Maskiner ersätter människor - historiskt perspektiv

Här är ett intressant citat från tidningen Musikern 1930. Jag hittade det i Rasmus Fleischers avhandling Musikens politiska ekonomi, sidan 171. Bakgrunden var att just vid den tiden kom ljudfilmen med sin "musik på burk", och mängder av människor som tidigare arbetat som musiker på stumfilmsbiografer blev arbetslösa.

Maskinen, grammofonen i mångfaldigt förbättrad gestalt, har slagit ut den mänskliga, levande arbetskraften. Vi stå i parallellitet med sättarna i sätterierna, då sättmaskinen uppfanns, med vävarna, telefonisterna och övriga grupper av handens arbetare, som utträngts av maskinen.

Jag har för mig att den första automatiska telefonstationen i Stockholm - alltså en där samtal kunde skickas från telefon till telefon utan hjälp på vägen av en mänsklig telefonist - invigdes tidigt under 1920-talet. Och därmed blev ett antal telefonister överflödiga - kanske arbetslösa. Sättarnas arbete vet jag nästan inget om. I väveriet hade automatisering pågått länge. Vävstolar som styrdes av hålkort av papper hade redan funnits i över hundra år.

De tidiga socialisterna/kommunisterna på 1840-talet var helt klara över mekaniseringens betydelse: produktivkrafterna växte, många blev arbetslösa. Förbättringar i produktionen skapade såväl större rikedomar som umbäranden. Så småningom kunde arbetarpartier, fackföreningar, socialliberalism och annat förbättra läget och sprida välståndet till bredare grupper. Maskinerna var inte problemet, de kunde ge arbetarna mer frihet - under förutsättning att de användes just till att ge arbetarna större frihet. Den tidiga rövarkapitalismen ersattes av mer socialt acceptabla former.

Detta pågick från slutet av 1800-talet och till början av 1970-talet. Under hela tiden, och särskilt från 1920-talet och framåt, pågick tekniska förbättringar och rationaliseringar av den typ som sopade bort biograforkestrarna. Industrier och yrkeskårer förändrades och försvann ibland - ta datorer med ordbehandlingsprogram som ersatte de flesta sekreterare/skrivbiträden. Så länge gamla jobb kunde ersättas med nya var inte svårigheterna akuta, men med nästa fas i datorisering och robotisering kan man fråga sig vart detta leder. Kommer de vacklande välfärdssamhällena att sjunka tillbaka mot 1840-talets rövarkapitalism, eller kommer en motreaktion?

Saudivänster. Turkar dissar tyskar. Tyskar jagar råvaror.

Jag såg nyss ett nytt skällsord i en kommentar på trotskisten Svenssons blogg: "Saudivänster". Som bekant uppstod skällsordet "bombvänster" när delar av den så kallade vänstern tappade huvudet och stödde NATO:s och andra reaktionärers angrepp på Libyen. Bombvänstern är fortfarande i farten, men nu är det angreppet på Syrien det gäller. Svensson & Co. försöker fegt smita undan med att krigsmotståndarna skulle stödja president Assads regering utan förbehåll ("Assadvänster"), vilket milt sagt inte är sant men rent ut fördjävligt oärligt sagt. Men Svensson får mothugg och hans meningsriktning utnämns till just "saudivänster" av en kritiker. Trotskisterna hamnar på samma sida som härskarna i Saudiarabien och de andra reaktionära gulfstaterna.

Deutsche Welle berättar att de tyska soldater som sänts till Turkiet har mötts av demonstranter som inte bara skrikit förolämpningar, utan försökt dra säckar över deras huvuden. De tyska soldaternas närvaro i Turkiet är inte populär. Skulle det bli strider och tyskarna är inblandade kan man undra hur det går. Och även det turkiska etablissemanget verkar inte så entusiastiskt längre vad det gäller konflikten med Syrien: NATO:s raketbatterier vill man bli av med så fort det går!

Bloggen Moon of Alabama är oundgänglig om man vill läsa insiktsfulla bloggposter, men ofta bra och insiktsfulla kommentarer - bland annat om Syrien och Egypten. En kommentator nämner ett intressant förhållande, nämligen att Tyskland på egen hand försöker säkra råvarukällor utomlands. Inte gemensamt med EU alltså. Det finns en ranking per kontinent och områden vilka länder som är intressantast för tyskarna. En del av dessa länder regeras av så kallade regimer, men det verkar inte spela någon roll här:

Africa: South Africa, Zimbabwe, Democratic Republic of Kongo, Zambia, Namibia, Gabun, Botsuana, Guinea, Morocco, Sierra Leone.  

Asia: China, India, Indonesia, Philippines, Mongolia, Pakistan, Afghanistan, Iran, Saudi-Arabia, Myanmar.  

GUS and Georgia (= före detta Sovjet): Russia, Kasachstan, Ukraine, Armenia, Uzbekistan, Tajikistan, Kirgisistan, Aserbaidschan, Georgia, Belarus.  

South America: Brazil, Chile, Peru, Bolivia, Columbia, Venezuela, Argentina, Ecuador, Guyana, Suriname.

Som svensk kan man ju undra vad tyskarna tänker/planerar vad det gäller våra åkermarker, skogar, malmer, färskvatten? Tyskarna tänker sig att Kongo, Brasilien och andra skall bli "råvarupartners". Med andra ord att förse tysk industri med råvaror. Räknas Sverige ens som partner? Eller bara som betjänt inom EU? Och är våra marker våra - eller deras?

Lagligt? - Skumt i alla fall.

Av någon anledning har jag ett par gånger de senaste dagarna fått epost från en firma som går ut med det här budskapet:

Misstänker du din partner för otrohet? Tror du att din kollega lurar dig? Vill du veta vad som sägs om dig bakom din rygg? Spyworld.se har utrustningen som ger dig möjlighet att lyssna, filma och följa - helt enkelt att spionera.

De vill kränga spionutrustning, exempelvis:

Glasögon med inbygd videokamera. Filma händelser som annars inte skulle komma i dager.

(Uttrycket är "komma i dagen" inte "i dager", inte enda exemplet på bristande korrekturläsning här.) Dessutom finns termometrar, bordsur och annat som skall användas för att spionera med. Är det småborgarna som skall spionera på varandra, eller vill chefen möjligen veta vad personalen säger i fikarummet?

Men det är värre saker firman har, och här undrar jag hur nära lagens utkanter man är?

Kraftig elpistol sägs det. Vad händer om en sådan används på någon som är i dålig form och har svårt att klara chocker? Är det inte så att ökad användning av elpistoler sänker våldströskeln eftersom de antas vara ofarligare - men det betyder ju inte att de inte är ofarliga.

Vem behöver knogjärn med det här utseendet? Vad är det för figurer som kan tänkas ta till en sådan här manick? Och hur kommer det att se ut på akutmottagningen efter slagsmålet?

Jag antar att man är inom lagens råmärken eftersom detta annonseras öppet, men skumt och obehagligt verkar det!

Svensktalande?

Är det svensktalande individer med på den här lilla filmen från Syrien? Den visar en stolle som slår ut sig själv med ett antitank-vapen. När han släpas bort av de andra tycker jag det låter som någon säger "skynda på" två gånger vid 1:37.  Finns det några svenska "jihad-turister" här, eller hör jag fel?

Dåliga nyheter för "klimatskeptiker"

Den "klimatskeptiker" som bara läser den här rubriken i Svenskan lär bli upprymd:

Klimathotet mindre än väntat

Fortsättningen går nog också an ett tag när vi kommer ner på underrubriken:

Uppvärmningen av klimatet har kraftigt bromsats upp efter år 2000. De sensationella resultaten rapporterar en norsk forskargrupp efter att ha använt en ny beräkningsmodell som även vägt in naturliga variationer.

Men, aldrig får man vara riktig glad som "klimatskeptiker", för sista meningen i underrubriken säger:

Resultaten visar att slaget om klimatet fortfarande går att vinna. 

Och därmed faller "skeptikernas" sista försvarslinje, den om att det inte går att göra något. Här sägs det av norska forskare att det finns hopp, det finns tid. Slaget om klimatet går fortfarande att vinna. Det finns tid om vi utnyttjar den. Underförstått: om vi inte ...

Terje Berntsen betonar att resultaten inte ska användas som en ursäkt för att inte minska människans klimatpåverkan. Däremot visar resultaten att möjligheterna att uppnå klimatmålen är mer inom räckhåll än vad man hittills trott. Men slaget kan fortfarande inte vinnas utan betydande insatser de närmaste åren.

Uppmuntrande nyheter för de här krabaterna!

Just det, betydande insatser de närmaste åren. Och det är DU, "klimatskeptiker" som skall betala! Haha!

Hoppas att forskarna har rätt, så det inte kommer en ny forskningsgenomgång om en vecka som säger att "nu går det åt helvete".

Grävskopor, försvar militärt och civilt, regionsplanering ...

Det verkar vara anledning att åter plocka upp ett citat från Marshal McLuhan som jag hade med på bloggen för ett tag sedan.

När nu den elektriska hastigheten styr det industriella och sociala livet, blir explosioner i form av kraschartade kriser någonting fullt normalt. Å andra sidan blir "krig" av gammaldags modell lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskiner. ...

Borta är den militära organisationens tungrodda former. Små expertteam har efterträtt gårdagens medborgarhärdar i ännu snabbare takt än vad som var fallet vid omorganiseringen av industrin. [Marshall McLuhan Media, Pocky 2001 (originalet kom 1964), sid. 408.]

Jag kan inte siffrorna, men antalsmässigt tror jag inte dagens svenska krigsmakt skiljer sig så mycket från vad som fanns i den indelta svenska armén på 1800-talet. Då hade ändå napoleonkrigen visat vilken maktfaktor den massinkallade medborgararmén kan utgöra. Nu är det små yrkesförband som gäller igen, det är inte läge att hoppa hage med grävmaskiner.

Om man ger de här gubbarna varsin automatbössa blir de mer i takt med tiden.

Jag tror det här kan kopplas samman med stadsbygge. Planeringen av hur exempelvis Mälarregionen skall se ut är en viktig del av försvaret mot alla sorters katastrofer, vare sig de orsakas av naturen eller människor. Att pressa in ett stort antal människor i ett område som dessutom hyser flera institutioner av betydelse för hela landet är inte bra. För fienden kommer inte att hoppa hage med grävskopor, det blir inga massinvasioner. Ur just den synvinkeln spelar det mindre roll att den gamla värnpliktsarmén är borta (men det finns andra som gör att den bör saknas). Fienden kommer att göra små ingrepp med små styrkor på lämpliga ställen. Det behövs nog inte mycket sådant för att Stockholm skall vara utslaget, utan el, vatten, livsmedel etc. Sådant är svårt att skydda sig emot.

Ja, människor flyttar till Stockholm. Vad som behövs är nybygge av en jäkla massa hyreslägenheter, men de bör ligga i nya centra, eller att man förtätar en del förorter. (Ja, hyreslägenheter. Den privata skuldsättningen är också ett nationellt hot och måste ned, och då är det dumt att fylla på med nya bolåneslavar.) Regionen måste bestå av mindre enheter som är relativt självständiga vad det gäller grundläggande samhällsfunktioner och kan tåla åtminstone några dagars kris.  Jag antar att det är ett jobb för kulturgeografer, arkitekter och andra samhällsplanerare att tala om ungefär var den optimala storleken ligger för sådana enheter. Även om det kommer en jätteöversvämning som lägger delar av Stockholms innerstad under vatten skall inte det medföra att hela regionen bryter samman. Samma sak om några filurer spränger kraftledningar eller angriper livsmedelsförråd.

År 2000 i december var staden faktiskt bara någon decimeter från den där jätteöversvämningen. Riddarfjärden var på väg upp på kajen utanför tunnelbanan vid Gamla stan. Hade det kommit hård blåst västerifrån hade vattnet åkt ner i tunnelbanan och kanske även andra hålrum i berget. Kulvertar med elledningar, elcentraler, optisk fiber och annat var hotade. Ibland undrar jag vad som skulle hända vid en relativt måttlig översvämning här vid Mälarens utlopp, ifall högvattnet åtföljdes av en köldknäpp så allt frös till is.

Den största militära risken för Sverige är om några dårfinkar (som inte lärt sig läxan från "Lilla ofreden" 1741 när ett militärt nedgånget Sverige skulle föra krig mot Ryssland) försöker provocera vår store granne på andra sidan Östersjön. Skulle Moskva då svara något surt utbröte väl ett hysteriskt skri om att vi genast måste med i NATO, varpå naturligtvis riskerna för Sverige att dras med i något otrevligt omedelbart ökar ännu mer. Bästa försvaret är strikt neutralitet, se till att de militära förband vi har hålls hemma och bara deltar i fredsbevarande FN-uppdrag i utlandet, att någon form av värnplikt återinförs (militär men kanske först och främst civil), samt att landet byggs för att kunna klara kriser bättre.

Jag undrar: för rätt många år sedan påstods det att det inte finns kvar några kvarnar för att mala mjöl norr om Dalälven. Stämmer det? I så fall är det ju typiskt en sak att fixa till ur försvarssynpunkt, vare sig det strider mot någon kapitalistisk lönsamhetsprincip eller ej! - Jag tittade på en satellitkarta över nedre Dalälven. Det verkar finnas kanske ett tjog broar, men en del ser rätt små ut. Hur många broar måste slås ut innan vägkommunikationen mellan Norrland och Mälarregionen i praktiken är utslagen?

Militärt hot kan man göra en del mot genom att föra en konsekvent fredspolitik. Med naturkatastrofer är det värre, men man kan åtminstone försöka förbereda sig - vare sig det gäller att ha lite konserver hemma i skafferiet eller att järnvägen har tillräckligt med snöplogningskapacitet så att tågen kan komma fram, eller att en svår epidemi utbryter, eller att Mälaren hoppar över sina bräddar ... Jag skulle tro att mycket av detta i själva verket fanns med i det gamla kallakrigs-civilförsvaret, men nu har fått förfalla i den heliga marknadens (eller vad som nu är heligt numera) namn.

Medlem i Konsum sedan 1929

Ja, nu har jag ju själv inte varit medlem i Konsum sedan 1929, men den 10/9 det året ställdes en medlemsbok ut på A. Sandberg, fast i praktiken var det E. Sandberg (min mormor) som skötte inköpen. Så småningom överlät hon bok och medlemskap till min mor, och jag fick så småningom ärva den. Så jag innehar ett medlemskap som senare i år fyller 84! En aktningsvärd ålder.

Drömmare eller drönare?

Titta vilken kul bild jag nyss plockade ut från Afghanistansolidaritets nyhetsbrev:

Killen till höger - en dj-a skojare, fifflare, mördare och bandit! Eller om vi säger så här: till vänster kungen som hade en dröm, till höger drönar-kungen!

Om du inte redan är prenumerant på denna nätbaserade bulletin med nyheter om och omkring Afghanistan så kan du bli det på den här sidan.

Någon som minns när al-Qaida-typer sprängde antika buddha-statyer i Afghanistan? (Jo, jag har för mig att det var al-Qaidas fanatiker som var i farten, inte talibanerna.) Nu hotas andra buddhistiska kulturskatter av utplåning i samma land, men det är inte lika mycket oväsen om det eftersom det handlar om att ett kinesiskt bolag vill bryta koppar på stället. Religionsvetenskapliga kommentarer har en blänkare om det.

Nya rön om människans vandringar

Vartefter nya rön görs så kommer det fram mer ledtrådar om hur människor har rört sig över jordklotet. Ibland är det överraskningar i stil med att människor tog sig över Atlanten från Europa till Nordamerika under senaste istiden tusentals år innan större grupper vandrade in från Asien. Eller om vi går längre fram i tiden: upptäckten av en medeltida nordisk bosättning eller handelsplats på Baffin island i norra Canada.

Stilla havet, ungefär en tredjedel av jordytan består av denna enorma utsträckning vatten. Men djärva och skickliga sjöfarare tog sig över dessa vidder!

Kontakter mellan Sydamerika och öarna i Stilla havet, och Sydamerika och Asien, har man diskuterat länge. Det mest kända fallet är väl Thor Heyerdahls idé att öarna i Polynesien befolkades av människor som seglade dit från Sydamerika.

Men det kan vara tvärtom, även om Heyerdahl visade att det var praktiskt möjligt genom att göra resan. De människor som tog sig över Stilla havet verkar snarare ha sitt ursprung i Asien. De var enormt skickliga sjöfarare som kunde hitta små öar i ett nästan tomt hav, och nya rön antyder att de kom till Sydamerika. Där hittade de en intressant matvara att ta med sig när de återvände, nämligen sötpotatis.

I den här artikeln berättas att forskare genom studier av DNA i gamla herbarier lyckas klura ut att sötpotatis i östra Stilla havet har sitt direkta ursprung i Sydamerika. Det som har krånglat till analysen tidigare, när man inte hade tillgång till genetisk forskning, var att spanjorer tog med sig sötpotatis från Sydamerika tidigt på 1500-talet, och att dessa potatissorter senare infördes i stillahavsområdet via Europa. Men det skedde främst i västra området, och sötpotatisen där avviker en del från den sydamerikanska ursprungstypen. I östra Stilla havet är det samma sort som i Sydamerika.

Jag plockar ned en bok ur hyllan, The Ancient Civilizations of Peru av J. Alden Mason, för att se om det står något där. Jodå, och notera att detta är en bok vars första upplaga kom 1957, och det jag har är en reviderad version från 1968. Även där nämns sötpotatisen, och att den har samma namn i Polynesien som i Peru - kumara. Mason nämner flera likartade företeelser som finns i Polynesien och Asien respektive i Sydamerika. Panflöjt och barkkläder exempelvis, vävteknik och metod att färga tyger. Och på Chiles kust har återfunnits verktyg som skall vara av otvetydigt Påskö-ursprung. Längre norrut i Peru och Ecuador finns lämningar som tyder på att japanska sjöfarare hamnat där. Kanske fiskare som fastnat i de stora strömmarna och sedan drivit tvärs över Stilla havet och landat just där Sydamerika sticker ut som mest västerut. Hur som helst: likheten mellan viss keramik i Sydamerika och vad den japanska Jomon-kulturen presterade lär vara slående.

Sötpotatis. Med lite fantasi kan man få det till att den i mitten påminner om en gris som ligger, med trynet åt högerkanten.

När jag söker i gamla bloggposter hittar jag för övrigt den här från 2008. Där citeras forskning som hävdar att kycklingar införts från Polynesien till ett ställe i nuvarande Chile, långt innan spanjorerna kom dit. Indicierna på kontakter över havet blir alltså fler! Det är spännande!


Förresten: Hur hittar man en isolerad ö långt ute i Stilla havet om man inte har tillgång till moderna hjälpmedel? Det finns vad jag vet ett par knep. Dels tittar man efter moln, eftersom det ofta ligger moln över öarna. Dels hur fåglarna flyger. De kan förväntas hålla sig inte mer än några hundra kilometer från närmsta land.

Jaet var till välfärdsstatens död

När jag först plockade upp den här artikeln i Svenskan för en stund sedan fanns möjlighet att göra kommentarer. Nu är kommentarsfältet borttaget. Jag antar att svaret på frågan "varför?" är givet - det här är dynamit! Ämnet bör ha medfört en explosion av utbrott från sverigedemokrater som kräver att Sverige omedelbart lämnar EU.

När folk röstade JA till EG/EU inbillade sig förmodligen de flesta att det bara handlade om fri sprit och att inget annat skulle ändras. Vi skulle ju få bestämma själv hur vi ville ha det - så lät det från ja-sidans megafoner! En massa folk tänkte inte längre än näsan, eller spritbegäret, räckte. De trodde på löften från korrumperade ledare inom fack och parti. Det var ju socialdemokraternas övergång till nyliberalism som avgjorde saken. Damen som var ledare för Kommunal blev landshövding på Gotland, det var väl tacken för att hon sålde ut sina medlemmar. - Heder åt det mindretal bland ledande socialdemokrater som spjärnat emot!

Av de som röstade NEJ kanske en och annan, eller rätt många, hade insikten att öppna gränser i Europa på sikt betyder den svenska välfärdsstatens död och det sociala kontraktets upplösning. Och det är detta som artikeln i grunden handlar om. Ett antal stater i EU:s ytterkant kraschar, folk flyr, en del i vår riktning. De i Sverige som får betala räkningen för det är inte vår EU-adel, det blir vanligt folk. Man kan inte samtidigt ha ett välfärdsfärdssamhälle och öppna gränser, om världen utanför ligger på en betydligt sämre nivå. Fler och fler tiggare på Stockholms gator kan ge ett förebud om vad som väntar, liksom upploppen i vissa förorter bara är början på vad som komma skall.

"Sverige är populärt bland greker eftersom det är ett vänligt och organiserat samhälle" säger en intervjuad grek i artikeln. Frågan är hur vänligt och organiserat det kommer att bli framöver. Ett ovänligt kaos där desperata människor trampar ner varandra, det verkar vara slutpunkten för det liberala projektet.

Frågan är också: går det att göra något längre? Måste vi bevittna hur en koalition av iskallt beräknande politiker och företagsbossar, i samarbete med naiva människor som tror att öppna gränser inte har några konsekvenser, knuffar ner Sverige i slummen? Eller går det att få ut Sverige ur EU? Nu är det sverigedemokraterna som kräver det, vilket gör kravet omöjligt. Hur vore det om vänsterpartiet och miljöpartiet slängde ut sina EU-byråkrater och återigen klart och tydligt säger NEJ!

Grattis på födelsedagen, August!

August, modell yngre

Just det, den 22 januari 1849 föddes Johan August Strindberg. Vi får väl gratulera så här 163 år i efterhand?

En skärpt kille, och ibland mindre skärpt. I medelåldern hann han utveckla en märklig vidskeplighet som väl passar ganska dåligt till en bildad människa. Nej August, man kan inte utläsa budskap om framtida händelser ur spelkort som hittas på gatan eller ur naturkatastrofer av olika slag! Och inte knackar Makterna i väggar och tak när de är missnöjda! Men läser man Ockulta dagboken finns det mycket av sådana konstigheter.

Och, ärligt talat, varför skall man tro att bildade människor automatiskt också tar avstånd från vidskepelse? - Jo, naturligtvis tar de avstånd från vidskepelse, "men just den här lilla lustiga idén är inte alls vidskeplig, den är djup orientalisk visdom" kan de försäkra. Det är väl det som New Age i hög utsträckning lever på. Kanske man kan se Strindberg även som en föregångsman här, i och med att han hade intressen åt teosofi- och alkemihållet bland annat. Vad som skiljer honom från moderna varianter av New Age är nog bland annat förankringen i äldre tänkare som Swedenborg.

August, modell äldre. Vad i h-e har frisören ställt till med, det ser ju ut som du har en golvmopp på skallen!

Föregående inslag i denna oregelbundet inträffande August-serie hittar du här.

Olik behandling av lika figurer

Här är en bild som jag kopierat från den viktiga Syrien-bloggen. Håll ett öga på den ifall du vill ha synpunkter på Syrien som inte alltid stämmer med var stor- och gammelmedia tutar ut! - Hur som helst, västmakternas hyckleri är uppenbar (för den som vill se). Det är skillnad på folk och folk, beroende av vad folket råkar befinna sig och vems intressen de tjänar!

Kanske det syriska kriget kommer att falna bort på grund av syrebrist. Delar av omvärlden minskar stödet till rebeller och jihadister, andra (som stödjer den syriska regeringen) viker inte undan. Men det finns ju andra krig. Pål Steigan ger krigsaktivisterna i den norska regeringen en spark på sin blogg. Nu vill de dra till Mali.

Det är ett märkligt samtidsfenomen hur ledarna i ett antal medelstora och små stater verkar vilja springa benen av sig för att visa hur angelägna de är att vara med i krig på andra kontinenter. Att gamla kolonialmakter som Frankrike och Storbritannien har svårt att lägga av med de gamla fasonerna kanske man kan förstå. Men varför småstater som Norge och Sverige? Om politikerna är så angelägna kan de ju kvittera ut en bössa och åka själva!

Plakatbärare

Det var återigen trassel med Stockholms pendeltågstrafik i förmiddags. Spårfel mellan Centralen och Södra station. Vissa tåg stannade inte vid Årsta. Tur att man inte behöver åka pendeltåg så ofta. Ett spår vid Södra station var avstängt och det behövdes lite extra dirigering för att folk skulle gå till rätt perrong. Jag tycker det var en bra idé att ställa upp några levande hänvisare i form av plakat och plakatbärare. Bättre än att det bara ropas något knappt hörbart i en högtalare då och då, och förvirrade människor kan få en muntlig förklaring.

Fast bäst vore väl en rejäl upprustning av spår, signaler, växlar, tåg och annat som i tid och otid går sönder!

***

Det här kanske skulle ligga på min Stockholms-blogg men jag funderar på dess framtid. En gång bröt jag ut stockholmsärenden från den här bloggen och skapade i stället Björnholm. Sedan blev det mer och mer av bildblogg av Björnholm, och jag skyfflade över de rena bildposterna till Björnbild i stället. Frågan är om jag skall stänga Björnholm och i stället lägga framtida stockholmsposter här i stället. Som alla vet så angår ju stockholmsfrågor hela landet - minst!

Germanska frågor - värnplikt och val

En ganska undanskymd nyhet igår var att österrikarna i en folkomröstning med bred majoritet - 60 procent - uttalade att värnplikten skulle vara kvar. Undrar hur en sådan omröstning utfallit i Sverige? Det är ju en paradox med värnpliktsförsvaret: Samtidigt som de flesta av oss som var med när det begav sig tyckte att värnpliktstjänstgöringen inte var så kul (och ibland rena pesten) så hade själva institutionen med en "folkarmé" brett stöd. Landskapsregementena var väl förankrade i hembygderna. En sådan armé kan man inte använda hur som helst och den blir i viss mån en demokratisk tillgång.

Vietnamkriget var väl det sista där en stormakt skickade ut värnpliktiga soldater i stora mängder, och erfarenheterna därifrån gjorde att gangstergänget i Washington lade om till yrkesarmé i stället. Det blir mindre protester om det är betalda yrkessoldater som sprängs i luften på andra sidan Jorden, de har ju betalt för det och hemmaopinionen tycker inte att det är så mycket att bekymra sig om.

Notera att den syriska armé som slåss mot allehanda islamister och infiltratörer från olika håll är en värnpliktsarmé. En del har deserterat men de flesta är kvar och kämpar. De vet vad de kämpar för.

***

Det var val i Niedersachsen i Tyskland igår. Knapp seger för socialdemokraterna och de gröna. En ganska stor nedgång för kristdemokraterna, vilket bådar illa för förbundskansler Merkel när det drar ihop sig till val till Förbundsdagen i höst.

Piratpartiet har hittills gått framåt i delstatsvalen men här lyckades man inte ta sig in i Niedersachsens lantdag. Dessutom blev det ett rejält bakslag för vänstern i die Linke - man förlorade stort och tappade sina platser i lantdagen. Det finns olika förklaringar till det (jag kastade en snabb blick på några i Neues Deutschland), men en enkel tolkning kan väl vara att väljarna i stor utsträckning tyckte andra partier var bättre, eller helt enkelt struntade i att rösta.

die Linke är en ragu av olika grupper och sådant kan orsaka problem om man skall snickra ihop en sammanhängande och trovärdig politik. Öst och väst, reformister och radikaler - det blir svårt att enas. En annan sak kan vara att partiet har deltagit i en del delstatsregeringar och därmed blivit indraget i dåliga koalitioner med socialdemokraterna och de gröna. Man har fått en suddig profil - så kanske det kan uttryckas. En annan sak är hur en klar och trovärdig vänsterprofil kan se ut på tysk botten. Det har jag ingen aning om.

Thoursie - Vart tog Folkhemmet vägen?

Jag citerade en dikt av Ragnar Thoursie för några dagar sedan. Nu lägger jag upp en till, och sedan får det räcka - verkar det hela intressant så gå till biblioteket och försök få tag på Thoursies Sånger från äldreomsorgen! Den borde vara obligatorisk läsning för alla som på något sätt kommer i beröring med just äldrevården. Med andra ord i stort sett alla människor.

Försäljning av omsorg

Hemtjänsten kallar den gamle "kund".
Till kunden säljer man vänlighet,
t.ex. hjälp att dra på byxorna à kronor.
Tvättning av ryggen lika med
en bit ost på Maxi.
Allt lukrativ rörelse.
Det finns många byxor och ryggar.
Liksom många ostar på hyllan.
Nästa steg: att Maxi tar över och säljer
en helhetslösning
- färdigpaketerad äldreomsorg.
Vart tog Folkhemmet vägen?

Ja, det var en bra fråga där på slutet. "Vart tog Folkhemmet vägen? Släng den i nyllet på alla, och i synnerhet på förnäma socialdemokrater, som kväker om att "driftformen spelar ingen roll" ... innan de skyndar iväg för att inhösta nya fräscha arvoden, löner, förmåner, bla bla bla.

Det finns ett sällskap, Ragnar Thoursies vänner.

Ragnar Thoursie. Notera bakgrunden, det är samma som vi ser på omslaget till Sånger från äldreomsorgen. Mor Signes lapptäcke.

"Det trotskistiska förbrytarbandet" (?)

Det här är ett "trampa-folk-på-tårna"inlägg. Är du inte intresserad av trotskister så sluta läsa här och vänta tills jag skriver något trevligare.

Sålunda skriver en välkänd svensk trotskist (fast jag har för mig att han inte vill kalla sig trotskist längre) om kriminella aktiviteter:

Jag mins hur jag som tonåring var inne på frihamnsområdet i Göteborg tillsammans med kompisar och körde omkring med nya importerade bilar. Det stod där med nycklar i och såpass mycket bensin att det gick att köra en stund. Det gick förstås inte alltid bra. Det blev en och annan krock och bensinstopp på lite besvärliga ställen ibland. Men det var ju bara att byta bil och till sluta bara att gå därifrån för att låta hamnarbetarna ta hand om röran på morgonen.

Inte första gången det kommer erkännanden om lagom kriminella men numera preskriberade aktiviteter från den mannen. Här har vi ett antal upptåg som kan betraktas som olaga: olaga körning, olaga intrång, olaga förfoganden (är inte säker på att jag har den juridiska terminologin rätt). Vare sig brottsrubriceringarna är rätt eller fel så kanske de imponerar på de stålhårda proletärerna som läser hans blogg? - Kanske biltjuvarna ansåg att de "lånade bilar". Den ursprungliga betydelsen av "billånare" var ju ynglingar/yngel som tog en bil och körde en stund, och sedan ställde tillbaka den där den stulits. Det var meningen att det inte skulle märkas att bilen varit borta en stund. Inte att de tog bilen och bara försvann.

Jag har frasen "det trotskistiska förbrytarbandet" i minnesregionerna men hittar inte igen citatet exakt. Borde komma från Sovjet cirka 1930. Fanns det flera trotskister bland bilmarodörerna i Göteborg kanske man skulle kunna kalla dem "ett trotskistiskt förbrytarband"?

Se upp, här kommer ett läskigt gäng!

Hur som helst, våldtäkt är ett ruskigt brott, och anklagelser om våldtäkt skakar nu om en av de viktigare trotskistiska partierna i Europa, SWP, Socialist Workers Party i Storbritannien. Vad som stämmer om själva anklagelsen vet mycket få personer. Däremot är det tydligt att partiledningen under lång tid försökt sopa hela historien under mattan efter en tveksam internutredning, och till slut så har den berömda skiten träffat den berömda fläkten. En del på insidan frågar om partiet kommer att överleva.

En följd av infekterade personliga gräl är ju att saker som förut hållits i skymundan plötsligt dras fram och uppvisas i all sin skröplighet i dagsljus. Trots ett myndigt uttalande från partiets centralkommitté om att ärendet är avslutat så har en mängd medlemmar avvikande mening. Det hela har blivit offentligt, stort gräl har utbrutit, och det medför en del intressanta påståenden.

Det kan vara att SWP trots namnet inte är ett särskilt arbetartätt parti. Så stort är det inte heller. Det uppges vara cirka 3000 medlemmar, vilket gör att det i förhållande till befolkningen nog är betydligt mindre än exempelvis Kommunistiska Partiet i Sverige (har hört siffran 1500 för KP, rätta mig om jag har fel). Däremot finns det mängder av folk som varit medlemmar men som av olika skäl hoppat av, eller uteslutits och som nu berättar om sina erfarenheter. I den senaste historien om våldtäkten har några medlemmar som kritiserat partitoppens linje fått epost om det är uteslutna. Annars verkar det handla rätt mycket om översitteri mot nya medlemmar och mot arbetare.

Att somliga i partiledningen diggar jazz har medfört att partiet organiserat förlustbringande "events" med jazz är naturligtvis försvårande omständighet, men inte så försvårande som omständigheten att man nu på toppnivå verkar ha grävt ned sig i en bunker och vägrar erkänna att landskapet därute har förändrats. Det är inte säkert att dagens så kallade tjejer sväljer samma behandling som när ledamöterna av centralkommittén var unga (vilket var en del år sedan, misstänker jag). Superproletära revolutionärer kan ibland ha svårt med feminism eller ens förståelse att det kan vara jobbigt för ensamstånende kvinnor att kombinera osjälviskt partiarbete på konstiga tider med skötsel av hem och småbarn. Och kommer man upp på nivån av sexuella trakasserier eller till och med våldtäkter torde toleransnivån vara ännu lägre numera.

När jag skrev om kritiken mot KP i Sverige utpekades partiledningen i Göteborg som ett ganska gammalt och trött gäng, varav en del aldrig haft ett riktigt jobb utan har partiet som levebröd. (Se särskilt detta inlägg.) Samma kritik kommer mot SWP-ledningen. Trotskister brukar hetsa mot "byråkrati" (särskilt om man kan koppla den till det luddiga begreppet "stalinism") men det förefaller vara lika lätt för dem som för andra att ramla ner i den byråkratiska byrålådan när vaksamheten sviktar. Det är därför det behövs omskakningar ("kulturrevolutioner") i partiet då och då - som talesättet går: "Rinnande vatten blir inte unket."

Om man läser inläggen och kommentarerna på Richard Seymours blog (Lenin's Tomb) får man mycket av den här kritiken, från honom själv, från gästbloggare och kommentatorer. Däremot är det mindre av partiledningens synpunkter vilket naturligtvis ger slagsida i debatten. Men jag undrar i vilken mån ledningen är intresserad av debatt. Den kanske är mer intresserad av att rensa ut kritiska medlemmar och fortsätta som tidigare?

Dock, ett problem med att "fortsätta som tidigare" är att det enhetsfrontsarbete som SWP deltar i på olika håll förefaller svikta. Andra grupper och individer tappar lusten att samarbeta med SWP, blir tveksamma eller säger nej rätt ut. Borgarpressen skrattar förmodligen läppen av sig åt sexanklagelserna, och det smutsskvättandet torde spilla över på hela vänstern. Ett annat problem är att medlemmar helt enkelt tackar för sig och går, även om de inte blir uteslutna. Hur mycket isolering utåt och åderlåtning inåt kan partiet ta innan det vissnar bort?

Naturligtvis kan man säga "rätt åt dem", men det är inte rättvist. I alla fall inte rättvist mot en massa duktiga och hängivna människor som kämpar för att bättre samhälle, men som får en kniv i ryggen av gänget i centralkommittén. Med tanke på hur svag vänstern är i Storbritannien är det inte bra, och med tanke på vilka "åtstramningsåtgärder" som vidtas av regimen skulle motståndet behöva byggas betydligt starkare. Nu vittrar en del av motståndet bort.

Det gäller att vara byråkratisk nog att ta hänsyn till sjökort, fyrar och kompass samtidigt som man seglar över svåra vatten och måste improvisera ibland för att komma i hamn igen! (Har sett en version av den här bilden där den här killen vid rodret, vem det nu är, är ersatt av den mer bekante kapten Haddock, men den har jag inte hittat igen.)

Ansvar(slöst)

Poeten och folkhemsbyggaren Ragnar Thoursie (1919-2010) skrev på sin ålders höst en samling dikter: Sånger från äldreomsorgen, utgiven 2009.  I förordet skrev Thoursie om samlingen:

Dess stil ligger nära prosan, iakttagande, kommenterande, obekymrad om ambitioner, utan större anspråk, för det mesta med en vänlig syn på tingen. Snäll. Men allvarlig.

Tråkigt nog blev han så gammal att han drabbades av folkhemmets rivning och den nyliberala ansvarslösheten. Här är en dikt just med titeln ...

ANSVAR
Ansvar utkrävs först
sedan det skett en olycka.
Någon faller och bryter lårbenet.
Då kommer män i kostym
och inspekterar olycksplatsen.
Vem har tagit beslut om det här?
Ingen. Det kunde ej förutses.
Det bara blev så.
Annat står det i protokollet.
Men den ansvarige
han har just fått löneförhöjning
på grund av sina ansvarsfulla uppgifter.

Ja, det blir väl så när var och en har ansvar för sitt och inte för något annat och statstjänstemannaansvaret avskaffades för länge sedan och "det bara blev så ...". Saker kan vändas till sin motsats. Det liberala ansvarstagandet förvandlas till liberal ansvarslöshet.

Om muslimska bröder, arabiska kungar, och annat

Den som är intresserad av utvecklingen i den så kallade arabvärlden, och bland annat vad som händer omkring Syrien, kan med fördel titta på den här artikeln som refereras hos The Arabist. Huvudämnet är förhållandet mellan staterna på Arabiska halvön å ena sidan, och Muslimska brödraskapet å den andra. Jag har tidigare sett antydningar om att de kungliga diktatorerna börjat bli nervösa för återverkningarna av "den arabiska våren" och dessutom oroliga för vad gudskrigarna i Syrien kan hitta på, och här får man mer kött på benen.

Det kanske är så här: alla spelarna här är/kallar sig muslimer, men de är av olika sort och har olika mål. Det Muslimska brödraskap som kungarna tidigare stött när det störtade regeringar i Egypten och Tunisien, samt var/är inblandat i strider i Libyen och Syrien, börjar ses som ett hot i stället för en tillgång. "Man har närt en orm vid sin barm."

De korrumperade kungarna och prinsarna på Arabiska halvön har lyckats slå ner opposition av vänster- och liberaltyp, men de muslimska bröderna är mycket starkare och farligare. Då måste kungarna försöka slå tillbaka, innan de själva kanske åker ut. Ett sätt kan vara att Saudiarabien inte längre säger sig vara intresserat av att Syriens regering störtas. Den håller ju efter islamska extremister av den typ som gärna skulle störta kungen och prinsarna på Arabiska halvön när de är klara i Syrien. Regeringen i Qatar kanske har en annan linje, men det är frågan om man kan driva den på egen hand när saudierna backar och USA inte verkar så intresserat av Syrien längre. Om strömmen av pengar och vapen till de väpnade grupperna i Syrien minskar kan man fråga sig vilka chanser de har framöver. Det verkar ju inte som om flertalet syrier, även om de har synpunkter på doktor Assads regering, vill byta ut den just mot islamistiska extremister.

Verkligen engagerade är dock de trotskistiska bloggarna Kildén och Åsman som nästan verkar råka i upplösning när en partikamrat har avvikande åsikter om läget i Syrien.

Från toffeldjur och uppåt

Via Lindenfors' blogg kommer ett tips på en längre artikel, originellt nog skriven av Lindenfors själv, där frågan ställs: Varifrån kommer känslor och värderingar?

Den encelliga organismen Paramecium caudatum är ett toffeldjur. Tja, kanske ser ut som en nedgången toffla? 

Jag minns att jag läste någon gång om hur kor i ladugårdar trakterades med elstötar så att de skulle stå på rätt ställe när de lade av sina ko-blaffor. Antar att detta skulle göra det enklare för den som sedan plockade upp skiten, men jag minns inte om idén verkligen slog igenom. I artikeln av Lindenfors berättas att en encellig organism kallad Paramecium caudatum via elstötar kan fås att flytta sig åt mörka eller ljusa ställen. (Det är ingen el-tortyr: det påstås att cellen uppskattar stötarna - hur man nu verkligen kan veta det.) Eftersom den är encellig har den ingen hjärna att ta till för att minnas vad den antas göra vid en stöt, utan den informationen måste på något sätt lagras inne i cellen.

Då har vi frågan om tolkning av detta. Cellen känner något men gör den några värderingar av känslan eller är det bara en biokemisk reaktion? Jag tror att man kan få metaller att uppträda på ett förplanerat sätt genom att de intar en förbestämd form vid vissa temperaturer (läste något om det i Scientific American för en oherrans massa år sedan), men ingen tror väl att det finns ett medvetande i själva metallen? Och det lilla toffeldjuret, som bara är en ynka cell, kan rimligen inte ha mer tankar i sin skalle eftersom det inte har någon skalle. Men ... kanske här finns gränszonen där vi börjar närma oss någon sorts medvetande?

Här gör jag en liten avstickare till en vetenskapsartikel på HuffPo som säger att astronomer kanske (notera kanske!) har funnit molekyler som är trappstenar på vägen till levande organismer. Det är inte längre bort än omkring 1000 ljusår, vilket väl får sägas vara nästgårds, astronomiskt sett. Om de nu verkligen finns så befinner de sig i en region som verkar ganska stökig, i och med att nya stjärnor bildas där. Tanken ligger ju inte långt bort att molekyler av den här sorten skulle fastna på meteorer och annat skräp som flyger runt i rymden, och kraschar meteoren på en planet med lämplig miljö skulle det kunna hända något med molekyl-passagerarna. En del forskare tror att vattnet på Jorden kommit hit med jättelika kosmiska snö- och isbollar, och sådana kunde väl tänkas innehålla passagerare i form av molekyler som liv kan byggas av? Visserligen var miljön på Jorden för några miljarder år sedan rent mördande för lite mer avancerade organismer, men för molekyler som var vana vid tomma rymden kanske det var som att ramla ner i paradiset.

Att det finns olika sorters molekyler ute i rymden är ju ingen ny upptäckt. Minns för många år sedan när astronomer fann kosmiska moln som innehöll något som enklare uttryckt var ren sprit. En dagsvers-diktare (kanske Alf Henriksson?) skämtade om att där fanns nubben, nu var det bara sillen som fattades!

Lindenfors utvecklar det här med värderingar, samt emotioner (där det krävs ett nervsystem och hjärna vilket toffeldjuret på bilden inte har) på ett intressant sätt. Jag vet inte om jag är med hela tiden, jag är ju inte så insatt i biologi, och när resonemanget kommer in på filosofi blir jag lite fundersam. En sak till jag funderar på är hoppet han gör mellan toffeldjur och människor, utan några större mellanled. Jag har för mig att Lindenfors inte gillar den ap-forskning som bedrivs av Frans de Waal, och där man försöker upptäcka gemensamma sociala drag som apor och människor har ärvt från sina gemensamma föregångare för miljontals år sedan. Sociala drag som idag hos människor kan yttra sig som empati, förmåga att leva i grupp på någorlunda jämställda villkor, etc. Det finns mer eller mindre sociala (respektive asociala) egenskaper hos många djurgrupper, och förmodligen kan man lära sig mycket där.

Förutom att Lindenfors inte gillar ap-forskning (om jag nu minns rätt) så tror jag inte han uppskattar marxistiska tolkningar heller (om jag nu minns rätt att han är liberal). Men när han på slutet av artikeln tar upp en del förbättringar som skett i hur människor uppträder (nåja, hur vissa människor uppträder) mot varandra så kan man ju fråga om inte förbättringen skulle kunna tolkas som en långsam men stadig förskjutning iväg mot samhällen som på sätt och vis påminner om vad våra apliknande förfäder levde i - fast med datorer till hands i stället för enkla stenyxor. Marx skrev 1847 att handkvarnen skapade ett slavsamhälle, vattenkvarnen feodalism och ångkvarnen kapitalism. Kan man tänka sig att den datorstyrda totalautomatiska kvarnen står i ett kommunistiskt samhälle? Efter en lång period av "urkommunism" så har mänskligheten ägnat kanske tiotusen år åt hemska klass-samhällen. Tid att återgå till ordningen nu, innan det går rent åt h-e?

Åter- eller ny-industrialisering?

En intressant understreckare i Svenskan är skriven av Thomas Steinfeld som är kulturchef på Süddeutsche Zeitung i München och professor i kulturvetenskap i Luzern i Schweiz. Det är tydligen så, att höjdare inom EU har upptäckt att utlokaliseringen av stora mängder industriarbeten från Europa till Asien inte är helt lyckat.

Som många länge påpekat (har nog själv nämnt det på bloggen någon gång också) är det ju inte bara så att en tillverkning flyttar från land A till land B. Så småningom följer annat efter. Även om A inleder processen från en herre-position (eller "herrefolksposition" kanske?) kommer D:s existens som dräng att gradvis förändras. Makt och kunskaper kommer att flytta. Drängen kommer att bli allt starkare i förhållande till herren. Och det är ungefär det som Steinfeld beskriver i artikeln.

Nu är frågan om arbeten/arbetsplatser kommer att flyttas "hem" igen. Jag tvivlar på det. Gamla fabriker kommer knappast att öppnas, och i den mån de gamla lokalerna kan återanvändas kommer inredning och bemanning att se väldigt annorlunda ut. När det i de gamla industrierna ännu fanns rätt mycket folk, och dessutom i stora anläggningar, kan den moderna versionen vara nästan tomt på människor. Ett fåtal personer behövs för att se till att industrirobotar och annan datorstyrd utrustning får vad de behöver, men i övrigt kan maskineriet tröska på dygnet runt, året runt, av sig själv. Konstruktion, produktion, lagring, distribution, destruktion - datorerna kan ta hand om det mesta. Därmed kommer antalet industrijobb för människor inte att öka radikalt. Även om ett kraftfullt återtagande av tillverkning sker kommer detta förmodligen inte att betyda så mycket för arbetslösheten, såvida man inte samtidigt exempelvis genomför arbetstidsförkortning och arbetsdelning. Är det vettigt att hysteriskt hålla fast vid åttatimmarsdagen i fabriker där det egentligen är maskiner som utför det mesta arbetet? - Och så har vi ju den fortgående datoriseringen av mängder av arbeten som inte har utlokaliserats, som butiks- och banktjänster. Även där krävs mindre proffs för att hålla i spakarna.

En annan aspekt kan nog vara att tillverkningar som utlokaliserades för 10-20-30 år sedan avser produkter som inte längre finns och därmed inte ens är intressanta att ta tillbaka.

En intressekonflikt som artikeln pekar på är mellan företagen och EU. Företagen kan tycka sig tjäna bättre på att ha det som det är (förmodligen eftersom de inte tänker så många bokslut framåt). Om vi antar att politikerna, hur usla och korrupta många av dem än är, ändå måste tänka litegrann på det gemensamma bästa, kan vi kanske få se intressanta konflikter mellan politik och kapital framöver.

Drömmen om det efterindustriella samhället som i stället lever på finansiella transaktioner var en konstig avvikelse. Den mals nu ned i de ekonomiska kriserna. Vi får nog sträva efter ett gott efterindustriellt samhälle där vi också har städat bort finansknuttarna (om det nu inte går att permanent utlokalisera dem till något bortglömt hörn i Myanmar)!

Bra tekniker - dålig chef (ibland). Långsammare teknisk utveckling?

Ärligt talat, mycket av den vetenskapliga forskningen går ut på att tala om saker många redan vet - fast kanske presentera det hela på ett mer vetenskapligt sätt (vad det nu kan betyda).

Att bra tekniker/ingenjörer inte automatiskt är bra chefer är en sak som diskuterades för årtionden sedan. Bland annat hände det på det stora bolaget där jag arbetade. En bra tekniker som befordrades till chef kunde ju faktiskt bli förstörd som tekniker och dessutom ödeläggande just som chef. Det krävs ju vissa egenskaper till teknik och till chefande, och det finns inget som säger att den som är bra på det ena automatiskt är bra på det andra. Men i den urtid när jag började arbeta hängde löner och befattning ihop på det viset att om man ville ge en tekniker en bra lönehöjning så måste det ske genom befordran inom organisationen. Senare var det något snille som kom på att man kunde inrätta expertbefattningar som gav högre lön men inte innehöll något chefande. Innan dess hade man nog dock hunnit förstöra en hel del goda förmågor, både bland olämpliga chefer och deras underställda.

Hur som helst, DN refererar idag till en undersökning gjort i Linköping (referat finns här) som handlar ungefär om vad jag beskrivit ovan. Ingenjörsstudenter med dåligt utvecklad empati (de har svårt att begripa folk omkring sig) riskerar att bli dåliga chefer, samtidigt som det är just civilingenjörer som åker upp på ledande befattningar. Jag undrar om de senaste årtiondenas alltmer florerande individualism har gjort detta problem värre? Om såväl chefer som underställda är frihetsälskande individualistermed stora program för självförverkligande samt med klara svårigheter att anpassa sig till en grupp kan det ju bli knepigt.

En glädjande sak är i alla fall att vårdstuderande har bättre utvecklad empati än dessa ingenjörs-klumpedunsar. Bra att veta ifall man skulle behöva vård någon gång!

Bilden har väl inte så mycket med den här bloggposten i övrigt att göra. Den tycks visa att om man är under ytan så kan man behöva en hjälpande puff för att komma upp till ytan (tror jag).

När vi är inne på tekniska områden, varför inte en norsk läsövning? Eli Esbati skriver i norska Dagsavisen om att det inte blir några mer rymdprojekt av typ "människa vandrar på månen". Det har kapitalismen själv sett till. I stället för stora offentliga projekt i stil med rymdprogrammen öses medlem ut i spekulationskapitalets härjningar. Esbati baserar sig på antropologen David Graeber (som jag bara läst kortare inlägg av, men som verkar intressant). Den tekniska utvecklingen stannar av, profitkvoten har en fallande tendens - Esbati nämner inte Marx, men nog är detta väldigt mycket i linje med Marx' teorier om vad som händer i kapitalismens slutskede. Systemet klibbar gradvis ihop, fungerar allt sämre, staten blir en allt mindre och klenare aktör (utom vad det gäller krigföring i Tredje världen). Kapitalisterna vill göra om hela samhället efter sin egen avbild - och det fungerar inget vidare.

Nå, den tekniska utvecklingen har ju inte direkt stannat av, men man kan åtminstone ställa frågan om den kunde gå snabbare och inriktas på nyttigare saker.

En förfuskad idé, August?

Här är en sida i Ockulta dagboken:

Vad som är intressant just här är följande, ett utsnitt från ovanstående avseende 15 juni 1906:

På morgonen gick jag på Biblioteksgatan; en kärra med röd flagg (krutvagn) körde om mig; den röda flaggan retade mig, i samma ögonblick såg jag upp i luften och där syntes ytterligare en röd flagg (över takhörnet på K. M. Lundbergs, det var Engelska flaggan); jag blev irriterad och tittade ner; en mörkklädd dam med en eldröd hatt gick före mig. Vad betyder det? Rött = kärlek. [De sista åtta dagarna ha mina kläder varit besatta med små röda trådändar]
I samma veva gick jag och tänkte på ett Herbarium humane (Samling människor) jag ville skriva, en bit för varje årets dag, alltså 365 stycken. I detsamma passerade en spårvagn med nummer 365; om en stund gick jag förbi en pappershandel; i fönstret stod ett herbarium med påskrift i Guldbokstäver Herbarium. Därmed beslöt jag att skriva den boken så och inte annorlunda.

En blandning av observationer, ideer och vidskepligheter på bara några korta rader! - Det där med korta beskrivningar av människor i ett 'herbarium' fick mig direkt att tänka på en diktare som blev känd samma årtionde som Strindberg dog, nämligen USAmerikanen Edgar Lee Masters.

Masters samling Spoon River kom 1915. Ett otal människoöden samlade i några korta rader för varje person, i form av tänkta berättelser från de begravda i Spoon River. Ett exempel, betitlat 'Diakon Taylor':

Jag hörde till vår kyrka
och till förbudspartiet;
och stadsborna trodde att jag dog av en vattenmelon.
Sanningen var att jag hade skrumplever,
för varje middag i trettio år
slank jag in på recepturen
i Trainors drugstore
och slog upp en rundlig sup
ur flaskan som hette
Spiritus frumenti.

Jag undrar om inte Masters slår Strindberg här vad det gäller poetisk kraft i kortformat!

Strindbergscitat och bilder kommer från Ockulta Dagboken,  Samlade verk del 59, sid. 240. På sidan 270 berättar August att det blev En blå bok av projektet i stället, med en massa konstiga funderingar (och kanske ett fåtal vettiga uppslag) inom diverse vetenskaper. Han kanske skulle ha skrivit små människoskildringar i stället enligt den ursprungliga planen?

Dikten av Masters kommer från Spoon River, Prisma 1988, översättning Thomas Warburton, sid, 72.

Föregående inlägg i denna sporadiskt förekommande serie hittar du här.

Att skriva fonetiskt

" .... vi kan knappast förvänta oss att folk skriver i IPA" stod det i en bloggpost på Lingvistbloggen. En blogg som jag håller koll på trots att jag inte är något vidare vare sig på språk eller grammatik (är väl rätt bra på svenska, i och för sig ...).

Vad är IPA undrade jag, och följde länken. Den ledde till engelska Wikipedia, men en svensk version hittar man här. IPA är Internationella fonetiska alfabetet, International Phonetic Alphabet. Som alla vet kan språk skrivas på olika sätt, en del språk är inte skrivna alls, och i normala alfabet saknas ofta möjligheter att uttrycka speciella detaljer i det talade språket. IPA är ett försök att komma tillrätta med dessa problem. Vare sig det gäller svenska, eller ett litet språk som talas av några hundra analfabeter i en avlägsen dal på Nya Guinéa, skall man åtminstone teoretiskt kunna skriva ned dem så att en läsare förstår hur de låter. Detta är alltså en teknik som kom till långt innan någon teknisk inspelningsapparatur uppfanns. Forskarna fick rycka ut med papper och penna, lyssna, och skriva ner vad de trodde sig höra.

Sammanhållande för det hela verkar vara The International Phonetic Association, med hemsida här. Så här heter sällskapet, först på engelska och sedan enligt IPA.








Man lägger direkt märke till vissa saker, nämligen att "här är det en jädrans skillnad". Första bokstaven på nedre raden känner man igen från isländska, ð. Den ingår i ett gäng som kallas Pulmonisk-egressiva konsonanter, och just ð är en tonande dentala frikativ. Bäst att vi drar reglerna så ingen gör fel på frikativen:

• Den är pulmonisk-egressiv, vilket betyder att den uttalas genom att lungorna trycker ut luft genom talapparaten.
• Den är tonande, vilket betyder att stämläpparna är spända under uttalet och därmed genererar en ton.
• Den är dental, vilket betyder att den uttalas genom att tungan eller tungspetsen trycks mot överkäkens framtänder.
• Den är frikativ, vilket betyder att luftflödet går genom en förträngning i talapparaten.

Så mycket jobb bara för ett litet ljud! Om man tar hänsyn till dessa regler vid uttalandet av ð blir det något som på engelska skrivs "th". Eftersom de konstiga engelsmännen uttalar "e" som "i" så blir den fonetiska skrivningen "ði".

En annan egenhet som kan noteras, och som visar hur knepig rättskrivning kan vara, är det uppochnedvända e-et. ə kan motsvara flera olika bokstäver enligt det skrivna språket, i detta fall både "e" och "o". Man märker också att bokstäver som finns med i övre raden försvinner i den nedre, och tvärtom.

Jag pratade en gång med en bildad pakistanier som hade kritiska synpunkter på den språkliga bildningsnivån i England, "especially among the working class". Kanske vi har en del av förklaringen här? Det är en våldsam skillnad mellan skriven och talad engelska, och det kan sannerligen inte underlätta inlärning! Samma problem finns väl i franskan, där man inte haft någon ordentlig skriftreform på ett par hundra år tror jag. Och hur är det med svenskan egentligen, och skillnaderna mellan tal- och skriftspråk? Kanske ett fall för Språkförsvaret att grunna på?

Mao lever kvar

Det här fotot förbryllar mig. Det illustrerar en artikel i Asia Times om en strejk bland kinesiska journalister mot censur. Jag förstår inte texten på banderollerna eller plakaten, mannen i förgrunden bär förmodligen den kinesiska flaggan men det syns inte tydligt att det är den. Vad det gäller fotografierna av mannen i blågrå jacka i bakgrunden är det inget tvivel: gamle ordföranden Mao. Om man följer den linje som anbefalls av den västerländska censuren borde det vara ett absolut nej-nej att demonstrera för större pressfrihet samtidigt som man visar bilder av Mao. Men följer de kinesiska journalisterna den linjen? Eller avser fotot någon annan händelse?

[Tillägg 12 januari: bilden ovan avser förmodligen motdemonstranter mot de strejkande journalisterna. En liknande bild, med porträtten av Mao och killen med flaggan ur annan vinkel, finns här. Det sägs uttryckligen där: Leftwing demonstrators stage a counter-protest against supporters of the Southern Weekly newspaper in Guangzhou.]

När bråket mellan Kina och Japan om några öar i Sydkinesiska sjön blev akut förra året var det demonstrationer i Kina, och där bars minsann den gamle ordförandens bild. Han sågs nog som mannen som såg till att Kina blev en respekterad makt igen, ett land som man inte sparkar omkring hur som helst.

I Asia Times finns en annan, ganska lång artikel som försvarar och förklarar Mao Zedongs historiska betydelse.  Egentligen rör det sig om ett inlägg till något som heter "The First Annual Conference on Mao Zedong - January 1, 2013." Värd att läsa och fundera över.

Författaren är en hongkongkines, Henry C K Liu som utbildats vid Harvarduniversitet i USA. Som professor har han sysslat med stads- och regionutveckling och är nu ordförande för en privat investmentgrupp i New York. Det verkar inte vara någon som man i första hand tänker sig skall berömma Mao, men det gör han. Till och med Kulturrevolutionen ser han som något att upprepa, men då utan fraktionsstrider. Och det var väl ungefär vad Mao tänkte själv. Ungefär samma målgrupper finns kvar att bekämpa idag som Mao stred emot: godsägarna är moderna landexploatörer, även de gamla comprador-kapitalisterna som tjänade utlandets intressen finns kvar i modern version. Dessa grupper vill nog att Mao försvinner, men hans minne lever kvar och det torde partiledningen vara mycket klar över!

Gemensamma personlighetsdrag i olika kulturer?

I ett nyhetsflöde som jag följer med varierande uppmärksamhet kom det en artikel om "de fem stora" personlighetsdrag som antropologer har trott vara gemensamma för alla människor oavsett kultur. Dessa är, om vi pratar engelska "openness, conscientiousness, extraversion, agreeableness and neuroticism". Öppenhet, samvetsgrannhet, utåtvändhet, angenämhet och ... tja, vad är en bra översättning för det sista? "Neurotisk" låter konstig, men det kanske är vad det skall vara? Något förslag från mina bildade läsare om detta (och för de andra termerna)?

Men, men, det finns alltid avvikelser om man letar, vilket forskare har gjort hos ett inhemskt folk i Bolivias djungelklädda lågland.  Tsimane heter de och lever i mindre byar och sysslar med enklare jordbruk, jakt och fiske. Jag hittade en kortfattad beskrivning folket här. I ett samhälle på självförsörjningsnivå kan det vara "två stora" som gäller: "socially beneficial behavior, also known as prosociality, and industriousness". Samhälleligt nyttigt eller samhällsinriktat beteende, samt arbetsamhet, ungefär. Dessa egenskaper verkade hänga kvar även hos de tsimanes som hade mer kontakter med det spansktalande samhället. Men hur kommer det att bli i framtiden, kommer mentaliteten att ändras när kontakterna blir allt tätare? (Och man kan ju undra hur det ser ut i de små grupper som lever kvar på några håll i Sydamerika och Asien och som faktiskt knappast har några kontakter utåt alls, vilka är deras grundläggande personlighetsdrag?)

Intressant. Ibland pratas det väldigt mycket om olika oförenliga kulturer (särskilt sedan det blev socialt oacceptabelt att vara rasist och man fick hitta på något annat att hacka på), å andra sidan hävdas det att vi människor är i grunden likadana överallt. Likhet/olikhet kanske beror av vad man tittar efter, vad man tror är just grunden?

Hittade bilden av en tsimanefamilj på en annan sajt.  Det uppges finnas cirka 6000 tsimanes. Hoppas de inte blir sönderforskade av antropologer, psykologer och andra!

Inte riktigt död, väl?

För någon tid sedan citerade jag en kommentator som inte gillade vad jag skrev om Kommunistiska Studiegruppen och andra utbrytare/utsparkade från Kommunistiska Partiet:

Ksg: konto är inte uppdaterat sedan den 21 oktober. Hela gruppen är stendöd. Skriv om något intressantare. 

Stendöd? - Tja, liket verkar röra på sig. Uppdateringar av sidan har gjorts och lokalavdelningar har bildats i Stockholm och Örebro-Karlskoga. För den som är intresserad av politisk knappologi finns det alltså intressanta saker att skriva om även vad det gäller KSG!

(Karlskoga förresten: där fann omkring 1970 en ung radikal kille - medlem i dåvarande KFML - som arbetade på Bofors och skulle ha kunnat bli en av de större arbetarledarna i Sverige om han inte dött ung.)

Vad det gäller KSG i Stockholm så tänker man studera det ledande indiska maoistpartiets (CPI(maoist)) program för arbete i städer. Det är klart att man kan lära sig en del även därifrån, men jag undrar om inte nedrivningen av det svenska samhället får hålla på ett tag till innan det börjar se ut som indisk mega-slum här. Följer man indiernas egen definition av vad man håller på med så handlar det om en nydemokratisk revolution, och detta är väl knappast något som står på dagordningen i ett gammalt industriland som Sverige? Skulle själv snarare tro att det är en del grundläggande arbeten av Marx, som det jag kallar "supercitatet" ibland, och moderna samhällsanalyser som är mer aktuella för oss i Sverige idag. - Men det kanske kommer? Vågar man hoppas att KSG utvecklas till ett intellektuellt kraftcentrum framöver, snarare än något "stendött"?

Norsk reaktionär får på tafsen!

I Svenskan får vi lära oss att en sträng svensk iakttagare har avslöjat den norska barn-historien från femtiotalet - Folk och rövare i Kamomilla stad - som högerreaktionär. Ajaj, den där Thorbjörn Egner var allt en förförare av oskyldiga små barn med sina reaktionära historier!

Så här ser mitt eget gamla exemplar ut! 

När jag skrev om Kamomilla stad här på bloggen för fem och ett halvt år sedan uppmärksammade jag inte hur reaktionär historien var ur genus-synpunkt. Med tanke på att den enda stadsbo som det var verkligt krut i var tant Sofia, medan  övriga individer (inklusive rövarna) var tämligen mesiga och mest ville varandra väl, tycker jag ändå det felet kan ursäktas. Man blir liksom lurad ... Rövarna ägnade sig ju bara åt husbehovsrövande och slutade dessutom med det på slutet - utan drakoniska fängelsestraff!

Det är dock fråga om inte den här boken är värre. Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen. Samme tvivelaktige författare, och med en text som bitvis måste betraktas som ett oerhört angrepp mot arbetslinjen. Jag har givit den en avhyvling tidigare.

Också ett exemplar av den perfide herr Egners verks som finns i min ägo! Hur kunde jag växa upp till en progressiv samhällsmedborgare trots läsning av dessa alster när jag var barn!

Även här finns en kriminell individ - en räv som ägnar sig åt våldsdåd och rån - som blir snäll på slutet efter bara en tillsägelse. Otroligt! Och Klas Klättermus själv är ju inget annat än en arbetsskygg smitare som borde sättas i Fas3, eller kanske till och med Fas4 när man ändå är på gång! Ned med samhällsparasiterna!

Ett stort bål på Egners avskyvärda böcker kanske vore något för att pigga upp i vinterkylan!