Pengar, pengar (och vad är pengar egentligen?)

Pengar? Sånt man har i plånbok och portmonnä, mynt och sedlar alltså ... samt en massa andra saker. Det är väl numera mest bankrånare, någon oreformerad och rik pensionär, samt folk från länder där man har lågt förtroende för bankväsendet, som går omkring med tjocka sedelbuntar. Annars är ju "pengar" till största delen ettor och nollor i databaser som kan kopplas ihop med våra plastkort. Plastkortets penningvärde beror av vad som står i de där databaserna, kortet i sig har inget värde. Jag misstänker att om det plötsligt krävdes betalning med mynt och sedlar för alla affärer i Sverige skulle det leda till en omedelbar ekonomisk krasch. Så mycket mynt och sedlar finns inte. Är det brist på betalningsmedel brukar mynten och sedlarna cirkulera snabbare, men även med blixtsnabb cirkulation tror jag att det skulle bli ordentliga problem.

Jag hittade för övrigt för några dagar sedan en svensk bloggare som skriver om ekonomi, och som med ledning av officiella siffror hävdar att svenskarnas skuldsättning är så stor att det inte finns pengar nog att betala tillbaka skulderna. I det inlägget diskuteras också något om vad som egentligen avses med "penningmängd". Att det är mer än mynt och sedlar är klart, och kan verka som en struntsak att diskutera, men nyligen tog Paul Krugman upp saken eftersom den verkar diskuteras av konservativa i USA som blir uppjagade av att det påstås tryckas en massa sedlar:

... these days — with credit cards, electronic money, repo, and more all serving the purpose of medium of exchange — it’s not clear that any single number deserves to be called “the” money supply

(På tal om USA: 2010 är det värsta året vad det gäller stängda banker sedan 1992. Det kanske lugnar ned sig nästa år. Listan på skakiga småbanker kan ju inte vara oändlig, även om den ännu är lång. Här är förresten en artikel som handlar om samma sak som jag skrivit om tidigare: krisen gör stora banker större medan mindre banker slås ut. Ökad kapitalkoncentration, med andra ord.)

Nu är väl Krugman inte penningteoretiker inom nationalekonomin, men jag har hos de oppositionella på Real-World Economics Review Blogg hittat en intressant artikel med den lustiga titeln Post-Keynesian free banking – or towards a string theory of money. Den är skriven i skuggan av euro-krisen, och jag gör den intressanta observationen att medan politikerna försöker skapa ett sammanhållet europeiskt valutaområde så räknar författaren Merijn Knibbe upp en massa andra saker än euron som kan fungera som pengar. Ibland är det lokala och tillfälliga värdebärare, användbara ibland bara i speciella sammanhang, men lik förbaskat kan de räknas som pengar.

Money consists of assets that are accepted as payment, widely or local. There’s not just one kind of money. Acceptance rests on all kinds of cultural, local, political and economic specifics.

Med andra ord kan en inteckning fungera mot en bank men inte om man vill köpa mat, och en matkupong duger i affären men inte för att betala skatt. Har dock för mig att Kalifornien, för att lätta sin ekonomiska kris, ställt ut skuldsedlar som man kan använda för just det - kännetecknet för en nationell valuta brukar vara att den är godkänd som betalningsmedel för skatt. I det här resonemanget kan alltså många saker vara pengar (cigaretter, kaurisnäckor, matkuponger eller vad man vill) och därmed kan andra institutioner än en regering skapa olika sorters pengar. Till och med hushåll kan göra det, för att inte tala om företag och i synnerhet banker.

Kanske bankerna är det mest intressanta exemplet om man ser till hur de påverkar hela samhällsekonomin.  När X kommer till banken för att låna så har den förmodligen inte så mycket pengar själv, men gör en kreditvärdering av låntagaren och skapar sedan ett konto som bara är några ettor och nollor i en databas. X använder kontot för att köpa bostad, bil, investera i någonting, ha kul, med andra ord konsumera riktiga resurser (jag bortser här från spekulanter som lånar för att spekulera ännu mer). Sedan skall det betalas tillbaka, med riktiga pengar och med ränta. Har jag fattat processen rätt (ingen garanti för det) så skapar banken exempelvis ett konto där det står "två miljoner". Det är det enda man gör. X skickar dessa två miljoner vidare till andra konton när han konsumerar. Kvar finns finns en skuld, och den bör enligt Knibbes tankar också räknas som pengar. God affär för banken.

X kan ses som ett mellanled för att ekonomin i stort skall rulla på, och kanske rulla på mer än vad den tål. Vad skulle hända om det skedde en plötsligt strypning av bankernas lån till samhället i stort? Man vill/vågar inte låna ut (det var ett av företeelserna under den stora bankkrisen för inte så länge sedan). Det som händer är att den konsumtion som alla X håller på med också får känna på en rejäl neddragning: folk kan inte köpa bostad eller bil, investera i något nyttigt eller ha kul. Man kan säga att det beror av att "det finns inga pengar", men nyss verkade det ju finnas hur mycket som helst, och varje bank kunde skapa pengar genom att knappa lite på en dator ... det verkar skumt, och det får vådliga verkningar för många människor. Företag och privatpersoners ekonomier kraschar, arbetslöshet och elände. Men de rika blir ännu rikare!

Man kan tänka sig att lånen till alla våra X har flera verkningar. En är att konsumtionen kan hållas på en högre nivå än om alla köp måste betalas med köparens egna pengar. Med tanke på att konsumtionen nu är uppe på nivåer som kräver flera jordklots resurser är det inte bra. En annan sak är att lån kan misstänkas driva upp priserna: om X som kollektiv inte har råd att konsumera så mycket finns det två alternativ för säljarna, nämligen att sänka priserna eller sluta sälja helt. Spontant känns det här i alla fall som en bubbla, eller man kanske kan kalla det pyramidspel. Pyramidspelet fungerar så länge som nya resurser pumpas in i systemet, men minskar tillförseln blir det kris. Och i ett sådant läge kan deflation bli ett mer akut hot än inflation.

Om jag skall försöka sammanfatta det här osorterade inlägget: det finns "riktiga" pengar och det finns låtsaspengar som skapas genom exempelvis banklån. Vilken sort det än är så fungerar de vid köp och försäljning av "riktiga" varor. Tar man bort låtsaspengarna kommer förmodligen ekonomin att krisa, samt att sjunka ihop till en nivå som är mer realistisk och hållbar än när den bärs fram av lånebubblor.

Den stora frågan för rörelser som vill omvandla samhället i hållbarare riktning kan vara: hur hanterar vi bankerna och deras ettor och nollor? Bör de stoppas? (Inget nytt i så fall: en gång i tiden var det vanligt att banker kunde trycka egna sedlar, men det gjorde man slut på.)

Och avslutningsvis: Gott Nytt År till alla som orkat läsa så här långt! Nu blir det inget mer skrivet det här året, jag lovar!

Rosie the Riveter har nitat färdigt

Enligt vad som meddelas har förebilden för denna kraftfulla unga affisch-dam, mest känd som Rosie the Riveter ("Nitar-Rosa") avlidit vid 86 års ålder. Geraldine Hoff Doyle hette hon i verkligheten, och hennes bild (som hon fick veta först långt senare) kom att hamna på en av de mest kända affischerna från Andra världskriget i USA när det gällde att entusiasmera produktionen på hemmafronten. Flera kommentatorer uttryckte sin tacksamhet till denna generation av människor, och det håller jag med om.

Plågsamt och anti-plågor

Plågsamt ...

Skamligt och plågsamt!

Det här är pinsamt ... varför gör man så här mot mej!? Ser ingen min plågade blick?

Det ser ut som jag skrattar, men vänta bara tills dom får se vad jag gjort i de här plågsamma brallorna!

Just det, oskyldiga djur skall icke plågas och förödmjukas på detta sätt, jag blir arg bara jag tänker på't!

De kan få tugga på en pinne om de känner för det ...

... eller rocka loss i en härlig solodans ...

... mysa hela familjen ute i snön ...

... eller ta sig ett långt härligt bad och bara njuuuuuuta, långt från alla bekymmer och plågor!

Hangarfartyg inom skotthåll

Det fanns en tid när de västerländska stormakternas krigsfartyg kunde tuffa omkring i de kinesiska kustvattnen och till och med uppför floderna utan att behöva riskera motåtgärder. Den tiden är förbi. Man kan väl knappt ens tro att någon USAmerikan med hjärnan i behåll längre drömmer om att kunna parkera en flotta i hotfull position i Formosasundet eller utanför Shanghai om Peking misstycker. Men det är - ur Pentagons och Vita husets synpunkt - värre än så: om kineserna känner sig så hotade att de vill slå tillbaka så bör USA:s hangarfartyg helst befinna sig utom skotthåll, en bra bit öster om Filippinerna och Japan. Den här kartan visar ungefär hur det ligger till. Klicka upp för större format och notera hur långt ut i Stilla havet den innersta röda linjen går!

Observera alltså den innersta röda ringen och beteckningen DF-21/CSS-5, DF för Dongfang. I den här Wikipediaposten spekuleras om en landbaserad sjömålsrobot vid namn Dongfang 21D som skulle kunna slå mot USA:s hangarfartyg på uppåt 3000 kilometers avstånd. Och i den här färska artikeln i Financial Times säges att denna robot nu är användbar. Man kan notera att den indiska flottan i Bengaliska viken också ligger inom skotthåll, samt ryska stillahavsflottan.

Naturligtvis funderar jänkarna på motåtgärder, men det tycks som om kineserna har ändrat förutsättningarna för deras flottpolitik i Asien. Dongfangmissilerna finns inte i fasta installationer utan körs omkring på land. Därmed blir de svåra att hitta och slå ut. Å andra sidan är de koncentrationer av hangarfartyg och hjälpfartyg som USA har, och som skulle vara ett fruktansvärt hot mot alla fiender, snarare en belastning. I stället för att "projicera sjömakt" måste man inrikta sig på att inte själva bli sprängd i bitar. Och det bästa sättet att göra det torde vara att hålla sig borta från de vatten som kineserna tycker är känsliga. Dessutom torde kineserna jobba vidare på sina militära system med satelliter, obemannade spaningsplan, radar som ser bortom horisonten och andra tekniska påhitt.

Dongfang, 东风 "Östanvinden" ändrar som sagt kanske förutsättningarna för maktkampen i Östasien och västra Stilla havet. Det är inte utan att man påminner sig ett uttalande av gamle ordföranden Mao: Östanvinden är starkare än västanvinden. (Fast det var nog inte sjömålsrobotar han tänkte på just då.)

Varför gillar nyliberaler bolag?

Frågan låter konstig, men den slog mig efter att ha läst några artiklar. Är man så jäkla förtjust i individuell frihet med personligt ansvar borde aktiebolag väl inte vara ett bra alternativ? Om man uttrycker aktiebolag på franska (societé anonyme), engelska (limited) eller tyska (Gesellschaft mit beschränkter Haftung) blir det klarare. I aktiebolaget blir man anonym i ett gäng och man har begränsat ansvar. Detta till skillnad mot den individuelle och lätt identifierade småföretagaren - sådana som käcka liberaler gärna tyckte kunde jagas bort från stora köpcentra av monopolbolag som Boultbee. Märkligt, som sagt. På något konstigt sätt försvinner ibland det personliga ansvaret när liberalen viftar med trollspöet, tvärt emot den offentligt deklarerade trosbekännelsen.

Jo, jag vet att politiker uppger sig älska småföretag, helst skall alla vara småföretagare, men det låter mer som ett sätt att temporärt dölja arbetslöshet än verkliga insikter i hur marknader fungerar.

Vare sig det är stora eller små företag så är de företag, och nyligen firades hundraårsminnet av ekonomen Ronald Coases födelse. Här och här finns ett par inlägg på Real World Economics Review Blog som tar upp Coase och hans fråga: varför finns företag egentligen? Samt nyliberalers märkliga kärlek till bolag, en företagsform som de vill påtvinga alla andra verksamheter vare sig det passar eller inte.

Som en av författarna påpekar så visar existensen av företag att den nyliberala tesen om en självreglerande ekonomi är fel. Skulle ekonomin fungera på det sättet skulle det inte finnas behov av organisationer som inom sig faktiskt upphäver en mängd av de företeelser som antas finnas på en marknad med perfekt konkurrens.

I själva verket skulle företag som vi känner dem aldrig kunna uppstå om det rådde perfekt konkurrens. Företagen planerar, försöker förutse och styra vad som händer i omvärlden, de upphäver inom sig marknadsrelationerna som finns "där ute". De är inte hjälplösa och maktlösa och skoningslöst styrda av en anonym marknad som är bortom enskilda människors makt att påverka. De blir centra för anti-marknad skulle man tillspetsat kunna säga. I värsta fall blir de rent anti-sociala, som gökungen i fågelboet. Men eftersom förekomsten av företag just visar att det finns allvarliga brister i teorin om hur marknader fungerar har nationalekonomer i allmänhet inte brytt sig så mycket om att försöka besvara Coases fråga om varför det finns företag. Att tiga är ju också ett sätt att ta ställning.

(När jag skriver detta om perfekt konkurrens känns det faktiskt som om man skulle behöva polemisera mot folk som på allvar tror att Jorden är platt eller att den skapades av någon gud för drygt 6000 år sedan i det skick som den är idag. De nyliberala ekonomerna är ju på den nivån!)

Vådan med att allt skall påtvingas det privata vinstmaximerande bolagets form märks när offentliga verksamheter privatiseras eller får direktiv om att man skall "generera vinst". Vi har ett antal exempel här hemma. För Englands del skriver Monbiot om ett problem som det landet dragits med länge men som förvärras genom privat vinstjakt: fler dör i utfrysta bostäder i England än i kalla ställen som Skandinavien och Sibirien. Man kan invända att nordbor och sibirier kanske är mer vana vid att hantera kyla, men eftersom några tiotusental britter dör på grund av kyla även "normala" vintrar (det kan bli mycket värre den här vintern) så borde problemet vara känt och inte omöjligt att åtgärda.

Monbiot beskriver en situation som inte alls är konstig. När möjligheter till ökade vinster kan utnyttjas så kommer de anonyma bolagen att göra det, utan större sociala hänsyn:

... the privatised, liberalised utility companies have been allowed to get away with murder. In her excellent new book Fixing Fuel Poverty, Brenda Boardman shows that fuel poverty has risen so steeply in the UK because public control over the energy companies is so weak. In 2002 the regulator, Ofgem, decided that it would stop regulating consumer prices. The energy companies immediately increased their profit margins: 10-fold in one case. When world energy prices rise, the companies raise their tariffs, often far more steeply than the wholesale price justifies. When they fall, domestic prices often stay where they are. 

Man kan utgå från att desa bolag, som anklagas för att tillåtas komma undan trots att de mördar folk, har högt avlönade chefer som inte känner det minsta personliga ansvar för detta, och horder av anonyma aktieägare som inte heller gör det. En del aktieägare kan i själva verket vara enorma och likaledes anonyma pensionsfonder som så att säga eliminerar en del av sin kundkrets på det här sättet. Det kanske behövs hårdare tag för att få rättning på det här, som när folk i Bolivia slogs på gatorna i flera dagar för att hindra privatisering av vattenverket?

Det tycks som att individuellt ansvar är något som utkrävs av småfolk som inte har så mycket kontroll över sitt liv, medan storpamparna lugnt kan segla bort i trygghet på skeppet "Hängslen och livrem och fallskärm till max".

Man vill framstå som bättre ...

Är det krig så tar man livet av motståndare. Möjligen tror en dataspelsgeneration något annat, men i riktiga krig är det riktiga lik som ligger där på marken. Fast det tycks finnas viss motvilja mot att offentliggöra antalet. Kan det möjligen bero av att svenskarna i Afghanistan befinner sig i ett läge där man inte vet vem man skjuter på alla gånger? Stora delar av landet befinner sig i uppror mot ockupanterna, men det är inte en uniformerad och centraldirigerad motståndsarmé man möter - det är just ett folk i uppror. Kartor från FN uppges visa hur de "säkra" zonerna i Afghanistan raskt krymper. Aftonlövet skriver:

Enligt Genèvekonventionen är de inblandade parterna skyldiga att utan dröjsmål göra allt de kan för att söka upp sårade och dödade efter striden. Men många gånger struntar de svenska trupperna i reglerna eftersom det anses för farligt.

Enligt en person med insyn är uppgifter om dödade särskilt känsliga för de svenska styrkorna eftersom de helst vill framstå som ett slags hjälparbetare.
– De vill uppfattas som hyggliga personer som ser till att flickor får gå i skolan, inte som soldater som dödar, säger källan.

Är det sådant som också kan kallas "livslögn"? Att framstå i bättre dager än vad man förtjänar? Att vara "en slags hjälparbetare" i stället för en riktig hjälparbetare, alltså sådana som definitivt inte vill ha soldater från USA och dess underlydande stater klampande omkring i närheten. Och det där med internationella konventioner ... svenskarna är ju underställda en makt som inte alltid har så stor respekt för just internationella konventioner.

 Lästips: Afghanistanbloggen och Afghanistan.nu

Hålet i ideologin

Det skrivs mycket intressant i bloggvärlden, tankar som dock oftast bara försvinner ut i cyberrymden. Men här vill jag återanvända ett citat från Kerstin på Motvallsbloggen, när hon den 19 december skrev om dessa fina socialdemokrater som mot betalning skyfflar åsikter från Svenskt Näringsliv in i partiet:

... förmår man inte skilja mellan socialdemokratiska åsikter och borgerliga sådana, eller Svenskt Näringslivs, då är man så dåligt ideologiskt skolad att man nog borde göra en av två ting, sluta med politiken direkt eller sätta sig in i både ideologin och partiets historia samt lära sig lite om kritiskt tänkande, ägna sig åt ett par års studier alltså, innan man ånyo engagerar sig som politiker.

Kan man det här, då låter man sig nämligen inte luras av lobbyister att tycka något annat än det som är i linje med ideologin. Då märker man direkt om man talar med en förrädare.

Här sätts fingret på det som jag tror är det stora problemet: socialdemokraterna har ingen ideologisk uppfattning om vad man vill göra (annat än ha makt och därmed tillhörande löner, arvoden och andra förmåner). Det som finns är att en del ropar efter "rättvisa". I Internationalen sjunger svenskar en felaktig översättning - i den svenska texten står det att "det dånar ut i rättens krater", men Pottier som skrev den ursprungliga franska dikten hävdade att "det dånar i förnuftets krater". Och det kan vara en jäkla skillnad.

Här stångas ideologierna mot varandra - alternativen är ju klart urskiljbara!

Politiskt skolade socialister anser att socialism skall eftersträvas som ett mer förnuftigt sätt att sköta samhället till förmån för alla dess medlemmar. Men socialdemokrater som tänker åt det hållet idag torde vara synnerligen sällsynta (och de var inte så vanligt tidigare heller, om vi skall vara ärliga).

Rättvisa låter visserligen bra men kan raskt avfärdas med hänvisning till någon budget som måste balanseras, och hur bemöter man ett sådant argument? Och därmed uppstår ett tankemässigt hål som snabbt kan fyllas av politiska opportunister och mutkolvar. Socialistisk rättvisa sopas åt sidan till förmån för kapitalistiskt förnuft. För kapitalismen har också sitt förnuft. Men då den politiska medvetenheten inom partiet är så usel (några vill ha "rättvisa", men inget mer) fattar man helt enkelt inte att de påståenden som kommer från diverse partiledare och "socialdemokratiska debattörer" har varit i Svenskt Näringslivs påse innan de hamnar i SAP:s säck. Man fattar inte skillnaden, utan verkar tro att  en socialdemokratisk åsikt och politisk rekommendation kan se ut hur som helst. Man tror att kapitalismens egoistiska förnuft är det existerande förnuftet. Och därmed har vi oförmågan att skilja ideer åt som Kerstin påpekade, om jag uppfattade henne rätt. Och den oförmågan gör SAP moget för historiens sophög. För hur skulle partiet kunna resa sig ur det gungfly det befinner sig i nu?

Läckor, kapitalism, demokrati, brist på ryggrad etc

En dags bloggpaus har jag haft, skönt med lite "semester". Världshistorien tar dock inte semester utan traskar på, exempelvis med nya läckor. En del gott folk har kläckt hastigt och hafsigt hopkomna teorier om vad WikiLeaks har att komma med och vad läckorna kan få för betydelse. Det är allt från "världshistoria" till "ingenting nytt", konspirationer av USA eller Israel, eller läckor som just kommer att sänka USA och Israel.

Själv är jag försiktigare med omdöme, men man kan konstatera att släppta dokument får efterräkningar runt om i världen trots att bara småportioner ännu släppts. Och som jag tidigare påpekat gäller det att alltid ha ett källkritiskt tänkande redo när man läser om läckorna. Att en president i Panama försökte få hjälp från USA för att avlyssna politiska motståndare (vilket han förnekar) kanske inte berör oss så mycket. Dokument som bekräftar vad vi egentligen redan tror oss veta - nämligen att de före detta befrielsekämparna i Palestinska Befrielseorganisationen PLO är Israels korrupta knähundar, förrädare och rena skurkar - kan vara av större internationell betydelse. Det är ju en permanent världskris som pågår därnere, och skall den lösas måste nog den här typen av quislingar avslöjas och berövas allt inflytande. När trollen kommer ut i solljuset spricker de, enligt gammal folktro.

Men idag såg jag i andra bloggar att något hänt på hemmaplan, något som faktiskt ställer den så kallade kampen mot terrorismen i ett annat ljus. Så jag gick in på Pirat-Falkvinges blogg och kollade. Här är några sammanfattande meningar från hans långa genomgång:

Piratpartiet hade rätt i precis allt. Jakten på vanliga Svensson som delar musik och film med varandra har legat bakom den största nedmonteringen av medborgarrätter i modern tid, och amerikanska intressen har legat bakom allting.

...

Sedan 1980-talet har USA aggressivt hotat med handelssanktioner mot länder som inte ger amerikanska företag tillräckligt stora konkurrensfördelar ... . Rent praktiskt fungerar det så att branschorganisationerna i USA går till det amerikanska näringsdepartementet, som i sin tur går till det amerikanska utrikesdepartementet, som går till ambassaderna, som i sin tur pratar med regeringar, bland annat den svenska, och kräver lagändringar för att gynna de amerikanska företagen.

Med andra ord, det handlar inte om några hemska terrorister som skall bekämpas, utan (vilket vi egentligen redan visste även i det här fallet) att det handlar om USA:s ekonomiska intressen, som dessutom är intressen i branscher som är i stark omdaning på grund av ny teknik men som vägrar att erkänna detta. Desperationen slår över i brutalitet, och helst ger man sig på andra stater som verkar ha svårt att försvara sig. Vi kan strunta i terrorister, här handlar det om affärer!

Vi som är lite äldre kan nog minnas utsagor om att kapitalism och demokrati hör ihop. Det fanns anledning att vara skeptisk redan för årtionden sedan när den tesen kläcktes, men med facit i handen ser vi att en desperat kapitalism med statsmakt till sitt förfogande kan bli direkt antidemokratisk. Ett privatföretag är inte en demokratisk institution. Den som anser att privatkapitalismen bör vara ett mönster för hur hela samhället skall skötas har därmed avsagt sig den demokratiska ståndpunkten.

Dessutom ser vi att de svenska politikerna är ryggmjuka tjänstehjon. Naturligtvis kan USA:s ambassad försöka påverka de egna företagens ställning i Sverige, det ingår ju i ambassadörers och handelsattacheers jobb, men lika naturligt borde det vara för svenska politiker och tjänstemän att försvara vårt eget land inklusive de egna medborgarna. Nu verkar det vara tvärtom: de som skall företräda oss är en samling knäsvaga nickedockor som (bara det sker lite i skymundan) utan att tveka säljer såväl demokrati som medborgare till främmande makt. - Ganska intressant förresten: uppträder inte dessa människor i praktiken på det sätt som när kommunisterna förr i tiden beskylldes för att "ta order från Moskva"? När Moskva byts ut mot Washington är det tydligen inte så farligt längre. Och därmed kan man fråga sig om de här läckorna om svenska politikers krypande för storföretag i USA kommer att få politiska återverkningar - kommer det att bli debatt, kommer ansvar att utkrävas? Visserligen finns det en opposition, men dess största parti behärskar ju av de där kryparelementen, så jag vill se att de gör något innan jag tror att de eventuellt kan göra något.

God Jul!

Det här är min kompis "den roliga lilla ljus- och julhunden" (om det nu är en hund, eller är det i själva verket Rudolf med röda näsan?) som tillsammans med mig önskar läsekretsen

God Jul och Gott Nytt År

Varför ljus- och julhund? Jo, om man tittar närmare ser man en veke som sticker upp ur kompisens huvud. Nu skulle man alltså kunna bränna ner den, men den här gynnaren har stått hemma hos mig i många år nu, och inte eldar man väl upp en kompis, va?

På tal om Rudolf med röda näsan så var det någon som för några dagar sedan hävdade att rentjurarna tappar hornen ungefär vid den här tiden medan renkorna har dem kvar. I så fall skulle Rudolf vara Rudolfina. Jag vet inte om det gäller generellt för alla renar det där med hornen, eller om det är ett påhitt mer specifikt för den nordamerikanska cariboun. Den gamla nordiska julbocken, som numera i stort sett är utkonkurrerad av aggressiv utländsk marknadsföring, har dock hornen kvar.

Julkul med nassar

Om man börjar med den här länken kan man få se der Führer själv och andra brunfärgade gossar som firar jul på stamkrogen i Nürnberg. Det är en serie bilder, i färg faktiskt (brunaktiga, får man säga) som LIFE fått tag på. Om man klickar sig genom serien av bilder och fortsätter exempelvis här så finns en bildserie av exekutionen av ett antal unga samarbetsmän efter att det tyska väldet i Frankrike rasade samman 1944. Typiskt nog var det ett fåtal personer i toppen, och småhandlare i botten av tyskarnas samarbetsorganisationer som drabbades av de våldsamma utrensningarna. Mellanskikten kunde fortsätta ungefär som tidigare efter ett tag - som nassesympatisörer var de pålitliga antikommunister, och sådana fanns det  marknad för även efter att det nazistiska "korståget mot bolsjevismen" krossats av just de elaka bolsjevikerna.

"Julkul", förresten - här sitter der Führer och några kompisar under en mäktig julgran, men inte verkar de vara så livade direkt. Hoppas inte LIFE blir ledsna för att jag klippte ur en bit av en bild för att få fram centralmotivet bättre.

Tågupproret

Som tur är står det inga långresor på programmet de närmsta dagarna. Jag skall göra några kortare turer men pendeltåg blir det inte. Bra att man skall till ett ställe som kan nås med alternativa färdmedel - i detta fall buss.

Men många försöker ju, med varierande framgång, ta sig fram rälsburet. De kanske skulle ta en titt på Tågupproret, vars initiativtagare är Miljöförbundet Jordens Vänner, Järnvägsfrämjandet SEKO Södra och SEKO Mellannorrland, och skriva på namninsamlingen. Kraven är:

-Öka stödet så att Trafikverket kan klara järnvägsunderhållet året runt.
Minst 8 miljarder kr per år behövs enligt verkets egna beräkningar.

-Öka järnvägsinvesteringarna kraftigt. Det behövs både nya snabba banor och
ökad kapacitet på spåren i hela Sverige. Inga linjer ska läggas ner.

-Stoppa avregleringen som splittrar ansvaret och försvårar resandet. Samla
ansvaret för underhåll, utbyggnad, stationer och verkstäder hos Trafikverket. Avskaffa vinstkravet och ge SJ ett tydligt samhällsuppdrag, nämligen ökat tågresande i hela Sverige.

Jag är fullt övertygad om att regeringen aldrig kommer att vika sig för extremistkrav om att järnvägen skall fungera. Folk får väl anpassa sig, ta med varma kläder, extra proviant och vad som kan behövas om man hamnar på ett stillastående tåg långt borta från civilisationen! Jag hoppas däremot att fler organisationer hoppar på och stödjer kampanjen. Vi kan nog lita på att den så kallade oppositionen inte kommer att kunna göra så mycket av att kommunikationerna klappar ihop, för vilken trovärdighet har den idag? Nej, det här är ett område där folkliga rörelser utanför partierna kan göra sig gällande och driva på.

Sleven och grytan

I en ledare i Aftonlövet idag diskuteras tillväxten, och man hamnar i ett resonemang som Marx avlivade för länge sedan. Liket som går igen ser ut så här i ledaren:

Den som tror att det automatiskt ska trollas fram pengar för sociala reformer som man sedan kan dricka rödvin till, samtidigt som man sänker arbetstiden och gnäller över det finanspolitiska ramverket, tar inte politik på allvar. Om tillväxten ökar med en procent innebär det att skatteinkomsterna till offentlig sektor växer med elva miljarder – så skapas reformutrymme för vad socialdemokratin vill åstadkomma. Det brukade partiet förstå.

Var finns den hake som Marx upptäckte på sin tid? Det handlar just om tillväxten, men också det som tillväxten kommer ur - nämligen samhällets redan existerande totala rikedomar. Med ett resonemang av den här typen, där man bara ser hur mycket samhällets tillgångar ökar år för år, döljs de tillgångar som redan existerar bakom kulisserna. Man har en stor gryta full med soppa men får bara diskutera den lilla mängd som kan fås upp med ett drag med soppsleven: "Nå, hur fördelar vi det som är i soppsleven?" är budskapet från de krafter som absolut inte vill tala om några omfördelningar av den totala samhälleliga rikedomen.

Om vi i stället börjar diskutera helheten i stället för bara den mindre delen blir det givetvis en helt annan debatt. Skulle vi besluta om att det mesta av det som kallas tillväxt bara är strunt och något som vi kan vara utan finns ändå de där elva miljarderna - och många mer miljarder ändå - tillgängliga. Skulle vi dessutom arbeta efter tanken att en stat som har sin egen valuta har ett mäktigt verktyg för att sätta fart på oanvända resurser - läs: arbetslösheten - vore ännu mer vunnet. Men det verkar som om socialdemokraterna envisas med att röra sig i kräftans gångrikning, det lär vara bakåt, när de skall utveckla sin politiska debatt.

En ny inriktning kommer inte att uppträda "automatiskt", därtill lär behövas hård strid på olika fronter. Jag minns en facklig paroll som löd: "Högre lön på profitens bekostnad"! Just det, det fanns några som vågade säga att man skulle röra vinsterna. Något att lära av! Påhittet att sparande hos de rika skulle omsättas till investeringar som gynnar "oss alla" bör vara tämligen avslöjat som tomt numera, det är spekulationen som gynnas och detta på ett sätt som är rent samhällsskadligt. Vi kan ta den glada rubriken i Dagens Arbete Glöm finansklipparna – nu är det industrin som gäller som inte helt i linje med den plundringskampanj som bankkapitalet nu driver i Europa och Nordamerika.

Därmed borde det finnas utrymme för en offensiv politik - om man inte är fången i gamla fördomar om slevar, grytor, kakor som växer och måste fördelas, och allt vad som hittats på under årens lopp för att få folk att nöja sig med smulor från den rike mannens bord.

Kvarts miljon

För en del år sedan stod jag med en lupp och tittade på en lustig liten insekt. Och sedan försökte jag avbilda den, inklusive de lustiga buskiga antennerna på huvudet - det här är en bild gjord med pensel och tusch.

Nu har Björnbrum upplevt en kvarts miljon träffar sedan sin tillkomst. Ingen jätteblogg alltså, men det har aldrig varit min avsikt heller. Hej till alla läsare, trogna och andra! Räknar man med de andra bloggarna jag driver så blir det för övrigt drygt 75000 träffar till. Och det firar jag genom att presentera ytterligare ett par av mina konstnärliga alster, eller vad vi skall kalla dem. "Det där är inte målningar, det är avmålningar" skulle måhända en anhängare av konkretistisk konst fnysa. Men det struntar jag i.

Det finns för mycket att skriva om, för många intressanta företeelser inom olika områden, för många knasigheter att påpeka, förfasa sig över eller kanske håna. Från en intervju med Ministern för Infrastrukturens Avvecklande Elmsäter-Svärd idag:

Hon uppmanar alla resenärer, både på vägar och spårvägar att tänka över om de verkligen måste resa. Om den frågan besvaras med ja, manar ministern resenärerna att vara väl förberedda med kläder, skor, matsäck, hålla rätt hastighet och att visa hänsyn i trafiken. ...

TT: Är du rädd för att de ska känna att "har du inte mer att komma med"?

- Absolut, så är det - men problemet nu är bara att det spelar ingen roll vad man skulle göra, för det skulle inte vara på plats på torsdag i alla fall. Ska vi klara den här julen på ett bra sätt får vi nog alla göra så gott vi kan, säger Elmsäter-Svärd.

Suck. Här går tragik och komik hand i hand med den nära nog fullständiga handfallenheten, den oförmåga som politiker i det marknadsliberala paradiset uppvisar när det visar sig att marknadsliberalismen brakat genom isen så det stänker om det! Föregående vinter gav ju vissa anvisningar om vad som skulle kunna hända, men poletten trillade tydligen inte in på alla håll. Förväntade man sig månne att "den osynliga handen" skulle göra en magisk gest och lösa problemen i kommunikationerna? Det finns dagar när attityden av "det fixar sig alltid på något sätt" närmast bör betraktas som kriminell. Var går gränserna mellan olika politiska uppfattningar, verkliga problem som inte kan lösas direkt, problem som man inte vet hur de skall lösas, och rent brottslig negligens där alla fakta finns på bordet men ansvariga ger blanka fan i det?

Just nu talar radionyheterna om "kraftiga förseningar" i tågtrafiken ... kanske lika bra att uppmana folk att spänna på sig skidorna på en gång, om de nu vill komma någonstans?

Kommer den rena vanskötseln spela en roll när Alliansen åker ut? Kanske, men då krävs det effektivare opposition än vad "oppositionen" kan bjuda på. Dess största parti är ju medskyldigt till eländet men verkar nu krisa sönder sig helt.

Ser tunt ut, men i akvarell så är det tunn färg och papper som lyser igenom. Nu minns jag inte om jag satt på plats och målade, eller om jag tog bilden med mig hem i skallen och gjorde bilden, men motivet är i alla fall "stenar och pinne vid Nissunjåkk i Lappland". Bakom stenblocken dånar vattnet fram i rasande fart, solen skiner, nere i jåkkravinen är man skyddad för blåsten, och allt är bara härligt!

Snällism

Socialdemokraternas (sub)primeskandal rullar vidare. Kanske det går så att syndarna lyckas slingra sig ur det hela, isolera kritikerna och fortsätta ruljangsen ett tag till. Men det är en partiintern fråga, jag betraktar den bara utifrån som en undrande medborgare. Jag har sett en del vänsterbloggare som frågat om inte de där "konsulterna" borde uteslutas ur partiet, men jag undrar om det inte krävs större brott (som en stark socialistisk övertygelse som man vägrar att kompromissa med) för att bli utkickad.

Förfallet i partiet och dess kringorganisationer är ju inget nytt. Jag kan dock inte påminna mig att fackfunktionärer som rumlat runt i baltiska porrträsk (var det inte en kille från Byggnads som till och med blev mördad i ett sådant sammanhang i Estland?) eller kommunalråd som gripits av kejsarvansinne, har åkt ut ur partiet. Så det händer nog inte nu heller. Inte kickar man ut gamla pålitliga betonghäckar! Skall man kalla det 'snällism', 'slapphet', eller vad?

En nykläckt radikal som ropar slagord mot borgarna? Eller SSU-are på väg mot nya djärva konsultuppdrag?

På tal om 'snällism' så tar jag upp en bloggpost av just den snälle och sympatiske Erik Berg, som ofta skriver intressant och skarpt. Men i det här sammanhanget råkar han visa varför Vänsterpartiet har följt efter ned i den socialdemokratiska gropen. Det handlar om Eriks politiska ungdom på nittiotalet, kursiveringarna är mina:

När jag första gången organiserade mig politiskt i Jönköping i mitten på 90-talet var socialdemokraterna ett av mina alternativ. Politiskt är jag demokratisk socialist och organisatoriskt kunde jag ha blivit socialdemokrat, men jag kom istället att gå med i vänsterpartiet och Ung Vänster. Samma sak gjorde många andra politiskt intresserade ungdomar i mitten på 90-talet. ... .

De allra flesta av dem som gick in i Ung Vänster kunde i likhet med mig mycket väl ha blivit socialdemokrater. Vi var unga, men vi var inte frasradikaler. Vi var inte ens, pinsamt nog, särskilt revolutionära. Anledningen till att vi valde att istället gå in i vänsterpartiet med dess små resurser och relativt isolerade ställning i politiken istället för in i den starka socialdemokratin, var i flera fall, bland annat för mig, att vi uppfattade att vänsterpartiet var det parti som stod upp för de klassiska socialdemokratiska idéerna om en en reformistisk socialism, fördelning efter behov och jämlikhet i praktiken, medan socialdemokraterna själva höll på med något helt annat.

Det är något som inte stämmer här. Om vi går tillbaka ytterligare trettio år, till sextiotalet, hade SSU fortfarande en viss radikal profil. Inte superradikal, men ibland försökte man i alla fall hosta upp sig. Vad fanns av det på nittiotalet? SSU hördes vad jag vet aldrig av, så hur kunde det vara ett alternativ?  - Jo, vi har svaret: det var alternativet för personer som mycket väl kunde ha blivit socialdemokrater, men som i stället gick med i Ung Vänster och vänsterpartiet ... för att förverkliga en del socialdemokratiska ideer! Detta är så snällt så det är löjligt! Man skulle driva socialdemokratisk politik medan socialdemokraterna höll på med något annat! Inte undra på att det gick som det gick. Ibland hävdar jag att vänsterpartisterna lika gärna kunde gå in i socialdemokraterna som en mild vänsterfraktion, och det här verkar ge mig vatten på min kvarn. Nu har man ändå inget annat att ta sig för än att följa socialdemokraterna och deras konsulter i marschen högerut, allt medan Ohly tydligen tänker klamra sig kvar tills partiet åker ur Riksdagen vid nästa val. Sicket alternativ!

Om man inte är snäll, men kanske uppriktig och sanningsenlig, skulle man kunna kalla den här inställningen för politisk konkurs. En spade är faktiskt en spade!

Konst med fågelperspektiv

Jag har lagt upp satellitbilder som konstnärliga företeelser åtminstone en gång tidigare på bloggen. Då gällde det en närbild på Novaja Zemlya, Här är ett par exempel till, där bilden blir till abstrakt konst med mycket färger. Den undre är från Mackenzieflodens delta i nordliga Kanada mot ishavet, den övre från ett område öster om floden. Undrar vad det röda är - kanske jättestora myrar?

När jag ändå var inne på Google maps plockade jag fram läget för L'Anse aux Meadows, platsen på norra Newfoundland där nordmän hade en kortvarig koloni. Det var en rejäl resa att ta sig i öppna båtar från Norge eller Brittiska öarna, eventuellt via Färöarna och andra mindre öar, till Island, sedan Grönland och till slut över det stora sundet till Helluland, Markland (områden på amerikanska fastlandet mitt emot Grönland) och Vinland på Newfoundland.

Gnagarna och det sjunkande skeppet (?)

Egenproducerad bild som varit med tidigare i bloggen. Den kan ju illustrera hur bekymrade gnagare spanar ut över tillvaron och funderar på om det kanske är dags att dra iväg åt annat håll. 

Det är inte med någon större glädje man minns folkomröstningen om medlemskap i EU. Ett hycklande etablissemang tjatade om hur bra det skulle bli. Allt skulle bli bättre och ingenting skulle bli sämre och vi skulle minsann inte bli påtvingade några dumheter som vi inte ville ha. Och så klev Sverige ombord på den stolta EU-skutan.

Men tvivlen fanns kvar i folkdjupet, och ....

Erfarenheterna från EMU-kampanjen är tämligen klara. En folkrörelse med en korrekt och stark analys från väl pålästa ledande företrädare, understödd av en grundläggande skepsis mot den verklighetsbild lobbyisterna försöker köpa, har goda möjligheter att nå framgång trots svaga finansiella resurser.

Ja till EMU – debaclet är också viktigt att framhäva som exempel på varför en grundläggande skepsis mot Svenskt Näringslivs härar av lobbande legoknektar är högst relevant. Hade vi lyssnat på dem 2003, i stället för ideellt arbetande och väl pålästa debattörer, hade vi också brunnit i EMU-helvetet nu.

Citatet kommer från en kommentar till ett inlägg på Lena Sommestads blogg. För att upprepa slutsatserna: när det finns ett grundläggande och brett tvivel hos folket om att en sak inte är bra, bör det vara möjligt även för opinionsbildare med små resurser att nå fram och förvandla tvivlet till praktisk handling. "Ordet blev till kött" för att citera en s.k. helig skrift. Samhällseliten visade sig bestå av dumskallar, klokheten fanns hos folket, och folket slog ut eliten den här gången. Det kan göras igen. Och som det ser ut i EU nu bör det vara svårt att entusiastiskt sälja unionen.

En kolumn i Svenskan har den frejdiga uppmaningen att man inte skall svälja EU med hull och hår. Tvärtom: "spola ner skiten på muggen", skulle en EU-kritiker kanske säga. Egentligen verkar resonemanget i artikeln något förvirrande, man vet inte vad det skall leda fram till, men kanske det hela avspeglar en växande borgerlig oro för att älsklingsprojektet går över styr. Eller om det handlar om insikten att EU har gjort sitt och att det kan vara lika bra att gå vidare på annat sätt men med samma mål (plundra småfolket). Är det månne så att råttorna börjar fundera på att lämna det sjunkande skeppet? Det finns mindre smarta och mer smarta borgare, och de senare noterar hur vinden vänder sig. Men vart vända sig om EU sjunker och USA vacklar - månne ett lämmeltåg i riktning mot Kina, eller vad skall vi tänka oss? Vems stövlar skall slickas härnäst? Ett problem att grunna på för vindflöjlarna!

Det är i alla fall lustigt att läsa om EU:s kampanj för att minska fattigdomen med 25 procent inom unionen till år 2020. Varför inte med 100 procent? Varför driva en kampanj som säger att EU skall behålla 75 procent av dagens fattigdom om tio år?

Nå, det finns andra saker också, förutom byråkratiskt kampanjande med dåligt utfall och jordbruksstöd till storbönder. Ta den Europeiska centralbanken: vad har den egentligen för makt, och vem kontrollerar dess aktiviteter? Det är kanske en av de verkligt tunga frågorna för en demokrat. Men där kapitalet råder sitter demokratin trångt. Det kan öka demokratin om EU kraschar helt eller skärs ned radikalt, men det kan också bli ännu mer av icke-demokrati om EU-byråkratin åter ersätts av lokala eliter som mest är intresserade av att gynna sig själva, och som kanske bygger upp fascistartade stödtrupper för att hålla sig kvar vid makten. Detta kan vara ett skäl till att hålla ett vakande öga på bland annat sverigedemokraterna. Vad syftar deras EU-motstånd egentligen fram till?

Man blir betryckt och arg

Från Lyrikvännen nr 6 för i år som kom för några dagar sedan citerar jag en artikel om poeten Ragnar Thoursie - jag har hört namnet och vet lite om Thoursie men aldrig läst honom. Artikelförfattaren Ann Lingebrant skriver en inledning ... :

Jag står och väntar i en sjukhuskorridor. Intill finns en tom matsal och ett kök där personal kommer och går. En bit ifrån mig sitter en gammal dam i rullstol och tittar med vädjande blick upp på en ung sjuksköterska.

"Jag känner mig som övergiven", klagar hon. Sjuksköterskan ger henne ett medlidsamt leende.

"Om du bara tar den här lilla tabletten ... Sedan kan du få sitta här utanför köket och se på medan jag diskar tills medicinen börjar verka, så att du inte känner dig ensam."

Hon räcker fram en liten tablett tillsammans med ett glas vatten och damen sväljer lydigt.

"Sådär, nu behöver du snart inte känna dig övergiven längre."

... som gör mig betryckt, som gör mig arg. Lika betryckt och arg som jag blir när jag läser några läsarkommentarer till den här debattartikeln i Svenskan.

Var går gränserna mellan dumhet, ondska, enfaldighet? Det finns inga hållbara skäl till att det skall "sparas" på de gamla som byggde upp det samhälle som nu ett samlat ligistgäng av socialmoderater försöker rasera för att vara sina herrar till lags. Är det rätt att skriva 'ligistgäng'? - Ja, de kör ju det vanliga upplägget bland odågor: ställ till elände och skyll på varandra! Är det inte bara ren ynkedom när Alliansfolk kväker om att "det där gjorde ju redan socialdemokraterna"? Det låter som ett sätt att säga att man inte har någon ryggrad, inte något eget att komma med förutom att försöka överträffa företrädaren i nedrighet. Men ger man varelser som inte har någon ryggrad en spark i baken kan det väl inte uppstå några svårare skador?

Skall Sverige åter bli ett land där ålderdom är ett fasansfullt tillstånd där den som inte har tillräckligt med pengar blir insparkad på fattigstugan för att "vårdas" till lägsta möjliga kostnad för de stackars betungade skattebetalarna? För, som det sägs, "man måste vara försiktig med skattebetalarnas pengar". Människor behöver man inte vara försiktiga med - om de inte är rika, då skall de behandlas med silkesvantar.

Så fan heller! Vi har rätt att bli gamla, sjuka och kanske förvirrade, och det får ni allt betala för, era socialmoderata kräk och de herrar som ni tjänar!

Omvända roller

Jag citerade doktor Marx i föregående bloggpost. Här är ett nytt citat:

Bourgeoisin rycker genom den snabba förbättringen av alla produktionsinstrument, genom de oändligt förbättrade kommunikationerna alla, även de mest barbariska nationer in i civilisationen. De billiga varupriserna är det tunga artilleri, med vilket den skjuter ner alla kinesiska murar och varmed den tvingar barbarernas hårdnackade främlingshat att kapitulera. Den tvingar alla nationer att tillägna sig bourgeoisins produktionssätt, om de inte vill gå under; den tvingar dem att hos sig själva införa den så kallade civilisationen, d v s att bli bourgeoisi. Med ett ord: bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte.

Det här skrevs årsskiftet 1847-1848 och baserades på vad Marx' skarpsinnige vän Engels hade skrivit tidigare under 1847. Jag har kursiverat den mest intressanta delen, för den pekar på världshistoria: i mitten av 1800-talet hade västerlandet blivit starkt nog att bokstavligen skjuta sig in i Kina och tvinga kineserna att köpa narkotika som engelsmännen producerade i Indien. Kina sloknade raskt som stormakt, dess ekonomi hängde inte med, den västerländska makten grundades på kanoner och överlägsen industri och gjorde större delan av världen till kolonier eller halvkolonier. De låga varupriserna var ett mäktigt vapen, de asiatiska handvävarna och annan högklassig industri slogs ut av engelska maskiner.

Spinning Jenny, spinnmaskinen. Så här såg maskinerna ut i industrialismens barndom - de var av trä och spikades ihop. Intressant nog står den här spinnmaskinen på ett museum i Wupperthal, Tyskland. Det var i Wupperthal som Friedrich Engels' familj bodde och där de hade textilfabriker.

Vad skrev då Engels 1847 om den industriella revolutionens verkningar:

Alla halvbarbariska länder som hittills varit mer eller mindre ovetande om den historiska utvecklingen, och vars industri hittills vilat på manufakturen blev härigenom med våld ryckta ur slutskedet av sin egen utveckling. De köpte engelsmännens billigare varor och lät sina egna manufakturarbetare gå under. Så har länder t.ex. Indien, som sedan årtusenden inte har gjort något som helst framsteg, så småningom revolutionerats, och t.o.m. Kina går nu mot en revolution. Det har gått dithän att en maskin som idag konstrueras i England inom ett år försätter en miljon arbetare i Kina utan arbete och därmed utan möjlighet att försörja sig.

Ja, ursäkta språket, det här är från en person som föddes tidigt 1820-tal och som alltså inte uttrycker sig som en liberal av idag.

- Och nu tar vi ett kvantumhopp till dagens värld; hur är läget? - Jotack, det är väldigt intressant. Det som var bra och fint igår är inte så kul längre. Om världen för inte så länge sedan behärskades av Europas och Nordamerikas storpampar så har det hänt saker: först avvecklades de gamla kolonialimperierna, och halvkolonier som Kina kunde kasta ut utlänningarna i och med revolutionens seger 1949. Ännu var dessa länder i underläge - men bara några årtionden. Industrialiseringen började ta fart, och plötsligt upptäckte USA att Japan var en verklig konkurrens. Från USAmerikansk sida var man inte villig att erkänna att man faktiskt började släpa efter industriellt, utan hävdade att det var något tokigt med Japans valuta. Den var för billig. Idag upprepas detta, fast i större och mer desperat skala. Det är inte något fel på hur USA sköter sin ekonomi, det är de usla kineserna som håller för låg kurs på sin valuta och därmed säljer alldeles för billigt till omvärlden! Tvinga Kina att skriva upp sin valuta så räddas jobben hos oss (tror man)! Västs låga varupriser igår var bra, men usch för Kinas billiga krafs idag!

Hur skall vi uttrycka oss idag? Kanske så här: "De billiga varupriserna är det tunga artilleri, med vilket kineserna skjuter ner USA:s och västvärldens kvarvarande industri och varmed de tvingar långnäsornas hårdnackade främlingshat att kapitulera."   Rollerna har blivit ombytta, vilket nog inte skulle förvåna dialektiska tänkare som Marx och Engels. Tänker långnäsorna kapitulera eller försöka skjuta sig loss? Det finns ju andra tänkbara utvecklingslinjer än kapitulation eller meningslöst viftande med vapen, men för närvarande verkar de inte vara uppe på den politiska dagordningen.

Och antalet bankkonkurser i USA verkar nu vara uppe i 158 detta år.  Man har ett par veckor på sig att få till en bunt till!

Förbättrat citat

Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen, den socialdemokratiske politikern och fackföreningsmannen till sina betalda lönearbetare.

Vad är det här? - Jo, ett citat från en broschyr som publicerades 1848, skriven av doktor Karl Heinrich Marx. (Jag får väl erkänna att jag "förbättrade" citatet - men bara litegrann, och inte på något sätt som förvanskar författarens åsikter!)

Just det, jag ser allt vad ni gör, era skojare!

En gammal Siné? Men aktuell!

Socialdemokratiska och "vänsterpartistiska" "arbetar"-ledare

När man letar efter annat kan oväntade fynd göras, som den här fina lilla teckningen från 1970 som jag fick syn på för en stund sedan. Jag är inte säker, men möjligen kan det vara ett verk av den franske tecknaren Siné - hans gubbar såg ungefär ut så här. Hans beundrare kallades Sinéaster.

För den som tycker att bilden ser lite konstig ut kan jag tala om att den kommer från en gammal tidning som framställdes med stencileringsteknik. Ett sätt att göra tidningar, flygblad, kompendier och annat som jag antar är fullständigt utdött idag.

Hur som haver, teckningen är minst fyrtio år gammal, men när man läser sånt här så skulle den lika gärna kunna vara gjord idag. Det är kapitalet som skruvar upp urverken som driver många av de tappra små "arbetarrörelseidkarna". Nu verkar det som en del av dem försöker sig på en "krishantering" som går ut på att "äsch, det där med lobbying, det är ju normalt, inget konstigt alls". Och för folk med en korrupt inställning till livet är det väl inte så märkligt.

Märkligare är att inte medlemmarna reser sig och kräver utrensningar, men det kanske inte ingår i arbetsbeskrivningen för kvarvarande medlemmar. Det är nog så att strider mellan olika fraktioner är en del i sörjan, men det handlar också om ett parti med krympande underlag och en ledning som verkar ha dålig kontakt med tillvaron utanför sina egna cirklar. Samhället går framåt, partiet står stilla, och därmed kommer det allt längre ifrån positioner där man kan påverka något. Därmed inte sagt att andra krafter rör på sig, utan såväl socialdemokraterna som regeringen och de näringslivskrafter som köper upp socialdemokrater halkar efter. De hänger krampaktigt fast i slamsorna av ett system som blir alltmer krisartat, samtidigt som basen för ett nytt system växer fram - ett system där de inte har någon plats på toppen längre.

Jag antar att hur många som helst har skrivit om den här löjliga historien - det mest löjliga kanske är att en del verkar förvånade över att en del socialdemokrater är korrupta - och jag tänker inte läsa så mycket mer om den. Men några exempel: Lena Sommestad, Ali Esbati, Teckentydaren.

Micke M skriver igen

Jag nämnde igår ett brev skrivet av Michael Moore till svenska regeringen angående Assange-affären. Här är han i farten och skriver igen, men nu handlar det om hans egen filmverksamhet, hur den så kallade fria pressen (inte) fungerar, WikiLeaks, hälsovården på och somliga USAmerikaners ständiga fantasier om Cuba.

En företrädare för "main stream media" (MSM) ser på verkligheten - och fattar inte ett skvatt

Kontokortsskulder i Europa

Jag var inne på det där med lån för några dagar sedan. Folk i Sverige använder bostaden som sedelautomat för att ta ut pengar för konsumtion. Här är en annan infallsvinkel på det där med skulder, ett diagram som kommer från Eurostat och en publikation som handlar om skuldsättning i europeiska hushåll år 2008. Om du klickar upp diagrammet i större format blir det läsbart också!

Hur stor andel av hushåll, och av fattiga hushåll, har skulder på kontokort som överstiger den månatliga inkomsten - det är frågan som skall besvaras här:

Det finns några intressanta saker att reflektera över. Vi i Sverige har låg skuldsättning, liksom Luxemburg, Estland, Lettland, Montenegro, Polen och Portugal. En ganska blandad skara, det är svårt att se något system här. Likaså är det svårt att se någon relation mellan skuldsättning och hur hårt länderna drabbats av den ekonomiska krisen.

Men det är lika blandat på andra änden, länder där andelen hushåll med stora skulder är hög. Att Grekland som blivit så utskällt ligger i den gruppen kanske man kan förstå om man tror att privat slarv utlöste krisen (andra faktorer var nog viktigare).

Men Österrike, Cypern (har någon hört något från Cypern på senaste tiden över huvud taget?), Tyskland och Storbritannien ...? De här länderna har större andelar privata kontoskulder än Spanien som ju anges som nästa krisland. Några slutsatser kan man väl dra av detta. Exempelvis att om den engelska ekonomin verkligen börjar vackla (vilket kan göra att mängder av skuldsatta men arbetande hushåll blir hushåll utan arbete) kan följderna av privatkonkurser bli allvarliga när konsumtionen faller. De åtstramningar som regeringen där förespråkar verkar farligare. Om inte den privata sektorn kan suga åt sig stora mängder avskedade offentligt anställda lär det gå illa. Och varför skulle företagen anställa när den allmänna efterfrågan dyker, de lär väl snarare skära ner de också!

Sedan kan man ju undra över Tyskland. Landet fortsätter som exportmonster samtidigt som det tydligen finns en massa potentiellt farlig skuldsättning internt. Man kanske klarar sig ändå, så länge det går att exportera ihjäl svagare konkurrenter, men skulle det inträffa störningar där ...?

Den generella slutsatsen man kan dra av detta verkar vara att skulder och överdrag på kontokort och liknande kan vara privat besvärliga, men de behöver inte vara så farliga för ett land där konjunkturerna är hyggligt bra. Något liknande kan väl sägas om de som använder bostaden som sedelautomat. Så länge tiderna är bra och jobben bra betalda så fungerar det, för en del människor i alla fall. Blir det sämre tider får de väl uppleva att de är "too small to be bailed out".

Bortkastade pengar

Enligt Aftonlövet så lägger en propagandabyrå ut en massa stålar för att styra socialdemokraternas politik högerut så att de blir mer "tillväxtvänliga". Men vad är det för mening med det? Förut var SAP ett i huvudsak socialliberalt parti. Att det viftades med röda flaggor och hölls skenradikala tal på Första maj lurade väl en del folk, och fick några högermuppar utan större insikter att gå i taket om de hemska socialisterna, men för mer tänkande människor så var det ändå socialliberalism som det handlade om. Den nya vänstern som växte fram på sextiotalet totalspolade socialdemokraterna som radikalt alternativ. Vart vindarna blåste var klart redan då. Borgare och byråkrater.

Nu har det där med 'social' försvunnit, och på toppen av en till synes stendöd organisation finns ett litet toppskikt av nyliberala ledarfigurer. Och varför lägga pengar på att göra dem ännu mer nyliberala? Det betyder att det politiska fält vänsterut som socialdemokraterna tidigare försökt ockupera blir allt tommare. Tror smartskallarna på reklambyrån, och i SAP-högkvarteret på Sveavägen, att man kan vara säker på att tomrummet inte kommer att fyllas av någon annan?

Vem kan tänkas ha förtroende för de här tomtarna nedan? Möjligen de socialdemokratiska pensionärer som påstås vara väldigt tillväxtvänliga? Skumrask, skulle jag säga! Och att lägga ut pengar på borgare för att göra dem ännu mer borgerliga verkar vara bortkastade pengar.

PS. Lenna Sommestad, som verkar tillhöra gruppen "fåtalet kvarvarande sympatiska socialdemokrater" skriver om den här historien:

Jag vet inte vilken känsla som är starkast. Är detta möjligt? Vrede, men kanske mest sorg. En slutsats håller: att en stark socialdemokrati kräver en stark och självständig samhällsanalys; en bas av kunskap och argument som inte blåser omkull av lobbykampanjer. Jag har tidigare skrivit om att Socialdemokraterna behöver utveckla ett modernt, lärande parti.

Nä, sossepamparna super upp kassan i stället för att värva in bra folk som kan analysera samhällets utveckling på alla upptänkliga sätt, och i stället springer man till Prime och söker jobb som "konsult". Tvi.

PS2. Lena Mellin skriver om "avslöjanden" och "maktkamp" inom socialdemokratin. Maktkamp torde stämma, men det handlar inte om något självständigt journalistiskt arbete från Aftonlövet kan man misstänka, snarare att någon som är part i maktkampen fått tag på dokumenten och skickat till tidningen. "Ytterligare en spik i reformismens kista", skulle möjligen en röd revolutionär säga. Hur mycket mer tål det socialdemokratiska liket, det verkar mest som det är likmaskarnas aktiviteter som gör att det verkar röra på sig då och då. DS.

Läs ett brev

Läsa andras brev får man egentligen inte göra, men om det är ett öppet brev så är det helt tillåtet. Exempelvis detta brev som den kände filmaren Michael Moore skrivit till Sveriges regering i fallet Julian Assange.

Hur röstade Riksdagen egentligen?

Hur röstade de i Riksdagen egentligen om den svenska truppen i Afghanistan?

Utdrag från utrikesexcellensen Bildts blogg:

Det blev en mycket tydlig majoritet för Afghanistan-deltagandet vid dagens omröstning efter debatten i riksdagen. 290 ledamöter röstade för, och 20 ledamöter röstade mot.
Och då skall man notera att de 20 som röstade mot röstade för nästan tusen dagar till av svensk medverkan i ISAF i Afghanistan. Deras retorik lät annorlunda, men i realiteten röstade de för nästan tusen dagar till.

 Från Dagens Kotka (hela bloggposten):

16 vänsterparister väljer att avstå sin röster mot Sveriges trupphemdragning från Afghanistan. Endast ett tjugotal Sverige Demokrater röstar för hemdragning av svenska trupper från Afghanistan. Heder åt SD. Kvällen före har Lars Ohly (v) stått och intygat, sin bestämda åsikt, att de svenska trupperna inte har något i Afghanistan att göra, på ett protestmöte vid Mynttorget i Stockholm.

Vilka signaler ger detta svek ? Att Vänsterpartiet är retoriskt, och inget att lita på. Att Vänsterpartiets ”antiimperialism” är förhandlingsbart. Att SD är mer antiimperialistiska än Vänsterpartiet, och vinglar inte, hit och dit, i taktiska sken.

Skam över Vänsterpartiet. Må ledamöterna som lade ned sina röster, skämmas livet ut.

Utdrag från Kaj Ravings blogg:

Vänsterpartiet röstade för fred och bistånd istället för fortsatt krig när riksdagen idag röstade ja till att förlänga den svenska krigsinsatsen i Afghanistan. Tyvärr så röstade en stor majoritet av riksdagen för fortsatt krigande eftersom socialdemokraterna och miljöpartiet bröt den rödgröna överenskommelsen och gjorde upp med regeringen istället.

Enligt länken till vänsterpartiet så säger talesmannen Hans Linde inget om någon förlängning. Om vi kör lite källkritiska funderingar här: skulle Bildt, som är en ganska slipad politiker, ljuga om en sak som kan kontrolleras? Texterna till de motioner och propositioner som riksdagsledamöterna röstar om är offentliga handlingar, liksom vad som sägs i utskott och från talarstol. Är det troligt att vänsterpartister duckar om vissa inslag i vad de röstade för eller mot, och hoppas att ingen märker eller säger något? Men då insåg de inte att Bildt skulle komma med ett tjuvnyp i efterhand.

Man kan fråga sig varför Bildt skulle göra något sådant, om nu vänsterpartiet röstade som han ville, men det handlar nog om att sänka stämningen och öka splittringen bland krigsmotståndarna. Jag hoppas att det fungerar precis tvärt emot. Under tiden får väl händelser på slagfältet styra utvecklingen. "Be the first one on your block /to get your son home in a box" som Country Joe & The Fish sjöng för länge sedan, under ett annat krig. Det är bara att önska de afghanska motståndskämparna lycka till i sin kamp mot svenska och andra ockupanter.

Hallå socialdemokrater

Hallå, jag vet att det är en del socialdemokrater som då och då tittar in på den här bloggen. En fråga till er: är det någon som kan berätta om hur Afghanistan diskuteras - eller om saken ens diskuteras - i partiföreningar och liknande? Jag undrade i mitt inlägg från det lilla mötet på Mynttorget igår var de socialdemokratiska massorna höll hus, nu när några talare från partiet var med. Har du några synpunkter eller upplysningar så gör gärna en kommentar till det här inlägget, eller skriv till min epostadress bjornbrum@telia.com och berätta.

Helle Klein som var en av talarna igår skriver idag om socialdemokratins svek. Termen 'svek' kan vara beroende av vilken socialdemokrati vi tänker på, och vilka normer vi tror bär fram partiet. Vill man vara kritisk kan man faktiskt säga att med den här krigspolitiken är det en otrevligt falang inom SAP som till slut klivit fram i ljuset och visar vilka de är. Då har vi frågan: är det dessa som är de riktiga socialdemokraterna, och om så är fallet kanske de inte har svikit utan är snarare trogna sina ideal? Och vad gör då de andra socialdemokraterna åt det?

Vi lär oss av DN-debatt att det faktiskt finns några miljöpartister kvar som håller fast vid den gamla militärkritiska linjen - den som var normalsvensk för inte så länge sedan. Som avslutning till inlägget i DN finns en konstig fotnot (tillagt av tidningen, antar jag) om att det författats innan det senaste terrorförsöket i Stockholm. Jag ser inte att det skulle göra någon större skillnad med eller utan attentat. Kriget därborta är fel i alla fall, och motiven är lögnaktiga. Och FN:s nyhetsbyrå IRIN rapporterar om att den humanitära situationen i Afghanistan förväntas bli ännu värre nästa år, enligt farhågor från hjälporganisationer.

Men det finns några andra intressanta observationer att göra. Dels att självmordsattacker verkar vara mycket mer framgångsrika i Asien än i västvärlden. Därborta är det proffs som är i farten. Riktiga bomber och bra planering. Här misslyckas de ofta och förefaller vara illa planerade enmansuppvisningar. Och som framgår av den här artikeln finns det en tendens att säkerhetstjänsterna själva måste jaga omkring bland mer eller mindre socialt utslagna figurer och tjata på dem för att få dem att ta några steg så långt i terroristisk riktning att det kan bli gripanden och feta rubriker och några nya stackare som åker in i fängelseindustrin. Det känns inte riktigt övertygande.

I Göteborg dömdes ett par somaliska ynglingar som inte tycks ha gjort något som en vanlig svensk skulle bli dömd för (jag kan nog säga till folk att "den där jävla Reinfelt skulle man spränga i luften" utan några efterräkningar, men är man inte vit svensk kan det vara farligare), men nämnden var oenig och man får hoppas att det sker en rimligare juridisk bedömning i nästa instans och åtalet kastas ut av hovrätten.

Hur som helst, är du socialdemokrat och har ett hjärta som du vill lätta eller klagomål att ösa ut så hör gärna av dig!

Afghanistanmöte - det lär bli flera

Här är några bilder från Afghanistanmötet på Mynttorget i Stockholm ikväll. Jag stötte bland annat på bloggkollega Foto-Lasse som har mycket finare utrustning än jag och förhoppningsvis kan lägga ut mer bilder från möte och talare.

Helle Klein pratar, en av flera socialdemokrater på talarlistan. Några opinionsbildare i partiet ställer upp, men var är medlemsmassorna? Finns det några medlemsmassor kvar?

Jenny Wrangborg läser en dikt

Jag kilade upp på terrassen utanför slottet och tog den här bilden. Visserligen suddig, men den visar att det inte var något jättemöte på Mynttorget direkt. Det är svårt för opinionen att ta fart. Det verkar som om vad svenska soldater har för sig därborta inte angår oss. Och så kanske det är - de ingår ju i USA:s styrkor, de kämpar inte för några svenska intressen (annat än skumma politiska och ekonomiska sådana, kanske), de är inte värnpliktiga utan betalda knektar, så varför skall andra än de närmre anhöriga bry sig? Det kanske blir mer frågor när de första psykfallen på grund av krigsskador kommer hem och inte kan klara av att leva i ett ordnat samhälle?

Lars-Gunnar som höll i mötet. Är det en riktig afghan-matta han står på?

Jaha, i morgon tar Riksdagen beslut om att fortsätta kriget i Afghanistan, för mål som väldigt få begriper och kan förklara på ett trovärdigt sätt. Hur försvarar man demokrati tillsammans med en av de mer korrumperade och valfuskande regimerna på denna planet, hur hjälper man kvinnor och barn genom att vräka bomber över dem, hur hjälper man bönderna, skoleleverna ... ?

Vi vet svaret, och även de mer korkade av ledamöterna i Riksdagen som röstar för fler trupper i Afghanistan under USA:s befäl torde veta det. Ändå fortsätter man? Och det innebär att opinionen mot kriget måste fortsätta. Det lär bli fler möten. Personligen vill jag inte önska livet ur folk, men nog borde de som drivit ut Sverige i det här kriget få någon sorts efterräkningar - kan man inte åtala dem för något? Stoppa in dem bakom galler ett tag så att de får fundera över vad de ställt till med?