måndag 31 augusti 2009

Mer om tyska valen

För att anknyta till föregående inlägg: jag vet inte några definitiva siffror för kommunalvalen i Nordrhein-Westfalen, men enligt prognoser kan die Linke ta 4½ procent. När det gäller val på den nivån kan ju lokala skillnader vara väldigt stora, så hittar jag igen var man kan se de verkliga resultaten på kommunnivå kanske jag återkommer.

Delstatsvalen gick inte helt bra för kristdemokraterna kan man utläsa av de media jag tittade på. Däremot ser man inte bara av den tidigare citerade Neues Deutschland, utan också av Deutsche Welle (där kan du läsa på engelska) och Frankfurter Allgemeine att die Linkes förmåga att behålla ställningarna i Thüringen och Sachsen, samt framgången med en femtedel av väljarna i Saarland, har väckt rejäl uppmärksamhet. Just Saarland torde bero av att die Linke haft en lokalt populär tidigare socialdemokrat i ledningen, Oskar Lafontaine. Det lär vara första gången som ett nytt parti haft en sådan framgång i ett delstatsval. Man kan undra hur de risiga gamla socialdemokraterna i SPD (man har intryck av "inga idéer, inga ledare, ingen framtid") tänker hantera detta.

En intressant detalj från Sachsen, där die Linke står kvar som näst största parti trots att man tappar två mandat ser man också här: de nasseartade figurerna i NPD tappar en tredjedel av sina mandat och närmar sig femprocentspärren uppifrån (om man nu har en sådan även i delstatsvalen, det ser ut så när man tittar på resultaten för Thüringen där NPD med 4,6 procent inte får några mandat). Om vänstern har varit dålig på att ta vara på krisen så verkar extremhögern vara ännu sämre på detta, och det får man ju vara tacksam för.

Tre tyska val, bra för vänstern

Det gick bra för die Linke i de tre tyska delstatsvalen, i själva verket kanske mycket bra med tanke på valen till Förbundsdagen senare i år. Här är några tidiga siffror, jag återkommer kanske med mer när jag vet hur det gick i kommunalvalen också.


Vorl. amtl. Endergebnis SAARLAND SACHSEN THÜRINGEN
Stimmen %
CDU 34,5 40,2 31,2
DIE LINKE 21,0 20,6 27,4
SPD 24,5 10,4 18,5
FDP 9,2 10,0 7,6
GRÜNE 5,9 6,4 6,2
ANDERE 4,6 12,4 9,0

söndag 30 augusti 2009

Jan G minns

Jan Guillou har skrivit minnen från förr och berättar om det i en intervju i Svenska Gladbladet. Varför berätta sin historia?

Dels som en gardering mot risken att 24-åriga moderata doktorander skapar en helt felaktig bild av mig, inte av illvilja utan för att de aldrig kan förstå det där med 1968.

– Men också för att jag vill ge en annan bild av de där åren än mina jämnåriga som omvänt sig och nu berättar hur fåniga alla jävlar, inklusive de själva, en gång var men att de nu, tack och lov, blivit så kloka. Vi var inte fåniga! Vi var seriösa och hade utomordentligt rätt!


Helt rätt. Nu var jag visserligen fem år yngre än den gode Jan Guillou (och hade inte ens miljonär- och diplomatöverklassföräldrar) men lite hängde jag med i alla fall redan då. Och den som har sett frihetens dörrar slås upp kanske inte glömmer det. Världen var i uppror. Åtminstone för en tid blev luften friskare att andas, innan nya giftodörer svepte in.

Förresten, om du vill läsa om utvecklingen från den tiden och framåt och en massa annat intressant som har betydelse för dagens ledsamma situation, ta en koll på vad Kerstin skriver på Motvallsbloggen. En historik i tre delar, att tacksamt studeras av nutidens ungdomar. Sista delen är r.

Åter till Jan G. Visserligen kan ungmoderata doktorander vara en riskfaktor, men jag skulle tro att även svartklädda skräckfigurer med äckliga tatueringar och ringar i näsan är något man får se upp med. En del av dem tar ju sig in i den akademiska världen när de inte är upptagna med att sabotera palestinademonstrationer, kasta sten och annat frihetligt och autonomt, och de får nog finna sig i att betraktas som borgarstatens förlängda provokatörs-arm. Så varför skulle inte en 24-årig AFA-doktorand kunna häva ur sig en massa smörja om det revolutionära sextiotalet?

lördag 29 augusti 2009

Lu Xun och Björnbrum dissar trottarna


En vanlig företeelse: jag letar i böckerna efter något - och hittar något annat. Nu var det ett citat från en av 1900-talets främsta kinesiska författare jag letade efter, men det fanns inte i den avbildade volymen. Jag har en volym till med hans essäer och debattinlägg, kanske det lyckas bättre där.

Det står Lu Xun i rubriken men Lu Hsün på boken, varför? Här har jag saxat hela historien från engelska Wikipedia:

Lu Xun (traditional Chinese: 魯迅; simplified Chinese: 鲁迅; pinyin: Lǔ Xùn) or Lu Hsün (Wade-Giles), was the pen name of Zhou Shuren (traditional Chinese: 周樹人; simplified Chinese: 周树人; pinyin: Zhōu Shùrén; Wade-Giles:

Nu är jag okunnig i kinesiska, men jag tror att betoningen på vokalerna är ungefär desamma i Björnbrum som i Lu Xun. Läs ihop vår kinesiske vän till något som låter ungefär som Lo-sonn, med samma betoning som i Björnbrum. Det kanske stämmer. Annars får eventuella kineser i läsekretsen skriva och klaga!

Nåväl, vad hittad jag, och vad har detta med trotskisterna att göra? - Jo, i mitten av trettiotalet låg Kina väldigt illa till. Japanerna slukade bit efter bit av landet. Kinas regering visade sig inte särskilt effektiv vad det gällde att hålla emot. Samtidigt hade inbördeskriget mellan regeringen och kommunisterna pågått under lång tid. Kommunisterna krävde nu nationell samling mot japanerna, ett krav som även många på regeringssidan instämde i. Lu Xun, en av de främsta vänsterförfattarna och kulturpersonligheterna gillade också enhetsfronten.



Leo Davidsson Trotskij - innan han fick något hårt i skallen


Var det någon som inte höll med? - Jo, det fanns ett litet gäng ... de kinesiska trotskisterna. En av dem skrev ett brev till Lu Xun och klagade över stalinisternas förräderi och byråkrati, kommunisternas misslyckande etc etc, alltså tämligen ordinära trotskistiska klagomål. Enhetsfront mot Japan ville man inte ha, det var inte revolutionärt. Den gode Lu Xun härsknade tydligen till. Visserligen var han inte de stora ordens man, och dessutom låg han nu sjuk i den tuberkulos som strax därpå skulle ända hans liv, men skärpan i svaret var tydlig nog.

Efter att bland annat ha pekat på att det snarare är Trotskij som misslyckats dikterade Lu Xun (sängliggande och för svag för att skriva själv, antagligen) om trotskisternas "teori" som ...:

... förvisso långt överlägsen Mao Tsetungs - så överlägsen att man kan säga att den ena är i himlen och den andra på jorden, Det överlägsna kan man naturligtvis beundra, men tyvärr är detta just vad de japanska angriparna välkomnar, och därför kommer dessa överlägsna teorier ohjälpligt att falla ner från himlen {och hamna på den smutsigaste platsen på jorden}.

[Angående några tidningar som trotskisten sänt till Lu Xun:] Om någon sätter ett rykte i svang bland massorna om att japanerna betalar Er för att ge ut tidningarna, hur ska Ni då kunna rentvå Er? ... Jag tror inte att Ni skulle vara så lumpna att Ni toge japanska pengar för att ge ut tidningar som angriper Mao Tsetungs förslag om gemensam kamp mot Japan. Det skulle Ni aldrig göra. Jag vill bara varna Er, för Era nobla teorier välkomnas inte av de kinesiska massorna. och Era handlingar går emot kinesernas nuvarande moralbegrepp.

Undrar vad han menade med detta? Att det faktiskt fanns japanska pengar med i bilden? Eller "bara" att trotskisterna var dumma i huvudet och spydde ut superrevolutinära paroller som gynnade de japanska angriparna men splittrade kineserna?



José Carlos Mariátegui - dissade också Trotskij till förmån för Stalin

Angående samtida värderingar av kampen mellan Trotskij och Stalin kanske den som gjordes av peruanen Mariátegui är bland de intressantaste. (Jag har inte texten här, möjligen kan den finnas på nätet på spanska.) Denne mycket skarpsynte iakttagare, som tyvärr dog redan 1930, drog helt enkelt slutsatsen att Stalin var den man som passade ryssarna bäst, inte den yvige Trotskij.

Vad har detta att göra med situationen idag? Visserligen brukar trotskister idag legitimera sin verksamhet med att de minsann inte är stalinister, men det är ju ingen annan heller, så det verkar bortkastat, eller möjligen en metod för debattförstöring. Det är produktivare att tala om vad man är för än vad man är emot. Och där har jag börjat fundera på vad trotskisterna här i Sverige (uppdelade i två smågrupper dessutom) egentligen är ute efter.

Antag att jag har rätt i att produktivkrafterna har utvecklats så långt att man faktiskt kan ställa frågan om socialism på dagordningen. Är det då lämpligt att hum-humma om ligistuppträdena i förorter på senare tid, eller om AFA:s och "autonomas" tilltag att löpa amok och förstöra politiken till förmån för meningslösa upplopp? Efter att ha sett en del inlägg från bland annat trotskist-bloggarna Röda Malmö och Svensson börjar jag nästan undra om Socialistiska Partiet tänker sig att värva förortsligister till någon slags röda garden.

Jag vet inte hur mycket man skall ta flörtandet med våldsbenägna marginalgrupper på allvar. Trotskisterna själva är ju marginella i det politiska livet och mer framträdande på nätet än i verkligheten. Men de kan ju ställa till eländen som sedan hela vänstern skall antas ta ansvar för. Stenkastande förortsynglingar för oss inte ett steg närmare socialismen, datanördar kan däremot göra det (genom att utveckla teknologin som är bas för samhällsförändringar).

Svensson verkade upprörd över att polisen plockar av ungdomar stenar och bensin och att det är OK att angripa poliser. Jag är mer upprörd över gäng som angriper brandkår och ambulans. Återigen: ligister som gör att brandkår och ambulans vill ha polisskydd för att köra in i vissa området för oss inte ett steg närmare socialismen. Däremot fascismen ... stenkastarna är hel-. halv- och kvartsnassarnas bästa vänner.

Flotta paroller och dum politik - det är väl trotskismens huvudsakliga bidrag till borgerlighetens hegemoni i denna värld. Att spela vänster men gynna högern. Ur socialistisk synvinkel förstår jag inte vad proletariatet har för användning för trotskisterna. Ur borgerlig synvinkel är saken en annan!

Val i Tyskland igen


I min strävan att göra denna block ointressant och skriva om helt oväsentliga länder vill jag bara viska om att det är val på flera håll i Tyskland i morgon. I Sachsen, Thüringen och Saarland väljer man till delstatsparlament, i NRW (Nordrhein-Westfalen) handlar det om kommunala församlingar.

I Tyskland har man val på olika nivåer nästan jämt, och denna rullande valrörelse kan ses som både ett sätt att få fram lokala företrädare för folkmeningen samt att ge fingervisningar om vad folk tycker om landets politik i stort. Socialdemokraterna ligger exempelvis inte så bra till vad jag förstår, de har helt enkelt trasslat in sig i en politisk position där partiet inte ser särskilt tilltalande ut för den som letar efter framtidslösningar. Att byta partiledare har inte hjälpt.

Vänstern, die Linke, borde klara sig bra åtminstone i Sachsen i gamla Östtyskland, samt i Saarland där de har en populär ledarfigur i form av Oskar Lafontaine. De kommunala valen kanske inte verkar vara så viktiga, men de äger rum i en del av gamla välstånds-västtyskland där vänstern inte varit så stark tidigare. Nu får man en fingervisning om de kan etablera sig även där, och sedan bygga upp positionerna för att så småningom ta sig in i delstatsparlamentet.

Samtidigt kan valen ge en anvisning om vad folk tycker om förbundskansler Angela Merkels krispolitik, om man vill att kryptonazistiska grupper skall ha representation, vad man tycker om de numera väl helt borgerliga miljöpartisterna etc. Och kanske man kan få en antydan om die Linke har lyckats göra politik som slår igenom bland väljarna av den nuvarande krisen.

fredag 28 augusti 2009

Artikeltips om Sri Lanka


Tamilska tigrar. Undrar hur många av dem som är vid liv idag? Och om de funderade på om det inte krävdes mer än bara vapen och fanatisk hängivelse till en otrevlig ledare för att vinna seger?


Läget för många tamiler på Sri Lanka är inte bra idag. Skall man kalla de läger som finns efter regeringens seger i det långa inbördeskriget för "flyktningläger" eller "koncentrationsläger"?

Jag har aldrig ägnat särskilt stor uppmärksamhet åt Ceylon/Sri Lanka, och världen i stort har väl inte heller försökt förstå motsättningarna och våldsamheterna där. Men när regimen till slut, efter många års strider, lyckades slå ut en väpnad motståndsrörelse som förutom en väl organiserad armé hade tillgång till flottstridskrafter och till med flygplan måste man ju fundera. Små och illa beväpnade guerillagrupper utan sådana resurser har ju kunnat slå tillbaka mot väl utrustade och mångfaldigt överlägsna motståndare. Varför misslyckades tamilerna?

Här är ett par artiklar som ger en del av bakgrunden. Den första och den andra. Författaren är en person som uppenbarligen sympatiserar med tamilernas befrielsekamp och är starkt kritisk mot singalesernas överhetsmetoder. Men kritik riktas också mot de tamilska tigrarnas politik och militära uppträdande.

Förhållanden på den internationella scenen kunde man ju inte kontrollera, men internt på Sri Lanka gjordes ett antal fel som ledde fram till nederlaget enligt artiklarna. Tigrarna var en borgerlig rörelse och tog borgarnas parti om det uppstod klassmotsättningar inom den tamilska gruppen. Man försökte inte nå enhet med icke-tamilska grupper utan angrep dem (muslimer) eller underlät att försöka nå kontakter med regimkritiska singaleser. Man vägrade att samarbeta med möjliga internationella allierade, som de indiska maoisterna, utan inriktade sig på kontakter med regeringar (som oftast inte var intresserade av att stödja tamilerna). Med andra ord isolerade man sig från ett antal möjliga allierade och försvagade därmed den egna politiska basen.

Till detta kom en felaktig militär taktik under de sista åren: man försökte sig på vanlig konventionell krigföring vilket inte gick bra, men trots att det inte gick bra fortsatte man med det ända till slutet. Och då hade man ingen armé kvar längre.

Kanske försöker en del grupper föra kampen vidare, men vad kan det i den lankesiska situationen leda till annat än mer onödigt lidande? Tigrarnas ledare ledde sitt folk rakt ner i avgrunden, så ser det ut. De ultranationalistiska singalesiska ledarna hjälpte gärna till.

En sak som artiklarna inte berör men som är en otrevlig sida av saken är självmordsbombarna. När man pratar om självmordsbombare idag brukar man avse muslimer, men tamilerna var ute tidigare i den branschen - utan att det orsakade några upphetsade reaktioner runtom i världen. Det var ju bara folk i Indien och Sri Lanka som kom i vägen, och de räknades liksom inte så mycket... .

De här artiklarna ger en bild av Sri Lanka och tigrarna. Jag antar att andra har en helt annan version. Men det tamilska upproret torde nu tillhöra historien. Och att buddhister eller hinduer skulle vara speciellt fredliga kan vi nog glömma bort, tyvärr.

Äntligen - ett riktigt val!


Alla som inte är hedningar har chansen att rösta i kyrkovalet den 20 september! Valsedel och information kom idag. Hurra!

Vad skall man rösta på då? Kyrktuppens vänner? Valförbundet högkyrkliga stalinister? Lågkyrkliga smådjävlar? - Ja, sannerligen, det är inte lätt att hitta bästa alternativet!

Är inte det här ett val som känns betydligt mer angeläget än farsen med EU-valet? Eller för all del de svenska riksdags- och lokalvalen? Vem man än röstar på i kyrkovalet kommer det inte att medföra att gamla kända eller nya förhoppningsfulla byråkrater kommer att förfölja och avlyssna oss. En del hävdar att "Gud hör bön" vilket skulle tyda på stor avlyssningskapacitet, men det tror jag inte riktigt på. Jag tvivlar till och med på den modifierade parollen "Gud hör bönder". Nej, vi kan rösta här och känna gott samvete och ingen oro för vad de valdas högsta chef eventuellt kan hitta på.

torsdag 27 augusti 2009

Oberoende akademisk vetenskap eller inhyrda legoknektar?

I ett tidigare inlägg spydda jag galla över bland annat nationalekonomer som inte kan förklara vad som händer (förrän det hänt) eftersom de sitter fast i sina fåniga små orealistiska neoklassiska modeller. Signaturen Under ytan (som inte verkar vara ”under isen”) ryckte ut till ridderligt försvar i en kommentar, och givetvis finns det brister i mitt resonemang. När man skäller på några få rader har nyanserna en tendens att försvinna, om man säger så. Tack vare Under ytan får jag chans att utveckla saken ytterligare något pinnhål, och jag inkallar hjälp från bildat håll, från doktor Karl Heinrich Marx. Här är några saker han hävdar:


  • I ett klassamhälle är den härskande klassens idéer de dominerande idéerna (annars vore inte den härskande klassen härskande!).

  • Ju mer utvecklat det kapitalistiska samhället blir, desto större blir tvånget att dölja dess dåliga sidor. Därmed förvandlas nationalekonomerna från hederliga sanningssökare till inhyrda flåbusar som skall försvara kapitalisternas intressen mot alla opposition.


Det där är fortfarande övergripande sammanfattningar av hur läget är, men de visar på det väsentliga tror jag. Ett sätt att "dölja" är att försöka skjuta vanliga textbeskrivningar av samhället åt sidan till förmån för alltmer komplicerade matematiska modeller som torde skrämma bort de flesta människor och knappast ge upphov till kritiska frågor. För hur kan man kritiskt granska något som är hart när omöjligt att förstå?




Här är en ekonom som får godkänt tror jag, John Maynard Keynes


Förutom det som jag kallade "det väsentliga" finns ju det ”oväsentliga” som Under ytan förtjänstfullt framhåller: alla de ekonomer som driver alternativ forskning, som för fram avvikande idéer och uppslag. Intressant nog verkar det som om avvikande ekonomer i Sverige ändå kan hitta en fristad – om de kan få jobb på något universitet i USA exempelvis. Men – och det här är viktigt för min syn på det hela – även om det finns folk som pekar åt annat håll än de usla modellerna så är det modellerna som gäller eftersom de tjänar den härskande klassens intressen.

Motståndsrörelser finns, men den är ännu inte stark nog för att vräka bort smörjan. Det kan bland annat bero av yrkesekonomernas position i samhället. De blir nog ofta instängda tillsammans med olämpligt sällskap. Som av en händelse kom lite relevanta siffror från Ekonomistasbloggen, där man refererar till …:


... s k alumni-enkäter om vad tidigare studenter nu jobbar med, hur snabbt de fick jobb och vad de tjänar. Här är några glimtar från enkäterna från universiteten i Uppsala, Stockholm och Lund:

  • Nationalekonomer får snabbt jobb. En klar majoritet (60-70%) av de nyexaminerade hade jobb inom tre månader och närmare 85-90% inom ett halvår.

  • Nationalekonomer får oftast jobb i privat sektor.... Andelarna ligger mellan 50% (SU), 62% (UU) och 80% (LU).

  • Ingångslönen varierar mellan 25.000 och 30.000 kr (UU och LU – på SU frågar man inte ens om lönen!).


Dessa villkor låter inte proletära direkt. Vilka begrepp har de här personerna om villkoren för s k ”vanligt folk”? Att hälften av nationalekonomerna i Stockholm inte hamnar i privat sektor beror väl på närheten av alla centrala förvaltningar och departement här i stan. Jag tycker att vetskapen om nybakade ekonomer utan större livserfarenhet som går vidare till befattningar där de kan få bestämma över viktiga saker borde ge upphov till vissa olustkänslor. Eller om de nu bara har att expediera vad cheferna säger åt dem att göra ...?




Knut Wicksell, svensk ekonom av världsklass ... och det var för länge sedan!


Man kan ju fundera ytterligare några steg: bör nationalekonomer som har privata anställningar ges samma vetenskapliga trovärdighet som forskare på högskolor? Bör forskare på högskolor ges samma trovärdighet som en helt fristående person som kan finansiera sin verksamhet helt själv och inte är beroende av lön eller anslag? - Jag är inte den första som funderat på hur en bankanställd ekonom samtidigt kan vara ett vetenskapligt orakel om samhällsekonomi utan att någon frågor vem som betalar personens orakelsvar! Är det forskaren eller bankmannen som vi har att göra med?

Modellerna är hopplösa. Är modellförvaltarna utom allt hopp? - Nja, det här är väl en något cynisk kommentar om mänsklighetens trohet till sina övertygelser, men jag misstänker att ett drastiskt regimskifte raskt kommer att övertyga modellförvaltarna om att de skall börja prata för helt andra modeller! (Kappvändare och vindflöjlar, för att uttrycka det annorlunda.)

onsdag 26 augusti 2009

Afghanistan - dags för svenskbombningar?

Får man tro StatCounter har den här bloggen nu passerat 130 000 träffar, och det är ju ganska mycket. Som en ganska stor svensk stad.

Jag hittade Stefan Lindgrens blogg igår. Ett känt namn från Vietnamrörelsens dagar, still going strong. Han citerar otrevliga uppgifter om att svenska piloter förbereder sig för att deltaga i bombningar mot afghaner. Afghanerna har väl inte så mycket luftvärn att sätta emot de utländska terrorbombarna, och med tanke på typen av bombmål (civilpersoner, bröllopsföljen och liknande) lär det knappast bli några heroiska och livsfarliga uppdrag för våra piloter. Våra förresten, det är ju NATO:s och USA:s krig, inte vårt! Har för mig att Sverige har väldigt fina splitterbomber, det vore väl smaskens att blåsa rent i någon dammig liten by med några rediga bomber! Sedan kan väl Expressen rapportera om våra svenska hjältemodiga flygare!

Rapporterna från Afghanistan är knappast upplyftande för de som tror på "snabb seger" och att man skall kunna upprätta någon slags "demokrati" i landet. Åtta års krig, det är ganska lång tid för något som skulle vara en snabb affär. Nu inser USA:s militära och politiska ledning att kriget kan dra ut hur länge som helst, och att det kan förloras också.

Några färska artiklar om olika aspekter av Afghanistan här, här och här. Sammanräkningen av det senaste valet är inte klar, men själva tanken på val under pågående ockupation är märklig, Och de tidigare valen har inte stoppat upproret från att sprida sig mer och mer över landet. Valen verkar mer handla om att försöka visa upp för västländerna att det händer något positivt. Det är inte bara så att deras medborgare dödas i ett onödigt krig, demokratin utvecklas också ...

Men vilka egentligen kriterierna för "seger" i Afghanistan är, det verkar inte USA kunna formulera. Och med en sådan politik kan man inte göra mycket mera än att springa runt och ha ihjäl folk tills man tröttnar och åker hem.

Opinionen i USA har redan tröttnat men politikerna och media fortsätter att blåsa på. Den sista artikeln jag länkade till visar på en intressant och märklig skillnad mellan allmänhet och de stora media i USA. Media vill fortsätta kriga (det gäller även tidigare katastrofer som Vietnam och Irak) i ett läge där allmänheten vill att man skall ta hem trupperna.

Hur kan det komma sig? Är det månne så att "den fria pressen" i själva verket slänger sin förmodade kritiska granskande roll över bord och nöjer sig med att vara statslojala skrivträlar? Att mediernas ledningar delvis ingår som underavdelningar till den borgerliga staten? Samma fråga kan man ställa om media i Sverige. Men till skillnad mot tidigare finns det numera "medborgarmedia" på nätet, och kanske gammelmedia fortsätter att slå spikar i sina egna kistor genom att köra sin folkfientliga men politikerslickande linje. Vi är inte beroende av redaktionerna i Marieberg längre. Vad händer den dagen vi får veta att ett svenskt bombplan sprängt ett dussin afghanska kvinnor, barn och gamlingar i luften, vad skriver ledargenierna på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet då? "Hoppsan, vi trodde det var talibaner... alla afghaner ser ju ut som talibaner ..."

Kris i samhällsvetenskaperna?


Ach, Donnerwetter, den där germanske tristnissen Björnbrum har kallat min fina Zarathustra ett sömnpiller och gjort sig lustig över min ödmjuka övermänskliga gestalt ... men bitte, titta på det där, skvatt obegripligt och sömngivande skulle jag säga! Även om man klickar på texten så att den blir större blir den inte roligare för det! p och q, vad är det för filosofiskt tänkande!



Det talades om Husserl och "vetenskapens kris" på föreläsningen för ett par dagar sedan. Husserl tyckte det var kris redan tidigt under förra århundradet. Jag tror att filosofin i viss utsträckning drabbats av samma kris som nationalekonomin under 1900-talet: utvecklingen mot en historielös och våldsam specialisering och mystifiering.

Från att ha varit lärogrenar med historiskt medvetande som kunde förklara sina ståndpunkter i läsbar löpande text sparkades detta historiska medvetande ut och ersattes av matematik, symboler. och ett språk som är tillgängligt för bara smågrupper av människor. Och värre än så: man kan fråga sig vilka problem dessa moderniserade lärogrenar lyckats lösa? Om filosofin har svårt att hantera det dagliga livet trots p och q är en sak, men när nationalekonomernas skrå till stora delar misslyckats med att hantera kriser som den som vi nu upplever ... det är allvarligt!

Man kan inte ens hävda att det rör sig om vetenskaper, och vetenskaper är ju knepiga, tar tid att lära sig och har speciella terminologier och metoder, inte när det gäller samhällsvetenskaper som berör vårt dagliga liv. Där finns ett krav på att teorier och resultat skall kunna göras tillgängliga och förståeliga även för människor utanför skrået.

Medvetenheten vad det gäller att reformera nationalekonomin växer och en del filosofer anstränger sig att gå ut i debatten och prata tydligt utan p och q (här är en filosofblogg jag har bevakning på) så det kanske ändå finns hopp. Hopp om demokratin, för vetenskapens tillgänglighet är en demokratifråga av största vikt.

En socialistisk tolkning av processen kan vara att samhällsvetenskaper i ett sönderfallande borgerligt samhälle kan gå två vägar: antingen att själva vara en del av förfallet genom att bli allt mindre relevanta för samhällets utveckling, eller att noggrannt undersöka och förklara utvecklingen och därmed bli verktyg för samhällets omvandling och förbättring. Nationalekonomi och filosofi har, tillsammans med sociologi och en del andra lärogrenar, stora möjligheter att bli goda verktyg för det goda samhället när de befriats från gammalt borgerligt skräp. Med andra ord: upp till kamp!

Tidigare inlägg där Fritz Nietzsche och filosofin ömsom berömts, ömsom utsatts för nidskriveri:
1 2 3 4 5 6 7

tisdag 25 augusti 2009

Varför sluta när det är som roligast?

En israelisk diplomat med insyn i skeendet säger dock till DN att mycket tyder på att bägge regeringarna gör sitt bästa för att få det här överståndet.

Enligt artikeln citerad ovan inses det på sina håll i Israel att hela affären med Aftonbladet är genant. Folk som kan betecknas som extremister och galningar har fått ta över utrikespolitiken och där härja runt som den berömda tjuren i porslinsbutiken. Naturligtvis vill mer tänkande israeler få den här affären avslutad och nedtystad så fort det bara går. Det är skadebegränsning helt enkelt, att försöka få stopp på individer som fullständigt tappat huvudet.

Men varför "få det här överståndet" så där utan vidare? Varför inte kräva av israelerna att de erkänner att svensk grundlag gäller i Sverige, att de förlöpt sig på ett grovt förolämpande sätt mot Sverige som nation, att det faktiskt finns anledning att ställa kritiska frågor om israelisk hantering av organ från döda människor, att ... ja, det finns mycket mer att prata om. När töntskallarna har sett till att de mycket välförtjänt har hamnat med skägget i brevlådan har vi verkligen ingen anledning att hjälpa dem loss utan vidare. Om det är någon stat som skall be om ursäkt så är det Israel, och då en riktig ursäkt utan några nya oförskämdheter inlindade.

Bloggen Medvetenskap som normalt ägnar sig åt kritik av pseudovetenskap gör ett avsteg från sin ickepolitiska linje och tar upp Israels agerande i ljuset av hur pseudovetenskapare uppträder när de möter kritik.

Hela situationen påminner mig om hur det ofta kan se ut i debatter kring pseudovetenskap: en kritiker kan med fakta angripa en pseudovetenskap, för att sedan bemötas med förtalsanklagelser; detta istället för att möta faktabaserade-argument med faktabaserade-motargument. Se exempelvis det pågående Simon Singh-fallet, eller lögndetektor-fallet Lacerda/Eriksson vs. Nemesysco som jag bloggade om i vintras, där ironiskt nog just ett Israeliskt företag bemötte sakligt argumenterande svenska forskare med hot om förtal-åtal (har det möjligen bidragit med ett strå till dagens debatt-stack?).

Att hävda att man "inte skall sluta när det är som roligast" kan verka som sadism och översitteri, men när det rör sig om att vrida om näsan på individer som själva ägnat sig åt handlingar som borde få förövarna fällda inför en krigsförbrytardomstol handlar det egentligen bara om att utkräva rättvisa!

Den svagaste länken

Jag läste en bloggpost från Foto-Lasse och gjorde en reflexion.

Lasse skriver om att israelerna borde lära sig mer om Sverige. Saker som att Sverige inrättade Forum för levande historia (som jag sågat tidigare av olika anledningar, men det kan vi bortse från just nu) samt att antisemitism här är en mycket marginell historia jämfört med andra länder. Toleransnivån för folk som vräker ur sig judehat är inte så hög i Sverige helt enkelt. Och ju längre åt vänster i det politiska spektret man kommer, desto lägre är toleransen. Man kan ju tillägga att de danska och norska judarnas enda flyktväg under Andra världskriget gick mot Sverige.

Hur kan man tolka de israeliska utbrotten? Sett från israelisk sida - där man naturligtvis har tillgång till folk som känner svenska förhållanden väl - kan den svenska mentaliteten se ut som en användbar svaghet.

Svenskar i gemen är ganska ovilliga att ta konflikter och de har låg toleransnivå för judehat, hur kan det utnyttjas? - Kanske genom att ursinnigt anklaga dem för antisemitism, för att därigenom skrämma israelkritiska stämmor till tystnad. Genom en humanistisk hållning ("även palestinier är människor och får inte behandlas hur som helst") visar en del svenskar upp en hållning som är både motbjudande men också nyttig för israelerna. I länder där det verkligen finns ett djupt rotat judehat skulle en sådan angreppstaktik knappast lyckas. Annars skulle man ju kunna vänta sig att det officiella israeliska ursinnet skulle vändas mot en del länder i centrala och östra Europa. Men nu försöker man agera smart och slå mot en svag länk - Sverige. Det är faktiskt ett tecken på svaghet, inte på styrka. Är det också ett tecken på skuld?

Hur möter vi det här? - I alla fall inte genom att förhärdas eller att ängsligt ge efter, utan genom att ståndaktigt hålla fast vid en humanistisk linje (samt Tryckfrihetsförordningen), inte ge efter en tum vare sig för de sionistiska förtryckarna och våldsmännen, men inte heller för de som i skydd av stöd åt palestinierna sprider virrläror eller rena lögner. Bara på det sättet kan vi själva stå rakryggade och veta att vi följer en anständig linje.

måndag 24 augusti 2009

Flemingsberg ist eine Reise wert!

Husserl ... vem phanken är Husserl, jag har aldrig hört talas om'en, är det någon ny tysk tomte, usch jag gillar inte de där tyska plattfötterna!


Jaha, det var första dagen på filosofiska kursen idag. Av de förhållningsorder som skickats ut tidigare hade jag fått för mig att Fritz Nietzsche var förste man - eller skall vi säga "övermänniska"? - att förklaras. Men i stället började föreläsaren prata om en nisse som jag inte vet så mycket om, Edmund Husserl. En tysk i alla fall, och vår vän Fritz "der Übermensch" Nietzsche hade inte så mycket till övers för tyskar verkar det.




Ett fotografi jag tog på väg till skolan. En järnvägstelefon på Södra station. Notera att den har den gamla signaturen från L M Ericsson. Jodå, långt innan man hittade på "Ericsson tre korvar" tillverkade bolaget bland annat telefoner för järnvägen. Trafiksignaler gjorde man också, och en massa andra saker. Till och med kulsprutor under Andra världskriget.




I Flemingsberg pågick arbete med fasaden på det fina biblioteket som invigdes för några år sedan och som skolan kan vara stolt över. Kvaliteten på de tidiga fasadarbetena var dock mindre god. Det var skifferplattor som hotade att ramla ner och krossa stackars bokälskare på väg till eller från sitt tempel, och det är ju inte så bra!



Avdelningen för lite förvirrande foton. Är man ute eller inne? I själva verket ser man genom en glasad passage bort mot bostadsområdena öster om Flemingsbergs station. En gång i tiden hade de väl inte det bästa ryktet, vilket ju är ganska vanligt för nya bostadsområden som dessutom ligger lite "vid sidan av". Stationen fanns ju inte på den tiden. Det var bråk och elände, sociala problem och folk som försökte sprätta upp varandra med farliga knivar. Men nu tror jag det har blivit bättre. Och går man förbi de där husen kommer man till stora skogar som det kan vara trevligt att vandra i.


Nietzsche hade synpunkter på mat också. Tysk sådan var inte så bra. Engelska kokkonsten totalspolade han och jämförde med kannibalism. Han var lite rolig då och då den gode Fritz! För vem fasen vill plåga sig med den engelska kokkonsten - som "konst" betraktad utmärks den mest av sin frånvaro skulle jag vilja hävda.

Tidigare vänligheter och ovänligheter om Nietzsche på denna blogg:

1 2 3 4 5 6

söndag 23 augusti 2009

Får man leka med maten?




Några roliga bilder som jag hittade (av en slump - det är ju ofta så det går till i bloggosfären) på en finsksvensk blogg. Får man leka med maten? Den sista skulle väl kunna passera som en gammal holländsk oljemålning, för övrigt.

Inte ett finger till den arroganta makten!

Hur blir man en bra människa om man ständigt tvingas böja knä för våldsverkare? En ny rapport från FN (refererad här) skriver om Gaza som "en utdragen mänsklig värdighetskris". 1½ miljon människor har varit blockerade under flera år, utlämnade till övermaktens arroganta godtycke. Vad händer med dessa människor som aldrig tillåts räta på ryggen och känna sig fria? Skulle möjligen någon kvarlevande gamling från ett östeuropeiskt getto kunna berätta något om det?

Nu angriper samma arroganta övermakt Sverige. Lyckas de censurera en tidning idag blir det fler i morgon, och sedan finns det ju kritiska bloggare som man säkert gärna vill tysta. Ge dem inte den minsta eftergift, inte ett finger skall de få, de är rädda nu för deras övermakt vilar på lösan sand, de har gått för långt i sitt övermod och minsta reträtt kan snabbt förvandlas till ett svidande nederlag.

Det förtryck som bryter ner den förtryckte bryter också ner förtryckaren. Det är andligt deformerade människor som nu försöker censurera Aftonbladet och tvinga den svenska regeringen att vara deras censor. Att befria Palestina kommer att vara en befrielse även för dessa onda människor.

Tidningsrubrik man skulle vilja se ...

Ungdomsgäng flyr undan stenregn från brandmän och ambulanspersonal


Fast så roligt blir det väl aldrig ...

lördag 22 augusti 2009

Anslagstavletokern är tillbaka


Observera den stirriga blicken - så konsternerad blir man när man skall försöka uttyda budskapet på anslaget nedan!


Jag har tidigare varit stygg mot Fritz Nietzsche och jämfört hans Zarathustra med en toker som för en del år sedan fyllde anslagstavlor i Stockholm med sina oläsbara predikningar. Då antog jag att tokern kanske slutat sin verksamhet, men här är vad jag fann denna lördag eftermiddag i utkanten av Årstafältet - om det inte är samma person som är igång nu så är det en skicklig imitatör:



Här har vi så att säga "hela bilden", men om den verkar oklar så klicka gärna på den för större format. Hjälper inte det så kanske en närbild av nedre högra hörnet gör det lättare:



Dock, det kanske är roligare att titta på en bild om det textade budskapet är svårt att uppfatta:




Tidigare vänligheter och ovänligheter om Nietzsche på denna blogg:

1 2 3 4 5

Löjtnant Calleys ånger ...

Vi som är lite äldre minns såväl kriget i Vietnam som den ökända massakern i Song My eller My Lai. Ett namn att minnas med avsky från den tiden är löjtnant Calley. Nu rapporteras att han ångrat sig. Tja? Mycket till straff fick han väl aldrig, den otäcke slaktaren.

Jag har bara läst en del av kommentarerna till artikeln på HuffPo, men de flesta verkar inte särskilt glada åt den ångerfulle massmördaren. I originalartikeln är kommentarerna jag läst, några där också, inte så glada heller. Det räcker nog inte med lite "ånger" eller att man hävdar att man "följt order". De åtgärder som USA vidtog mot de soldater som massmördade försvarslösa civila i Vietnam (några månaders husarrest för Calley, hans närmsta chef fick inget straff alls) visar hur allvarligt man såg på detta. Inte allvarligt alls. Och de högre militära cheferna och de ansvariga politikerna gick naturligtvis helt fria, även om dåvarande krigsministern McNamara i efterhand också har ägnat sig åt ånger - och den mannen var ansvarig inte för några hundra utan för flera miljoner människors förintelse!

fredag 21 augusti 2009

Folk pratar allt fortare


Jaha, här har vi gamle H D Thoreau igen

Att höra ungdomar tala idag kan ibland vara att uppleva en kaskad av ljud, blixtsnabbt utsprutade vokaler, konsonanter och stavelser i en fart så man knappt uppfattar hälften av vad det handlar om. Av språkmelodin kan man i alla fall lista ut att det sannolikt är någon sorts svenska som talas ...

Att den tekniska utvecklingen i samhället påverkar människorna, och även människornas tänkande, är ingen ny idé. Marx och Engels förde fram den på 1840-talet, och Marshall McLuhans ord (tidigt 1960-tal) om att "media is the message" är i grunden samma sak. Detta kan också kallas "den materialistiska historieuppfattningen". När jag då och då läser en sida i Thoreaus Skogsliv vid Walden hittar jag nu följande intressanta observation, när han skriver om järnvägstågen:

De komma och gå så regelbundet och deras visslor höras så lång väg att farmaren ställer sin klocka därefter, och på så sätt reglerar en välskött institution hela landet. Ha vi inte bättrat oss i fråga om punktlighet, sedan järnvägarna kommo till? Är det inte så, att folk tänker och talar hastigare på stationen än förr på diligenskontoret? Det ligger något uppeggande i atmosfären kring den förstnämnda platsen. Jag har förvånats över de underverk järnvägen åstadkommit, och en del av mina grannar, om vilka jag varit övertygad om att de aldrig skulle våga fara till Boston med ett så snabbt fortskaffningsmedel, äro nu trots allt på platsen när klockan ringer. Att utföra saker och ting med med snälltågsfart är nu det vanliga talesättet.

Folk pratade lugnare (och mer vårdat) på radio förr i tiden. Men teknikutvecklingen rusar, och med den rusar talet allt fortare. Och som vi ser av gamle Thoreau var fenomenet uppfattat redan i början av 1850-talet (Walden kom ut 1854).

Den atmosfär vi lever i blir sannerligen alltmer "uppeggande". Impulser tränger sig på från alla håll i allt större mängd och allt aggressivare, och för att hinna med att förmedla våra intryck måste vi tala allt snabbare. Man kan undra vad det leder till? Kommer den mänskliga talförmågan att så småningom bli helt hopplöst ute på grund av sin långsamhet, och i stället ersättas av manicker där "tal" kan skickas direkt från hjärna till hjärna med ljusets hastighet?

Ba va allså!

Dagens ekonomiska notiser

På TCO-utredarnas blogg kan man läsa att den sänkning av a-kasseavgiften som skulle välsigna dess medlemmar i stället har blivit en höjning för 40 procent av dem. Därmed fortsätter folk att hoppa av från fack och a-kassa. En dålig nyhet således, såvida man inte är ute efter att knäcka fackföreningar och a-kassor.

En nyhet jag hörde på radion i morse var att antalet allvarliga olycksfall på arbetsplatserna sjunkit, förmodligen på grund av den pågående krisen. Man får väl anta att när arbetslösheten bland byggnadsarbetare drar i höjden minskar antal fall från byggställningar och liknande. Eller om man ser det från en annan synvinkel: vissa arbetsplatser och typer av arbeten är riskabla och egentligen borde folk hålla sig därifrån. I alla fall om en del jobb skall hetsas fram så att säkerheten sätts åt sidan.

En annan radionyhet handlar om en doktorsavhandling där det hävdas att "Avregleringen av elmarknaden har lett till högre elpriser och mindre investeringar i förnyelsebara energikällor, tvärtemot det ursprungliga syftet". Det är ju en ny krasch för den neoliberala politiken, vilket ju inte är så svårt att räkna ut. Verkligheten vill inte anpassa sig till de liberala fantasierna.

Elbranschen fungerar inte enligt något litet enkelt utbud-efterfrågeschema, och samma gäller exempelvis försvarsindustrin. Kommunikationer, som tåg och taxi, är andra exempel på att karta och terräng inte stämmer med varandra, men där liberalerna ändå hävdar att det är kartan som gäller. Det är bra för att det är bra, oavsett om det är bra eller inte! Men om man tittar på den grundläggande liberala modellen så har den en avgörande svaghet: den kraschar så fort någon kan skaffa sig en liten konkurrensfördel! Och i vilka marknader finns inte denna svaghet?

Antisemitiska missfoster - och semitiska


Fritz Nietzsche - ingen riktig hit ur antisemitisk synvinkel


Jag läser vidare i det manuskript av Nietzsche som bör ha bidragit till att nassarna aldrig kunde lansera honom som stor tysk filosof. På tal om några kulturtyskar som Nietzsche tyckte drog ner Richard Wagner i dyn genom att förvandla honom till ... gissa vad? Jo tysk ... på tal om dessa figurer och Wagner kan man läsa:

Inget missfoster saknas bland dem, inte ens antisemiten. - Stackars Wagner! Vad hade han råkat in i! - Om han åtminstone farit in bland svinen! Men in bland tyskar! ...

Man kan undra om en del så kallade semiter har fullständigt tappat huvudet på senaste tiden. Anklagelser om antisemitism haglar åt alla håll och kanter, ordet "antisemitism" har vid det här laget blivit i stort sett innehållslöst och bara ett försök att tysta all kritik mot Israels banditpolitik. Den som bombar tättbefolkade och avskurna områden med bland de värsta vapnen som finns idag måste använda ett högt och fräckt röstläge för att få kritiken att riktas åt annat håll. När till och med högt uppsatta politiker i Vita huset skälls som "självhatande judar" (alla vet att Vita huset inte gör ett skvatt för att få stopp på annat än möjligen de mest extrema utslagen av Israels politik) visar det bara att de värsta extremisterna har makten i Israel. Möjligen kan detta vara ett tecken - att det är mörkast strax före gryningen - att de sionistiska terroristerna har gått för långt och kraschen är nära.



Klicka på bilden så kanske det framgår bättre att det är en rönn full av röda bär som står bakom de fina blomsteruppställningarna utanför högskolan i Flemingsberg!






Det var upprop till kursen i filosofi idag. När man har inhämtat alla kunskaper där kanske den här meningen klottrad på Flemingsbergs station inte har någon mening längre? Jag lär återkomma med fler filosofiska reflexioner.



Tidigare inlägg om Nietzsche:
1
2
3
4

torsdag 20 augusti 2009

Nya rön om Nietzsche

Friedrich Nietzsche - en blond germanisch und übermensch ... was, donnerwetter, är han polack!!?!?


Har jag inte lovat glesare och mer genomtänkta inlägg här i bloggen? Jag bryter löftet per omgående och rapporterar i stället några snabba observationer från alldeles nyss. Köpte ett kompendium med en text (Ecce homo) av vår käre Fritz idag, och lite bladande uppenbarar varför mannen i fråga aldrig kunde bli en riktig portalfigur hos nassarna.

Hör här: han förklarar sig vara av det finaste man kan vara, nämligen polsk adel. Han spolar det mesta vad det gäller Tyskland, inklusive klimat och matlagningen och den moderna musiken. Wagner är bra ... när han är som minst tysk! Fransk kultur är däremot toppen! Några gamla tonsättare på tysk mark, som Bach och Händel går an. När han i förbifarten nämner en bra tysk diktare råkar det bli Heinrich Heine (han som skrev Deutschland - Ein Winterreise) och som var av judisk familj och vänsterradikal om jag minns rätt.

Det är väldigt många minuspoäng på bara några sidor om man skall redigera det här ur god nazistisk synvinkel. Tänk två bekymrade kulturbyråkrater i Ministerium für Nazikunst und Kultur 1934:

- Suck, det här ser jobbigt ut, eller vad säjer du Hermann?

- Scheissjobbigt, Heinrich. Kan man publicera den här sörjan? Der Leiter kommer inte att gilla det. Vi kan väl för bövelen inte släppa loss en polsk blond vilde!

- Der Leiter?

- Ursäkta, der Führer menar jag. Han kommer att slänga sej på golvet och tugga på mattkanten om det här kommer ut! Och det här gullandet med fransoserna ...

- Ja, han är en första klassens Teppischfresser! Nej du har rätt, det är bara att skicka tillbaka den här gojan till arkivet. Nietzsche var ju totalt koko i kålroten. Vi kan inte lansera honom som vår kulturprofet, han är ju i stort sett omöjlig. Skulle ett dårhushjon företräda vår fina tyska kultur ...!

- Ach so, vi får hitta på någon annan ... kan man inte satsa på den där svensken, Hammenhög, som skriver så där lagom trevligt och folkligt antisemitisk?




Tidigare inlägg om Nietzsche:
1
2
3

Ny bedrift av herr Omar

Igår avklarade jag en sista spark mot några yngel som tillåts härja på Konfliktportalen, idag tänker jag rikta en sista spark-i-häcken åt herr Omar i Uppsala. Det finns de som undrar om herr Omar har, som det moderna talesättet lär vara, "alla hästar inne i stallet". (Eller var det "inne i hagen" där inte alla hästarna är?) Men, men ... jag misstänker att det finns system i galenskapen, en systematisk galenskap som drar åt ett visst håll.

Hans senaste bedrift är en intervju med en person som uppges vara palestinsk aktivist. Karln kan lika gärna stå på någon israelisk avlöningslista. För vilka andra är intresserade av en sådan här spottloska rätt i ansiktet på alla människor som under årtionden kritiserat Israels brutalitet mot palestinierna och andra människor, men samtidigt varit mycket noggranna med att dra en klar skiljelinje mellan sionister och judar generellt:

... den som verkligen är antisionist med nödvändighet är antijudisk.



Tack för det, Muhamed Omar! Det är väl en ren tillfällighet att det här likhetstecknet mellan antisionism och judefientlighet också sätts av sionister och israellobbyn?

Skall vi också tro att det tidigare har varit en tillfällighet att Muhamed Omar hetsat mot Malm och hans bok om hatet mot islam, och att man ser paralleller mellan judehat och islamhat? Eller att folk som förnekar nazisternas massmord har fått göra sig breda på Omars blogg?

Det verkar snarare som en konsekvent linje där all vettig diskussion skall trängas undan på ett sätt så att Israels linje skall stå oemotsagd och människor av islamsk tro i Europa och Sverige helst skall isoleras från det omgivande samhället. De i omgivningen som är positiva till palestiniernas kam men inte ställer upp på antisemitism skall tystas eller sättas i en omöjlig position. Och det tjänar Israel på (samt småpåvar i islamistgrupper kanske) men för palestinierna är det en ny opinionsmässig katastrof om de går på det här. - Kan vi verkligen tro att herr Omar inte begriper det?

Så, nu är jag av med Mohamed Omar. Vill du veta mer om hans tjatter får du läsa det själv.

onsdag 19 augusti 2009

Med sådana vänner ....

Så här presenteras Konfliktportalen som jag nyligen klev av från:

Bloggportalen Konflikt är en samlingsplats för vänsterbloggar med målsättningen att flytta fram arbetarklassens positioner och leverera en radikal maktkritik


Idag skvätter det till i den mer dyngskalleartade delen av portalen, och jag är glad att jag klivit av från ett gäng där medlemmar kan prestera följande skaldekonst:

”Finns bara en Jackie Arklöv
En Jackie Arklöv
Rånar en bank
Skjuter en snut
En Jackie Arklöv till slut”


Som talesättet går: med sådana vänner behöver man inga fiender! Hur arbetarklassens positioner kan flyttas fram med sådant förstår jag inte. Däremot att andra klassintressen kan gynnas. Samtidigt finns det flera bra och intressanta bloggare kvar på Konfliktportalen, men de och administrationen borde ta sig en funderare på om "humorister" av den här sorten är önskvärt sällskap.

Jag funderade på om avhoppet från portalen skulle påverka mina läsarsiffror, men märkligt nog ser jag knappt någon påverkan. Det är samma nivå. eller möjligen något lite bättre till och med. Det bör väl gå ett par veckor innan man eventuellt ser någon verklig tendens. Men - återigen "märkligt nog" - hände en liknande sak när jag lämnade en vänsterpartistisk portal vid förra årsskiftet. Då ökade antalet läsare. Att jag har en liten fast och trogen läsarskara är en sak (hej alla trogna läsare!), men varifrån kommer tillskotten då och då?

Att läsa omsorgsfullt


Här är ett citat som jag nyss hittade i Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden. Det slog mig att det skulle kunna tillägnas bloggkollega Lennart på Den långsamma bloggen:

Att läsa väl - det vill säga att läsa verkliga böcker på det rätta sättet - är en ädel sysselsättning, vilket ställer högre krav på läsaren än någon av de övningar som nutiden värderar. Det fordrar en liknande systematisk övning som atleterna underkastade sig, ett livs stadiga strävan ägnad endast åt detta mål. Böcker måste läsas så omsorgsfullt och tillbakadraget som de skrevos.

Den sista kursiveringen är min, och får tas som självkritik eftersom jag aldrig lyckats ta mig ur slukaråldern. En gång läste jag Pablo Nerudas Canto general på ett par timmar, och det får väl närmast ses som skandalöst slarvigt. Att med expressfart jaga igenom de mest känsliga och rörande diktning - sådant gör man bara inte!

tisdag 18 augusti 2009

En förolämpning mot gamle Fritz?


Jämförbar med anslagstavle-mysko-klottrare? Är det en förolämpning mot Nietzsche, mot filosofin i stort, eller mot mina läsares tankeförmåga?


I förrförra inlägget uttryckte jag mig inte helt respektfullt mot gamle Nietzsche. Varför inte fortsätta på det sluttande planet? Det kan väl bara sluta med en krasch? Jag kollade igenom bilderna i mitt dataminne och hittade den här, tagen 20 augusti 2007. Den kan ge en aning om vad vissa läsare kan känna när de skall ta del av Also sprach Zarathustra.



Här har vi en hel anslagstavla.



Här är sidorna nere till höger.



Och till slut den vänstra sidan av mittenbilden.


Och vad är nu detta? Under en del år fylldes anslagstavlor i centrala Stockholm (kanske på annat håll också, jag vet inte) av dessa i det närmaste oändliga textade utgjutelser. Vet inte om människan bakom "verket" fortfarande håller på, eller kanske fått lämplig vård. Eller numera kanske kör ut sina budskap över nätet? Men nog får man en liknande känsla ställd inför Zarathustras ordflöde? Det är möjligt att det finns inslag av genialitet i anslagstavle-klottret, men hur många orkar leta efter dessa ljusglimtar?



Huggorm


Nå, det finns hos Nietzsche en historia där Zarathustra är ute och går och hittar en sovande herde som dessvärre fått en orm i munnen. Ormen har bitit sig fast och vägrar att låta sig avlägsnas. Detta låter verkligen otrevligt - vem vill ha en orm i munnen? (Ormätande asiater, antar jag!) Nå, Zarathustra skriker åt herden att bita, vilket denne gör till slut. Och när ormen får huvudet avbitet kan den avlägsnas och berättelsen får ett lyckligt slut. Jag antar att detta är en liknelse för mänsklig befrielse: vi måste bli kvitt den otrevliga svarta orm som täpper till våra munnar, för att på det sättet kunna tala fritt. Men det är bara min amatör-tolkning.

måndag 17 augusti 2009

Jag saknar humor


Bild från Aftonlövet idag.

Jag saknar humor. Det är sant. Det står här. Och anledningen till det är att jag kritiserade det här, men fick svar från diverse håll att det var ju bara skämt! Skulle nog säga att det snarare luktade skämt.

Men ur min synvinkel var det ju ändå komiskt att fotbollsidioterna gjorde något snarliknande som skulle vara "roligt", och som verkligen satte pekfingret på det här : Man skall inte försöka sig på humorbranschen så där utan vidare, för komik är ofta svårare att få till rätt än dramatik. Jag tror inte överlevande bosnier eller de kvarlevande efter dödsoffren i Malexander, och andra som drabbades av unge herr Arklöv, är så jäkla roade. Det gäller nog de som kom i vägen för Charles Manson och hans knäppisar också.

Det är alltså bättre att vara en gravallvarlig men lyckad kommunist än ett misslyckat kommunist-wannabe!

Blixtar syns bättre i dunkel


Någon av mina läsare månne rynkar på näsan åt min drift med "övermänniskan", men jag kan inte låta bli ...


Jag har redan beskrivit hur Fritz Nietzsches "Zarathustra" dessvärre fick mig att nicka till och tappa boken. Sedan jag skrivit detta har sömn och boktappande inträffat ännu en gång, men jag har i alla fall lyckats blada mig fram till sista sidan. Jag fick en vision:

Professor Nietzsche lämnar in sitt feta manuskript till Verlag Hegel & Marx Gmbh. En förlagsredaktör bladar bland papperen, smilar uppmuntrande och säger:

- Detta ser mycket intressant ut, herr professor. En säker kioskvältare, som vi brukar säga i branschen, he he ... Men jag undrar, skulle Ni, herr professor, kunna tänka er att göra en sammanfattning av bokens bärande idéer på en A4?

Nietzsche går med på detta och vandrar lyckligt bort. Redaktören tillkallar en kontorspojke:

- Hörru, lägg den här kökkenmöddingen så lång bort i arkivet som möjligt. Får vi en sammanfattning kan den väl ges ut som flygblad. ... Åh, fy tusan, akademiker med konstiga pretentioner ... Engels skulle aldrig skriva sånt här lallande nonsens ... ha, där har vi en idé: vi läcker manuset till Engels och ber honom skära hela smörjan i små och mycket roliga slamsor! Finns det något som går upp mot ett frejdigt litterärt lustmord!

Jo, det blixtrar till av intelligenta tankar här och där i texten, men blixtar syns ju som bekant bättre i dunkel än i fullt dagsljus, om du förstår vad jag menar. Nu skall jag läsa några andra texter av Nietzsche, förhoppningsvis är de mindre sömniga.

Och ursäkta alla Nietzsche-fantaster ...

söndag 16 augusti 2009

Banker uppdaterad siffra: 77. Indien.

Senast jag rapporterade om bankkrascher i USA var siffran 57. Det var 22 juli. Nu får vi höja till 77 - och tänk på att året är inte slut ännu! Det lär bli fler banker som får läggas ner och omstruktureras innan den här fasen av den aktuella krisen är över. Småbankerna försvinner, men hos de stora drakarna är det nog härliga tider igen, med feta bonusflöden till toppcheferna. För somliga är det svår kris, för andra är krisen något som man redan håller på att glömma bort.

Om någon funderar över hur det gått med stamfolkens uppror i västra Västbengalen, omkring Lalgarh där maoisterna upprättade ett befriat område, kan jag rapportera att det ser ut som om regeringens återerövring misslyckats. Maoisterna finns kvar i skogarna utan att ha skadats av motoffensiven, och dessutom kommer de fram ibland och håller möten med folket i byarna, samt likviderar de kvarvarande medlemmar av Västbengalens vänsterfront som inte stuckit iväg eller gjort avbön och slutat med politiken.

Liknande händelser pågår på andra håll i Indien, och centralregeringen tänker dra igång en stor kampanj mot maoisterna. Jag utgår från att dessa redan vidtagit lämpliga motåtgärder ifall regeringen försöker återerövra deras centrala basområden.

Hinc robur et securitas

Häri styrka och säkerhet tror jag rubriken skall uttydas. Det är latin det, och latin kan jag bara några få ord och fraser av. Detta var i alla fall en fras som stod på svenska sedlar när de hade högre värde än idag.

Tänker man på latin kan man också tänka på lärdomsstaden Uppsala. Men, men ... via ett par klassikerbloggar har jag uppmärksammats på att det inte längre skall förekomma latinundervisning på gymnasienivå i Uppsala. Här är artikeln de hänvisade till. Då får man väl anta att klassisk grekiska är rökt också.

Sicken lärdomsstad - sic transit gloria mundi, exit lingua latina! Sålunda förgås världens prakt, ut med det latinska språket! (Eventuellt latinkunniga läsare får gärna hör av sig med rättelser!)

Gör det något? Författaren till denna blogg gick i handelsgymnasium, en institution som snarare utbildar räknenissar än klassiker. Då kan man ju ställa en motfråga: är det räknenissar eller klassiker som orsakat de kriser som härjar stora delar av världen idag?


Just nu läser jag då och då några sidor av Thoreaus klassiska Skogsliv vid Walden. Man skulle kunna tänka sig att denne man som predikade det enkla livet skulle vända ryggen åt klassikerna. Tvärtom. Man kan se det i kapitlet som heter "Läsning".



Mr. Thoreau himself, 1854


Denne gamle skogsmulle från Massachusets (i själva verket en karl som var både lärd och händig i ett flertal yrken) skriver:

Det är mödan värt att offra ungdomsår och dyrbara timmar på att lära om så också endast några ord av ett gammalt språk - ord som är upphöjda över gatans billigheter och om förbli ständiga eggelser och anledningar till fördjupad eftertanke. Det är inte för intet som den enkle mannen bevarar och upprepar de få ord latin han hört. [Jo, det märkte ni väl nyss i min enkla betraktelse!] Somliga människor tala som om de trodde, att studiet av klassikerna så småningom skulle upphöra till förmån för mera moderna och praktiska studier; men den företagsamme sökaren kommer alltid att studera klassikerna, på vilket tungomål de än skrivit och hur åldriga de än må vara. Ty vad äro klassikerna om inte mänsklighetens ädlaste bevarade tankar? ... Vi kunde lika så väl sluta med att studera naturen, under förevändning att den är gammal.

Det här påminner om synpunkter som Ola Wikander ger i sin bok om de döda språken. Här är för övrigt länken till hans blogg där det står om den där uppsalahistorien. Här är ett annat ställe som heter Latinbloggen. Ancient and Old är namnet till trots en svensk blogg och lägger ut en massa fina bilder av grekisk, helllenistisk och romersk konst.

När jag ändå pekar på intressanta länkar så gör jag lite självreklam också: Björnholm är min stockholmscentrerade blogg, med blandat bilder och korta texter och ditt och datt. Uppdateras lite glesare än Björnbrum (det är den du läser nu, dummer). Vill du titta på en riktigt exklusiv nätsajt så ta en titt på Björnpoesi - det är inte så många andra som gör det nämligen. Men där finns det fina dikter för finsmakare. Till sist finns den glest uppdaterade Björnrecension.

Ni kan ju sysselsätta er med att kolla in angivna länkar ovan så sänker jag utgivningstakten på den här bloggen ett tag framåt.

Vale!

lördag 15 augusti 2009

Mannen med mustaschen

Jo, om en dryg vecka börjar jag filosofikursen. Nietzsche verkar populär enligt litteraturlistan så jag började med att lära mig stava till Nietzsche, vilket inte är så lätt. Sedan lade jag mig på soffan och började läsa "Zarathustra" av sagde man.

Efter en stund stördes jag av en duns. Tyvärr hade boken fallit i golvet när jag av någon anledning råkade nicka till. Vissa filosofer bör kanske helst läsas sittande, eller till och med stående?




Friedrich Nietzsche, 17 år. Är inte huvudet ganska stort i förhållande till kroppen?




Och sedan växte inte bara sjuttonåringen, utan också mustaschen, till sig...

... och karln ser ju skvatt galen ut. Möjligen på grund av ätstörningar eftersom det måste vara svårt att äta när man har en jättemustasch som i stort sett täpper till truten!

Vad hade hänt med filosofihistorien om den psykiatriska läkevetenskapen varit mer utvecklad omkring 1890? Tänk er professor Nietzsche hos psykdoktorn, som förtroendeingivande lutar sig fram och säger: "Jo, herr professor, om ni bara tar en av de här tabletterna tillsammans med ett glas vatten varje kväll så skall ni se att all själslig oro och alla absurda tankar om övermänniskan och den blonde vilden kommer att vara som bortblåsta." Och så återgår Nietzsche till att bli en uppskattad men av eftervärlden bortglömd professor i Basel.

Ja, och så kan man tänka sig att August Strindberg fick samma piller, och därmed spolade alla tankar på guldmakeri, övermänniskan, religionen och annat. Han övergår till att skriva romantisk rimmad poesi till Oscar II:s ära samt söta små berättelser om söta små kaniner till sina barn. För eftervärlden ihågkommen som författare till några häftiga ungdomsverk som Röda Rummet eller Mäster Olof, men sedan mystiskt försvunnen ur avantgarde-litteraturen,

Med andra ord: vad vore filosofi och konst utan viss uppbackning av ren och skär galenskap?

Och detta var mitt inlägg för idag. Det kan nog bli mer filosofi i framtiden här på bloggen.

torsdag 13 augusti 2009

Inspirationen sinar

Jag samlade uppslag till nya bloggposter. Exempelvis att gangsterorganisationen U S Army tar klimatförändringar på allra största allvar - inga "klimatförnekare" där inte, i alla fall inte bland toppskiktet och planerarna! Att andra inte hänger med kan bero på olika tröghetsfaktorer.

Men samtidigt utvecklas de vetenskapliga möjligheterna att undersöka hur klimatet har fungerat över lång tid, exempelvis i samband med den snabba temperaturhöjning som skedde vid slutet av den senaste istiden. Vad hände med växthusgaserna i atmosfären, med istäcket på Grönland, etc? För att lista ut det har man låtit väldigt starka datorer jobba väldigt länge med olika klimatmodeller. I stället för att ta en "bild" här och där av hur klimatet ändrats får man långa serier av "bilder" som tillsamman bildar en "film". Och har man bra grepp på en lång sammanhängande rad av händelser i det förflutna kan det vara underlag för gissningar om vad som kommer att hända kanske ett par hundra år framåt.

Vi vet ju att stora delar av Västeuropa försvann under havet under stenåldern som följd av isens avsmältning och den höjda havsnivån. Då var det bara några smågrupper av jägare och samlare som fick flytta på sig. Idag handlar det om stora städer som ligger där de ligger.

På tal om datorer så rapporteras nya tekniska genombrott vad det gäller utvecklingen av kvantdatorer. Undrar om det blir något av denna hägrande superdator, eller om i själva verket andra former av datateknologi kommer att visa sig mer användbara. Pratades det inte om biologiska datorer för många år sedan?

Jo, jag skulle ha kunnat skriva om det där, men inspirationen har gått i stå. Undrar om jag skall lägga om bloggen till något mer renodlat, koncentrera mig mer på något ämne som annars inte behandlas så mycket, ta bloggsemester ett tag utan löfte om att någonsin komma tillbaka från semestern ...?

... eller byta en del av umgänget på nätet? Jag har troget länkat till Konfliktportalen en tid, men när jag upptäckte att en av länkarna hamnade hos knäppgökar (någon sorts anarkister) som tyckte det var skoj att lyckönska en massmördare, sektledare och rasist i USA fick jag nog. Så det här blir nog sista länkningen för min del. Jag tog upp galenskapen internt, men när en vänsterpartist, en trotskist och en anarkist svarade och inte tyckte det var så farligt börjar det närma sig gränsen för min del. (Fast fisförnäma anarkister har naturligtvis inte länkat solidariskt alla gånger.)

Om någon tycker att jag reagerar starkt på en småsak så kan det bero av erfarenheterna från Mohamed Omar-bloggen. Det började med lite tokigheter, och efter ett tag var den invaderad av ett sagolikt hov av knäppisar. Jag försvarade MO i början, men jag vill inte vara med om en sådan sak igen. Om flertalet i Konfliktportalen inte vill ingripa får det bli deras sak. Jag har fastlagt min ståndpunkt.

De som har byggt upp Konfliktportalen har gjort ett bra jobb och det är tråkigt att den störs av konflikter (även om själva portalen ofta har legat nere och ser grafiskt mindre angenäm ut på sina ställen) men man torde klara sig utan min närvaro. De har ju Jinge och Svensson som dragplåster ändå.

Vad skall man ha "vänsterportaler" till om de inte fungerar som plattformar för att lyfta fram den teknisk-vetenskapliga revolution som nu, i vår tid, gör den önskande samhällsomdaningen inte bara nödvändig utan fullt möjlig? Att gnälla på regeringen kan vilka talanglösa aptråkiga anarkister som helst klara av, men det leder ändå ingen vart.


Från Konfliktportalen.se: acidtrunk skriver Gala för Ship to Gaza, Anders_S skriver I gudars skymning, Jinge skriver Scientologikyrkan – en kriminell sekt?, Luddigt och Logiskt i Politiken skriver Ideologisk Artikelserie: Iakttagelser inirfrån – En artikel om vänster(rörelsen?), eiz skriver Vad är en “vanlig människa”?

tisdag 11 augusti 2009

Författare med dyster blick


Ernst B



Det finns rätt många författare här i stan. Några bor på Söder också, som Ernst Brunner. Det var ett tag sedan jag såg honom senast, och de gånger jag sett honom har han kommit joggande med ganska dyster min och gett mig en likaledes dyster blick vid något tillfälle. Själv föredrar jag att promenera i mer avspänd takt och därmed sänka risken för löpskador. Dessutom kan man stanna och titta på saker om man känner för det. Och så behöver man inte känna sig så dyster för att man eventuellt har dåligt flås.

Nu har han kommit med en ny bok, om självaste Hornsgatan. Fast han uppges ha raderat bort den del av Hornsgatan där jag faktiskt har bott (när jag var så liten att jag inte har det ringaste minne av'et), i hörnet av Lignagatan och Horngatan. Bemötandet bland recensenterna (en av dem är Gellerfeldt i Svenskan, honom har jag en diktsamling av) lär vara blandat, vilket kommenteras av en annan författare, Thomas Nydahl.

Av Nydahl har jag, vad jag minns nu, en roman och en diktsamling i mina hyllor. Jag ser fram mot den dagen städningen av hyllorna är färdig så jag kan hitta något i dem igen. Författaren själv har jag dock aldrig mött öga mot öga ...


... till skillnad mot Ulf Lundell som bodde ovanför Konsum Zinken och var därnere och handlade ibland. Och han fick faktiskt stanna sin stora läskiga bil när jag skulle gå över Brännkyrkagatan!



P C

P C Jersild såg jag någon gång i närheten av DN-skrapan i Marieberg. Han gav mig en dyster blick, vilket var något skrämmande eftersom det är en lång man med skarpa för att inte säga nästan utmärglade drag. Dessutom är han läkare - månne han såg att jag led av någon sjukdom, kanske någon av de svåra sjukdomar som det står om ibland på tidningarnas löpsedlar, svåra sjukdomar som man inte själv vet om att man har?



Sven L (men här ser han väl lite glad ut i alla fall)

Även Sven Lindqvist såg jag i DN-kvarteren. och även han skickade iväg en dyster blick. Men han är ju inte läkare, så jag förstår inte varför.

Möjligen skapar mötet med mig en deprimerad själsstämning hos författare, helt enkelt?

För att återgå till Brunner har han tydligen skrivit någon sorts satir och trampat såväl DN som Prideparaden på de känsligaste små tårna. Det kan han väl få göra. Jag har mina kritiska synpunkter på DN och Paraden också, och förmodligen finns det flera med snarliknande kritik. Även Strindberg på sin tid (han såg ju också dyster ut) kom ihop sig med DN, och hade dessutom synpunkter på allt mellan himmel och jord.

(Det här måste vara en av mina mindre inspirerade blogginlägg - dags att ta semester från skrivandet ett tag kanske?)


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver En felin liten Felin – Kattbloggning, Kaj Raving skriver Heja Israel!, Anders_S skriver Många miljövänner är förvirrade när det gäller fiske, Kristoffer Ejnermark skriver “Den är ju fri från all politik”, jesper skriver Dialogpolis och autonom aktivist gör upp i singstar