Richard Falk om Gaza

Jag hade egentligen tänkt stänga igen för kvällen, men här kommer ett lästips. Det är Richard Falk, FN:s rapportör för de ockuperade palestinska territorierna, som har intervjuats. Han kördes ut av israelerna för ett par veckor sedan. Vad han säger tror jag på ett litet utrymme ger en bred sammanfattning av vad som händer, såväl lokalt i Gaza som i regionen och globalt.

Nyårsfunderingar hit och dit

Nu har nyårsmörkret sänkt sig över Stockholm. Mörkt var det redan för en månad sedan när jag tog den här bilden. Som ett armband i svart sammet ligger stadskonturen och speglar sig i Årstaviken.

Till höger vita ljus från fönstren i de nya bostadskvarteren i Liljeholmen. Månne sitter många där nu och undrar hur det går med lån, arbete och annat under det kommande året? Till höger det gulbruna ljuset från rivningen av Vin & Sprits gamla anläggning. Där skall det också bli bostäder. Blir man av med dem? Krisen kryper allt närmre, blir allt djupare.



Den här parollen kommer att bli ännu mer aktuell nästa år eftersom majoriteten i Riksdagen tycker att det går bra att skicka ännu fler soldater till Afghanistan. Nu verkar det som försörjningslinjerna till ockupationstrupperna via Pakistan mer eller mindre har klippts av. USA försöker lägga om via Centralasien och Kaukasus, men frågan är hur intresserade andra berörda stormakter är av det. Nya svenska förluster torde vara svåra att undvika. Vem bryr sig? Det är ju yrkessoldater som skickas ut, inte värnpliktiga.



Kan man hoppas på att Årstabäcken kommer att fortsätta att sorla lika trevligt nästa år? Det är väl en positiv nyårsönskan i alla fall, mitt i allt eländet. Om några månader kommer trastarnas sång att eka i bäckravinen, och kanske en gärdsmyg drar några drillar på kvarnruinen högre upp.



Den här bilden hade väl passat bättre på min stockholmsblogg, men ... Stadshuset bär sina tre kronor som varande den finaste symbolen för Mälardrottningen, men vad skall det bli av området runtomkring? Det blänker till i ett fönster bortom Tegelbacken, byggkranarna reser sig mot himlen, vad skall det bli av min hemstad?

Kanske ungefär där den högra kranen står finns planer på en jättekåk. Man kan undra hur många sådana projekt som sopas bort av den pågående krisen. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt: sopa bort ett antal onödiga villor i de kommuner som har misskött byggandet, och se till att rejäla stadsområden med hyreslägenheter skapas där i stället. Då blir det rum för nyinflyttade, hyrorna kan hållas nere, och bostadsspekulationen får sig en rejäl snyting.



Demonstration för Palestina. Det har varit flera sedan jag tog denna bild. Tyvärr lär det nog fortsätta nästa år.




Den här kartan har funnits några år. Jag kopierar in den här med kommentaren att den visar varför en tvåstatslösning var omöjlig på 1940-talet och varför den är omöjlig idag. Det går inte att bilda en hållbar stat av mängder av icke bärkraftiga småplättar som ligger inneslutna av en annan stat. En stat skall inte vara religiös - vare sig judisk, islamisk eller något annat - utan neutral till sina medborgares religiösa uppfattningar så länge de inte är allmänt störande. Med andra ord är enda anständiga lösningen (vi har ju en oanständig med fullständig etnisk rensning också) att en sekulär stat bildas på det område som omfattades av det gamla brittiska Palestinamandatet. Med tanke på den fula roll som britterna spelade här när de bröt upp det ottomanska riket kunde de gott få bidra med en slant till den nya staten.

Ja, det är svårt att sia om framtiden, men att det skulle bli någon vettig lösning av konflikten i Palestina nästa år tvivlar jag på. Möjligen skulle läget ändras om det stora missnöjet i Egypten (det har ju bland annat varit stora strejker där) leder fram till att Mubaraks regim störtas och landet får en ledning som inte står på USA:s lönelista. En sådan regering skulle nog inte deltaga i blockaden av Gaza.

Man kan upphäva en suck och säga som gamle kanslern Axel Oxenstierna sade till sin son: Du skulle bli förvånad om du visste med vilken liten visdom världen styres. - Jag antar att många som drattat på ändan i de senaste årens spekulationsyra och vaknat upp till den trista vardagen håller med om det. Kanske krisen ändå kan leda till ett uppvaknande som får positiva följder. Men då får vänstern skärpa sig och inte överlåta de väsentliga frågorna till de blå, bruna eller svarta partierna! Det finns dock anledning att vara pessimistisk på den punkten.

Och med denna mollstämda reflexion vill jag ändå delge min trogna läsarskara förhoppningen om

GOTT NYTT ÅR!

Guerníca - Gaza

Antalet döda vid det tyska flygangreppet mot stade Guernica (baskiska Gernika) i norra Spanien den 26 april 1937 uppges till 1658 döda och 889 skadade. Många blev upprörda över hur bomber kunde regna över en stad på detta sätt. Jag antar att en del var nöjda också - det fanns ju folk i trakterna som burit sig illa åt. En del element på vänstersidan ägnade sig åt osmakliga övergrepp. Men Gernika blev ändå en symbol för terrorkriget, särskilt sedan Picasso gjort sin berömda målning och numera vet jag inte om någon tycker att just den bombningen var god och rättvis.

Ruiner i Gernika

Dödstalen i Gaza har inte kommit upp till Gernikas nivå. Inte ännu i alla fall. Och många människor världen runt hyllar de israeliska insatserna. Upproriska infödingar måste kväsas så att de vet sin plats! Och där finns ju terrorister! Och konstiga islamister!

Det finns ju barn också. Här är ett citat från vad en israelisk journalist har skrivit, en av de få som försökt ta reda på vad som händer i Gaza (citerat här):

This isn't the time to speak of ethics, but of precise intelligence. Whoever gave the instructions to send 100 of our planes, piloted by the best of our boys, to bomb and strafe enemy targets in Gaza is familiar with the many schools adjacent to those targets -- especially police stations. He also knew that at exactly 11:30 A.M. on Saturday, during the surprise assault on the enemy, all the children of the Strip would be in the streets - half just having finished the morning shift at school, the others en route to the afternoon shift.

Det får sägas vara en hård anklagelse. Man vet att gatorna är fulla av skolbarn vid en viss tid - då skickar man ut bombflyget. Hur kunde det inträffa?

Den artikel jag citerar fortsätter med att presentera journalisten, Amira Haas. En dam för vars rapportering vi bör vara tacksamma, den behövs. Men här framhålls också hennes fläckfria förflutna: båda hennes föräldrar är överlevande från koncentrationsläger. Och när jag läser det blir jag arg igen: det finns 1½ miljon i lokalbefolkningen som förmodligen mer eller mindre bra kan rapportera om detta. Det har rapporterats om detta. Men vad de otäcka infödingarna säger räknas tydligen inte - de kanske bara hittar på alltihop? Det krävs allt en journalist med äkta judiskt-israeliskt ursprung för att man skall kunna tro på anklagelserna. (Jag antar att en arabisk-israelisk journalist nog inte hade setts som mer trovärdig än en statslös palestinier i det här sammanhanget.)

Men det är ett bra arbete som Haas gör. Jag förutsätter också att hon tillhör den grupp som fått det älskvärda epitetet "självhatande judisk förrädare", SHIT, self-hating jewish traitor. Med andra ord en person som vågar kritisera Israels officiella politik. Hon är inte ensam i den gruppen, det finns rätt många "självhatande judar" (anständigt folk alltså). Sen när har det varit självhat att vara en anständig människa?

Det där SHIT-pratet är av samma sort som när republikaner i USA skriker att folk "hatar Amerika" när de vågar komma med kritik eller obehagliga sanningar. Det är med andra ord ett sätt för lymlar att försöka smita undan kritik. Det är nog ingen tillfällighet att Israel och USA ligger nära varandra, i båda länderna finns grupper med denna mycket otrevlig mentalitet. Jag hoppas att de har gått för långt nu och att det blir en urladdning som de aldrig hämtar sig ifrån. De har själv ställt till det för sig och har ingen anledning att klaga,

Warszawa - Gaza

Jag bläddrar i en liten bok som gavs ut 1965: Nazismen i dokument, utgiven av Stig Jonasson. Här är ett par intressanta observationer:

1. Det är svårare att vara hatisk mot en granne som vi vet är en hygglig prick, och detta till och med om han/hon tillhör en grupp som generellt är missaktad, än om det är en helt främmande individ som skall hatas. Heinrich Himmler är inne på det ämnet när han talade inför underhuggare vid en konferens i det ockuperade Polen 1943. Det handlade om varför man inte kunde prata så högt om judeutrotningen, folk skulle ju kunna börja fundera på allvar vart deras grannar tagit vägen:

Det är så lätt att säga ... att "det judiska folket skall utrotas ... judarnas utmönstring och utrotning, det ordnar vi". Och så kommer de allihop, alla åttio miljonerna präktiga tyskar som var och en har sin hyggliga jude. Det är klart att de andra är svin, men det här är en prima jude.

2. 1943 krossades upproret i det judiska gettot i Warszawa. Motståndet höll till i bunkrar och källare. Men vilka var motståndarna enligt en rapport från platsen? Jo, det rörde sig om "... undermänniskosläktet, banditerna och ..." Ja, och vad då? Kan någon gissa? - Den som ropar TERRORISTERNA har helt rätt!

Man skulle ju kunna tro att skällsordet terrorist skulle ha en viss belastning eftersom det användes av tyskarna om motståndsfolk under Andra världskriget (inte bara om judarna i Warszawa), men så tycks inte vara fallet.

Låt oss då fundera på situationen i Palestina: undermänniskorna isoleras så att den mesta kontakt de har med den andra sortens människor är soldater som uppträder hotfullt, det är alltså svårt att umgås på ett mänskligt plan och se varandra som människor. Och så kryper terroristerna omkring i sina tunnlar i Gaza och morrar hotfullt mot vita människor, varpå det är fritt fram att bomba hela gänget. De är ju banditer och terrorister, en och en halv miljon till och med!

Någon lär ha yrat om att använda neutronbomber mot Gaza. Vi som är lite äldre minns pratet om neutronbomber för kanske trettio år sedan. En liten smäll som inte gör så stort hål i marken men orsakar jäkligt mycket strålning som dödar en förskräcklig massa människor (kan väl också kallas en "smutsig bomb"). Det var väl meningen att neutronbomber skulle användas i tätbefolkade områden i Europa där gamla vanliga atombomber skulle orsaka för mycket skada - det kanske finns sjukskallar som verkligen sitter och planerar att använda en sådan bomb mot Gaza. Eller är det bara hatiskt skränande i största allmänhet? Men människokoncentrationen finns ju redan där, den är försvarslös, så varför inte? Israel har kärnvapen. Har man neutronbomber?

Naturlagar och ekonomi

Gravitationslagen/tyngdlagen och 2008 års krasch

För att eventuellt kunna uppskatta den här teckningen av 2008 års ekonomiska härdsmälta räcker det inte med att klicka här, utan du måste klicka här och plocka upp den i större format så att textsnuttarna blir läsbara. Den beskriver dock gravitationslagen inom ekonomin. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Men ekonomiska lagar har beskrivits som naturlagar tidigare också. Vid årsskiftet 1843/1844 var en skärpt yngling inne på det spåret .

Här är en teckning som föreställer min favorit, den bildade industrimannen Friedrich Engels, både som ung man och som gamling. Och nere i hörnet får hans gode vän Karl Marx vara med också. Marx är bland annat känd som vass ekonom, men Engels var ute tidigare trots att han var några år yngre än Marx. Jag hittade bilden på den nya portalen Europeana som självaste Carl Bildt gjorde reklam för idag.



1843/1844 skrev Engels en artikel som han kallade Utkast till en kritik av nationalekonomin. Där beskrivs konkurrenslagen (spelet mellan utbud och efterfrågan) som en naturlag. Här kommer ett ganska långt men intressant citat, för det glider över från frågan om missanpassning mellan utbud och efterfrågan, och hur ekonomer missförstår detta, till en diskussion om planerad ekonomi. Det senare var svårt på Engels' tid, men förmodligen lättare att genomföra i datorernas och datanätverkens tid. Jag har kursiverat några avsnitt och delat upp den ursprungliga texten i mer lättlästa småstycken:

Konkurrenslagen innebär att efterfrågan och tillgång alltid och just därför aldrig kompletterar varandra. De båda sidorna har åter slitits isär och förvandlats till varandras bjärta motsatser. Tillgången befinner sig alltid strax bakom efterfrågan, men kommer aldrig helt att täcka den. Den är antingen för stor eller för liten, motsvarar aldrig efterfrågan eftersom under nuvarande aningslösa tillstånd hos mänskligheten ingen vet, hur stor den ena eller den andra är.

Om efterfrågan är större än tillgången så stiger priset, och därigenom stimuleras tillgången. Då den senare uppträder på marknaden faller priserna och då den blir för stor, så kommer prisfallet att bli så stort att efterfrågan därigenom åter stimuleras. Så håller det på, aldrig råder det ett sunt tillstånd, utan en ständig växling mellan överretning och förslappning, som utesluter allt framåtskridande, ett evigt vinglande utan att någonsin komma till målet. Denna lag med sin ständiga utjämning, där det som på ena stället förlorats återvinnes på det andra, finner ekonomen underbar. Den är hans stolthet, han kan inte se sig mätt på den och beskådar den under alla möjliga och omöjliga förhållanden. Och ändå är det uppenbart att denna lag är en ren naturlag, ingen andlig lag. En lag som frambringar revolutionen.

Ekonomen kommer dragandes med sin vackra teori om efterfrågan och tillgång, bevisar för er att "man aldrig kan producera för mycket", och praktiken svarar med handelskriser, som återvänder lika regelbundet som kometerna och som nu i genomsnitt drabbar oss vart femte till vart sjunde år. ...


Naturligtvis bekräftar dessa handelsrevolutioner lagen, de bekräftar den till fullo, men på ett annat sätt än ekonomen vill få oss att tro. Vad skall man anse om en lag som blott kan göra sig gällande genom periodiska revolutioner? Det är just en naturlag som beror på de berördas bristande medvetenhet. Om producenterna såsom sådana visste hur mycket konsumenterna behövde, skulle de organisera produktionen, skulle de fördela den mellan sig. Då vore konkurrensens svängningar och dess tendens till kriser omöjliga. Producera medvetet som människor, inte såsom uppsplittrade atomer utan artmedvetande och ni har övervunnit alla dessa artificiella och ohejdbara motsättningar.

Så länge ni fortsätter att producera på nuvarande omedvetna, tanklösa sätt som är underkastat slumpens välde, så länge kommer ni att ha handelskriser. Dessa måste successivt bli alltmera universella, d.v.s. allt värre än de föregående, måste utarma en allt större mängd småkapitalister och påtagligt öka massan av den klass som lever blott av sitt arbete, d.v.s. mängden arbete som måste sysselsättas, våra ekonomers huvudproblem. Till slut kommer den att framkalla en social revolution av ett slag som ekonomernas skolmästarvisdom aldrig kunnat drömma om.

Det här var en skiss, ett utkast som Engels skrev när han var några och tjugo år gammal. Mycket saknas, exempelvis hur man kombinerar planerad ekonomi med utveckling (det kommer inte att vara exakt samma saker som planeras idag och om fem-tio år, eller ens om ett par veckor, exempelvis). Ändå var han något viktigt på spåren, och det är mer än vad man kan säga om många ekonomer idag.

En superdator - lite mer avancerad än papper och penna som var viktiga hjälpmedel vid uträkningar och planering på Engels' tid.

Mördande reklam - eller bara dålig smak?

Konsumtion är viktigt. Jag såg någonstans att östermalmshögern (ej att förväxla med stureplanscentern) meddelat att konsumtion är det som julen handlar om. (Undrar, finns det ingen kyrklig person där som kan meddela högerungdomarna att det faktiskt finns andra tolkningar ...?).

Även i USA är konsumtionen viktig. För några veckor sedan blev en butiksanställd krossad när bindgalna konsumenter slog sig in i varuhuset där han arbetade. Han gav sitt liv för en god sak då? I alla fall kommer väl Wal-Mart (den (ö)kända lågpriskedjan) att få punga ut med en slant till de efterlevande. Men det var nog inte på det sättet som mannen ifråga hade tänkt stödja sin familj.

Inget lärt men allt glömt? Det kan man undra, och det gjorde personen i USA som tog ovanstående bild alldeles nyss, för här gör någon handlare reklam för realisation och "doorbuster". Kan man översätta det med "dörrkrossare" kanske? Konsumenterna skall jagas upp till närmast galenskap och så slå ner dörrarna innan butiksfolket hunnit öppna dem. Och dörrkrossning handlade det ju om när Wal-Mart-mannen dödades. Eller skall vi säga "mördades"?

Kommer du ihåg den gamla låten: "Allting går att sälja med MÖRDANDE reklam ..."?

Sergels torg - Gaza

Några bilder från mötet mot det israeliska angreppet - Sergels torg, plattan, vid lunchtid idag:

"Jag har gjort ont" kunde vara en bekännelse från alla de som under årens lopp har varit ansvariga och verkställare av den israeliska politiken mot palestinierna. Och att de senaste bombningarna är en show med sadistiska inslag ... svårt att förneka.

Långa och korta konjunkturvågor?

Oxford street London, strax före julen. Inga lysande affärer direkt. Bilden kommer härifrån.

Kris var det, ja. En vågdal i konjunkturstatistiken. Sedan kanske det går uppåt igen. Men det finns kortsiktiga konjunktursvängningar och långsiktiga, och de är inte likadana. Några års överdriven spekulation i kombination med nedtryckt köpkraft kan orsaka en kris i stil med vad vi upplever nu. I grunden är det en klassisk överproduktionskris: det tillverkas mer än vad som går att sälja när konsumenterna inte kan handla på kredit.

Men de långvariga konjunkturerna är något annat. De är beroende av djupare samhälleliga förändringar, som när helt ny teknik införs. Ta utvecklingen på 1800-talet och 1900-talet: När ångkraft, elektricitet och förbränningsmotor slog igenom ledde det till att helt nya industrigrenar uppstod, att samhällena och deras ekonomi kunde byggas på nya sätt (och att gamla näringar gick under). Den nya teknologin under några tiotals år kunde skapa en god konjunktur. Inom ramen för denna långsiktiga konjunktur förekommer också de vanliga kortsiktiga svängningarna, men man får väl tänka sig att en vanlig lågkonjunktur är lättare att uthärda om den inträffar när den teknologiska konjunkturen är på väg uppåt än när den har uttömt det mesta av sina krafter. Ta Sverige i slutet av 1950-talet och 1960-talet exempelvis: då var det några mindre konjunkturnedgångar men eftersom landet i stort ändå gick framåt gick det ganska lätt att uthärda såväl det som att äldre industrier och jordbruk slogs ut i massomfattning.

Ingen bra paroll för att få folk att handla mer: Ni kan väl köpa något, era aschlen! Härifrån.

Idag finns mindre av de möjligheterna, det är svårt att tänka sig nya stora näringar som på kort tid kan dra till sig hundratusentals människor. Alltså: när den långsiktiga konjunkturcykeln går över i en långsiktig kris i väntan på nya samhälleliga lösningar, och det samtidigt inträffar en vanlig kortsiktig kris, kan följdverkningarna bli verkligt svåra. Kanske vi har det läget idag. Förutsägelser (vet inte hur allvarliga de är, kan vara branschintressen som larmar också) hävdar att uppåt en fjärdedel av detaljhandlarna i USA kan vara borta inom två år. Det är dels ett resultat av att konsumtionen faller, men man kan också gissa att tekniska förändringar (som näthandel) spelar in.

Kanske EU:s utveckling kan ses i detta sammanhang? Organisationen bildades under den långa uppgångsperioden efter Andra världskriget, med grund i kol- och stålindustrierna. Det finns förvisso kolgruvor och stålverk kvar, men att de här branscherna drabbats av stora nedläggningar antyder att fokus för EU låg fel. Man tittade på näringar som tillhörde historien, inte på framtidens branscher. Även 1960 var det mer framtid i datamaskiner än kolgruvor.

Utslagen från marknaden. Kanske är det den "kreativa förstörelse" som Josef Schumpeter diskuterade, men det finns väl förstörelse som är allt annat än "kreativ"?

En artikel i nationalekonomiska VoxEU frågar varför internhandeln inom EU inte ökat med mer än 10-15 procent sedan euron infördes. Ekonomer hade trott på större utfall tidigare, med ledning av historiska erfarenheter från andra mindre valutaunioner. Några alternativ ges, men inte det att valutaändringar i vissa lägen inte ger så stor draghjälp för handel. Pengar är ett medel, inte ett mål i sig, och medlet kan ha större eller mindre verkan beroende på var och hur det används.

De historiska förutsättningarna kanske helt enkelt har ändrats? Är EU-ländernas ekonomier inne i en period där den långsiktiga tekniska utvecklingen håller på att stanna av, och den kortsiktiga konjunkturen är dålig, kan man inte vänta sig stora ökningar av handeln. Sedan euron infördes 1999 har vi haft två stora kortsiktiga ekonomiska kriser och en permanent underliggande tillbakagång, så varför förvänta sig en enorm tillväxt? Den gamla långa konjunkturvågen byggd på industrier som krävde äldre typer av industri har ebbat ut, den nya vågen med datorisering och bioteknik verkar har svårt att slå igenom på samma sätt som industrierna tidigare - och det är problematiskt så länge det dominerande politiska tänkandet domineras av gammalt industriellt tänkande.

Tidigare kunde människor i massomfattning överföras från hantverk och jordbruk till nya fabriker, kontor och service (förvisso fanns det problem längs vägen!) men hur blir det i det nya efterindustriella samhället där servicesektorn förmodligen är den som mest behövs utvecklas i vår del av världen, men där den härskande eliten snarast vill strypa den? Är inte service det bärande elementet i nästa långa konjunkturvåg som skall föra oss in i en lycklig framtid? - Har en känsla av att jag kommer att återkomma till den här "lilla" frågan.

Bomberna mot Gaza

Inrikesministeriet i Gaza. Man kan bomba sönder hus. Att bomba bort hela folk är svårare.

Jag minns 1967, sexdagarskriget, opinionen i Sverige var nästan helt på Israels sida. Själv var jag ung och oinformerad och trodde att det var goda israeler som slogs mot onda araber. Palestinierna fanns ännu inte i medvetandet annat än som diffusa "flyktingar". I Aftonbladet skrev en av de få avvikande, signaturen Doktor Gormander, i sin spalt att "gangstern från Sinai slår till igen". Denne gangster hette Moshe Dayan, militär chef även under kriget 1956 när Israel tillsammans med Frankrike och England gav sig på Egypten. Gormander fick sparken från Aftonbladet.

Påståenden från israellobbyn om att svenska media alltid skall ha varit Israelfientliga kan avfärdas som rena lögner. De flesta svenska media har alltid varit fåraktigt godtrogna och/eller fega vad det gäller konflikterna i västra Asien. Man får väl lägga till några doser rasism och religion också (där intressant även icke-muslimska araber i allmänhet avfärdas som godtagbara bombmål - en kristen arab är lik förbannat en arab!). Det var först in på början av 1970-talet, med rapporterna om massakrerna i de libanesiska flyktinglägren, som en mer israelkritisk press uppstod.

Och nu bombas gettot i Gaza igen. Lägligt nog hände det när många barn var ute på gatan för att gå till skolan. För övrigt: finns det inte statistik som visar hur många palestinska respektive israeliska barn som har dödats de senaste åren? Någonstans har jag sett det. En fråga som generellt kan ställas är denna: Är det inte konstigt att palestinierna utmålas som angripare trots att andelen palestinska offer ligger mycket högre än antalet israeliska offer år ut och år in? Eller denna fråga: Varför var världen inte särskilt intresserad av den här konflikten så länge det i stort sett bara var palestinier och araber som dödades? Kan detta ointresse faktiskt ha lett till att konflikten kunnat dra iväg och blivit så ohyggligt svårlöst?

Sålunda skriver Ali Esbati om dagens situation:

I Gaza spjälkas världen. Västvärldens hyckleri drar upp linjerna. Tillsammans med miljoner och åter miljoner väljer jag utanförskapet: jag är inte vi med era ruttna, omänskliga lögner.

Manifestation mot Israels massaker i Gaza!
Kl 11.00 söndag 28.12 på Sergels Torg, Stockholm!

Och varför tror västvärlden att detta bara kan fortsätta? För att offren är icke-vita, månne?

Nu bombar israelerna, fast det torde stå klart att bombflyg inte vinner något krig. Det måste till marktrupper, men sådana är riskabelt att skicka in. De väpnade styrkor som finns på den palestinska sidan i Gaza har nog inte samma kvalitet som motståndet i södra Libanon för ett par år sedan, men den israeliska ledningen måste fundera på hur svåra egna förluster man kan riskera. Man kanske borde ha funderat redan för många år sedan, när man tyckte det var kul att islamistiska grupper ställde till besvär för PLO ... men översmarthet torde vara en israeliskt problem. De tror att de är jättesmarta fast de går ner sig mer och mer i träsket.

Palestinierna försvinner inte, de kan inte flygbombas bort, i Gaza finns tusentals man som har handeldvapen men nog också en del saker som kan slå hål på pansrade fordon. Och vid norra gränsen finns den libanesiska motståndsrörelsen med bevisad kapacitet att slå långt in i Israel. Israel är inte längre i det läget att man kan slå när som helst och hur som helst och vara säker på att komma undan med det.

Kanske ingår angreppet i Gaza i någon plan för att säkra de bakre områdena inför ett angrepp mot Iran, men igen: är det smart? Kanske är det den desperate spelarens sista försök innan allt går överstyr? För oss som inte är särskilt förtjusta i islamisk militans är detta oroande, för det är den sortens människor som vinner på de israeliska krigsförbrytelserna så länge inte västvärlden ingriper och tvingar fram ett anständigt uppträdande - och det finns inga tecken på det.

När kan man släppa på principerna?

Biskop Rowan Williams ser mot ett himmelskt ljus och skriver om befrielse från principer som skoningslöst utesluter vissa människor.

Så här vid jul kanske det är lättare att känna en viss andlig stämning. Mannen på bilden ovan är en legitimerat andlig person: Rowan Williams, ärkebiskop av Canterbury, den anglikanska kyrkans överhuvud. Den är fortfarande statskyrka tycks jag mig ha uppfattat, men det är en kyrka som ibland kan ryta till. Kanske det är ett gammalt subversivt kristet budskap som ligger där i kulisserna och ibland låter höra av sig.

En sådan inställning är störande för den världsliga makt som förvisso kan påstå sig hylla andliga värden men som känner sig illa berörd när någon tycker att hyllandet också borde visa sig i praktisk handling, eller ställer mer krav på de stora och mäktiga än de små och svaga. Det hände något sådant vid årsskiftet 1984-1985 i Sverige när dåvarande biskopen Stendahl fick för sig att kritisera skatteflyktingar i en predikan. Den gamle högerledaren Gösta Bohman trädde fram och var mäkta förtörnad över att biskopen lade sig i!

I veckan före jul skrev biskop Williams en artikel i engelska The Guardian med titeln (satt av redaktionen misstänker jag) Put aside your principles and remember: all you need is love. Vilka principer handlar det om? Är det inte bra att vara principfast?

Williams anknyter till en schwezisk teolog, Karl Barth, som kämpade mot nazismen redan innan den gripit makten i Tyskland. Barth angrep de principer som uteslöt, principerna om "vi" och "dom". "Dom andra" som vi kan strunta i, eller om vi inte struntar i dem kanske det går lika bra att slå ner eller jaga bort eller till och med utrota dem. Sådana principer, detta exkluderande av människor, är en princip som kristendomen kan befria oss ifrån, ansåg Barth. En befriande principlöshet som gör att vi slipper bli förtryckare eller förtryckta.

Jag skulle tro att om Williams bara behandlat detta som något som tillhörde historien eller länder långt borta som det är accepterat eller nästan påbjudet att fördöma hade det passerat utan några klagomål. Han kanske till och med hade fått en klapp på axeln av någon god liberal. Men, men ... den gode biskopen tar sig till att ge den moderna ekonomin, och därmed marknadsliberalernas käraste ögonsten, en förmaning. När brittiske premiärministern Brown kör på med sina krispaket får han inte "glömma" eller definiera bort en massa människor, för det kan placera honom i samma exkluderande fack som vissa centraleuropeiska politiker på trettiotalet, de som Karl Barth bekämpade. Ännu har inte principerna lett till samma förskräckliga resultat som i det förflutna ...

Yet we are not completely immune from appealing to "principles" in order to help us avoid some of the harsher consequences of our policies and preferences. They may in themselves be good and positive principles, not like the destructive ideologies of the past century. But we're bound to be uncomfortably aware at the moment that what
looked like a principled defence of some of our economic assumptions (this is what real wealth creation means and there is no other coherent way of defending it) seems more ragged and vulnerable than it once did.

The unprincipled question won't be silenced: what about the particular human costs? What about the unique concerns and crises of the pensioner whose savings have disappeared, the Woolworths employee, the hopeful young executive, let alone the helpless producer of goods in some Third-World environment where prices are determined thousands of miles away?

People react impatiently to this, asking why religious believers should be taken seriously when they talk about economics. Fair enough. But the whole point is that the believer doesn't want to talk about economics, only to ask an "unprincipled" question – to make sure that principles don't simply block out actual human faces and stories. How we make it all work is vastly complicated – no one is pretending it isn't. But without these anxieties about the specific costs, we've lost the essential moral compass.

Så sent som igår hade nog den förhoppningsfulle ungliberalen fnyst åt alla "moraliska kompasser" och i stället dragit en psalm om "friheten" eller en hallelujakör om "aktieägarvärden". Strax före jul hörde jag att kyrkan på Wall Street nu märker en ökad tillströmning av besökande finanspajsare som stukats i sitt högmod av den pågående krisen. Jag skulle tro att även många av dessa människor skulle välkomna en princip som säger att de inte skall bortdefinieras från samhället för att de ruinerats genom egna eller andras vansinniga spekulationer, eller att den som börjar sjunka i det svarta havsdjupet inte skall hjälpas med en frälsarkrans. Den brittiske premiärministern Gordon Brown kommer från ett prästhem och borde begripa detta, men som varande minister och misstänkt krigsförbrytare (kriget i Irak!) är han nog förtappad. Williams uttryckte sig mycket milt tycker jag, men sura reaktioner har kommit.

Andra religiösa samfund har också kritiska synpunkter på materialism och uteslutande av människor, samtidigt som det finns trovärdighetsproblem (ta katolska kyrkan med sin egen makt och rikedomar, med sina relationer med den världsliga makten även när den inte är så kul att ha att göra med, sina pedofilskandaler och andra otrevligheter - samtidigt som det finns just den där kritiken som jag skrivit om ovan).

Somliga samfund är dessutom uttalat exkluderande: "Tro som vi gör eller dra åt ...!" Därvidlag påminner de om politiska rörelser varav somliga är sig själv närmast, andra är mindre inskränkta och där goda och onda tendenser kämpar med varandra, inom rörelsen och kanske ofta inom de enskilda medlemmarna. Hur känner sig medlemmarna i de mosaiska församlingarna i Sverige när Israels behandling av Gaza alltmer ser ut som östfronten 1940, strax innan den stora utrotningen började? Sover de gott om natten eller inser de att palestinier är människor de också? Eller kan de exkludera bort nyfödda barn eller sjuklingar som dör på grund av Israels blockader och vägspärrar som "undgängliga" som man inte behöver bry sig om?

Med min inställning känns det naturligt att gå tillbaka till den tidige Marx som före revolutionerna 1848/1849 diskuterade människans frigörelse. Det gick visserligen genom den proletära frigörelsen som sopar bort klassförtrycket, men den skulle komma att frigöra alla människor. En vision att sträva efter. Kanske den möjliggörs bortåt 2020?

När juldagsmorgon glimmar ....

... så glimmade den i alla fall inte i det område söder om Stockholm där jag tillbringade julhelgen. I alla fall inte om man tänker sig att vinterns stjärnor skall glimma i meterdjupa drivor av snö där pigga slädpartier jagar fram mot julottan. Men vad gör det när man har trevligt sällskap och god mat?

Så här såg det ut när jag kikade ut på juldagsmorgonen. Gatlyktor stod för ett knappast glimmande ljus i morgondiset, marken var lite vit av frost (med betoning på lite) och temperaturen några grader under noll. Vad kan man kalla det? - Västkustvinter kanske? Visserligen är mina erfarenheter av vintrar på västkusten mycket begränsade, men de gånger jag varit där har det varit ett jäkla väder. Men med klimatförändringarna ... jo, jag minns tidigare vintrar och jular som sett lika gröngrå ut, men det var tidigare ett undantag snarare än en regel. Nu drar det iväg mot regel.

Nåja, vintermånaden är först i februari, så hoppet är inte slut för de (galningar) som älskar snö. Och med detta lätt förvirrade resonemang vill jag önska god fortsättning på helgerna till alla mina trogna läsare.

Nytt paradigm?

Den gamle (bokstavligen!) historikern Eric Hobsbawn skrev ungefär att Första världskriget gjorde att folk upptäckte att staten kunde göra en massa saker som den inte hade gjort förut. Före kriget hade de européiska statsapparaterna inte varit särskilt stora och människorna hade i stor utsträckning fått reda sig själva. Det kunde nog vara ganska svårt i skarven mellan ett sönderfallande jordbrukssamhälle och ett nyfött industri-dito.

Staten hade en krigsmakt och en civil administration som i allmänhet inte var särskilt stor. Men under kriget blev staterna tvungna att mer och mer planera hela sin ekonomi för att kunna klara av ett krig som var totalt. Den reellt genomförda planekonomin har sina rötter i krigsekonomierna 1914-1918. Man kanske kan tala om ett paradigmskifte, ett nytt sätt att se verkligheten.

Under den första korta och häftiga krisen efter kriget kanske det här idébytet inte märktes så mycket, men när den stora och långvariga trettiotalskrisen bröt loss växte kraven att staten skulle gripa in. Folk tyckte väl i allmänhet inte att det var en god idé att patienten dog medan nationalekonomernas långsiktiga "självläkande krafter" misslyckades med att rädda sjuklingen. "På lång sikt är vi alla döda" påpekade lord Keynes. Och världskriget hade ju visat att staten kunde när den ville. Och därmed kunde vi få ett nytt paradigm, ett nytt sätt att tänka. Den moderna välfärdsstaten växte fram ur ruinerna av kris och krig.

Nu är vi där igen. Jag tänkte på det här när jag läste en HuffPost-artikel som hävdar att det kommer ett nytt paradigm efter de statliga räddningsaktionerna till banker och industrier. Hur långt författaren har rätt i att det blivit ett nytt paradigm undandrar sig min bedömning, men det är otvivelaktigt så att det skett en snabb ändring i vad som anses vara gångbart inom ekonomin bara på några månaders tid. Han resonerar så här:

There is no longer the mask of calling something a "private" company. We have finally acknowledged the interlinked and interdependent nature of our economy in which many kinds of large companies play crucial roles. These components of our economy are resources that affect us to such a degree that they are public resources. They just are. When they affect all of us to the degree they do, so that when the crisis arrives we step in and exert the necessary control and provide the necessary backing, it demonstrates that they are in fact too important to us to allow them to fail. By the fact of these massive bailouts the mask has been removed.

Avslutningen skulle ha kunnat komma från en socialdemokrat på vänsterkanten kanske för två-tre generationer sedan:

When a company grows up, it is a public resource. "Too big to fail" means public resource by definition.

"Branschen är mogen för socialisering" hade nog socialdemokraten sagt. Idag säger han väl inte "flaska" ens (dricker möjligen ur den och gråter över sin röda ungdom). Och direktörerna sitter väl och hoppas på bättre tider igen så att de på sedvanligt manér kan glömma bort vem som nyss räddade skinnet på dem. Men tänk om det inte går så den här gången? Årtusendet är åtta år gammalt, det här är den andra stora krisen under den tiden, och vad händer när den tredje bryter loss? Under tiden kan vi ju fundera på termen "socialisering". Det brukar tas som en synonym till förstatligande, men samhället är mycket mer än staten och skulle bland annat kunna innehålla en rejäl dos demokrati.

Piratpartiet och "den enda frågan"

Piratpartiet har seglat upp som ett debattämne på en del vänsterbloggar, och dessutom klagar DN i ledaren över att PP är ett enfrågeparti. Egentligen är anklagelsen i sig ointressant. Alla frågor är inte lika viktiga eller viktiga på samma sätt. Om ungdomar vill ladda ner musik och filmer hur som helst är inte så viktig, men när man generellt börjar diskutera hur information eller kunskaper skall hanteras är det en fråga mycket högt på prioritetslistan. Jag skall försöka förklara min syn på det längre ner.

Bloggaren Svensson har varit inne på det här i flera inlägg, bland annat det här. Jag skrev en kommentar till ett inlägg om PP hos Jinge, och det har jag sedan spunnit vidare på och utökat en del vilket följer härnere, tillsammans med diverse foton jag tagit i samband med PP-aktiviteter.

Det historiska mötet på Medborgarplatsen 31 maj 2008.

Jag var på Medborgarplatsen när PP drog igång kampen mot FRA-lagen tidigare i år. Partiordförande Falkvinge hade nog rätt när han sa att det var ett historiskt ögonblick. Jag är inte inläst på PP:s ståndpunkter i olika frågor, men nog är det så att deras tänkande företrädare tänker längre än bara nedladdning av nöjesindustrins produkter. “Kunskap” eller “information” är en av samhällets viktigaste utvecklingsfaktorer. Ett samhälle kan inte existera utan kunskap, kunskap och samhälle är snudd på synonymer. Kunskapen bestäms av den miljö vi lever i, men när vi börjar förstå omgivningen kan vi också förändra den, vilket leder till nya kunskaper, nya förändringar o.s.v.

PP:s ordförande Falkvinge lägger ut texten och talar bland annat om att det är ett historiskt möte.

Om små grupper (läs kapitalägare och politiker) kan monopolisera kunskap kan vi säga ajöss både till utveckling och demokrati. Det här inlägget handlar mest om förhållandet till den första gruppen. Instängande av information betyder en av de viktigaste faktorerna för samhällets utveckling blockeras och hämmas. Information (eller om vi säger kunskap) är tillsammans med människorna som bär på kunskaperna den viktigaste produktivkraften. I den modell som Marx skapade är den tekniska utvecklingen grunden för hur människorna skapar sina liv. Den tekniska grunden kommer ytterst att bestämma hur hela samhällets politiska och kulturella liv ser ut.

"Storebror ser dig" står det på den suddiga affischen i bakgrunden. Men jag tycker att några av herrarna i förgrunden ser ganska bestämda ut också. Från mötet utanför Riksdagshuset.

När datoriseringen har slagit igenom, som den gjort under de senaste tio-tjugo åren, är det övertydligt hur tekniken förändrat samhället. Det är också övertydligt hur motsatsen mellan äldre typen av kommersiell verksamhet och ägande, och nya ideer om fildelning, share-ware, open source, beskriver två olika samhällsmodeller. Datoriseringen har helt enkelt förändrat det landskap vi lever och verkar i, men det finns krafter som vill fortsätta som förut och försöker bussa staten på folk som är på väg in i det moderna i stället för att anpassa sig. Ny teknologi ändrar hur vi tänker, och det tänkandet kämpar nu om makten i samhällets kulturella och juridiska överbyggnad.

Också från mötet utanför Riksdagshuset: en lektion i latin är alltid bildande.

Om gammelmedia och gammelindustri lyckas konservera en modell som motsvarar ett utgående industrisamhälles produktivkrafter (vilket inte kommer att lyckas på sikt) kommer det att göra att samhället fungerar allt sämre och stagnerar. Om detta görs med polishjälp blir det flerdubbelt otrevligt. Med sin linje bidrar faktiskt PP till att samhällets tekniska bas och dess kulturella överbyggnad görs mer i överensstämmelse med varandra, till hela samhällets fördel.

1984 var en populär sifferkombination utanför Riksdagshuset.

Var finns då PP i det hela? - Som parti tillhör de samhällets överbyggnad, och de hjälper till att puffa överbyggnaden mot mer tidsenliga former. Att många medlemmar i PP är unga och inte riktigt förstår räckvidden av vad de gör är en annan sak, men det skulle ju marxisterna kunna tala om för dem i stället för att slå dem i skallen? Jag kan väl inte tänka mig att någon PP-ungdom med hänvisning till nedladdning skulle kräva SÄMRE åldringsvård?? De har väl också äldre släktingar i allmänhet? PP-are torde nog bättre än mossiga sossar förstå sambandet mellan övervakningssamhället och Sveriges krig i Afghanistan och riskerna som skapas av detta engagemang.

Jag tror inte killen höjer sin bärbara dator ovan skallen för att välsigna massorna eller att folk skall tillbedja den, utan för att den innehåller en kamera. SÄPO-fotografer behövs inte i moderna demonstrationer, demonstranterna sköter den saken själva numera.

Även om PP-medlemmar inbillar sig att klasser inte finns så torde flertalet av dem vara ordinära lönearbetare och kommer att uppleva hur kapitalet försöker knapra åt sig alltmer av vad arbetet producerar. Bör man inte dra några slutsatser av det, i stället för att bara skjutsa över dem på den borgerliga sidan?

Från demonstrationen 16 september. Killen med skägg och näsduk om huvet måste väl vara en pirat!?

Marx påpekade några gånger att man inte utan vidare skall tro vad epoker eller personer säger om sig själva. Man måste titta på vad de gör och hur de verkligen ser ut. Det bör gälla organisationer också. Och här tror jag många missar (eller medvetet blundar för) en viktig aspekt hos piraterna: genom sin inriktning på fri information bryter de mot viktiga strukturer i det nuvarande multnande samhällsfunktioner, Då är frågan; när de röjer bort gammal smörja, röjer de då väg för ny smörja eller för något bättre? Och ser de själv de långa konsekvenserna av vad de gör? Följer man dynamiken i Marx' modell kan sådana här saker hända: det är de materiella förhållandena som ger grunden till vårt tänkande, ibland släpar tänkandet efter och då kan det ta ett tag innan vi verkligen ser vad vi sysslar med. Piraterna kanske säger sig varken vara höger eller vänster, men i praktiken kommer de att landa någonstans (alldeles som Miljöpartiet) och vänskapliga diskussioner kanske kan hjälpa dem att åtminstone inte hamna i reaktionens träsk där de ju inte vill komma ändå antar jag.

Här samlas grönt, svart och rött. Jag undrar över grönsvarta flaggan, är det någon sorts ekolog-anarkister? Rödsvart brukar ju vara anarkosyndikalister men grönsvart har jag noll koll på.

Ytterligare en aspekt är att det just bland PP-medlemmar borde finnas en oerhörd mängd kunskap om teknik i informationssamhället. Ibland har jag skrivit om virtuella världars möjligheter i bloggen men aldrig fått någon reaktion på tankarna om "virtuella laboratorier" eller avancerade logistiksystem. Tryck på taggen "virtuella laboratorier" så kommer andra inlägg upp. Undrar om det beror på att många som läser det här är vänsterfolk utan en susning om modern teknik, eller att vänsterfolk numera inte gillar teknik - jag har en känsla av att på PP-sidan finns mycket mer av dessa nyttiga kunskaper. Det är ett bra skäl att hålla kommunikationslinjerna öppna.

Vilka afrikanska diktatorer (o)gillas?

Idi Amin, en av de värre diktatorerna i Afrika.

Här är ett intressant citat jag hittade på Chris Blattmans läsbara blogg. Historien bakom det hela är att Uganda en gång i tiden hade en ruskig diktator vid namn Idi Amin. Han gjorde sig känd bland annat för att sparka ut indierna som fanns i landet. De hade kommit dit en gång i tiden för att jobba åt engelsmännen och blivit kvar som en ganska välmående folkgrupp när Uganda blev självständigt. En ättling av dessa indier åkte tillbaka till Uganda för att studera läget, fann till sin förvåning att folk tyckte det var bra att indierna kördes ut så att landet blev självständigt, och så jämförde han med Zimbabwe och dagens bråk om de vita farmarna där:

What distinguishes Mugabe and Amin from other authoritarian rulers is not their demagoguery but the fact that they projected themselves as champions of mass justice and successfully rallied those to whom justice had been denied by the colonial system. Not surprisingly, the justice dispensed by these demagogues mirrored the racialised injustice of the colonial system…. the Ugandan people experienced the Asian expulsion of 1972 – and not the formal handover in 1962 – as the dawn of true independence. The people of Zimbabwe are likely to remember 2000-3 as the end of the settler colonial era. Any assessment of contemporary Zimbabwe needs to begin with this sobering fact.

Though widespread grievance over the theft of land – a process begun in 1889 and completed in the 1950s – fuelled the guerrilla struggle against the regime of Ian Smith … the matter was never properly addressed when Britain came back into the picture to effect a constitutional transition to independence under majority rule. Southern Rhodesia became Zimbabwe in 1980, but the social realities of the newly independent state remained embedded in an earlier historical period: some six thousand white farmers owned 15.5 million hectares of prime land, 39 per cent of the land in the country, while about 4.5 million farmers (a million households) in ‘communal areas’ were left to subsist on 16.4 million hectares of the most arid land, to which they’d been removed or confined by a century of colonial rule.

Med andra ord lade engelsmännen ut en mina i den nya staten genom att förhindra en snabb men ordentligt organiserad jordreform. I stället fick de stora jordegendomarna fortsätta att existera i gammal regi medan de sociala problemen bara växte därutanför. Inte konstigt att det blev oroligheter till slut. Är man misstänksam mot engelsmän (och det bör man vara) kan man misstänka att det här var fullt medvetet. "Det här får ni inte läsa i the Economist" skriver Blattman, och inte lär väl Dagens Nyheter göra det heller.

Här är ett par afrikanska diktatorer till, en tillhör historien men en är (tråkigt nog) i farten ännu.



Kejsar Bokassa av Centralafrikanska Kejsardömet, startade liksom Idi Amin sin karriär som soldat i kolonialisternas armé. Så småningom kuppade han till sig makten i Centralafrikanska Republiken, men eftersom mannen hade napoleonkomplex gjorde han om republiken till kejsardöme. Våldsam var han, men fransoserna gjorde goda affärer med råvaror från hans land så det fick väl gå ändå ... tills han sköt ihjäl lite väl många skolbarn och åkte ut.



Obiang Nguema, en liten men svinrik och otäck diktator från Ekvatorialguinea, några öar och lite fastland i Guineabukten som ingen skulle bry sig om om det inte fanns en jäkla massa olja där. Men nu finns det alltså en jäkla massa olja där (och en skyhög barnadödlighet) så vännerna i väst har inte mycket klagomål på den här killen.

Och då är vi tillbaka till frågan: vilka diktatorer (o)gillas? Av vem? Och varför? Den källkritiske iakttagaren ställer ju naturligtvis frågan: vad händer med nyheter från Zimbabwe och övriga Afrika som filtreras genom anglosaxiska nyhetsmedia innan de når oss?

Att riva ett medlemskort

Jag var aldrig med i ett parti förrän för drygt två år sedan. Har för mig det var i november 2006 som jag tänkte att "jag kan väl försöka litegrann fast jag knappast är en partigängare". Det fanns åtminstone lite förhoppningar om att Alliansens valseger skulle kunna leda till en politisk vitalisering och uppfräschade idéer. Vad har vi sett av det? - I stort sett ingenting. Det som skulle kunna vara en opposition leds av en sorglig samling som tycks ha klistrat sig fast på sina positioner och skall vara kvar där till varje pris - Sahlin som pratar bort väljare i hundratusental och kanske snart har pratat fram Alliansen till valseger 2010, Ohly och Wetterstrand-Eriksson som mest verkar vara intresserade av ministerposter.

Vad kan man uträtta som medlem i ett parti som ingår i den rödgröna alliansen? Det finns ju små grupper av aktiva medlemmar fortfarande. Det finns så många som arbetar hårt för vad de tror på och är verkligen engagerade, men det hela saboteras uppifrån. Man kan försöka övertyga folk att rösta rödgrönt, och helst på det egna partiet - varpå det hela ändå slutar med att alla förhoppningar om ett brott med Reinfeldtalliansens politik desarmeras av Sahlins grupp i SAP. (Ja, om nu inte Sahlin lyckas prata bort en given seger, det är en möjlighet jag trott på ganska länge. Hennes insats blir väl att få rödgröna väljare att stanna hemma eftersom de helt riktigt inte ser något alternativ att rösta på.) Det är rent oärligt att utlova en rödgrön seger om man misstänker att den genast efter valet kommer att blåfärgas - och det är precis vad jag gör. Man kan till och med säga att den rödgröna alliansen klart är misstänkt för att mest svika de människor som mest skulle behöva dess hjälp, och det är motbjudande.

Det här är inte roligt, det är allvarligt, vi har något som kanske utvecklas till den värsta krisen på över sjuttio år, men oppositionen är oförmögen till annat än innehållslöst pladder. Och inte fan har jag lust att betala medlemsavgift till trams, menlöst tugg och ren ohederlighet. Dags att riva medlemskortet.

Funktionsmodularitet

Funktionsmodularitet - långt och krångligt ord kanske, men intressant. Ett annat uttryck för det hela är ungefär: lägg inte alla ägg i samma korg.

Egentligen handlar det om de datorstyrda telefonväxlar som kom för drygt trettio år sedan, särskilt L M Ericssons berömda AXE. Tanken var att man skulle konstruera växlarna på ett sådant sätt att man kunde lägga till eller dra ifrån funktioner utan att hela växeln skulle riskera att gå över styr. Även om en liten del av växeln gick sönder skulle resten fungera. Detta var funktionsmodularitet om jag minns rätt. Minns jag fel kan väl någon LM-are skriva och klaga. (För att öka säkerheten hade man dessutom dubblerat datorn, om ena datorn gick sönder kunde nästa hoppa in och jobba vidare, och kraftförsörjningen var ofta dubblerad.)

Jag undrar om inte globaliseringen har visat sig innehålla en allvarlig aspekt av bristande funktionsmodularitet? Ur globaliseringsentusiasternas synvinkel är det fel med spärrar och hinder som gör att flödet av varor och tjänster saktas ner eller ställs under kontroll av krafter som inte är enbart marknadsstyrda. Det stämmer nämligen inte överens med den visserligen omöjliga och orealistiska men på sina håll omtyckta teorin om perfekt konkurrens. Så länge allt går bra ... så går det bra. Men den nu pågående krisen visar att det skulle ha varit bra med "besvärliga" hinder här och där. Då hade det inte behövt bli tvärstopp nästan överallt ungefär samtidigt.

För några årtionden sedan var det en stor bankkris i USA som hade att göra med sparbanker som övergick till ohämmat utlånande. Den krisen spreds visserligen i viss mån internationellt (var det inte en schwezisk bank som gick omkull till och med?) men den fick inte alls samma genomslag som den nuvarande sub prime-krisen. I början av åttiotalet var världen mer reglerad, det kunde hända besvärliga saker på ett ställe utan att det omedelbart behövde slå igenom överallt. Man kan säga att världsekonomin var mindre effektiv och mer fragmentiserad, men den fungerade i alla fall. Det var funktionsmodularitet och mycket back-up i fall något skulle fallera.

Nu är världsekonomin som en korg med ägg som står och vickar farligt nära bordskanten och kan ramla när som helst. Möjligen glädjer detta apokalyptiskt inriktade personer som i likhet med Tom Lehrer kan sjunga "we'll all go together when we go". Själv tycker jag det är dumt och obehagligt.

Komiskt och tragiskt

Via ett tidigare inlägg fick jag tips om tyska der Spiegels engelska sidor. Där hittade jag uppgiften om pensionären i Berlin som hade bortåt 1500 papegojor hemma. Skiten låg tumstjock på golvet och grannarna klagade över oväsendet. Ett smärre antal av denna ansenliga fågelflock finns på vidstående bild. Myndigheterna i Berlin säger att detta är inte unikt, man plockar upp hundar, getter och apor hos folk som börjat älska djur och sedan inte kan säga stopp.

Detta får mig att tänka på tanten i Stockholm som kånkade hem ett större antal svanar. På sätt och vis är det imponerande: jag skulle inte våga peta på en stor och arg svan, de kan nypas ordentligt om de vaknat på fel sida.

Samma artikel i der Spiegel berättar om det franska paret som bodde med 64 hundar i en tvårummare. Det kan väl knappast ha varit biffiga sankt bernhardshundar eller grand danois, utan något mindre varianter.

Det här är komiskt och/eller tragiskt beroende av vilken infallsvinkel man har.

Komisk och/eller tragisk är också vänstern till vänster om V ibland. Jag noterade det idag (men tänker av barmhärtighet inte ge någon länk). Det finns organisationerna X och Y. Båda har likartade tankar om den pågående krisen och om faktiskt de flesta viktiga frågor, så vitt jag kan bedöma. "Nå, sätt igång och samarbeta då!" tänker väl den naive. Å men nej, för X är arg på Y för att man har viss uppskattning av en politiker som dog för över femtio år sedan och som spelar en väldigt liten roll i Y:s nuvarande politik, och för att Y har vänskapliga förbindelser med ett litet land långt borta som i och för sig har underligheter i sin politik men knappast hotar världsfreden. Sett i ljuset av dagens kris med faror och möjligheter har jag lättare att se det tragiska än det komiska i det här. Fattar inte de där tomtarna att de gör bort sig? Vems intressen tjänar de? Någon som sticker åt dem ett kuvert med pengar då och då för att de skall göra några konstiga politiska piruetter som man bara kan skaka på huvudet åt?

"dåliga kompromisser"

Ali Esbati skriver om dåliga kompromisser.

Man får leva med dem och göra det bästa av situationen. Det stora hotet, är att förståelsen av politik inskränks till den inre parlamentarisk-mediala logik som tenderar att bli utslagsgivande när de rödgröna ska arbetsgruppa sig ihop. Den interna debatten inom såväl facket, socialdemokratin som vänstern riskerar nu att regrediera till endimensionalitet; till frågan om kompromisserna är tillräckligt radikala eller tillräckligt nära mitten. Men det avgörande blir om politiken är relevant för att möta verklighetens vågor, i tillräcklig kommunikation med sociala maktförhållanden för att flytta mitten.

... En krampaktig inriktning av partiarbetet på att positionera sig mot varandra och använda den politiska journalistkåren som facit, blir som att försöka slå sig fram till fönsterplats i en stillastående buss kvarlämnad på järnvägsspåret.

Ja, den praktiska politiken som den kan tänkas slå igenom ute i samhället, bland de människor som politiken antas tjäna, är det viktiga. När man har en uppsättning partier som till stora delar kör med samma politik är det inte konstigt att sådant här händer. Fanns det verkligt klara alternativ kunde man gå ut till väljarna med alternativen. När partierna är i stort sett lika dana får man hitta på andra hyss för att verka intressanta - tjafs, ointressanta skandaler, interna intriger, reklam, lekstugeverksamhet ... och det gör att allt fler människor vänder sig bort från hela spektaklet.

Jag undrar om det kan komma ett väldigt stort och tungt godståg rullande mot bussen som fastnat på spåret, och om det finns möjlighet att lirka upp dörrarna och hoppa ut? Annars kanske det blir en massa politiker som förvandlas till något geggigt.

Privat i Sverige, sammanhang i Tyskland

Studera det här citatet från DN i dag (tror inte det finns i nätupplagan). Peter Löscher är koncernchef för Siemens i Tyskland, ett företag som vi väl kan säga är stort och välkänt. Nyligen var han med på ett toppmöte med tyska regeringen och föreslog:

... att alla stora företag ska avstå från uppsägningar och i stället satsa på vidareutbildning och förkortad arbetstid – med hjälp av staten.

– Jag uttalade mig för Siemens räkning, men med tanke på vilket intresse det väckt tog jag uppenbarligen upp rätt sak, säger han.

Notera det där med "rätt sak". De enda i Sverige som jag sett lägga fram just detta förslag är grupper till vänster om Vänsterpartiet. Jag förmodar att V för husfridens skull inte skulle komma med propåer av den här typen till sina samarbetspartier.

Nu drar jag ytterligare några längre citat från en artikel i kulturdelen (finns ännu inte på nätet) av Stefan Jonsson. Den kanske förklarar lite bättre den här skillnaden mellan Sverige och Tyskland. Det har visserligen varit marknadsliberalt på kontinenten också, men något har hänt:

I detta läge har i vart fall den minst kontroversiella delen av marxismen bekräftats, konstaterar filosofen Lucien Sève i decembernumret av Le monde diplomatique. På förändringar i samhällets ekonomiska bas följer en omvälvning av samhällets överbyggnad, av politiken, kulturen och tänkandet.

Omvälvningen märks kanske ännu inte hos mannen på gatan, men väl bland opinionsbildarna. Inom loppet av några veckor genomgick deras världsåskådning en metamorfos. En ideologi som så sent som i somras sprattlade livs levande inför allas ögon är nu död. Det rör sig om nyliberalismen – drabbad av ”en ideologisk kollapsav episka mått”, enligt Göran Rosenberg i DN (10/12).

Tydligen är det kris både i Sverige och på kontinenten, men Jonsson noterar två olika sätt för ekonomijournalisterna att behandla krisen.

I Sverige gäller, med några lysande undantag inte minst i denna tidning, den enskildes plånbok och svenska företags besvär. I Tyskland tar man hellre fasta på orsakerna och skildrar politiska, ideologiska och vetenskapliga sammanhang ...

Och längre fram sammanfattar Jonsson:

VAD BETYDER DET ATT TYSKA tidningar publicerar idéartiklar om kapitalismens kris på sina ekonomisidor? Det innebär att de undersöker orsakerna till ”krisen” och granskar tänkbara alternativ till den rådande ekonomiska världsordningen. Det skapar förutsättning för ett förnuftigt politiskt samtal om vilka åtgärder som behövs.

Vad betyder det att svenska medier å sin sida skildrar krisen som en plånboksfråga och en sak som berör svenska företag? Det innebär att de speglar ”krisens” följder och frågar hur svenskar och svenskt näringsliv bäst kan skydda sig. Det är en berättelse som manar till självförsvar mot krafter som i allt väsentligt behandlas som om de låg bortom kontroll.

Man kanske kan säga att den svenska inriktningen är mer fördummande, eller feg vad det gäller att gå in på krisens orsaker. Den gör folk hjälplösa och förvirrade. Man hade en stor demonstration av metallare i Umeå för ett tag sedan, och den är undantaget som bekräftar regeln. Det politiska haveriet hos det som skall vara vår "rödgröna" opposition är övertydlig i det sammanhanget. Högern inom SAP vill inte ha något bråk, man vill ha nyliberalism, och då blir det inget bråk. Hade V:s ledning haft någon självkänsla hade man sagt åt Sahlin och hennes kompisar att dra åt helvete. Nu lär väl V-ledningen själv hamna där.

Nu har marxismen kommit tillbaka som intressant alternativ att förklara krisens bakgrund:

Nu går knappast en dag utan att en ny tidning eller tidskrift fördjupar sig i marxismens återkomst. Vi vet varför. Ett kreditsystem på sammanbrottets rand, varningar för ekonomisk härdsmälta, spådomar om den värsta ekonomiska katastrofen sedan 1930-talets depression, förintelsen av ärevördiga banker. Det går knappast heller en dag utan att något större företag varslar om uppsägningar. I Sverige spås arbetslösheten inom kort närma sig tio procent.

Tyvärr verkar det inte finnas så många personer i Sverige med god kunskap om klassisk nationalekonomi (vi kan väl kalla Marx för den siste av de stora klassiska nationalekonomerna) och förmåga att knyta ihop de klassiska teorierna med modern verklighet, exempelvis vad datoriseringen betyder och kan komma att betyda framåt. Jag anser själv att det inte är omöjligt och har gjort några små försök själv. Men det är väl som att tala med en vägg om man försöker ta upp det med folk som kallar sig "vänster".

Men vad kan man använda Marx till rent praktiskt:

Här breder vänsterns alternativ ut sig. Där finns en nykeynesianism som förespråkar investeringar i infrastruktur och grön teknologi à la Barack Obama. Andra föreslår omfattande förstatliganden av ekonomiska institutioner och nyckelindustrier. Åter andra gör uppror mot tillväxtens ok och förespråkar ekologi, medborgarlön och fritid. Ett fjärde läger vänder sig mot själva staten och önskar globala nätverk av autonomt producerande kollektiv. En femte fraktion talar om transnationella fackförbund och en ny socialistisk international.

Det är samma sak här: vill man hitta förespråkare för de här alternativen i Sverige får man titta till vänster om vänstern eller hos avhoppade miljöpartister som Birger Schlaug.

Finns det andra alternativ? Jodå, det finns konservatismen. Den behöver inte vara otrevlig, konservatismen tar hand om det som varit och sköter det förhoppningsvis varligt och med människokärlek. Men det finns också "nationalisterna" som kan förväntas gå framåt i ett krishärjat Europa (åtminstone kommer de att göra det om det inte uppstår en stark vänster som kan visa att den har bättre alternativ än vad hatgruppernas ledare har att komma med). Jag skulle tro att Sverigedemokraterna, åtminstone som de ser ut just nu, har möjligheter att gå framåt om inte vänstern i Sverige rycker upp sig ordentligt. Man skulle ju exempelvis kanske morska upp sig och använda samma radikala språk som den tyske Siemenschefen - eller är det för djärvt månne?

Afghanistanmöte - ta hem trupperna!

Ta hem trupperna - från Afghanistan! Det var uppfattningen hos ett litet möte på Mynttorget i kväll. Jag skulle tro, liksom en av talarna vid mötet, att en stor del av det svenska folket delar den uppfattningen.




I bakgrunden ett lätt romantiskt skimmer från Västerlånggatan. Den var lite trevligare nu på kvällen när kommersen höll på att stänga. I förgrunden mötet.


Om man frågade företrädare för den krigsmaterielindustri som vi har kvar i Sverige skulle de säkert ropa "Sverige ännu mer in i Afghanistan, och med så mycket nya fina vapen som möjligt". Den bästa reklamen för vapen är nämligen om de kan användas i krig och gärna spränga några fula asisater eller negrer i luften - då fylls orderböckerna hoppas man.



Stefan Lindgren talar, veteran från äldre tiders stora solidaritetsrörelse för Vietnam. Motståndaren är fortfarande densamma, den makt som är skyldig till det som beskrevs här. Den tillträdande administrationen i USA har förklarat att man kommer att fortsätta kriget och tar förmodligen lätt på eventuella protester från sin lydregim i Kabul. Afghanerna fortsätter motståndet och detta med framgång, pakistanska grupper stödjer och kaoset verkar bara bli allt värre. Eftersom krigsplanerna mot Iran inte har lagts på hyllan kan ju herr Obamas regim betyda ännu mer krig och ännu mer kaos. NATO:s förbindelselinjer genom Pakistan är väldigt osäkra, nu vill USA försöka lägga över dem till Azerbaijan - och kanske samtidigt utnyttja detta land som bas för ett angrepp mot Iran. Fast jag undrar om inte azerierna är lika knasiga bundsförvanter som georgierna tidigare. De kanske börjar slåss med Armenien om Nagorno Karabach i stället.



En socialdemokratisk veteran talar: Thage G. Pettersson, 75 år och fortfarande aktiv. En del av hans partikompisar har andra åsikter. Vem är den äkta socialdemokraten då? Undrar vad gamle Östen Undén hade sagt om nya stjärnor som Mona Sahlin!