Fel saker kastas

Jag har inte haft något vidare koll på nyhetsflödet idag (heller) men jag tycker att det är en jäkla konstig idé att folk skall behöva springa ut på gatorna och slåss vartenda år just på min födelsedag. Om de nödvändigtvis skall kasta någonting så räcker det väl med slängkyssar? Stenar och andra hårda föremål är klart olämpliga och kan faktiskt orsaka kroppsskador!

Hoppa av i tid!

Sälj, sälj, medan tid ännu är tid! Domedagen är nära!

Ja, det är ju inte för att göra reklam för det här företaget som jag kopierat in annonsen här (den finns i DN:s ekonomibilaga idag). Däremot tycker jag den är ett tecken i tiden. Nu står den jättestora krisen för dörren - och några ser den som en god affärsmöjlighet!

Undrar hur det går för alla småkids som under de senaste åren blivit itutade konstiga idéer om "entreprenörskap" och som i stora skaror svarat "ja" på enkäter om de vill bli företagare? Och vad säger Maud "skrikan" Olofsson, hon som tycker att alla skall ha F-skattesedel?

Krugman om krisen

I en kommentar till ett tidigare inlägg påpekade en av mina läsare att exempelvis Paul Krugman hade förutsagt att det skulle bli kris och att usla bolån skulle vara den utlösande faktorn. Han skriver i en färsk krönika i New York Times om det där med kriser igen. Kan vara värt att läsa, det är inga konstigheter men vissa saker förtjänar att repeteras. Som att det är trevligare att tala om att allt går bra än att det ser ut att gå åt helsicke, och att det skenbart lyckade avvecklandet av kriserna i slutet av 1990-talet gav en falsk känsla av trygghet. Det ekonomiska systemet såg att att köra ut över branten men klarade sig, och då fick folk för sig att faran var över.

Det där sista får mig att tänka på den falska känslan av trygghet som rådde under en tid i Sverige efter Andra världskriget, när många fick för sig att arbetslöshet var något som tillhörde det förflutna. För nu visste man hur sådant kunde klaras av. Socialdemokraterna kunde rida högt på den känslan länge. Idag är detta historia.

Men åter till Krugman. När det tycktes gå rasande bra för USA:s ekonomi för inte så länge sedan var det ingen som ville lyssna på varningar att den var som ett stort pyramidspel. (Ponzi scheme tycks vara den lokala termen för detta därborta, efter en påhittig italiensk svindlare.) Att man hade lyckats klara de närmast föregående kriserna gav en känsla av att toppgubbar som Alan Greenspan hade allt under kontroll. De svängde sina magiska spön och så skingrades eventuella krismoln. Men det som hände var att de förhållanden som orsakade den nuvarande krisen kunde växa fram i skymundan och det var många som inte ville se symptomen ens när de verkligen började bli synliga.

Vad händer när den här krisen börjar ebba ut? Krugman antar att samma gamla gäng av svindlare kommer ut på banan igen och börjar larma om att de skall få köra sina geschäft igen, utan att hindras av några dumma regleringar. Därför ber han den tillträdande Obamaregeringen om att genomdriva reformer på finansområdet. Man kan undra - det är knappast några ivriga reformvänner som Obama hittills har knutit till sin administration. Men som inte mer än liberal ekonom (och det anses väl väldigt radikalt av många i USA) kan Krugman inte göra så mycket mer än att vädja om reformer. De lär knappast nå fram till de förhållanden som orsakar kriserna, utan snarare fungera som stötdämpare för de värsta smällarna och plåster på såren.

Själv undrar jag om inte dessa jättelika krispaket som nu körs ut Jorden runt kan vara grunden till nästa kris? Kan inte sätta fingret på den svaga punkten med säkerhet, men om staterna tömmer sina resurser nu (exempelvis genom våldsam upplåning och skattesänkningar) vad finns det kvar att göra nästa gång?

Min nästan antika adventsstake

Den här adventsstaken lägger jag ut på nätet med speciell hälsning till en läsare i Emmaboda - hallå Nicke, så här ser min ljusramp ut! Egentligen skulle jag ju inte ha tänt den förrän på söndag, men jag kunde inte hålla mig. Och nu väntar vi bara på tomten ... !

Är det något speciellt med själva ljusstaken då? - Jodå, åldern! Det är en tidig variant, minst 55 år gammal, och stommen är gjord av trä! Man kan väl nästan kalla den för antikvitet?

Ecuador med atombomber?

Den skarpsynte bloggarkollegan Lasse har upptäckt samma sak som som jag med höjda ögonbryn noterade i pappers-DN i morse. Nämligen att Lisa Bjurwald på ledarsidan påstod att Ryssland var i färd med kärnvapenprogram i samarbete med Venezuela och Ecuador. (På bilden: Bjurwald, inte Lasse. I någon tidigare bloggpost som jag nu inte hittar igen har jag för mig att jag noterade att Bjurwald har konstiga stirrande ögon, och det håller jag nog fast vid. Stoppar man i sig några konstiga saker vid redaktionsmötena i Mariebergsskrapan?)

Nu lär det hela vara raderat i elektroniska upplagan, men pdf-upplagan är oförändrad och så här ser det ut:

RYSSLANDS PRESIDENT Dmitrij Medvedev är på handskakningsturné i Latinamerika och anländer i dag till Kuba för ett möte om bland annat olja med den kommunistiske statschefen Raúl Castro.

I går eftermiddag skrev Medvedev och president Hugo Chávez under ett avtal, där Ryssland förbinder sig att hjälpa Venezuela att utveckla ett kärnvapenprogram. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, på besök i Quito, meddelade samtidigt att Ryssland är intresserat av att utöka sitt kärnvapensamarbete med Ecuador.

Ryssland storsatsar alltså på energiallianser – men militärt samarbete står också på agendan. På måndag äger en marinövning mellan Ryssland och Venezuela rum i Karibien. Några timmar efter att Ryssland lade fram övningsförslaget för Caracas, ställde Washington in den så kallade ”123-uppgörelsen” med Moskva. Avtalet hade döpts efter ett avsnitt i den amerikanska atomenergilagen och syftade till att bereda
vägen för ett utvidgat rysk-amerikanskt utbyte av kärnvapenteknologi.

USA KOMMER ATT hålla ögonen på marinövningen, trots att de utåt sett behandlar
den ryska närvaron som något av ett skämt. ”Åtföljs de av bogserbåtar den här gången också eller?”, frågade en talesman för amerikanska UD. Rysslands 250 meter
långa, kärnvapenbestyckade kryssare Peter den store räknas som ett av världens
mest kraftfulla fartyg. Risken finns att skrattet fastnar i halsen när övningen inleds. Om inte annat för att de ryska militäraktiviteterna inte verkar begränsas till havet. I går rapporterade västerländska korrespondenter att ryska bombplan genskjutits av amerikanska stridflygplan över Norra ishavet, nära Alaskas kust, i en isande repris av kalla kriget.

Var det kanske det här vicepresidentkandidaten Sarah Palin menade med sin berömda groda, då hon hävdade att hon kunde se Ryssland från sin hemstat Alaska…

Man kan väl undra hur det där med kärnvapen slank med? Var det medvetet? Undrar om det inte snarare var på det undermedvetna planet - att "vapen" omedelbart måste hakas på "kärn" när det handlar om stater som DN:s ledarredaktion inte gillar trots att man egentligen inte tänkt på saken? För hade Bjurwald tänkt sig för hade hon ju inte skrivit det där. Då hade det ju blivit en hellöjlig lögn. Att Ecuador skulle vara ute efter att skaffa sig atombomber verkar löjligt. De vill bli av med USA-basen i Manta, och det skall väl vara fixat nästa år.

Att några ryska militärplan skulle orsaka en "isande repris av det kalla kriget" verkar också löjligt. Lika löjligt som att hävda att USA-truppers närvaro i Kaukasus skulle vara harmlöst och helt naturligt. Ja, man kan väl undra vad DN:s ledaravdelning stoppar i sig innan de författar en del av sina krior?

Den lille pojken Wolodarski skall visst bli någon sorts politisk redaktör på DN. En rolig kommentar (inte för honom och Hans Bergström kanske) finns här.

Maskinen som kan återskapa mammutar

Det här skall vara maskinen som kan återskapa mammutar (en anknytning till det här tidigare inlägget). Jag tycker den ser liten ut. Även ett litet mammut-barn (det heter kalv, kanske?) måste väl ha ganska svårt att ta sig ur det där lilla hålet på framsidan? Man kanske får börja med den där arten av dvärgmammutar som fanns på Wrangels land, norr om östra Sibirien, för bara några tusen år sedan?

Finansiell härdsmälta - akademisk kris

"Den finansiella härdsmältan är en akademisk kris också" skriver en professor i internationellt bankväsende.

Denne professor skåpar ut i stort sett alla kollegor, och det gör han förmodligen rätt i.

What we have witnessed in recent months is not only the fracturing of the world’s financial system but the discrediting of an academic discipline. There are some 4000 university finance professors worldwide, thousands of finance research papers are published each year, and yet there have been few if any warnings from the academic community of the incendiary potential of global financial markets. Is it too harsh to conclude that despite the considerable academic resources that go into finance research our understanding of the behaviour of financial mar-kets is no greater than it was in 1929/33 or indeed 1720?

År 1720 som hänvisas till inträffade "Stora Söderhavsbubblan", den första stora finans- och spekulationskraschen.

Nå, det är alltså ett helt forskarsamfund som i stort sett misslyckats med att förutse den nuvarande krisen (man har förutsett den i efterhand kan man väl vitsa till det) men som vi vet har ekonomerna ändå inte varit buskablyga av sig. De har sjungit marknadens lov och själva naturligtvis varit denna marknads främsta och ofelbara uttolkare. Varningar och klagomål har naturligtvis inte varit intressanta, folk i gemen är ju bara "särintressen" som gnäller.

Jag tar mig friheten att åter citerar Lukasevangeliet, 20 kapitlet. Här ger Jesus "de skriftlärda" en känga, och den kan vi väl utvidga till de personer som är lärda i nationalekonomien och stuckit sina förnäma näsor i vädret

45. Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:
46. »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i
fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna
sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid
gästabuden --
47. detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»

Jahapp, då är det bara att hoppas att dessa falska skriftlärda får sin rättvisa dom snart. För jag tror inte att de där 4000 professorerna är dumma i huvudet, men de vet vilka intressen de tjänar. Och de är sannerligen inte "änkor och faderlösa", om vi skall tala bibliskt, eller "de som arbetar och äro betungade".

Slabba? Slafsa?

Jag har funderat en del på hur äldre arbetare och arbeterskor egentligen uppfattar Mona Sahlin. Nu tänkar jag på människor som idag är nära eller över pensionsåldern och där det stora stödet för socialdemokratin fanns tidigare. De var unga under rekordåren, röstade socialdemokratiskt och tyckte väl att ledarna i parti och fack verkade rätt schyssta. Men idag?

Aftonlövet skriver om en "hemlig" undersökning som påstås visa att män över sextiofem inte tycker att Mona är så bra. Och allmänt går det bakåt för SAP.

Förslag: låt oss tänka oss tillbaka till den tid när de här missnöjda var unga och mitt i livet, hur skulle man på den tiden ha karakteriserat en person som Mona Sahlin? Jag undrar om inte många hade avfärdat henne som en slabba eller slafsa med hänvisning till hennes levnadsstil och uppträdande i stort. Hade en sådan person släppts upp på ens halvhöga positioner i Erlanders administration? - Jag tvivlar. Hon stämmer knappast på definitionen av "den skötsamme arbetaren".

Dessutom tycker jag det är djävligt dumt av V att försöka bedriva någon sorts förhandlingar med slabb- och slafsledningen för SAP.

Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog tror att partiets nedgång främst kan förklaras av den ekonomiska krisen, men också av att s-v-mp inte lyckats forma ett regeringsalternativ.

– Under finansiell oro och ekonomisk kris i världen då är det två personer som framträtt; statsministern och finansministern. Och de har än så länge inte hittat på några ekonomiska äventyrligheter. Det belönas och vi som är i opposition kan inte agera, säger hon.

Ulvskog räknar med att det är en kortsiktig reaktion, någon slags reflex att i en kris stödja de som styr landet.

Men hon är även självkritisk.

– Vi har själva bidragit till att skapa en bild av att vi inte kan forma ett klart regeringsalternativ, under en finansiell kris. Det skapar säkert irritation hos väljarna.

Det här verkar ju korkat - en kris borde vara mums för oppositionen, man borde ha varit förberedd redan innan krisen bröt ut, man borde ha kommit med krav på skarpa åtgärder på ett tidigt stadium ... nu har det pladdrats om "budgettak". Vem har respekt för folk som håller på på det sättet? Oppositionen får faktiskt betalt, en jäkla massa partistöd, för att sköta sitt jobb men man slösar bara bort skattepengarna på trams. Har partierna ingen egen politik får de försöka sig på att sälja partiledarens personlighet. Men vem vill köpa en slabba?

Funderingar runt Skanskas varsel

Dagens Nyheter skriver idag om byggkrisen som gjort att Skanska lagt ett stort varsel. (Skanska, förresten, det låter fånigt - Skånska borde det ju vara.) Krisen har slagit till oväntat snabbt och oväntat brett. Det fungerar inte längre att svenska byggnadsarbetare drar över till Norge, för där är det också stopp. Normalt brukar byggandet ligga ett halvår senare i konjunkturcykeln, men nu verkar alla bromsar slå till samtidigt.

Byggnadsarbetarförbundet kräver åtgärder så att man inte upprepar situationen från 90-talet. Jag minns lite hur det var, eller påstods vara, på den tiden. Först var det en vansinnig högkonjunktur när nyexaminerade från yrkesskolor kunde komma ut på byggen och få jättehöga löner direkt. Sedan rasade alltihop i den ökända fastighetskrisen och årskullar av byggnadsarbetare försvann för att aldrig återkomma. Kommer samma situation att upprepas?

Det finns mycket, väldigt mycket, som kan göras. Som bekant har bostadsmarknaden ersatts av fjäskande för spekulanter, men det kunde man nu göra slut på genom rejält byggande av hyresrätter så att spekulanterna lär sig att inte göra om det där. DN skriver:

BEHOVET AV BOENDE finns, inte minst med tanke på att stora ungdomskullar är redo att fl ytta hemifrån. Men behov och efterfrågan är inte samma sak i otrygga tider. Det krävs framtidstro för att driva byggandet och det saknas nu. Byggbranschens problem är samhällets

Det finns stora behov av reparationer, underhåll, upprustningar. Det finns jobb som hänger ihop med infrastrukturen, järnvägar, spårvägar, kraftnät exempelvis. Finns resurser i form av realistiska planer, arbetskraft, utrustning och mark kan jobben påbörjas.

Det minst intressanta när man diskuterar resurser är pengar - pengar finns alltid. Problem utvecklas eller avvecklas beroende av hur man hanterar dem. Låter man efterfrågan, alltså betalningsförmåga, vara enda kriteriet för bostadsbyggande kommer vi verkligen att få ett bostadsproblem framöver i Sverige, något som kanske kan jämföras med det elände som fanns i Stockholm en gång i tiden. En del vill ha ett nytt miljonprogram vilket kan vara intressant. Man bör då studera även de negativa aspekterna av det gamla miljonprogrammet. Jag menar inte bara förorter som inte alltid blev så kul, utan att en del folk plockade ut orimligt mycket för egen del av de stora investeringssummorna. Byggmästare och byggmaterialtillverkare blev väl inte direkt missgynnade när det gällde att ställa ut saftiga fakturor? Och var byggfacket helt oskyldigt i det avseendet?

Jag fastnade vid en del detaljer i artikeln som kanske verkar perifera men ändå är av intresse.

Högt på Skanskas önskelista står renovering av miljonprogrammets fastigheter. Infrastruktursatsningar välkomnas också, men ger inte arbete åt samma personer som nu riskerar att bli av med jobbet.

Och

Bostadsbyggandet är ryggraden i byggbranschens sysselsättning. Satsningar på infrastruktur ger inte lika många jobb per krona eftersom det går åt mindre personal. Dagens byggnadsarbetare är dessutom inte utbytbara. Husbyggare och anläggningsarbetare kan olika saker.

En del av de varslade är kontorsanställda som kanske aldrig har sysslat med byggande, men hade denna bristande utbytbarhet också gällt för en äldre generation av byggnadsarbetare? Det här är ju inget generellt exempel, men min far som var plåtslagare torde ha klarat av de flesta sysslor på ett bygge: förutom sitt eget jobb ("med hammare, plåtsax och tång" för att citera en gammal sång av Ruben Nilson) kunde han mura, gjuta, timra, snickra och förmodligen en del andra saker också. Han arbetade bland annat på Södersjukhuset här i Stockholm.

Nu kan ju dagens arbetare inte börja sin utbildning genom att redan i tolvårsåldern följa med fadern till bygget och därmed bygga en enorm yrkeskunskap, men kan det vara så att man är för snävt inriktade på en gren av yrket? - Jag vet inte. När vi hade en stor varvsindustri i Sverige lyckades man på ganska kort tid omskola alla möjliga sorters människor till svetsare som svetsade ihop tankfartyg i serieproduktion. Är det omöjligt att göra något liknande idag?

Bara tre rubriker

Först:

Halten växthusgaser i atmosfären når ny rekordnivå


Sedan:

Snabbare försurning av världshaven


Och till sist:

Svenska fondsparare gynnar Kinas kolkraft

Dessa rubriker kommer från ett utskick med nyheter från Naturvårdsverket. På något sätt tycker jag de hänger ihop.

Georgienkriget igen

"Det kan dröja innan Georgien och Ukraina kan bli NATO-medlemmar" sades det nyss på radion. Man kan undra om mer sansade medlemmar av NATO någonsin vill ha med dessa stater, och i synnerhet Georgien.

Enligt reportage i New York Times har ännu mer indikationer kommit fram om att det var Georgien som började det "olympiska" kriget. Georgiens förre ambassadör i Moskva vittnade inför ett parlamentsutskott i Tblisi om att han redan i april hade fått information om att man skulle inleda angrepp för att återerövra Sydossetien och Abkhasien. USA kände till det hela. Lägger man ihop detta med andra observationer av folk som var i närheten när skjutandet börjar så är den georgiska positionen som oskyldigt offer tvivelaktig.

Man kan dra några slutsater av detta, som att Sverige bör hålla NATO på avstånd och att svenska regeringens hävdande att det var Ryssland som angrep var "förhastad" (om man vill uttrycka det snällt, man kan ju också uttala en betydligt strängare dom över Carl Bildts utrikespolitik och använda termer som "dumt" och "farligt").

Sedan kan man ju undra hur mycket ryssarna kände till i förväg? De bör ha haft en hyfsat god bild av var de georgiska styrkorna höll till och vilka planer som fanns. Bedrivit underrättelseverksamhet (spioneri) helt enkelt. Var de förberedda kunde de helt enkelt vänta tills angreppet kom, låta georgierna bomba och rycka fram så pass mycket att det skulle vara klart vem som angrep - och sedan slå tillbaka med full kraft.

Väder för hjärtsnörp?

Då har det fallit en del snö, ganska blöt och tung. Folk med spadar griper sig an med att röja. Är det inte då som antalet hjärtinfarkter ökar? Folk med lite klent hjärta rusar ut för att gripa sig an med nederbörden, skotta rent uppfarter, avlägsna drivorna framför brevlådor och soptunnor etc. ... och så säger det pang när den överansträngda kroppen inte orkar längre!

Men var bara lugn. Det ligger inte någon stackare med blårött förvridet ansikte och ojämn andning någonstans på gatan i närheten av denna skyffel. Det står bara en figur bakom kameran och tänker att "jädrans, i morgon kommer det nog att bli träningsvärk av det här".

Internet ute i rymden

För drygt ett år sedan skrev jag ett litet inlägg betitlat Rymden full av satelliter. Det har ju inte blivit färre satelliter sedan dess, Kina har skjutit upp en astronaut, Indien skickar en farkost till Månen och hela teknikutvecklingen skenar iväg.

Jag tänkte på det där gamla inlägget när jag nu läser om att 'Interplanetary internet' passes first test . (Not) Man har börjat få en sorts internetförbindelser att fungera däruppe i rymden också, långt från Jorden och under andra villkor, men utan att det skall behöva sitta människor och styra dataflödet från ett ställe till ett annat när det gäller landare och farkoster som kretsar runt andra himlakroppar.

Vad betyder det här då? Jag är inte tekniskt kunnig, men jag kan ju gissa. I första steget kanske inte så mycket händer, men på sikt att nätet blir allt bredare och tätare. Med allt fler datorer anslutna, på Jorden och ute i rymden, blir mängden av data som skickas runt snart obegripligt stor men kanske inte omöjlig att hantera. Nätet i sig blir nära nog oförstörbart - även om en en del komponenter kraschar (servrar går sönder, fiberkablar klipps av, satelliter slutar fungera) kommer det inte att spela någon större roll eftersom trafiken kan gå över ett otal förbindelser. Det är som i en stad med tusen gator: blir det stopp på fem finns 995 kvar. Och någonstans i detta nät finns de tekniska möjligheterna till en global planering av våra resurser.

(Not. I den artikeln finns länk till något som visar sig vara ett samiskt projekt med användning av ny informationsteknologi.)

Orättvisorna kommer att sticka i ögonen

Om jag vore sociolog eller filosof skulle jag verkligen hålla ögonen på när, var och hur vissa saker skrivs och beskrivs i tidningarna. Det ger viktiga anvisningar om hur tänkandet i samhället ändras. Tänkande svävar inte fritt i luften, det har mycket att göra med hur relationerna mellan människorna i samhället utvecklas och förändras. Och därmed är vi inne på sociologi och filosofi. Jag funderade på det när jag läste den här artikeln i Dagens Nyheter.

Det är en artikel på ekonomisidorna vars rubrik är ett citat från etikprofessorn Carl-Henrik Grenholm: Orättvisorna kommer att sticka i ögonen. På ekonomisidorna alltså, inte hos kulturen eller debatt- eller ledaravdelningen.

Varsel för vissa och miljonlöner för andra. Pensionsfonder som går dåligt, medan bankdirektörerna har skaffat sig pensioner på hundratals miljoner.

Vad sker med ett samhälle där skillnaderna mellan medborgarna blir så stora?

Carl-Henric Grenholm är professor i etik på Uppsala universitet. Han menar att klyftorna blir mer uppenbara i en lågkonjunktur.

- Nu kommer många att få det sämre ställt. Då kommer de här orättvisorna att sticka i ögonen på folk, säger han.

När klyftorna blir för stora, strider det mot rättvisan, menar Carl-Henric Grenholm.

- Välfärden måste vara lika fördelad eftersom alla människor har lika värde. Vi behöver en viss nivå av välfärd för att må bra, såsom hälsa, ett hem, kläder, viss utbildning och att ha semester ibland.

Vad menas med etik? Ibland pratas det om "etik och moral" som om det vore två olika saker, men det är i själva verket samma sak, fast etik är grekiska och moral latin. De har ingen exakt ursprunglig betydelse annat än ungefär "så som man gör". I förlängningen blir det ändå så att ett etiskt riktigt handlande är något som enligt den allmänna meningen inte uppfattas som skadligt. Man behöver inte vara särskilt inne i filosofin för att förstå att debatterna om vad som kan vara skadligt och olämpligt (och därmed "oetiskt") kan bli hur långa och förvirrade som helst. Vad som är etiskt riktigt måste fastställas i någon form av överenskommelse i varje samhälle. Det kan vara oskrivna regler, det kan gå hela vägen till lagstiftning. Men det kommer att finnas sådana etiska regler, och de kommer att ändras då och då.

För en tid sidan kunde man ha tänkt sig en artikel eller essä i DN:s kulturavdelning med det här innehållet, men det hade varit mindre troligt hos ekonomin. Jag skrev igår om ett (i och för sig taffligt) försök att spela upp en "social" kapitalism på debattsidan, men även sådan inslag är värdefulla för att se hur vindarna blåser. Det som var socialt acceptabelt och önskvärt för några år sedan är inte lika i ropet idag, och synpunkter som då ansågs vara helt ute knackar åter på dörren. Den utvecklingen lär fortsätta.

Under en period dominerar tanken att stora klyftor är önskvärda och rättvisa, under en annan trycks den tillbaka av andra idéer. Det kanske är så att när de positiva ekonomiska kurvorna pekar uppåt kommer väldigt många människor att godta stora skillnader när de själva får det bättre, även om de själva inte hamnar på toppen av inkomstligan. När indikatorerna rasar upptäcker de att det inte är lika roligt längre. Man kan peka på stora inkomstskillnader som ekonomiskt farliga (de vrider till hela samhällsekonomin på ett farligt sätt, jag brukar argumentera på det sättet) men den som inte är lagd åt nationalekonomi kan ju helt enkelt säga att det är "orättvist". Eller kanske "oetiskt".

Grenholm diskuterar chefernas löner (vilket man väl i vissa fall kanske snarare skulle kalla "bolagsplundring", lön har det inte mycket med att göra):

När styrelserna väljer toppchefer resonerar de ofta så att höga löner är en förutsättning för att kunna behålla de bästa cheferna. Men detta är fel synsätt, menar Carl-Henric Grenholm.

- Då förutsätter man att människan bara drivs av sitt eget ekonomiska intresse. Men de flesta människor arbetar för att utveckla sig själva och för att de vill göra en insats för samhället. Det borde ju också vara drivkraften i finansbranschen - att göra något bra för att samhället ska fungera.

Ser man hög lön som människans motor, leder det till att fel personer rekryteras till chefsposterna, menar Carl-Henric Grenholm.

Då riskerar man att få chefer som spekulerar kortsiktigt för att göra egna ekonomiska vinster.

- Vi skulle i stället behöva ledare som har ett bredare samhällsperspektiv, som är försiktigare och som tänker mer långsiktigt,

Det där har man vetat rätt länge: om bonusar, optioner och liknande blir företagsledningens riktmärken i stället för vad företaget verkligen skall syssla med kan resultatet bli ganska konstigt. Dock: jag tror inte att predikningar om "etik och moral" ensamma kommer att skapa en bättre situation i samhället och det vore intressant att veta vad Grenholm menar med "bredare samhällsperspektiv".

Och varför skall man behöva vräka ut pengar på toppchefer? Det är ju inte många av dem som kan sticka iväg utrikes och få bättre betalt än här hemma - snarare är det nog tvärtom. Vem vill ha en svensk direktör som pratar lite halvtaskig engelska och är helt borta om han inte har sitt svenska kompisnät som hjälper honom?

Klassresa

Förr talade man om ståndscirkulation. Då hade vi de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder. I allmänhet stannade folk kvar i det stånd de råkade födas in i, men det kunde ju hända att en begåvad bondpojke studerade sig upp till präst kanske, eller att en flitig borgare som tjänade konungen kunde bli adlad. Å andra sidan kunde en adlig ätt komma på obestånd, så det var lite rörelse av folk i samhället i alla fall.

Numera talas det om "klassresa", och begreppet verkar rätt enkelspårigt. Men det har nog sin bakgrund i den enorma standardförbättringen vad det gäller ekonomi och kultur som skett under 1900-talet. Från fattiga jordbrukar- och arbetarhem har många människor kunnat avancera till något som de inbillat sig vara medelklass. En och annan har kommit ännu längre och faktiskt kommit upp till överklassen. Det har sett ut som om det bara handlat om att folk fått det bättre och nästan ingen som som var flitig skulle behöva riskera att få det sämre och halka utför i samhället.

Men det kan ju gå åt andra hållet också, särskilt i ett samhälle där de sociala skyddsnäten (vare sig det handlar om offentliga försäkringar eller privata sociala nät) fungerar dåligt eller inte alls. Roger Mörtvik från TCO skriver om USA och deras "dröm" som ligger illa till. Den så kallade medelklassen därborta (som väl till stor del består av arbetare) har slagits ut av ekonomiska kriser, utflyttning av företag, krossade fackföreningar och annat elände. Jag tolkar det som att "klassresan" inte har avslutats där, men att det snarast är en cirkulation i samhället där huvudriktningen just nu går neråt. Det är väldigt många människor som drabbas och som inte kan räkna sig till "medelklassen" längre. Till för några årtionden sedan kunde barnen räkna med att få det bättre än föräldrarna. Nu blir det allt osäkrare. Detta är arvet efter Bushåren som Obama måste ta hand om, annars klarar han nog inte att dra folk till vallokalerna lika bra nästa gång. De unga som entusiasmerades och röstade på Obama vill nog inte bli dragna vid näsan av politiska fraser utan innehåll.

Samtidigt är ju det där med att folk misslyckas och går under en naturlig del av den ultraliberala modellen i sin mest vulgärdarwinistiska tappning - den som slås ut i konkurrensen förtjänar väl att slås ut - så jag undrar vad Obama och hans vänner vill/kan göra egentligen? Kan de möjligen åtminstone hämta lite inspiration från exempelvis de kristligt-sociala partierna i Europa? Eller - möjligen, möjligen - till och med titta efter vad de nordiska länderna haft för sig?

"Änkans gåva" och de rika knösarna

När jag läste en debattartikel av en Stefan Persson och en Laurent Leksell i DN idag kom jag att tänka på den bibliska berättelsen från Lukasevangeliet. Förr i tiden brukade den kallas "änkans skärv" men i den nya bibelöversättningen har det blivit "änkans gåva". Jesus var i templet i Jerusalem och gjorde en iakttagelse:

Änkans gåva
Han tittade upp och såg hur de rika lade sina gåvor i tempelkistan. Men han såg också en fattig änka lägga ner två kopparslantar, och då sade han: "Sannerligen, den där fattiga änkan gav mer än alla de andra. De tog av sitt överflöd och lade det bland gåvorna, men hon gav i sin fattigdom allt vad hon hade att leva på." (Luk. 21:1-4)

Herrar Persson & Leksell har förmodligen börjat känna ett visst kallt drag om öronen. Det är inte lika kul som tidigare att kamma in allt större vinster när finanskrisen sätter in och det även från borgerligt håll muttras om "girighet". Inledningen till deras artikel borde egentligen torpedera resten. Fundera på vad det här betyder:

Sverige är det enda landet i EU förutom Slovakien som inte erbjuder någon möjlighet till skatteavdrag för oegennyttiga gåvor.

Avdrag? För oegennyttiga gåvor? Detta är sannerligen inte den fattiga änkan som talar, det är skrymtarna som ställer sig mitt i templet och skall visa upp sin helighet och få betalt för det. Detta är sannerligen egennytta så det skriker om det! Kan det möjligen finnas något samband mellan företagens trixande för att betala så lite skatt som möjligt och de behov som de här herrarna påstår skall finnas och som de oegennyttiga företagen skall bidra till att lindra? Vill de vara oegennyttiga betalar bolagen skatt helt enkelt. Enda nackdelen med det är att de inte kan ge oegennyttiga gåvor och sedan sätta upp en skylt och tala om att "titta här, här har just vi gett en oegennyttig gåva! (... som är avdragsgill, så egentligen betalar vi ingenting, dumsnut) så tänk så fina människor vi är, det håller ni väl med om, va!".

(Förresten, i en bibel tryckt på 1800-talet men med en mycket äldre översättning till svenska kallas berättelsen "Enkans offer":

Och han såg till, aftandes på, huru de rike lade sina gåfwor uti offerkistona. Så fick han ock se ena fattiga enko, som lade der twå skärfwar in. Och han sade: Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga enkan lade mer in, än alle de andre; Ty de hafwa alle inlagt, till Guds offer, af det dem till öfwerlopps är; men hon hafwer, af sin fattigdom, inlagt allt det hon ägde.

Det är sådana här inslag i Bibeln som gör att den kan vara lite "knepig" ur vissa synvinklar. Likaväl som högern och överklassen har sin Bibel kan vänstern och underklassen ha sin. När Jesus accepterade företagare som syndat krävdes det att de vill bättra sig, inte att de utförde någon oegennyttig handling och sedan fortsatte att plundra folk som vanligt.)

En värld av möjligheter

Tryck på taggen "planekonomi" under det här inlägget så kommer du till ett antal tidigare epistlar av mig där jag på olika sätt berör ämnet.

Idag skriver Erik Wijk i Aftonlövet om just planekonomi. Det är en hel del intressanta synpunkter. Kanske de verkar radikala idag, om några år kan de vara standard. Men typiskt nog är de enda kommentarerna hittills av liberal-mupp-karaktär. Rubriken är: En värld av möjligheter. Det är just det jag själv försökt puffa för. Wijken skriver:

Modern datakapacitet och internet skulle göra en planerad produktion och konsumtion långt mer effektiv, flexibel och individtillvänd än någonsin kapitalismen. Marknadssamhällets paradargument är med lite eftertanke dess svagaste sidor.

Javisst, det är logiskt och det är nödvändigt för att ta hand om planetens resurser på ett vettigt sätt för flertalet människor. Möjligheterna finns, de är inte lätta att förverkliga, men de finns:

Att bygga upp ett system där varje enskild brukares önskemål finkalibreras med alla produktionsenheters och transportslags kapacitet är fullt möjligt och samtidigt en utmaning att utvecklas för alla datorkunniga. Tillväxtfanatikerna kan lugnas genom visionen att datorkraften ska spridas till alla samhällslager i jordens alla hörn och där stimulera all sköns kreativitet. Risken för skenande resursförbrukning är ändå liten, eftersom tekniken som behövs är fysiskt småttig, medan de besparingar av material och energi som möjliggörs när förnuft och behov ersätter överutbud och spekulation är enorma. Att miljöhänsyn, hushållning och rättvisa blir grundbultar är ett uppdrag för politiker och medborgare. En blandning av förbud, beskattning och upplysning blir styrmedel grundade i demokratiska beslut.

Men vem skall genomföra det här? Vem skall gå in på den politiska arenan och förespråka den stora kombinationen av demokrati, datologi och ekologi? - Det vete fan. Visserligen finns det folk som faktiskt till och med har betalt för arbeta med sådant här, men de är väl mer intresserade av att slingra sig in i Sahlins regering än att driva framtidsfrågor.

Effektiviteten och flexibiliteten är inte längre ett argument för kapitalismen. Data- och nätverkskraften skulle rätt programmerade vara helt överlägsna instrument. Kreativiteten, medborgarandan och ansvarstagandet skulle frigöras på by- och planetnivå.

Hur långt och fort vi ska gå? Tja, låt oss bestämma det tillsammans efterhand. Men vi kan väl börja – nu!

Ja du Erik, det är intressant det du skriver. Det kan diskuteras och vidareutvecklas. Men jag misstänker att det massiva stöd du borde få från vänsternissarna snarare blir en ointresserad gäspning. Eller att man kurar ihop sig ett ett hörn och med olustig min deklarerar att man hellre pysslar med hbtq.

Något gott ur något ont?

Kan något gott komma ur något ont? Nu har Riksdagen sagt ja till Lissabonfördraget och även socialdemokraternas ledamöter har gjort det. Dagens Arbete skriver om en enkät inom Skogs- och Träfacket.

LO:s och socialdemokraternas linje i dagens historiska omröstning i riksdagen saknar stöd i Skogs- och Träfackets högsta ledning. Skjut upp beslutet, tycker en överväldigande majoritet. Det visar en enkät bland ledamöterna i förbundets förbundsfullmäktige.

...

Det nya förslaget till konstitution är inte perfekt, men bättre än nuvarande. Det är socialdemokraternas hållning. LO:s ledning säger detsamma.

Den här hållningen oroar många i fackföreningsrörelsen, också i Skogs- och Träfacket. Tre av 45 som besvarade enkäten sa ja till LO:s och socialdemokraternas linje.

Resten av fullmäktigemedlemmarna vill ha bordläggning tills facket får garantier om kollektivavtalet och strejkrätten. Eller så säger de blankt nej till fördraget. Det är fler som gör det än som tycker att riksdagen ska köpa konstitutionen och nuvarande osäkerhet kring kollektivavtalet.

Nu vet vi vad SAP- och LO-ledningen tycker om det.

På sin blogg ger Birger Schlaug en sträng värdering av Miljöpartiets uppträdande:

Miljöpartiet, som under alla år varit det mest EU-kritiska partiet, valde från partiledningens sida att inte säga ett ord om Lissabonfördraget under hela den tid när man verkligen kunde väcka opinionen och därmed påverkat socialdemokraterna att åtminstone skjuta på beslutet.

Vilket man ju kunde gjort med tanke på att Irland redan sagt nej.

Miljöpartiets partiledning valde att tiga av den enda anledning att den hårda kritik som man nu sista veckan orkar leverera skulle kunnat påverka den medlemsomröstning man haft. Alla vet nämligen att det EU som mp-ledningen talade för inför medlemsomröstningen är just ett EU med Lissabonsfördrag.

Ja, vi har alltså å ena sidan ledningar för partier och organisationer, å andra sidan stora grupper av medlemmar - och faktiskt en stor del av det svenska folket. Vi har frågan om vad demokrati betyder. Vilka hänsyn skall man ta som riksdagsledamot, vad är viktigast för ens uppträdande och röstande? Är det någon slags övergripande intressen man skall företräda, intressen som är så knepiga att gemene man inte kan begripa dem och att man därför kan rösta emot opinionerna utan att få dåligt samvete? Eller är exempelvis de LO-medlemmar som sitter i Riksdagen förpliktigade att ta hänsyn till medlemmarnas synpunkter?

Om man är anhängare av tesen om "övergripande intressen" som står högre än väljarnas synpunkter kan man fråga varför det behövs några val? Då kan väl "intresset" själv utse sina företrädare och rösta på sig själv?

Den folkpartistiske ledamoten och tillika varvsarbetarena Königsson vägrade för femtio år sedan att gå mot sina arbetskamraters intressen när Riksdagen röstade om den allmänna tjänstepensionen. Om en folkpartist kunde göra det, varför inte socialdemokrater? Hur många av de LO-medlemmar som sitter i Riksdagen arbetar i produktion eller andra yrken utanför fackförbundskontoren förresten?

När vi nu har en ond situation som bara kan jaga fram förakt mot "politiker". Miljöpartiets ledare saboterar EU-motståndet för att jaga ministerposter, socialdemokrater röstar mot partiets kärnstyrkor. Möjligheten för Alliansen att vinna nästa val ökar för varje gång något sådant här händer. Varför skall folk rösta på SAP när man gör så här? Eller rösta på Vänsterpartiet som vill in i en regering som för den här sortens politik?

Miljöpartiet har spelat ut sin roll som positiv kraft, det var länge sedan de bedagade ombudsmännen i SAP/LO var positiva, och man kan bara hoppas på att det kommer ordentliga reaktioner. Helst så starka reaktioner att mängder av Riksdagsledamöter och partiledare blir bortplockade från sina positioner och ersätts av folk som vet varifrån de fått sina mandat. Då kan något dåligt vändas till något gott. Men om det där gänget får fortsätta finns det anledning att vara bekymrad över demokratins framtid.

Att jobba för ... vem då?

Dagens Nyheters jobb-bilaga har en artikel som handlar om en motorverkstad hos Scania i Södertälje som blivit mönsterverkstad. Den har blivit så framgångsrik att andra kommer dit och tittar, och chefen åker iväg och håller föredrag om framgångarna och ger arvodena som hjälp till gatubarn i Brasilien. Slutsatserna av detta är intressanta:

– Ju bättre motorer vi bygger, desto fler blir intresserade av att lyssna på mig och det genererar mer medel till barnen i São Paulo. Det är en mycket starkare drivkraft för medarbetarna än att tjäna pengar till aktieägarna. Att vi bygger nästa motor bra får nu ännu större betydelse.

Paradoxen är att aktieägarna också kommer att tjäna mer pengar för att de gör sitt jobb med ännu mer passion och drivkraft.

Här kan man göra ett par observationer.

Folk verkar inte fungera efter den snävt egoistiska modellen "sköt dej själv och skit i andra". Det vet vi ju visserligen redan, men under några årtionden har psykopater med andra värderingar fått breda ut sig trots att de förmodligen bara företräder en liten störd minoritet. Intressant nog kan man ta stöd hos Adam Smith i det här sammanhanget, nämligen i hans stora moralfilosofiska verk (om "moral sentiments") som inte höjer den hänsynslösa egoismens fana utan faktiskt talar om att vi kan känna deltagande för andra människor i deras lidanden.

Undrar vad som hände med drivkraften om aktieägarna försvann ur bilden helt eller aktieägarskapet radikalt definieras om så att det är samhällsnyttan som blir avgörande i stället för privatnyttan när det gäller stora investeringar?

Det finns en del glidningar bort från "det är bara aktievärdet som gäller" till något nyare som kallas "creative capitalism" (som jag faktiskt inte vet så mycket om - ännu). Möjligen kan denna skapande kapitalism vara en moderniserad variant av den välgörenhet som stormrika industrimagnater kunde ägna sig åt för hundra år sedan, men det kan också vara ett tecken på att något mer djupgående händer i samhället: den produktiva basen påverkar tänkandet i överbyggnaden, och under den processen kommer det extrema hävdandet av aktieägarna att bli omodernt och faktiskt oetiskt. (Jo jag vet att en del människor tycker att "aktieägarna är ju vi alla" eftersom det finns en jäkla massa fonder, men "vi alla" har inte mycket att säga till i det sammanhanget, exempelvis när kursfall utlöser diverse krispaket på olika företag.)

I något gammalt avsnitt av science fiction-kult-TV-serien Star Trek lär någon ha sagt att "här arbetar vi för äran, inte för pengar". Det låter rätt bra, även om jag också skulle vilja citera Bibeln som påpekar att "arbetaren är värd sin lön".

Vilken enorm drivkraft skulle det bli om "vi alla" kunde säga att "här arbetar vi för oss alla" (mot rimlig betalning)! Det är klart att mångmiljonpensions- och jättebonusfigurerna skulle ryka all världens väg i en sådan process, men de tillhör förmodligen inte "vi alla" och omfattas därmed inte av vår kärlek till mänskligheten (i alla fall inte så länge de är "corporate fat cats"). Egentligen tror jag inte att ett sådant samhälle behöver ligga så långt borta, men de politiker vi har idag sitter fortfarande i stor utsträckning fast i industrikapitalismen, så från det hållet tror jag inte man kan vänta sig så mycket hjälp.

Hur som helst: frågan "vem arbetar du för?" borde vara grundläggande när vi diskuterar hur samhället utformas.

Prognosexperten uttalar sig

Ja, jag jobbade lite till och från med prognoser vid några tillfällen förra årtusendet, och en artikel i Affärsvärlden fick mig med visst igenkännande att dra på smilbanden .

Så här var det på "min" tid: Försäljningsprognoser gjordes för tre år framåt. Man kunde notera att på många marknader var prognosen dålig för år ett och år två, men för tredje året såg det bra ut! Så gick det ett år, ny prognos gjordes. År ett och två såg inget vidare ut, men jäklar, år tre då förväntade man sig guld & gröna skogar! Och så blev det nytt år och ny prognos ... .

Och vad har detta med Affärsvärlden att göra? Swedbank tror nu starkt på Baltikum meddelas det. Varför det då? Jo:

Swedbank reviderar sina prognoser för de baltiska länderna under perioden 2008 till 2010. Under det sista prognosåret väntas alla tre baltiska stater åter visa tillväxt.

...

Estlands BNP väntas krympa 1,9 procent innevarande år och 2,3 procent nästa år, för att därefter öka 2,0 procent år 2010.

Lettlands BNP väntas krympa 1 procent i år och 4,0 procent 2009, för att år 2010 öka 1,0 procent.

Litauens BNP väntas öka med 4,5 procent i år, 0,5 procent nästa år och, likaledes, 0,5 procent år 2010

Just det, där har vi det fantastiska tredje året! Men vad är en prognos egentligen? - Detta intressanta faktum diskuterades en del på mitt gamla bolag, och där stötte två uppfattningar samman. Från verkstadssidan ville man gärna se prognosen som nära nog en beställning på vad som skulle tillverkas. Andra såg det faktiskt som det var: en gissning om framtiden, inte mer. Gissningar kan vara bättre eller sämre, och bygga på bättre eller sämre underlag, men gissningar är det likförbaskat. Man kan inte ge order till framtiden, framtiden kan inte kontrolleras, och att Lettlands BNP skall öka 1 procent år 2010 är sannerligen inget löfte som säkert kommer att uppfyllas.

På tal om framtiden sedd i det förflutna, kolla in det här intressanta inlägget hos Medvetenskap!

Stora och ulliga kamrater kan återskapas?

Morgonrusning i mammutarnas samhälle?

I föregående inlägg presenterade jag vanliga nutida elefanter, fast på frimärken från Laos. De som är avbildade här är rekonstruktioner av mammutar, men eftersom hela exemplar har hittats infrusna i Sibirien vet man hur de ser ut. Och inte nog med det, det har länge funderats på om det inte skulle gå att återskapa mammutar med hjälp av bevarad arvsmassa. Enligt reportage i Sveriges Radio har möjligheterna ökat. Från ett par nedfrysta mammutar har man lyckats få fram omkring 80 procent av djurens DNA.

Upp till tre och en halv meter hög, med flera meter långa betar, såg den ut som en pälsklädd elefant i jätteformat där den drog fram över glaciärerna.

I framtidens samhälle: jag tar hissen upp till mammutens rygg och rider till dagens sysslor. Cyklisterna lär flytta på sig.

Att verkligen kunna göra en sådan manöver (man får väl använda vanliga elefanter för att så att säga hjälpa arvsmassan på traven) kommer att ta årtionden, men jag antar att man numera med rätt stor säkerhet kan säga att återupplivandet av mammuten ligger inom räckhåll. Det kanske behövs. Antag att uppvärmningen av Jorden skenare iväg, men Jorden lägger upp självförsvar i form av en ny häftig istid - och om tusen år kanske istida jägarfolk bygger hyddor av mammutbetar på de ukrainska slätterna. Detta hände under förra istiden, så varför inte igen?

Elefanter och svarta svin

Det var ett tag sedan jag lade ut några frimärksbilder på bloggen, men nu känns det som läge för det igen. Först kommer här en serie från tidigt sextiotal och konungariket Laos. Det var väl ungefär vid den tiden som kriget även bröt in över Laos. Vänstern behärskade delar av landet och det var inbördeskrig. Jag har för mig att den formelle ledaren för vänstern var en prins, så kungligheter fanns på bägge sidor.

Eftersom Laos gränsade till Vietnam, och dessutom till både den norra och södra delen av Vietnam, blev landet också ett slagfält mellan vietnameser och amerikaner. De vietnamesiska underhållslinjerna gick genom Laos' djungler. Bombningarna blev fruktansvärda. Med hänvisning till nedanstående bilder kanske man kan säga att "när elefanterna dansar är det synd om gräset". 1975 åkte amerikanerna ut ur Indokina och även Laos blev folkrepublik.

Vad är nu detta? Kanske en medel-laotisk familj som svingar sig upp på familje-elefanterna för att göra en tur för att veckohandla på Konsum i Vientiane?

En snäll elefant får givetvis en fin mössa med en tofs framför örat! Och så får den nappa åt sig lite färsk bambu att tugga på också.

Man har ett väldigt snirklande och elegant skriftspråk i Laos. Antagligen är det inspirerat av något indiskt alfabete - det är ju inte utan orsak som Laos räknas till Indokina. Man ligger i skärningen mellan indiskt och kinesiskt kulturellt inflytande, och skrift och religion (buddhism) har man fått från Indien.

Tänk om man kunde företa sina resor med ett så här präktigt fordon! Skulle det stå några fåniga stadsjeepar eller liknande i vägen knackar man bara sin stora Grålle i huvudet lite diskret med sin stav och muttrar en order - och efter lite skrik och bråk och mosade plåtar ligger stadsjeepen alldeles platt där på gatan och man kan lugnt fortsätta sin färd.

Här är ett exempel på avdelningen "lite tvivelaktiga frimärken". Mahra ingår numera i Jemen och tidigare i det brittiska Adenprotektoratet. Vad jag inhämtat gav man ut frimärken under ett par år, 1967 och 1968, och motiven var nog inte särskilt sydarabiska. Här handlar det om europeiskt måleri, närmare bestämt ett verk av fransosen Paul Gaugin som heter "black pigs". Nu funderar vän av ordning hur det stämmer med grisar på frimärken i en stat där förmodligen hela befolkningen är muslimer. I och för sig kanske man inte är lika insnöade som de saudiska wahhabiterna, men ändå ... ?

Att försöka väcka vänstern - hopplöst företag?

I Aftonbladet skriver Göran Greider om krisen och om vänsterns roll. Vakna vänstern! är rubriken. Och avslutningen en rejäl avsågning:

Denna höst har inte bara visat hur bräcklig kapitalismen är, utan också hur tillbakapressad och direkt feg vänstern och arbetarrörelsen är. Det står liksom 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Ändå är det vänstern som har öppet mål.

Greider skriver om Marx och Keynes och om "vänsterns chockdoktrin":

Den idépolitiska sidan av en sådan består i att åter, med all kraft, framhäva de två typer av systemkritik som skuggat kapitalismen under det senaste seklet: Den marxistiska och den keynesianska. Även de som i likhet med mig ser klimatfrågan som helt avgörande för hela vår civilisation, behöver både Keynes och Marx. Den förste lär oss något om hur samhällen – och därmed demokratier! – kan stabiliseras genom en mer jämlik inkomstfördelning medan den andre får oss att inse vad det är för produktionssätt vi i grunden har att göra med. Finansiella kriser gör sikten fri och denna höst beskådar vi kärnan i ett produktionssätt som föddes för 700 år sedan och som ytterst bygger på principen att göra pengar på pengar.

Min synpunkt är strängare: det här borde ha varit avklarat och analyserat för länge sedan. Det handlar om att ta fram och bearbeta information, och sedan göra praktisk politik av resultatet. Det är ingen överraskning att vi brakar in i en lågkonjunktur nu som påstås lamslå Europa. Tvärnit i Europa skriver DN (ännu ej på nätet). När marknadsliberalerna verkligen kunde genomdriva sina idéer körde världsekonomin i diket. Det borde vara en tacksam angreppspunkt genom att kräva att den kris som folket inte orsakade inte skall betalas av folket. Marknadsliberalerna befinner sig i chock, men den chocken kommer inte att vara för alltid och de arbetar redan för att komma tillbaka på spåret igen.

Men när vänstern domineras av folk som ibland bokstavligen supit bort politiken och som nöjer sig med att leva på olika politiska uppdrag blir politiken därefter. Kass! Att kriser kommer vet man, att kriser är av olika slag vet man också, men också att utvecklingen runt om i samhället ger allt större möjligheter att driva en annan sorts politik. Det vet man - eller borde veta. Det borde vara möjligt att ha permanenta grupper som jobbar med det här, inte bara att spana efter kristendenser utan också efter möjligheter. Som den här.

Eller klicka på taggen "virtuella laboratorier" för att komma vidare till inlägg där jag grunnat på andra aspekter av vad datorer ger för möjligheter.

Denna och nästa bild har jag "lånat" från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek.

Men vad händer i praktiken: de flesta står handfallna och glor när krisen bryter och kan bara stamma litegrann om nödhjälp. Läs exempelvis vad Olle Ludvigsson, ordförande i Volvos verkstadsklubb, säger i Dagens Arbete. Eftersom bilindustrierna i USA och Tyskland ropar efter stöd skall man stödja i Sverige också tycker han. Men vadå för stöd? Stöd att fortsätta vara en gammal industri för lösningar som är på väg ut, eller satsa på något nytt och framåtblickande som inte ens behöver ha med bilar att göra?

Sedan är ju frågan vad som över huvud taget skall räknas som "vänster". Är ledningarna i SAP och V verkligen vänster, eller är de bara "arbetarrörelseidkare" som lever på offentliga medel och har så lite som möjligt att göra med medlemmarna?

Hur är det nu med medlemmarna? En del fotfolk i SAP och LO är missnöjda med att ständigt bli överköra av en arrogant partiledning. När man kollar i Vänsterpress, V:s tidning, får man ett splittrat intryck. Lars Ohly säger:

Vill socialdemokraterna och miljöpartiet samarbeta ser inte jag några hinder i den ekonomiska politiken som skulle omöjliggöra ett samarbete.

Ulla Andersson, riksdagsledamot och ekonomisk-politiskt språkör för V, säger om pågående samtal mellan partierna att

… vi för vår del försöker lyfta fram att vi vill vara garanterade en politik som går i rätt rikt-ning när det gäller jobben, välfärden och investeringar i miljö-klimatåtgärder för att kunna acceptera att jobba under utgiftstak.

Det är en linje som jag uttryckt stark skepsis mot tidigare.



Med tanke på att en politik "i rätt riktning" faktiskt går i linje med vad en stor del av socialdemokratin anser, och kanske rätt stora delar av MP också, verkar inte detta särskilt smart. Varför slösa tid på förhandlingar med partiledningar som envisas med att gå "i fel riktning", det blir ju att hjälpa Sahlin & Co. utan att någon hjälp har förtjänats. Och att förvänta sig att den sortens människor skall vara tacksamma får man verkligen vara tveksam om.

I en intervju med den gamle ekonomen Samir Amin i Vänsterpress sägs det att det kan gå åt h-e i Europa på grund av krisen, men det borde V själv ha kunnat tala om för länge sedan som jag skrev tidigare. Och tror partiet på riskscenarier av den typen borde man reagera betydligt hårdare än idag.

Flera insändare angriper samarbetet med SAP och MP, och det verkar stämma med vad jag sett tidigare på det lilla antalet vänsterbloggare jag läst. Intressant är att en distriktsstyrelse, i Örebro, framhåller synpunkter som jag tycker påminner om vad Socialistiska Partiet säger: samarbete med socialdemokraterna riskerar att utplåna V. Men vad säger ledningen i V? Det har vi redan sett. Genom att inte med tacksamhet ta emot Sahlins första stängda dörr har man förstört en historisk chans att bygga en självständig och stark plattform, och detta i utbyte mot en maktlös position i någon slags Sahlinministär. Att det kan vara dåligt för partiet betyder mindre, men det betyder mycket att det inte är bra för Sverige.

För att återgå till Greiders funderingar i början: vänstern är ynklig och vilse, feg och kuschad, okunnig och i stort sett harmlös för borgerligheten. Den sysslar med HBT och annan terapi men kan inte sätta samman ordentliga arbetsgrupper som studerar och lägger ihop ekonomi, teknik, filosofi, teknologi, biologi etc. etc. till en genomgripande analys av dagens samhälle och dess möjligheter. Den gör inte skäl för pengarna och allt arbete så många bra människor lägger ner för att stödja den. Vad har man den till egentligen? - Att sätta sprätt på lite partistöd kanske?

(Sista notering: jag underskattar verkligen inte de många goda insatser som folk i V och andra organisationer gör för att kämpa mot kris och Allianspolitik, men - och det här är ett viktigt men - med en politik som innebär stöd till Sahlins halvallians riskerar allt positivt att sopas bort. Är det ett läge vi vill se?)

Rådströms avhyvling

Författaren Niklas Rådström (son till gamle författaren Rådström) ger en del gynnare i kulturdebatten en rejäl avhyvling i Dagens Nyheter idag. Varför inte citera slutsnytingen:

Kulturen betraktas i dag som en bland många passagerare på samhällsskutan. Av väldigt många debattörer ses den dessutom som en fripassagerare som lyckats erövra en hyttavdelning i första klass. Detta är naturligtvis inte bara felaktigt utan även feltänkt. I varje civilisation och samhällsbygge har kulturen haft navigatörens uppgift. I vår marknadsfundamentalistiska tid förefaller det som om redaren tror sig ha den uppgiften. Mitt tips är då att skutan går i kvav.

Man skall nog akta sig för att låta obesedda svenska näringslivspajsare gå in och styra kulturpolitiken. Man äger sannerligen inte vett för att man titulerar sig direktör, IT-nisse eller liknande. Den "navigatör" som Rådström pratar om kan lika gärna kallas hjärna - samhällets hjärna som ser till att det inte bryter samman för att det inte förstår sig själv. I kultursfären samlas och analyseras allt det som händer i samhället, och skickas tillbaka dit i olika former. Ibland lyckat, ibland mindre lyckat eller rent katastrofalt, men det är en process som fortsätter hela tiden och som inte kan förvandlas bara till ett enfaldigt köp- och säljande.

Jag minns en sekreterare på det stora bolaget för många år sedan, hon jobbade för gubbarna högt uppe i hierarkin. Det gick aldrig att prata kultur med dem berättade hon, sådant såg de ner på. De var ju fina ingenjörer minsann! - Och jag misstänker att när man letar faktorer för varför det sedan gick så illa för bolaget var att det hade svårt att uppfatta kultursignalerna utifrån samhället. Tekniken hjälpte inte, den kunde bara halta fram när den inte stöddes av kulturen. Och inte blev det bättre när illa bildade ekonomer tog över efter ingenjörerna.

Radio (Gabriela) Mistral

Ibland kollar jag var besökarna på bloggen kommer ifrån. När jag tryckte på den här länken hamnade jag hos en spanskspråkig radiostation i Norrköping, Radio Mistral. Som vanligt beklagar jag att jag inte kan så mycket spanska. Att läsa en del går väl an - jag uppfattade att Santiago de Chile är en av världens farligaste städer på grund av kriminalitet numera, så dit åker jag inte. Och man rapporterar om 923 miljoner svältande i världen, och 400 000 offentliganställda som strejkar i Chile. Dessutom plockade jag med mig teckningen härovan. Jag tycker den visar på höga ambitioner!

Undrar vad Norrköping blir på spanska? Villa Norte kanske? Radio Mistral måste väl vara uppkallad efter Gabriela Mistral, chilensk diktare som fick nobelpriset i litteratur 1945.

Pinkar i frukostflingorna (?)

Teckning upplockad från "En kille med nätsajt". Om jag nu översätter "Some guy with a website" rätt - engelska är inte mitt första språk. Och vad det gäller rubriken gissar jag bara vilt: står det verkligen "pinkar i frukostflingorna"? Är det något egendomligt US-Amerikanskt uttryck som betyder någonting? Något otrevligt till och med - normalt har man väl mjölk på flingorna även i USA? Kan någon med lokalkunskaper upplysa mig?

Själv har jag varit skeptisk till de hysteriska glädjescenerna som utbröt efter Obamas valseger. Folk som borde vetat bättre har applåderat med båda händerna. Ännu så länge borde det räcka med en hand. Han har rätt mycket att bevisa, om vi säger så.

Och "killen med en nätsajt" visar på att det unkna klimatet i USA sannerligen inte har städats ut, och det är frågan om det blir någon storstädning. Mängder av republikaner vill se Sarah Palin som presidentkandidat 2012, en korrupt senator från hennes hemstat Alaska vid namn Stevens kan bli den förste dömde brottslingen som väljs till USA:s senat, en ökänd israellobbyist och senator för demokraterna (Lieberman heter han) som stödde republikanerna under valkampanjen blir inte utsparkad ur demokratiska partiet. Hade Obama någon ryggrad satte han givetvis en fot i häcken på förrädaren.

Demokraterna i USA verkar mest vara skräp. Om det blir någon fart på dem hänger det på att olika gräsrotsrörelser sätter tummen i ögat på dem.

(PS. Korrade just ett skrivfel. Hade skrivit att "Mängder av republikaner vill se Sarah Palin som presidentkandidat 1912". Det var ju 100 år fel, men Palins intellektuella nivå passar väl mer Alaska 1912 än USA år 2012. Hoppas jag har fel i den gissningen.)

Deflation på väg?

Vi som är lite till åren komna är vana vid såväl prisstabilitet som inflation. Ett mindre känt fenomen är deflation, alltså att den allmänna prisnivån faller. Det var en kort deflationskris i början av 1920-talet i Sverige med enorm arbetslöshet och krossade företag, och för ungefär tio år sedan har jag för mig att det var tendenser till generellt prisfall i Sverige, men annars har det inte varit mycket åt det hållet. Antingen har priserna ökat så måttligt att det inte märkts, eller också har de rasat iväg uppåt så det verkligen har märkts.

Men vad är det för fara med deflation, det är väl trevligt om priserna faller så att det blir billigare att handla? - Nja, det finns vissa problem som kan bli riktigt allvarliga. Om alla förväntar sig att priserna skall gå ner finns det anledning att vänta med sina inköp tills det blir ännu billigare. Och under den väntetiden kan många företag hinna gå under därför att konsumenterna håller inne med sina pengar. (Det är därför som en del ekonomer tycker att det är bra med lite inflation som gör att folk handlar upp sina pengar i stället för att spara dem.) Arbetslösheten ökar, folks efterfrågan på varor och tjänster minskar, krisen så att säga biter sig själv i svansen och förvärrar sig själv. Samtidigt bör prisfall vara en del av en lågkonjunktur när företagen sänker priserna för att kunna vara kvar. Konkurrensen om kunderna kan tänkas öka. Men med de vinstnivåer man vant sig med på senare år kanske ägarna hellre lägger ner driften än tar en lägre vinst.

Möjligen har de här fenomenen med deflation börjat märkas i USA:s kris. Med tanke på hur skuldsatt deras ekonomi är räcker det kanske inte bara med ett mindre prisfall och smärre likvideringar av företag för att återställa balansen.

The cost of living in the U.S. probably fell in October by the most in almost sixty years, while manufacturing and homebuilding sank deeper into a recession, economists said before reports this week.

Consumer prices probably dropped 0.8 percent last month, the most since 1949, according to the median estimate in a Bloomberg News survey. Builders broke ground on the fewest houses in at least a half century and factory output weakened further, other reports may show.

Commodity costs plunged in October when the economy, which descended last quarter, went into freefall as credit and financial markets collapsed. Slumping sales are forcing retailers to lower prices, giving the Federal Reserve scope to keep cutting interest rates to limit the damage.

Nu skriver man om den största nedgången i konsumentpriser sedan 1949. Men 1949 var vi i en annan värld, den enorma efterkrigskonjunkturen hade kommit igång, industrierna sprutade ut varor och kurvorna pekade optimistiskt uppåt. Idag är läget annorlunda. USA är delvis av- och delvis efterindustrialiserat, och det är frågan om vilka ekonomiska verktyg som idag finns för att ta hand om deflation, vikande efterfrågan, skuldsättning och andra kriser som slår till samtidigt. Jag tvivlar på att gamla modeller med "efterfrågestimulering" kan fungera lika bra idag som för 50-60 år sedan.

Kvalitetsstämpel - och sedan då?

Hurra, jag har fått en kvalitetsstämpel hos Biology & Politics i samband med funderingar om Bo Rothsteins utskåpande av bloggarna.

... Ali Esbati, Anders Svensson, Andreas Bryhn, Björn Nilsson, Jinge, Kerstin Berminge, LOKE, Patrik Lindenfors och Pierre Gilly. För att bara nämna några i högen i min snabbt växande skara av nya vänner i cybervärlden. De uppräknade bloggarna ovan är, skulle jag vilja påstå, alla seriösa bloggar som Bo Rothstein borde följa istället för det skräp som han tycks ha hängt upp sig på i sin kritiska artikel i Göteborgsposten.

Det där är faktiskt en lista namn som jag själv håller koll på med undantag av Patrik Lindenfors. Men nu tog jag en titt hos Lindenfors och hittade intressant info, exempelvis att man portat trädgårdstomtar på en engelsk kyrkogård. Ja, nån jäkla ordning får det väl vara även på en kyrkogård! Hos Kerstin kan jag rekommendera en rolig film där förståsigpåare får skratta ut en stackars tok som för några år sedan hävdade att det står en jättekris för dörren (bland annat beroende av att USA slutat producera och lever på lån - varav en del riktigt dåliga lån).

Vad finns det för problem med bloggosfären? En massa skit? - Jodå, men mitt problem är att trots att jag har en begränsad bevakning på vad som händer är det alldeles för mycket för att jag skall hinna ta in ens en bråkdel av den kvalitetsinformation som förekommer.

Ett annat problem är att viss trötthet kan infinna sig hos bloggförfattaren om man vill hålla en hygglig nivå. En blogg måste hållas igång. Vettiga reaktioner måste komma. Då blir det inte bara bli ett ensidigt ropande utan en konversation som leder till att större klarhet om någon fråga (kanske) uppnås. Det är sådant kvalitetsbloggarna kan bidra med.

Och här känner jag ett rejält problem. Jag vet att en del vänsterfolk läser den här bloggen. Vid flera tillfällen har jag lagt upp fina köttben som de borde ha kastat sig över direkt, exempelvis påståenden att det finns teknologi för demokratiskt fungerande planekonomi, eller att det verkar som man skulle kunna börja testköra samhällsmodeller i datormiljö.

Med tanke på att teknologins utveckling är en synnerligen viktig del av den tradition som härstammar från Marx skulle man kunna tro att kommentarer, påpekanden om fel, förslag till utveckling av tankarna etc. skulle komma in. Men icke. Inte ens när jag utdelat en spark på smalbenet genom att fråga om vänstern tycker att det är viktigare med hbt-frågor har det kommit några reaktioner. Det verkar som om vänstern mer verkar vara intresserad av att driva fullkomligt absurda diskussioner med liberaler om planekonomi i miljöer som är helt annorlunda än den vi lever i än att diskutera dagens möjligheter- varför? (Jag minns när jag en gång försökte muntligt förklara lite sådana saker för en vänsterperson - som bara stirrade på mig med fullkomligt tomma ögon och mumlade något om att "men jag är ju humanist". Vilka jäkla tomtar!)

Jag tror inte att teknologi, filosofi och andra läroriktningar har slutat vara viktiga om man tänker i de banor som Marx och Engels utvecklade på 1800-talet (och som är en fortsättning på 1700-talets upplysning). Möjligen kan det vara så att vänstern i Sverige som organiserade grupper däremot har definierat bort sig som vänster. Det känns som slöseri med tid att skriva för folk som inte är intresserade och som är så bortkomna att de inte kan plocka upp och använda de redskap som ligger framför näsan på dem. Jag skulle inte ha behövt skrivit det jag gjorde, det skulle vänstern ha klarat av för länge sedan. Så jag får fundera på framtiden för den här bloggen. Kanske lägga om mer mot nationalekonomi, historia och kultur? Eller lägga ner?

Hoppas det smakade gott

Shafer Cabernet “Hillside Select” 2003 can go for as much as $500 a bottle.

Enligt rapport har ledare för tjugo länder träffats i Vita huset, Washington, för att diskutera den ekonomiska krisen. Men inte bara för att prata. Det har uppmärksammats att man äter och dricker gott också. På menyn stod:

"Fruitwood-smoked Quail," "Thyme-roasted Rack of Lamb," and "Tomato, Fennel and Eggplant Fondue Chanterelle Jus."

Vad tusan är det? Någon sorts rökt vaktel till att börja med. Jo, för att skölja ner vaktlar, lamm och annat fick man ta till rejäla grejor att dricka: vin för bortåt 500 dollar flaskan. Inte illa (fast pavorna kostade inte så mycket när de köptes in försäkras det).

Egentligen spelar ju detta ingen roll om man bara räknar pengar. Men exemplet är ju inte så gott, om man tänker på en överklass som tycker att folk i gemen skall dra åt svångremmen för att betala krisen. Tänk om fattigfolk överallt skulle komma på idén att kräva dyra viner (eller rent vatten)!

Från själva mötet har det rapporterats olika meningar på hur världskrisen skall lösas. Mer eller mindre statliga ingripanden? Här är Bush i en ogynnsam position om han dels skall dra sina ramsor om den fria företagsamheten och statens uselhet, men samtidigt försvara att viktiga delar av USA:s bankväsen är förstatligat. De mer statsinriktade fransoserna har en annan mening och förmodligen är "Sarko" på gång att släppa Bush nu och i stället rikta in sig på nästa. administration i USA. Han kan till och med kosta på sig att snubba av USA vad det gäller förhållandet till Ryssland. Frågan är om det redan har börjats prata mellan topparna i EU och näste president i USA?

Nå, man får väl ta ett glas billigt vin och skåla med sig själv i väntan på svaret på denna och andra intressanta frågor.

Lite humor så här på eftermiddagen

En bibliotekskund frågar: "Har ni någon bok om verkan av den ekonomiska krisen?" Detta medan den offentliga sektorn, bilindustrin, bankerna och det stora försäkringsbolaget AIG kommer rasande. Kommer härifrån. Tecknaren heter Signe Wilkinson vilket antyder någon skandinavisk härstamning.


Klicka på den här bilden kanske du får lång näsa om det funkar rätt!

De bara dör bort

Nu var det ett dödsfall igen. Det är ett tecken på livets nedgång och fall när man noterar att folk som i det närmaste är ens generationskamrater lägger näsan i vädret. HuffPost rapporterar att Mitch Mitchell är död. Han bankade på trummor i Jimi Hendrix' band. "Naturlig" död verkar det.

Jag såg dem en gång på konserthuset i Stockholm och han (Mitchell) lämnade inte något outplånligt intryck. Det är väl sällan trummisar gör det, de skall ju sitta i bakgrunden och hålla takten. Jag har sett synpunkten att Jimi H hade kunnat göra bättre saker med ett bättre band. Har ingen aning om det stämmer. Vi vet ju bara vad han gjorde med de människor han hade omkring sig. Och en del av det förtjänar att minnas och bevaras (och annat kan man väl saklöst glömma).

Jaja, de bara dör bort, ens ungdoms stjärnor ... .

John "Mitch" Mitchell till höger. Till vänster Noel Redding som spelade bas och som har varit död några år och i mitten Jimi själv som dog inte långt efter att jag såg bandet spela. Sic transit gloria mundi!

Gamla spöken i Obamas administration?

På tal om Obama och om vad man kan vänta sig av honom (jag har signalerat viss tvekan): här är en länk till en kritiker som varnar för att en del spöken från det kalla kriget kan komma att ingå i Obamas administration och repeterar några av deras "stordåd". Hur man eldade på islamiska extremister i Asien redan innan Sovjet invaderade Afghanistan och på sikt kom att rulla ut mattan för wahhabiterna i al-Qaida (som berörs i mitt föregående inlägg). Och hur man försökt använda Georgienkriget nyligen för att elda upp stämningarna för ett nytt kallt krig (även om anklagelserna om ett ryskt förstaslag är synnerligen tvivelaktiga). Kort sagt figurer med mera makt än omdöme som helst borde förpassas till något ställe där de inte kan ställa till mer skada.

Wahhabiter biter otrevligt

I januari skrev jag om de jemenitiska koranerna från 700-talet. De uppges ha texter som avviker från senare versioner av koranen. Med tanke på att alla koraner skall vara en exakt kopia av den uppebarelse som profeten Muhammed fick från Allah, och uppenbarelsen är en exakt kopia av originalet till koranen som finns hemma hos Allah, är förekomsten av olika versioner förmodligen en källa till huvudbry för vissa troende. Frågan blir ju: vad skall man tro på?

Nyligen presenterade Mohamed Omar en artikel på sin blogg. Den är skriven av Abdal Hakim Murad som är lärare i islamstudier vid teologiska fakulteten vid Cambridgeuniversitetet, imam vid Abu Bakr-moskén därstädes samt ordförande för Muslim Academic Trust. Läsvärd!

Det handlar om en skarp vidräkning med en islamsk gruppering, wahhabiterna. Grundaren hette Ibn 'Abd al-Wahhab (1703-1792). Han slog sig samman med en småfurste som väl är förfader till den dynasti som senare bildade Saudiarabien och ägnade sig bland annat åt plundring i Irak. Det är den sortens människor som styr Saudiarabien idag, en "västvänlig" regim som spottar fram folk som är långt ifrån vänliga. Osama bin Laden och al-Qaida växte fram i den miljön: extrem religiositet, inskränkthet, våldsbenägenhet och oljemiljarder. Med basen i oljepengar försöker wahhabiterna sprida sin lära över världen, och bland annat hos västvärldens nedtryckta muslimska grupper hittar de en del anhängare.

Murad skriver om wahhabiterna:

Wahhabismen representerar ett slags islamisk reformation: bokstavstroende, fientlig mot vördnaden av helgon och mot filosofisk teologi. ... Ett upplysande exempel på denna icke-officiella islam får vi genom Osama bin Ladens fatwa 1998, där han uppmanar muslimer att ”döda amerikanerna och deras allierade, militärer och civila, i alla länder där det är möjligt”. Denna fatwa saknar referenser till den islamiska rättens klassiska metoder, och plockar helt enkelt sina nyckelord från en Koranvers som lyder ”dräp avgudadyrkarna varhelst ni finner dem”. Av hävd har denna vers ansetts referera till arabiska avgudadyrkare [mushrikun], en sort som numera är utdöd ... men wahhabi-metoden tillåter bin Laden att bortse från den klassiska skolans åsikter, och påtvinga texten sin egen tolkning. Att människolivet är heligt, som bekräftas av ortodoxa rättslärda, nämner han inte ens. Fatwan står i uppenbar motsättning till ortodoxins konsensus (ijma). Men ur detta drastiskt reformistiska perspektiv, är hans anhang de enda sanna troende, och man kan helt bortse från konsensus.

Vad är den kritiska kärnan i det här citatet? Att bin Laden tolkar koranen fel? - Inte enligt min uppfattning. Det kritiska är att det kan förekomma tolkningar. Om koranen är guds perfekta ord är det svårt att förstå att det kan förekomma tolkningar, såvida man antar att guddomen har förmåga att framföra sina synpunkter på ett begripligt sätt. Om koranen är en bruksanvisning till gott uppförande är den förbaskat dåligt skriven (jag har läst den) och borde omredigeras. Alternativt kan man ju fråga sig varför en allsmäktig och allsvetande gud skall skapa det elände som jordelivet är idag.

Hur en någorlunda tolkningsfri och okontroversiell religiös skrift skall se ut är svårt att säga, men det rimliga torde vara att den innhåller i stort sett bara en mening där det påpekas att man bör behandla alla som man själv vill bli behandlad. Bara en sådan liten sats (som ju faktiskt finns i olika trosuppfattningar och filosofier) är tillräckligt knepig för att kunna orsaka långa invecklade diskussioner, och det är skäl nog till att skrota de övriga "heliga skrifterna".

Går det att rensa i wahhabitträsket och liknande dypölar? - Ja, bland annat genom att göra slut på västerlandets aggressioner mot den muslimska världen kan man komma en bra bit. Dumpa Israel. Sluta vräka vapensystem och tortyrutrustning i gapet på korrupta arabregimer. Slå ner på diskriminering mot muslimer i västerlandet. Håll efter småligister som genomgår "omvändelse" som förvandlar dem till religiösa småligister (eller något ännu värre). Lägg ut alla koranversioner på nätet. Sparka islamofober i häcken. - Har jag glömt något?