Något verkar hända. Kan Oswald ge tips om vad?

Bilden verkar komma från en demonstration i Storbritannien

Har inte skrivit mycket om Syrien på sistone. Andra gör det bättre. Men vi kan notera att något verkar hända. Trots en närmast bedövande propaganda har krigspartiet svårigheter. Det kan möjligen bero av att propaganda visserligen handlar om upprepningar, men när det blir upprepningar på teman som verkar tvivelaktiga eller har visat sig fel tidigare blir malandet självdestruktivt. Trovärdigheten i budskapet minskar i stället för att öka. Publiken blir trött och avvisande i stället för positivt uppjagad.

När Storbritanniens premiärminister försökte övertala landet att åter köra programmet från Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen igen i Syrien hade han inte bara oppositionen utan delar av det egna partiet mot sig. Särskilt lögnerna om Irak är en tung belastning. Cameron tvingades till och med att inför det egna parlamentet erkänna att det inte finns någon helt säker orsak till att angripa Syrien, utan att det är en "bedömningsfråga". Kan man verkligen starta stora militära operationer på så svaga grunder? Att det fanns en majoritet i brittiska parlamentet mot nya krigsgalenskaper är en lättnad.

I USA tycks det inte finnas någon stor folklig opinion för att angripa Syrien heller. Det lär väl inte hindra landets härskare att driva frågan vidare, men hur långt? Fransoserna säger sig av någon obegriplig anledning vilja fortsätta hänga efter USA, australierna också. Annars är det tunt med partners i någon sorts 'de villigas koalition'. Dessutom verkar det mest handla om att skjuta några robotar, ett tilltag som få verkar tro skall få några större verkningar. Det verkligt intressanta är väl om syrierna gör några motdrag, och i så fall hur och mot vem. Skrämd lär doktor Assad inte bli.

Men om vi återgår till att "något verkar hända". Kan man tala om en allt snabbare upplösning av det nordatlantiska maktblocket? Ekonomiskt, militärt, moraliskt - upplösning på alla fronter verkar det. Självkänslan svajar när det inte går så bra längre. Även krigsviljan sviktar alltmer, mest utanför men även i viss mån inom eliterna. Kanske litteraturen kan hjälpa oss?

Bland böckerna som jag bara läst lite i början av, men som jag nu ger mig phan på att jag skall ta mig igenom, finns Oswald Spenglers Västerlandets undergång. Första delens första upplaga kom 1918, ett bra år för undergångsstämningar - särskilt om man var tysk. I inledningen skriver Oswald:

I denna bok vågas för första gången försöket att göra en prognos om historien. Det gäller att skissera ödet, de ännu inte genomgångna stadierna, för en speciell kultur, den enda som i dag närmar sig sin avslutning på denna planet, den västeuropeisk-amerikanska. ...

Finns det logik i historien? ... Visar sig kanske världshistoriens väsentliga drag hela tiden i en gestalt som tillåter slutsatser för ett förstående öga? ... Kan man möjligen i livet självt finna de stadier som måste genomgås och det i en följd som inte tillåter några undantag? ... Har kanske de för organismer grundläggande begreppen födelse, död, ungdom, ålderdom, livslängd en bestämd mening som ännu ingen avslöjat? Kort sagt, ligger allmänna biografiska urformer till grund för de historiska förloppen?

Nja, att spå är svårt, särskilt om framtiden. Man kan peka på vissa tendenser i det förflutna och i nutiden och ta dem som en prognos. Men det är riskabelt. Det är som att lita på att vädret imorgon är samma som idag. Ännu mer riskabelt blir det om man kopplar ihop saker som kanske inte så uppenbart bör knytas ihop. Biologiska processer och samhällsutveckling på hög nivå, exempelvis. Skulle man inte kunna beskriva Sverige för femtio år sedan som yngre och piggare än samma land för hundra år sedan, medan det åter idag börjar kännas trött och nattståndet? Landet verkar åka berg-och-dalbana mellan ungdom och ålderdom.

Däremot är frågan om logik i historien inte ointressant. Orsak och verkan hänger ihop, men hur? Jag vet inte om någon ställt frågan, men kan man tänka sig att en eventuell avslutning av en västeuropeisk-amerikansk kultur hänger samman med att just den gruppen utlokaliserat stora delar av sin ekonomiska ryggrad, nämligen sin industri? Kan självförtroendet ha följt med till en del av de nyindustrialiserade länderna i stället? Och hur läser man in Tyskland i det resonemanget - är landet verkligen helt 'västeuropeiskt'? Tyskarna har nu i alla fall backat från den tidigare aggressiva positionen vad det gäller Syrien. Det kan tas som ett tecken på svaghet - men också på styrkan att inse realiteter. I Washington verkar den insikten svagare.

Som vanligt: fler frågor än svar, och jag vet inte om gamle Spengler har någon bra lösning på frågan. Hittar jag den återkommer jag!

Välförtjänt

Några välförtjänta snytingar utdelas (dock utanför bild) i bifogad lilla film.

 


Och till slut just ett slut från en lång och ganska informativ artikel om de senaste årens utveckling i Syrien. PYD som nämns är den ledande kurdiska organisationen i Syrien:

What is certain is that foreign military intervention will have no unambiguous allies on the ground, as it did in Libya, and no well-defined territories to secure. Tactical co-ordination with Turkey will most likely run into problems in the northeastern provinces, where tensions between Ankara and the PYD simmer just below the surface. The steadily increasing sectarianization of the civil war threatens to drag not only Hizbullah but also Iraqi Shi'is into the conflict to protect their co-religionists. And if outside intervention actually does manage to destabilize the Ba'thi regime, who knows what additional horrors might be inflicted upon vulnerable communities all across Syria?

Röstberättigad!

Hurra, röstkortet till kyrkovalet har kommit. Nu gäller det bara att hitta någon häftig lista att rösta på! Respektive se vilka man inte skall rösta på om man inte vill hamna på ett hett ställe!

Men det är inte helt lätt. Om vi tar en församling i centrala Stockholm så verkar det inte finnas några politiska eller religiösa extremister som ställer upp. I alla fall inte vad det gäller lokala valet till kyrkofullmäktige:

Enda frågan är väl varför centern och kristdemokraterna inte är med i det borgerliga alternativet? Är de alternativ till det borgerliga alternativet kanske? Och är 'borgerligt alternativ' i själva verket ett täcknamn för det nya arbetarpartiet som är ett alternativ till 'arbetarepartiet - socialdemokraterna'? Vilket i sin tur verkligen inte är någon vänster i svenska kyrkan eller någon annan stans heller!

Till stiftet blir det lite mer liv. Men man har, till skillnad mot Luleå stift, ingen lista som speciellt vänder sig till samer. Och ändå lär det bo en massa samer i Stockholm ("Sveriges största lappläger").

Är det hudfärgen som gör att man kan skilja mellan 'gröna kristna' och miljöpartisterna? Annars så kommer här de mer eller mindre uttalade reformgrupperna fram. Sverigedemokrater, liberaler, flera grupper som är unika just för kyrkan. Undrar varför två grupper skrivs med VERSALER?

Och så har vi det man kan kalla "parlamentet" för svenska kyrkan:

Gu' vet vem som är värd ens röst!

Klassförakt?

Lundsbergshistorien har satt ljuset på en subkultur i Sverige, den så kallade överklassen. Nu känner den sig orättvist begabbad av okunniga människor i sociala media. En ... låt oss kalla det överklassböna ... klagar i Svenskan över att klassföraktet har tagit över i sociala media:

Dessutom tar jag illa upp när mina föräldrar, och mina vänners föräldrar, kollektivt utmålas som folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen när de i själva verket bara vill ge oss en möjlighet till en bra utbildning och ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni.

Det där med " ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni" låter ju faktiskt som att integrereras någonstans, exempelvis i överklassen om det nu är den man tillhör. Är det "bara"? Och kan man inte säga att överklassens förakt för underklassen har motsvarigheter i ett förakt åt andra hållet? När folket i Frankrike började håna och förakta den härskande aristokratin för dess usla liv och uppförande var man på väg mot den stora smällen 1789. Överklassen spottade på folket som spottade tillbaka så det stod härliga till. Vive Madame Guillotine!

Fast personligen tycker jag förakt (och hat) är något man bör undvika. Bakom den mest uppblåsta överklassare kan dölja sig en ynklig liten trasig människa som behöver hjälp. Det kan gälla vanliga uppblåsta knegare också. Om man föraktar andra kan det egna omdömet grumlas och man kan glömma sina egna tillkortakommanden. Och det är ju inte bra för den personliga utvecklingen.

Just när jag skall trycka på 'sänd' noterar jag formuleringen "folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen". Om man redan ingår i överklassen behöver man väl inte integreras där? Betyder detta att anklagelserna att uppkomlingar/nyrika skickar ungarna till internatskolorna stämmer? Det kommer in katter bland hermelinerna, och det är väl inte bra?

Överklassen kan producera såväl små som stora grodor!

En till i konsultsvängen

Helt stilsäkert är det på reklambyrån Prime som förra ministern Ulrica Messing börjar arbeta. ... seniorkonsult på kommunikationsbyrån Prime, som det står i bladet. Har vi inte hört om den byrån tidigare? Jo, däremot har jag inte hört något om hur det gick med kraven att utesluta några socialdemokrater från partiet sedan de skrivit "socialdemokratiska" artiklar mot betalning just hos Prime. De är förmodligen kvar i partiet. Vem bryr sig? Så länge folk inte har obekväma vänsteråsikter kan de väl få vara kvar! Och nu kommer Messing dragande med sitt kontaktnät dit. Till vems fördel tänker hon utnyttja det?

Finns det någon ryggrad och självkänsla kvar hos medlemmarna i det socialdemokratiska partiet? Tar man vad skit som helst? - Ja, det verkar så! Och vem har respekt för ett sådant parti?

DIN lön!!!

Finland ligger så långt borta att det är ju inte konstigt att många svenskar har dimmiga uppfattningar om detta land. När det kommer en svensktalande finländare och pratar svenska som hen gör hemma så tror mången svensk att det är någon "som bryter på finska". Detta trots att österbottniska dialekter bör klassas som mer svenska än blekingska, även om båda kan vara obegripliga. (Mina släktbanor går för övrigt både till Österbotten och Blekinge - samt en massa andra ställen. Och Österbotten var svenskt långt tidigare än Blekinge.)

En del har också för sig att de svensktalande i Finland skulle utgöra någon slags "överklass". Intressant: ett finländskt landskap (Åland) skulle då ha en befolkning som till bortåt 99 procent består av överklass! (Till detta kan man förvänta sig kommentaren: "Va, Åland ligger väl inte i Finland!")

Fast det finns naturligtvis en liten finsk överklass där några har svenska namn och pratar svenska. Som denne Björn Wahlroos, företrädare för det parasitära bankkapitalet. Varför inte klämma i med "bankskojare" på en gång? En som tänker i konspiratoriska banor kan ju hävda att det är taktiskt riktigt att ha en sådan person på en hög position: blir det rejäl kris och någon behöver offras för att visa att "man gör något" är ju en illa omtyckt finsk överklassare rätt person att skicka genom falluckan. Han kommer inte att saknas av så många. Men så länge det går bra för spekulationskapitalet kan han få prata på. Det kan ju vara roligt att lyssna på tycker de kanske.

Fast jag undrar vad Svenskans trogna (mot kapitalet) läsare tänker när de får veta att just deras lön måste sänkas! Och detta av en tomte som i sina yngre år kallade sig marxist-leninist! Eller vad tänker alla som har något handfastare att sälja än finansiella tjänster till rika knösar? Kunderna blir fattigare, efterfrågan sjunker ... men spekulationsmaffian kanske kan göra ytterligare några plundringståg innan systemet kraschar definitivt!

Inget om Jesus?

Ett diskret prasslande i brevlådan igår visade sig komma från ett socialdemokratiskt flygblad inför kyrkovalet i september. Se ovan: Observera att man redan från början inte vill övertyga om någonting, utan helt enkelt utgår från att "dina värderingar" inte innefattar stötande åsikter om kvinnopräster, framsteg och personer från utrikes ort. Vad kommer en rasiststackare eller en nattsvart gammal-lutheran att känna inför denna kollektivanslutning till Partiets åsikter? Fast egentligen är det sverigedemokrater och liknande grupper, samt några som kallas "Frimodig kyrka", som man vill mota i grind. Det behövs ju inte många röster för att få plats i den lokala styrelsen. Fast jag begriper inte vad man skall göra där om man inte är personligt kyrkligt intresserad. Arvodena kan väl inte vara så enorma?

Eftersom jag inte är så insatt i kyrklig politik (vem är det i dessa dagar?) vet jag bara att Ölandsprästen Dag Sandahl verkar vara en av de mest framträdande i Frimodig kyrka. Har läst hans blogg ett tag och bland annat förundrats över kommentarsfältet där en del framträder med åsikten att det skulle finnas någon "ren" religion. Här och här är ett par inlägg som handlar om just S-partiet i kyrkan. Men i stort tycker jag mycket av debatten känns ointressant.

Nu var det inte mycket - eller ärligt talat: inget alls - om djupare religiösa tankar i den socialdemokratiska valplattformen. Att man vill rusta upp Högalidsparken och ha fler odlingslotter där är väl ok, men det finns en punkt som säger" Slå larm när kommun, landsting och stat inte tar sitt ansvar för välfärden!" Är inte detta en uppgift snarare för S-partiet i relevanta politiska församlingar? Visserligen kan man ta fram yttranden av Jesus som säger att man skall ta hand om medmänniskor i svårigheter, men det är ju det som det här valmaniftet inte gör. Ur kyrklig synpunkt borde väl all sorts agitation hängas upp på och motiveras efter samfundets lärosatser, inte någon sorts allmänpolitisk syn? - Men det är klart, för dagens profillösa S-politiker är väl varken Jesus, Marx eller Branting några auktoriteter som man tar hänsyn till.

S i Högalids församling vill också ha "stöd och vidareutveckla församlingens HBT-medvetna profil". Det kan man få fan för. För rätt vad det är kanske någon uppjagad människa stormar in och skriker "jaja, HBT kan ni hålla på med, men hur är det med Q! Diskriminerar ni alla som är Q!" Och det är ju tråkigt för en valplattform som vill alla väl (utom "rasister, kvinnoprästmotståndare och reaktionära bakåtsträvare").

Undrar vad de tycker om reaktionära framåtsträvare?

Janne ger en snyting igen

På sätt och vis är Jan G. snäll, han förutsätter att de där privatiseringsfantomerna har ett huvud att dra upp ur sagda sand. Annars är ju kritik mot skolväsendet av i dag som att skjuta mot öppet mål - det är svårt att försvara hur det ser ut. Anledningen till att det är svårt att göra rätt igen torde vara att det är så många inblandade som under lång tid orsakat de här felen. Att socialdemokraternas ledning skulle börja backa och göra självkritik är föga troligt. Självkritik är inte den ledande socialdemokratens starkaste talang. Och därför tar inte Löfven & Co till storsläggan mot Alliansen. Man är ju själva medskyldiga.

Och under tiden drabbas eleverna. Den liberala idén att dåliga skolor skall slås ut leder i praktiken till att mängder av elever slås ut. Och det var väl inte meningen? - Eller om det nu finns en insikt om att den massutbildning som var nödvändig i industrisamhället inte längre behövs? Men är det ett rimligt skäl till att låta skolan rasa samman? Vore det inte bättre att försöka styra in den mot framtidens tänkbara krav och möjligheter? Eller det kanske kostar för mycket? Och tänk på de stackars friskoleprofitörerna och deras bolag i skatteparadisen, vad skall de ta sig för om skattemedlen slutar rinna till?

'Infiltrationen' och dess risker

Solen går ner och arbetarrörelsens framtid mörknar

"Först tar mannen supen, och sedan tar supen mannen" är ett uttryck jag läste någon gång hos Jan Myrdal. Minns inte sammanhanget, men meningen är uppenbar: Man ger sig i lag med en ond och farlig makt som man tror sig kunna kontrollera, men det slutar med att man tas över av denna makt och blir en del av den. Detta trots att varningstecken och varningar finns. (Jämför med mitt tidigare inlägg om 'beröringsskräck'.)

Här kommer lite nytt med anledning av Jan Wiklunds Demokratins bärare. Eftersom det handlar om folkrörelser under olika tider och lokala förhållanden är det intressant att plocka upp gemensamma nämnare som verkar finnas överallt.

Vissa saker går igen över tiden. På sid. 174 berättas om motsatta ideér mot senare delen av 1800-talet när arbetarrörelsen blev starkare och bättre organiserade. Frågan gällde om arbetarrörelsen skulle bygga massorganisationer för alla som delade dess målsättningar, eller organisera bara de som ville kämpa aktivt ('militanterna'). Den förstnämnda tendensen utvecklades till socialdemokrati, den andra till anarkism. De som ville ha massorganisationer menade att de behövdes för att sätta kraft bakom orden. De som ville ha aktivistorganisationer hävdade att massorganisationerna blir byråkratiserade och funktionärerna kommer att ta över. "Båda visade sig få rätt" skriver Wiklund.

Går vi fram till Första världskrigets utbrott visar det sig byråkratiseringen rent livsfarlig. De flesta socialdemokratiska partierna hamnade på krigsfrämjar-sidan. Byråkraterna ville inte riskera sitt eget skinn utan offrade sina medlemmar på slagfälten. (Bland de få undantagen fanns de ryska bolsjevikerna, Lenins parti var ett av de få socialdemokratiska partierna som var emot kriget.) Partibyråkraterna må ha haft hederliga avsikter en gång, de trodde sig kunna ta lite supar av borgarsamhället, men så tog supen över ...

Ändå kom arbetarrörelsen att formellt kunna flytta fram en del positioner under kriget. Men vad hände då med funktionärerna:

Arbetarrörelsens funktionärer däremot fick en möjlighet att demonstrera sin solidaritet med staten och sin beredvillighet att delta i regeringar på systemets villkor. (Sid. 182)

Jag antar att detta ofta uttrycks i slagordet: "Vi tar vårt ansvar." Men det som händer är ju att funktionärerna växer ihop med och tar ansvar för det system som de ursprungligen var tillsatta för att störta. Skulle detta vara infiltration så har den gruvligen misslyckats. Eller om "vi tar vårt ansvar" i själva verket skall uttydas "vi tar våra bonus, förmåner och feta konsultarvoden".

Vad är då infiltration? Det låter som man smyger sig in i maktens korridorer och försöker ta över under någon sorts täckmantel. Så är det dock inte. Över till sidan 215:

Infiltration har i och med regeringsmaktsstrategin blivit arbetarrörelsens huvudsakliga strategiska medel, som har hänvisat strejken till en biroll. Infiltrationen har historiskt gått till så att arbetarrörelsens funktionärer (eller allierade funktionärer) har röstats in i statliga och kommunala organ, alternativt placerats där av en revolution, för att i regeringsställning tillgodose rörelsens mål - som antytts med tvetydigt resultat. 

Här har ju de statsfientliga anarkisterna en uppenbar poäng. Men även Engels på sin tid var kritisk till valen under kapitalismen: det handlade, skrev han någonstans, om vilka som skulle företräda och förråda (vertreten und verräten) arbetarna. Någon verklig nyordning kan ju valen inte skapa.

Ett begrepp som delvis kan kopplas till infiltrationen är rörelseoffentlighet. Wiklund fortsätter med det på sid. 215-216. Den klassiska formen för organiserad offentlighet inom arbetarrörelsen är fackförening och partie. I och med att arbetarrörelsens funktionärer strävar efter att komma med i regeringsarbete blir de lokala organisationernas uppgift att hjälpa till med det i stället för att se till de egna arbetarnas intressen - ungefär så kan man väl sammanfatta det. Funktionärerna tar över. Jan Myrdal har använt uttrycket "arbetarrörelseidkare" om sådana personer, men jag vet inte om han uppfunnit det själv.

Hur som helst: åter en poäng till anarkisterna (samt en poäng till motståndarsidan som med sådan skicklighet lyckats supa generation efter generation av förhoppningsfulla unga social ter under bordet och förvandlat dem till pålitliga drängar).

Den tunga frågan under snart 150 års arbetarrörelse blir alltså, oberoende av tid och plats: hur skall rörelsen handskas med funktionärerna? Hur skall de hindras att bli ett eget skikt som glider över till motståndarsidan? Kulturrevolutionen i Kina var ett försök att reformera kadrerna genom att skicka ut dem till folket, men det gick väl si och så med det. Väl inarbetade byråkratier blir man inte av med så lätt! Just om Kina står det på sid. 202 om de tiotals miljonerna tillfällighetsarbetarna:

De var en av de grupper som försökte hävda sig under kulturrevolutionen. De stod t.ex. bakom den kortlivade Shanghaikommunen i februari 1967. Men mot stats- och partifunktionärernas och de privilegierade kärnarbetarnas fientlighet blev deras vinster små och kortvariga. 

Notera 'de privilegierade kärnarbetarna'. Byråkratierna skulle ha svårt att överleva om de inte hade stöd från vissa andra skikt i samhället. Man kanske kan tala om 'arbetararistokrati'? Knegare som så att säga är lite förnämare. De kanske till och med aspirerar på att få komma sig upp och supa med överklassen de också?

Föregående 'Wiklundare' här och här.

(Har bland annat varit sysselsatt med att sätta fart på en ny dator med det egendomliga programmet Windows 8 de senaste dagarna. Det kan möjligen förklara att det varit stillastående i den här bloggen några dagar. Ganska skönt, faktiskt.)

Socialismens grunder

På tal om 'socialism', ett citat från Jan Wiklunds folkrörelse-tegelsten Demokratins bärare, sid. 170:

Begreppet 'social' hade egentligen inget med arbetarrörelsen att göra från början. Det lanserades av det franska välgörenhetsborgerskapet på 1830-talet ungefär i betydelsen 'tycka synd om de fattiga' eller som en teknisk motsats till 'asocial'. Bakom låg såväl samvetskval som skräck för de fattigas 'moraliska förfall'. Det senare var bevekelsegrunden för Louis Blanc, den franska 'socialimens' centralfigur ...

På 1830-talet lanserades också, om jag minns rätt, begreppet 'proletär' som beteckning för de nya egendomslösa arbetarna. Där var det också en fransman i farten, Blanqui hette han. 'Blanquism' blev senare ett skällsord för hemliga sällskap som ville kuppa sig fram till arbetarmakt. Man kan ju se den riktningen som en föregångare till senare tiders kommunism, till skillnad mot Blancs 'tyck-synd-om'folk som blev socialdemokrater eller socialliberaler. På senare år har 'socialismen' väl urartat till socialdemokratisk särartspolitik där man tycks ha glömt bort 'arbetarmassorna' och i stället inriktat sig på grupper och frågor som arbetarna inte känner vara så angelägna. I dagens läge är det tveksamt om man ens kan tala om 'välgörenhetsborgerskap' med samvetskval vad det gäller Löfven och hans gäng. De piggnar väl till om det blir en pride-parad, på sin höjd.

För övrigt: de skandinaviska socialdemokraterna har haft sina radikala perioder, men om man ser neråt kontinenten så tror jag deras socialdemokrater även under efterkrigstidens guldålder och senare i stort sett varit högerpartier (om man jämför med svenska socialdemokraterna i mitten av sjuttiotalet).

Jag lär återkomma med fler citat och reflexioner med utgångspunkt från Jans storverk!

Inte delbar bild?

A: Banarbetare säger att tågrälsen inte sitter fast och att risken för en olycka är stor.

B: Men Trafikverket delar inte den bilden.

Skall vi tänka oss en fortsättning på detta? Pendeltåg hoppar av spåret mellan Centralen och Södra station, totalstopp i trafiken, en död av hjärtslag samt femtiosju mer eller mindre allvarligt skadade människor. - En svår olycka? - Vi delar inte den bilden, säger Trafikverket. - Eller hur kommer det att bli?

Elefant som duschar och har det mysigt? - Nej, jag delar inte den bilden!

Nytt från dårhuset

Enligt vad televisionen rapporterar:

På Skolinspektionen menar man att föräldrar i dag behöver vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Föräldrar bör undersöka skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag, men gärna även ekonomiska resultat. 

Nu är det inte Skolinspektionen som vi skall uppmana att gå och skjuta sig. Däremot de ansvariga politikerna som ger order till Skolinspektionen.

Skola handlar inte om konsumtion, det är inte grillvantar eller tandkräm eller fläskfilé, det är en av de viktigaste samhälleliga tjänsterna vi har ... om man nu tycker framtiden är så jäkla viktig. Och därmed skall alla skolor vara bra skolor, utan något tjafs. Vad menas med det här dårhussnacket? Låter det inte exempelvis som den där premiepensionen som skulle vara så bra: du får välja, du har inga reala möjligheter att veta om du 'väljer rätt', men väljer du fel så är det ditt fel! Jaså, ungen valde fel skola, då får hen skylla sig själv när den gick i konkurs och ägarna smet med en miljard! - Dårhus!

Beröringsskräck. Ligister

Ett argument som dykt upp vad det gäller idiotprojekt som NATO och EU är 'beröringsskräck'. Om man som hederlig svensk inte vill gå med i NATO, EU, EMU, så har man 'beröringsskräck'.

Tänk er det snälla och välartade barnet som möter några ligister och ligapojkar (eller dito flickor, det skall ju vara jämställt numera!).

Ligisterna och ligapojkarna/flickorna: Nu ska du göra nåt dumt! (Snatta, panga fönster, stjäla cykel, trakassera åldring ... vad som helst.)

Det snälla barnet: Nej, det vill jag inte.

Ligisterna och ligapojkarna/flickorna: Va, tööööööörs du inte, e du feeeeeg va?

Alltså, ett urgammalt knep för att få människor att begå dumheter. Vem vill vara feg och hånas för det?

I det moderna Sverige uttrycks detta som: Va, har du beröööööööringsskräck! Men det är likförbaskat ligisterna och ligapojkarna/flickorna  som står för hånet och falskheten. Även om de nu växt upp och blivit ledarskribenter i liberala blaskor eller andra onödiga sysslor! Ohederliga svenskar är de lik förbaskat!

Och så var den slut

Det sa "knäpp" när jag grävde upp hårdnat bakpulver ur sin burk - och så var den här gamla kämpen till teskedsmått bruten. Men många år har gått när den tjänade väl. Dess ålder vet jag inte. Kan man gissa på bortåt sextio år? I sin litenhet en del av en familjs historia. Och som verktyg en förlängning av den människa som använde det. Den kan kallas "ett själlöst ting", men på sätt och vis blev den en utvidning av tänkandet hos den människa som stod i begrepp att baka eller laga mat. Nu är dess saga all. Men det finns några till i olika storlekar av denna sort, så hjälplös behöver jag inte känna mig i fortsättningen heller. Fast lite tråkigt är det ...

Deutschophont

Power-Metal-Gruppe Sabaton wurde als Headliner in Wolgograd wieder ausgeladen

Vi kör lite deutschophona läsövningar! Ett svenskt buller-band har uteslutits från en spelning i Volgograd (före detta Stalingrad) som skulle vara till 70-årsminnet just av slaget där. En lokalpolitiker har fått för sig att deras texter skulle vara nazi-anstrukna.

Die Konzertveranstalter haben die bereits gebuchte Band wieder ausgeladen, nachdem ein russischer Lokalpolitiker die Gruppe angeklagt hatte, in ihren Texten nazistische Botschaften zu verbreiten.

Med tanke på ljudnivån hos band av den här typen måste det väl vara en prestation att uppfatta någon text över huvud taget. Och Stalin själv kanske hade haft synpunkter - han uppskattade ju klassisk melodisk musik vad jag förstår, inte buller och katzenjammer.

På sveriges radios tyskspråkiga sida får man också detta sorgesamma budskap:

Deutsch auf Lehramt gehört in Schweden mit zu den unbeliebtesten Studiengängen in der Lehrerausbildung.
Für das kommende Semester haben im gesamten Land lediglich 17 Studenten Deutsch als erste Studienwahl für ihre Ausbildung angegeben ...

Synd att jag var så dålig på tyska i skolan. Kan hanka mig fram i skriven tyska men talar språket mycket dåligt. Och om bara 17 söker till lärarutbildning i tyska medan 1000 till motsvarande i engelska så är läget ganska dåligt. Nja, de få tysklärarna kanske kan se fram mot en relativt säker framtid i yrket. Och det är inte bara tyskan som hotas: Manche moderne Sprachen, aber auch Fächer wie Biologie, Chemie, Physik und Technik seien von dieser Entwicklung betroffen. Och det ser ju tråkigt ut för landets framtid. Vore det annorlunda så skulle vi ha naturvetenskapligt utbildat folk som också behärskade tyska och franska och kanske ytterligare några språk förutom den uttjatade engelskan.

Vad är arbete?

På tal om medborgarlön/grundinkomst/basinkomst så kan det vara intressant att fundera på vad uttrycket arbete kan innebära. De här citatet från artikeln "Att ha ett arbete. En kritik av tesen om arbetets minskande betydelse." av sociologen Göran Ahrne har jag publicerat tidigare. Men det förtjänar att upprepas. Han skriver bland annat:

... väldigt mycket av vad folk gör när dom arbetar gör dom också, eller åtminstone andra, på fritiden. Och omvänt är det mycket som folk gör på fritiden som andra gör på sina arbeten. Faktiskt kan nog det mesta som folk gör på fritiden även vara arbete: klippa gräset, köra bil, läsa romaner, se på TV, spela fotboll osv.

Sett ur den här synvinkeln upplöses gränsen mellan (löne)arbete och fritid(sarbete). Vips, det så kallade utanförskapet kan reserveras för de fåtaliga element som verkligen står utanför samhället, medan alla andra är inne. Det kommer givetvis att finnas en del figurer som lyfter grundinkomsten och inte gör ett skvatt, eller krökar upp pengarna, men vi kan ha som en rimlig hypotes att det absoluta flertalet kommer att ta hand om sina gräsmattor och varandra, och utföra arbete enligt en bred definition. Det kan låta konstigt för oss idag, men väldigt mycket som utförs som lönearbete idag skedde ju oavlönat inom hushållen för inte så länge sedan. Vi kanske har nått 'peak-arbete' och måste ta hand om en minskning av det som vi tror är traditionellt arbetsliv. Men betyder det en katastrof - det finns ju en hel värld utanför den idag acceptabla arbetsplatsen, det riktiga livet! Och i det finns det andra typer av arbete som det kan vara värt att betala för.

Kan man tänka sig sanktioner mot personer som missköter medborgarlönen? Skall den utbetalas till folk som bor utanför landet (särskilt i soliga knarkparadis)? Det finns säkert fler frågor av den typen. Om det nu uttryckligen är en medborgarlön, kommer det att påverka möjligheten att bli medborgare? Skall en person med dubbelt medborgarskap (som jag hävdar är ett otyg) kanske bara vara berättigad till halv medborgarlön?

Rätt och fel

Jag kanske har haft fel. (Jo, det var fel, och överdriven polemik.) Jag har antytt att en del trotskister skulle vara betalda för att framföra märkliga åsikter i samband med krigen i Libyen och Syrien. Men efter att ha läst den här drapan frågar jag mig: vem f-n skulle betala för att någon skall skriva sådant? Nej, det är nog 'idealistiskt' hopkommet av trotskisten Kildén.

Nå, därmed har jag erkänt ett fel. Jag minns ett Förstamajmöte med tal av Jan Myrdal på Gärdet i mitten av sjuttiotalet. Samma år som den stora skogsarbetarstrejken, när nu det var. Myrdal orsakade ett förvånat sus i massan när han talade om rätt och fel och erkände att han själv kunde ha fel ibland.

Och därmed kan vi knyta ihop det här inlägget genom att hänvisa till Myrdals 'skriftställning' i FIB/K som ramlade in i brevlådan idag. Där utdelar han - utan att nämna målet, men nog stämmer det på sådana som Kildén & Co. - följande dagsedel:

Men att sådana som betraktas och betraktar sig som anti-imperialistisk vänster nu går samman med det wahabitiska Saudi Arabien för väpnad kamp mot det sekulära Syrien utan att inse vilka storekonomiska och maktpolitiska intressen de i detta tjänar är allvarligt. Men inte nytt. För hundra, hundrafemtio år sedan lät många på vår kant förleda sig att stödja Tsarryssland för det dess diplomater då kallade "de små folkens frihet".

Eftersom Myrdal skriver "utan att inse" kanske han inte heller anser att de trotskistiska propagandisterna är betalda? Har någon hört något om trotskisternas 'Leon Trotskij-brigad' i Syrien förresten?

Ännu en synonym

Har tidigare skrivit om medborgarlön på bloggen, och den nyupptäckta synonymen grundinkomst (se här). Idag upptäckte jag en äldre synonym som tydligen fanns i Miljöpartiet när det ännu hade en progressiv profil. Basinkomst, nämligen. Det kanske kan vara bra att ha en uppsättning synonymer för ungefär samma sak när man pratar med människor med olika preferenser?

På tal om preferenser: somliga människor hatar ju "byråkrati", ibland förmodligen utan att veta vad de pratar om. Ett ordnat samhälle utan byråkrati, i betydelse överblickbara och jämlika regler, lär inte fungera något vidare. (Ja, om man är skurk kanske det fungerar bra, och därför bör krav på "avregleringar" och "bort med onödig byråkrati" bemötas med avvaktande skepsis!) Men även anti-byråkrater borde vara intresserade av en förenklad modell där stora delar av a-kassan, försäkrings- och socialkassorna kan dras ned till en blek skugga av vad de är idag. För det är ju en av de tänkbara fördelarna med medborgarlön/bas/grundinkomst!

Jo, det är något att fundera på ...

Kränkningar?

Föregående bloggpost handlade mest om bilder. Men ofta är det en kombination av bild och text som skall dra iväg läsaren i "rätt" tankeriktning. Fast ibland fungerar det rätt illa, som i denna artikel från Aftonlövet om hemska kränkningar av Sveriges gränser. Enligt rubriken:

Svenskt luftrum har nu kränkts två gånger under sommaren  ”Alltid allvarligt med kränkningar”  Nu skärper Sverige tonen mot öst

I själva artikeln intervjuas en företrädare för försvaret som tar det hela ganska lugnt. Jämfört med Kalla kriget är det här lugna gatan. Den som vill bli uppjagad ("ryssen kommer") skall alltså hålla sig till rubrikerna och inte läsa resten av artikeln, och inte ha några djupare historiska minnen/kunskaper.

Notera kartan ovan, där överflygningarna markerats ... eller har de markerats? Vi kan ju anta att det främmande planet inte drog runt i en stor cirkel över Skåne, respektive Blekinge, Småland och Öland. Hade man dragit linjer på kartan för att visa hur planen drog fram kanske bilden hade blivit en annan. Eftersom planen väl har följts av svensk radar borde det vara möjligt att tala om var de flög, inte bara att de befann sig någonstans i ett stort område under en viss tid. De prickade linjerna ute i havet på kartorna anger hur långt respektive länders vatten sträcker sig.

Vilket land det skulle vara som står bakom kränkningarna vill försvaret inte säga. Men Aftonlövet fläskar glatt i med en bild av ett lättidentifierbart flygplan!

En observation: som kanske framgår av kartan finns det ett smalt stråk av internationellt vatten mellan Öland och Gotland. Det innebär att hela ryska flygvapnet kan flyga varv på varv runt Gotland utan att kränka svenskt territorium (om man träffar rätt på det där lilla stråket alltså). Och alla andra flygvapen också, för den delen.

Kränkningar ja - alla dj-r blir visst kränkta numera i den så kallade kränkningskulturen!

Vem phan är Kajsa?

Kajsas varning till ryske presidenten

 Bergqvist redo att ta fajt – med Putin: ”Är verkligen inte min idol”

När du ser bilder i tidningar så observera att de ibland ingår i den dolda propaganda-strömmen. Hur kan det vara dolt när det är en bild, kanske någon undrar. Jo, helt enkelt vad det är för bild som visas och vilka tankar bilden antas ge hos betraktaren. I stället för att skriva något rakt ut, en text som läsaren kan tänkas ha synpunkter på, smygs ett visuellt budskap fram. Samma metod som bildreklam jobbar med.

För några dagar sedan hade såväl Aftonlövet som Dagens Dumheter hopkopplade bilder av Obama och Putin: den förstnämnde glad och skrattande, den andre sur och dolsk. Egentligen borde det vara tvärtom, för det är verkligen inte Obama som har flytet nu och lär inte få det framöver heller. Att Obama surar och åker till Stockholm är verkligen inte något som bekymrar president Putin. (Det bekymrar mig som stockholmare.)

Och på bilderna ovan ... ja, det rimliga vore antingen en gapskrattande Putin, alternativt en som ser roat förvånad ut och frågar: "Vem phan är Kajsa?" Inte en reserverad, bekymrad, kanske till och med lite skrämd herre i övre medelåldern som backar för en så kallad tjej. "Vlad the Hammer" skrämmer man inte så lätt.

Dumma religiösa?

Skulle ateister vara intelligentare än religiösa? - Ja, det är klart att om man ogenomtänkt tror på tomtar och troll och annat oknytt, inklusive allsmäktiga gudar som vet och kan allt men ändå inte 'lyckas få till det', verkar det inte så smart. Men vi kan ju dra en lista på smartskallar som varit både-och. Såväl hyperintelligenta som religiösa:

Linné, Swedenborg, för att ta ett par framträdande svenskar inom vetenskapen. Strindberg var intelligent och på äldre dagar religiös i samma grälsjuka anda som Linné. Engelsmannen Newton gav oss en ny världsbild (och pysslade samtidigt med alkemi). Spinoza och Kant, två grabbar som drog upp den religiösa analysen på nivåer dit inte många orkade hänga med ... och därför utmålades speciellt Spinoza som ateist av de verkligen korkade svartrockarna.

Emanuel Swedenborg. Först vetenskapsman, sedan andeskådare - men dum i huvve' ??? Knappast.

Man kan säga att vetenskapernas frammarsch de senaste 200-300 åren har krympt utrymmet för religiösa tolkningar av världen. Ett intressant fenomen jag hört om vid några tillfällen är människor som är kvalificerade inom någon naturvetenskap men samtidigt varit skapelsetroende - och på något sätt lyckats hålla dessa två motsatta tankevärldar förenade i samma skalle utan att konflikt uppstår. Det låter nästan som en sorts personlighetsklyvning som jag undrar om vanliga dumskallar skulle klara av.

Ett antagande inom vetenskapen bör vara: "Det finns alltid något mer bortom det vi kan se." (En cyniker kan invända att detta mest syftar till att få nya forskningsanslag, med motivering att "ytterligare forskning behövs". Men låt oss glömma den aspekten för ögonblicket.) Frågan blir då om detta vi inte kan se i 'bortom-världen' skall tolkas i religiösa termer? En del hävdar att 'vetenskap och tro' kan förenas. Jag är inte villig till det medgivandet. Däremot kan dimmiga och förvirrade tankar om vad som finns 'bortom' ge uppslag till verklig forskning som ökar det handfasta vetandet ytterligare. Och resultatet av det blir väl att renodlad religion trycks tillbaka ytterligare en bit.

Lästips: Demokratins bärare

Bloggare med stil har en lista i kanten med böcker som de läser för tillfället. Så avancerad är inte jag. Men nu tänkte jag tipsa om en bok som särskilt de oppositionella inom socialdemokratin borde läsa för att få uppslag och insikter om sin egen situation:

Jan Wiklund: Demokratins bärare, Det globala folkrörelsesystemet, Roh-nin 2010.

Det är en tegelsten på över 500 sidor, varav jag hittills läst drygt sextio. I de inledande avsnitten refereras forskning om folkrörelser, bland andra en Josef Hubers resonemang om ”folkrörelseinitierade civilsamhällesmekanismer”. Det låter knepigare än vad det är. Huber säger om ”folkrörelseinitierade civilsamhällesmekanismer”:

… att sådana organiseringar har ett värde så länge de står i direkt förbindelse med mobiliseringar i konflikter. Så snart de inte gör det erövras de av marknaden eller hierarkierna och blir resurser för näringslivet eller staten, dvs slutar som vanliga företag eller utväxter på socialstatsbyråkratin. Svenskar kommer lätt att tänka på hur arbetarrörelsens imponerande civilsamhälle – bostadskooperativ, byggföretag, förlag, tidningar, försäkringsbolag etc – på femti- och sextitalen blir en resurs för staten och på åttitalet blir en resurs för näringslivet på grund av folkrörelsebasens avmobilisering. …

En folkrörelse som inte försöker tvinga sina normer på stat och näringsliv ger upp kampen om hegemonin i samhället och slutar som USAs alternativsamhällesrörelse – som udda isolat i en omvärld där de ingenting betyder. En folkrörelse som inte själv bygger det goda samhället utan bara ställer ”krav” på andra förlorar mer och mer av sin resursbas, inte minst andligt, och slutar gärna som svaga, osjälvständiga och subalterna påtryckargrupper. En rörelse som gör både och, som den nordiska arbetarrörelsen på sin tid, kan erövra hegemonin i samhället. (Sid. 46)

”Rinnande vatten blir inte unket” lyder ett talesätt. I den mäktiga floran av organisationer anknutna till arbetarrörelsen slutade vattnet rinna, medlemmarna slutade trycka på och jaga ledningarna, och det blev unket. - Fast den här boken är mycket bredare än den nordiska socialdemokratins öden och äventyr, den spänner över mycket större tid och rum ... och då blir det ännu mer spännande! - Jag tycker att den här boken skulle kunna ingå i exempelvis statsvetenskapliga och sociologiska kurser också.

Kravsamhället

Detta kravsamhälle - krav överallt - skelettkvinnor kräver, Obama kräver - varför kan inte folk vara nöjda med vad de har?

Medborgarlön - grundinkomst. Tyska och finska förslag.

I maj förra året citerade jag några punkter ur tyska Piratpartiets ekonomiska program, bland annat detta:

Villkorslös grundinkomst och lägstalön

Vi pirater går in för införande av en villkorslös grundinkomst som uppfyller vårt partiprograms mål om "rätten till säker existens och socialt liv". Denna skall:

möjliggöra säkrat uppehälle och social delaktighet, utgöra ett individuellt rättsanspråk och garanteras utan behovsprövning eller tvång till arbete eller andra motprestationer. Vi vet att en villkorslös grundinkomst kommer att avsevärt ändra välfärdsstatens tankemönster. Istället för med klassisk partipolitik måste dess införande ske genom ett brett medborgardeltagande.

På klingande tyska: Bedingungsloses Grundeinkommen und Mindestlohn. Jawohl!

Nu fick jag syn på ett diskussionsunderlag från Finland betitlat VÄNSTERFÖRBUNDETS DISKUSSIONSDOKUMENT OM GRUNDINKOMST. Det är alltså på diskussionsplanet ännu men kan vara intressant för den som funderar i de här banorna. Till att börja med kan man notera att såväl tyskar som finnar använder uttrycket 'grundinkomst' i stället för 'medborgarlön'. Förslagen är snälla men i grunden samhällsförändrande.

Några utdrag ur diskussionsdokumentet, först definitionen:

Definitionsmässigt är grundinkomsten en regelbunden inkomst som ett politiskt samfund (oftast staten) betalar till alla sina medlemmar – grundinkomsten är inte behovsprövad och behöver inte gottgöras. Grundinkomsten är alltså inte avhängig personens (eller dennes makes eller makas) övriga inkomster och för att man ska vara berättigad till den ställs inga arbets- eller studiekrav. Grundinkomsten utgör en grund på vilken personen kan lägga till andra inkomster. Skattesatsen för de inkomster som förtjänas utöver grundinkomsten stiger så att grundinkomsten i praktiken tas tillbaka av höginkomsttagarna genom beskattningen. Det finns otaliga idéer som liknar grundinkomsten (social dividend, medborgarlön, garanterad inkomst, deltagarinkomst, negativ inkomstskatt).

Vi tar ett förtydligande:

Med grundinkomst avses en regelbunden förmån som betalas automatiskt åt envar, oberoende av mottagarens övriga inkomster. Grundinkomsten hjälper till att reparera vårt socialskyddssystem så att det kan svara mot de utmaningar som finns i 2000-talets arbetsliv. Socialskyddssystemet, som skapats för det industriella lönearbetssamhällets behov, är alltför stelt i en situation där arbetsförhållandena i allt högre grad är tillfälliga och det arbete som görs i företagsform ökar. En grundinkomst som garanterar en tillräcklig utkomst skapar ett i jämförelse med nuläget mer jämbördigt förhandlingsläge mellan arbetstagare och arbetsgivare, så att arbetsgivarna inte ensidigt kan diktera villkoren för arbetet. Grundinkomsten ökar möjligheterna för sådan verksamhet som utvecklar människan och är nyttig för samhället i sådana situationer där möjligheterna till förvärvsinkomster är små. Dessutom uppmuntrar grundinkomsten att ta emot också kortvariga arbetsuppdrag. Grundinkomsten erbjuder en vision för en ny, rättvis, jämlik 2000-talets välfärdsstat som respekterar individualitet.

En reflexion: frihetsälskande liberaler kommer inte att gilla det här eftersom det ger fel sorts frihet. Men andra kan uppskatta förslaget mer:

Majoriteten av finländarna vill att alla ska garanteras livets grundförutsättningar. Denna vilja är också inskriven i grundlagen och att den förverkligas är i sista hand på statens ansvar.

För Norden med sin "avantgardekultur" och en allmän uppfattning bland folket att välfärdsstaten är bra är detta en naturlig inställning.

I grundinkomstsystemet betalas alla medborgare regelbundet och villkorslöst pengar för utkomsten och med grundinkomsten ersätts helt eller delvis det orsaksbaserade socialskyddet. Grundinkomsten är skattefri och dess nivå minskar inte om inkomsterna ökar. När inkomsterna stiger återkrävs grundinkomsten i stället via beskattningen.

Det gäller att på något sätt komma ut ur trampkvarnen!

Jag undrar om extraskatt på höga inkomster räcker för att täcka grundinkomst för de som tjänar dåligt. Gissar att det måste fyllas på med extra tilldelning. Finland har ju inte egna pengar längre, men för Sverige med sin självständiga krona är det inga problem (om man inte gör det till ett problem). Här kan liberalerna börja kvida om att det kostar pengar, det blir inflation, ZIMBABWE!!! Då vill jag citera några rader ur ett eget inlägg från maj 2012 med funderingar över vad omläggning till medborgarlön och arbetsgaranti kan innebära:

• Arbetslösa människor kostar redan, i form av A-kassa eller socialbidrag. Det som bland annat händer är att dessa tillskott blir lön. ... Den inflationsdrivande effekten av en sådan omställning torde vara liten. Å andra sidan ökar den sociala tryggheten, vilket är ett värde i sig.

• En del av de här utbetalningarna kommer att gå tillbaka till staten i form av olika typer av skatter och avgifter. Gissningsvis är det lättare att vid behov eliminera pengar som finns lätt tillgängliga i form av datakonton, än pengar som cirkulerar i form av mynt, sedlar och andra värdepapper.

• När oanvända människor och oanvänt kapital börjar arbeta expanderar ekonomin, och det kan krympa riskerna för efterfrågeinflation.

Tillbaka till Finland:

De vanligaste argumenten för grundinkomst hänger ihop med frihet, rättvisa och jämlikhet. I synnerhet Philippe Van Parijs har motiverat grundinkomsten med frihetsargument: grundinkomsten respekterar människors autonomi och uppfattningar om ett gott liv. Den skulle inte placera en livsstil (lönearbetet) ovanom andra och den skulle garantera en verklig möjligheternas jämlikhet för alla (och inte bara för den rikaste befolkningen). Den skulle hjälpa till att definiera människovärdet på andra sätt än bara via personers position på arbetsmarknaden. Hänvisande till Esping Andersens berömda indelning skulle grundinkomsten vara ett stort steg bort från det filantropiska och patriarkala systemet mot en idé om universellt medborgarskap. I stället för förmynderi och kontroll skulle den erbjuda människorna möjligheter.

Det där med makt över det egna livet, ja:

För att det i och med grundinkomsten vore lättare att tacka nej till jobb med dåliga arbetsvillkor skulle grundinkomsten ge också den mest prekära arbetskraften en möjlighet att förbättra sin position på arbetsmarknaden. Samtidigt skulle den öka arbetstagarnas förhandlingsposition i relation till arbetsgivarna. Fackföreningsrörelsen är rädd för att grundinkomsten underlättar en tillväxt av låglönearbete. En ofta föreslagen rätt så låg grundinkomst skulle verkligen kunna tvinga folk att ta emot lågavlönat arbete. Men ju generösare grundinkomsten är, desto mer skulle den fungera i motsatt riktning: när en tillräcklig utkomst i vilket fall som helst vore tryggad, skulle arbetstagarna ha en verklig chans att pressa på arbetsgivarna att erbjuda arbete på bättre villkor. En tillräcklig grundinkomst skulle korrigera arbetsmarknadsparternas förhandlingsposition i en för arbetstagarparten gynnsam riktning.  

Och det är nog här som den stora sprängkraften ligger i tanken om grundinkomst/medborgarlön. Man kan få möjligheter i stället för förmynderi och kontroll även om man bara är en vanlig liten människa! En sträng revolutionär kommer givetvis att skarpt kritisera det mesta i tankarna om grundinkomst, men jag tycker att man kan fundera över vilka öppningar det ger.

Avveckling av en demokrati?

Som bekant är USAmerikanerna så stolta så det är inte riktigt klokt över sin konstitution. Den är ju perfekt (vilket gör att man undrar varför det kommer tillägg till den då och då) och försvaras i alla väder. Eller ...? Här är ett meddelande från en epost-firma i USA som stängt verksamheten, men som inte får tala om varför. Hittade nedanstående på Juan Coles blogg; han gör jämförelser med försöken att tysta kritik som utövades exempelvis av franske kungen på 1700-talet. DN om samma sak.

Vi kan nog utgå från att om inte starka krafter kommer i rörelse så är det mesta av demokratin i USA likviderad snart. Den har väl aldrig varit idealisk, ofta rejält solkig, men under senare år har de icke-idealiska sidorna växt till sig med förskräckande kraft. När jag var ung var negrerna (som man sade då) utestängda från valen på många håll, och nu verkar samma process mot icke-vita och fattiga vara på gång igen. Yttrandefriheten inskränks och även fredliga protester får räkna med våldsamma polisangrepp. Hela befolkningen ses som potentiella förbrytare som måste övervakas med alla medel. Det ser illa ut.

Notera varningen i texten för att ha med USAmerikanska företag att göra! Oj oj oj, vad skall alla amerikafantaster hitta på då?

" ... en avantgardekultur"

I Forskning & Framsteg nr 4/2000 finns en artikel betitlad 'Sverige visar vägen enligt ny världskarta'. Tyvärr är själva kartan för otydlig på hemsidan för att återges men några slutsatser från artikeln (med sin måhända överdrivet positiva rubrik) kan återges.

Det rör sig om något som kallas World Values Survey. Forskare har intervjuat folk i ett sextiotal länder 1981, 1990 och 1996 och ställt frågor om hur människor ser på olika saker i livet. Hur ser "det svenska kynnet ut" enligt dessa intervjuer:

... en stark, näst intill helig betoning av personlig integritet och individuell autonomi tillsammans med starkt förtroende och stor respekt för andra.

Jag känner mig inte helt övertygad, men det kanske beror på att jag har alltför många svenskar i närheten. En del verkar inte särskilt integritetstroende, och med förtroende och respekt kan det vara si och så. Men det kanske kan skyllas på sociala media som understödjer asociala beteenden? Och artikeln säger också att det "svenska" egentligen också kan kallas "nordiskt".

De nordiska länderna ligger i en extremposition på den där kartan som alltså inte går att visa (har den nog på papper, men tidningen torde ligga långt under en massa andra grejor på ett rörigt ställe).

Deras extrema position längst upp till höger visar hur mönsterbildande och långt framme de nordiska länderna är, både i graden av modernisering och i graden av postmodernisering.
De nordiska länderna utgör en avantgardekultur, som har vuxit fram inom den skandinaviska välfärdsmodellen och de nordiska ländernas utveckling mot tjänstesamhällen.
- Det vore helt missvisande att sätta likhetstecken mellan kulturell förändring och "amerikanisering". Om några samhällen är typexempel på nutida kulturella förändringar är det de nordiska länderna och alltså inte USA som många skulle ha trott, menar kulturkartans upphovsmän.

Idag kanske vi inte skulle säga "mönsterbildande" med samma självkänsla, särskilt inte som mäktiga krafter försöker slå sönder det som kan vara just positivt mönster. Men jag tänker att för folk som vill göra politik av sociologiska undersökningar borde det finnas intressanta data att vrida och vända på i den här och andra undersökningar. Förutom "personlig integritet och individuell autonomi" antas vi ju ha "starkt förtroende och stor respekt för andra", och där borde man ju kunna koppla till undersökningar som visar ett stabilt stöd för välfärdssamhället i Sverige. När det nu pågår en utveckling som inskränker och trycker ner så många, och misstänkliggör oss alla, borde det finnas utrymme att bygga motstånd, "bara" man kommer på hur det skall göras!

Hej och hå, kommer någon nykläckt eller äldre politisk grupp våga göra hoppet ut i havet av användbara vetenskapliga data och leta efter godbitarna? 

Ytterligare ett par frågeomgångar har gjorts, 2000 och 2005, och ytterligare en uppges vara på gång. Undrar om Norden fortfarande tillhör "avantgardet"?

Vår beredskap är ... dålig

I alla fall mot vissa saker, enligt Krisinfobloggen:

Vi får ofta in frågor om vår beredskap gällande zombies. Så, hur ser det ut? Har vi en handlingsplan för en zombieapokalyps? Svaret är nej. Vi har ingen plan för att bekämpa zombies. Vi har inga flygblad som informerar om hur man undviker ett zombievirus. Inte heller har vi lager med motorsågar, avsågade hagelgevär eller molotovcocktails redo för distribuering vid ett utbrott. Men vi är förberedda.

Låter detta helt betryggande? Vet myndigheterna verkligen vad de skall ta sig till om det oväntade händer?
Ärligt talat, det är nog somliga högst levande människor som vi bör akta oss för. De döda är så döda som de kan bli och kan knappast förväntas uppföra sig störande. Men det är klart, behövs det resoluta åtgärder mot somliga högst levande människor kan ett lager med hagelgevär och molotovcocktails vara bra att ha.

Recension av Twitter-Calle

Via ett tips på Pirat-Anna Trobergs blogg hittade jag en artikel som diskuterar Carl Bildts twittrande och där man bland annat kan läsa:

Den formulering som bäst beskriver mitt intryck av hans twitterflöde är filmtiteln Eternal sunshine of the spotless mind. Bildt flyger alltid ovanför molnen, i det torra intellektets eviga solsken. Att läsa hans tweets är som att titta in i utrikesministerversionen av ett sådant spotless mind: det är som om hans skalle var täckt av teflon på insidan likaväl som på utsidan. Orepad, möjligen oanvänd; det är inte helt lätt att avgöra. Och ett par gånger om dagen känner detta repfria intellekt ett behov av att meddela sig med världen.

Det var väl fyndigt uttryckt!? "Orepad, möjligen oanvänd ..."

Punkterade moln??

Liknelsen låter ganska märklig: datamolnen är en bubbla som har punkterats. Men vi får väl svälja det. Datamoln har varit en jättegrej ett tag. I stället för att du har dina egna lager av data så skickar du iväg dem någonstans varsomhelst i cyberrymden och plockar ner dem igen vid behov. (Jag tror att det jag skriver nu hamnar i "molnet".) För företag, organisationer och myndigheter är det givetvis en stor grej. I stället för att ha egna dyra uppbackningar av data hyr man in sig i ett företag som har servrar spridda över hela jordklotet (eller stora delar av detsamma åtminstone).

Men det här förutsätter några saker. Den som använder molntjänsten måste vara säker på att data inte försvinner utan alltid är åtkomliga överallt. Det är det första villkoret.

Det andra behandlas i den här artikeln. Den som skickar upp data av mer eller mindre känslig/konfidentiell typ i molnet måste veta att uppgifterna är säkra. Jag vet inte hur Ericsson gör, men antag att man lägger data om nya epokgörande projekt eller stora kontraktsförhandlingar hos ett företag som vidarelagrar någonstans i molnet. Vill Ericsson då att uppgifterna plötsligt läcks ut till konkurrenter?

När en USAmerikansk underrättelseorganisation sopar upp så mycket data som möjligt från elektroniska källor är inte molnet fredat. Det är en obehaglig sanning som borde ha insetts för länge sedan. Så fort moln-euforin kom började jag fundera på hur säkert det där upplägget är, och om man verkligen bör släppa iväg känsliga data i en ogripbar cyberrymd. Avslöjandet om vad NSA sysslar med har sannerligen inte gjort misstankarna svagare, och insikten om det börjar nu bli märkbar på ett känsligt ställe: vikande orderingång hos USA-företag som erbjuder molntjänster. Fast det är frågan om leverantörer utanför USA är så mycket säkrare att lagra hos.

Jag har inte hört att information av affärstyp har läckt - ännu. Däremot har jag sett uppgifter om ett fenomen som man bör förvänta sig när mängder av data samlas: allt fler vill vara med och dela dem. NSA påstår att man är ute efter terrorister, men det finns andra polisorganisationer som vill vara med och titta på vad NSA plockat upp. Påtryckningarna kommer att bli allt hårdare från alla möjliga intressenter att få titta in i registren, helt enkelt för att det är tekniskt möjligt. Då ligger det i sakens natur att det, med eller utan officiellt klartecken från USA:s regering, alla möjliga uppgifter kommer att läcka ut. Staten kan besluta att dess underhuggare i Silicon Valley skall få information om utrikes konkurrenter, gangsters kan muta/hota tjänstemän i organisationen att leverera data om gud vet vad.

Egendom är stöld

"Egendom är stöld." Proudhouns gamla slagord från mitten av 1800-talet målat på ett kopplingsskåp på Pålsundsgatan, Söder, Stockholm. Idén bakom slagordet är äldre. Redan på 1700-talet påpekade Rousseau att den förste som inhägnade ett stycke land och kallade det "sitt" borde ha stoppats. Men så skedde inte, och vi fick egendomsväldet, eller om vi skall säga egendomsägarnas välde.

Pensioner snart och i en fjärran framtid

Observera den lätt förvånade minen hos denna mus! Hen undrar förmodligen hur man idag kan ha den minsta aning om hur den svenska ekonomin ser ut 2022 eller - ännu konstigare - 2034!

Nu börjar det komma konkreta förslag om pensionerna, och ganska fånigt ser det ut. Man skulle ju kunna tro att icke helt obetydliga saker, som verkan av ett alltmer datoriserat och robotiserat samhälle, skulle slå igenom på tänkandet, men så verkar inte fallet.  Att det skett oerhörda produktivitetsstegringar medan befolkningen ökat mycket långsammare tar man inte hänsyn till. Den så kallade försörjningsbördan (läskig term) torde inte vara så tung som påstås från somliga håll. Jag har skrivit om det tidigare. Vi kan köra en repris på ett av diagrammen från det inlägget. De tre övre färglada kurvorna är olika mått på produktivitetens tillväxt i Sverige 1950-2010, den lågt liggande gröna kurvan är befolkningsutvecklingen under samma tid.

Medan produktiviteten ökat ungefär 10 gånger 1950-2010 så har befolkningen ökat ungefär 1,3 gånger. Det är en rejäl skillnad.

Politikerna förefaller i hög grad ännu leva kvar i industrisamhällets epok i stället för att försöka se framtidens möjligheter. Kanske det också går att se bakåt och lära sig en del av hur mer traditionella samhällen fungerade. I en del av dem tog man hand om sina gamla, betraktade dem inte som belastning (vilket man kan misstänka att delar av dagens politikeradel gör). Dessutom torde politikerna leva i "pengarna-är-slut"världen, vilket krånglar till deras tänkande ytterligare.

Och så borde ju frågan omedelbart ställas: hur mycket vet vi om hur ekonomin i landet och samhällets organisering i stort ser ut om tio år? Att spå om hur det blir framåt 2030 tror jag är väldigt svårt - åtminstone om man skall spå rätt. Och därmed blir det väldigt svårt att tala om hur pensionssystemet skall se ut. Det kanske inte finns kvar ens då. Ett positivt alternativ kunde vara att pensioner och en del andra system bytts ut mot medborgarlön. Folk som sköter sig kan få arbeta lite då och då, dessutom.

Nu skall man inte stirra bara på åldersgränser för de närmsta åren, det kan vara missvisande. Titta också på de faktiska ersättningsnivåerna. Om åldrarna inte ändras så mycket, eller kanske inte alls, medan ersättningsnivåerna sänks, blir det ju ändå som en faktiskt höjning av pensionsåldern. Och det torde drabba dem som är mest betjänta av att få gå tidigt och få lite ro för sina slitna kroppar.

På sätt och vis gör det inget om förslag är dåliga - de kan ju ge upphov till bra diskussioner och kanske leda fram till bra förslag!

Stat och innovation

Från Martin Wolf i Financial Times, en recension angående bok som hävdar statens roll vad det gäller innovationer:

The failure to recognise the role of the government in driving innovation may well be the greatest threat to rising prosperity.  

"Regeringens roll" gäller även, eller faktiskt speciellt, i USA.

Om man gör en väldigt grov generalisering så tar staten risken och finansierar en massa forskning och utveckling, detta medan privat-lirarna mer är intresserade av spekulativa transaktioner som inte producerar några nyheter. Vinster privatiseras och förluster socialiseras. När kapitalismen faller in i sina spekulativa perioder har den inte lust att slösa bort några pengar på tråkiga forskare i dyra labb som gnetar år ut och år in med sina påfund - påfund som sedan kanske till och med skall tillverkas för ännu mer omkostnader i fabriker! När man närmar sig en systemgräns kanske dessa tendenser blir ännu mer märkbara. Det som kan förvärra ytterligare är kanske att vid systemkriser så får smartskallarna för sig att "spara" även på forskning och utveckling som betalas av offentliga anslag.

Men, som trogne läsare Martin ungefär påpekade någon gång, kan vi förvänta oss en explosiv utveckling vad det gäller forskning bara ("bara") vi byter till ett bättre system.

Socialt kapital och demokrati

Termen 'socialt kapital' uppfattas ofta som positiv.  Formella och informella nätverk lyfter samhället. Där vi har samhällen med en massa grupper där folk möts och gör saker tillsammans är den ömsesidiga tilliten hög och därmed fungerar samhället bättre än om vi har en massa isolerade individer och grupper som inte gillar varandra. Idealt kan man anta att högt socialt kapital optimerar resurserna medan lågt socialt kapital kommer att leda till så kallad sub-optimering. Det klassiska exemplet är jämförelsen mellan det mer korrupta Syditalien gentemot det mer hederliga Norditalien. Myndigheterna fungerade bättre norrut.

Men det kan finnas problem även med samhällen med stort socialt kapital, vilket framgår av artikeln Bowling for Adolf: How social capital helped to destroy Germany’s first democracy. Författarna hävdar att det fanns ett stort socialt kapital i Tyskland under Weimarrepublikens tid, och att nazisterna kunde utnyttja det för att bygga upp sin styrka. Frimärkssamlare, fotvandrare, krigsveteraner - alla kunde dras in i den nazistiska kretsen bara man fick tag på förtroendeingivande personer i varje grupp. Statistik presenteras som antas visa att ju mer organisering/social kapital det fanns på en ort, desto större möjligheter hade nazisterna att nå ut och växa.

Med den vändningen blir således 'socialt kapital' en neutral term. De förbindelse- och förtroendenät som utgör det sociala kapitalet kan användas för såväl goda som onda syften.

Nazi-schwein?

Weimarrepubliken var en skakig demokrati som gick under trots att det fanns en tysk demokratisk historia ända från sekelskiftet 1900 och tidigare. Kan demokrati införas från den ena dagen till den andra, eller krävs det en längre startsträcka? (Jag bortser här från vad man rimligen kan mena med 'demokrati' utan tar termen för given, vilket naturligtvis är orimligt i en djupare diskussion.) För Sveriges del kan man peka på traditioner som gick tillbaka långt före det demokratiska genombrottet på 1910-talet: sockenstämmorna, folkrörelserna. Det tar tid att bygga upp kunskaper och förtroende, samt inte minst självförtroende hos de som mest tjänar på demokrati.

Jag undrar om händelserna i arabvärlden kan ses i det sammanhanget, om man tar till en lite udda infallsvinkel: att bygga demokrati tar tid, och därför gäller det för anti-demokraterna att klippa till fort om man kan se tendenser till demokrati. Nu är det inte så farligt om dessa tendenser kommer underifrån och någorlunda effektivt kan hållas tillbaka av en diktatorisk regering. Annorlunda är det om regeringen själv börjar ta steg i demokratisk riktning och/eller visar farlig eftergivenhet för folkliga krav, då kan det bli farligt. Demokratibygge tar tid, kupper och invasioner kan genomföras snabbt - därför är tiden ofta på antidemokraternas sida.

För övrigt - med hänvisning till föregående inlägg här på bloggen så kan man ju undra om sanktionerna, hoten och krigshandlingarna mot Iran just syftar till att stärka landets mest antidemokratiska krafter? Verkar ju som Carl Bildt anser det!

Utrikesministern om Iran

Utrikesexcellensen Bildt tillhör inte toppskiktet bland  mina favoriter, men ibland skriver han intressanta saker, som i samband med installationen av Irans nye president:

På sina håll kommer man alldeles säkert att försöka säga att ingenting förändrats för att på det sättet cementera en mer konfrontatorisk hållning till Iran också under dess nyvalda nya president.

Ett rätt remarkabelt exempel på detta var när ett uttalande av Hassan Rouhani som riktade sig mot ockupationen av Palestina feltolkades – dock först av iranska media – och på sina håll omedelbart basunerades ut som att han krävt att Israel skulle förgöras.

Men det försöket tror jag snarast blev en bumerang.

Och till de mindre konstruktiva insatserna just nu hör ju också försök i den amerikanska kongressen att just nu – av alla tillfällen! – pressa fram nya sanktioner.

Med all sannolikhet spelar det snarast de mer fundamentalistiska krafterna i Teheran i händerna.

Det här är ju utskåpningar åt flera håll, inte bara slarvande iranska media. I första hand är det en känga åt de ("på sina håll") ständigt aggressiva israelerna och deras lakejer i USA som ständigt skriker om mer sanktioner och hotar med krig. Och som dessutom inte bara skriker utan utför rena krigshandlingar mot Iran, bör tilläggas.

Det är ju svårt att veta hur det verkligen är när ministrar meddelar sig bloggmässigt med yttervärlden, men låt oss anta att detta är Sveriges officiella utrikespolitik. Det är ju utrikesministern som för ordet, och det kan han knappast göra som privatperson. Man kan undra hur USA/Israelfantasterna i de svenska småpartierna uppfattar det här - men å andra sidan, bryr sig Bildt om vad de tycker? Han kanske dessutom har annan information om vad stormakterna har för planer och anpassar retoriken efter det?

Åtminstone en vettig person

Någon gång tidigt sjuttiotal var jag på Konserthuset i Stockholm. Tror förbandet var Made in Sweden med Jojje Wadenius som frontman och gitarrist. Huvudattraktion var i alla fall Led Zeppelin. De dånade loss så det susade i öronen ett par dagar.

Idag har vi eländet med överåriga rockare från den tiden som vägrar att lägga av. Det ligger en massa pengar i att släpa sig runt på världens scener och spela de gamla låtarna för en publik som är lika mossig som lirarna på scenen. Fast man kan ju tycka att Stones kunde lägga av men ändå ha tillräckligt med kulor kvar för att betala mat och elräkning.

Men det finns undantag. Läste på BBC:s hemsida att Robert Plant från sagda Led Zeppelin vägrar att återförena bandet och dra ut på vägarna igen. Han vill göra nya grejor. Och det låter ju vettigt.

"Aktivitetsbaserat arbete"

Jag tycker inte det här låter så nytt. Möjligen ordvalet, men principerna har ju funnits länge. Men nu har insikterna trängt in även på DN:s redaktion angående ...

... den nya trenden i svenskt arbetsliv.

Ledorden är aktivitetsbaserat arbete och flexibilitet. Personalen ska inte ha fasta skrivbord, utan dra omkring sina hurtsar med pärmar och dokument och slå sig ned där det passar för dagen.

"Aktivitetsbaserat arbete" låter nästan som ett skämt. I alla fall om man antar att "aktivitet" och "arbete" är ord som täcker ungefär samma sak. Ropen på "flexibilitet" är något som plågat arbetande människor under årtionden. Det beror av glidningen i ordets betydelse: i stället för att anpassa arbetet så att det utförs på det mest praktiska sättet även om omständigheterna varierar, har det handlat om människor som utan att fråga ställer upp på vilka knasigheter som helst som kommer uppifrån - även om direktiven är kontraproduktiva. En "flexibel" medarbetare stör inte chefen med kritiska frågor, så är det väl ungefär.

Kontorslandskap i stället för mindre rum är en gammal idé som väl vara bortåt hundra år vid det här laget. "Trälhav" var det trevliga namnet på lokaler med skrivbord i långa rader. Men var och en hade åtminstone en fast plats att gå till. Jag minns inte när vissa företag gick ett steg längre och drog in de fasta platserna, men det var något som kom med persondatorns och "nätets" genombrott. Har för mig att på någon firma hängde möblemanget i taket, och man fick dra ner ett skrivbord efter behov (kan minnas fel där). Det är alltså en process som bör ha pågått i bortåt tjugo år. Eftersom personalen antas dra omkring "hurtsar med pärmar och dokument" har tydligen inte åttiotalets vision av "det papperslösa kontoret" riktigt slagit igenom ännu! - Men nu har trenden även nått DN:s redaktion, vilket orsakar en illa dold ledar-protest.

Jag antar att på en arbetsplats där de arbetande i stor grad är ute och rör på sig, eller mest arbetar hemifrån, kan modellen med att "leta efter skrivbord när du någon gång tittar upp" vara OK. Men inte till ställen där i stort sett alla kommer varje arbetsdag. Man får förutsätta att letandet i sig medför viss tidsspill som ju annars kunde användas till fika, skvaller, eller till och med ordinarie arbete.