Var det här det sprack? - En provokation, ett förslag till forskning

Över 6000 personer har varit inne på den här bloggen enligt en räknare. Några har läst en del också. Nu tänker jag ur minnet plocka fram några historiska data, skriva en del provokativa saker, samt ge förslag till forskning (om inte frågan redan är utredd).

Som ni vet krisade Sverige (och resten av industrivärlden) ner sig från slutet av 70-talet, fast det egentligen tog ytterligare 10-15 år innan det började märkas på allvar. Innan dess var det en tid av stora strejker, från Göteborgs hamn och LKAB-gruvorna 1969-1970 och framåt, det strejkades på fabriker, på byggen, på hyggen (den stora skogsarbetarstrejken). Det var ju inga generalstrejker direkt, men rätt mycket folk var på gång och stämningen var radikal. Men mot slutet av perioden kom en episod som verkar mindre viktig men som visade att andra tider var på väg - andra tider kom därför att folk reagerade på fel sätt.

Här kan vi knyta ihop två tendenser: arbetarrörelse och feminism. Gruvarbetarna och skogshuggarna var riktiga karlar. De fick mycket stöd. Men så kom andra och ville vara med i mitten av 70-talet. Det blev städerskestrejker. Hotellstäderskor i trakten av Skövde och på järnverket i Borlänge.

Särskilt historien i Borlänge minns jag, för där tog företaget in strejkbrytare. Nu stod metallarbetarna inför valet: vara solidariska med de strejkande och köra ut brytarna, eller vika sig för företaget. Vi vet inte vad som hänt om de stått emot. Men vi vet vad som hände när de lät strejkbrytare städa fabriken. Strejken krossades. Min teori är helt enkelt att detta nesliga nederlag ingick i den process som gjort att särskilt den socialdemokratiska rörelsen idag i stort sett saknar moralisk ryggrad. Man svek de som mest behövde hjälp - och knäckte sig själv moraliskt på samma gång. För svek hänger kvar och gnager även om man försöker intala sig själv att ”det var nog bäst det som hände”.

Vill man vara provokativ kan man väl säga att masarna på järnverket var bättre på att vara stora i truten, sitta hemma och glo på hockey i TV med en liter i näven, eller ränna runt i skogen på älgjakten, än att försvara städerskornas – och därmed på sikt sina egna – intressen. Inte vet jag om det stämmer, men många bör ha skämts ordentligt. Och kanske socialdemokraternas i stort sett fullständiga kapitulation för liberalerna hjälptes fram ur svek av den här sorten.

Vad har detta med feminism att göra? - Idag säger sig alla jävlar vara feminister, men hur mycket handlar det om att stödja kvinnor som verkligen behöver stöd, alltså i stort sett arbetarkvinnor? Stöd till de unga smarta ”tjejerna” i deras karriärer och slagsmålet om vem som skall vara främst vid köttgrytorna – är det feminism? - Jag känner snarare att det är ett symptom på en dålig politik. Ett svek. Tvivelaktig moral. Och jag har ingen lust att kalla mig feminist.

Jag har ett förslag till någon forskare eller student som vill göra en större uppsats eller till och med en avhandling: studera skeendet omkring städerskestrejkerna på 70-talet, och särskilt den i Borlänge. Kolla om jag har rätt. Finns det något tidsmässigt samband mellan LO-gruppernas avtagande stridsförmåga och misslyckandet i Borlänge? Vad gjorde socialdemokraterna? Vad gjorde vänstergrupperna som var fler och aktivare på den tiden? Vad betydde städerskestrejkerna för kvinnogrupper inom och utom fackföreningsrörelsen? Hur agerade företagen och deras organisationer?

Det där är ”arbetarhistoria” och kanske inte så gångbart längre, men det borde kunna ge intressanta rön för såväl arbetar- som kvinnohistoria i vårt land. En hel del personer som var inblandade i konflikterna bör ännu finnas kvar och kunna ge sin version. Man kanske till och med kan ge ordet åter för en stund till några människor som var längst ner i näringslivets prestigetrappa men som ändå vågade räta på ryggen och säga ifrån!

Har kapitalismen fått gränsproblem?

I Dagens Nyheter skriver ledande fackliga företrädare (en av dem är min ordförande, får jag väl säga som medlem i Sif) om hur direktörers och aktieägares vinstintressen är en hämsko för investeringar. De framför att:

I den senaste konjunkturuppgången har investeringarna i svenska företag utvecklats ovanligt svagt. Den främsta orsaken till denna negativa utveckling är aktieägarnas höga avkastningskrav. Krav på snabba vinster och bonusprogram som premierar kortsiktigt beteende av företagsledningar riskerar lägga ytterligare hämsko på investeringsviljan. ...

Mellan 2002 och 2005 ökade tillverkningsföretagens vinster med 465 procent och utdelningarna med 377 procent. Under samma period har investeringarna legat kvar på närmast oförändrad nivå. Först det senaste året har investeringarna tagit fart - vilket är alldeles för sent i en konjunkturcykel. Risken är att företagen inte kan utnyttja den ökande efterfrågan fullt ut och att företagen därmed tappar marknadsandelar.

I Sveriges 20 absolut tyngsta storföretag minskade investeringarna fortfarande under 2006, samtidigt som vinster och utdelningar ökade kraftigt. Utdelningar till aktieägare i dessa företag under förra året var 50 procent högre än investeringarna för framtiden. ...

Författarna pekar på skumma saker med bonussystemen:

Drygt 75 procent av företagen anger att de har bonussystem för sina chefer. En tredjedel av dessa anger att bonussystemen är kopplade till så kallad kapitalreducering i företagen. I klartext innebär detta att företagsledningar som säljer ut tillgångar eller håller igen på investeringar premieras.

Det kan med andra ord vara lönsammare för företagsledningarna att ägna sig åt finansiella manipulationer än trista planer på verkstadsbyggen, maskininvesteringar och liknande. Säljer man verkstaden och det mesta i övrigt på firman slipper man tänka på sånt strunt!

Ett ansvarsfullt företag bör återinvestera i lika hög grad som exempelvis maskiner och annan teknik minskar i värde. Därför är det allvarligt att avskrivningarna varit större än investeringarna i tillverkningsindustrin sedan 2001. Utvecklingen har vänt de senaste åren, men fortfarande är investeringarna lägre än avskrivningarna. Risken på sikt är att när maskinparken är körd i botten så väljer företaget i stället att nyinvestera i ett lågkostnadsland, en utveckling vi sett på alltför många orter i Sverige. Till detta ska läggas att generösa investeringsbidrag och subventioner inom EU gjort det gynnsamt att flytta, i vissa fall lönsam, verksamhet till andra länder.

Med andra ord: missköt eller kör slut på din gamla fabrik, och flytta sedan verksamheten till något låglöneställe där du eventuellt kan få bidrag från EU.

***

Författarna kritiserar företagsledningarna, men man kan se det här problemet som ett symptom på betydligt djupare problem, och därvid ta stöd från ingen mindre än Karl Marx, den siste av de stora klassiska nationalekonomerna. Marx hann aldrig bli färdig med sina forskningar om ekonomi i allmänhet och kapitalism i synnerhet, och eftersom han studerade en ständigt pågående process kunde han aldrig bli färdig. Nya förhållanden tillkommer hela tiden. Däremot kunde han upptäcka vissa tendenser. Där är en som är särskilt viktig, för den handlar om kapitalismens möjligheter att överleva.

Vad var det nu Marx ansåg sig ha sett? Han kallade det för Lagen om profitkvotens fallande tendens. Jag vet inte om den termen är helt lyckad, en lag och en tendens skall man nog inte blanda hur som helst, men den handlar om detta:

Ju mer kapital du har, desto mindre kommer nytillskottet av produktion att bli när du ökar kapitalmängden. (Med kapital menas inte pengar utan produktionsmedel, bör tilläggas.) En modern natinonalekonom skulle säga att kapitalets marginalproduktivitet avtar, men i grunden är det samma sak. När företagen måste vräka in allt större summor i sina produktionsapparater för att hålla vinsten uppe, men noterar att den nya avkastningen ändå har en tendens att minska, kan det vara en alternativ väg att ledningar och aktieägare i stället för att investera delar ut investeringsmedlen till sig själva. Man kan också försöka hålla vinsterna uppe exempelvis genom att dra ner personalen, stoppa löneutvecklingen, eller försöka flytta till ställen med billigare arbetskraft. Givetvis kunde man dra ner ambitionerna vad det gäller vinster och utdelningar, men det är mindre troligt. Det troligaste är faktiskt att man växlar från produktion till spekulation, för där ligger pengarna.

Om många företag drabbas av minskad marginalavkastning för nyinvesteringar avbryts givetvis dessa och det blir lågkonjunktur. Enligt kallhamrad ekonomisk teori skulle det inte göra något, för efter ett tag måste de företag som ändå överlevt börja investera igen, och så blir det fart i ekonomin. Men den teorin förutsätter mängder av små företag, inte en ekonomi som domineras av ett fåtal jättar. Jättarna kommer inte att försöka hanka sig fram på svältnivåer som småföretagare tvingas göra, de lägger gladeligen ner fabriker som ger hyfsad men inte önskad vinst, de slaktar forskning som inte är kortsiktigt lönsam etc. Det kan alltså bli en kris som det inte går att komma ut ur med existerande samhällsramar, därför att verkligheten inte ser ut som vissa läroböcker i ekonomi. Systemets inneboende förmåga och vilja att expandera kvävs alltså.

Kapitalismen kan inte existera utan att ha möjligheter att expandera, och denna lag om profitkvotens fallande tendens säger att gränsen finns. Men var finns den? Är den avtagande viljan att investera som debattartikeln tar upp ett tecken på att företagsledare och investerare instinktivt känner att man inte kommer längre? - Om man når fram till den gränsen, och krisen kommer på allvar, kan det bli mycket farligt för hela samhället. Men det kan också bli en möjlighet att bygga nytt och bättre. Även om kapitalismen kör slut på sig själv betyder det inte att den mänskliga kulturen och förmågan att utveckla sig tar slut. Det kan vara tvärtom.

"Regeringen känns som en påse"

Det här stycket underfundig poesi fann jag nyss på sajten Poeter.se. När till och med poeterna ger sig på Reinfeldtregimen är den illa ute!

Regeringen känns som en påse

Gott och blandat

Gott om päron och nötter



Utan verklighets anpassade rötter

Kanske lika bra de börjar packa väskorna och fundera på vart de skall dra iväg? Att såga av grenen man sitter på är inget framtidsprojekt direkt!

Trafikinvasion från öster - vad göra?

För några dagar sedan kommenterade jag trafiksituationen i Stockholm med utgångspunkt från Slussen och projektet Danviks Lösen på gränsen mellan Stockholm och Nacka. När jag nu på lördagsmorgonen kom hem efter en promenad i höstdiset låg en av gratis-lokalblaskorna, Södermalmsnytt, på golvet innanför dörren. Mitt på första sidan, stort uppslaget, kan man läsa ...

... en buss in till Slussen var 30:e sekund. ... halterna av miljöfarliga partiklar i luften extremt höga ... busstrafiken från öster kommer att öka lavinartat de närmaste åren. Om 20 år väntas Nackas och Värmdös befolkning öka med över 50 procent, så räkna med trängselkaos.

Inne i tidningen får man veta mer. 2000 bussar med 40 000 resenärer kommer till Slussen varje dag. Och då landar de dessutom i en av Stockholms smutsigaste och mest deprimerande miljöer. Slussen är inte kul. Att den river sig själv genom att betongen går sönder är föga tröst, inte heller att den ligger som en stor jäkla propp vid nästa stora översvämning. Nå, åter till trafiken:

Däremot står inget om hur många privatbilar som väller in i Stockholm från öster varje arbetsdag. Jag antar att de är rätt många, bidrar med en hel del avgaser och orsakar ohälsosamma partiklar i luften de också.

Kan det här lösas? Knappast så att all rusningstrafik och tillfälliga stockningar bara försvinner, det är inte realistiskt att tänka sig såvida inte Stockholm i stort sett försvinner. Staden har den geografi den har, mycket ligger på öar eller nära vatten och det är Mälaren och Saltsjön som sätter mycket av gränserna för vad man kan göra i det här området. Det innebär att mycket av trafiken dras ihop vid några smala övergångar mellan Norr och Söder: Gamla stan, Västerbron, Essingeleden. Även om man bygger Öster- och/eller Västerleder kommer de snart att vara igenkorkade om inte andra åtgärder också vidtas, det är skenlösningar.

Med andra ord: hur drar man ner på pendlandet? Det är den väsentliga frågan. Det är inte möjligt för alla att ha arbete eller skola inom promenadavstånd, men man kan faktiskt jobba åt det hållet. Dra ut mer arbetsplatser till tillväxtområden som Nacka och Värmdö. Granska kritiskt privatskoleverksamheter och konkurrens mellan skolor som gör att onödigt många elever åker kors och tvärs genom stan. Kan resande ytterligare minskas under den korta rusningen morgon och kväll genom mer flextid så fixa till det. Går det att lägga mer arbete i hemmet så ordna det. Det finns säkert mer saker, men det är vad jag kan hitta på just nu. En del åtgärder kan uppfattas som "frihetsinskränkande". Men vad är det för frihet med trafikinfarkt och en luft full av skit som förstör lungorna?

Att vurma för Burma ..

Att vurma för Burma i dessa dar/är bättre än tala om Myanmar ...

Efter att ha tittat på tidnings- och bloggkommenarer på nätet har jag fått intrycket av två rörelser. Dels är det den verkliga rörelsen i landet ifråga, inbördeskrigen som aldrig tar slut, militärregimerna och deras motståndare bland andliga och lekmän, de nationella minoriteterna etc. Dels finns det en mindre synlig men ändå märkbar rörelse i Sverige där "alla" skall försöka framhäva sig som särskilt goda motståndare till den nuvarande juntan men gärna samtidigt försöka hitta politiska motståndare som inte är lika goda och präktiga. Eftersom intresset för just Burma sällan har varit särskilt stort här gör det hela ett yrvaket och inte så snyggt intryck. Frånsett en del exilburmeser och ett fåtal svenskar med goda kunskaper om Asien tror jag inte den här opinionen har så mycket substans. Det verkar mer handla om att visa upp sig. Och det är nästan så jag skulle vilja höra någon träda fram och lägga fram saken från de burmesiska generalernas synvinkel och notera hur opinionen skulle bemöta detta.

Jag har själv inte studerat den burmesiska historien så mycket, men det förefaller finnas en intressant bakgrund. Den ena folkgruppen efter den andra kom vandrande norrifrån frå Tibet och Yunnan och bidrog till att utveckla landet. Indiskt inflytande fanns nog där redan omkring år noll, och avancerade kulturer växte fram i floddalarna.

Jan Myrdal reste därborta omkring 1960 och skrev en del om engelsmännen och deras "road to Mandalay" när de erövrade Burma under 1800-talet. Han jämförde deras framfart med de tyska SS-förbanden på östfronten under Andra världskriget. Säkert inte populärt hos folk som tror att engelsmän bara är öldrickande trivselprickar.

Japanerna ockuperade Burma under Andra världskriget och kom tydligen rätt bra överens med åtminstone delar av lokalbefolkningen. De var väl glada att vara av med engelsmännen. För en del år sedan läste jag att den japanske general som ledde deras styre under kriget långt senare var välkommen tillbaka, jag tror det var som Japans ambassadör i Rangoon.

Det är mycket fokus på buddhistmunkarna nu. Generellt anses buddhister vara fredliga och världsfrånvända figurer, men exempel från olika håll i Asien (Sri Lanka, Korea, Vietnam) tyder på andra tendenser i vissa lägen. Även en arg buddhist kan klippa till, men jag vet inte hur just burmeserna uppträder. Dessutom finns det kristna bland minoritetsfolken så landet är inte enhetligt religiöst heller.

Jag undrar om den centrala burmesiska regeringen någonsin har haft kontroll över hela landet. Minoritetsfolken och det nu försvunna kommunistpartiet, samt antikommunistiska flyktingar från Kina, har behärskat områden där regeringen inte har haft något att säga till om. På tal om den sistnämnda gruppen, antikommunisterna, handlar det om rester av den gamla Koumingtangarmén i södra Kina som flydde över gränsen till Burma 1949 och senare ägnade sig åt opieproduktion i "den gyllene triangeln". Snygga gossar.

Nu har Kina mycket inflytande i Burma påstås det. Det indiska inflytandet talas det mindre om, men ville man få någon utländsk regim att påverka generalerna undrar jag om inte indierna kunde vara villigare om de tror att de får något för det. Att franska bolag är aktiva där är nog i enlighet med franska bolags rutiner att vara aktiva på skumma ställen - de har goda rutiner för det från sina före detta kolonier i Afrika (kommer någon ihåg kejsar Bokassa i det Centralafrikanska Kejsardömet, det var väl värsta exemplet?).

Att ett negativt ljus kastas på just Kina och Frankrike i samband med Burma kan nog mycket bero av dessa länders inte alltid goda relationer med USA. Och när den nuvarande franska regeringen förbättrar kontakterna med Washington blir nog resultatet att vi får höra mindre om franska konstigheter - att konstigheterna däremot skulle sluta får man nog betrakta som mindre troligt.

Jag tycker att vi bör vara realistiska och misstänka att det sitter folk och försöker styra nyhetsflödet om vad som sker i Burma (liksom världen i stort), och att det inte alltid det är i den goda upplysningens tjänst de arbetar. För en tid sedan fick Burmas grannland Thailand en militärregim som måste handskas med interna uppror, men där kan man inte blanda in Kina som felande part och därför hanteras kuppgeneralerna i Bangkock på annat sätt än kollegorna i Burmas nya huvudstad som jag inte kan stava till.

Såväl de burmesiska som de thailändska generalerna vägrade att acceptera utslagen av demokratiska val. Är det detta som är det mest oroande, eller är det värre att västvärlden har en växande tendens att göra samma sak? Kanske de där gossarna i uniform bara är lite mer framfusiga och resoluta än kollegorna i Nordamerika och Europa?

Nu står hösten som en röd fackla
Alla höstpoeter känner inspirationen rinna till -

Vårpoeterna
fixar med sitt ide
men lovar att komma tillbaka om ett halvår!

Förstår nationalekonomerna nationalekonomi?

Den fine gamle 1700-talsitalienare Cesare Beccaria sade på tal om ekonomisk vetenskap: En av dess största fördelar är att den inte begränsas till filosofen i hans ensamma kammare - den kan bli det vanligaste samtalsämnet i vartenda sällskap av människor och alla offentliga angelägenheter ger tillfällen att tillämpa den.

Så låt oss diskutera, med anledning av ett inlägg i Dagens Nyheter idag där nationalekonomen Magnus Henrekson angriper gänget av nationalekonomer i regeringen.

Rubriken "Regeringens ekonomer förstår sig inte på ekonomi" låter ju som en rätt häftig anklagelse.

Aldrig tidigare har de politiska beslutsfattarna haft så många forskare och forskarutbildade nationalekonomer att luta sig emot när de utformar den ekonomiska politiken.

Det gäller inte bara för de nya moderaterna vars politik utmejslats i samspel med en grupp forskarutbildade nationalekonomer. Även de tyngsta positionerna på finans- och näringsdepartementen besätts i hög grad av disputerade nationalekonomer. Numera har cirka 40 av medarbetarna en doktorsgrad i nationalekonomi. Inom centrala myndigheter som Riksbanken, Konjunkturinstitutet och Konkurrensverket finns dessutom över 70 forskarutbildade nationalekonomer.

Henrekson skriver också helt riktigt:

Eftersom antalet disputerade nationalekonomer växer, och deras inflytande inom politik och förvaltning ökar, så får deras verklighetsuppfattning stor betydelse för hur den ekonomiska politiken utformas. De teorier och modeller som lärs ut på ledande nationalekonomiska institutioner blir de verktyg som ledande tjänstemän inom politik och förvaltning använder för att definiera samhällets problem och söka lösningar.

Just det: verklighetsuppfattning(ar) var det! Jag vill hävda att mängden disputerade (har skrivit avhandling) eller icke disputerade, eller förekomsten av ekonomexamina över huvud taget, är av mindre betydelse. Det kritiska är att folk utan mycket annan djupkunskap om samhället än de skolor de gått i hamnar på tunga positioner och kan styra ett helt lands politik.

Det var sällan jag upplevde något större sammanhang mellan de nationalekonomiska läroböckerna (och de nationalekonomiska lärarna) när jag studerade för några år sedan, och mina tidigare erfarenheter under många år på ett stort industriföretag. På firman var det lätt att finna att de bästa ekonomerna var sådana som hade arbetat med annat i företaget innan de kom in på ekonombanan. Det gäller helt enkelt att ha yrkes- och livserfarenheter som ligger utanför det snäva ekonomfacket. För ekonomerna styr ju inte över bara sig själva, de påstår att de har kunskaper som gör att de kan styra och ställa i hela samhällen. Att detta ibland orsakar samhälleliga katastrofer bekymrar dem föga, verkar det. Bör man släppa loss nationalekonomer på höga positioner om de inte haft ett mellanspel i ”riktiga” arbeten under en del år först och lärt sig hur det fungerar i den riktiga världen (till skillnad mot i de absurda perfekt konkurrens-modellerna)?

Henrekson skriver att nationalekonomerna i och omkring regeringen inte förstår sig på entreprenörskapets betydelse. Det är det han menar när han skriver att de inte förstår sig på ekonomi. Vad de är ute efter är att öka utbudet på arbetskraft. Som jag ser det handlar det här inte om att förstå det ena eller det andra, utan om att olika skolor inom nationalekonomin står mot varandra.

Om någon tror att "nationalekonomi" är ett entydigt begrepp och en samling läror som alla är ense om kan jag tala om att det är fel - "nationalekonomi" är lika mycket enhetlig som exempelvis "kristendom" eller "islam". Samla tio pastorer från tio olika samfund, eller tio nationalekonomer av olika skolor, och fråga dem vem som står för den rätta tron; du lär få tio olika svar. Om man har som viktigaste trosartikel att ekonomin förbättras om utbudet av arbetskraft görs så stort och billigt som möjligt kör man på som Anders Borg och hans kompisar. Tycker man att företagarna är det viktigaste (och att man genom att stödja dem ökar efterfrågan på arbetskraft i stället) kör man Henreksons linje med stöd till ”entreprenörer”.

En liten not: en sådan som jag kanske skulle peka mer på stödet till innovatörer, alltså folk som hittar på nya fräscha grejor. Entreprenörer kan bestå av tio personer som tvättar skjortor åt varandra, och det får man inte mycket ekonomisk utveckling av. I värsta fall blir det avveckling. Ogenomtänkt småföretagarkult bör man se upp med.

Vad har Henrekson för lösning:

Om Sverige vill dra nytta av entreprenörernas produktiva närvaro måste vi på allvar se över incitamenten för entreprenörskap. Då kan inte en stelbent arbetsrätt avfärdas som en marginell fråga i jakten på nya jobb. Då måste regelbördan sänkas och trygghetssystemen få en sådan utformning att fler väljer att satsa på ett liv som företagare.

Med andra ord: sämre trygghet för anställda, bättre trygghet och mindre administration för företagare. Henrekson ger ingen anvisning om konkreta åtgärder och därför känns slutsatsen rätt tam. En hard-core liberal skulle väl vilja ha försämrad trygghet även för företagare? Jag tror att Henrekson och regeringens ekonomer förstår sig på ekonomi lika mycket allihop. Frågan är ur vems synpunkt deras förståelser är rätt. Och det kan ju finnas ekonomer med helt andra ”rätt” och helt andra intressegrupper att ta hänsyn till.

Stalin devalverad av Christian Gerner?

En artikel i Aftonbladet är av intresse för den som läser historia (och reflekterar över vad han/hon läser). Det handlar om nya läroböcker i historia i Ryssland som bland annat ger en positiv värdering av Stalin. Vi vet att det finns skumma saker i dagens Ryssland och mörka kapitel i landets histora men just den här meningen ur en av böckerna kan knappast avfärdas som felaktig:

Under hans [Stalins] period som ledare utvidgades landets territorium; man gick segrande ur det största av krig - Stora fosterländska kriget; den industriella- och kulturella revolutionen förverkligades.

Sovjet blev större, man vann kriget i Europa och blev en industriell och vetenskaplig stormakt - det är svårt att motsäga. Eftersom vi inte får veta hur de där nya böckerna behandlar utrensningarna (det finns ju goda vetenskapliga undersökningar om antalet offer så vi behöver inte acceptera några fantasisiffror) går det inte att säga något om hur balanserad deras framställning är. Uppenbarligen siktar man på att stödja rysk patriotism, och det tror jag inte Stalin själv skulle haft något emot. Trots att han inte var ryss själv kan han nog betecknas som storrysk nationalist. Omvärlden kan dock ha anledning att bli fundersam, åtminstone om patriotismen antar aggressiva drag.

En person vid ryska utbildningsdepartementet citeras också:

Om historievetenskapen har till uppgift att belysa alla aspekter av en historisk händelse och analysera dem, så har en historielärobok till uppgift att formera en människas förhållande till omvärlden, till sig själv, till människorna hon lever med, till landet, till staten.

Låter inte detta som filosofin bakom exempelvis Forum för levande historia? I stället för att ta fram alla aspekter och analysera dem kommer staten in och beordrar fram urval och presentation av fakta för att uppfostra folk så att de inte får "fel" idéer. När man läser historia i skolan utsätts man för ett urval av fakta, det är oundgängligt. Men jag undrar om inte inlärning av historiska data borde kombineras med en del doser av källkritik och historiefilosofi även i de lägre årskurserna. Historia är ju ingenting som fastslås en gång för alla. Historian är något som skrivs och skrivs om hela tiden.

I Aftonbladet tillfrågas historieprofessorn Christian Gerner om dessa böcker, och hans svar är märkliga. Han citeras:

Målsättningen är inte att ge eleverna möjlighet att kritiskt diskutera historien utan att indoktrinera dem i patriotism.

Ja, där har vi ju Forum! Och Forum är väl inte Gerner emot, åtminstone så länge det gäller att hindra en kritisk diskussion? Men så skall han också ha sagt:

Det här doftar 1800-tal. Det är ungefär som om vi skulle lyfta fram Karl XII och hans krig.

Ganska lustig tankegång. Om man skall jämföra Stalin med någon svensk ledare torde Karl IX vara mer lämplig än Karl XII. Karl IX kom till makten med tvivelaktiga metoder, han fungerade som en råbarkad och brutal bondestödd diktator och tvekade inte att kapa huvudet av personer inom adeln som kunde hota hans ställning (Linköpings blodbad kan väl sägas motsvara Moskvarättegångarna). Fast märkligt är också att inte Hitler dras fram som vanligt. För ärligt talat: om någon skulle utropa att Karl IX var en godmodig och trevlig figur, inte skulle allmän hysteri och krav på censur och upplysning utbryta! Detta till skillnad mot Hitler som ju sysslade med saker som Stalin inte hade på sin repertoar, nämligen renodlade utrotningsläger.
Karl XII var visserligen envåldshärskare men det var han född till, och om man vill leta fel hos honom torde det värsta vara att han aldrig begrep när det var tid att sluta att föra krig. Han blev en ständigt krigande äventyrspolitiker, och det kan man inte anklaga den försiktige Stalin för att ha varit.

- Jag kan inte se annat än att Gerner (ofrivilligt?) har råkat devalvera Stalin till en mer rimlig historisk position.

Stockholms dystraste plats?

För rätt många år sedan hade Radio Stockholm en enkät om "Stockholms fulaste plats". Vinnare var bussterminalen vid Slussen. Jag har inga större invändningar mot detta. Här är inte ett ställe där folk stannar länge, utom i stort sett de som råkar arbeta i kioskerna, hos SL och liknande. Stockholm växer. Mer och mer folk flyttar in. Alla andra är på väg någonstans, men för att komma till någonstans måste många först passera genom skärselden i form av denna dystra gråhet. De här bilderna tog jag i tisdags eftermiddag när jag skulle åka till Nacka.

I Nacka lyssnade jag till kloka och intresserade människor som skulle diskutera det kommande projektet Danviks Lösen på gränsen mellan Stockholm och Nacka. Dock gled diskussionen snabbt iväg mot Slussen och kommunikationsproblemen i Stockholm. Man kan inte undgå att dra slutsatsen att risken för trafikinfarkter (det uttrycket användes flera gånger) i Stockholm skulle vara betydligt mindre om vår stad låg på ett ställe med färre sjöar och öar.

Geografin gjorde Stockholm till en viktig knutpunkt men nu gör geografin att staden riskerar att strypa sig själv. Fortsatt utbyggnad av snabbspårvägen till ringlinje, nya tunnelbanelinjer och kanske färjor skulle kunna lätta en del på trycket. Vidare kan trycket på kommunikationerna sänkas genom mindre arbetspendlande - dels genom mer distansarbete, dels genom att dra ut mer arbetsplatser till ytterområdena. Vad man bör akta sig för är dock att dra in mer bilar i stan, för då har vi infarkten här snart.

Det här är ju rena öknen ... betongöknen! Kan man göra något åt det?

Spotnicks!!

Hus med överbett?

Hus med "överbett" i Marievik

I ett tidigare inlägg om Luxområdet på Lilla Essingen funderade jag en del på tilltaget att låta bitar av hus vila på pelare. Hus är sig tämligen lika, de skall uppfylla ett antal grundläggande funktioner och det är kanske svårt för arkitekter att hitta på något nytt och spännande hela tiden. Dessutom är det byggherrar och inte arkitekter som har beslutet när det gäller vad som verkligen byggs.

Hur som helst, med olika knep kan man bryta upp intrycket av "fyrkantiga lådor". En del av huset kan så att säga få hänga utanför - jag började fundera igår på om man inte kunde kalla det för "hus med överbett" - glasfasader kan göra att gränsen mellan husväggen och omgivningen upplöses, det går att experimentera med hushöjder, fasadfärger, takform etc. Ofta vet jag inte vad jag skall tycka om det ena eller andra bygget - med undantag för vissa betongfula skapelser som smälldes upp i centrala Stockholm en gång i tiden när det var populärt med betongfasader. Där skulle man kunna göra en del för att snygga upp! Men jag tycker att Marievik ser ganska bra ut. Hoppas det är mindre byggfusk där än i Södra Hammarbyhamnen.

Jag gick förbi nybyggena i Marievik nära Liljeholmen igår och tog några bilder som kanske kan illustrera hur jag tänker (om nu inte bloggen slänger ut bilderna, det har hänt några gånger och det är ledsamt när man vill visa någonting!).

En hel liten skog av "överbettshus" närmare Liljeholmen. Observera också de där trapporna som finns på många ställen här (vad är de bra för?)

Att lösa upp sammanhanget mellan olika delar av en huskropp men sedan binda samman igen kan också vara en idé. I stället för att bygga ett hus runt en innergård har man i ett fall tagit bort nästan hela den sektion som ligger mot Årstaviken, men byggt ihop två flyglar med några våningar högst upp. Jag tycker det skall vara lite läskigt att bo fem-sex våningar upp och veta att man bara har tomma luften under sig.

Det blir som att bo på en bro

Skulle man kunna tänka sig att några dussin onödiga stora villatomter i någon kranskommun som inte bygger hyreslägenheter exproprieras, och så bygger man stora fina hyreshus där i offentlig regi, och med de bästa arkitekterna inblandade? Då är det inte bara boendet, inhysandet av människor, som är målet, utan att skapa en estetiskt positiv miljö. Det pratades mycket om kreativitet i samband med Lövholmen-projektet, men vad säger att inte kreativitet kan och behövs stimuleras även på annat håll? - Bostadspolitiken behöver bett igen, nämligen att utan över- eller underbett hugga tänderna i samhällets problem och utveckling. Bostadspolitken verkar behöva en tandställning för att rätta till vissa saker! Och då är det inte byggherrarnas och markägarnas kassaflöden det som skall stå först i prioritetsordningen!

Under höstpromenaden igår lade jag märke till vissa skönhetsvärden längs vägen:

Ibland blir det verkligen vackert ...

... när den tidiga höstens löv har en fasad att spegla sig i!

”I arbetslivet finns ingen avbytarbänk”

Omkring slutet av förra årtusendet var det en kollega som sa till mig ungefär som så: "Förr i tiden kunde vi ha folk här på avdelningen som satt i ett hörn och inte gjorde så mycket annat än vad man sa åt dem att göra. [Underförstått: det där var inte de största ljushuvudena och mest raska och krya medarbetarna.] Det fanns plats för dem i alla fall. Men nu är alla sådana borta. Nu finns det bara en elit kvar."

Nu pratas det en hel del om hur regeringen svingar sin piska över arbetslösa och sjuka. Man kan fråga sig om regeringens åtgärder stämmer överens med forskning och praktiska kunskaper exempelvis i området arbetslivsorsakade sjukdomar. Svaret är förmodligen nej, och nedläggningen av Arbetslivsinstitutet verkar tyda på en mycket snäv inställning till att utreda brister på dagens arbetsplatser (jag vet inte om Arbetsmiljöverket ändå kan ta hand om detta).

På Forskning.se hittade jag en intressant sammanfattning av ny forskning i Linköping. Citatet i rubriken kommer därifrån. Eftersom studien gäller kvinnor i offentliga sektorn som drabbades hårt av "besparingarna" i början av 90-talet kan man dock befara att en regering som principiellt är fientlig till den offentliga sektorn inte är särskilt villig att lyssna till rönen. Å andra sidan slår ju arbetsskador, inklusive utmattningssyndrom, över alla delar av arbetslivet, oberoende av om verksamheten är offentlig eller privat.

Forskaren Ann-Christine Larsson säger:

Det som förvånat mig mest är bristen på helhetssyn. Man tittar på varje nivå för sig, individen, arbetsplatsen eller samhället, för att förklara långtidssjukskrivningar. Och man tittar mest på individen. För mig är det självklart att de olika nivåerna samverkar.

Egentligen är det ju inte så konstigt. Idag försöker myndigheter och företag dölja sina egna kompetensbrister, svältbudgetar och slöhet genom att lasta över massvis av ansvar på individen – ansvar som den enskilde inte borde och inte kan ta. Många kvinnor inom vården, för att ta det område som Larsson forskar i, försökte ta ansvar när personalen skars ner kraftigt – och för det fick de betala med sin hälsa. Utmattningsdepression, ”utbrändhet”, beror ju inte av att folk är lata, utan de är för ambitiösa och försöker få saker att fungera. Och hur kan det egentligen vara annorlunda när man är ansvarig för vård av människor som har svårt att klara sig själva? Skall gamla få den tillsyn de har rätt till (borde ha rätt till) även om personalen på en vårdavdelning plötsligt skärs ned och arbetsbördan ökar drastiskt för dem som är kvar? En strejk här vore ju omänsklig – och det kanske nedskärarna vet, och kalkylerar med att ”vi fortsätter att skära ner tills vi ser att det verkligen blir ohållbart därute, personalen protesterar inte i första taget”.

Maktlöshet är kanske det viktigaste nyckelordet jag tänker på när jag läser sammanfattningen. Människor har inte makt över sitt arbetsliv, de har inte makt över sitt privatliv – får man då fråga hur ett enskilt sjukvårdsbiträde eller barnskötare får rätt mot det stora vårdföretaget, vare sig det drivs offentligt eller privat? Nej, då handlar det inte om individen, utan om att kollektivet måste gripa in och säga ifrån! Personal, brukare, anhöriga, om vi nu talar om den kända trion "skola, vård, omsorg".

En livlig subkultur - vi poeter ger oss inte!

Är poesin en smal och undanträngd konstart i dagens skräniga samhälle? Vem kan sätta sig ner och njuta av ett koncentrerat och kanske dunkelt stycke text idag? Diktsamlingar är i alla fall så vitt jag vet sällan några storsäljare i bokhandeln. Några hundra exemplar kanske går ut även om poeten är relativt känd. På ett plan ser läget dyster ut, men ... .

I bortre Asien är det annorlunda. Att figurer som Reinfeldt eller Göran Persson skulle skriva ned sina tankar i poetisk form är inte särskilt sannolikt. Bortåt soluppgångens land finns däremot poetiska kungar, kejsare, generaler, ledare i kommunistiska partiet och horder av japanska tjänstemän. Mao Zedongs poesi var inget undantag, snarare än regel skulle jag tro.

Förresten, vi behöver inte lämna Europa: jag har någonstans i mina hyllor en volym fransk poesi. Låter inte så märkligt, men den är sammanställd av Georges Pompidou som en gång var Frankrikes premiärminister. Finns det någon svensk minister idag som är kompetent nog att göra en sådan sammanställning?

Sverige förresten: det fanns stora och folkkära diktare här, som Ferlin (den magre mannen här till höger), Taube, Bellman, Fröding, Boye, och ytterligare en stor samling. Många av deras verk lever kvar i minnet, åtminstone hos oss som är lite äldre. Kommer yngre förmågor att kunna upprepa dessa bravader, exempelvis någon rappare? - Jag är tveksam. Landet har förändrats, splittrats. Lundell kraxar något om "öppna landskap ..." men vad finns det mer?

Jag började min recensionsblogg med lite funderingar över Tomas Tranströmers dikter, (mannen till vänster här) och tänkte att det väcker väl inte mycket intresse. Men vad jag bedrog mig. Nästan varenda dag är det någon som är inne och läser just det inlägget! Det är nog bara när jag skrev om Jan Guillous senaste som det omedelbara gensvaret var större, men å andra sidan misstänker jag att det dör bort snabbare också. En dagslända, alltså. Men dagslända är inte Tomas T. Han har sina fans därute! Undrar vad som skulle hända om jag skrev något om gamle Ekelöf?

I fredags kom nya numret av Lyrikvännen, nr. 4/07. Här skall man bekanta sig med estniska poeter. Diktare i ett grannland som är nära men ändå känns mycket avlägset i vissa avseenden. En annan historia, andra erfarenheter, ett litet språkområde. Är det någon som tycker att Estland känns nära för att de är med i EU? - Nej, jag trodde väl det, vi struntar i EU! Däremot kan vi känna närheten i ett mänskligt öde, en mänsklig tanke på andra sidan Östersjön.

Här invid: en bortglömd skrivande dam från 1700-talet, nämligen fru Nordenflycht.

Visst kan dagens diktare känna sig som en undanträngd subkulturell grupp, utan större betydelse för samhället i stort. Men skenet bedrar. Själv har jag förutom min egen gamla diktarblogg (adressen finns ute i högerspalten) börjat läsa och skriva i www.poeter.se/ . Och där kan jag försäkra att det kryllar av skrivande och läsande medborgare som i stort sett bara har tillgången till dator gemensamt. Men detta är det viktiga: med den uppkopplade datorn blir små marginella grupper plötsligt stora. Isolerade individer är med ens inte isolerade utan med i en stor gemenskap tvärs över landet. Kvaliten på inläggen varierar, och de är så många att jag bara kan läsa ett fåtal, men intressant är det. Jag har lagt upp mitt eget fack i poeter.se också. Det är knappast man något man gör för att bli rik och berömd, men roligt är det att några hundra andra läser ens poetiska försök och kanske kommer med ett uppmuntrande tillrop!

Vi poeter är en seg subkultur trots iskalla motvindar i dagens krämarsamhälle - en del av oss skriver till och med fortfarande vers på rim!

Arkeologiskt historiemord i Irak.

En artikel av Robert Fisk i The Independent berättar om en förbisedd men ledsam effekt av ockupationen av Irak: eftersom krig råder i landet och den centrala politiska makten brutit samman är det fritt fram för plundring av de arkeologiska fyndplatser som landet är fullt av. Och det här handlar inte om vilka fyndplatser som helst, det är den första högcivilisationen vi talar om! Kan man tala om världsarv så är det den sumeriska civilisationen i södra Irak. Men nu ödeläggs dess gamla städer till förmån för hämningslösa antikhandlare som dödar för att nå sina mål, samtidigt som ockupationstrupper förstör de klassiska orterna.

Tillsammans med dödandet av hundratusentals irakier genom krigshandlingar och den tidigare blockaden, och nedrivandet av det organiserade civila samhället till förmån för lokala grupper av ofta tvivelaktig karaktär, mördar ockupationskriget också det irakiska folkets historia. Ockupanternas syndalista är i sanning lång, de förintar ett land men slår sig för bröstet och kallar sig "befriare". Kräk är de, och kräk är deras hejaklackar (även de som finns i Sverige!).

Lite nationalekonomi. Marginaleffekter och arbetsmarknad

Det pratas en del om att "skapa jobb" numera, och så skall så många som möjligt ha jobb för att inte befinna sig för "i utanförskap".

Jag undrar dock om det finns någon vedertagen definition av vad "skapa jobb" innebär? Om man nu inte tänker sig något i stil med beredskaps- eller nödhjälpsarbeten som uppstår genom politiska beslut för att bekämpa kriser, bör arbeten vara något som automatiskt växer fram ur samhällets behov.

Den största jobbskaparen, (jobb här i betydelse lönearbete) i historien är kapitalismen. Kapitalismen har förvandlat nästan allt arbete som förut utfördes i hemmen och av egenföretagare till lönearbete. Men den här processen kan inte bedrivas hur långt som helst. Så småningom uppstår ett av nationalekonomernas favoritfenomen, nämligen avtagande marginaleffekter. Det blir allt mindre tillskott av arbetstillfällen tillsammans med stigande marginella kostnader för att få till dessa nya arbeten.

Har du lite svårt att förstå vad marginaleffekt betyder, tänk på lantbruket: bönderna börjar med att odla upp den bästa jorden där skördarna kommer snabbt och utan mycket jobb. Sedan måste de ta till allt sämre och sämre jordar som kräver allt mer arbete och allt större investeringar för att ge avkastning. Till slut når man en punkt där avkastningen av lantbruket är lika stor som betalningen man kan få för dess produkt och då är det lika gott att inte driva odlingen längre. För gör man det kommer nyodlingarna att bli förlustaffärer.

Jag har inget svar, bara en hypotes, nämligen att den hysteri som nu uppstått om arbete och "utanförskap" handlar om att kapitalismen som jobbskaparmaskin håller på att uttömma sina reserver. De gamla reglerna gäller inte, men nationalekonomerna med Borg & Co i spetsen vägrar att inse detta och agera enligt nya linjer. De har ju sina "teorier" som verkligheten måste anpassas till, vare sig det fungerar eller inte. Det går inte att köra full fart framåt längre och räkna med att horder av krya och välutbildade och välmotiverade människor står beredda att göra samma tjurrusning in på arbetsmarknaden idag som under guldåren efter Andra världskriget. I stället har utstötningsmekanismerna blivit allt värre, och det blir svårare att hålla sig kvar på arbetsmarknaden för den som ens kommer in där.

För att få den här ekvationen att tillfälligt gå ihop måste priset för arbetskraft sänkas på konstlad väg. Då får vi fler egentligen obehövliga låglönejobb, men jag antar att man bara skjuter problemet framför sig en bit samtidigt som man skapar väldigt obehagliga samhällsklyftor. Det mänskliga priset för att få ut många av "utanförskaparna" till arbetslivet stiger tillsammans med desperationen hos regeringen. Går det att få stopp på de där människorna i regeringen och ordna mer realism i politiken? Går det att få till ett arbetsliv som tar hand om människor och utvecklar dem, inte bryter ned och förstör dem och sedan kräver att de ändå skall arbeta mer och mer? Knappast med den nuvarande regimen, misstänker jag.

Några miljoner illa ute i USA. Ekonomi och tillit

Enligt en artikel i Dagens Nyheters ekonomibilaga idag kan bortåt två miljoner hushåll i USA få betalningsproblem på grund av bostadslån innan 2008 är över. Den som säger detta är en frivilligorganisation som hjälper med råd i konsumentfrågor och den kanske tar till i överkant, men detta är lik förbaskat allvarligt för USA:s ekonomi. För det är inte bara de här människorna som drabbas (kan det vara 5-10 miljoner?) utan betydligt vidare kretsar kommer att känna trycket av att konsumera mindre och spara mer för att inte riskera att hamna i samma situation. - Rått uttryckt: en massa människor kommer att inse att de måste rätta munnen efter matsäcken! Och även många som inte har det så knapert kommer att skrämmas att ta det lugnare med konsumtionen. Tilliten till en evig högkonjunktur får sig (återigen) en näsknäpp!

Det handlar om förtroende i ekonomin. Om alla tror att allt kommer att gå bra framöver kommer det att gå bra framöver ett tag även om det finns varningstecken som borde inge oro. Det blir som i tecknade filmer, där en figur kan gå rakt ut i tomma luften och fortsätta att gå en stund, ända tills han upptäcker att det inte finns något under hans fötter och då får uppleva ett stort fall! I själva verket började de ekonomiska kriserna att jämföras med tyngdlagens verkningar för över 150 år sedan. Det som händer varje gång är att spekulanter på alla nivåer, stora och små, vandrar omkring utan fast mark under fötterna ända tills något händer som gör att de på ett synnerligen obehagligt sätt dråsar i backen. Exempelvis att någon börjar fråga om fastigheter kanske är för högt prissatta eller att vissa skulder inte kommer att betalas.

Givetvis hoppar höga politiker och riksbankschefer och deras ekonomhantlangare fram och försöker prata bort problemen. Fraser som att "vår ekonomi är i grunden sund" och liknande bör man snarare ta som en varning om att det kan hända otrevliga saker snart. Den sortens förtroende är ungefär som på den här teckningen som jag kopierade från TeleSurs hemsida. Jag kan inte så mycket spanska, men gubben som lutar sig ut från fönstret säger ungefär att "ta det lugnt Henderson, det här är bara en liten marknadskorrigering".

Det ekonomiska systemet fungerar ungefär som tanken med Just in time-leveranser som blev populär i industrin för några årtionden sedan: fabrikerna behövde inte ha några förråd till sin produktion eftersom underleverantörer kom med tillverkningsdetaljerna precis när de behövdes i verkstaden. Och det gick ju bra ända tills exempelvis en leverans med skruvar åkte av vägen i en lastbilskrasch - varpå det raskt blev tvärstopp i produktionen därför att man inte hade några reservförråd, eftersom man litade på ... .

Kajer och hamnar eller förslumning?

Skräpiga båtar i Årstaviken

Jag har tidigare skrivit att det är viktigt att bevara Stockholm som en levande sjöfartsstad. Kajerna skall leva, hamnarna skall utnyttjas som hamnar och inte bara som exploateringsobjekt för att bygga bostäder åt den övre medelklassen, övriga stränder skall vårdas och vara som en prydnad för Mälardrottningen. Angående den sista synpunkten vill jag klaga på hotande förslumning som då och då kommer, nämligen i form av gamla båtar med risigt utseende. Här är två stycken som jag plåtade i förmiddags nedanför Tantoområdet i Årstaviken. Förut låg där en risig skorv, nu verkar det vara två. Endera dan kanske det är tre om staden inte säger stopp. Jag har svårt att se att de här skulle vara några prydnader för Årstaviken. Finns det någon anledning att bevara dem borde de köras iväg till något varv någonstans och snyggas till. Annars kan man misstänka att de endera dan sjunker och börjar spilla ut olja. Sådant har ju hänt förr.

Skola - fri eller privat?

I Sverige har man lanserat termen friskola för skolor som inte är offentligt drivna. Vad säger man i USA då, ett land där det talas mycket om "frihet"? Jag råkade nyss få syn på ett meddelande från en av USA-kapitalismens högborgar, nämligen Federal Reserve i New York. Där har någon forskat om offentliga och icke-offentligt drivna skolor - och de senare kallas private schools. I vissa avseenden är man mindre blyg för att säga sanningen därborta än här i Sverige.

Friskolepratet i Sverige tror jag är av samma sort som när fattigvård döptes om till socialvård, städare till lokalvårdare och liknande förskönande omskrivningar. Etiketten blir snyggare, innehållet detsamma.

En liten fotnot: gamla privatskolor som Lundsberg eller Franska skolan tror jag verkligen kallades privatskolor innan friskolevurmen slog till.

Fullt med folk på Plattan - dissar regeringen

En icke oansenlig skara människor kunde ikväll ses på Sergels torg. De verkade ha vissa kritiska synpunkter på befintlig regeringsmakt!

Men man kan också fundera på om inte vissa delar av det som skall vara opposition borde ta sig en funderare: var höll fackförbundens ledningar hus när deras medlemmar var ute och demonstrerade? - Tja, här verkar de i alla fall inte ha varit, och det är naturligtvis illa. Men kanske en argsint rörelse från de fackliga gräsrötterna får trögdjuren i ledningarna att agera - om inte annat för att topparna faktiskt kan åka ut från sina fina kontor om medlemmarna gör revolt!

Det är faktiskt värre utrikes!

Även om en och annan tycker att nuvarande situation i Sverige är pest och kolera på en gång och utan valmöjligheter så är det faktiskt värre på annat håll, och värre ändå lär det bli. Halva Jordens befolkning lever nu i städer, och en del har det milt sagt knapert. Ett nyhetsbrev från FN:s nyhetsbyrå IRIN meddelar en del om nutid och framtid:

The total global slum population is expected to reach 1.4 billion by 2020. Billions of city dwellers live on the very edge of survival, and the risks they face can be no less severe than some situations described internationally as "humanitarian emergencies".

Their circumstances make them vulnerable to shocks and dangers, such as organised crime and epidemics, that have no equivalent in rural life. Marginal locations and over-crowding make city slums extremely vulnerable to natural disasters and the negative impacts of climate change.

The appalling circumstance of these slums - which house more than a billion people already - is just a taste of things to come. Tomorrow's crises, analysts say, will be experienced increasingly in cities. But even today, millions live in perpetual crisis. Their harsh existence and the shocks they face show us a glimpse of the future, and are, in fact, tomorrow's crises today

Hela artikeln om det här i sanning gigantiska problemet hittar man här.

Sluminvånare i Freetown, Sierra Leone

I artikeln görs det intressanta påpekandet att urbanisering i sig inte är ett problem. Den kan medföra rejäla framsteg om det sker på rätt sätt. Men oplanerad urbanisering är skadlig.

Förut fylldes städernas slum på av inflyttade fattiga från landsbygden. Numera har slummen en egen tillväxt utan den påfyllningen. Men jag undrar om inte en radikal jordbrukspolitik skulle kunna hjälpa till att lätta på trycket mot städerna ytterligare, genom att stödja småbönderna mot storbönder och internationellt agrokapital. Enligt artikeln tycks man numera vara på väg bort från 90-talets liberala reformiver där allt skulle läggas ut på privata händer (en politik som havererat bland annat i Latinamerika) och tillbaka mot mer offentliga ingripanden. Att "marknaden" skulle kunna lösa problemen för några miljarder människor som får stryk av "marknaden" men inte har några större möjligheter att påverka den betvivlar jag.

I ett romantisk kvällsljus ...

... med laxrosa skyar och blå himmel, och en grå molnbank som tornar upp sig bortåt Nybodahöjden, står Cementas depå i Liljeholmen och speglar sin mäktiga profil i Mälarens vatten, färgat i ultramarin och kopparrött. Sådana vackra scener kan man se vid en kvällspromenad längs Reimersholmes stränder så här års.

Åsa L om yttrandefrihet

Igår gav jag Dagens Nyheter en känga för tidningens ansträngda och knappast konsekventa försvar av yttrandefrihet i samband med Vilk rondellhundsjönseri. Idag kommer Åsa Linderborg med en mycket bättre formulerad råsop i Aftonbladet. Heders åt den bönan! Här är det centrala avsnittet:

Att den liberala pressen nu med emfas försvarar Vilks rätt att rita vad han vill är viktigt, men samtidigt är deras patos för yttrandefriheten iögonfallande selektivt. För tre år sedan fick Björn Eklund på Ordfront sparken för en artikel om Balkankrigen. Det skedde efter ett drev av framför allt Expressen och Dagens Nyheter. Vi som då försvarade yttrandefriheten sades utgöra ett hot mot demokratin. Nyligen sparkade Connex Sekobasen Per Johansson eftersom denne påtalat bristen på säkerhet i Stockholms tunnelbana. Det upprörde ingen liberal ledarskribent. Yttrandefriheten på arbetsplatserna är tydligen ingenting värd. Är det ett problem?

Påfallande selektivt var det! Problemet torde uppstå när försvaret av det ena eller andra inte är konsekvent utan i stället beror av politiska konjunkturer och bondsluga knep för att knipa kortsiktiga poänger. Då löper man risken, som nu DN och Expressen här ovan, att efter ett tag påminnas om vad för dumheter man sade förra gången.

Förr i tiden sas det att ärlighet varar längst. Det hör man inte så ofta numera, men vete tusan om inte gamlingarna hade rätt i alla fall!

Om du har svårt att komma ut ...

... kan det bero på att KRISEN står i dörren! Dagens Nyheter idag ägnar 1½ uppslag åt förre chefen för USA:s "riksbank", Alan Greenspan, och dennes nya bok Turbulensens tid. Gubben känner väl behov av att förklara sig innan han lägger näsan i vädret definitivt. Fast av referaten och intervju att döma är det inga radikala nyheter mannen kommer med, och det kan man knappt vänta sig. Men att just Greenspan pekar på hur oerhört ojämn och skadlig inkomstfördelningen blivit i USA (sannerligen inte ett okänt faktum) kanske väcker en och annan sovande. Han skriver (i ett stycke som inte verkar finnas i nätupplagan):

... inte sedan 1920-talet har amerikanerna upplevt en så ojämn fördelning av inkomsterna.

Som vi vet slutade "det glada tjugotalet" med en sjuhelsikes ekonomisk baksmälla och en kris som inte tog slut förrän Andra världskriget satte igång rustningskonjunkturerna.

Under en tid har USA:s arbetande med låga inkomster ändå kunnat hålla konsumtionen uppe genom att bostadsmarknaden var het och det gick att låna extra pengar på husen. Nu verkar det vara slut med den nödlösningen och bristen på hållbart finansierad efterfrågan i ekonomin avslöjas. Greenspan varnar för att det kan bli en kris, kanske en recession (vad det nu är för skillnad).

Boven bakom kreditexpansionen som möjliggjorde en massa ohållbara lån har varit låga räntor. Alla har vant sig vid att pengar inte kostar mycket att skaffa, vare sig det varit till produktiva investeringar eller konsumtion. Och till den politiken är naturligtvis Greenspan inte oskyldig. Den har gjort att "alla" har varit nöjda under en tid, men baksmällan blir hemsk när bristerna i systemet visar sig. Det hade varit bättre om folk kunnat få anständiga löner och haft anständiga socialförsäkringar, och på det sättet kunnat finansiera sin konsumtion.

Greenspan skriver en intressant och avslöjande sak om bostäder sedd i politiskt sammanhang.

Jag var medveten om att lättnaderna i lånevillkoren för låntagare med låg kreditvärdighet ökade den finansiella risken, och att initiativ till subventionerat bostadsägande rubbar marknadens funktion. Men då som nu trodde jag att fördelarna med ett vidgat bostadsägande är värda risken. Skyddet för egendomsrätten, som är så avgörande för en marknadsekonomi, kräver en kritisk massa av ägare för att tillförsäkras politiskt stöd.

Med andra ord: man skapar en massa småägare (som ju är skuldsatta och därmed inte är riktiga ägare) för att få fram politiska stödtrupper, trots insikten om att detta inte är ekonomiskt sunt. Vad egendomsrätten är värd visar det sig när dåliga låntagare börjar slå vantarna i bordet och de verkliga bostadsägarna ( = bankerna) träder in och tar huset. I en marknadsekonomi handlar egendomsrätt bland annat om att de som kontrollerar stora resurser fullt lagligt kan eliminera egendomen för de som har små resurser - storgäddan slukar spiggarna. - En tanke som borde oroa Greenspan och hans kompisar är att de tänkta stödtrupperna kanske blir fientliga stormtrupper i stället.

Tittade på Dagens Industri nyss: börsen ner 1,6% just nu. I England är det panik runt något slags finansinstitut och Bank of England måste kasta in pengar som räddningsåtgärd. Det är skakigt just nu!

Blodsband viktig faktor i världsekonomin

Blodsband viktig faktor i världsekonomin får vi veta på Sveriges Radios hemsida. Det är en professor från USA som har funnit detta.

Själv gör jag reflexionen att det var rätt länge sedan C-H Hermansson skrev om de femton familjerna i Sverige. Kan man hålla sams och arbeta kompetent inom en företagande familj bör det inte vara svårt att föra verket vidare om inte yttre faror blir övermäktiga. Vad som dessutom behövs är förmodligen en uppsättning lojala medarbetare som inte tillhör familjen. Annars är finns ju faran som ett latinamerikanskt talesätt nämner: "Farfar köpman, fadern gentleman, sonen tiggare." Det kan gå utför även i de fina företagardynastierna om de yngre generationer ägnar sig mer åt nöjes- än åt yrkeslivet.

Viktigare, i globalt hänseende, är professorns förmodande att det är familjeföretagen som kan lyfta Tredje världen ur fattigdomen. Jag får framför mig bilden av rundnätta torgmadamer i färgrika kläder på ett torg i Ghana när den typen av företag nämns.

Percy Barneviks och andras experiment med mikrokrediter kanske kan få en del "företagsamhet" som mer är familjers desperata kamp för överlevnad att växa till sig och bli välståndsskapare. I det avseendet kan det vara vettigt att satsa speciellt på kvinnor med familjeansvar. Men det kan inte ske isolerat: samhället runt om dessa företag måste organiseras så att ekonomin tar fart och det blir en självgående process. I länder som Indien, där stora delar av befolkningen hamnat utanför välståndsökningen, blir det svårt att få fart på den processen om inte rejäla politiska ingrepp görs i fattigbygderna. Offentlig korruption kommer exempelvis att vara en svår black om foten i utvecklingsarbetet.

En hel del framgångsrika företag i Asien antar jag har bildats av personer som är nära släkt, men då handlar det inte om småfamiljer av svensk typ utan om storfamiljer eller ännu större grupper av människor som är besläktade. Och finns flera hundra personer runt en rörelse borde det inte vara omöjligt att säkra dess långsiktiga bestånd även om somliga individer sviktar. Företag av den typen är som en feodal struktur med ömsesidig hjälp och skydd inåt, men kapitalistiska förbindelser utåt.

Fånig ledare i Dagens Nyheter

Jaha, så var det en ledare i Dagens Nyheter (Terrorns torpeder) där fånerierna med Vilks rondelljycke skall dras ett varv till.

Att det skulle existera något hot från "al Qaida" är inget som kritiskt ifrågasätts i ledaren. Det räcker tydligen med att någon sätter upp en hemsida någonstans så skall vi tro att folk i Irak är intresserade av att eliminera en dålig tecknare och en liten landsbygdsredaktör i Sverige. Fan tro't. Om de vore så angelägna skulle de inte hota, de skulle agera utan att tala om något i förväg. Är man i Irak finns det mer närliggande fiender att ta hand om för övrigt. Men ledarskribenten får ju chansen att spänna musklerna och låta som en riktig terroristbekämpare. Då är det inte så jäkla viktigt med detaljerna. Som det här:

Abu Omar al-Baghdadi, påstådd ledare för terrornätverket i Irak och upphovsman till utspelet, är inte vem som helst.

Nja, i likhet med Zarqawi är det ställt i tvivel om den här figuren ens existerar. Och, om han nu finns, vilken roll han spelar i levande livet. al-Qaida tycks finnas i Irak men spelar inte någon större roll i kampen mot ockupationen annat än som tjänstehjon åt amerikanerna (för vilka andra tjänar på bilbomber mot civilbefolkning?).

Det finns både likheter och skillnader med fallet Rushdie och romanen "Satansverserna" för tjugo år sedan. Precis som då måste försvaret för yttrandefriheten vara absolut, och precis som då är det en statlig angelägenhet att skydda dem som drabbas.

Jisses vad han skruvar upp sig, skribenten (är det Niklas som är i farten?). Absolut försvar för yttrandefriheten?? Det är snarare synnerligen villkorligt. Ta ett exempel: Vad gjorde DN för att försvara absolut yttrandefrihet hos människor som har fel åsikter, som killen som utan argumentation slängdes ut från en skola i Blekinge för att han sade sig gilla Zarqawi (en dum ståndpunkt, men fullt möjlig att argumentera emot)? Naturligtvis inte ett skvatt. Och jag kan mycket väl tänka mig att DN-liberaler av dagens snitt om de inte stoppas försöker täppa till munnen på i stort sett alla som inte delar deras åsikter .

Det går inte att resonera med terrorister. Enda vägen är att bekämpa dem, vilket Sverige redan bidrar till genom internationellt samarbete och militär närvaro i Afghanistan.

Här blir det (medvetet?) suddigt. Sverige är i krig i Afghanistan vilket i sig är en skam, men kriget riktas mot de talibaner som Karzairegimen riktar förhandlingstrevare till. Däremot inte mot al-Qaida - jag har inte hört något om al-Qaida-operationer i Afghanistan på länge, allt ljus är på talibanerna som inte har hotat oss. Men "för den goda sakens skull" är det givetvis smart att koppla samman ett oklart hot i Sverige från grupp X i land XX med ett krig som vi för mot grupp Y i land YY, utan att några andra länkar än den suddiga etiketten "terrorism" kan förena dem. - Nå, man kan ju kalla det "ohederligt" också, ett ohederligt försvar för ett ohederligt krig.

Terrorism är ett kriminellt problem ibland. Ibland är det frihetskamp. En av tyskarnas skällsord för motståndsgrupper i de ockuperade områdena var just "terrorister". (Enligt NKI-skolans uppslagsbok från 1945 - ett annat av deras skällsord för den sortens motståndare var "kommunist" lär man sig på samma ställe). Vad det nu är för situation så måste det ingå just resonemang för att avsluta den. På varje inkrökt inkommunikabel fanatiker (som Usama bin Bush) går det tusen vettiga personer att prata med. Det borde lille skrivbords-Napoleon på DN begripa. Eller han har kanske inte betalt för att begripa?

Det är nu viktigt att så många som möjligt markerar mot terroristerna. Eftersom al-Qaida agerar i namn av islam gäller det inte minst muslimer och muslimska organisationer.

Vi tar det här en gång till men med några mindre förändringar:

Det är nu viktigt att så många som möjligt markerar mot terroristerna. Eftersom bosättarna agerar i namn av judendomen gäller det inte minst judar och judiska organisationer.

Låter det lika häftigt fortfarande? Att kräva att folk som inte önskar och inte har något ansvar för felaktigheter hela tiden skall gå ut och fördöma dem, det är utdefiniera dem som om de "egentligen" vore skyldiga, att det nog är något skumt med dem ... Jag vet mycket väl att kristna på olika håll (USA:s regering är full av sådana typer) begår hemska handlingar men inte fan tänker jag som medlem av Svenska kyrkan gå ut och be om ursäkt för det. Däremot vore en intellektuell uppstädning på DN passande, samt (när jag nu håller på med dem) att de ser till att nyhetssidorna är nyhetssidor och inte filialer till vad knäppisarna på ledaravdelningen hittar på.

Lövholmen - Den nya svenska modellen?

Några glada arkitektparoller från evenemanget jag berättar lite mer om nedan!

Jag känner en viss fascination för halvgamla halvskräpiga industriområden, kanske för att jag till och från har arbetat på sådana ställen. Dessutom tycker jag att man skall bevara industrimiljöer här i Stockholm och försöka få hit nya industrier i stället för de som försvunnit, och därigenom slå vakt om en blandad stad. Detta intresse fick mig att vandra över Liljeholmsbron denna blåsiga lördag och bege mig till Färgfabriken. Jag antar att byggnaden en gång tillhört Beckers färgfabrik. Men nu var det en utställning och diskussion om tänkta nybyggnader just i detta gamla industriområde. Det kallas Lövholmen.

Jag tycker det är en intressant tanke att bevara de gamla industrifastigheterna och bygga bostäder mellan dem i ett kraftigt förtätat område, och i detta försöka ta tillvara de boendes initiativ. Annars har det ju funnits en tendens att försöka utplåna de skamliga(?) spåren av gamla arbetsplatser när man bygger nya bostadsområden. Dock: ärligt talat misstänker jag att en kombination av segregering, giriga markägare och knepiga arkitekter kan få det hela att haverera när folk skall försöka bo in det nya området. I ett supertätt område blir det dåligt med platser för barn att leka, men de får väl försöka undvika att bli mosade av spårvagnen när de springer över gatan bort mot Trekantens grönskande stränder.

Samtidigt kan man undra i vilken grad industrihistoria kan bevaras på detta sätt, alltså att byggnaderna får stå kvar. Enda sättet att bevara en arbetsplats är att använda den som arbetsplats, tror jag. I min hemförsamling Högalid fanns tre stora arbetsplatser: Bergsunds varv, Vin & Sprit samt Högalidsskolan. Den sista är fortfarande i drift och ingen kan tveka om att det är en skola. Av de två förra finns bara några få lämningar kvar på Reimersholme, och jag misstänker att även många som bor där inte har en aningen om vad dessa rester har för betydelse i Stockholms industriella historia.

Cementas mäktiga depå vid Liljeholmskajen.

Mer om Lövholmenprojektet hittar man på hemsidan där man kan läsa:

Den gamla svenska modellen – folkhemmet – var världsberömd. Hela världen kom till Sverige för att se hur hus, hem och stad skapade arbete åt alla och social rättvisa.

Det var då det.

Nu är det hög tid för en ny modell.

En ny modell som utgår från livet, de sociala behoven, vårt ökande miljömedvetande och vårt sätt att arbeta på 2000-talet. I en tid när det industriella samhället förvandlats till ett kreativt kunskapssamhälle. En modell som kan rikta ett svar på frågan om vad vi behöver göra idag för att världen åter ska vända blickarna mot oss.

Och lite längre fram om den idé man tagit fram …

… för att precisera vad som behövs för att vi ska bli kreativa, entreprenöriella, innovativa, toleranta, mångfaldiga – och allt det där andra vackra som man brukar tala om. Men aldrig byggt en stad för.

Den gamla svenska modellen var ett framgångsrikt recept för att lösa den tidens problem. … Man rev och byggde nytt. ... En stad där var sak hamnade på sin plats. Rika för sig, fattiga för sig. Fritid för sig, arbete för sig.

Nu behöver vi motsatsen. En stad som inte bara tillåter utan också skapar möten. En stad som främjar ett nytt sätt att arbeta. En stad som utvecklas och förändras över tiden. En stad som kan visa omvärlden hur man främjar kreativitet. En stad som inte bara kallar sig hållbar – utan på riktigt visar vad som krävs om vi ska sätta en ny standard för framtidens miljötänkande.

Det finns saker som jag håller med om, och saker som jag inte håller med om, men allt går i alla fall att diskutera. Att det industriella samhället förvandlats till ett kreativt kunskapssamhälle låter tjusigt, men hur stor del av de arbetande har så självständiga sysselsättningar att de kan få utlopp för kreativitet och självständigt beslutsfattande? Jag har inte siffrorna i huvudet, de finns i sociologiska undersökningar, men det rör sig om några tiotal procent av människor som kan betecknas som övre medelklass eller företagare med stor självständighet. Är det folk av sådan sort som skall utveckla och utvecklas på Lövholmen?

Hur skall man kreativitetsmäta de människor som skall flytta in på Lövholmen. Är det för djärvt att anta att det verkliga kriteriet för om du är värdig att bo där handlar mindre om kreativitet och mer om goda inkomster - ännu ett getto för den bättre bemedlade högre medelklassen alltså?

Hur bygger man osegregerat i en stad som blir alltmer segregerad? Frågan berördes knappast men jag funderade lite på saken. Är det möjligen så att de kreativa människor som antas flytta in där skall ha så bra ekonomi att de har råd att hyra "hushållsnära tjänster" och därmed få tid över till kreativa insatser i närmiljön? Kommer städhjälpen ha råd att bo där också? En flicka i diskussionspanelen sade faktiskt något tvekande om att hon tyckte att det var fel att sälja ut allmännyttan, men resonemanget utvecklades inte vidare.

Den övre medelklassen visar ju tendenser till att vilja avskilja sig från lägre medelklass och arbetarklass, för att inte tala om de trasproletära elementen. En stad som inte bara tillåter utan också skapar möten. När jag skrev några funderingar om förslaget till ombygge av Slussen tyckte jag att man borde ha med samhällets olycksbarn i de fina arkitektskisserna eftersom de ändå kommer att dyka upp där. Hur blir det med Lövholmen? Kommer detta vara ett öppet område så att Gröndals alkisar kan få hälsa på där också? På gamla "fina" Östermalm bodde över- och underklass i samma kvarter en gång i tiden (underklassen i de enklare gårdshusen) så de hade ju en chans att mötas, men den möjligheten är väl borta idag? Hemhjälpen bor nog i en enklare del av staden, eller i någon grannkommun.

Det är väl delar av den gamla kolsyrafabriken som sticker upp där

Det är bra att få synpunkter från veteraner. En veteran från Alternativ Stad på 70-talet reste sig under diskussionen och påpekade att man på den tiden lyckades bra med att få stopp på olämpliga trafikleder. Däremot var det i stort sett ogörligt att påverka byggprojekt för bostäder - markägarna var för starka. Byggandet blir ett maktspel mellan markägare och kommun, och andra intressen har svårt att komma in där. Jag antar att detta är Socialdemokraternas fel. Hade de genomfört sitt efterkrigsprogram hade marken i städerna gradvis gått över i offentligt ägande och då hade man sluppit ta hänsyn till giriga markägare.

Visioner om hur boendet skall se ut - vems visioner skall styra? I diskussionen framfördes synpunkten att alltför mycket styrande från arkitekterna (men i botten är det väl byggherrarna som dirigerar?) kan få motsatta verkningar. Folk är inte intresserade av alla finesser som man hittar på och reagerar negativt. Här var det en djärv kämpe som reste sig upp och utropade att man inte skall fråga folk vad de vill ha - då vill de bara ha balkong och en liten grön plätt! I stället skall arkitekterna tala om för folk vad de kan få, alltså föra fram sina visioner. Det fanns dock ingen idé om vad som skulle göras om folk lik förbaskat vill ha sin balkong och gröna plätt trots alla fiffiga arkitektvisioner.

Kan man bygga fram demokratiska människor? (toleranta, mångfaldiga som det står på hemsidan.) Efter Andra världskriget tänkte en del arkitekter åt det hållet, det fanns som en tanke när Stockholms (Sveriges?) första genomtänkta förortscentrum byggdes i Årsta och invigdes i början av 50-talet. Jag började återigen att fundera: man tänker sig att i Lövholmen skall ett antal kreativa individer flytta in och på egen hand sätta sin prägel på området. Men tänk om de tänker fel? Idag antas kreativ förmodligen ha något med "marknaden" att göra, men här kanske kommer folk med andra uppslag? Eller om det flyttar in en hord Sverigedemokrater?

Angående bostadsförsörjningen över huvud taget i Stockholm så är det givetvis bra att man utvecklar den i kommunen, men egentligen är det en Storstockholmsfråga. Folk rör sig över hela regionen, och det är inte rimligt att vissa kommuner vägrar bygga efter behoven som finns. Om jag fick välja mellan Lövholmenprojektet eller att tvinga ett antal högreståndskommuner att bygga massvis med bostäder (hyres- naturligtvis, med billig men bra standard) skulle jag välja det senare. Ett massivt byggande behövs för att få balans på bostadsmarknaden och eliminera tillståndet av "säljarens marknad". För att få en sund marknad behövs i själva verket ett visst överskott av lägenheter så att folk kan få rimliga möjligheter att välja.

Avslutningsvis: trots att jag låter negativ ibland tycker jag att det här projektet är spännande och verkar innehålla en del nytänkande. Problemen som jag ser dem ligger mindre i projektidén i sig och mer (mycket mer!) i det omgivande samhället.

Det fanns bamsiga arkitektmodeller (sågade i frigolit) som jag försökte plåta. Det var ganska mörkt i lokalen och min lilla kamera har rätt klen blixt så resultatet blev inte så lysande. De mindre grejorna på golvet är vad jag förstår befintliga hus, och sedan kommer det till himlastormande pelare där "den kreativa klassen" tänks flytta in och hitta på en massa saker. Antagligen skall de ha lokaler i småhusen också.