Nu skriver Aftonbladet om att USA hotas av konkurs. Vägen mot konkursen lär bli plågsam under stor gråt och tandagnisslan. Landet kanske inte har levt över sina tillgångar, men de som styrt USA har ägnat sig åt våldsamt ekonomiskt lättsinne." Sänk skatten och göd det militärindustriella komplexet" har varit parollen. "Slösa på bara, Kina betalar!" Att fixa undermålig infrastruktur, sjukvård och annat har det dock av någon anledning varit svårare att hitta pengar till, och nu går det som det bör gå när en stat har uppträtt på detta vis.
Nya bankräddningar kan bli aktuella därborta, detta medan ekonomin i stort bromsar in. Av synnerligen lättförståeliga skäl blir människorna försiktiga med utgifter i ett läge där de inte har några besparingar, kanske har privata skulder, och dessutom riskerar att bli av med jobb och pensioner - i det läget springer man inte iväg till Wal-Mart och tokhandlar. Kapitalismen är beroende av en solid bas av folk som handlar massproducerade dagligvaror och varaktiga konsumtionsvaror. (Om du köper ett kylskåp är det en varaktig konsumtionsvara, inte en kapitalvara, dummer!) Blir det störningar i den basen får hela systemet svåra kramper: butikerna drar ner, grossisterna drar ner, tillverkarna drar ner i en kedja som sedan börjar på nytt med att folk handlar ännu mindre etc etc ... . Och den som idag ändå försöker låna pengar till något intressant projekt kommer att finna att "det finns inga pengar". Nyss fanns det hur mycket pengar som helst, nu verkar de vara putz weg!
Jag är inte så uppdaterad vad det gäller statsbankrutter. I början av 1900-talet har jag för mig att Venezuela inställde utlandsbetalningarna, men då skickade helt enkelt stormakterna dit några krigsfartyg. Vapenhot är alltid ett starkt argument. Kan man göra samma sak med USA? Eller skall omvärlden accepteras att ta emot dollarsedlar eller statspapper med tvivelaktigt värde? Eller är det meningen att övriga världen skall köra en “bail out” för USA eftersom “Amerika är för stort för att få gå i konkurs”? Varför inte konkursa eländet och låta fordringsägarna ta över det som de är intresserade av? Kineserna kanske kan ta Californien. Vill vi ha tillbaka Delaware? (Det sista skulle jag nog avråda ifrån, det kan ligga konkursande amerikanska storstäder i området numera.)
Vem blir konkursförvaltare för USA?
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
4 kommentarer:
Framförallt om man skall titta på skuldsättningen på delstatsnivå blir det sorglig läsning. Många stater såsom Kalifornien och Colorado har infört lagar som i praktiken gör det omöjligt att höja skatterna, trots att befolkningen har ökat under hela tiden liksom belastningen på infrastruktur m.m. Att ta bort dessa lagar är ännu inte politiskt möjligt. Stödpaket till enskilda stater eller städer som hotas av konkurs är i ett federalt land alltid en infekterad fråga mellan de federala-statliga-lokala nivåerna (en klassisk tidningsrubrik från 1970-talet då staden New York hotades av konkurs är "Ford to city: Drop dead". Staten New York var inte så sugen på att betala till den trilskande storstaden i syd. Till sist gav den federala regeringen med sig och nån sorts krisuppgörelse skedde)
Förra gången ville sydstaterna splittra och nordstaterna behålla Unionen. Kanske blir det tvärtom denna gången, västkuststater och östkuststater skulle ha mycket att vinna på en splittring medan sydstaterna (vars ekonomiska tillväxt de senaste årtiondena möjliggjorts mycket tack vare militärindustrins utbyggnad) skulle ha mest att förlora på en uppdelning p.g.a. deras beroende av federala beslut för sin försörjning.
Har man inte några vansinnigheter med att budgeten måste vara balanserad varje år också i vissa (eller alla?) delstater, så att man inte kan bygga upp fonder under goda år att använda när det är dåliga tider? Enligt den keynesianska modellen skulle ju staten jobba mot konjunkturerna; man ökade utgifterna under dåliga tider och ökade inkomsterna under goda för att minska ohälsosamma svängningar åt båda hållen. "Tack vare" nyliberalerna har man fått en politik som fungerar så att man blåser på när det är goda tider och "sparar" när det är dåliga. Och det gör ju extremerna ännu värre.
Ett tag efter Sovjets kollaps slungade jag i en diskussion in att USA kunde vara nästa imperium till rakning. Fick medhåll från bara en.
Men jag påminner mig dissedenten Adamovs lilla bok: Kommer Sovjet att bestå 1984? Den tog upp etniska, ekonomiska, poltiska mm problem för den unionen.
USA som supermakt har väl nästan lika stora problem? Misstänker att nye presidenten kommer "lösa" det med hjälp av det militär-industriella komplexet (farmarpojken Eisenhowers varning när han avgick som president)
Prognoser är alltid svåra, men spår man att ett imperium kommer att bryta samman förr eller senare kommer det att bli så (förr eller senare). I början var sprickorna inte så tydliga, men att USA inte vann Koreakriget var en tidig varning, och sedan har det långsamt gått utför. Nu ökas takten, och ju fortare ändringarna går desto svårare blir de att kontrollera. Frågan är om Obamas administration kan göra något vettigt eller om man låter sedelpressarna jobba på fram till den slutliga katastrofen?
Skicka en kommentar