Nyårsmeditationer i ett stort (simulerat?) universum

Det här är någonstans långt borta i universum, ett par galaxer på 2,4 miljarder ljusårs avstånd från Jorden. Det uppges på Hubbleteleskopets hemsida att de är på väg att förenas. Det går åtminstone att se i den riktning galaxerna befinner sig om man befinner sig i Norden: de ligger i Karlavagnen. Men för att se dem själva krävs det ett rejält rymdteleskop!

Inte har jag lust med någon översikt över "årets händelser", tycker sådana är rätt tråkiga och mest upprepning av saker man redan vet. Sedd i kosmiska sammanhang är de största händelser på Jorden fullständigt ointressanta antar jag. Finns det någon därute som bryr sig om vad vi håller på med?

Någon ...? - Jag såg för någon vecka sedan funderingar över Universum som en datasimulering. Att vi skulle vara delar av en enorm datakörning. Det lär ju vara svårt att bevisa vare sig för eller emot (och faller därmed inom ramen för närmast religiösa överväganden) men någon tyckte att man kan leta efter felprogrammeringar. Är Universum datorsimulerat kan det finnas fel i programmen. En trött medborgare kan anmärka att vår art av människa (Homo sapiens, den visa människan) inte verkar så bra hopkommen. Men man kan ju tänka sig att arter av vår typ simuleras in i systemet för att få det att lokalt bryta samman då och då, och att felen är helt medvetna. Kan man veta att en handling alltid är fel om man inte vet vad den handlande tänker?

Och i detta sammanhang dyker andra klassiska frågor upp: vem har skapat/hur har uppkomsten skett av datasimuleraren själv? (Alltså: vem har skapat Gud?) Finns det i själva verket en oändlig serie av Universa där man inte vet vad nummer ett kan vara, medan två är en simulering skapad av ettan, och när tvåan blivit tillräckligt avancerad kommer de simulerade varelserna där att skapa trean, som skapar fyran, som skapar femman ... Ja, där har man ju något att fundera över ... och sedan kan man antingen bli tokig eller kosmolog.

Multiversum, en struktur som bara växer och växer, som en fraktal med oändligt många och ständigt och ständigt fler lokala universa? Kan det vara ett alternativ?.

Men storskaliga (för jordiska förhållanden) simuleringar och tester görs redan i våra datasystem. Man kan gräva fram mycket information på olika typer av sociala sajter, i spel på nätet med mängder av deltagare. Ett spel med några tusen deltagare kan ju ses som ett stort sociologiskt experiment. För flera år sedan förvånade jag mig här på bloggen över att vänstern inte intresserade sig för de möjligheterna (och att det mesta av de trötta trasor som skall vara vänster i Sverige idag verkar ha givit upp helt vad vetenskapliga fakta beträffar). Men jag orkar inte förvåna mig längre. Nu sätter jag på en kopp kaffe och vill bara säga

Gott Nytt År

till min lilla trogna läsarskara!

August - inget vidare vad det gällde vänskap

Det var ju meningen att jag inte skulle skriva mer om Strindberg i år, men nu har något (Makterna?) ändå fått mig dithän i alla fall.

Jobbig dj-l i ständig motvind!

Att August var en jobbig dj-l som hade svårt att hålla sams med folk är känt och gärna trampade vänner och välgörare på tårna är känt. Här är ett dagbokscitat från 1908 som kanske förklarar något:

Vänner! De hörde till livets kompromisser! Man kan ju inte vara ensam! Då alla människor äga stridiga intressen, kan man ju inte vara vänner! får inte! Alltid skär det sig på något intresse. Nils Andersson var min trognaste, och jag hans. Kanske mest därför, att vi icke gingo samma bana!

Jaja, livet är en kamp, de flesta är emot en och försöker bestjäla en på vad man gjort, vänner måste man se upp med ...  Den kursiverade meningen är ett senare tillskott i Strindbergs text (han använde dagboken som arbetsmaterial och gick ibland tillbaka och gjorde tillägg). Nils Andersson var stadsnotarie i Lund och sysslade i övrigt med folkmusik, samt vän med Strindberg från 1890-talet. Därmed konkurrerade han väl inte så mycket med August, vilket densamme så småningom själv kom på och gjorde tillägget.

Föregående inlägg i denna serie hittar du här. Citatet kommer från Ockulta dagboken sid. 299, Samlade verk del 59:1

Shoppare som läskiga insekter?

Därför shoppar vi

trots finanskrisen

HANDEL

Professor: ”Som kackerlackor.” 

Shopparna är som kackerlackor - ungefär något i den här stilen alltså:

Jämförelsen mellan kackerlackor och häftigt konsumerande personer som professorn på handelshögskolan gjorde kan verka märklig, men om vi helt rimligt antar att människan är ett grupplevande djur blir det mindre konstigt. Man kunde lika gärna ha jämfört med en flock på tiotusen gnuer, där alla springer åt samma håll samtidigt. Det kan ha med överlevnad att göra, att se till att man inte sticker ut så att elaka rovdjur får syn på en. En nyttig social instinkt som höjer livschanserna.

Men sociala instinkter kan ju gå till överdrift och bli skadliga om många får för sig att uppträda tokigt samtidigt. Och där är ju människan framstående får man tyvärr säga. Ett gäng storskarvar som bokstavligen skiter ihjäl växtligheten på sina boplatser kan ursäktas med klent förstånd (och att de gödslar för framtiden), men den ursäkten passar sämre för människor som bör begripa vad man håller på med. Men i stället för att begripa gör man "som alla andra" och sågar flitigt på den gren vi sitter på.

August - jagade fel fruntimmer?

Titta här fick jag med den billiga gamla humor-klichén "arg tant med brödkavel hotar förskräckt gubbe"!

Det är väl knappast oförtjänt att säga att August Strindberg till och från var en jobbig fan med konstiga idéer och en klar tendens att trampa folk på tårna helt i onödan. Hans syn på "kvinnan" borde orsaka en och annan besvärad suck, exempelvis. Men var låg felet? August var ju inte mer kvinnofiende än att han var gift tre gånger vilket kan verka något förvirrande. Varför släppa fienden in på livet så där, om nu "kvinnan" i allmänhet är fiende?

Kan det vara så att han jagade fel sorts brudar helt enkelt: medel- och överklassbönor med mer eller mindre lyckade kulturella ambitioner men med sämre handlag för livets dagliga frågor? (Och dessutom var tanterna från utländerna Finland, Tyskland och Norge.) Är det inte så att August skulle ha behövt en rejäl svensk husmorstyp med hårda nypor som höll honom hårt i kragen när han fick för sig att virra iväg? Tänk denna scen i det Strindbergska hushållet, med just "rejäl svensk husmorstyp" vid rodret i stället för en virrig teater-apa:

August sitter vid skrivbordet och funderar på nya guldmakeri-försök samt bästa sättet att hänga ut några bekanta i en elak nyckelroman så att de känner sig ordentligt sårade. Då öppnas dörren - eller slås snarare in - och ett fruntimmer med bestämt utseende kliver in.

- Jaså, här sitter du och skriver ... får jag se!

- Nej men ...

- Äsch hit me't ... VAD! Hur tror du att det där guldfjanteriet gör att vi får mat på bordet och tak över huvudet va! Och att skriva elakheter om sina snälla syskon och bekanta, SÅDANT GÖR MAN INTE! Nu får du ta och skriva ordentliga saker som håller hushållet igång!

- Men snälla ...

- Håll mun gubbskrälle! Nu gör du som jag säger! Först skriver du en samling sagor som den snälle Bonnier kan ge ut utan att skämmas, skriv om söta små kaniner och prinsar och prinsessor och sånt som barn tycker om och som alla föräldrar måste köpa. Kaninerna jagas av en elak räv som bättrar sig och blir vegetarian i stället. Och så skriver du en broschyr till förmån för rösträttskvinnornas kampanj, och alla bra argument måste vara med och alla dumma inskränkta gubbar sablas ner så det visslar om'et. 

- Men, men ...

- Inga men, sätt fart, och bli gärna färdig innan du hamnar med huvet före i torrdasset!

- Jaja lilla gumman, det skall ordnas ...

- Tänkte väl det, min lilla rara gubbe! Nu går jag och pysslar med middagen!

Alla likheter med den verklige August Strindberg är rena tillfälligheter. Föregående inslag i denna serie om August var här. Blir det något mer så blir det nog inte förrän nästa år!

Konkurrens för KP?

Jag trodde att det här inlägget skulle var det sista i den lilla serien med utgångspunkt från en broschyr med kritiska synpunkter på Kommunistiska Partiet. Men så kom under helgen ett par kommentarer (återigen från kamrat Anonym) som säger:

KSG:s sida har legat nere sedan den 21 oktober. Oktoberrörelsens likaså. Lika stendöd är Röd Aktion. Hur kan ni spekulera kring dessa tre stendöda hemsidor och kalla det fö den största splittringen inom KP på 30 år? (Till det här inlägget.)

Och detta:

Ksg: konto är inte uppdaterat sedan den 21 oktober. Hela gruppen är stendöd. Skriv om något intressantare. (Till det här inlägget.)

Det här är märkligt eftersom jag inte lagd någon särskild vikt vid utbrytarnas/de uteslutnas aktiviteter på nätet utan varit mer inriktad på diskussion utifrån en broschyr - en broschyr med mycket kritik mot Kommunistiska Partiet KP. En del har jag instämt i, en del inte, i viss mån har jag överlåtit till läsaren att själv bestämma vad som kan vara riktigt. Invändningarna från Anonym som citeras ovan är hur som helst inte relevanta i den här diskussionen, kritiken mot vissa inslag i KP är inte kopplad till i vilken grad kritikerna uppdaterar olika sidor på nätet. Förebråelser om exempelvis ett "kronprinssystem" inom KP är inte beroende av hur ofta kritikern uppdaterar en hemsida. Jag ser Anonyms invändningar ovan som antingen ogenomtänkta eller som försök att avleda debatten åt ett ofarligt håll.

***

Vad som händer bakom kulisserna vet jag inte mycket om, några ideer har jag fått från diskussionstrådar på sajten socialism.nu, men utifrån ser det ut som kritikerna av KP har ett organisationschema enligt ovan:

Oktoberrörelsen är den partibildande organisationen
Röd Aktion är ungdomsrörelsen
Kommunistiska StudieGruppen är studentorganisationen

Sedan kan det tillkomma ytterligare frontorganisationer, men de tre ovan torde utgöra kärnan i ett partibygge. Med tanke på att antalet aktiva/medlemmar ännu torde vara begränsat gör det hela ett (över?-)ambitiöst intryck. Men läget kan ju ändras snabbt, bland annat beroende av hur den internationella kapitalistiska krisen utvecklas.

Frågan är om man från KP skall betrakta det här som konkurrens, eller ett sätt att bli av med stökiga medlemmar som övertar ett politiskt utrymme som KP ändå övergivit? Det kanske känns som en lättnad? Medan vänstern i KP bildar eget kanske KP i sin tur kan vädja till vänstern inom vänsterpartiet och dra till sig nytt folk från det hållet?

Ödelagda jultraditioner?

Medan jag ägnar mig åt julaftonförmiddagens (lustig sammanställning, va: afton/förmiddag!) småpyssel kan den som inte har något annat för sig läsa en upplysande artikel i DN, skriven av en historiekunnig person. Julen var ödelagd redan för länge sedan och gamla fina traditioner bortkastade till förmån för dumma nya påfund får vi veta!

Det är inte utan att man funderar på hur gamla jullekar som ”Myssla sko”, ”Tämja stutar”, ”Torka malt”, ”Spänna kyrka” och ”Markus, vill du ha dask” såg ut när det begav sig!

Och sedan kan man ju undra hur de ser ut i skallen som tycker att när USAmerikanska Disney klipper lite i en gammal film så ödeläggs svenska jultraditioner. Kanske ser de ut så här:

Nej, snart är det dags att sätta kurs mot julbordet. Avslutningsvis vill jag upprepa denna lilla dikt som jag författade för några år sedan, men som ju blir aktuell en gång om året:


Skämtan med herr Nilsson

Här går herr Nilsson med fjärrstyrd blick:
julbordet är i sikte
med Jansson och skinka och inlagd sill,
och därför hans främsta plikt e'
att äta och dricka med måtta och sans
så kroppen inte far ur sin balans -
det räcker med blott en nubbe
för julfrid åt denne gubbe!

God Jul!

Björntjänst - liten språkpredikan

Idag kan man väl nästan skriva vad som helst utan att någon reagerar. Verkar som aktiviteten på nätet av någon anledning är på nedgående för närvarande. Då kör jag en liten språkpredikan.

För en stund sedan fick jag anledning att fundera över ordet "björntjänst". Det användes i ett sammanhang där det var klart att den som skrev ordet inte förstod dess riktiga betydelse. Jämför ordet "syndabock" som också ofta används felaktigt och blandas ihop med "skyldig" eller "ansvarig". Det speciella med syndabocken är ju att denne straffas utan att var skyldig till något ont, men för att andra skall komma undan med sina otäcka synder!

Nå åter till björntjänsten. Den är avsedd till hjälp, men skadar den som skall hjälpas. Enligt Östergrens ‘Nusvensk ordbok’ handlar det om:

… fabeln om björnen som kastade en sten i famnen på den sovande mannen för att driva bort en fluga o. så dödade mannen …”

Bakgrunden är att en kommentator till detta inlägg hos Lindelöf använde ordet "björntjänst" på ett sätt som fick mig att harmset rynka pannan. Om Aftonbladet gör sverigedemokraterna en "björntjänst" genom sin granskning av näthatet skulle det ju betyda att tidningen vill hjälpa sd men oavsiktligt slår ihjäl partiet - och så tror jag nog inte tidningen har tänkt sig det hela!

Från Svenska Akademins Ordbok på nätet har vi detta:

– BJÖRN-TJÄNST ~².[BJÖRN-TJÄNST.ssg 1]
1)[jfr d. bjørnetjeneste; syftar på La Fontaines fabel om björnen som för att drifva bort en fluga från en sofvande mans panna kastade en sten på flugan o. därmed dödade mannen på samma gång som flugan]
tjänst l. hjälp som blir till skada för den som den var afsedd för; otjänst. ARLBERG Tonbildn. 119 (1891). GHT 1894, nr 60 s. 2.Det förefaller, som om hr H:s vänner i stället för att gagna honom, göra honom en björntjänst med denna agitation. VL 1906, nr 35 s. 3.

Jag lovar försöka att inte göra några björntjänster!

FN-oro för Syrien

När sådana här bilder dyker upp i gammelmedia blir man lite undrande ...

... särskilt om de illustrerar en artikel om en FN-rapport om läget i Syrien. Kriget blir alltmer sekteristiskt och våldsamt, grupp ställs mot grupp, landet kan falla i bitar. Om man är misstänksam kan man gissa att FN fått OK från "högre ort" att släppa en utredning där det bland annat sägs:

Utredningsgruppen ser med växande oro på närvaron av utländska krigare i Syrien, många med anknytning till extremistgrupper.

– Detta är farligt, och blir ännu farligare efter kriget när president Assad inte längre har makten och ett regimskifte ska till. Man kan undra varför rebellgrupperna har velat åtföljas av dessa legosoldater – kanske för att dessa har bättre krigstaktik än de själva och vet hur man ska uppnå sina mål. När kriget är slut kommer de inte bara lämna Syrien.

Just det, gudskrigarna kommer inte bara att försvinna. (Notera att de kallas "legosoldater"). De har en vision, och den handlar inte om någon mesig demokrati, eller ens att tacka dem som stått för pengar, utrustning och träning. De är religiösa extremister.

Förmodligen är stödet för dessa legoknektar splittrat inom USA/NATO och staterna på Arabiska halvön. En del är säkert rejält oroade vid det här laget för vad som kan hända med ett islamiststött Syrien, medan andra vill blåsa på med hjälp som tidigare. I det läget, när det gäller att modifiera stödet till den tvivelaktiga oppositionen i Syrien, kan det vara lämpligt att publicera kritiska artiklar illustrerade av skäggiga skrikande galningar som man helst inte vill ha att göra med.

Ryske utrikesministern Lavrov har också påpekat det olämpliga i att dela in terrorister i acceptabla respektive dåliga sådana. Det har han rätt i. Folk som spränger bilbomber i stadskvarter är ytterst sällan acceptabla.

Världsklass?

Vintermörker råder. Mörkret är tydligen besvärande även på utbildningsfronten, hela vägen från första klass upp till högskolenivån. Den här bilden tog jag i morse, innan soluppgången.

I stället för att se till att skolorna generellt är bra jönsar man med skolval, och inte blir kunskaperna (men möjligen betygen) bättre av det. Notera fråga och svar: "Vilken klass ska du gå i?" - "Världsklass!" Men nu är det så att det där förledande ordet "världsklass" har två betydelser, vilket bland annat har påpekats när det handlar om arkitektur och stadsbyggnad. En plats med arkitektur i påstådd "världsklass" kan ju bestå av byggen som är enastående, men det kan lika väl avse byggnader som är av samma trista och utslätade typ som man ser runtom i världen. Och samma sak med undervisning: en svensk skola i "världsklass" kan var högpresterande, men det kan lika gärna avse en skola som på sin höjd orkar med att spotta ut elever med elementära kunskaper i läsning, skrivning, matematik och andra nyttigheter.

När det blir dags att göra upp med den nyliberala politiken i Sverige bör undervisningspolitiken ligga högt på prioritetslistan. Och man kanske skulle kunna tänka sig att en erfaren pedagog vore bättre som skolminister än en avdankad militär?

Något ruttet i Danmark?

Att danskar är konstiga har vi alltid misstänkt. Nu kommer verkligt skakande nyheter från Dagens N. Det är inte bara så att det INTE klipps bort/etniskt rensas disneyfigurer av olämpligt (stereotypt) utseende i filmen från tomteverkstaden - det är faktiskt så dj-t att man inte ens VISAR den filmen i Danmarks TV. Det är verkligen något ruttet i det landet ...!

(Har jag uppfyllt min trams-kvot på den här bloggen för i år? Förresten, har inte den där tomten ett otrevligt stereotypt tomte-utseende som kan vara diskriminerande?)

"Skräck" är bara förnamnet ...

... ja, fy tusan, jag var i panikångestens grepp minst en vecka efter det här. Måste ha varit värsta dagen i mitt liv!

TV

KLICKTOPPEN 2012 - JANUARI

#1 Katastrofen som upprörde en hel värld

TVBilderna på Costa Concordias förlisning satte världen i skräck

Yttrandefrihetens gränser?

Ibland gäller det att ryta till i debatten!

Yttrandefrihet diskuteras dessa dagar. Här är en fråga som jag tycker låter lämplig att diskutera exempelvis på ett filosofi-seminarium:

Om jag inte tycker om vad en annan person säger utan själv säger "håll klaffen", kränker jag då dennes yttrandefrihet, eller är det så att min yttrandefrihet kränks om jag inte får säga "håll klaffen"?

Notera att detta endast är en verbal yttring från min sida, jag understryker inte argumentet med våldsamma medel!

Ärligt talat är jag ganska tveksam inför så kallade yttrandefrihetsfundamentalister. Det logiska slutet för deras argumentation blir väl ett läge där yttrandefriheten är bortsopad.

Taskiga framtidsutsikter

Ännu en stackare med taskiga framtidsutsikter:

Nu är japanen Jiromeon, 115, äldst i världen

 Han var tonåring när Titanic sjönk  Hur blev han så gammal?

Strindberg - elallergiker?

Strindbergsåret närmar sig slutet. Sedan hoppas, antar jag, överheten att gubben håller sig lugn i graven på Norra kyrkogården och inte stör i fortsättningen. Under året har jag haft en oregelbunden serie med inlägg om gamle August ur olika aspekter. Hade tänkt försöka läsa hans samlade verk också rakt igenom, men där måste jag erkänna att jag inte nådde ända fram. Ett antal volymer återstår. Men det kan ju fixas genom att utsträcka Strindbergsåret bort i en obestämd framtid ... Alla år kan bli Strindbergsår!

Strindberg enligt tecknaren Erik Rune. Var han (Strindberg alltså) verkligen känslig för elektricitet, eller bör man kalla honom 'strålgubbe'? 

Nå, hur är det nu med elallergi? Det är en åkomma som somliga anser är väldigt verklig och påfrestande medan andra anser att den inte existerar utan snarare har med psykologi att göra. I Ockulta dagboken skriver Strindberg den 6 juli 1898, när han befann sig i Skåne:

Hade talat mer Herrlin om elektricitet och satt den i det gamla sammanhanget med mina attacker. I dag stodo telefonarbetare och lagade trådarne som gå över mitt tak. Så har alltid hänt förr också när jag börjat sätta elektricitet i sammanhang med mina 'attacker'. Eller betyder det att jag skall ut?

Jo, jag har läst på annat håll i Strindbergs verk (var det Inferno?) att han jagade runt efter elektricitetsapparater i närheten av där han bodde, men då tänkte jag inte åt det här hållet. Men varför inte? Även om man inte använder termen 'allergi' så är väl magnetiska fält omkring elektriska anläggningar inte alltid hälsosamma. Har för mig att lokförare har drabbats på något sätt (minns inte hur) men i den elektrifierade järnvägen har de ju magnetfält omkring sig hela tiden. Fast då har det inte varit attacker, utan smygande förändringar som pågår under årtionden.

Ovanstående citat finns i Ockulta dagboken, tryckta delen sidan 66, band 59:1 av Augusts 'Samlade verk'.

Föregående inlägg i denna serie är det här.

En sorts julkort

Att stoppa pappers-julkort på lådan är väl i sista laget nu. Men kör man med elektronisk hastighet så är det lugnt. Här är en färglagd blyertsteckning, förmodligen från början av detta årtusende, som jag hittade när jag letade efter något annat (det brukar vara så!). Inte vet jag varför jag gjorde den, men den kan ju användas som mitt julkort så här en vecka innan det är dags för tomten. Så nu får det gå ut i världen!

Motivet är som sagt oklart, men kan vi inte tänka oss att det är så här: här sitter en snäll tant och pysslar med stickande av något varmt underplagg som hon tänker skicka som julklapp till sin syster i Påskallavik? Där är det säkert kallt och blåsigt så här års, och det behövs något värmande!

Penningpolitisk dikt

Här står det 1. DALER S.M., alltså en daler silvermynt. Men nog ser det väldigt mycket ut som koppar!

En litet häfte från Ellerströms förlag, med dikter av 1700-talspoeten Jacob Frese, ramlade in i brevlådan igår. Frese var född i Viborg cirka 1690, hamnade i Stockholm när ryssen tog över, och levde som statstjänsteman i Stockholm resten av sitt tidvis sjukliga liv. Han dog 1729 och överlevde alltså Karl XII:s katastrofala tider, inklusive utgivningen av värdelösa så kallade nödmynt, med ungefär ett årtionde. Och dikter i tidens stil skrev han, med framgång dessutom.

Över de avslagna mynttecken

Som av planeters sken i irring mången förs:
Så förde Sverige ock av dessa myntplaneter,
Men vilka, sen de lyst likt sorgliga kometer,
Guld, silver, mässing, järn och stål försvinna hörs.

Tja, begriper man det här? - 'Mynttecknen' är de billiga nödmynt som gjordes under senare delen av Karl XII:s krig för att betala krigsutgifterna. Gör man ett mynt av billig koppar och påstår att det motsvarar ett silvermynt kanske en del människor luras ett tag, men snart upptäcker de flesta att det billiga myntet är billigt och inte har silvrets köpkraft. Det innebär också att "de dåliga pengarna tränger undan de goda", vilket innebär att de som har värdefulla mynt i guld eller silver försöker spara dem så länge det går. Varför skall man byta goda pengar mot dåliga om man inte behöver?

Mynt med pålitligt värde försvinner alltså från marknaderna, och kvar finns de närapå värdelösa nödmynten. Och fortsättningen på detta blir förmodligen inflation, tilltron till penningarnas värde sjunker och samhällets ekonomiska kretslopp skadas. De som drabbas värst är givetvis de som redan är fattiga och lever på marginalen. - Ändlösa krig, pestepidemier, missväxt och ekonomisk kris - det var inte roligt alla dagar under Karl XII:s regim!

Tidigare har jag skrivit om myntförsämring bland annat här. Det inlägget har länkar till några andra bloggposter av historiskt intresse för Sverige, med penningförsämringen i Sverige under Johan III:s tid när ett långdraget krig mot Ryssland skulle finansieras. Johan fuskade också med silvermängden i silvermynten, och följden blev inflation.

Oskarshamn, Köpmangatan, någon gång

Detta vykort borde intressera alla mina läsare i Oskarshamn (har jag några?) extra mycket. Hittade det just dolt i en liten ask i en byrålåda. Något tryckår finns inte, men utgivare är AB Axel Melchiors Bokhandel i Oskarshamn. Motivet är Köpmangatan. Ovanför K-et i Köpman ligger en cykel slarvigt slängd mot kantstenen. Kanske någon som hade väldigt bråttom in på Järnbolaget JB för att få tag på en speciell skruv?

Två personer, av vilka den ena ser ut som en vuxen kvinna, är på väg runt gathörnet. Går de över gatan hamnar de framför något som jag antar är en biograf eftersom det är en neonskylt där som säger 'Saga'. På den här sidan gatan står två kvinnspersoner som möjligen tittar mot fotografen. Bakom stupröret till höger finns en rund skylt för 'Ericssons Elektriska Byrå. Radio.' Vad det står på skyltarna bakom de två kvinnspersonerna går inte att se.

Var detta Oskarshamns affärskvarter? Namnet på gatan tyder ju på det. Notera hur gatan slingrar sig fram. Det antyder att den följer en byggplan från den tiden när det inte fanns några byggplaner, utan gator och hus fick komma som det passade bäst utan att någon först hade dragit raka linjer på ett papper.

Fotografiet verkar vara taget en mulen dag. Det syns inga skuggor efter solsken vad jag kan se. Det finns ingen uppgift om tid när bilden togs, men jag gissar på senast tidigt 1960-tal.

Jag spånar vidare

Här ser det ju välstädat ut, men det kan vara värre

Föregående inlägg handlade om en säsongsbetonad och väderberoende verksamhet: snöröjning i stadsmiljö, där man temporärt kan sätta in handarbete för att underlätta för stadens innevånare. Men om vi funderar vidare på något som rullar året runt och som borde kräva åtminstone några tiotal tjänster bara i Stockholms innerstad så kan vi ta återvinningsstationerna.

Jag spånar vidare här: antag att ett antal personer erhåller medborgarlön, och som motprestation erbjuder sig att passa en återvinningsstation några timmar i veckan. (Strunt i den heliga åttatimmarsdagen!) Definitivt ett samhällsviktigt jobb, och det kommer att bli viktigare vartefter resursbrister gör sig mer märkbara framöver.

Man skulle kunna komplettera med patruller som går runt och samlar återvinnings-grejor hos pensionärer och andra som har svårt att ta sig till stationen. Patrullmedlemmarna skulle naturligtvis ha gott om tid att slå sig ner och språka en stund med pensionärerna - en trivsel- och välbefinnandefråga (samt en koll att allt står bra till). Om man använder en vid definition är allt detta att beteckna som 'arbete'.

Och så passar någon återvinningsstationen permanent åtminstone under dagtid och ser till att allt är snyggt och prydligt där, att behållarna aldrig blir överfulla och att saker inte ligger på marken. (En liten fundering: hur hanteras uteliggare, psykfall och andra som går och plockar på stationerna? - jag vet inte, och de är väl mest ute på nätterna.)

Det här var ett nytt tankeexperiment om vad som kan göras. Jag antar att det finns många, många fler. Och som jag påpekat i tidigare inlägg: finns resurserna så är pengar inget problem.

Bättre snöröjning behövs - kan det ordnas?

Just i skrivande stund låter det nästan som regn utanför fönstret, men snön lär nog ligga kvar ett tag till i Stockholm. Man kan ta snöröjningsproblemen som exempel på vad som kan göras med en smidig politik. Som bekant dundrar större och mindre traktorer fram längs gatorna och kastar upp snövallar. Övergångsställen och busshållplatser kan bli svåra att forcera, inte bara för människor med barnvagnar eller rollatorer, utan de flesta fotgängare och för varutransporter, sophämtning och annat.

Vad göra? Det skulle behövas en kår av röjare som mest flyttar sig till fots och vars uppgift är att skotta genomgångar i vallarna på besvärliga ställen, bekämpa farlig is och göra det mindre riskabelt att gå på gatorna. Jag har bara varit sporadiskt i förorterna, men där verkar det vara ännu värre än i centrala Stockholm vad det gäller snösvängen. Människor som har svårt att röra sig riskerar att isoleras i sina hem, och det är inte bra.

Frågan som den moderne penningteoretikern omedelbart ställer sig är: här har vi ett problem, men finns resurser att angripa det? (Definitionsmässigt struntar teoretikern i pengar eftersom de så att säga fixar sig själv bara någon med behörighet ger order om att skapa ett konto.) Det finns arbetslösa som kan tänkas ta den här typen av arbete, de behöver inte så mycket utrustning och den torde vara lätt att få fram (spadar, kanske spett eller hackor, sand, några fordon) och därmed skulle det hela inte vara ett ekonomiskt problem utan en fråga om att organisera arbetet på ett sätt som är lämpligast för att underlätta för stadens innevånare att ta sig fram utan att fastna i snöhögar! Löne- och materialkostnader debiteras röjningskontot (och senare blir det en fråga om Stockholms kommun skall få det här gratis eller beordras att betala in en summa någonstans).

Med risk för att upprepa mig: först tittar vi på behov och resurser, sedan blir det en fråga om hur ekonomin bakom det hela skall fixas.

Notera datum i kalendern eller nåt!

Inflationsläge och konjunktur

Det här diagrammet kommer från Statistiska Centralbyrån och visar utvecklingen för KPI, Konsumentprisindex, från 2005 och fram till november i år.

Nu är det ju så, vilket jag nog skrivit om tidigare, att prisindex och inflationstal inte bör tas som någon exakt sanning. Inflation är vad man (vem nu det är) bestämmer skall räknas som inflation. Viktiga prisförändringar kan bli osynliga om de inte räknas in i inflationsberäknarnas "varukorg". Själva ordet "varukorg" bör väl medföra vissa frågetecken eftersom väl inte många har en korg när de handlar numera, och mycket av det vi handlar går inte ned i någon korg som man bär på armen. Räknas räntor in i index har de ju ingen fysisk existens alls men kan slå ganska hårt på den totala inflationen.

Men det var bara lite inledande rundsnack. Diagrammet visar åtminstone ungefär åt vilket håll utvecklingen går. Om vi tittar på diagrammet så visar det en inflation på ungefär noll år 2005. Jag är ganska säker på att om man börjat med den här kurvan säg 1995 så hade fler perioder av nollinflation och rena prisfall (deflation) varit synliga. Under 1990-talet, efter att fastighetsbubblan sprack, var priserna tämligen stabila, och ibland sjönk KPI till och med. Den sprickande IT-bubblan bidrog till detta.

Prisförändringar kan ha många orsaker och det behöver inte alltid finnas kriser i bakgrunden, men i diagrammet ovan så verkar den fruktade så kallade dubbeldippen vara klart urskiljbar: efter en tids klang och jubel kom finanskrisen 2008 som slog hårt mot den reala ekonomin och priserna steg inte så fort längre. Sedan kom några års återhämtning, men nu glider det utför igen till nästa fas av krisen. Folk blir nervösa och handlar mindre, kanske försöker minska sina skulder i stället, konsumtionsefterfrågan backar och priserna stoppar upp. Krisen inom elektronikvarubranschen kan ju ses som en illustration på det, med utslagning av stora kedjor och priskrigande.

Nedan är ett diagram som visar läget inom euro-zonen (hittade det här). Det startar också 2005, vilket gör jämförelsen med Sverige lättare. Notera dock att det svenska diagrammet går fram ett par kvartal längre.  Inflationsmålet är 1,9 procent (röda linjen), och man kan notera att frånsett 2007 så har uppfyllelse av målet inte varit något problem. I allmänhet har prisstegringarna legat därunder.

Men priserna i euro-zonen har i alla fall stigit, det har inte varit deflation. Men det kan gå åt det hållet. Här meddelas att detaljhandeln i euro-området sjunkit med 1,8 procent under september/oktober, och att industriproduktionen gått ned med 4 procent. Ökande arbetslöshet, samt osäkerhet för de som har ett arbete, kan sänka efterfrågan och dra ner priserna.

Kort sagt ser det inte ut som om euron varit den väg till lycka och framgång som det hävdades på sina håll för ett tag sedan. Samma gäller väl för hela EU. Där förväntas fördjupad recession. Man kan nog förmoda att den åtstramningspolitik som bedrivs, både inom euro-zonen och länder utanför den som är med i EU, kommer att pressa ekonomierna ytterligare nedåt, möjligen med övergång till ren deflation. Det är nog det sista man borde önska i en period av massarbetslöshet - stöveltrampet hörs redan på gatorna i flera länder.

Det som gynnat Sverige är att vi inte varit lika ohjälpligt totalt insyltade som de stater som övergått till euron. Vi har delar kvar av den egna ekonomin. Men det kan också vara så att vi ligger ganska sent i de globala konjunktursvängningarna. Dagens kris i kontinentala Europa kan bli morgondagens i Sverige.

En allmän slutsats man kan dra är att inflation inte är det mest överhängande hotet just nu. Hotet är arbetslöshet och ödeläggande av samhälleliga resurser. Det borde gå att ordna med en modern penningpolitik.

Inte koreansk, men i rymden i alla fall

Här är ett gammalt frimärke från min gamla samling, från norra Korea och tryckt på ganska dåligt papper om jag minns rätt. Vet inte när det gavs ut, men man kan ju gissa på 1960-talet när det var Sovjet som gällde som framstående rymdnation.

Nu har frimärksutgivaren, Demokratiska Folkrepubliken Korea, visat sin egen tekniska förmåga genom att kliva in i rymdklubben med en egen satellit (de kommer nog att hylla detta med ett frimärke också!). Det är bara att gratulera, och att räcka lång näsa åt gnällmånsarna i "världsopinionen" som påstår sig ana onda avsikter.  Deras klagomål kan ju vara grundade i principen att "genom sig själv känner man andra". Och sydkoreanerna, som också har rymdplaner, är väl sura eftersom de kommit på efterkälken.



Rent generellt kan man tala om ett tekniskt gap som nu ganska snabbt verkar fyllas igen, åtminstone fläckvis. Det nästan fullständiga tekniska övertag som den industrialiserade västvärlden hade för inte så länge sedan vittrar sönder. Och det innebär såväl civila som militära tillämpningar. Tänker de gamla makterna använda långdistansraketer, drönare, datavirus och annan smörja så skall de inte vara för säkra på att inte få betala för det - med ränta. Det är en orolig och otäck värld som ligger framför oss, och till stora delar är det gnällmånsarnas fel. Det är bra att vara smart, men det är inte för bra att vara för smart och bli högmodig på kuppen!

Här finns uppenbarligen nyttiga arbeten!

Det sades nyligen att det offentliga öst ut tre miljarder på så kallade jobbcoacher som knappast fixat några nya jobb. 3 000 000 000 kronor, det är rätt mycket. Tänk om man i stället tagit sig en titt på arbetsplatser med överslimmade organisationer, exempelvis sjukhus med bland annat städning? Att det inte står bra till där har varit känt sedan länge, och det är en ren hälsofara för personal, patienter och besökare. Det behövs mer folk som hjälper till att hålla smuts och bakterier på avstånd!

Det ingår en del material i städning, men jag antar att den stora kostnaden är det mänskliga arbetet. Om konstigheter som jobbcoaching och Fas3 eliminerades skulle man kunna koncentrera sig på underbemannade sektorer som den här i stället och använda fonderna till något samhällsnyttigt och produktivt. Det finns arbetslöshet som beror på brist på lämpliga arbeten, men det finns också arbetslöshet som beror av att lämpliga arbeten inte tillsätts.

Här verkar vi ha ett uppenbart fall.

    
VÅRDSMUTSEN

Foto: LäsarbilderDamm och blodstänk.

Här är smutsigaste sjukhusen i Sverige

Var femte patient klagar på snusket. De får sämst betyg. 

Bättre missilvapen i Syrien?

Jag vet inte om de här uppgifterna är korrekta. Ziad på SyrPer (som jag betraktar med blandade känslor, han är bäst när han inte är rolig) har några gånger förmedlat påståenden att Syrien fått leveranser av den ryska Iskander-missilen. Detta har redan kommit in i Wiki (från en andrahandskälla som jag undrar hur pålitlig den är - det är ett av problemen med Wiki som inte går att komma ifrån).

Hur som haver, om Ryssland verkligen har bestämt sig för att leverera den här moderna missiltypen till Syrien lär insatserna för en eventuell NATO-invasion höjas ytterligare. Med en räckvidd på uppåt 400 kilometer, en hastighet på 2100 meter/sekund, en träffsäkerhet på cirka 7 meter från målet, möjligheter att parera robotförsvar och att ändra kurs snabbt är Iskander ett fruktansvärt snabbt och farligt vapen. Eftersom den är rörlig och körs omkring på lastbilar kan den vara svår att upptäcka, och det verkar inte behöva ta mer än ungefär en kvart för att få iväg den. Eller bara några få minuter om man hunnit göra förberedelser. Och några minuter efter avfyrning kan Iskander slå ner långt bort i Turkiet, i Israel, eller på något fartyg ute i Medelhavet. Den verkar vara svår att värja sig emot. Och NATO har förmodligen svårt att ta stora förluster vid ett eventuellt krig mot Syrien, hemmaopinionerna kan bli besvärliga. Det är väl därför man ännu så länge föredrar att skicka in billig kanonmat i form av asiatiska och afrikanska legoknektar som inte har något emot att bli dödade.

Undrar om de krafter som drog igång oroligheterna i Syrien tänkte så här långt? Kanske de trodde på sin egen propaganda att regeringen var så gott som fallfärdig och utan stöd - men när regeringen sitter kvar, har internationellt stöd, och dess styrkor fortsätter att kämpa blir läget ett annat. I stället för ett sönderfallande och lättkontrollerat Syrien får man en regional militärmakt som är ännu bättre utrustad än tidigare. Om de här uppgifterna stämmer.

Suck ...

Om det är sånt här som gör att folk köper blaskorna ...

Kim Kardashians kattunge har dött

... kan man utan större samvetsbetänkligheter ge upp hoppet om mänskligheten! (Saxat från Aftonlövet bör kanske påpekas, så att man inte känner sig påhoppade hos Excessen!)

Nej f-n, är det sant?

Vakna läsare kanske kommer ihåg mitt föregående inlägg, om en stackars poet i Qatar som diktat fel och dömts till livstids fängelse för det. Man kan ju möjligen ursäkta det med att det finns ställen där man ännu tar poesi på allvar, men jag tror inte det håller. Nu över till andra synpunkter på Qatars roll i världen:

Att somliga har ideer om händelserna i arabvärlden, i synnerhet Libyen och Syrien, som verkar rätt kufiska är känt sedan tidigare. Jag hade dock trott att det skulle finnas en gräns, att man inte skulle hoppa över till så gott som öppna hyllningar av de wahhabitiska diktaturer på Arabiska halvön som stödjer krossandet av de sista sekulära staterna. Men jodå, nyss dök det här upp hos herrar Kildén och Åsman. Min första reaktion var: är det sant!?! Har de drabbats av en elak hackare? - Men jag fruktar att det är sant. (Texter på nätet kan ändras, så jag lägger in så gott som hela originaltexten i "appendix" sist i denna bloggpost.)

Vad har hänt? - Qatar försöker köpa in sig i Gaza genom sina oljefonder men visar sig som väntat totalt passivt när israelerna angriper. Och varför inte:, i praktiken så är ju israeler och arabreaktionärer allierade. Men det är en insikt som inte verkar särskilt närvarande hos bloggarna. Hur man som läget är i Gaza kan kliva ut som Qatar-kramare övergår mitt förstånd, man kan ju få katarr på kuppen!

(Hade tänkte lägga in en rolig bild här, men detta är ju inte så roligt så det får vara. Undrar om gamle Trotskij själv hade uttryckt sig så i h-e korkat?)

Jag har haft ett gammal halvskrivet opublicerat inlägg liggande ett bra tag, men nu verkar det läge att saxa ett avsnitt därifrån:

Det handlar om "bombvänstern", de som som synnerligen högljutt stödde NATO:s och gulfstaternas angrepp på Libyen. Jag har ingen stor koll på bloggarna, men Kildén och Åsman är väl bland de mest framträdande i Sverige. De försökte få det hela till en ny version av spanska inbördeskriget och någon sorts revolution, men det lät snarast desperat. När nu den gamla regeringen störtats är det svårt att hitta något nytt konkret, trovärdigt och positivt att peka på ... så då får man tjata om Syrien i stället och hoppas att folk glömmer.

Alltså: trotskister som hamnar på fel sida. Det finns sådana som verkligen har lyckats göra karriär på fel sida. Av en slump fick jag syn på artikeln Trotskyites for Romney som pekar på några sådana exemplar i USA. Inte många, men inflytelserika.

Jag skulle tro att det här med ultravänster som sadlar om och blir sin spegelbild är ett mindre problem i Sverige. Kildén och Åsman kommer aldrig att bli kallade som utrikespolitiska rådgivare till Bildt. Men i några länder i västeuropa, samt i de anglo-saxiska länderna, förefaller saken vara värre, med glödande yngre revolutionärer som sadlar om och blir glödande äldre reaktionärer. - Kan det på något sätt ha att göra med att folkrörelsetraditionerna är starkare i Skandinavien? Om det finns traditioner av långvarigt, brett och folkligt förankrat politiskt arbete - till skillnad mot plötsligt uppflammande och försvinnande rörelser - kanske det skapas en stämning där extrema hopp från höger till vänster och tvärtom inte sker så ofta. Det finns en grundläggande stabilitet som gör sådana kliv mindre vanliga - det är en hypotes från min sida. Att det svenska exemplet med Nils Flyg, som började som radikal vänsterman men så småningom gled över mot nazismen, uppmärksammades så mycket berodde just av att det var ett ovanligt fall.

Appendix (klipp från Kildén & Åsmans blogg)


Länge har jag funderat över den ”Diktaturvänster” som mässar om att beviset för att rebellerna i Syrien är ”köpta av imperialismen” är att de får ekonomiskt stöd från det lilla emiratet Qatar.

I Konflikt berättas samtidigt att Qatar`s oljemiljarder flödat över också till Gaza och hjälpt strandremsans utsatta och plågade palestinska befolkning med investeringar i bostäder, sjukhus, fiske, skolor och infrastruktur. Emiren av Qatar har dessutom besökt Gaza – och Hamas långt före Morsi. Den lilla oljediktaturen tycks vara dessa palestiniers viktigaste ekonomiska hjälpare och emiren hyllas med porträtt

Ska vi då dra slutsatsen att Hamas är i sold hos USA-imperialismen?

Eller Mahmoud Abbas, Den palestinska ”myndighetens” symbol som låter sin säkerhetspolis utbildas i Jordanien av USA:s instruktörer?

Knappast. Jovisst.

Diktaturvänstern har det svårt vare sig den ruvar hos Folket i Bild/Kulturfront eller Flamman. Dags att komma med en klassanalys och inse att upproret i Syrien är en resning av det arbetande folket mot sina utsugare.

Qatariska vårvindar? - Nej, för tusan!

Bland alla röster som har krävt poetens frisläppande citeras Bashar Jaafari, den syriske FN-ambassadören, som kritiserar Qatar för det hårda straffet.

Vad handlar detta om? - Se en förmodligen ganska lite uppmärksammad kulturartikel i Aftonlövet om en poet i Qatar som dömts till livstids fängelse i hemlig rättegång för en dikt som hyllar den så kallade jasminrevolutionen i Tunisien. Diktaren heter Mohammed Ibn al-Dheeb al-Ajami. Han anklagas för att ha förolämpat Qatars härskare och för att ha uppmanat folk att störta regimen. Härskaren heter Hamad bin Khalifa Al Thani, som på annat håll anklagas för att vara såväl tjockis som pedofil. Detta kan vara skvaller, men Hamad-figuren spelar en ful internationell roll som verkligen inte handlar om att stödja folkliga demokratiska rörelser. Att den "arabiska vår" som är så omtyckt på sina håll (även om begreppet är ganska tveksamt) backas upp med pengar och vapen av Qatars härskare som sannerligen inte är demokrat på hemmaplan borde väl få en och annan att fundera. När folk i Egypten och Tunisien försöker slå tillbaka mot islamisterna lär de i alla fall inte få mycket hjälp från Qatar och övriga diktaturer på Arabiska halvön. Snarare tvärtom, eftersom det är just sur islamism som diktaturerna försöker sprida. De lyckades slå sönder Libyen, förhoppningsvis går de på pumpen i Syrien.

Artikeln nämner att Qatar kontrollerar den tidigare så populära TV-kanalen al-Jazira. Den föreföll spela en progressiv roll när folkmassorna började röra på sig i Egypten och Tunisien, men har väl nu förfallit till propaganda-organ för de reaktionärer som försöker utplåna de sista någorlunda sekulära arabstaterna. Att al-Jazira inte nämnt fallet med den livstidsdömde diktaren i sina arabiska nyheter är knappast en tillfällighet. Tystnaden beror helt säkert inte av att man tror att poesi inte skulle vara något som intresserar folk i gemen - poesi lär vara stort i arabvärlden, poeter tas på allvar - utan att man helst inte vill skylta med att sådant här händer.

Skulle man kunna tänka sig att De Aderton i Svenska Akademin skickar en protest till Qatar och påtalar det olämpliga i hur man behandlar kritiska diktare?

" ... på väg in i medeltidens mörka natt ..."

Det här är ett citat från Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren, där han i sin tur citerar en studiecirkeltidning kallad Satir och Allvar. Den gjordes av IOGT:are i Holmsund utanför Umeå. Julbetraktelsen 1933 är dyster:

Det tjugonde århundradet är på väg in i medeltidens mörka natt, med dess intolerans, förtryck och vidskepelse, ja även häxbålen, medeltidens kännemärke, ha vi i vår tid motsvarighet till. Vad vi möter i dessa dagar av rashat, förtryck och förkvävande av all fri andes forskning och möjlighet att göra sin stämma hörd, vad är det annat än mörk medeltid. 

Och i Berlin 1933 hade Gunnar Ekelöf diktat:

Mördarnas tid är kommen. I hatskogen växer
Vapenskaft åt alla som saknar ödet,
Spjut åt alla som vill spetsa världen.
Föraktets tid är kommen. I skenhjärtat flyter
Olja åt alla blixtar gift åt alla
Förstenade viljor
Struparnas tid är kommen.  I skränskogen rasslar
Förkolnade liar åt alla störtande ådror,
Förbrännelse åt alla kroppars lögner
Och själars hån ...

Är det så mycket bättre idag, åttio år senare, i det tjugoförsta århundradet? Ja, och nej. Vem kan väl tvivla på att hat och hån är gift som tränger sig in överallt? Och att den fred som somliga trodde sig se växa fram vid det Kalla krigets slut i själva verket blev inledningen till en ny period av hycklande våld? Ändå tror jag ännu så länge att läget var dystrare 1933, för att inte tala om 1940-1941. Men vi har inte sett slutet ännu. Kanske vi aldrig får se det.

Förlustdelning (?)

Jag hade ett tidigare inlägg om hur folk hänger med huvudet på grund av dåliga framtidsutsikter, bland annat exemplifierat av hur metall på SSAB i Luleå gått med på lönesänkningar. I det läget stod motsvarande fack i Oxelösund emot, men nu har tydligen motståndet brutits genom en sorts kringgående rörelse.

Fackklubben på SSAB i Oxelösund har nu kommit överens med företaget om en form för krisavtal. Det blir individuella avtal som var och en kan säga ja eller nej till.

Det blir nästan roligt om det inte var så tråkigt:

I går skrev Dagens Arbete att facket på SSAB begärt lokal förhandling med företaget. De såg uppmaningen att skriva på individuella krisavtal som ett brott mot kollektivavtalet. Klubben hade ju sagt nej under ett medlemsmöte i förra veckan. Skälet till att säga nej då var att det inte fanns en garanti för att lönesänkningen skulle betalas tillbaka till medlemmarna när det går bättre för företaget. Emil Carlsson berättar att den nya överenskommelsen inte heller innehåller någon garanti för återbetalning. Men "det finns en möjlighet" att få tillbaka pengarna genom vinstdelningssystemet, om tiderna vänder.

När facket biter till så känns det! 

Tja, de stålarna lär man få titta i stjärnorna efter, misstänker jag. Jag har alltid varit skeptisk till vinstdelningssystem - de innebär förmodligen oftast småsmulor i goda tider men stenhårda krav på "förlustdelning" när det är dåliga tider. Och hur många metallare på SSAB vågar säga nej till sämre villkor om det kan medföra att de hamnar på listan över folk som åker ut först nästa gång det blir tal om personalminskningar?

Dom kanske ...

... slänger bananskal på golvet hemma också?

KP - "Säg mig vem du umgås med ...

... så ska jag säga dig vem du är!" Här är sista inlägget (tror/hoppas jag) som inspirerats av nedanstående broschyr som väl bör vara en så kallad kioskvältare vid det här laget (föregående inlägg i denna serie är bokstavligen föregående inlägg på denna blogg!):

Nog dags att satsa på däck för vinterunderlag och halka!

Över till utrikesnyheterna. Hur är det med umgänget som nämns i rubriken? Författaren, som ännu var KP-ansluten när han skrev detta, hävdar att:

... sedan flera år kan vi [i KP] nu inte skiljas från de gammelsovjetiska revisionisterna i SKP eller andra prosovjetiska reformister som in i det sista hyllade Gorbatjov, Glasnost och Perestrojka.

Det sätt på vilket partiets ledning skiftat läger över årens lopp, verkar till stor del vara något som hänt över medlemmarnas huvuden. Man kallar sig visserligen fortfarande för "antirevisionister" när det passar, men få vet ens vad det betyder. Hur många medlemmar har till exempel kännedom om det faktum att partiet under flera års tid sökt medlemskap i en internationell sammanslutning för de tidigare sovjettrogna revisionistpartierna?

SKP är alltså Sveriges Kommunistiska Parti, en liten grupp som verkar vara mycket lik KP. En skillnad tycks dock vara att SKP ingår i en internationell sammanslutning som nämns ovan som inte vill släppa in KP, International Meeting of Communist and Workers' Parties. Jag tittade efter på nätet och fann att man nyligen hållit årsmöte i Beirut, i en blandning av stora och små partier av olika karaktär. Somliga är stora i sina hemländer (till och med regerande som i Kina och Vietnam). Här har vi ett antal partier av mer eller mindre trist sovjet-typ, några har hyfsat lokalt förtroende, och det är uppenbarligen något som åtminstone KP:are av äldre årgång känner sig dragna till.

En del av dessa partier är raka motsatsen till kommunister, nämligen rå-kapitalister. Ingen av dem är, vad jag vet, inblandad i regelrätta uppror. Vad det gäller Indien så är det tvärtom två partier som aktivt bekämpar upproren i landet som är medlemmar. Det 'marxistiska' kommunistpartiet CPM kan nog göra skäl för skällsordet 'socialfascister' som man behandlat folk i Västbengalen. Det är liknande i Nepal.  'De förenade marxist-leninisterna' CPN-UML i Nepal stödde inte det långa folkkriget mot den kungliga diktaturen, det var nog snarare tvärtom.

Kanske skulle ta en separat diskussion om politiska symboler någon gång? Hur signalerar man på ett bra sätt 'arbetarparti' idag, när man inte ser så mycket av kugghjul, hammare och skäror i praktiskt arbete?

Med Nepal och Indien har vi för övrigt det intressanta förhållandet att upproren som leds av maoister inte har uppmärksammats av KP förrän ganska sent, och på ett tvekande sätt. Det beror nog av att upproren även riktas mot partier som KP umgås med internationellt. I Nepal har det maoistiska partiet splittrats sedan en fraktion sålt ut vad man uppnått under tio års folkkrig, men KP:s internationelle sekreterare har i Proletären förklarat att han inte vill ta ställning mellan utförsäljarna och de som vill fortsätta den folkliga kampen. Det är klart att man bör vara försiktig i sina omdömen, men det finns gränser för försiktigheten också! Enligt broschyren är linjen denna:

Idag omfamnar partiet främst "revisionistiska" och reformistiska krafter runt om i världen medan man medvetet väljer att inte skriva om eller upprätta stöd och kontakt med revolutionärer, befrielserörelser osv.

Och vidare:

... fokus har ändrats från stöd till väpnad kamp mot imperialismen, som förs av vänsterorienterade rörelser, till förmån för fredliga massrörelser och reformister som enbart är inriktade på parlamentariska medel.

Vad de ledande KP-arna känner sig dragna till är partier och rörelser som uppträder parlamentariskt, inklusive Hugo Chávez och hans socialism för 21:a århundradet. Jag har sett kritik mot Chávez från maoistiskt håll som gått helt överstyr, där det verkar som om de skulle stödja att hans regering störtades och ersattes av ... vadå, kan man fråga?

Det är otvivelaktigt så att den nuvarande regeringen i Venezuela har en bred folkrörelse bakom sig, och det gäller för andra regeringar i Latinamerika också. Samtidigt finns det massor av problem kvar som imperialisterna och lokala quislingar försöker utnyttja till egen fördel, men varför uppträda som hejaklack för dem? Jag tycker det känns som en sorts repris från sjuttio- och åttiotalen när en del maoister var så sura på Sovjet att de halkade över i USA-lägret i stället. Är man marxist, eller för all del maoist också, så föredrar man fredlig politik så långt det går. Vad är det för fel i att vinna val? - Inget alls, felen uppstår när valförhoppningarna fuskas bort med dåligt handlag, bedrägeri och korruption! Blir det våldsamheter så får motståndarna visa sitt rätta ansikte genom att börja. - Vad det gäller Syrien och kampen mot försöken att avveckla den sista sekulära arabstaten ser jag ingen anledning att kritisera KP:s inställning. Någon maoist (minns inte vem) har hävt ur sig att det är likgilitig vem som styr Syrien, men det tvivlar jag på att syrierna själva håller med om.

Sammanfattningsvis: de krafter som KP främst umgås utrikes med verkar inte vara de mest revolutionära. Och det kan stämma med en bild där partiet själv blir mer och mer reformistiskt.

Sista frågan: varför lägger jag ner tid på det här? Men för den verklige nörden som vill gå till djupet med saker och ting skulle jag kunna föreslå boken Sovjetunionen idag. Kritik av KPML(r):s pro-sovjetiska politik. Utgiven av Kommunistiska Arbetarförlaget i Stockholm 1984, och är något så originellt som en albansk-inspirerad kritik av r-arna!

Ingen propaganda för socialismen?

Det här får bli näst sista inlägget (tror jag) som har som inspiration broschyren vars framsida ser ut så här:

Senast föregående inlägg här 

En märklig sak i broschyren är påståendet att KP:s ledning tagit beslut om att inte propagera för socialism i Proletären. Och det kanske är så. Det skulle passa in i bilden av KP som på väg att bli ett allmänvänster-parti med inte mer än reformistiska ambitioner.

Själv har jag vid några tillfällen från denna blogg-plattform försökt hävda att den tekniska utvecklingen  ger oss allt starkare möjligheter att byta samhällssystem (se den här bloggposten), men har vi sett något sådant i Proletären? - Jag minns bara att det för bortåt ett årtionde sedan var en kille som fick skriva på baksidan av tidningen och där med hjälp av hänvisningar till McDonalds datasystem ville påvisa att socialismen är möjlig. Jag tyckte det var bra och intressant, men någon uppföljning har vi inte sett.

Kan det vara så att man anser att det är hopplöst att göra propaganda för en av grundbultarna i den politiska teori som grundlades av Marx och Engels, och att det är en uppgivenhet som delas av större delen av de filurer som kallar sig vänster? - I Aftonlövet uppmanade Katrine Kielos häromdagen det gamla arbetarpartiet att förstå att det är en ny våg på gång i den industriella revolutionen, och att den kommer att få återverkningar som svenska politiker inte verkar vara beredda på. Hur många ropande röster i öknen behövs innan det blir till en samlad stämma som hörs?