hos Moon of Alabama visas ett före och ett efterfoto av en plats där generalens styrkor dragit fram. Killen är en slaktare. Han borde ställas till ansvar för det som är betydligt allvarligare än vänsterprassel. Han är ansvarig för oerhörda lidanden i Afghanistan och Irak, kanske också på andra ställen.

Andra tror givetvis att det inte alls är småsnaskig otrohet, utan någon sorts jättekonspiration för att dölja det ena eller andra ... men det vet jag inget om. Ibland är ju faktiskt folk rätt korkade och gör korkade saker, även om de befinner sig i höga samhällspositioner. Ju högre man klättrar desto tunnare blir luften, och syrebristen ger svindelkänslor och dåligt omdöme.

Den artikel som Jan tipsar om tar upp en annan aspekt: det kan vara så att vänsterprasslaren råkat ut för sitt eget system. FBI har, på kanske väldigt tveksamma grunder, gått igenom en ohygglig massa e-post som utväxlats mellan de berörda personerna. Generalen har således drabbbats av det övervakningssamhälle som han själv är en del av och försvarar med våldsamma medel, ett samhälle där polisen kan gå in och snoka var som helst mot vem som helst. 'Hut går hem' kan man nog säga i ett sådant fall. Gräver man en grop för andra ...

Nu över till något helt annat. Hur stora är de här aporna? - Det givna svaret är 'några centimeter', de är ju inte mycket längre än ett pekfinger. Men hur långt är fingret? - Antag att en apa placeras på en handmodell av hudfärgad plastfiber, och modellfingret är två meter långt! Då blir apan plötsligt rätt biffig! För vi vet ju inte vad som finns utanför bilden, vi drar bara slutsatser av vad som finns i bilden. Den del av handen som vi ser verkar vara en äkta hand som fortsätter via armen till en människa som förmodligen är normalstor. Men egentligen kan vi ju inte garantera det! - Tag detta som en varning för snabba och oförsiktiga slutsatser.

Undrar om inte det här ap-resonemanget och Petraeus-affären på något sätt hänger samman ...?

Utebliven "uppgörelse med det förflutna"

Arbetare vid jätteprojektet med järnverket i Magnitogorsk, början av 1930-talet. Ett av paradprojekten i de tidiga sovjetiska femårsplanerna.

En artikel i Svenskan om den ryske historikern Nikita Petrov innehåller några intressanta saker. Han säger att man i väst och i liberala ryska kretsar i början av 1990-talet hade en naiv syn på att Ryssland skulle "göra upp med det förflutna". Och köpa böcker av liberala historiker, kan man tänka sig:

Nikita Petrov ser överhuvudtaget inga tecken på att Ryssland är på väg att göra upp med Sovjetperioden, och berättar om de stora bokhandlarna i Moskva som har hela väggar med prostalinistiska böcker, under det att hans egna knappast går att få tag i.

Vad som avses med "prostalinistiska" förklaras inte, det kan ju vara något så fånigt som nostalgi som inte sträcker sig längre bakåt än Bresjnev-epoken (en tid av stagnation som gjorde att Sovjet till slut föll ihop).

Men det kan ju finnas förklaringar att Ryssland (liksom Kina) har svårt att skjuta bort det förflutna. Det kan handla om folkliga stämningar, samt om den historiska bakgrunden. Det pris som folken i Sovjetunionen fick betala för sammanbrottet var mycket högt. Samhällsfunktioner bröt samman, ligor av tjuvar (före detta partibyråkrater) kunde stjäla industrierna, medellivslängden föll, det var krig på flera håll, utlandet visade ingen respekt för Ryssland. Inte underligt att mängder av människor såg och ser tillbaka på sovjettiden som en bättre tid och inte alls har lust med några "uppgörelser" för att tillfredsställa tjuvar och skumraskfigurer.

I det sammanhanget kan Putin vara en ledare som är bättre i samklang med breda strömningar bland folket än personer som Gorbatjov eller Jeltsin. Detta oavsett vad man tycker om karln - det viktiga är ändå vad ryssarna anser om hans styre. Och samma gäller om Stalin och hans tid. Redan i slutet av tjugotalet drog den skarpsinnige peruanske marxisten Mariátegui den här slutsatsen om läget i Sovjet:

The Russian revolution is in a period of national organization. It is not a matter, at the moment, of establishing socialism internationally, but of realizing it in a nation that, while a nation of 130 million inhabitants that overflows onto two continents, does not yet constitute a geographical and historical unit. It is logical that in this stage, the Russian revolution is represented by men who more deeply sense its national character and problems. Stalin, a pure Slav, is one of these men. He belongs to a phalanx of revolutionaries who always remained rooted in the Russian soil .... For now, alone with its problems, Russia prefers more simply and purely Russian men.

(Ingår i ett längre citat om motsättningarna mellan Stalin och Trotskij, det finns här.)

"Hejhå, hejhå, vi till vår gruva gå ..." Fast jag tycker det här ser fotomontagerat ut, Stalin var nog aldrig nere i någon gruva.

Petrov har forskat i biografier över personer anställda i den sovjetiska säkerhetstjänsten 1934-1954. Han gör den intressanta noteringen att de som gjorde karriär ofta var från landsbygden och hade en far som dödats i krig (kan alltså ha rört sig om Första världskriget, inbördeskriget och krigen mot interventionerna 1918-1921).

Jag slänger bara fram en hypotes: rekrytering av folk från enkla och förmodligen rätt våldsamma miljöer på landsbygden, och en allmän tendens att lösa motsättningar med våld, slog igenom i hur säkerhetsapparaten sedan agerade. Kollektiviseringen av jordbruket, som bör ha varit avslutad 1934, bör ha bidragit till benägenheten att fort gå till extremer. Men själva beteendet var mer klassiskt ryskt än bolsjevistiskt. Även tidigare ryska regimer hade använt grova metoder för att få landet på fötter.

Samtidigt bör man observera att redan under 1990-talets arkivöppningar blev det klart att de siffror om offren för utrensningarna som var vanliga i väst måste dras ned med omkring 90 procent för att bli med sanningen överensstämmande. Över huvud taget har de senaste årtiondena kommit fram en mängd nytt material som gör att de enkla propagandabilderna (såväl pro- som antisovjetiska) från tidigare epoker måste ändras rejält. Det är intressanta saker, men man hittar inte så mycket om det i våra vanligare media.

När normaliteten spricker

Det är ytterst, ytterst sällan som jag beklagar att TV:n åkte ut för ett antal år sedan (det före detta TV-bordet är nu plats för ett antal boktravar, böcker är trevliga, läs mer böcker!). Men det här skulle vara intressant att se: Birger Schlaug skall intervjua författaren och forskaren Björn Forsberg. Denne har kommit med en bok, Omställningens tid.  OK, ingen TV, men boken kanske jag kan få tag på.

Björn Forsberg ger i sin bok ett framtidsscenario: "Folket reser sig men det är inte anarkister och vänsteraktivister som fyller gatorna, utan medelklassen, en medelklass som ser sina besparingar och sin välfärd ödeläggas, som yrvaket inser att femtio år med välfärd som normalitet var allt annat än normalt".

Detta är synnerligen intressant och påminner om funderingar som jag bloggat om för åratal sedan, och som i sin tur bygger på oroliga signaler som läckt ut från de härskande eliterna. I februari 2009 ställde jag frågan om det är medelklassen som skall göra't (revolution alltså). I och för sig brukar jag yttra ogillande över etiketten 'medelklass' eftersom det ofta(st) handlar om bättre betalda knegare, men det är i alla fall grupper av människor som inte ser ut som traditionella industriarbetare. Eller ens som den billiga arbetskraft som skall få 'medelklassens' livspussel att gå ihop.

Jag antar att en härdad vänsteraktivist skulle peka på att det inte blir någon riktig omvälvning om inte det renodlade proletariatet också går in i kampen, samt att det kommer att krävas ordentlig organisering i form av ett ledande parti. Må så vara, jag protesterar inte mot det, men just det där att rörelsen kommer igång, var den än startar, torde vara ett krav för att proletariat och parti skall kunna verka fullt ut. När 'medelklassen' ser att dess drömmar spricker, och till och med dess omedelbara verklighet går i bitar, kan resultatet bli vad som helst. Det är där som en övertygande och civiliserande rörelse med röda förtecken kommer in: socialism eller barbari! För att lyckas med det måste partiet ha en bra skiss på hur det nuvarande systemet skall avvecklas och ersättas av en rimligare och hållbarare konstruktion. Och det är nog på den sista punkten som det ännu är fruktansvärda brister.

KP - blygsam medlemsförlust

Jag fortsätter att spinna lite resonemangstrådar med utgångspunkt från broshyren med titel enligt bilden nedan. Tidigare inlägg här, här och här.

Jag har hört siffran 1500 medlemmar vad det gäller KP. Vet inte om det stämmer. Det kom nyligen uppgifter från en kamrat Anonym om hur stort tappet av medlemmar på grund av inre polemik varit.

På grund av kritik mot KP/RKUs nästintill totala avsaknad av demokrati, revisionism (legalism, 100% vänster etc. samt förlegade arbetsformer har ett antal partirättegångar hållts med följande som resultat:

10 RKUare i Uppsala har uteslutits på grund av kritiken. 2 KPare i Uppsala har uteslutits pga "fraktionism" 

6 KPare i Uppsala har hoppat av i protest 

3 RKUare har hoppat av i Umeå (och därmed finns ingen RKUavdelning kvar norr om Stockholm)

1 medlem har tvingats lämna in partiboken.

Runt om i Sverige har ett antal personer hoppat/av kommer hoppa av.

Av ovan nämnda personer är ca 10% "akademiker" eller "studenter".

Jag undrar vad det är för skillnad mellan att bli utesluten och få sin partibok beslagtagen, men det kan finnas någon organisationsteknisk finess. Det här är ingen massutströmning från partiet, i alla fall inte ännu så länge (däremot förmodligen en rätt kraftig uttunning av medlemmar och ungdomsförbundare i Uppsala). Och det är frågan om det blir stora avhopp framöver. Det kan ha att göra med en rätt hög medelålder i partiet, vilket för med sig vissa säregenheter.

Man kan ju uttrycka det så (om man är lagd åt det brutala hållet) att äldre människor ofta har större motvilja mot att bli ihjälslagna än yngre. Och i broschyren om KP finns det uppmaningar till att skapa ett revolutionärt kommunistiskt parti som påminner om KP:s tidiga dagar som militanta 'r-are' på 1970-talet. Ett parti som vill stå i spetsen för ett revolutionärt folkkrig för att störta kapitalismen. Jag utgår från att äldre partikadrer satte kaffet i vrångstrupen när de fick läsa om krav på att till och med offra sitt liv för saken. Kanske en obehaglig känsla av att den egna ungdomen vissnat bort för länge sedan, och här kommer nya spolingar och ... och vad de säger är rent förskräckligt! Väpnat uppror! Nä, det får vara för mej!

Det finns en mening i texten som kan vara väldigt insiktsfull:

Faktiskt saknar folkhemmet och den historiska socialdemokratin i stora drag betydelse för identiteten och den politiska uppfattningen hos de som växt upp i en tid då socialdemokratin aldrig gjort annat än att bedriva högerpolitik och riva ned välfärd och allmännytta.

De äldre KP-arna sitter mentalt fast i det gamla folkhemmet med socialdemokrater som kunde vara hyggliga ibland. De senare generationerna har inte sett detta. De behöver inte förvillas och tro att figurer som Löfven har något att komma med. Det är inte reaktionära paroller om tillbakagång till folkhemmet som fångar deras intresse, det är revolutionära paroller om att göra slut på dagens vanstyre!

***

Jag har själv fått skäll för att jag funderat på hur det kan fungera med så kallade folkkrig numera. Se här exempelvis för skället och här för min ursprungliga fundering. Det resonemanget handlade i och för sig om de stora folkkrigen i Tredje världen, men med lite ansträngning kan man nog överföra tänkandet till Europa också. Det finns något tidigare tillfälle när jag blev rejält osams med en stenhård militant som ville starta krig i Sverige, så det här är ingen tillfällig tankenyck hos mig. Tändstickor och våld skall man inte leka med. Med tanke på att statsapparaten, även om den på sina håll är i risigt skick, ändå har våldsutövande som bästa gren är våld något att vara försiktigt med.

Utan förklarande etikett kan de här vara vilka tomtar som helst. Tomtar med automatvapen.

En sak som är lite speciell för den maoistiska strömning som broschyren förespråkar är, (tror jag, fast det står just ingenting om den säken där) en egendomlig uppskattning av diverse väpnade grupper i Europa som tar till våld. Jag har inte förstått sammanhanget. Väpnade nationalistiska gäng i Nordirland, Frankrike/Bretagne/Korsika, Spanien/Baskien etc. kan knappast vara föregångare för en proletär revolution. Det blir lite för mycket av pajsare som poserar i skidmasker, gärna med häftiga automatvapen i nävarna. Ibland ställer de till det så att oskyldiga människor skjuts eller sprängs i bitar också. En sak som gör detta mer komplicerat är att bilderna kan föreställa vad som helst eftersom de är anonyma: de kan vara din lokale befrielsekämpe, din lokale bankrånare, eller din lokale speciella-insatser-polis. Och det undrar jag om det är så bra. Unga grabbar med vapen och tveksamt omdöme ger mig ganska dåliga vibbar helt enkelt.

Därmed inte sagt att läget kan förändras på ett katastrofalt sätt som kräver extrema åtgärder, men det vet vi ju ingenting om. Och framtidens resningar behöver inte se ut som upproren i det förgångna.

Fortsättning följer (kanske).

Sur uppstötning

Den 28 oktober, samt 4 och 5 november, propagerade jag för och gjorde fotoreportage från syriendemonstrationen på Sergels torg. Jag refererade inte talen, utan gav länkar till de tal som finns på nätet. En av talarna var Mohamed Omar, vilket orsakat en sur uppstötning hos Jinge. Jag tror inte den är äkta.

I morse skrev jag till Jinge och frågade om han ansåg att övriga talare på mötet, eller bloggare som refererade mötet, skulle vara nazi-influerade på något sätt. Jinge anklagade "vänsterbloggar" för olämpliga skriverier om Mohamed, och jag frågade om min blogg ansågs vara inblandad i det. Frågan, samt en påminnelse, raderades. (Jag var på väg att ta en kopia av min fråga men glömde klistra in den någonstans. Det var tråkigt, för det verkar som man måste ha ordentliga kopior om man kommunicerar med Jinge.)

Jag anser inte att min blogg är en "vänsterblogg", jag anser att den är en vänsterblogg i den marxistiska traditionen, vilker är mer än vad Jinge någonsin presterat. Och nu börjar vi närma oss pudelns tråkiga kärna.

Jinge hade en blogg som han tröttnade på, så han sålde den. Han skulle ägna sig åt bildbloggande i stället. Jag har ett par bildbloggar själv, och av dem vet jag att besökarantalet inte blir så rasande stort. Angående själva transaktionen anser jag det vara fel att driva affärer med bloggar. Tröttnade Jinge hade det bara varit att frysa bloggen tills inspirationen eventuellt återkom. Men Jinge sålde, fast efter en kort tid så upptäckte han att det inte var så kul längre att bara bildblogga. Han accepterade inte att varumärket faktiskt var sålt. En av de få kritiska kommentarer som släppts igenom i hans blogg besvaras sålunda:

”Alltså, utan att ta ställning vare sig för den ena eller den andra. Anders R har tagit över jinge.se vilket innebär att ha sätter sin prägel på sidorna liksom Jinge gjorde före honom.”Det är sant, men för egen del så reagerar jag förstås. Jag har ju faktiskt byggt upp den sidan. Men jag har fått betalt för den så jag borde kanske inte gnälla. Men jag förbehåller mig givetvis rätten att framföra mina synpunkter, sidan har ju faktiskt mitt namn..

Det här är ju givetvis uppåt väggarna. Killen har fått betalt. Ta pengarna och stick. Stick iväg alltså, inte nålstick och tjuvnyp. Alternativt föreslå att köpet återgår. Det är också en utväg. Men framför allt: gnäll inte, och förolämpa inte folk. Med den nya inriktningen på den sålda bloggen förekommer det faktiskt en del propaganda för socialism ibland, vilket jag inte minns något om tidigare. - Jag tycker det här exemplet visar att man bör akta sig för kommersialisering av bloggandet, om det inte verkligen är kommersiell verksamhet man driver.

Jinges påhopp angående Mohamed Omar har inte mycket med MO som person att göra. Omar är inne på rätt väg, han blir bara en ursäkt för ett elakt påhopp på andra personer (eventuellt även på mig, men det har jag inte fått besked om). Jinge vägrar acceptera att han sålt sitt storverk. Då blir det så här ledsamt.

Hoppas det här blir två inlägg (det första och det sista) i den här frågan. Jag tycker den är obehaglig. Det finns viktigare saker att skriva om.

Tidig teknik och kultur

I ett tidigare inlägg nämnda jag väldigt tidig (för amerikanska förhållanden) utvinning av järn för att göra färg, för 12.000 år sedan och dessutom i nuvarande Chile. Jag funderade lite på om tekniken att göra färg av järn utvecklats på platsen eller om den kommit med invandrare norrifrån. Svar på den frågan har jag inte, däremot har jag nu sett uppgifter om att i sydligaste Afrika så fanns tekniken för åtminstone 100.000 år sedan. Med andra ord fanns en del elementära kunskaper i kemi. Man malde järnockra, djurben och träkol som blandades till färg. Snäckskal med blandningen har återfunnits, liksom redskap för att bearbeta råämnena.  Man vet att järnockran hämtats från några tiotals kilometers avstånd.

Frågan är vad man använde färgen till: smyckande av sig själv, av föremål, klottrande på klippor, andra ändamål? - Och därmed börjar vi närma oss den moderna människans tidigare historia, och de tekniska och mentala framsteg som gav oss språk och kultur. För även en ganska enkel operation som den här färgtillverkningen bör ha krävt en hel del organisering och eftertanke, samt att kunskaperna måste ha förts över från individ till individ, generation för generation. Det måste ha funnits ett någorlunda utvecklat språk alltså. Men utvecklades språket innan människorna kom på den här tekniken, eller var det en parallell utveckling? Den nutida arten av människa har funnits i cirka 200.000 år, men när kom språket och förmågan att hantera abstrakta koncept? Kanske det var i södra Afrika för 100.000 år sedan. Då började man använda smycken, klottra på stenar och liknande, och det kan vara starten på processen som gjorde oss till vad vi är idag.

Även idag görs rödfärg av järn. Notera vad som står på den här etiketten på en (dessvärre igentorkad) tub med konstnärsfärg, engelskt rött. 'Järnfärg'. Här behöver man i alla fall inte tveka om användningsområdet, det här är färg att placera på en målarduk!

Dagens Nyheter nämner fynd som visar på avancerad tillverkning av vapen i Sydafrika för 71.000 år sedan, och det har man fått från en artikel i Nature. Jag vet inte hur tillgängliga Nature-artiklarna är i alla väder, men det finns också en rapport från arkeologer från ett universitet i Arizona som har samma information. En intressant notering är att för 100.000 år sedan var havsnivån lägre än nu, så förmodligen fanns det människor ännu längre söderut. Men där svallar nu oceanens vågor. En annan artikel om samma saker.

Angående vapnen: någon kom för länge sedan på att man kunde kasta en särskild sorts sten i elden, och när den sprack kunde flisorna bearbetas ytterligare för att få till små vassa blad. Dessa små skärande stenar kunde fästas vid en käpp som man kastade (pilbågen var ännu okänd teknologi). Kanske kan järnockreblandning ha varit möjlig att använda som klister för att få stenarna att sitta bättre, men det är osäkert.

För att öka kraft och längd i kastet kunde man skicka iväg käppen med en så kallad spjutkastare eller kastkäpp. Det var säkert ett fruktansvärt vapen i händerna på en erfaren jägare. (Kallas ibland 'atlatl' efter en amerikansk variant.) Den här tekniken användes under årtusenden och var alltså inget tillfälligt infall som sedan försvann. Jag läste någonstans att grunden för mekaniken är hävstången, lutande planet och kilen, och med den här kastkäppen verkar tidiga människor ha kommit på hur man använder hävstången för att få iväg ett spjutliknande vapen långt bort från sig själv. Bra om man har att göra med en ilsken buffel, exempelvis.

Kapitalet som flaskbarn

Man kan bara säga: "Jösses, liksom". Undrar hur länge Cervenka får skriva i Svenskan. Det som publicerades idag är ju knappast något som lär gå hem i kapitalets styrelserum. Skriver man ...

Sällan har så många fått det så mycket sämre på så kort tid. För andra kan fem år av finanskris summeras så här: Vi har aldrig haft det bättre. Sverige går i spetsen för att ge dessa vinnare ännu mer.

... så låter det inte som högerpropaganda direkt. Det var inledningen. Längre ner påpekas att bolagsskatten i praktiken inte har den betydelse som det påstås från politikerhåll, bolagen fixar ändå till så att de betalar den skatt de själva vill. Inget konstigt med det. När jag gick i handelsgymnasiet för många år sedan var det en lärare i redovisning/bokföring som avslöjade hemligheten: företaget börjar med att bestämma sig för vilken vinst man vill redovisa, sedan arrangerar man räkenskaperna därefter!

Och detta är magnifikt:

I flera decennier har lönernas andel av BNP sjunkit i västvärlden, vilket betyder mer pengar till företagsägarna. Vad som hänt med direktörernas ersättningar är välkänt. Under finanskrisen har storbolagen lagt pengar på hög och kassakistorna är på många håll mer välfyllda än någonsin. Lågräntepolitiken gör att de samtidigt lånar billigare än någon gång i historien. Storbolagen har bara blivit större. 2010 omsatte världens tusen största företag 32000 miljarder dollar, tio gånger mer än 1980. Sammanfattningvis: det globala kapitalet ser inte ut att vara i behov av flaskmatning från statsmakternas sida.

Man kan ju undra om det finns ett icke-globalt kapital som skulle vara mer hjälpt av sänkt skatt, men jag tror inte det håller helt ut. Vad de mindre företagen behöver för att överleva torde vara pålitliga bankkrediter, hållbara affärsidéer, samt - och detta är det viktigaste - kunder. Vad har småföretagaren för hjälp av sänkt skatt om det inte finns några inkomster att betala skatt på? Dessutom kan de behöva skydd från att malas sönder av storföretag med jättelika kassor. Det sista kallas "fri konkurrens" men kan lika gärna benämnas "den starkares rätt".

Avslutningsvis påpekar Cervenka, om jag får göra en omskrivning, att storföretagen genom att hålla på på det här sättet sågar av den gren de själva sitter på. De utarmar de samhällen där de måste vara verksamma och dra in sina vinster. Med tanke på vad jag skrev i föregående stycke lär det vara de lokala företagen som först drabbas, i och med att folk får mindre råd att handla. Jag undrar i vilken grad vinsterna i de globala bolagen kommer att påverkas, de kan nog i alla fall hålla ut längre och fortsätta sitt förstörelseverk. De har politikerna med sig ännu så länge.

I Kommunistiska Manifestet skriver Marx att när klasskampen blir extremt tillspetsad så kommer en del av bourgeoisin och dess tänkare att gå över till proletariets sida.

I de tider slutligen, då klasskampen närmar sig avgörandet, antar upplösningsprocessen inom den härskande klassen, inom hela det gamla samhället, en så häftig, så skarp karaktär, att en liten del av den härskande klassen lösgör sig från denna och ansluter sig till den revolutionära klassen, den klass som bär framtiden i sina händer. Liksom tidigare en del av adeln övergick till bourgeoisin, så övergår nu en del av bourgeoisin till proletariatet, särskilt en del av bourgeoisins ideologer, vilka arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen.

Inget konstigt med det. Verkligheten tränger sig på, vare sig man vill eller inte.

Inte dansband. Dåliga prognoser

Ser man namnet Bengtssonz så tänker man ju direkt: dansband. Typiskt dansbands-z. Men det är en ekonomiblogg som ofta tar fram intressanta uppgifter och som kanske är mer 'robust' och 'evidensbaserad' än vad Borg & Co. kan tänkas uppskatta. Samtidigt är den ibland på en nivå som kräver att man läst lite akademisk nationalekonomi för att kunna hänga med ordentligt. Den hittas här. På sista tiden har flera bloggposter av ekonom-historiskt intresse publicerats på Bengtssonz. Och jag menar att ibland kan historiska data som sträcker sig över långa tider vara till hjälp för att förstå vad som händer idag. Exempel:

Hur var det med de sociala utgifterna i ett antal länder under den viktiga epoken 1880-1930?
Vad hände med bruttonationalprodukt och och reallöner i Sverige från 1500/1600-talen och fram till 1800-talet?
Hur utvecklades arbetarlöner i Europa från medeltiden till Första världskriget?

Genom att titta bakåt kan vi få vissa indikationer om framtiden. Om det var så arbetarlöner normalt har legat nära existensmininum kan den kraftiga lönestegring som följde med industrialismens bästa perioder vara en historisk tillfällighet. Vad betyder en utveckling av sociala skyddsnät i offentlig regi för att massan av arbetande skall kunna leva bättre än detta existensminimum? (Ett minimum som ekonomerna från den för- och tidigindustriella perioden för övrigt tog för givet.)

En notis till om ekonomi: här hittar man en förödande jämförelse mellan verkliga utfall och vad EU-kommissionen trott om den ekonomiska utvecklingen i Grekland.



Det svarta är hur det blev, gissningarna i diverse bruna och rödaktiga nyanser. Inget vidare utfall. Något fel i modellen kanske? En del nationalekonomer älskar ju modeller. Och det går väl an, så länge man inte försöker göra verklig politik av eländet. För då blir det elände på riktigt, med ett land som faller sönder och svartskjortor som marscherar på gatorna.

Sparsamt?

Ett elbolag har en reklamkampanj om elsparande och försöker vara lite roliga. Jag bara undrar, bortsett från det roliga: sparar man verkligen på något om man tänder stearinljus i stället för elektriskt ljus? Används mindre resurser för säg en timmes stearinljus-eldande än om några elektriska lampor får lysa?

Lite om broschyren 'Vart går Kommunistiska Partiet'

Det visar sig att de mest uppmärksammade inläggen på denna blogg under de senaste tiderna har dels varit bilderna från Syrien-demonstrationen på Sergels torg, samt de två inläggen (detta och detta) om tvister i och omkring Kommunistiska Partiet, KP. Ett antal kommentarer som drar åt olika håll har gjorts av kamraterna Anonym. En av dessa Anonym har meddelat en nätadress till broschyren med titeln Vart går kommunistiska partiet? författad av Erik Pettersson (EP). Alltså finns det större möjligheter för de kunskapstörstande att få inblick i hur diskussionen går från en av parterna.

Det finns mycket (eller litet, beroende av tycke och smak) att säga om broschyren. Efter lite funderande fann jag att en del av de centrala avsnitten berörts av mig i ett tidigare blogginlägg, för 2½ år sedan. Jag tror att en hel del i det inlägget har relevans när broschyren diskuteras. Det är konstigt att inte det här ganska enkla citatet kom med. Det borde vara rätt känt samt sammanfattar mycket av problematiken om man vill vara en snäll samhällsomdanare i ett samhälle som styrs av folk som inte är snälla och gladeligen struntar i sina fina demokratiska principer när så passar:

Bourgeoisin kan låta dig prata men sen ger den dig ett fascistiskt slag i skallen och krossar dig, eftersom du inte har utbildade kadrer som är nödvändiga för att gå till angrepp och inte heller bedrivit illegalt arbete, inte förberett någon plats där du kan få skydd och ändå fortsätta arbetet och inte heller skaffat medel att föra kampen med.

Jag kan gissa på två/tre anledningar till att det inte kom med: antingen känner EP inte till det eller anser det vara irrelevant, eller också är det fel upphovsman. Det var den albanske ledaren Enver Hoxha som sade detta i Moskva 1960, och eftersom EP är inne på den maoistiska linjen kan det kanske vara så att han bedömt Hoxha som olämplig att ta upp - albanerna bröt ju med kineserna med buller och bång! Enver har varit död länge, men jag tror att många maoister fortfarande är förbannade på honom.

Det är sällan den här sortens texter är roliga, men det kanske inte är meningen. Det här är ju allvarliga saker - men Engels kunde ju vara roligt på sin tid! Och åtminstone formulering om KP som "den förlegade reformismens skrotnissar" låter kul. Som det ofta är i brytningsdokument blandas stort och smått, grundläggande principer och mindre väsentliga gräl i en ansträngande röra. Enligt EP har KP nu blivit så förslappat att det verkar som politiska soffpotatisar som jag skulle kunna bli medlem ... men så illa är det väl inte!?

Jag kanske återkommer med ytterligare ett eller ett par inlägg med funderingar i detta ämne. Texten är tillräckligt intressant för att kunna ge uppslag till vidare reflexioner och kompletteringar av positivt och negativt slag. KP må vara litet, men det är inte ointressant vad som händer i partiet och dess närmaste omgivningar. De som har synpunkter eller vill skälla i största alllmänhet kan ju skriva en kommentar här, det kanske kan bli något som jag tar upp i de vidare diskussionerna.