Håll ögonen på Nepal

Det var ett tag sedan jag skrev om Nepal, men det behöver inte betyda att det inte händer något där. I själva verket kan första maj och följande dagar vara avgörande för landets framtid. Kommer den styrande koalitionen av 22 partier kunna sitta kvar, eventuellt stödd på den före detta kungliga arméns bajonetter? Eller kommer det förenade maoistpartiet kunna samla så stora demonstrationer på första maj att de reaktionära krafterna splittras och inte vågar slå tillbaka? Då kan maoisterna åter träda in i regeringen och fortsätta sitt program för att göra om Nepal till en socialistisk folkrepublik och ta itu med reformer som skulle ha genomförts för länge sedan.

Folk från landet strömmar in i huvudstaden Kathmandu. Man kan lätt räkna ut att en regering med 22 partier har svårt att hålla ihop. Ledningen för militären är "pålitligt reaktionär" kan man tro, men bland manskapet kan det vara tveksammare med lojaliteten. En del soldater och poliser som rekryteras från vanligt fattigt folk kanske inte gillar tanken att skjuta på sina fränder. Men börjar armén att skjuta så finns maoisternas folkarmé och milis redo att återuppta kampen, och i det läget kan situationen urarta till nytt inbördeskrig som slutgiltigt krossar de reaktionära partierna.

Nepal brukar beskrivas som "ett av världens fattigaste länder". Om folk där i gemen får känslan av att det går att bryta sig ur fattigdomen, medan den härskande klassen är förvirrad, ineffektiv, korrumperad och splittrad, kommer vi att få den revolutionära situation som Lenin beskrev 1913 (enligt ett tidigare inlägg på denna blogg). Första maj är demonstrationsdagen, andra maj planerar maoisterna generalstrejk på obestämd tid. Deras protester kommer att fortsätta även om den sittande premiärministern avgår. Förhoppningen kan vara att demonstrationerna på första maj blir så mäktiga att de reaktionära krafterna (där även ett parti som kallar sig "de förenade marxist-leninisterna" ingår - det är ett borgerligt parti som jag tror har kontakter med Vänsterpartiet i Sverige) helt enkelt inte vågar gå till angrepp.

Lite uppmjukningsövningar är alltid bra innan man går ut i klasskampen

Hittade en ny blogg med rapporter från Nepal. Kolla in här.

Skuldavskrivning i forntiden

Den athenske statsmannen Solon (levde ungefär 638 –558 före vår tideräkning). Det finns nog inget samtida porträtt av honom, den här skulpturen är en fantasibild

Varför dra upp en gammal grekisk statsman som man inte vet så mycket om? - Ett skäl kan vara att han genomförde en del reformer i Athen, huvudstad i det oroliga och skuldtyngda land som jag nämnde i föregående inlägg.

Bland annat såg han till att gäldslaveriet avskaffades, påstås det. Tidigare hade en skuldsatt person kunnat bli såld som slav med hela sin familj, men det gjorde han slut på. En uppskattad reform får man anta. Kanske hade Solon fått inspiration österifrån, från högre utvecklade länder som också kämpade med skuldkriser. Det har jag skrivit om tidigare.

Kunde man dra ett stort fett streck över skulder i forntiden för att rädda ekonomin borde man kunna göra det nu också. Men det knepiga med en statsskuld är att folk ändå blir en sorts gäldslavar, även om de inte själva har så stor del i att ekonomin har gått fel. "Alla" måste bjuda till för att betala räntorna på statsskulden (utom de rika som ser till att de slingrar sig undan genom konstiga avdrag och ren skatteflykt). Det blir småfolket som drabbas, och enda sättet att komma undan är att tvinga fram statsbankrutt genom att krossa den skuldsatta staten och vägra betala något mer på den gamla regimens lån. Sådana åtgärder brukar dock framkalla väldigt sura reaktioner och rena krigshandlingar av långivarnas regeringar. Sist och slutligen blir det en moralisk fråga: är det storpamparnas eller småfolkets rätt och välfärd som kommer först?

När blir det revolution?

När blir det revolution? En del kanske går och funderar på den saken bland annat med tanke på den grekiska krisen. Vare utspel av regeringen möts av demonstrationer i massomfattning.

Så konstig som situationen är i Europa för närvarande är det förmodligen kontrarevolutionärer som går och gruvar sig för framtiden snarare än revolutionärer som borde ha vissa förhoppningar på densamma framtid. Men här kommer ett försök till analys av en som var med. Vi kan kalla det ett stycke koncentrerad sociologi.

Oppression alone, no matter how great, does not always give rise to a revolutionary situation in a country. In most cases it is not enough for revolution that the lower classes should not want to live in the old way. It is also necessary that the upper classes should be unable to rule and govern in the old way.

Det var den revolutionäre socialdemokraten Lenin som skrev det här 1913 (tack till Röda Verb som uppmärksammade mig om det, hela texten hittar man här). Han utvärderade 1 maj det året i Ryssland. Det var ett stort uppsving för arbetarrörelsen. Kanske den ryska revolutionen hade kommit strax därpå om inte Första världskriget brutit ut och förlamat all politisk verksamhet för några år framåt.

Hur som helst, här har vi en nyckelfras: Det är också nödvändigt att överklasserna skall vara oförmögna att styra och härska på det gamla sättet. Och vidare:

Neither the oppression of the lower classes nor a crisis among the upper classes can cause a revolution; they can only cause the decay of a country, unless that country has a revolutionary class capable of transforming the passive state of oppression into an active state of revolt and insurrection.

Jag gissar att med lite omformuleringar skulle det här kunna passas in i vilken lärobok som helst om organisationsteori. Om ledningen är splittrad, börjar få svårt med resurser och inte vet vad den skall göra kommer den att riskera att falla sönder om det också finns en stark och trovärdig opposition, det är väl ungefär budskapet.

Förmågan att visa på framtidsalternativ bortom den där rådlösa ledningen kommer att ge oppositionen extra dragkraft. I det ögonblick den sittande styrelsen förlorar kraften att påtvinga resten av organisationen sin syn på hur saker skall skötas (och kanske i sin desperation griper till övervåld) håller falluckan på att öppnas under dess fötter. "Man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem", för att citera ett uttalande från franska revolutionen. Eller för att (ur minnet) citera Tegnér: "Vad våldet må skörda är flyktigt och kort/ det dör som en stormvind i öknen bort."

Sett ur den synvinkeln kan det uppstå intressanta situationer i flera länder i Europa. Den härskande eliten, vare sig det är nationella politiker eller i EU, eller storkapitalet, har bidragit till att den ekonomiska krisen kunnat slå hårt. Man har sedan närmast i desperation tillgripit åtgärder som en äldre svensk kanske skulle kalla "Döbelnsmedicin".

(Detta efter den svenske fältherren von Döbeln som var sjuk under kriget mot Ryssland 1808-1809. För att piggna till fick han en medicin som först gjorde att han kände sig bättre, men som sedan skulle göra honom sämre igen. Ett vulgärare nutida sätt att uttrycka samma sak är att jämföra med att pinka i byxorna. Först är det varmt och skönt, men sedan blir det kallt och otrevligt.)

Att köpa ut fallfärdiga banker och subventionera storföretag på ruinens brant, och göra det med pengar som lånas upp och skall betalas tillbaka (av folket) med feta räntor - det är just den sorts medicin som botar för stunden men kan orsaka elände längre fram. För om dessa krispaket misslyckas finns det knappast några fungerande verktyg kvar i regeringarnas och EU:s ekonomisk-politiska verktygslåda. I alla fall inte inom ramen för det här samhällssystemet. Man kanske kan köra med lite fascism i stället, och/eller krig?

I Grekland ser man redan resultatet av krisen, och länder som Portugal och Storbritannien är på den vägen också. Kriserna i de offentliga finanserna (som ju orsakats av kriser på den privata sidan) försöker politikerna och kapitalet lasta över på folkmajoriteten. Enorma nedskärningar hotar medan bonusgubbarna i alla länder fortsätter bada i pengar. Om folket tar emot snytingarna kan den gamla regimen tuffa på ett tag till. Men om tillräckligt många säger "nu är det nog, det här går vi inte med på!" kommer läget att bli annat. Parollen "vi betalar inte eran kris!" är verkligen ett hot mot det nuvarande systemet.

Vilka organiserade krafter av någon storleksordning finns då för att organisera motstånd? - I Grekland och Portugal finns ganska stora kommunistiska partier som är lätt fossiliserade fortsättningar på de gamla moskvapartierna. Kanske de och resterna av facket kan vitaliseras genom en rejäl kris och massaktioner.

För engländarna ser det mörkare ut. Den radikala flygeln är såväl splittrad som svag. Marx tänkte sig att England skulle vara det första landet som mognade till revolution. Det mognade, blev övermoget, och nu verkar det snarare ruttna bort om inte något radikalt händer. (Radikalt åt vänster alltså, högerradikalismen blomstrar som vanligt i det här läget.)

Vi får nog anledning att fortsätta diskutera det här, aspekterna är många.

Ibland går livet i snigeltakt

- Hej, du var allt en riktig topp-snäcka!
- Nä, försök inte! Du är inte nog slemmig!

- Aj vad det skaver på magen! Vad skulle jag här att göra!?!

- Jaha, dax för gruppmöte ... och där kommer Nisse också. Nisse, kom du ihåg att fixa kaffebrö't?

(Fotograferat idag å kgl. Djurgården)

Jag rekommenderar mig själv som lästips

Som ett experiment har jag anslutit den här bloggen till portalen NetRoots. Inte för att mitt bloggande är socialdemokratiskt men det finns ju utrymme för "progressiva" där också. Så jag räknar mig till den flygeln.

Möjligen innebär detta att några nya bekantskaper tittar in och undrar vad det här är för en figur.

Jag kanske inte har tid att skriva så mycket de närmsta dagarna, men här är länken till en bloggpost som är flera år gammal men som jag tycker är bland det viktigaste som jag publicerat. NetRootare: Läs förslagsvis denna artikel och fundera på saken. Kommentarer från personer med olika bransch- och teknikkunskaper är välkomna.

Den afghanska spagettin

Jaha, den övre bilden tycks vara en äkta powerpoint-produkt som skall visa att det är lite jobbigt för ockupanterna i Afghanistan. Det är många saker man måste tänka på. Det är ett flödesschema som verkar rena spagettin. Jag har nog inte sett något liknande sedan förra årtusendet när någon visade ett flödesschema över hur L M Ericssons databaser hängde samman. Det var jäkligt virrigt, obegripligt och man förstod inte hur det hela hängde ihop. Och samma är det med den här historien.

Och så har vi den nedre bilden, den är en skämtteckning som på något sätt verkar vara grundad på den övre produkten. Hur som helst, det går åt helsicke för ockupanterna (inklusive svenskarna om de inte försvinner ur Afghanistan illa kvickt) och det hjälper väl knappt att skratta åt eländet. Det här är inte roligt, särskilt inte för afghanerna.

Som sagt, när det är mycket att tänka på är det bäst att tänka efter före och inte efter. Annars kan man fastna i spagettin och aldrig komma loss.

Att prata svenska om Afghanistan

Frågan om moraliska argument och "vad man kan säga" kom upp på Afghanistansolidaritets möte igår. Märkligt nog framfördes detta bland annat av Jan Myrdal - är det någon som upplever Myrdal som en person som i alla väder frågar om lov vad han skall säga? Själv är jag inte mycket till mötespratare, men här är några synpunkter i efterhand på vad som kan och bör sägas. Grundtanken är att det handlar om att prata klarspråk och inte tillåta krigsanhängarna att förvirra debatten genom språkliga förvillelser och innovationer som gör att det blir svårare att se klart vad som händer i Afghanistan - och i Sverige.

1. Det är krig som pågår, inte någon illa specificerad "närvaro". Sverige är i krig för första gången sedan Napoleonkrigens dagar, fast det är svårt att förklara varför eftersom de officiella målen är oklara och verkar skifta efter konjunkturerna.

2. Kriget är på USA:s uppdrag, inte FN:s. Svenskarna står under USA:s befäl. (Är det någon som tänkt den befängda tanken att svenska soldater skulle kunna befinna sig i Afghanistan även om amerikanerna inte befann sig där?) Den styrka som svenskarna ingår i bör betecknas som ockupanter.

3. Det finns en klar risk att svenskar kan bli inblandade i handlingar som kan definieras som krigsförbrytelser, antingen bara genom att vara där de sker utan att ingripa eller genom eget aktivt deltagande. Kan man förvänta sig att svenskar kommer att rikta sina vapen mot amerikaner eller andra trupper som begår misstänkta eller uppenbara förbrytelser och försöka stoppa dem? Kommer man att överlämna fångar till andra truppstyrkor som kan misstänkas begå olagliga handlingar mot fångarna? Vad händer med svenskar som angriper mål som bör betecknas som civila, och kan svenskarna urskilja vad som är civila respektive militära mål i ett samhälle som de inte förstår så mycket av över huvud taget?

4. Svenskar blir dödade eller skadade, kroppsligt och själsligt. Detta bör kallas krigsskador. Mentala skador bör också kallas krigsskador och inte döljas bakom en intetsägande förkortning som PTSD, Post Traumatic Stress Disorder. En del kommer att gå igenom kriget utan större problem, i alla fall inga som märks så mycket utåt. Somliga är hårdare drabbade men kan väl lappas ihop så att de fungerar någorlunda i det civila samhället - kanske med hjälp av tabletter och/eller alkohol. Till slut finns den farliga gruppen, en och annan individ som så att säga tar kriget med sig hem och kan explodera i våldsutövning på ett sätt som kan vara väldigt svårt att förutse. Huruvida vi i ett USA-fixerat Sverige också kommer att få en USA-liknande påfyllning av demobiliserade veteraner bland de ordinarie hemlösa är svårt att sia om, men det kan finnas anledning att hålla ögonen på detta också.

Vad köper du på nätet - och varför?

En intressant aspekt av myndighetsövervakning (ännu på förslagsstadiet) kan studeras i föregångslandet USA. Historien ser ganska typisk ut, för egentligen handlar det inte om att vara elak, det är det gemensamma bästa som är målet - men resultatet kan ändå bli ganska otrevligt.

Hänger jag med rätt så är delstaten Nordcarolinas finanser rätt dåliga, och därmed vill man kolla alla skattekällor och se om pengar har undanhållits. Inget konstigt ännu så länge. Men nu handlar det om att Amazon, som säljer böcker, CD och filmer på nätet och levererar per post, har sålt massvis till denna delstat, och frågan är om folk betalt den skatt som de borde göra på sina köp. Därför vill skattemyndigheterna få in uppgifter på sju års leveranser från Amazon, uppåt 50 miljoner poster, ända ner på detaljnivå. Exakt vem har köpt vad? Då är det inte bara att XX har köpt en ospecificerad bok för YY dollars, utan att ...

Tja, vad skall vi hitta på? Det där är en kristen sydstat, och i kristna stater i USA är man ivriga konsumenter av porr vad jag förstår. Om en lista av det här slaget tas fram finns det självfallet inga garantier för var den kan hamna. Någon kanske snor en kopia och börjar lägga ut intressanta uppgifter på nätet. Det kanske visar sig att pastor Parsons och biskop Bishop fått pallvis med svettiga porrfilmer levererade från Amazon, eller att delstatens ateist kanske i hemlighet har beställt en bibel! Listan (om den nu kommer, Amazon har inte lust att leverera den och har inlämnat en stämning) visar inte bara att filmer i största allmänhet köpts, utan exakt vilka titlar. Eller att ateisten beställt den klassiska King James-bibeln. Eller att någon med arabiskt namn köpt en lärobok i kemi.

Nå, skämt (?) åsido så är det här ett ganska typiskt exempel på vad som kan göras om man har tillgång till stora fina databaser. Det är så att säga en bieffekt av tekniken - om teknik finns för att göra en sak finns det stora möjligheter/risker att det också kommer att göras. Nå, det är klart att biskop Bishop får förklara filmköpet med sitt livliga intresse för anatomi, ateisten att han studerar engelska språkets utveckling, att personen med arabiskt namn råkar vara intresserad av kemisk vetenskap utan att därför vilja göra bomber, men det hela känns lite obehagligt i alla fall.

Afghanistansolidaritet - årsmöte

Notera budskapet: ta hem trupperna innan det blir några fler eländen och dödade eller skadade! Detta avser såväl vårt eget folk som afghanerna - de har lidit nog av ockupanters framfart. Att svenskarna är ockupanter och moraliskt medansvariga för vad som händer i Afghanistan tror jag ingen i den lilla pigga Föreningen Afghanistansolidaritet protesterar emot. Snarare tvärtom.




Föreningen hade årsmöte idag. Den som vet hur normalt svenskt föreningsväsende fungerar med dagordning och val av styrelse och en bensträckarpaus i mitten vet hur det gick till där också. På bilden syns några medlemmar granska årsmötespapperen. Bland dem hedersordföranden (tror jag han är) Jan Myrdal. Han reste i Afghanistan för över femtio år sedan och skrev en bra bok om sina upplevelser.

Valet i höst kommer också att ha betydelse för Sveriges krigföring, även om de stora partierna är ense om att "våra pojkar och flickor" skall göra drängtjänst åt utländska krigsherrar i stället för att försvara sitt eget fosterland. Att talibaner skulle angripa Sverige är mer otroligt än det omvända. Det är ju det omvända som skett, och verkligheten är viktigare än krigspartiets fantasier. Stärks den folkliga opinionen mot kriget kommer nog partistrategerna på att de egentligen tycker något annat. Att gå med i Föreningen Afghanistansolidaritet är ett sätt att stärka antikrigsopinionen.

Krigsparti förresten? Kan man inte jämföra dagens krigsentusiaster med hattpartiet i Sverige på 1740- och 1750-talen och deras misslyckade krig? Först så drog man i fält och sedan gick det åt helvete.


Tycke och smak är delade. En del tycker synd om svenskar som kommer hem döda eller skadade, skadade kroppsligt och/eller själsligt. Jag tycker mer synd om människor som de på den här bilden. De kommer nog inte att få någon hjälp för "posttraumatisk stress", och kommer de i vägen för några ockupanter eller en raket fjärrstyrd från andra sidan världen ...

Det här är ju inte klokt förresten. Tänk om någon för tjugo år sedan sagt att "om tjugo år är Sverige säkert i krig mot frihetsälskande afghanska stamkrigare för att stödja USA:s försök att kontrollera Centralasien" ... vem hade trott på det? Vansinnigt.

Jubileumsbild

För ett år sedan, 25 april, köpte jag en ny kamera. Den gamla var ganska sliten nämligen. Den här bilden tog jag den dagen när jag var ute och testade det nya lilla underverket. Man kan kalla det för en indirekt bild av nya Årstabron. Det crèmefärgade i vattnet är speglingar från brons undersida. Konstnärligt eller hur? Och ett bevis på att skillnaden mellan "konkret" och "abstrakt" konst kan vara ganska flytande. I detta fallet en skillnad som flyter på Årstavikens lätta vågor.

Nästa krasch på gång?

Jaha, hur tolkar man det här nu då? Det rimliga bör väl vara att man helst bör vara så långt från börsen och ha så lite med den att göra som det bara går, för det här är ett typiskt varningstecken: nu smäller det snart! Som bekant finns massarbetslösheten kvar i många länder, delar av EU krisar ihop, staterna har samlat på sig jättelika utgifter för krisbekämpning som "någon" måste betala för. Denne "någon" lär inte vara storkapitalet. De rika knösarna och storbolagen kommer inte att ställa upp. Krisen är permanent, den försvinner inte, och den kommer att skärpas av datorrevolutionen och "peak oil".

När rännstenspressen och "analytikerna" yrar om börsyra, eller att börsen tar glädjeskutt kanske smålirarna luras och tror att det går att göra kulor. Men vid det laget håller nog redan de stora lirarna på att sälja bort skräpet i sina aktieinnehav och lägger pengarna någon annan stans. De kan ju köpa statspaper i stället och plundra folk via statsskuldsräntorna. De behöver inte oroa sig så mycket för att golvet kanske går ur ekonomin en gång till ... åtminstone så länge de kan lasta över krisbördorna på folket. Men börjar folket krångla, då kan det bli knepigt ... .

Magðalena Svíaprinsessa

Saxat från isländska Morgunblaðið:

Magðalena Svíaprinsessa hefur slitið trúlofun sinni og Jonas Beregström. Þetta kemur fram á heimasíðu sænsku konungsfjölskyldunnar í dag. Þau Magðalena og Jónas áformuðu að gifta sig síðar á þessu ári en tilkynnt var nýlega að ekkert yrði af því brúðkaupi.

Här följer en bild av "Sænsku prinsessurnar Viktoría og Magðalena":


Även utlandet känner alltså till den svenska överklassens skandalösa beteende! Island må ha sina bekymmer med geologiska och finansiella katastrofer, men sådant här elände slipper de i alla fall. De har ju republik också. Jag säger bara det: Sigrid Storråda hade aldrig blajat till det på det här sättet!

Reclaim ... vadå?

Ett svårtydbart budskap på reklamtavlorna, från en internationell revisionsbyrå. Vad säger de verkliga "reclaimarna" om det här? Är det deras framtidsvision respektive kritiska anmärkningar mot dagens samhälle det handlar om? Eller handlar det helt enkelt om den kapitalistiska ovanan att snylta på allt och alla?

Eller det kanske helt enkelt är så att revisionsbyrån representerar storkapitalet och reclaimarna småborgarna? Den upproriska punken kunde på sin tid kommersialiseras ganska snabbt, så varför inte samma sak med reclaimare? Även om det skulle förekomma krossade fönster och annan skadegörelse i utkanten av reclaim-festerna tror jag inte det borgerliga samhället behöver känna sig särskilt hotat av just den sortens opposition.

Panik ...

... rapporteras ha utbrutit i fem läger för paramilitärer i Indien när de utsattes för tydligen ganska obetydligt beskjutning av maoistiska rebeller. Det hela skedde i samma del av landet där slaget vid Mukram inträffade. Så småningom samlade sig soldaterna och började skjuta de också. Men då hade antagligen de maoistiska rebellerna gått hem för att äta middag eller göra något annat trevligt. I pressrapporterna fanns spekulationer om att detta kunde vara ett försök att locka ut militären till ett nytt förödande bakhåll, men det låter inte rimligt. De aktar sig nog för att gå ut i mindre grupper nu.

Möjligen kan det från maoisterna ha rört sig om det jag tror kallas "våldsam spaning". I stället för att smyga i buskarna och se vad fienden har för sig går man fram och skjuter och uppträder offensivt för att få ett avslöjande svar om vad motståndaren kan och vill göra. Men jag tycker det alternativet också låter mindre troligt. Som skrivbordsstrateg får man fundera vidare ett tag. Det ser mer ut som en förevisning: maoisterna visade sig ha kapacitet till fem samtidiga eldöverfall och att ha initiativet på slagfältet. Moralen bland paramilitärerna kan inte ha stärkts. De kanske skall vara glada över att maoisterna inte använde tyngre vapen - de lär ha en del raketer i sin arsenal.

En CRPF-man. Central Reserve Police Force. Paramilitär. När det inte finns några som skjuter tillbaka kan man se så här tuff ut.

När det lugnat ned sig i rapporteringen om "slaget vid Mukram" så verkar det som om det var ungefär trehundra man från den maoistiska gerillaarmén som deltog. Dessutom var det ingen massaker, ingen massanvändning av minor, inga fullständigt outbildade soldater. Det var några kompanier gerilla som var militärt bättre, verkar det. Sedan finns det uppgifter om att gerillagruppen delat upp sig: en stannade kvar i området, en gick österut mot Orissa och en söderut mot Andhra Pradesh. Noteras bör att maoisterna erövrade tillräckligt med vapen i Mukram för att utrusta ytterligare ett åttiotal man.

Den nuvarande offensiven från central- och delstatsregeringarna är inte den första. Det som skiljer "Grön jakt" från tidigare kampanjer är att de maskerats som lokala påhitt. Förut har det varit lokalpolitiker och stamhövdingar som stått för fasaden utåt. Bakom scenen har dock regeringen och storbolagen dragit i tåtarna. Efter att gerillan slog tillbaka den senaste kampanjen - Salwa Judum - fungerar inte den linjen längre. Nu måste de verkliga aktörerna fram, och i tiotusental har soldater och paramilitärer skickats in i de upproriska skogsområdena.

Frågan är hur det skall fungera. Einstein lär någon gång ha sagt att kännetecknet på idioti är att man gör samma sak gång på gång och misslyckas, men tror att det skall lyckas nästa gång man gör det på samma sätt. Här avviker maoisterna. De har försökt under många år, misslyckats, men de har analyserat motgångarna, lärt sig, och kommit tillbaka starkare för varje gång. De indiska politikerna verkar ha mindre av den förmågan.



Eventuellt flyttar alltså gerillan över förband till andra fronter. Delar av Orissa kontrolleras redan av dem. Andhra Pradesh är en annan historia. Tidigare var det en av maoisternas viktigaste basområden, men de förlorade kampen och utrymde större delen av delstaten. Men många av maoisternas ledare är från Andhra Pradesh, förmodligen har man ett omfattande kontaktnät där och vill göra en återkomst - gärna i stor stil. Frågan är vilka metoderna blir. Det behöver inte nödvändigtvis bli militära kampanjer. Maoisterna stödjer kampanjen för att göra norra delen av AP till en egen delstat. Där har det varit våldsamma sammanstötningar mellan demonstranter och myndigheterna. Man kan också aktivera massorganisationer bland arbetare, bönder, studenter och andra grupper. Detta gäller även huvudstaden Hyderabad.

Det där med aktivitet i städerna har varit/är en svag punkt hos maoisterna. Ur en synvinkel är det bättre att hålla sig på landet, där kan de bygga basområden i skogar och svårforcerade bergstrakter. Men så småningom måste de få fotfäste även i storstäderna. Detta verkar vara på gång i den nordliga delstaten Uttar Pradesh som inte är en liten munsbit: 190 miljoner invånare. Tidigare har maoisterna varit aktiva i vissa landsbygdsområden där, men nu påstås de försöka etablera sig i de många och stora städerna.

Lantfolk med attityd kan man väl säga. En del slåss fortfarande mot regeringen med den här typen av vapen

I och för sig får man ta påståenden om ett och annat med en nypa salt. I den uppjagade stämning som finns i Indien nu är det lätt gjort att politiker slungar ut beskyllningar om maoism hur som helst mot sina motståndare. En annan aspekt är att distrikt som uppges vara infiltrerade av "naxaliter" (ett annat namn på maoister) kan få extra stöd från regeringen. Med andra ord kan det vara lönsamt för lokala korrupta politiker att ropa "vargen kommer", och så förskingrar de glatt stödpengarna!

Samma kritiska distans bör man nog ha till påståenden om maoistisk agitation bland stammar i västra Indien, exempelvis i Gujarat. Det kan stämma, det kan också vara något som lokala politiker eller poliser häver ur sig för att försöka tysta kritik och opposition. Men en sådan taktik kan ju slå tillbaka, folk kan ju börja se maoisterna som ett alternativ också.

Den organisation som vann "slaget vid Mukram" och en del andra stora strider är CPI(maoist). Den har sina rötter i ett parti som grundades den 22 april 1969, alltså för 41 år sedan. Det partiet hette Indiens Kommunistiska Parti (marxist-leninisterna). Partiet föll i bitar ganska snart på grund av tokigheter hos ledarna och en våldsam kampanj från regeringen. Men många småbitar har levt kvar, och några av dem samlades 2004 till CPI(maoist).

Ett annat parti med rötterna i 1969 heter Indiens Kommunistiska Parti (marxist-leninisterna) Naxalbari. Eftersom det finns en massa partier med samma namn har man gjort ett extra tillägg för att kunna skilja dem åt, ofta har de väl nämnts efter sin tidning, och här är alltså ett parti som kallas Naxalbari. Det har sina starkare fästen i sydvästra Indien, i Kerala, Karnataka och Maharashtra, och har gått ut med ett upprop till stöd för kampen mot regeringsoffensiven. Partiet verkar självt vara ganska suget på att ta till vapen. Då kan man undra hur det är med alla andra organisationer som kallar sig maoistiska, vad kommer de att göra? En del är väl inblandade i vanligt parlamentariskt arbete och är väl nöjda med traktamentena därifrån. Andra kan ha mer militanta synpunkter.

Arundhati Roy har gått runt nyhetsspärren

Vad göra-frågan är intressant. Tittar man i högermarginalen på sidan med uppropet finns länkar till de tre stora reportagen som gjorts på senare tid från gerillan: Jan Myrdals, Gautam Navlakha och Arundhati Roys. Vad det gäller Roy har polisen i delstaten Chhattisgarh fått in en anmälan från en person som anser att Roy brutit mot lagarna genom sitt reportage. Det här har utlöst en febril aktivitet på sina håll inom den intellektuella sfären i Indien. Försöker regeringen slå mot Roy och lyckas så blir det mycket svårare att få ut information om vad som verkligen händer i de områden som kontrolleras av maoisterna, och vad regeringstrupperna har för sig där. Vad det gäller att väcka opinion i städerna, hos mellanskikten och i utlandet. är det nog viktigare om ett gäng professorer uttalar sig än några obskyra och våldsamma landsbygdsaktivister - även om de senare åtminstone på papperet är mer politiskt renläriga.

I själva verket är ju rätt många indiska journalister ute och pratar med maoistledare. Men jag misstänker att kombinationen av faktaunderlag och rent litterära kvaliteer gör att Roys text anses extra besvärande.

Kan man slippa det här gänget någon gång?

Vadå för affär? En godisaffär eller vadå?

Snälla, kan man inte få slippa de där töntarna? Varför skall diverse ointressanta kungligheter leva på pengar som säkert skulle göra mer nytta på vilken långvårdsklinik som helst?

Om man är lite praktiskt lagd kan man fråga varför den möjligen enda klipska personen i det här gänget, kronprinsessan V, skall låsas in i en roll där hennes eventuella begåvningar kommer att slösas bort? Kan hon inte få göra något vettigt i stället? De andra syskonen är väl inga ljus och man kan undra vad de skall göra, men V verkar ju ha en tänkande skalle mellan axlarna.

Opinionssiffrorna för kungahuset lär ha gått ner på senaste tiden. Kanske den idiotisering som pressen håller på med faktiskt har börjat gå mer folk på nerverna? Nå, må de fortsätta att sjunka. Kanske man kan bli av med "partyprinsessan" och de andra då?

Produktivitet, subventioner och annat

Det här kommer som en intressant komplettering till vad min bloggpost i förrgår handlade om (samt kommentarer till den). Det är en av TCO-utredarna som skriver om arbetsmarknad och produktivitet.

År 2006 föreföll inte en produktivitetstillväxt på 2 procent per år vara en särskilt djärv bedömning. Produktiviteten hade vuxit med 2,6 procent per år sedan 1992 och med 3,3 procent sedan 2002. Vad som istället inträffade var ett fullkomligt ras i produktiviteten, utan motstycke i modern svensk historia. Produktiviteten minskade tre år i rad. Det är viktigt att notera att produktivitetsfallet bara delvis berodde på krisen. Under perioden 2007-08 steg fortfarande BNP men sysselsättningen steg ännu snabbare. Under perioden 2008-09 föll BNP som en sten medan sysselsättningen inte föll lika mycket.

Ett fullkomligt ras ... . Om fler jobbar, men jobbar mindre effektivt eller med "fel" saker kommer detta att påverka den totala produktiviteten. Och här har vi den intressanta slutsatsen:

En politik som subventionerar lågproduktiva jobb och syftar till ökad sysselsättning bland personer som länge stått utanför arbetsmarknaden kommer onekligen, om den är framgångsrik, att bidra till en svagare produktivitetstillväxt.

Att ge ett handtag till folk som har det svårt, har nedsatt arbetsförmåga och liknande, är ju inget att klaga på. Men just det där att direkt gå in och stödja så kallade pigjobb och McJobs kan vara mer tvivelaktigt.

Det finns saker som regeringen kan påverka och som den inte kan göra något åt. Konjunkturvågor och efterfrågeförändringar från utlandet är svåra att påverka, liksom den allmänna omvandlingen av näringslivets tekniska grundvalar. Att försöka omvandla arbetslösa till tjänstehjon hos rikt folk kan man däremot påverka - på samma sätt som man om viljan finns kan styra om resurser så att servicegraden för gamla, sjuka och andra med problem höjs. Det handlar om politisk vilja och politiska mål.

Jag skulle vilja se lite bredare vyer här än TCO-skribenten och fråga om inte den svenska ekonomin har hunnit så långt att den så att säga "gått över toppen". I sin nuvarande spekulativa fas klarar den inte av att driva upp samhällets totala produktivitet så mycket mer. Och man kan ju fråga om detta är önskvärt, så länge man inte har klart för sig vad som skall produceras mer av och hur resultatet skall fördelas. Dessutom finns det kanske anledning att fundera på vad det är som mäts när man mäter produktivitet. Varför skall hopskruvande av bilar mätas på samma sätt som vård av sjuka?

Dessutom torde arbetsvilja och därmed följande produktivitet inte få positiva impulser om företagen känner att de kan vägra att dela med sig till de arbetande av eventuella produktivitetshöjningar. Man kan väl säga att om företagen betalar för dåliga arbetsinsatser kommer de att få dåliga arbetsinsatser. Och nu är ju företagarna på offensiven för att det inte skall bli så mycket mer på lönekontona. Det kanske är deras sätt att bekräfta att deras förmåga att "leverera" börjar bli på upphällningen?

Ett brev från Einstein och Arendt

Via Pierre Gillys blogg kommer jag fram till ett brev som ett flertal judiska personligheter, varav de mest kända var Albert Einstein och Hannah Arendt, skrev till New York Times 1948. Brevet kan läsas här. Det bör stämma till viss eftertanke. Anledningen var att en viss Menachem Begin skulle komma till USA från det nyss bildade Israel, och brevskrivarna ville varna för den där figuren.

Namnet Begin säger väl inte dagens ungdom så mycket, men han var terroristen som sedermera blev Israels premiärminister. I det här brevet pekas han och hans kumpaner ut som fascister rätt av, uppenbarligen inspirerade av Mussolini och hans italienska rörelse. Deras handlingar - inklusive den ökända Deir Yassinmassakern i Jerusalem - beskrivs. Någonstans har jag läst att Einstein tyckte att han hörde Hitler när han hörde Begin tala.

Den här sortens människor betraktades länge som udda. När jag var ung antogs israeler vara snälla människor som bodde i socialistiska kollektivjordbruk och hotades av några konstiga araber. Nu finns väl knappt några sådana kvar (kollektivjordbruk menar jag). Rasister och ultranatinalister och statsterrorister finns det däremot gott om. 1940-talets terrorligor kom upp sig i världen klädde sig i kostym eller uniform ... men är samma skrot och korn som då!

Solen blir grynig i närbild

Det råkar bli ett inlägg om solen till, en bild som poppade upp här. Det vita strecket i nederkanten av bilden skall motsvara 5000 kilometer på solytan. Bilden har tagits av det svenska solteleskopet och en del tekniska detaljer som jag inte hänger med på finns här.

Ja, detta är solen, men själv får jag mer ett intryck av ... ja, vad skall vi hitta på? Bruna bönor som ligger och kokar kanske? - Bara fantasin sätter gränser!

Några snöflingor föll utanför fönstret idag, men snart blir det kanske mer påverkan av värmen från moder sol?

Den perfekta (sol)stormen

Utan vår vän solen vore vi sålda. Men vår vän har också hyss för sig som kan orsaka problem. Förr i tiden spelade det ingen roll om solen fick utbrott då och då och sprutade ut laddade partiklar i rymden, annat än att det blev ovanligt mycket norr- och sydsken på Jorden. Numera spelar det roll eftersom elektronik och laddade partiklar inte alltid går så bra ihop. Kraftnät och elektriska apparater som inte är säkrade mot elektromagnetiska pulser kan slås ut, och med tanke på hur elberoende världen har blivit så är det illa.

Går man in på den här NASA-länken så finns där ovanstånde som rörlig bild också. Vad har den med dagsläget att göra? För några år sedan var det lugnt på solen, men det ansåg forskare vara "lugnet före stormen", och att det kommer att gå livligare till någon gång mellan 2010 och 2012. Det är ju nu det! Det går ungefär femtio år mellan varje utbrott på solen, och det senaste var i slutet av femtiotalet. Ibland går det lugnt till även när solen stormar till det, men ibland går det verkligen livligt till.

Jag nämnde "elektromagnetisk puls". Det ordet lärde jag mig omkring 1980. Då kom man på att exploderande atombomber inte bara spred död och förintelse, utan också en våg av elektromagnetisk strålning som kunde ta död på elektronik. Därför satt det folk på telefonstationer under byggnad och lindade stanniolfolie runt elkablar för att försöka skydda dem. Sitter folien kvar kanske den skyddar för en partikelvåg från solen också.

Miljögurun Monbiot skriver om känslighet i det moderna samhället, vare sig det nu gäller bråkiga vulkaner eller att solen börjar kasta grejor omkring sig som sabbar våra elnät. Det är värt att fundera på. Om det skulle inträffa riktigt allvarliga kriser i våra alltmer sammankopplade försörjningssystem kommer det inte att bli vi som lever på toppen av "välståndsligan" som kommer att klara oss bäst. Eller ... den promille som finns på absoluta toppen kanske kan fixa det för sig, men för resten blir det betydligt kärvare, även i de rika länderna. Det är inte fel att bygga ihop system, men då skall man bygga på så sätt att delar av systemet kan krascha utan att dra allt med sig i fallet.

En ögonblicksbild

Vad är det därborta - en människa som går som en vandrande reklamskylt ... jag bara undrar: är det den typen av jobb vi vill ha i vårt land? Det är klart att man kan ha den typen av arbeten, och de kan bli fler och fler ... men jag misstänker starkt att ju fler "skitjobb" av den här sorten, desto sämre land blir det att leva i. Det är inte den sortens arbeten som dominerar i ett land som står i god utveckling. Sådant här, lika lite som pigtjänster och liknande.

Aftonbladet/E24 skriver om Kinas väldiga satsningar på miljöteknik.

Överallt görs investeringar i förnybar energi, minskat slöseri med bränsle, renare teknik, kärnkraft och bekämpning av miljöskadorna. Genom förra årets gigantiska statliga stimulanspaket mot finanskrisens effekter har stödinsatserna till gröna satsningar blivit extra stora.
Det är en koloss som fått upp farten, och det sker på alla fronter – från elbilar, solvärme och vindkraftverk till effektivare kolkraft och nya sätt att bygga städer.
I planerna ingår också att bygga cirka 50 kärnkraftsreaktorer till år 2020. I  dag finns 11 reaktorer i drift.

Det där med kärnreaktorer låter skumt, men i övrigt är det intressant. Kina har enorma miljöproblem, men när regimen bestämmer sig att de är problem kan det börja hända saker. Heja Kina och gå på, mera grönt vi väntar på!
Men när en gammal kultur men nytt industriland som Kina tar sig fram till fronten, borde inte ett gammalt stabilt industriland kunna hänga med? Är det meningen att att framtiden i svensk ekonomi är en sönderfallande struktur av "hushållsnära tjänster" och andra improduktiva sysslor, medan teknik och framåtanda tas över av Östasien och kanske andra ställen? Det är genom att vara med långt fram, och verkligen utnyttja, den tekniskt-vetenskapliga revolutionen, som vi kan följa med in i framtiden utan att det blir som att träda in i ett fattighus och ruckel. Usla McJobs har vi inte mycket nytta av. (Med "vi" avser jag flertalet av svenska folket, inte några rika odågor som skall ha subventioner för tjänster som de skulle kunna betala ändå.)
Det finns nog flera skäl till att det är segt med förnyelsen i Sverige idag. Ett skäl kan vara att förnyelse i praktiken har blivit en lekstuga för kvartalskapitalister som förstör, De är tredje generationen i talesättet: Farfar förvärvar, far förvaltar, sonen fördärvar. Och vem vill ställa upp för individer som är i stort sett värdelösa när det gäller att utveckla vårt land? Plocka bort dem och demokratisera hela ekonomin - då kan det bli en fart på landet som får folk att tappa hakan i ren häpnad!

"Din vilja ...

... sitter i ett björkris i skogen," kunde man helt rått säga till barn förr i tiden. Talesättet kom för mig när jag läste en bloggpost av den sympatiske Kaj Raving i Nybro. Han skriver om att LO-medlemmarna i Stockholm tycker som Vänsterpartiet i en massa frågor, men se det struntar socialdemokraterna i: det är deras politik som gäller, vad än medlemmarna tycker.

Vad LO-anslutna i Stockholm än må tycka så sitter deras vilja hos SAP-ledningen på Sveavägen!

Det är sådant här som man skulle kunna göra politik av. Det finns ett flertal stora och tunga frågor där V skulle kunna ha dragit till sig mängder av röster från SAP och MP: kriget i Afghanistan, NATO, EU, industripolitik, socialpolitik, krispolitik ... men den möjligheten brände man. När Ohly och hans innersta krets tiggde Sahlin om att öppna den stängda dörren så stängde man dörren till en egen självständig och framåtblickande politik. Så nu kan man bara stå där och glo och undra varför den politik som man tror sig ha och skall vara så bra inte drar till sig fler poäng i opinionsundersökningarna. Det är bara att fortsätta att sjunka i den politiska opportunismens dy och hoppas att borgarpressen inte har alltför många konstiga "skandaler" om V-ledare att komma med när det drar ihop sig till val - då kanske det går att jobba ihop till en statsrådspension åt Ohly.

Visserligen skulle man ju kunna tänka sig att Lars O exempelvis återgick till tågmästartjänsten, men det är ju så att folk som kommit upp sig en bit i samhället aldrig återvänder till sina gamla jobb. En vanlig knegare som lyckats bli förbundsordförande exempelvis, han/hon går inte tillbaka till verkstaden eller sjukhuset utan måste bli landshövding, generaldirektör eller något liknande. Det är kanske bland annat på grund av denna ordning som det politiska förfallet som jag beskrivit ovan är så vanligt.

"På Nova Semblas fjäll ..."

Jag tittade på SMHI:s karta över askmolnsutbredning igår och konstaterade att norra delen av de arktiska ryska jätteöarna Novaja Zemlya såg ut att vara askfria (ifall man skulle vilja flyga dit). Jag kollade läget med satellitbilder, men det verkar inte vara så gott om bebyggelse och flygplatser just där. Men bilden i sig tycker jag är som ett konstverk! Naturens eget konstverk. Undrar vad som finns däruppe nu? Kanske de arktiska gässen och måsarna är på väg?

Och så mindes jag inledningsraderna till en dikt av 1700-talssvensken Bengt Lidner:

På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
Hvar hälst en usling fins, är han min vän, min bror:
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
Den skatt jag skyldig är, Natur! dig, allas Mor!




Så här var läget igår. Den figur som jag såg som en högklackad sko och läsare Kerstin som en leksugen hund är nu mer svårtolkad. En ödla som slingrar sig fram med svansen i Sibirien och huvudet söder om Grönland kanske?

Grusade framtidsplaner och glädjen av fritid

Allt är tillåtet men inget är möjligt (eller som det heter på fransyska språket: tout est permit mais rien est possible) kanske skulle kunna vara en rubrik till det här diagrammet som jag nyss fiskade upp från Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier, FSI. Som vanligt ett fynd när jag letade efter något annat.

Man kan ju tolka staplarna som att i mitten av femtiotalet gick världen framåt och man kunde känna tilltro till framtiden (bortsett från atombomber och sådana otrevligheter). Samtidigt kanske de flesta människor hade rätt modesta framtidsplaner och behövde därmed inte känna så stora besvikelser. Kapitalismen kunde leverera en massa varor och tjänster, i samarbete med den offentliga sektorn. Ur vår synpunkt levde folk rätt påvert (jag har i alla fall lite minnen från den tiden) men man kunde vara nöjd med sin lott.

I dagens läge sitter vi med enormt mycket större tillgångar som skulle kunna ge ett drägligt liv till varenda människa på detta jordklot och ge den välmående svensken stora möjligheter att förverkliga sig - men då slår kapitalismens obevekliga järnhäl i backen! Systemets produktivitetstillväxt avtar samtidigt som alltmer spekulativa kapitalister försöker kapa åt sig allt större delar av den samhälleliga rikedomen. Och de lyckas med det också. Och därmed kraschar framtidsutsikterna för alltfler människor som därmed blir allt surare. En del lyckas väl men är sura ändå, därför att ytterligare konsumtion inte höjer glädjen så mycket längre. "Olust råder i landet" som Strindberg skrev.

På tal om tjatet om "arbetslinje" kan vi notera det här intressanta diagrammet.

Det verkar som om viljan att slava för en alltmer uppjagad, slimmad och allmänt hysterisk arbetsmarknad har avtagit. Sådana här saker skulle de partier som kallar sig vänster kunna göra politik av. Men det vill de inte (och vänster är de inte). Några punkter ur en FSI-undersökning som heter Förvärvsarbetandes attityd till kortare arbetstid
sammanfattas som följer:

• Fler föredrar förkortad arbetstid med bibehållen lön framför samma arbetstid med högre lön.
  
  
• Endast bland de yngsta och deltidsarbetande (mindre än 20 timmar/vecka) finns en övervikt av de som föredrar samma arbetstid med högre lön.
  
  
• En majoritet anser att fritid är viktigare än arbete
  
  
• I Sverige finns en stark opinion för en arbetstidsförkortning bland landets förvärvsarbetande, under förutsättning att det inte innebär några inkomstförluster.

Är det inte sådana här saker som Birger Schlaug och Christer Sanne skriver om? Skulle man inte kunna misstänka att det ökade intresset för fritid har en del att göra med att man känner att framtidsmöjligheterna inte är så bra längre? En massa människor är fångade i en verklighet där de själsmördas på arbeten som inte ger dem ordentliga möjligheter att utvecklas just som människor. En del arbeten kanske snarare krymper det mänskliga. Då ser man fram mot fritiden. För är det en framtid att arbeta mer för att ha råd att köpa mer varor som man ändå inte har någon glädje av?

Redan på 1840-talet filosoferade Marx och Engels om ett tillstånd av överflödande industriell produktion som skulle kunna ge alla människor möjlighet att förverkliga sig själva - faktiskt ur vissa synpunkter ett liberalt ideal men utan några ideer om att privategendom kan vara grunden till förverkligandet. Kanske den alltmer krisande nutida kapitalismen, i kombination med en växande gnagande känsla av olust hos många människor, är tecken på att tiden för systemskiftet närmar sig. "Liberalerna spår men produktivkrafterna rår" som en tänkare (jag själv) har uttryckt sig. Då kan vi kanske också se det omslag som herrarna Marx och Engels såg framför sig, när människor började se arbete som en nödvändighet i deras liv. Men då blir det arbete inte för att fixa mer bonus åt bonusgubbarna, utan för hela samhällets välfärd.

Risk Management för koltåldern

På tal om risker och inställningen till risker i vårt samhälle (kolla också in den klargörande kommentaren av Jan Wiklund till den bloggposten) så tar jag tillfället i akt att publicera en bild som jag tog tidigare under årets vinter. Det är vid Skinnarbacken på Söder i Stockholm.

Ovanför backen ligger ett daghem, och många små barn plägar åka pulka/kälke nedför backen när underlaget så tillåter. För att undvika att någon slår sig vid eventuell närkontakt med ett träd har man satt upp någon sorts stoppkuddar.

Annat var det förr, då fick ungarna slå sig bäst de ville och så lärde de sig förhoppningsvis att inte åka in i träd och andra hårda saker nästa gång. Men nu är det som synes andra tider! Risk Management påbörjas redan i koltåldern!

Uställning spårbilar

Jag höll på att missa den utställning om spårbilar som hållits utanför Kungl. Tekniska Högskolans lokaler några dagar. Idag var det sista dagen, men jag hann dit och kunde beskåda projektet. Mer om idén om spårbilar över huvud taget finns på www.spårbilar.se. (Jag fixar faktiskt inte att länka dit, det där å-et förvirrar datorn tydligen.)



Så här kan spårbilen se ut, en liten pigg och fräsch gynnare som antas kunna susa fram i mopedfart ungefär, 30-40 km/t. Det räcker gott för kortare turer i storstaden.



Ja, vi kilar väl runt hörnet och in i utställningsbaracken och läser information, tittar på animationer som man nästan blir sjösjuk av, och pratar kanske med folk om intrycken ...



... och så kan man kliva ombord. Någon provtur är det inte tal om ännu, fordonet är väl förankrat vid marken, men man kan ju provsitta och tänka sig hur det skulle kunna vara!



Plats för långa ben, bagage, cyklar och rullstolar finns det. Däremot är det ganska lågt i taket eftersom det inte är tänkt att man skall färdas stående.




Man kan alltså slå sig ner på snygga säten. I den här versionen var det tre plus två säten, men det verkar kunna gå att snickra ihop olika varianter efter behov.

Ett intressant projekt tycker jag. Mycket av vad som händer i det här trafiksystemet är datorstyrt antar jag, vagnarna är förarlösa exempelvis. Det borde vara möjligt att nästan i realtid räkna fram hur mycket transportkapacitet som behövs och öka eller minska mängden av vagnar längs spåren. Dessutom undrar jag om väldigt stora och väldigt tunga anläggningar av typen tunnelbana har framtiden för sig när det gäller kortare transporter. Lättare och flexiblare varianter, som spårtaxi, borde vara modellen på många håll. Däremot kunde man tänka sig att spårtaxi kopplas till system för långdistanskommunikationer.

***

Jag tänkte på projektet med elektriska vägar som jag skrivit om tidigare här och här. Från det projektet meddelas det att man varit hos Saab och Volvo. Det fick mig att gnissla tänder något - inte för att det skett ett möte utan för att den odugliga svenska politikerkåren underlåtit att dra in de gamla bilfabrikerna till staten och snabbt dragit igång alternativ produktion. Hade man gjort det kunde väl ett gäng konstruktörer redan ha varit igång med den praktiska utformningen av utrustningen för elektriska vägar - och kanske för spårbilar också.

Risker och risker

Det må vara så att naturen tycks hångrina åt oss, eller kanske upphäva ett plågat skri, men om man räknar antalet döda och skadade på grund av det isländska vulkanutbrottet så är det ju inte mycket att larma om. Tänk om vägtrafiken skulle hanteras på samma sätt: tänk om blotta misstanken om att olyckor kunde ske skulle medföra att all biltrafik inställdes? (Med tanke på bilen som miljöbov vore det ju inte så illa förstås ...).

Vi har nyss haft den fruktade svininfluensan som orsakade panik men som väl krävde färre offer än en normal epidemi. Minns för en del år sedan när hela kreatursbesättningar slaktades och röken från brända djurkroppar apokalyptiskt steg mot himlen i England - det var när "galna ko-sjukan" var på tapeten. En del dödsoffer krävdes bland människor som ätit hjärnsjuka kor som fått i sig foder som innehöll döda får, men det var ju ingen massdöd bland människor i alla fall. Så var det fågelinfluensan som skrämde slag på folk. Visserligen dör ju fåglar en naturlig död även de, och det var faktiskt ganska svårt att få i sig viruset om man nu inte åt råa fåglar som var smittade, men panik i alla fall ... .

Om vulkankrisen behandlades som en vanlig vägtrafiksituation (man struntar i praktiken i att miljoner människor dödas eller skadas på vägarna varje år) skulle det inte vara någon kris. Frågan är varför risker accepteras inom ett område men inte ett annat? Kan det vara så att om någon försökt uppfinna massbilismen idag så hade myndigheterna slagit till stenhårt och förbjudit just med hänvisning till riskerna? Gamla faror står vi ut med, men inte nya, eller ...? Fundera på varför man i normala länder reagerar hårt på masskjutningar medan de i USA avfärdas med en axelryckning!

Många företag lever på den nåd som heter "just in time". De har inga egna förråd av komponenter för sin tillverkning, utan litar på att komponenterna kommer in till fabriken just när de behövs. Det är ett sätt att krympa kostnaderna. Om dessa leveranser hänger på flyg som inte kommer blir det produktionsstopp. Å andra sidan passar andra affärsgrenar på: radion meddelade nyss att hotellpriserna i Europa rakat i höjden när mängder av folk blivit strandsatta och måste ha någonstans att bo. Det är ju det som kallas efterfrågan och utbud: när efterfrågan på sängplatser ökar fort medan utbudet ökar långsammare så kommer priserna att gå upp på en fri marknad. Skall detta betraktas som dålig moral eller gott sinne för affärer?

Det skall bli intressant att se om någon framöver kan räkna på vad vulkankrisen kostat. Kommer några flygbolag eller andra företag att tvingas i konkurs? Kommer turistnäring på olika håll i världen att drabbas? Kommer konjunkturen i stort att påverkas?

En högklackad sko av vulkanstoft

Det ser ut som en högklackad sko med uppfälld plös nu placerats över vårt land. Men det är alltså stoftet från Eyjafjallajökul på Island som så att säga sätter ett stort fotavtryck över hela norra Europa och Norska havet. Och hur länge kommer nu det att vara? Hur som helst sätter det pekfingret på sårbarheten i det moderna samhället. Hade man flugit med zeppelinare tror jag inte problemen hade varit över sig stora så länge man inte flög direkt över vulkanerna.

Att hela Sverige lamslogs är bara struntprat. Jag åkte spårvagn och tunnelbana utan några som helst störningar under fredagseftermiddagen.

Men jag tror att Kildén på bloggen Kildén & Åsman hittar en intressant aspekt när de sätter det här flygstoppet i relation till förväntade problem med oljeförsörjningen framöver.

Tvärstoppet för allt flyg i norra Europa kan ses som en generalrepetition inför den era som inleds under det kommande decenniet. Oljan och därmed flygbensinen har sett sina bästa dagar. En del nya oljefält, som i Brasilien eller utanför Väst-Afrika, kommer inte att kunna motverka att alla gamla oljefält – utan Iraks – ger mindre och mindre i utbyte och att oljan blir dyrare och dyrare att hämta upp. Vi är på toppen av oljemiraklet, ”Peak-oil”, och framöver väntar en allt brantare utförslöpa. Gapet mellan tillgången på olja och en allt större efterfrågan kommer bara att bli större. Priset på det svarta guldet rasar i höjden och om några decennier kommer massturism med billigt flyg, ”fotbollsflyg” till England eller ”weekend shopping” i diverse metropoler, allt detta kommer bara att vara goda historier som man berättar från ”oljans glada dagar”.

Har vi några andra auktoriteter på "peak oil"? - Jo faktiskt. De som dyrkar USA måste ju ta till sig rapporten JOE2010 som kommer från USA:s krigsmakt. Där gör man klart att "peak oil" inte behöver ligga längre bort än om ett par år, det rör sig inte om decennier (MDB betyder miljoner fat olja per dag):

To generate the energy required worldwide by the 2030s would require us to find an additional 1.4 MBD every year until then.

During the next twenty-five years, coal, oil, and natural gas will remain indispensable to meet energy requirements. The discovery rate for new petroleum and gas fields over the past two decades (with the possible exception of Brazil) provides little reason for optimism that future efforts will find major new fields.

At present, investment in oil production is only beginning to pick up, with the result that production could reach a prolonged plateau. By 2030, the world will require production of 118 MBD, but energy producers may only be producing 100 MBD unless there are major changes in current investment and drilling capacity.

By 2012, surplus oil production capacity could entirely disappear, and as early as 2015, the shortfall in output could reach nearly 10 MBD.

Med andra ord kan det klippa till rejält om några år, och för en världsekonomi som är byggd på fossila bränslen bådar det inte gott. Ta vilket varupris som helst, det innehåller förmodligen någon kostnad för olja också.

Kanske det blir en seriereaktion på Island så att Katla flyger i luften också, med verkligt tråkiga resultat lokalt och runt norra Atlanten. Kallare väder, sämre skördar. Samtidigt kan en nedkylning av atmosfären på grund av vulkanstoff som blockerar solljus vara bra för att lugna ner växthuseffekten ett tag. Globalt var mars rekordvarm. Jag undrar om "skeptikerna" uppskattar att det lugnar ned sig ett tag, eller om de bara tar det som ursäkt för att blåsa på med mer olja ... men vänta, oljan börjar ju bli ekonomiskt allt svårare ... vad göra?

Just nu diskuteras det hur det blir med återhämtningen i den pågående krisen och frågas om det blir en ny krasch. Vänsterekonomi skrev om det och jag lade in några funderingar i kommentarerna:

... jag undrar om man i stället för "ny krasch" skulle kunna prata om en permanent och långdragen krasch. Alltså att det är samma krasch som håller på hela tiden, med kortare euforiska avbrott på börserna. Grundproblemen är ju desamma hela tiden, med en teknisk-vetenskaplig revolution som mal sönder ett kapitalistiskt system som redan härjas av överproduktionskriser. När börserna ibland rusar iväg uppåt är det nervösa ryckningar hos det spekulativa kapitalet som gör sig märkbara, men eftersom den reella basen är svag är dessa uppgångar inte uthålliga. Och detta är egentligen något som hållit på i årtionden nu, ungefär från senare delen av sjuttiotalet. Hur långdragen krisen blir beror av hur länge de gamla maktgrupperna kan hålla sig kvar, exempelvis de som drivit igenom euron som ett politiskt projekt med klen ekonomisk bas i många av medlemsländerna.

Vad har det här med vulkanstoft och "peak oil" att göra? - En hel del faktiskt, det är nämligen stora och viktiga komponenter när vi skall försöka totalbedöma hur världsekonomin och därmed världspolitiken utvecklas framöver. Kortsiktigt påverkas en del branscher av flygstopp. på lite längre sikt kan exempelvis jordbruket drabbas av väderomslag på grund av vulkanaska i luften. Men just den teknisk-vetenskapliga revolutionen skulle kunna ta oss förbi de här problemen och ge oss en framtid, en ekonomi som håller, en politik som är för flertalet människor (ja, det innebär en politik som kommer att ta makten från diverse skumma minoriteter ...).

Möjligheterna finns, och i det läget ser vi i Sverige hur de sista bastionerna för eventuell samhällsförändring i Riksdagen slänger alla principer överbord för att få bilda regering. De kan väl bilda regering i morgon och göra slutlig moralisk konkurs i övermorgon då. De är inte relevanta längre.

Det blir krisande och kanske kraschande nationella ekonomier framöver, det blir allt dyrare att hålla den oljeberoende ekonomin igång, kampen mellan överklass och underklass kommer att skärpas (överklassen kommer med allt grövre medel att försöka få underklassen att betala för den kris som överklassen skapat), den ekologiska krisen traskar på - detta borde ge goda möjligheter för människor som kan lägga fram trovärdiga alternativ vad det gäller att bygga nya samhällsstrukturer. Det som för bara några år sedan föreföll som utopiskt kommer att bli trovärdigt och realistiskt ...

... eller också blir det en kollektiv katastrof orsakad av kollektiv dumhet och misskötsel. Hur skall vi ha det? Egentligen så sticks möjligheterna i mänsklighetens händer, men är den klok nog att ta dem?

Man sviker dem som sviker

Enligt en undersökning citerad av Dagens Arbete hotar 200 000 att lämna facket. Och så hade tidningen en nätfråga som såg ut så här för en stund sedan:



Formuleringen ser inte bra ut. "Förstår du" kan betyds "förstår du vilka argument de som vill lämna facket har?" Men många som svarar på frågan svarar förmodligen på något annat: "Håller du med om att det kan vara bra att gå ur facket?" Det är ju inte samma sak.

Hur som helst, bland de som vill hoppa av verkar många vara yngre personer i branscher där facket inte gjort så mycket för dem. Särskilt gäller det LO-sidan, medan tjänstemannafacken klarar sig bättre. Man kan undra vad som händer när "globaliseringen" börjar slå på allvar mot medlemmarna i TCO och SACO?


Man kan väl jämföra med de allmänna valen i nordvästra Stockholm: det är de välmående i småhusområdena som röstar, medan de mindre välmående i höghusdistrikten inte alls är lika pigga på att rösta. Eftersom den senare gruppen, liksom LO-folk, är i större behov av en stark organisation som håller dem om ryggen, kan man kalla detta "uppochnedvända världen". Men det beror nog av att den potentiellt starka organisationen, vare sig det gäller fack eller arbetarpartier, under de senare årtiondena har visat sig vara mer eller mindre snömos, i den mån den inte har varit uttalat fientlig mot sin politiska bas.

I medlemstidning för Vänsterpartiet i Stockholm, Vänsteraktuellt, beskrivs läget bekymrat i ledaren:

Majoriteten av befolkningen kan betala mer skatt för bättre välfärd. De vill – i alla fall i princip – ha jämställda löner. De tycker inte att pensionärer, sjuka och arbetslösa ska straffas. De vill ha en politik som tar klimatproblemen på allvar. De tycker att arbetslösheten är ett större problem än skatterna. De vill inte vara med i Nato och få vill att vi ska kriga i Afghanistan. Inget av detta erbjuder regeringen.

Därför har de rödgröna lett varenda opinionsmätning sedan hösten 2006. Vänsterpartiet är det enda av de rödgröna som driver dessa linjer konsekvent. Att vi inte belönas i opinionen för detta är frustrerande och försvårar våra möjligheter att driva igenom dessa frågor. Många känner en tveksamhet inför själva samarbetet. Men vad som kan genomföras i ett samarbete beror på styrkeförhållandena i samhället.

Kan det möjligen vara så att en hel del potentiella vänsterväljare tycker att det inte är någon idé att "belöna" ett parti som klart kan misstänkas för att backa från vilka positioner som helst för att få en regeringsplats? Varför rösta på V och bli dragen vid näsan dagen efter valet? Då kan man lika gärna välja sofflocket - varför rösta om alternativet till borgarpolitik inte blir något annat än borgarpolitik?

Bara farhågan om svek får folk att dra öronen åt sig. God sammanhållning i samhället bygger på tillit, att man vet att ens omgivning säger en sak men också står fast vid den. Inte att individer med välsmorda trutar säger en sak och sedan gör något annat. Sveket är ett gift som bryter sönder och förlamar. När det blir problem och svikaren kommer och skriker på hjälp, vem har då lust att ställa upp?

Tråkig politik är rolig

Det hände sig för några månader sedan att en gymnasist med skoltidning i Bromölla skrev till mig, påstod sig ha upptäckt min blogg och undrade om jag kunde skriva något till skoltidningen. Det skulle handla om att "politik är tråkigt". Jag skrev att politik är roligt och skickade över nedanstående text. Sedan har jag inte hört något i ärendet. Men som ekonomiskt sinnad person kan jag inte bara låta ett arbete försvinna, så jag publicerar det här. Håll till godo:

Kommunalpolitik och tristess – eller …

Kommunalpolitik är tråkig. Väldigt tråkig. Ingen bryr sig, utom tristnissarna. Och vem bryr sig om tristnissarna?

Men man skulle ju bli roligare – tänk om kommunalfullmäktiges ordförande i stället för att hålla tråkiga tal skulle hoppa upp på talarstolen, steppa, spela banjo och sjunga ”sailing down the Swanee River”, allt på en gång! - Hm, kan det finnas någon hake där …?

Haken är att det finns saker som är mer viktiga än roliga. Är det otrevliga hål i gatorna, är busshållplatsen placerad på rätt ställe, får gamlingarna rätt mat, bra mat och mat i rättan tid, ska kommunen sparar pengar genom att sparka skolsköterskan …???

Rätt många viktiga frågor alltså, trots att de inte är vare sig roliga eller spännande. Små lokala frågor. Men i själva verket finns det lokala frågor som inte alls är lokala. Många kommuner jobbar med klimat- och miljöfrågor exempelvis. Det rör hela världen.

Eller ta den stora kommunen Stockholm som jag vet mer om än Bromölla. Mycket av Mälarens vatten rinner genom Stockholm ut i Östersjön, bland annat genom Slussen på sydsidan av Gamla stan. Hur Slussen fungerar är därför av betydelse för alla som bor i närheten av Mälaren. Ett par miljoner människor berörs trots att detta formellt är en kommunal fråga för Stockholm. Blir det jätteöversvämning i Mälaren får det inte finnas en propp vid Slussen som gör att en massa orter ställs under vatten. Västeråsarna vill nog inte bli dränkta för att stockholmarna missköter sin sluss. Så finns det motsatta problemet: vår lilla kommunala angelägenhet Slussen måste också vara konstruerad så att saltvatten från Östersjön inte kan komma in i Mälaren. Sker det så hotas färskvattentillgången för många i regionen. Vad som ser ut som en kommunal struntfråga om en besvärlig trafikknut i Stockholm berör alltså bortåt en femtedel av Sveriges befolkning. Spännande!

Men för att återgå dit jag började: hålen i Storgatan i den lilla kommunen, de hål som aldrig verkar bli reparerade.

Att fylla igen hål gör tråkiga kommunalarbetare, men nu säger kommunen att man inte har pengar till gatuunderhåll. Dessutom har man inte pengar för bra gatubelysning heller. Kommunstyrelsens ordförande steppar, spelar banjo och sjunger för att visa att politik är underhållande. Samtidigt har man sänkt kommunalskatten så att det inte finns pengar för att fylla igen det där dj-a hålet. Du kommer cyklande en kväll, i den dåliga belysningen ser du inte gropen utan åker i gatan. Hjärnskakning, brutna leder, ont av bara h-e.

Det blir transport till akuten på sjukhuset. Tråkigt? För dig med spräckt skalle ja, men kommunstyrelsens ordförande råkar ha aktier i det privatiserade sjukhuset, så han är bara glad och fortsätter att steppa.

Vad göra? - Förslagsvis att sparka ner den där rolige fan från sin talarstol, se till att vettigt (tråkigt) folk väljs in i kommunalfullmäktige och att de fixar hålen i gatan, gatubelysningen, busshållplatsen, maten för åldringarna, skolsköterskan och allt annat som gör att man kan ha det trevligt i livet. Kommunalpolitik är intressant! Den gör att man slipper få en spricka i skallen.