Vem skall man satsa på?

Jag läste ett inlägg på bloggen Religionsvetenskap angående forskningspolitik och -anslag. Man kan ju se det som ett partsinlägg: en forskare inom en lärogren som är orolig för sämre villkor framöver skriver. Men det finns vissa intressanta påpekanden.

Exempelvis detta, som rör frågan om det är bra att satsa på spetsarna (i allmänhet toppgubbar, och då bokstavligen 'gubbar') inom vetenskapen:

Undersökningen visar dock att forskningsproduktiviteten tvärtom går ner efter att dessa stora anslag tilldelats. Rapportförfattarna skriver: ”Att de flesta som söker excellenssatsningar har sjunkande produktivitet antyder att det rör sig om grupper som tidigare varit mycket framgångsrika, men nu passerat sin höjdpunkt. Det är mycket tveksamt om satsningen på sådana grupper ger det resultat som önskats – innovation och ökad konkurrenskraft för svensk forskning.”

Man kanske kan säga: "Åt dem som har skall vara givet", men avtar det kreativa forskandet i toppskiktet kanske det är bättre att fundera på om inte yngre och piggare krafter borde få en hacka för sina uppslag? Är man verkligen inriktad på forskning bland elitgrupperna, eller glider det över till att man bevakar sin position just som elitgrupp utan att ha så mycket nytt att komma med?

Bloggskribenten nämner också det ohyggliga arbete som läggs ned för att överhuvud taget kunna ansöka om forskningsanslag:

Man kan leka med tanken: vad skulle hända om vi struntade i allt detta och helt enkelt lät akademiska lärare få forska istället för att skriva ansökningar om att få forska? Hur mycket excellent forskning skulle vi då producera?

Det här är ingen lätt fråga. Skall politiker styra forskningens inriktning, även om de ofta inte har djupare kunskaper i vetenskap? Skall universitet och högskolor styra, även om detta innebär att elitgrupperna utan inblandning kan plundra forskningsanslagen? Eller privatföretag och stiftelser med egna agendor?

Vetenskapsman av äldre typ - Emanuel Swedenborg står staty på Mariatorget i Stockholm. Forskare och religiös tänkare.

Vetenskap har en tendens att dra sig åt populära frågor, vare sig det är forskarna själva eller anslagsgivande instanser som tycker om det ena eller andra. Kan man krydda sitt anslagsansökan med rätt ledord vid rätt tillfälle (kanske 'genusinriktad' eller 'tvärvetenskaplig') ökar naturligtvis ens möjligheter. I inlägget på Religionsvetenskap hävdas att vad det gäller doktoranders arbete finns det

... en tydlig övervikt för vissa ämnen: islam, alternativandlighet, nya religiösa rörelser och en genomgående tyngdpunkt på samtidsinriktade ämnen. Vissa stora områden: till exempel afrikanska religioner och religioner i Kina är nästan helt frånvarande. Även när det gäller vissa av de stora världsreligionerna, t ex hinduism, buddhism och judendom är återväxten mycket svag. Detsamma gäller områden som kräver omfattande språkstudier.

Skall man gissa att många som är intresserade exempelvis av buddhism eller woodoo väljer andra vägar än akademiska studier, och beror det på att den akademiska miljön inte är förmånlig ur deras synvinkel?

Ovanlig lokal för säkerhetsrådet!

Nu har de alliansfria staternas organisation NAM börjat sitt stormöte i Irans huvudstad Teheran. Man har lyckats uppmärksamma det på DN:s förstasida, vilket kanske krävde en kraftansträngning:

Men vad står i det finstilta just under fotografiet, ovanför "FN varnar ...."?

Jaha, det måste ju vara en sensation! Det måste vara första gången som Säkerhetsrådet sammanträder utanför New York! Eller om det var en bildredaktör på DN som nickade till vid datorn och råkade in i fel tankebanor?

Två kalla

För några dagar sedan hade jag ett inlägg vars bakgrund var en promenad över Katarina kyrkogård i Stockholm och upptäckten att ett antal kända namn var begravna där. Poeten Stig Sjödin som jag skrev om då ser jag positivt på. Här är två som jag uppfattar som mer kalla även om det kan förvåna en del: Anna Lindh och Cornelis Vreeswijk.

Ovan Anna Lindhs gravsten, nedan minnesmärket på trappan till Medborgarhuset vid Medborgarplatsen. Den övre bilden tagen i sommar, den nedre för två år sedan. Måste erkänna att jag inte såg monumentet förrän någon uppmärksammade mig på att det faktiskt fanns något där. Det var där Lindh höll sitt sista tal i offentligheten.

Jag kan ha fel, men när jag såg intervjuer med Anna Lindh där hon lutade sig fram och pratade engagerat som om det rörde något hon verkligen kände djupt och personligt för ... så fick jag en känsla av att det inte var så. Att det var avancerat skådespeleri av en som varit med i politiken länge och lärt sig knepen. Att hon skulle kunna prata om vad som helst på samma skenbart personliga sätt. Det skulle vara varmt - på mig kändes det kallt.

Och Cornelis? Den varme, medkännande, socialt engagerade trubaduren med mästerlig hantering av språket ...? - Jadå, språket har jag inga problem med. Däremot sades det av personer i hans närhet (minns inte detaljer, det var radiointervjuer) att han hade andra sidor också. Dryghet, arrogans kanske det handlade om, minns inte. Det var kanske dessa sidor som på något vis störde mig med en utstrålning som inte artisteriet helt kunde dölja. Och jag antar att för de flesta spelar det ingen roll. Cornelis slog igenom när jag var i mellersta tonåren. Tror inte jag kände något då, men känsligheten kanske ökar med åren?

Kanske köldstrålningen från de här inte hade stört mig om den inte dolts under ett lager otäta varma filtar. Möjligen kan det ha att göra med att det elektroniska samhället förändrar reglerna för hur vi uppfattar folk och kräver att de skall vara - gamle McLuhan tänkte åt det hållet. I ett förelektroniskt samhälle kan det ha varit lättare att inför den breda allmänheten agera dubbelt som dold skitstövel och öppet som kramdocka. När elektroniken gör att människorna kryper närmre varandra är det inte lika lätt längre. Det inre kan läcka ut och avslöja sin existens.

Rent otroliga slynglar

Saxat från Afghanistansolidaritets nyhetsbrev som nyss ljudlöst dunsade ner bland övrig korrespondens i epost-lådan:

Söndagen 26 augusti delade medlemmar i Afghanistansolidaritet ut flygblad mot kriget under Stefan Löfvéns möte i Vasaparken. Flygbladen fick ett positivt mottagande av de flesta även om några SSU:are argumenterade för fler svenska soldater till Afghanistan.

Var det äkta SSU-are? Och följdfråga: kan vad skit som helst vara med i den organisationen? (Om svaret på första frågan är 'ja' så är rimligen svaret detsamma även på den andra.) Häromdagen stod det i bladet att även de svenska soldaterna numera alltid går med en laddad pistol på sig ifall någon afghansk 'bundsförvant' skulle få för sig att vända sitt vapen mot dem. 'Slynglar' skrev jag i rubriken - det kanske går bra med 'pellejönsar' också?

Om du inte redan prenumererar på nyhetsbrevet så göra det genom att gå in på Afghanistansolidaritets hemsida och fylla i namn och epost-adress i högermarginalen!

Nytt alternativ (eller ett som redan dött)?

Engelsmannen George Monbiot är ett respekterat namn i den internationella miljörörelsen (så länge han inte säger något olämpligt, exempelvis om kärnkraft). Men han är också inne på den socialistiska svängen. Han har försökt sätta ihop en vision: Efter kapitalismen - After Capitalism. Dessutom finns en liten film till det hela som man hittar här. Har inte lyckats kopiera över själva filmen, men här finns länken.

Förslagen låter rimliga, men när Monbiot säger att det inte skall vara kommunism utan socialdemokrati undrar jag om inte projektet redan är dött: att få socialdemokratin att göra något är väl som att piska en död häst för att den skall springa fortare. Men jag kanske har fel. Synpunkter? Att lägga fram idéer kan ju åtminstone inte vara fel, för om ingen gör det finns det ju inget att diskutera och kritisera.

Nytt skällsord

Hallå, jag upptäckte ett nytt bra skällsord nyligen: cruise missile socialist. Det kan vi elegant försvenska till kryssningsmissilsocialist och kasta i huvudet på dem som vi annars skäller för att vara bombvänster. Bra att kunna variera sig - att kalla idioter för idioter blir långrandigt efter ett tag.

Helt plötsligt drar jag mig till minnes att någon socialdemokrat, var det Pierre Schorri?, filosoferade över att skicka kryssningsmissiler mot Belgrad på nittiotalet. Väldigt trevligt och socialistiskt.

Idag har vi ju en bred sortering av kryssningsmissilsocialister, från en del trotskistiska smågrupper (av vilka en del inte vill kalla sig trotskister), över de sorgsna rester som är vänsterpartiet, och bort till det som inte ens kan kallas för rester av någonting alls längre - socialdemokraterna. Dessa människor som verkar ha funnit frälsningen i NATO:s bombarflottor. Kanske en del av dem gnolar på den gamla låten "You can call me Al" också. Fast då är det nog Al Qaida som det handlar om, betalt med pengar från Arabiska halvön.

Ett gammalt namn som kan dyka upp i det här sammanhanget är Nils Flyg. Dan Kotka ser till att det dyker fram.

Hot/skämt?

Här har vi en karta med floderna Eufrat och Tigris. Speciellt Eufrat är intressant just nu, för den flyter från Turkiet och ner genom Syrien och Irak. Där träffar den så småningom på Tigris, och tillsamman flyter de ut i havet under artistnamnet Shatt-el-arab. Längs dessa floder uppstod högkulturerna i forntiden, med jordbruk, skrift, metallurgi - och krigföring. Rätt mycket av detta hände faktiskt i Syrien, vilket arkeologiska fynd under de senaste årtiondena visat.

Nåväl, bloggen Syrper skriver ett humoristiskt (?) inlägg om att Tyskland skall förse Turkiet med simlärare. Det finns nämligen ett antal dammar över Eufrat i Turkiet, och de ligger inom räckhåll för syriska missiler. Jag vet inte hur mycket det ligger i att Syrien kan slå ut dammar i Turkiet med sitt raketartilleri, men rasar en damm (eller flera) torde det uppstå stora flodvågor som kan orsaka enorma skador och det lär behövas simkunskaper.

Man får väl anta att de olika regimernas underrättelsetjänster även läser halvofficiella bloggar som den här, och noterar att Syrien kan få för sig att bombardera dammarna och orsaka en översvämningskatastrof. En varning är alltså utskickad! Men borde inte katastrofen också drabba syrierna själva, om en jättelik flodvåg orsakas av dammrasen? - Man kan ju tänka sig att det här är ett av de extrema hot som Syrien med viss trovärdighet kan tillgripa ifall det sker en invasion från Turkiet. (En öppen invasion alltså, redan idag strömmar ju folk och vapen över gränsen på ett sätt som gör att det egentligen borde ge grönt ljus för syrierna att slå tillbaka mot aggressionen. Kanske de redan gör det, men i det fördolda.) En sorts domedagsvapen alltså, med ohyggliga följder.

För övrigt tror jag såväl syrier som irakier är sura för att turkarna dämmer upp och avleder vatten i Eufrats övre lopp. Vatten är en bristvara i den här delen av världen.

Blänkare

Jag har en så kallad recensionsblogg som inte uppdateras så ofta, och vars fortlevnad jag stundom funderar över. Hur som helst, nu har jag skrivit ett lätt kontemplativt inlägg där om Mohamed Omars lilla nyutkomna skrift En opieätares bekännnelser. Kan vara av intresse för den som funderar över intellektuellt sökande, vare sig man hittar rätt eller fel.

Oavsiktlig (?) humor

I Svenskan står det om att allt fler attacker mot ockupationsstyrkorna i Afghanistan utförs av afghanska militärer och poliser. Ohyggligt stora belopp har satsas på att utbilda dessa, men nu får vi veta att risken är stor ...:

... att nyutbildade och välbeväpnade afghaner inte bara använder sina vapen mot utländska soldater utan också krigar mot regeringstrogna styrkor eller rivaliserande folkgrupper i det inbördeskrig som rycker allt närmare i takt med att talibanerna vinner terräng.

Ta första delen av meningen igen! Den är på gränsen till humoristisk. Det är ju faktiskt så att NATO-styrkorna och militärer från andra länder än Afghanistan som befinner sig i detta land är utländska soldater! Det gäller svenskarna också! De deltar i en ockupation som stora delar av befolkningen i landet inte vill veta av. Men ockupanterna beväpnar och betalar sina egna bödlar!

Tills nyligen hette det att det var folk i afghansk polis- eller militäruniform (alltså inte riktiga poliser eller soldater) som utförde angreppen, men den linjen har man tydligen nu fått ge upp. Afghaner som gått med i polisen eller armén riktar allt oftare vapnen mot ockupanterna. USA-styrkorna måste nu vara beväpnade även under fritiden på sina baser, de vet aldrig när motståndet kan slå till. De må tycka att det är 'insidermord' när deras tilltänkta quislingsoldater vänder vapnen mot dem. Afghanerna själva kan ha andra åsikter om det.

Det som händer nu i Afghanistan kan förmodligen sorteras in under begreppet 'folkkrig'. I ett sådant krig vet ockupanten aldrig vem fienden är, för fienden kan vara vem som helst och se ut hur som helst, en man eller kvinna ur folket. Ockupantens svar brukar bli allt mer hysteriska våldsdåd, blandat med självbedrägerier om att man egentligen håller på att vinna - och det fortsätter man med tills man åker ut!

Till inkompetensnivån?

Det här är ju ett häpnadsväckande påstående:

I stället för att misstänka oegentligheter och konspiration på hög nivå finns tillsvidare en förklaring till hur utredningen handlagts som ligger betydligt närmare till hands. Det kan helt enkelt bero på bristande kompetens. Inom Åklagarmyndigheten är det faktiskt så att många åklagare med hög rang och tillsynsansvar har betydligt mindre rutin och erfarenhet än de som är operativt verksamma.

Jag avstår från att kommentera Assange-fallet. Det gör så många andra, med varierande trovärdighet och insikt. Men här skriver en tidigare åklagare att åklagare på hög ledande nivå är mindre erfarna än de som gör det dagliga jobbet i domstolarna, om jag förstår honom rätt. Och då kan man fråga vad det beror av. Är det så att man befordrar nötterna för att få bort dem från utredningar och åtal - i så fall kanske de åtminstone inte borde flyttas uppåt i organisationen? Hur som helst låter det väldigt konstigt och oroande. Om ledningen inte begriper vad personalen har för sig kan ju personalen ha väldigt mystiska saker för sig utan att det blir något ingripande. Värre än så, klagar utomstående på missförhållanden så utreds det av kanske av just de inkompetenta på högre nivå.

Jag drar mig till minnes en av professor Parkinsons påhitt, nämligen att folk blir befordrade tills de når en nivå där de inte är kompetenta längre. Det skulle kunna vara så. Men då stämmer inte mitt antagande att det rör sig om personer som befunnits undermåliga redan på grundnivån, för då hade de blivit kvar där antar jag. - Så detta är fortfarande ett mysterium ur min synvinkel.

Tveksam anknytning till den här artikeln, men mullvadar liksom rättvisan (Rättvisan, med stort R måste det heta!) antas väl vara blinda. Fast vete fasen om inte Rättvisan kisar lite med ena ögat då och då ...

För annan läsning mer med inriktning på Assange - läs förslagsvis Pirat-Anna Troberg.

Stig Sjödin. Kroppen vilar, orden ilar vidare

Namnet Stig Sjödin har jag känt till länge. Det var en poet och farbror med lustigt skägg, han hade visst varit arbetare någon gång och tillhörde ungefär min föräldrageneration (född 1917, död 1993). Så mycket mer visste jag inte, och det var av en tillfällighet jag fick syn på hans grav på Katarina kyrkogård i somras. Där finns en plats som man kan kalla "diktarnas och musikernas hörna". Det fick mig att titta efter honom i bibliotekshyllan.

I en dikt skriver Sjödin om hur han vårdar sin ensamhet och hittar  gravstensord åt varje dag som går. Och här ser det ju vackert och vårdat ut. Här vilar han, medan hans ord förs vidare.

Sjödin hann med att skriva en hel del poesi under sina år. Kanske en bra introduktion kan vara en urvalssvolym med förord av Göran Greider? Jag läste den nu i somras. Den heter Söndagsbarn skall mycket se och har Per Helge och Bernt-Olov Andersson som redaktörer, det var 2011 den kom ut. Den borde finnas på ditt lokala bibliotek! Utgivare är Stig Sjödin-sällskapet i Sandviken. Det var därifrån han kom nämligen, arbetade tio år på bruket och drog en del slutsatser om människor (bra och mindre bra sådana) och om förtryck. Men som god svensk diktare drog han givetvis ut i naturen och diktade om den också, liksom om det nya förortslivet.

Ibland blir det ironiskt:

Med verbal elegans
och skarpsinniga formuleringar
beskriver den välskräddade dataingenjören
den framtida produktionsapparaten.
Han frammanar bilden av operatörer
i vita, hygieniska rockar.
Stenkrossar, järnverk, glasbruk,
allting blir dammfritt, folktomt. 

Men ännu envisas folk med an lägga sig till
med stenlunga, diskbråck, astma,
magsår och svårförklarliga allergier.
Det finns till och med några
som fortfarande luktar svett.

Ibland en ton av uppror:

Jag tror mig veta efter många meningslösa dagar
i blåsiga lokaler, i monotona skitjobb,
att ingenting förnedrar som underkastelse.
Den klibbar vid och fräter inifrån. 

Det spelar ingen roll vad de kallar paragraferna,
§ 23 eller § 32.
De försöker bara skymma ett nesligt innehåll
i kryptogrammen.
Innebörden förblir:
rnuskelköp, kroppsvätska,
ivärsta fall blod och lemmar. 

Du har något i dina ögon,
något nytt som jag aldrig ägde.
Du har kraft. 

Så vill jag höra från din mun
sången om stormarna, moteldarna,
som måste komma.

Här är en bra dikt som fungerar som motvärn mot gnällmånsar för oss poeter, såväl amatörer som proffs:

Den unge blivande arkitekten frågade
nästan hätskt:
Vad använder man dikter till? 

Jag hade svaret på fickan:
Utan språk ingen dikt,
utan dikt inget språk. 

Från mitt arbetsbord ser jag två rader
allmännyttiga bostäder
och en del av televerkets gråa klossar,
som inte ens försvarar sin plats som bevis
för den pågående landhöjningen. 

Det ekonomiska, politiska förfallet
motsvaras alltid av ett språkligt.
I arkitekturen återspeglas
detta förfall på ett totalt sätt. 

Naturligtvis har man inget behov av dikter
om man tillbringar sitt liv i förvaringslådor.
Och lever övergripande.

Det måste vara Televerkets huvudkontor i Farsta som Sjödin hade inom synhåll. - Och så finns det så mycket mer, minnen och människor, tankar och natur. En del av Sverige och dess 1900-tal, men med ett förtryck som följt med in i detta årtusende. Sjödin tillhörde ju under en stor del av sitt liv den generation som såg folkhemmet byggas som något nytt och prydligt, med skavanker javisst, men mot slutet gick det åt andra hållet. Jag säger bara: tag och läs!

Söka jobb via QR-kod

Jag skrev om QR-kodens betydelse för några dagar sedan. Igår på kvällspromenaden hittade jag ytterligare en användning. På en vägg i Slussen satt ett papper där någon skrivit och önskar kontakt om arbete, och på pappret finns en QR-kod som gör att vissa dokument kan laddas över till intresserade passerandes mobiler. Så här såg den ut:

(Jag vet inte om killen vill ha sin QR-kod uthängd på nätet, så jag ritade lite förvirrande streck i koden.)

Lite lästips och funderingar

Den här bilden har inte mycket med inlägget i övrigt att göra, men den är väl lite rolig i alla fall?

Här är några lösa tanketrådar och länktrådar åt olika håll:

1. Har lagt till Religionsvetenskapliga kommentarer på nedre bloggrullen. En sur kritiker kan ju invända att religion och vetenskap ibland inte trivs så bra tillsammans men det kanske man kan bortse ifrån och i stället läsa intressanta kommentarer i olika ämnen. Det är ju så att de olika läroämnena i dagens akademiska värld har en tendens att flöda över sina egna gränser, och det innebär att det som igår var teologiska funderingar idag kan ha utvecklats till frågor om filosofi, arbetsliv, politik, etik, kultur och annat intressant.

2. Via Syrienbloggen hittade jag en blogg, Syrian Perspective, som påstås vara skriven av en regeringstrogen syrier bosatt i USA med bra kontakter på hemmaplan. Ibland är han rolig i sågningarna av de så kallade rebellerna, ibland verkar han närmast ha en rasistisk attityd till araber från Arabiska halvön och libyer. Ibland kommer det fram intressanta saker som kanske är sanna, kanske propaganda och desinformation. Det har ju pratats en del de senaste dagarna om hur bland annat tyska underrättelsetjänsten vägleder "rebellerna" i Aleppo och annorstädes. Den här perspektiv-killen hävdar att syriska underrättelsetjänsten avlyssnar vägledningen. Det kan vara snack eller lögn, men det finns ett annat "perspektiv" ...

Det kalla kriget var kallt så tillvida att USA och Sovjet inte frontalkrockade i ett direkt krig. Men fredligt var det inte, krig skedde genom tredje part. Detta försvann när Sovjet försvann, men nu är det frågan om inte ett nytt krig på tredje parts bekostnad råder i Syrien? Kan man gissa att ryska tekniker och underrättelseexperter utnyttjar den här situationen, med ett tyskt spionskepp utanför syriska kusten och horder av NATO-agenter i Turkiet, till att under krigsliknande förhållanden försöka få grepp på NATO:s signalsystem och koder? Lyckas ryssarna så blir det ännu en anledning för NATO att fråga sig själv vad man i h-e håller på med!

3. Moon of Alabama har jag nog tipsat om tidigare. Både bloggposterna och kommentarerna är ofta informativa. Nyligen hävdade Alabama-månen att Obamas hotelser angående kemiska vapen i Syrien i själva verket bör tolkas som ett klartecken till Assad att göra som han vill, bara inte de där vapnen används.  Med tanke på hur följdverkningarna över hela regionen runt Syrien redan ser ut (bland annat i kurdiska områden i Turkiet och alltmer tecken på islamister i själva Syrien undrar jag om inte åtminstone delar av USA:s och NATO:s ledare funderar på hur man skall slingra sig ur det kaos man själva bidragit till att skapa.

Jag undrar om inte Syriens kem-vapen spelar en liknande roll som Koreas atombomb: bara genom att de finns kommer eventuella angripare att tänka sig för innan stridsvagnarna rullar över gränsen. Så länge man inte gör det ligger de kvar i sina behållare, men vid en invasion tappar man kontrollen ... Sverige har väl skrivit på internationella överenskommelser mot ABC-vapen, men kanske vi kunde uppnå samma effekt genom att samla en miljon surströmmingsburkar i en jättehög och hota spränga den i luften om vi angrips? - Följderna måste bli förfärande!

4. Våld är jag inte så förtjust i, vilket orsakat protester på sina håll. Men för den som, enligt vad som står i den bloggens huvud, vill ha "en daglig dos av klassvåld" så kan Signalfire vara ett alternativ. Det är mest en klipp-ur-borgerliga-tidningar-historia om strider och upplopp och elände på olika håll i världen.

Några redaktionella kommentarer kommer dock till och från. Exempelvis frågades nyligen varför de där ryskorna i Pussy Riot (ett namn som inte gick att uttala på den dygdiga USAmerikanska televisionen) behandlades som viktigare än tiotals strejkande afrikaner som sköts ihjäl utanför en platinagruva i Sydafrika. - Jag tror svaret är givet: vad har ett gäng fattiga luggslitna och kanske till och med småfula afrikanska gruvarbetare att sätta emot några unga, snygga européiska så kallade tjejer? Medias val är självklart!

5. Den moderna maoismen är något av ett mysterium för mig. Här är en kanadensare som uppger sig vara maoist men som skriver om andra saker, ofta intressant. Man kan jämföra med den malmöitiskt-peruanska hemsidan vars mer försonande drag är att man översatt några artiklar av den lysande peruanske marxisten Mariátegui.

Så får det vara slut med lästips idag. Betraktoms naturen i stället:

Jag kan inte se någon direkt koppling till ovanstående bloggpost, men det är väl en söt liten dununge i alla fall?

"En afghan i polisuniform ..."

Hur många gånger skall det upprepas? Jag menar tidningstexterna som påstår att "En afghan i polisuniform" eller "En afghan i militäruniform" har skjutit ihjäl utländska militärer i Afghanistan. Vore det inte lämpligare att skriva att en afghansk polis eller militär har vänt sitt vapen mot soldater i de utländska trupperna som utan att vara inbjudna av någon legal regering befinner sig i landet. För det är väl så det är i de flesta fallen. Om man konsekvent skriver "En afghan i polisuniform" så hävdar man också konsekvent (men på ett dolt sätt) att det är personer som inte är poliser som skjuter, utan det är exempelvis talibaner som klätt ut sig.

Den mest tänkbara förklaringen av dessa skjutningar är att Kabulregeringens styrkor är i dåligt skick, trupperna deserterar eller vänder sina vapen mot ockupanterna.

In 2012 -- and twice last week -- Afghan soldiers, policemen, or security guards, largely in units being trained or mentored by the U.S. or its NATO allies, have turned their guns on those mentors, the people who are funding, supporting, and teaching them, and pulled the trigger. It’s already happened at least 21 times in this half-year, resulting in 30 American and European deaths, a 50% jump from 2011, when similar acts occurred at least 21 times with 35 coalition deaths.

Detta citat från en artikel om "green-on-blue violence" som man kan läsa på Tomdispatch. Man kan ju tänka sig stämningen i USAmerikanska, svenska och andra trupper i Afghanistan när de aldrig kan vara säkra på vad deras lokala samarbetsmän kan hitta på. (Se också här: bara ett fåtal skjutningar verkar innefatta infiltratörer.) Motståndet finns överallt, man kan inte lita på någon. Och vem vill egentligen vara quisling, vad än den här killen tror?

Inget märkvärdigt, men vardagligt och viktigt

Det här är en bild som jag hade på bloggen för drygt två år sedan, klippt från SL:s hemsida. Här kommer ett par bilder jag tagit själv de senaste dagarna:

Nu har tekniken med QR-kod (står för Quick Response - snabbsvar) utvecklats en bit till. Man kan inte bara få information om bussarna i närheten av hållplatsen där man står och väntar. Med hjälp av de där koderna och mobiltelefonen kan man numera få filmer uppspelade i mobilen. Och det finns en massa andra tillämpningar där QR-kod kan användas, och de blir fler och fler.

Det är naturligtvis inget märkligt för den som kan det här. En utveckling av tekniken att distribuera reklam, eller vilka rörliga bilder som helst. Svårare än så är det inte. (Tekniskt begriper jag inte hur det fungerar, men det är en annan historia.) Men är det inte i själva verket pusselbitar i en mycket större och oerhört viktigare bild - en som man bör lägga märke till?

I dag, efter mer än ett sekel av elektroteknik, har vi sträckt ut själva det centrala nervsystemet till att famna hela jorden, Vi nalkas nu raskt slutfasen i människornas utbyggning av sig själva, när medvetandet själv kan fås att fungera på teknisk väg, och då själva den skapande kunskapsprocessen kommer att vidgas kollektivt och sammanhållande till hela mänskligheten ... (Media, 1964)

Ett citat från Marshall McLuhan, den kanadensiske professorn som tänkte djupt om kommunikation och det elektroniska samhällets betydelse redan i början av 1960-talet. Det här är en process som pågått sedan förmänniskornas tid: då sträckte apmänniskan sig utanför sig själv genom att använda en pinne att gräva i marken efter ätbarheter. Idag handlar det om att våra hjärnor sträcks alltmer utanför oss själva (min till din, genom att du läser och funderar något om vad jag skriver, exempelvis). Andra bilden ovan visar att någon har gjort en våldsfilm med en massa halvtaskiga skådisar och försöker påverka folk att se den genom att distribuera förhandstittar. För några år sedan hade det varit märkligt, nu är det vardag.

Varför intressera sig för vardagens teknik och möjligheter? - Ett skäl är att dessa också påverkar framtiden redan idag. Det finns ett begrepp som kallas 'spårberoende'. Man ger sig iväg åt ett håll, och efter ett tag är man fast på den vägen. Det blir svårt och kostsamt att byta spår. (Det moderna samhällets bilberoende är kanske ett bra exempel, eller byggen av kärnkraftverk. - Det går att bryta sig loss, men då krävs förmodligen hotfulla kriser för att tvinga igenom beslut om det.)

Men just detta vardagliga spår bör intressera människor som önskar radikala förändringar i samhället. Vill man påverka vägvalet bör man veta hur vägen ser ut. För när man vill peka på att förändringar inte bara är önskvärda utan möjliga, då är det inte framtidens tänkbara teknik man skall peka på, utan den teknik som faktiskt finns idag. Den påverkar alltfler aspekter av våra liv, den är hotfull men den är också löftesgivande.

Se gärna också det här om QR som jag skrev tidigare i år, när fenomenet beskrevs i Konsum Stockholms nyhetsblad. Och så naturligtvis mitt klassiska inlägg om morotspåsen, streckkoden och socialismen!

Varför är detta så ointressant för de flesta som kallar sig socialister och liknande i Sverige, medan några värdelösa ryskor får dem att gå i spinn? Länkar till den såväl den oredigerade som redigerade versionen av spektaklet i kyrkan finns på den här bloggen, som annars ofta har intressant information om Syrien.

Se på dina skor, ...

... andra gör det. Kommer någon ihåg den gamla reklamparollen?

Det här är mina sandaler. Jag har två par i gott skick. Ett tag hade jag fyra av samma sort, men de två äldsta blev så söndergångna och spruckna i lädret så att skomakaren gav upp. Men de två sista hoppas jag räcker för resten av min levnad.

En intressant sak är att två gånger denna sommar har vilt främmande personer på gatan kommenterat sandalerna. Första gången var det en äldre herre (i min ålder kanske) som utropade att det var sextiotals-stuk på dem. Andra gången var det en yngre kille (mellan trettio och fyrtio antar jag) som stannade cykeln och undrade om de går att få tag på någonstans.

Så något speciellt kanske det är med dem. De är i alla fall väldigt sköna att gå i! Och i dessa tider av skyfall har man ju fördelen av att vattnet åker ut ur sandalerna lika fort som det kommer in - det är väl bra!

Topelius - Kommunismens vagga

London, slum, 1880-talet

Det här hittade jag, som så ofta händer, av en slump. Jag letade efter Zacharias Topelius' fina dikt som brukar kallas Blommande gröna dalar efter den första raden. I själva verket heter den officiellt Under rönn och syrén. En populär melodi särskilt för manskörer tror jag, och den finns i ett antal insjungningar på nätet. Men, som sagt, jag hittade något annat av gamle Zachris, nämligen dikten Kommunismens vagga. Klickar man på den länken kommer man att hitta såväl kändisar som Under rönn och syrén och På Roines strand som Kom hör min vackra visa, men också detta politiska aktstycke:

KOMMUNISMENS VAGGA
En gata. Hamburg? London? Wien? Paris?
Kväll. Mörker. Storm. Den stora spegelrutan
av en butik för alla läckerheter
från jordens hav och länder, klart belyst.
Allt dukas upp för vandrarns lystna blick,
allt doftar lust, allt skiner välbehag.
Stig in! Förnimmer du ej Herrens ord:
»Jag hungrade, och du gav mig att äta» ...
—       Ja, med ett tillägg: ät, om du har guld!

Längst in i detta rika paradis
framskymta skuggor, sträckta i divanen
vid berg av ostron, hummer och champagne.
Men utanför stå, halvt i gatans mörker
och halvt förbländade av rutans dager,
vid dennas ena hörn en svulten usling,
i trasor klädd, och vid det andra hörnet
en fattig mor med ett förhungrat barn.

Du, som därinne sitter mätt vid bägarn,
driv bort dem, om de lystet stirra in!
Skjut ned dem med kartescher, om de sträcka
sin magra hand mot dina läckerheter
och säga till dig: egendom är stöld!

Gamle Zachris själv

Denna dikt är daterad så sent som 1884 enligt uppgift här. Det är den sista raden som särskilt fångade min uppmärksamhet. "Egendom är stöld." Uttrycket kommer från fransmannen Pierre-Joseph Proudhon som dog redan på 1850-talet, som blev rejält osams med Karl Marx och som betraktas som en av anarkismens lärofäder. Men Proudhon hade tidigare franskt tankegods att ösa ur. På  1700-talet skrev Rousseau om ägandets förbannelse:

Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga 'Detta är mitt!' och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: 'Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!

En sista fundering angående rönn och syrén: syrénen luktar ju gott men blommande rönn luktar mer som bränt gummi - illa alltså. Varför tog inte gamle Zachris hägg och syrén i stället? Häggen kan ju lukta rätt starkt, men inte så illa som rönnen!

Lästips: Saudi

Saudiarabien har ju varit på tapeten senaste dygnet medan en minister i svenska regeringen funderar på om landet är en diktatur eller skall kallas något annat (som är synonymt med 'diktatur' men låter mindre illa - exempelvis 'auktoritär').

Här kan man hitta en artikel där Per Björklund, som tidigare rapporterat mycket från upproret i Egypten, skriver kort och översiktligt om oroligheterna i Saudi. Särskilt berörs de östra delarna, där såväl oljan som den shiitiska minoriteten finns, men tydligen jäser det i hela landet. Oppositionen verkar ännu så länge vara splittrad och inte ha formulerat några program, i alla fall säger inte artikeln något om det.

Jag såg någonstans en förmodan att USA skulle kunna tänkas vilja dela Saudiarabien. Tanken är inte orimlig. Dels är delning/splittring ett knep som USA tillgripit på andra håll tidigare och som nu kan tänkas ingå i planerna för Syrien. Men det finns en annan aspekt gissar jag: den terrorism som finansieras från Arabiska halvön får sina penning-anslag från de reaktionära wahhabiterna som ju inte är shiiter. Den stora saudiska kungafamiljen får väl betraktas som stats-wahhabiter och synnerligen misstänkt vad det gäller att främja såväl terrorism som aggressivt missionerande.

Antag nu att USA:s strateger börjar bli skrämda över det monster de själva bidragit till att skapa, nämligen den islamistiska terrorismen. Om man kunde klippa Saudiarabien i mindre delar skulle wahhabiterna hamna i den fattigare delen, utan olja, och då skulle penningkranen för terrorfinansiering kunna stängas av. Samtidigt kanske shiiterna på Arabiska halvön skulle bli mer förmånligt stämda gentemot USA och väst om de blev av med de förtryckande wahhabitiska extremisterna. - Men detta är bara spekulationer. Och förmodligen finns det en stark falang inom USA:s ledning som fortfarande ser islamistiska gudskrigare som en tillgång, trots att dessa redan tidigare visat sig vara synnerligen tveksamma allierade.

Prinsen redan i kommunismen?

Jag brukar inte bry mig om kungaskvaller men läste av någon anledning vad Lena Mellin skrev i Aftonlövet igår, under rubriken Det är dags att växa upp:

Vid 33 års ålder framträder prinsen närmast som en tonåring. Han gör det som verkar roligast för stunden. Om det är att praktisera hos naturfotografen Mattias Klum, köra snabba bilar på Anderstorp eller att designa gnistskydd till öppna spisar spelar ingen roll.

Jaha, det är det gamla vanliga: väx upp och skaffa dig ett jobb! Men det var något som fick mig att tänka till och minnas ett citat från Marx. Han skrev det 1846 och det är en av de få funderingar han hade om kommunismen. Han filosoferade om ...

... det kommunistiska samhället, där ingen har en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan där var och en kan utbilda sig i den riktning som han önskar. Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.

Kan man inte säga att prins Carl Philip redan befinner sig i det lyckliga kommunistiska tillståndet: åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga? Samt att man kan göra "det som verkar roligast för stunden"! Det är väl ett gott liv som borde få delas av resten av mänskligheten! (Fast då under lite mer anspråkslösa former, och definitivt inga krog-slagsmål!)

'Ord' kanske är fel ord?

Borde det inte vara "Slagsmålet - slag för slag"?

"Där kommer en vänsterkrok ... en uppercut ... en högerkrok följd av en rak vänster ... och nu vevar båda kämparna på ... pang! en sving som golvar prinsen ... domaren räknar ...!"

Copyright och industriell utveckling: Tyskland mot England

Via REW-bloggens tips kom jag till en artikel i tyska der Spiegel (lugn, den är på engelska!). Den behandlar ett ämne som intresserat ekonomer och ekonomhistoriker länge, nämligen förhållandet mellan intellektuell äganderätt och utveckling. Som bekant lever den debatten också sitt eget liv hos pirater och fildelare!

För att göra en lång historia kort så hävdar en ekonom-historiker att Tysklands snabba frammarsch som industrination under 1800-talet berodde av att de tyska staterna länge inte hade några copyright-lagar. Det var fritt att skriva, publicera och kopiera ända in mot mitten av 1800-talet. Förläggarna vräkte ut publikationer som handlade om vetenskap och teknik, även i billighetsupplagor. Den aktuella forskningen kunde alltså nå ut även till en inte så köpstark men intresserad allmänhet.

I England var situationen annorlunda. Man hade patentlagar, och förläggarna tryckte små och svindyra upplagor om vetenskap och teknologi. Köparna var därmed få och kanske inte ens rätt mottagare för vetenskaplig information. Dessutom var publikationerna mer sällan riktade mot den praktiska tillämpning som man hade i Tyskland.

Slutsatsen bör vara enkel att dra som jag ser det: Tyskland kunde skapa en massbas av någorlunda tekniskt och vetenskapligt insatta människor. På den basen byggdes sedan raskt de nya industrierna upp, alltmedan England mer och mer stagnerade. Nu tvivlar jag på enkla lösningar, att bara ett förhållande kan förklara hela industrialiseringsprocesser, men att produktion och spridning av kunskap spelar en viktig del-roll kan knappast betvivlas. Det är en poäng som jag tror att den enklaste pirat idag förstår, men insikten har inte trängt igenom bland nationalekonomernas huvudgrupp. De hänger fortfarande kvar vid ett primitivt äganderätt-begrepp där man inte tar med i beräkningen att instängda kunskaper blir illa utnyttjade kunskaper.

(PS. Den kände marxistiske kopparslagaren och ekonom-historikern Harry Braverman skrev en del om detta, men från en annan synvinkel: i England förhindrades hantverkare att aktivt ta del av nya vetenskapliga rön. Kunskapen skulle stängas in hos överklassen, kunnandet hos yrkesfolk togs inte till vara. Slutänden på den processen blev de USA-grundade systemen för arbetsteknik som i princip idiotförklarade arbetarna och tog ifrån dem alla möjligheter att påverka arbetsprocessen enligt eget huvud. DS)

Det finns inga dåliga bilder ...

... bara bristande fantasi vad det gäller att förklara varför de är lika suddiga och konstiga och otydliga som de är! OK, här är bilder från en demonstration 14/12 06, alltså några månader innan jag drog igång den här bloggen. De togs med min första digitalkamera som jag, trots ett halvårs praktik, inte behärskade så bra. (Det var en inställning jag missade, bland annat ...). Demonstrationen gällde försämringar i A-kassan - vilket genomslag den opionionsyttringen fick det vet vi. Jag tycker suddigheten i bilderna går rätt bra ihop med resultatet. Och får jag säga det själv så ser det ganska konstnärligt ut här och där! Om somliga bilder ser ut som svartvita respektive sepia-färgade så beror det av att den inställningen fixade jag lätt!

Jamen ...

... det var väl inte bara spånken, lite mat fick de väl också för pengarna?

Den gnällige kan naturligtvis fråga varför centerpartiet, som lär vara ett av världens rikaste partier, inte kan betala sina restaurangnotor ur den egna kassan? Men det kan röra sig om någon sorts pervers upprorsrörelse: "vi betalar inte (själva, det får andra göra)!" Eller helt enkelt bokföringsslarv. "Bristande rutiner" brukar väl ofta framhållas när det går på tok med det här.

Att framhålla sprit i en offentlig skandal, är det månne rätt typiskt svenskt? Fixeringen vid sprit fick en massa tokstollar att utan eftertanke rösta ja till EU en gång i tiden ("wow, EU, jättebillig sprit hur mycket som helst"!) samtidigt som avundsjukan med hög röst hävdar att en politiker som tar sig en grogg eller pimplar dyrt årgångsvin inte får låta detta betalas med skattemedel. Allrahelst inte på "lyxkrogar" som det står med lite mindre text på löpsedeln.

Räknat i reda pengar verkar det här ändå vara rätt blygsamt jämfört med andra konstigheter som Alliansen hållit på med. Men en liten lättbegriplig skandal kan ju alltid fungera som avledare för uppmärksamheten när det sker betydligt värre saker i närheten.

Här får jag kritik!

För rätt länge sedan publicerade jag ett resonerande inlägg med titeln En epok går mot sitt slut? (Notera frågetecknet!) 'Epoken' i fråga skulle vara den tid när man kunde stampa fram revolutionära bondearméer i avlägsna hörn och sedan genom långvarigt krig erövra makten. Jag hörde att någon inte gillade innehållet, och nu har det kommit ett inlägg som sammanfattar kritiken - tack för det! Den som är intresserad av de här frågorna kan ju gå tillbaka till mitt gamla inlägg, och sedan stämma av det mot vad Richard skriver nedan. (Bilderna har jag lagt till själv.)

Som ett extra tillägg kan Arne Naess' Sex etiska normer för verbal kommunikation studeras - jag tycker de är bra. Under tiden kan jag fundera på om jag vill kommentera något själv i texten.  Här är kritiken:

Lite tankar kring Björnbrums blogginlägg “En epok går mot sitt slut?”

I förhållande till upproret har tekniska och samhälliga förändringar alltid skapat tre olika påstående och/eller svar. En del struntar i vad som skett och fortsätter som man alltid har gjort, andra deklarerar högljutt att alla försök nu är meningslösa, medan en tredje grupp försöker se vad som lyckats, vad som inte lyckats och försöker uppdatera sina upprorsteorier utifrån de nya förhållandena. Björnbrum försöker maskera sitt inlägg i frågan om folkkriget som om han tillhörde den tredje kategorin, men hela syftet med inlägget är att argumentera för det meningslösa i att ens hysa hopp inför pågående och framtida uppror. 

Historiskt har armborstet, det tunga rytteriet, kanonen, telegrafen, det lätta infanteriet och en uppsjö andra saker ställt samma gamla frågor till upprorsmännen. Den då över 60 år gamle Auguste Blanqui skriver åren innan Pariskommunen om hur det oorganiserade upproret nått vägs ända, hur man i en tidsålder av bakladdade gevär och kulsprutor inte kan göra som förr. Pariskommunen blir ett ”himlastormande” försök att centralisera upproret, att övervinna tidigare brister och skänker framtida generationer erfarenheter man inte kunnat vara utan. Engels efterlyste på 1890-talet nya former för upproret, den gamla barrikadtaktiken dög inte längre (anledningarna var nu kopplade till samhälleliga förändringar snarare än tekniska), men redan drygt 10 år senare kunde Kautsky skriva om hur det ryska revolutionsförsöket hade återuppfunnit och uppdaterat upproret (vad de erfarenheterna ledde till 1917 är oomtvistat). 

Motståndsrörelsens implementering av gerillakrigföring i det ockuperade Europa gjorde att de många gånger lyckades där de reguljära arméerna gått bet. Folkets logik har alltid varit att göra uppror, misslyckas och försöka igen (för att tala med Mao), förhoppningsvis med nyvunna erfarenheter, och det kommer de att fortsätta göra hur många internetkrigare som än förklarar deras uppror vara meningslösa. 

Till minne av Pariskommunen

En andra punkt som är genomgående i Björnbrums inlägg är synen på våldet. Revolutionärerna skapar en våldsspiral som man inte kan kontrollera påstås det. Då glömmer herrn påpassligt att upproren alltid har skett, men att de utan organisering alltid har slutat med nästintill ensidiga blodbad på de fattigaste och mest förtryckta. Revolutionärerna skapar inte situationen som föranleder upproret, de organiserar upproret. En annan aspekt som helt förbises är att varje stat i sig är en våldsapparat, och att just den indiska upprätthåller ett välde där nästintill halva befolkningen är undernärda samtidigt som man är en av världens ledande exportörer av jordbrukprodukter; ett välde där runt 3000 barn dör av undernäring varje dag; ett välde där fattiga människor tvingas dö på gatan i händelse av sjukdom, mitt ibland ofantlig rikedom och stora naturresurser. Allt detta våld är en av det utländska och inhemska kapitalet syniskt kontrollerad våldsspiral; att då frukta att de upproriskas våld mot detta ska leda till en okontrollerbar våldsspiral är för mig lite väl magstarkt.

Som en tredje punkt kan tilläggas att Björnbrum inte har förstått många av de mest väsentliga delarna av folkkrigets teori, utan lyfter ut våldet från dess verklighet. Byggandet av parallell statsmakt, folkkommittéer av olika slag och ett otal olika typer av massorganisationer är alla delar av folkkriget. Det finns ett ömsesidigt beroende mellan massmobiliseringar och gerillaaktioner; mellan strejker och avrättningar; mellan det legala och illegala arbetet; mellan det vägledande och basen; etc. Det motsatta och skenbart oförenliga bildar en enhet. Att se frågan om folkkriget endast som frågan om landsbygden är ett exempel på samma ensidiga syn, en syn som både de indiska, filippinska, peruanska och många andra revolutionärer övervunnit sedan år tillbaka. Det är sant att nepaleserna inte hade något utvecklat arbete i städerna, men även deras misslyckade har hjälpt andra att övervinna sitt ensidiga fokus på landsbygden. Väldigt få länder, om något, ser ut som Kina på 30-40-talen; revolutionärerna runt om i världen är också fullt medvetna om detta.

Soldater i Kinas Röda armé i början av 1930-talet

 Avslutningsvis, som en bisak, vill jag fråga Björnbrum vem han tror han tjänar med att försöka så tvivel angående de pågående upprorens möjlighet till seger. Jag menar inte att man alltid måste tro att det är läge att ta till vapen, men jag får en känsla av att Björnbrum tvärs igenom sitt inlägg inbillar sig att han modigt ‘ställer de obekväma frågorna’. Min motfråga blir, obekväma för vem? För kapitalisterna? För godsherrarna? För vem? Rosa Luxemburg var mot en resning av den tyska arbetarklassen 1919, liksom Marx varnade parisarna för upproret 1870-71, men när upproret var ett faktum tvekade de inte en sekund vad gällde hyllningar och understöd med alla medel de förmådde. Då blev det en fråga om att försvara klassens moral. Mot vems moral siktar Björnbrums ‘obekväma frågor’?

Richard Björk