15 hittills

Slutsiffran för förra året blev 140, och nu meddelas att Finansinspektionen i USA hittills har stängt 15 banker detta år. Slakten av de mindre lokala bankerna förväntas fortsätta. Storpamparna och bonusmatadorerna på Wall Street förväntas också fortsätta som förut. Inte undra på att det mumlas ur folkdjupet.

Det talas om "återhämtning". Det är nästan så man har lust att ta en dikt av Brecht och ändra ett ord bara: "När de talar om återhämtning, lille man, var beredd på att skriva ditt testamente". (I originalet stod det "fred" i stället för "återhämtning".) Krisen är inte slut. Arbetslösheten är hög, folk förlorar fortfarande sina hem, hela ekonomin är i olag och landets ledare är skojare och skälmar. Hur kan något bli bra av det?

Dessutom varnar chefen för Internationella Valutafonden för att krisen kan komma tillbaka.

Den förbättrade ekonomin är nämligen i hög grad konstruerad, varnade Dominique Strauss-Kahn, chef för Internationella Valutafonden, på mötet.

Ekonomin i världen går bättre eftersom företag och privatpersoner vågar handla igen. Efterfrågan ökar starkt.

Men en stor del av ökningen beror på de stora stimulanspaket som regeringarna i de flesta länder satt in som medicin mot krisen.

– Därför vore det förödande om de statliga stimulanserna dras tillbaka för tidigt. Då kan världen kastas ut i en ny kris, säger Strauss-Kahn.

Dessutom säger han att om det blir en ny kris så vet man inte vad man skall göra, eftersom man redan har tillgripit alla medel som finns. Redan detta att dagens "återhämtning" sägs vara "konstruerad" är ju oroande. Man kan lika gärna säga att här har vi ett hus som inte är byggt på hälleberget, utan på lösan sand (för att citera Bibeln). Den solida ekonomiska grunden finns inte, den har upplösts av nyliberal politik i stora delar av världen. I stället för en fast grund finns ett stort hål där staterna öser in lånade pengar för att i någon mån fylla igen det. Men har hålet någon botten? Är det inte det som Strauss-Kahn egentligen frågar?

Länkar Indien

Jag tycker jag skulle vilja förmedla mer nyheter om Indien och Nepal, men har å andra sidan lite dåligt med tid för att presentera långa och genomtänka inlägg. Men det finns ju en lösning. En del andra bloggare lägger helt enkelt upp listor med artiklar på nätet som de tycker kan vara intressanta, och till varje länk läggs bara en kort upplysning vad det handlar om. Så jag tror jag kör den stilen ett tag för att se hur det går.

West Midnapore: Maoists announce ‘loan waiver’ for farmers Med penningutlånare som kan ta upp till fem procents ränta per månad kan det vara en populär åtgärd när maoisterna inför räntebegränsningar i ett område i Västbengalen där de har starkt inflytande. Ocker är ett av många hot mot bönderna.

West Bengal: Maoists trying to cash in on potato farming crisis Ett exempel på hur maoisterna tar upp lokala frågor. Hade ingen aning om att man odlar potatis i Bengalen. Maoisterna hotar med att släpa snikna mellanhänder till folkdomstolar samt kräver att regeringen hjälper odlare och lantarbetare och ger anstånd med återbetalning av lån.

India For Selective Assassination Of It’s Own Citizens? Tänker den indiska regeringen ta hjälp av israeliska mördare för att röja undan oppositionen?

Jharkhand: Maoists Set Terms for Peace Talks Det förs alltså någon sorts diskussioner om fredssamtal i deltaten Jharkhand, men med tanke på vad som påstås i föregående artikel bör nog maoisterna agera väldigt försiktigt.

"Han har inte gjort nåt ..." - Just det!

Klicka på den här teckningen av August Pollak så blir texten något läsbarare också! Som sagt, det är inte Obamas fel, han har ju ... inte gjort nånting! ...

Att ödelägga yrkeskunskaper

Koncernledningen i Zürich vill att minst en femtedel av personalen ska hyras in, framför allt på verkstadsgolvet. Det sätter stopp för anställningar, också för jobb som tar många år att lära sig. Fackklubben är orolig för kompetensen.

– Det är klart att produktionen blir lidande, säger Sven-Erik Källman.

Det handlar om ABB (gamla Asea) i Ludvika. Källman är från verkstadsklubben och refereras i Aftonlövet. Ingvar Persson är tillbaka i Ludvika efter tre år:

För tre år sedan handlade samtalet mycket om vreden över växande klyftor, och om yrkeskunnande som inte värderas. Nu är jag tillbaka. Både vreden och känslan av att kunnandet i arbetet inte värderas finns kvar. Vi pratar om personal som hyrs in, en huvudfråga i årets avtalsrörelse.

Det här kanske ser ut som ett specifikt problem för ABB, men i själva verket kan man urskilja en långvarig och konsekvens tendens. Kapitalet vill köpa arbetskraft så billigt som möjligt (egentligen vill man inte köpa någon arbetskraft alls, men det är en annan historia). Yrkeskunskaper kostar. Kostnader antas sänka vinsten.

Man kan lösa det på några olika sätt. Dels kan man rationalisera en del arbeten så att de blir så lätta att i stort sett vem som helst kan utföra dem. När nya små datorer kom in på kontoren försvann sekreterare och ekonomiassistenter på nolltid, deras jobb lades in i programmen och skickades vidare till övriga tjänstemän som antogs klara av sina affärsbrev och reseräkningar själv. Bankkassören har ersatts av ett hål i väggen på gatan. Du blir din egen snabbköpskassör. Och så vidare.

Ett annat sätt är att helt enkelt låta yrkeskunskaper förfalla, strunta i att man har personal som inte kan jobbet ordentligt, ta kvalitetssänkningen. Jag tänkte på Harry Bravermans kända bok Arbete och monopolkapital från 1970-talet när jag läste artikeln om ABB.

Bravermans tes är att kapitalismen driver en medveten försämring av arbete. För att få makten över arbetsplatserna måste helt enkelt de yrkesskickliga och självständiga arbetarna bort eller kuvas. Sådana som kunde lägga upp ett arbete från början till slut skulle ersättas av nära nog automater som fick direktiv uppifrån exakt om hur varje arbetsmoment skulle utföras. Arbetaren antogs inte tänka längre. Det gjordes av ingenjören som utarbetade arbetskorten. Arbetaren lydde order och var ett bihang till sin maskin. Ledande namn för den kampanjen var amerikanerna Taylor och Gilbreth som var i farten redan före Första världskriget. De angrips hårt av Braverman.

Slutresultatet blir att en gammal kunnig arbetarkader trängs undan av folk med nödtorftiga kunskaper och "flexibilitet" (= man vågar inte säga emot chefernas dumheter om man finns i ett bemanningsföretag). Braverman hade i huvudsak rätt och de liberaler som angrep honom hade i huvudsak fel. Inte ens IT-sektorn blev den dans på rosor för legioner av experter som en del verkade tro.

På Bravermans tid hade kvartalskapitalismen inte brutit loss, men det har den idag, och det förvärrar det hela. Kapitalet blir alltmer spekulativt och har egentligen inte lust att köpa någon arbetskraft alls. Dess respekt för ett gott arbete torde vara i det närmaste noll. Kapitalet har gått över krönet som det ser ut. Det har svårt att erbjuda en kvalitativt högtstående framtid. Nu går det utför och ner i billighetsprodukternas träskmarker. Om nu inte arbetarrörelsen får häcken ur vagnen och säger ifrån och lyfter kvalitet och arbetsstolthet långt upp på dagordningen. Att bekämpa bemanningsföretagen kan vara en del av detta. Vi får se om LO vågar spotta upp sig. Då kan man få fram den rätta sortens flexibilitet inom industrin, folk som utan svårigheter skulle kunna gå från produktion av bilar till utrustning för elektriska vägar, exempelvis, därför att de har en stor fond av grundläggande kunskaper.

Trådbuss på motorväg?

Elbil på väg - påminner om trådbuss, eller skall vi säga "rälsbuss utan räls"?

Här är ett tips jag fiskade upp via en artikel i Miljöaktuellt. Klicka på bilden nedan för vidaretransport till en intressant hemsida:




Elektriska vägar heter projektet man kan läsa om där. Jag frågade någon gång i en diskussion om det inte var möjligt att lägga räls på motorvägarna men fick något svar som jag tror gick ut på att det var för branta backar upp och ner på vissa ställen. Men med det här upplägget kanske man kan komma förbi sådana saker. Med tåg måste man lägga räls och dra elledningar. I det här fallet räcker det med ledningarna. Systemet kan alltså bli billigare och flexiblare, och dessutom bättre ur miljösynpunkt.

Kan man tänka sig kombinationsfordon som kan gå både på räls och på väg? Kan man tänka sig förarlösa satellitstyrda transporter (omöjliga att råna eftersom chaffisen aldrig behöver stanna för att vila eller kila ut och pinka)? Kan man tänka sig ..?

Det här ser väl futuristiskt och bra ut?

Här är en SvD-artikel som verkar vara startskottet för den här tankens lanserande i offentlighetens ljus. I alla fall har jag inte hört talas om det här tidigare.


Så här skriver initiativtagarna:

Elektriska vägar – elektrifiering av tunga transporter är ett projekt som skulle kunna leda till en helt ny infrastruktur för den tunga trafiken och en ny basindustri för Sverige. Alla sakkunniga vi pratat med tror på idén, och får vi förväntat resultat kommer Sverige för första gången på snart 100 år kunna driva sina industritransporter oberoende av olja! Vi är övertygade. En utbyggnad av elvägar kommer att vara den största revolutionen inom infrastrukturen sedan järnvägarna började elektrifieras 1890.

Det är bra, det behövs entusiasm och riktiga initativ! Det här är annat än flamsandet med Saab eller trötta suckar om att vi inget kan göra. Jag gjorde den reflexionen att hade vi haft en bra statlig industripolitik här i landet hade bilfabrikerna redan varit inriktade på utredning av produktion för elektriska vägar. Amerikanerna hade varit utkörda, någon försäljning till andra utländska "frälsare" hade inte varit påtänkt, utan vi hade började bygga en ny industri med hjälp av resurser från den döende bilindustrin. Som det ser ut idag bör nog Saabfolket snarare än att jubla ägna sig åt att leta nya jobb innan fabriken definitivt säckar ihop. Och det är ett oerhört slöseri med mänskliga och materiella resurser - sådan är kapitalismen när den går in i sin sista parasitära fas!

Betala för att kampanja!

Nya Folkarmén kommer smygande i undervegetationen

Ett av de äldsta ännu pågående upproren i världen pågår på Filippinerna, öriket i östra Asien. Vid årsskiftet kunde Filippinernas Kommunistiska Parti fira 41-årsjubileum av att man reorganiserade partiet och startade upproret mot den dåvarande självhärskaren Marcos och hans underhuggare.

Eftersom partiets "väpnade arm" kallas Nya Folkarmén räknar den smarte ut att det måste ha funnits något tidigare, och det stämmer. Det fanns en äldre folkarmé som hade fört väpnat kamp på femtiotalet men sedan försvunnit som politiskt gångbart alternativ. Den hade rötter tillbaka till motståndet mot de japanska ockupanterna under Andra världskriget, och man kan nog dra upp linjerna bakåt till tiden strax efter 1900. Då hade USA tagit Filippinerna från Spanien och följde upp med ett fruktansvärt mördarkrig mot den befolkning som hellre ville ha oberoende. Det var ett av de första stora massmorden under 1900-talet.

Muralmålning till senaste parti- och arméfödelsedagen. Vet inte vad det är för språk, kanske tagalog.

Men som sagt, vid årsskiftet 1968/1969 reorganiserade maoisterna det kommunistiska partiet, började väpnad kamp med några tiotal man, och på den vägen är det. Eftersom man hållit på så länge kan man räkna ut att kampen inte alltid har varit så lyckad. Man missade nog en rejäl chans till framryckning när Marcosdiktaturen föll. Men rörelsen är ändå ganska stark, har mer eller mindre god kontroll i vissa landsändor och säger sig vara optimistisk för framtiden. Om fem år skall man kunna gå över från strategisk defensiv till strategisk offensiv tror man, och ha gerillafronter över hela landet.

Snygga hemsidor har man haft länge. Regimen har försökt stänga ned dem, men de kommer tillbaka. Här är hemsidan för partiet och armén, och här en för den bredare front som stödjer kampen. OK, då har du fått länkarna och kan kolla dem själv i framtiden utan att jag behöver säga till!

En del konstnärer är knutna till rörelsen. Jag tycker det ser ut som om man har en egen stil

Förbindelser mellan den illegala rörelsen ute på landsbygden och folk i den legala politiken verkar existera. I den här artikeln sägs att vissa ledande politiker är sympatiskt inställda till gerillan, och att en del betalar avgifter för att få bedriva valkampanjer i områden som behärskas av Nya Folkarmén. I det avseendet verkar de filippinska maoisterna vara snällare än sina indiska kollegor som föredrar att spöa upp och sparka ut kampanjmakare, och ibland tar livet av aktivister i partier som de tycker illa om (särskilt om de tillhör det "marxistiska" kommunistpartiet).

Man kan undra vad som kommer härnäst: ett reportage som avslöjar att den filippinska krigsmakten och polisen betalar avgifter till Nya Folkarmén för att slippa bli angripna? Egentligen är det inte helt otroligt: Moralen är nog inte den bästa i regeringstrupperna och korruptionen är stor. Varför riskera livet för en regim som är genomrutten, och för lokala politiska bossar som inte är bättre?

Filippinerna är ett fattigt land med stora rikedomar. Synd att det samtidigt skall härjas av ett antal inbördeskrig (det finns andra grupper än Nya Folkarmén som är i farten, som muslimer i söder och kanske andra som jag inte vet så mycket om) och världsekonomisk kris till detta. Ibland förs det fredsförhandlingar, men så länge regimen i Manila backas upp av den gamla kolonialmakten verkar det inte hända något.

Sabotage genom att följa order?

Jag har för mig att det var Mao Zedong som skrev att det bästa sättet att sabotera ett direktiv är att utföra det till punkt och pricka utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Det är en tanke som kom för mig när jag läste om de märkliga föreskrifter och påhittade typfall som Försäkringskassan opererar med.

Regeringen skapar de riktlinjer som exempelvis Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen har att följa. Regeringen har det övergripande ansvaret. Om dessa myndigheter tar riktlinjerna på allvar - hur korkade och illa anpassade till verkligheten anvisningarna än är - blir det på sätt och vis sabotage. Genom att ta bort alla knep för att undvika olyckor och bara köra på utan hänsyn till konsekvenserna visas politikens sanna konsekvenser upp i all sin hemskhet.

Men kan det vara så? Sitter det tjänstemän på kassan och medvetet knuffar människor till och över självmordets och katastrofens rand för att visa att riktlinjerna är åt helsike? Är de helt enkelt inte bara grå små tjänstemän som gnetar på utan större tankearbete? Om flertalet på de här myndigheterna verkligen är upprörda över vad som händer kunde de väl gå i strejk eller sabotera öppet genom att i stor skala arbeta efter sitt egen moraliska kompass i stället för Alliansens? Här har vi alltså en klassisk moralisk fråga: om och/eller när är det rätt att bryta mot direktiv? Hur väger man människors liv, plågor och förtvivlan gentemot skattesänkningar exempelvis?

Jordbävningar största dödaren under senaste årtiondet

Lives lost in decade's deadliest disasters
	Indian Ocean Tsunami 226,408
	Cyclone Nargis 138,366
	Sichuan earthquake 87,476
	Pakistan earthquake 73,338
	Heat waves in Europe 72,210

Några katastrofsiffor via IRIN. Tsunamin i Indiska Oceanen orsakades av en jordbävning ute till havs, och sedan finns ytterligare två stora jordbävningar på listan. Det innebär att just den typen av katastrof är den värsta människodödaren under 00-talet. Sedan har ju enorma naturkatastrofer, som orkaner och översvämningar, drabbat stora mängder människor men inte medfört så stora dödstal. Jordbävningar slår snabbt och hårt, dessutom i en mer och mer befolkad värld.

Att värmen i Europa dödar så många var en överraskning trots vad man hört om värmeböljor i södra Europa under senare år. Men det kan ju hänga ihop med den långsamt ökande medeltemperaturen som ibland gör ett våldsamt skutt uppåt i tillfälliga klimatryck, för att sedan falla tillbaka igen. (Notera hur den inbitne klimatförnekaren reagerar på en värmebölja respektive en köldknäpp!)

Åtta av tio av världens största städer ligger på förkastningssprickor uppges det. Däribland New York, det var en nyhet för mig. Tokyo, Mexico city, Djakarta och Delhi finns också på listan.

En lektion i etik

Jag nämnde för ett tag sedan Marek Edelman när han som den siste ledaren för upproret i Warszawas getto dog. Igår var det "Förintelsedagen" som skall få oss att minnas befrielsen av Auschwitz 1945. Som minnesdag verkar den svår att hantera för en del: skall radiopratarna tala om det faktiskt var Sovjets röda armé som stod för befriandet?

Till förtrytelse för de s k Förintelseförnekarna (eller "historierevisionister" som en del av dem kallar sig själva) finns det en del överlevande från Auschwitz som har sin historia att ge. Man brukar håna dem och kalla dem "överlevare". Men jag tror att det finns andra som beklagar att Hajo Meyer överlevde och fortfarande lever, för liksom Marek Edelman tar han avstånd från sionisternas kriminella politik mot palestinierna.

Moralen är ett mäktigt vapen, den är som en stark lampa i mörkret, och när den sätts på vad den sionistiska politiken lett till är synen inte vacker. Meyer skriver om sina erfarenheter från lägret:

I realized there that anybody from a dominating group who tries to dehumanize people from a minority group, can only do so if by education, indoctrination and propaganda he has already been dehumanized himself, independent of the uniform he wears.

Många israeler bär uniform. Han fortsätter:

It is a deep tragedy that in Israel this is not what one concludes from the experiences in Auschwitz. To the contrary, Auschwitz is elevated there into a new religion.

Och denna stränga kritik som jag tror måste bita hårt hos en del, men som de mest förhärdade säkert skakar av sig:

I am pained by the parallels I observe between my experiences in Germany prior to 1939 and those suffered by Palestinians today. I cannot help but hear echoes of the Nazi mythos of "blood and soil" in the rhetoric of settler fundamentalism which claims a sacred right to all the lands of biblical Judea and Samaria. The various forms of collective punishment visited upon the Palestinian people -- coerced ghettoization behind a "security wall"; the bulldozing of homes and destruction of fields; the bombing of schools, mosques, and government buildings; an economic blockade that deprives people of the water, food, medicine, education and the basic necessities for dignified survival -- force me to recall the deprivations and humiliations that I experienced in my youth. This century-long process of oppression means unimaginable suffering for Palestinians.

Idag skriver nyhetsbyrån IRIN från Gaza:

GAZA, 28 January 2010 (IRIN) - Thousands of Gazans made homeless by Israel’s 23-day military assault on the Gaza Strip which ended just over a year ago, are still in tents and damaged buildings; cold weather and recent flash floods have exacerbated their plight, say aid workers and the UN agency for Palestinian refugees (UNRWA).

Undrar vad den rättfärdige sionisten säger om det. De brukar ju aldrig medge några fel utan ständigt skylla ifrån sig. Nästan alla kommentarer till Meyers artikel har dock varit positiva vad jag har sett (utom en som verkar typiskt israeliskt propagandarabblande) och en skriver sålunda:

Here is one camp survivor who does not trade on his victimhood, and he truly was a victim. No longer however, because Mr. Meyer has obviously triumphed over the evil he experienced. Meanwhile young and well-fed Israelis and Jews around the world will trot out their victim status at the first hint of criticism of israel and the cruel and inhumane israeli practices Mr. Meyer so eloquently cites.

Nå, det är väl svårt att avfärda Meyer som "antisemit", vilket ju annars är ett tillmäle som numera öses över vem som helst som vågar rikta kritik mot Israel. Men får bosättarna elda upp sig lite mer kommer nog det också. Undrar vad israelvännerna i Sverige säger? Vad Meyer och kommentaren jag citerade säger är ungefär att israelerna håller på att glida ner i samma ondskas mörker som drev de europeiska judehatarna. Det bör anses som dålig moral att inte tala om det.

Spaden då!?

Säg, är det inte vackert när den nya snön ligger över kvistarna i buskaget och formar märkliga mönster?

Jo, det har ju kommit en del snö, men åtminstone från min utsiktspunkt i östra Svealand har det verkligen inte varit något katastrofväder hittills. Mer som en gammal hederlig vinter skulle jag säga.

Men jag lade märke till en sak på min morgonpromenad: det där med att bilister bör vara försedda med bland annat en spade och en påse sand i bakluckan, det verkar inte vara särskilt välkänt. Där stod patetiska figurer och försökte peta undan snö med fötterna, de försökte med hand- och motorkraft puffa ut bilarna genom snövallar som inte var mer än några decimeter höga men tydligen ändå svåra att ta sig igenom. Det gav väl en del motion men verkade ändå ganska hjälplöst. Undrar vad de använde för att skrapa rutorna? Ett plastkort kanske?

Jag säger bara: lyssna till en som varit med förr och som säger att det kan faktiskt komma snö i det här landet. I själva verket är det så att det alltmer instabila klimatet gör att det kan bli jättemängder under kort tid, och dessutom under tider när det inte borde komma snö normalt. Så bättre beredskap och riktiga redskap lätt tillgängliga anbefalles!

Undrar om de kom iväg någon gång?

Några indiska kartor

Det var ett tag sedan jag skrev om Indien, vilket dock inte beror av att det inte hänt något där. Det händer massor av saker hela tiden, även vad det gäller kampen mellan delstaterna och centralregeringen och storkapitalet + andra överhetsgrupper å ena sidan och å den andra sidan stamfolken, maoisterna och underklass i största allmänhet. Vad som däremot kan vara knepigt är att få en samlad bild av skeendet utifrån splittrade mediarapporter. Kanske det hela känns splittrat även för en iakttagare i närheten av det faktiska skeendet: Indien är ju ett oerhört stort och mångskiftande land.





Här är en karta som jag hittade ganska nyligen och som antas illustrera maoisternas inflytande i Indien. Ju mer färg, desto större inflytande. Tyvärr blir inte den här kartan större och läsbarare om man klickar på den, till skillnad mot kartan överst. Å andra sidan är det där med "inflytande" ingen exakt vetenskap. Vad som klart kan urskiljas är "den röda korridoren" som går från Västbengalen ner genom Indien till norra Andra Pradesh. Det är det rödlila området. Inom korridoren finns områden där maoisterna verkligen har total kontroll, men en stor del är förmodligen ställen där man visserligen har god förankring men inte kan röra sig helt ostört.

Ibland brukar det uppges att maoisterna behärskar uppåt en tredjedel av indiska territoriet, I en intervju ger dock en maoistledare en nyktrare uppskattning: tio procent. Redan det är ju ganska mycket i ett stort land. Men nu är det en situation av "nu eller aldrig". Det räcker inte med att kontrollera svårtillgängliga djungelfästen, för att bli framgångsrika måste man ut på slätterna och in i städerna. Detta har uttalats från hög nivå, och dessutom måste man sprida ut kampfronterna för att göra det svårare för staten att slå mot de gamla basområdena.

En del sådana aktioner har vidtagits och lyckats de senaste åren, exempelvis i Västbengalen och Orissa. Där har maoisterna kunnat flytta fram sina positioner, vinna anhängare genom att knyta an till lokala frågor och därmed tvinga myndigheterna att sprida sin uppmärksamhet. Däremot är det, som det framgår av kartan, ganska liten verksamhet i västra Indien. Inga stora zoner med stark maoistisk kontroll finns där, men däremot en rejäl rädsla för att revolutionära tankar skall sprida sig bland stamfolk och arbetare. En del sådant verkar redan pågå, bland annat i den västligaste delstaten Gujarat. Textilarbetare och arbetare på diamantfälten sägs vara berörda, samt stamfolk.

Det finns frågor som inte är av militär natur men som upptar maoisternas intresse. I själva verket är det så att goda maoister (det finns dåliga också) inte ser pang-pang som en huvuduppgift. Det är politiken som skall styra geväret, inte tvärtom. Kan man sänka räntorna på lån som bönderna tar, sätta stopp för sprithandlare eller hjälpa bönderna bygga bevattningsanläggningar är det bara bra. Eller också kan man ta upp små affärsmäns kamp mot stora handelskedjor, bekämpa förorenande industrier eller hjälpa lantfolk som riskerar att förlora sina marker till stora industriprojekt. Kampen är alltså mångfacetterad. I Orissa tog man de kristnas parti mot förföljelser från hindufanatiker, och man har hjälpt stamfolk att få tillbaka stulen jord.

Det är den sortens aktiviteter i alla möjliga sorters frågor som gör att jag undrar i vilken grad en framgångsrik maoistisk rörelse kan hålla fast vid den järnhårda linjen med väpnat uppror och inga förhandlingar. Man kanske kan lära sig en del av möjligheterna genom att se på vad som händer i Nepal (jag kanske återkommer om det).



Här är en karta över den stora delstaten Andra Pradesh, en av de stater i Indien där maoisterna tidvis varit starka men där man nu mest finns i den nordliga delen som kallas Telangana. Och där har det utbrutit, eller snarare återfötts, en rörelse som vill förvandla området till en egen delstat. Detta stödjs helhjärtat av maoisterna. Det skulle bli en folkrik stat, med över trettio miljoner invånare, även om större delen är rejält fattig.

Den här kartan blir inte heller större och tydligare om man klickar på den, men ovanför det vita "Telangana" kan man suddigt skymta namnet "Warangal". Det var någonstans i de trakterna som Jan Myrdal gjorde sitt reportage om guerillan för ungefär trettio år sedan.

Anledningen till att radikalerna stödjer rörelsen för en egen deltstat är förmodligen att Indien är ganska löst sammanhållet. Delstaterna sköter det mesta av sina angelägenheter själva, och poliser och paramilitära trupper kan ofta inte röra sig över delstatsgränserna. Det innebär att gerillagrupper kan slå till i Andra Pradesh och sedan ta skydd i angränsande Orissa, eller röra sig fram och åter över gränsen mellan Västbengalen och Jharkhand för att undvika förföljare. Poliserna får stanna vid gränsen. Med ett självständigt Telangana skulle man få ytterligare en sådan "bra-att-ha"-gräns.

Det finns ytterligare några förslag till nya delstater, och åtminstone ett par av dem ligger i områden som är intressanta för maoisterna redan idag. Sedan finns det rena självständighetsrörelser, varav åtminstone en väpnad grupp i Manipur (delstat längst österut i Indien) säger sig stödja maoisterna. Maoisterna har kontakter med andra grupper uppe i det oroliga nordöstra Indien. I Assam försöker man få nationalisterna att sluta ge sig på invandrare från Bihar.

Ja, nu skrev jag för mycket igen. Men hur är man kortfattad när det gäller ett jätteland? Jag lär återkomma!

Vad har framtiden gjort för oss?

Som vanligt hittar man ofta något oväntat när man tittar efter något annat, När jag var inne på Södertörns Högskolas hemsida råkade jag halka vidare till en blogg som kallar sig Blind höna. Underförstått: även en blind höna kan hitta ett korn. Och där fanns kornet ovan.

Någon annan stans i bloggvärlden (har dock glömt var) hittade jag för några dagar sedan det förtvivlade eller osolidariska utropet: Vad har somalier och afghaner gjort för oss? Det där med ömsesidighet är viktigt att studera när man försöker lista ut hur relationerna mellan människor fungerar. Man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad är en ganska bra princip som Bibeln företräder, och den finns i andra tros- och filosofisystem också. Förmodligen är den allmängiltig. I bilden ovan har frågan vässats till: vad gör framtiden för oss?

Frågan kanske låter korkad, men är det nog inte. Den kan ge upphov till filosofiska reflexioner:

Bara genom att existera som en möjlighet gör framtiden en del för oss. Den tvingar oss att bli mer skärpta än vad vi skulle vara om allt ändå tog slut imorgon (eller år 2011 eller 2012). Vi måste tänka långsiktigt och räkna med att resultaten av vad vi gör idag kanske kan höra av sig med eftertryck innan vi själva hunnit trilla av pinn. Vi tvingas att ta ansvar. Vi kan inte låna ohyggliga penningsummor, festa upp alltihop och sedan räkna med att ingen kommer att kräva återbetalning. (Jo, jag vet, bankbonusgubbar - men de är ju en obetydlig minoritet!) Den vakne läsaren kan här lätt ersätta "penningsummor" med exempelvis "ändliga naturresurser".

Jo, det är klart att en del inte känner det ansvar som framtiden utgör. Okunnighet, dumhet, ondska, feghet eller girighet kan vara bakgrunden till det. Men de flesta ägnar ändå framtiden en tanke: "Om inte jag får det bättre så skall åtminstone mina barn få det." Alternativt: "Förstör jag dyrbara resurser idag kan utfallet för mina barn bli sämre än för mig." Därmed kan framtiden kämpa med det förflutna och samtiden om att fånga vårt intresse, och ofta lyckas den rätt bra med det.

Hitta liv i rymden på Jorden?

Hur skall man hitta utomjordiskt liv? Det är svårt eftersom vi inte vet hur det kan tänkas se ut och reagera. Det kan ju krylla av liv "därute" fast på en nivå där det inte kan kommunicera över några större avstånd, som bakterier kanske. Och "större avstånd" är ju ett av de mer framträdande dragen med vårt universum. Det är stort, och det innebär att även livsformer som är på en ganska avancerad teknisk nivå har svårt att göra sin röst hörd utanför den egna planeten. Dock: enträgna radiastronomer försöker lyssna om det hörs något konstigt i rymdbruset. SETI kallas det.

Den gamle fine polske science fictionförfattaren Stanislaw Lem skrev i någon novell om livsformer som möts utan att lägga märke till varandra. Jag tror att han formulerade det som att "snigeln möter ekorren". De har inget intresse av varandra, märker inte den andres existens.

Jag kom att tänka på det när jag fick syn på en artikel om en astronom som föreslår att man i stället skall leta efter egendomliga livsformer på Jorden, sådana som verkar kunna överleva i miljöer där normala jordiska organismer har svårt att klara sig. Det kan vara platser med utsläpp av vulkaniska gaser, saltsjöar eller extrema miljöer i Antarktis. Är det väldigt kufiska organismer så kanske de i själva verket har utomjordiskt ursprung, fast vi inte tänkt på det förut. Vi har varit som snigeln som inte brytt sig om ekorren, och tvärtom.

Artikeln är inte så bra (och det finns ett påhäng av kommentarer som verkar komma från ett gäng mentalt efterblivna engelsmän) men teorien att livet själv kan ha spritts genom rymden, kanske genom att lifta med kometer, verkar ligga i bakgrunden här. Har för mig det kallas "panspermie-teorin". Men är man inne på det spåret kanske det vore idé att försöka få prover från kometer som drar förbi i den nära rymden för att se om de kan innehålla någon form av levande organismer. Knepet är att få fram något som dels lever, dels kan bevisas inte ha jordiskt ursprung. Sedan får man komma ihåg att steget från frusna små mikrober till avancerade civilisationer som kan färdas mellan planeter och solsystem är ganska så långt.

Och, som sagt, universum är stort och det är tveksamt om vi skulle kunna få en meningsfull konversation med andra varelser även om vi uppfångade deras signaler. Tar det hundratals år för att skicka ett meddelande bara i ena riktningen blir det en ganska tjatig historia i längden, Och vad skall man prata om mellan livsformer som inte begriper ett skvatt av vad den andre håller på med?

Diamanter och mjölk

Sitter och rensar i gamla papper. Det gäller att hålla efter högarna av gamla anteckningar, utskrifter och filer och annat som man en gång tyckte var intressant. Här kommer det fram en kopia av en artikel i Ekonomisk Debatt nr 1 2002. En professor Bohlin som skall vara kunnig i "jordbrukssektorns ekonomi och internationell handel" verkar ha svårt med den riktiga klassiska nationalekonomin (som inte skall förväxlas med den neoklassiska smörjan). Hör här:

Man behöver inte vara speciellt skarpsinnig för att inse att varors och tjänsters värden inte står i någon proportion till deras arbetsinnehåll. En naturlig diamant betingar t ex ett enormt värde per kilo räknat utan att representera något som helst arbetsinnehåll, medan en liter mjölk, med ett betydande arbetsinnehåll, kan köpas i närmaste butik för blygsamma 6-7 kronor per kilo.

Man behöver inte vara speciellt skarpsinnig för att gå tillbaka till Smith och Ricardo och få fram några väsentligheter som professor Bohlin borde känna till. Exempelvis är värdet av en produkt, dess arbetsinnehåll, sällan detsamma som priset. Priset kan vara vad som helst, men det är troligt att för massproducerade varor utan några speciella kännetecken kommer pris och värde att åtminstone ligga ganska nära varandra. Det är därför som tillverkarna även av vanliga varor försöker att få dem att verka lite speciella, att göra dem till "varumärken". Det hade klassikerna klart för sig och den insikten gick vidare till Marx.

Men den där diamanten? Med "naturlig diamant" antar jag att professorn menar en rådiamant som hittas ute i naturen, inte ett slipat exemplar som naturligtvis innehåller en väldig massa arbete. Nu är det dock så att normalt krävs det en stor mängd arbete för att få fram diamanter genom gruvarbete. Och den höga kostnaden skvalpar över även på turligt hittade fantastiska exemplar.

Detta är dock bara en del av förklaringen. Resten hittar vi hos David Ricardo. Han skiljer på två typer av varor: den ena är de massproducerade enkla konsumtionsvarorna som säljs till produktionskostnad - där har vi arbetsvärdeläran. Men han nämner också unika föremål som inte går att upprepa, som konstverk eller årgångsviner. Där inträder den andra principen som handlar om utbud och efterfrågan. Det är när det gäller unika föremål, och hit kan vi foga den stora diamanten som någon lyckost hittat i naturen, som neoklassikernas kära utbud och efterfrågan åtminstone delvis fungerar. Den som bjuder högst vinner, och budet kan vara helt oberoende av om lite eller inget arbete lagts ned i varan.

Låt oss titta på den där mjölken innan det är dags att sluta! Den antas vara billig därför att en massa arbete nedlagts i den. Men om man tar den mängd arbete som läggs ner i en liter mjölk idag och jämför med nödvändig arbetsmängd per liter år 1910 skulle man förmodligen hitta en viss skillnad. Skulle man producera mjölk som för hundra år sedan så är jag ganska säker på att det skulle hända något med priset. Det större mänskliga arbetsinnehållet per liter skulle slå igenom i högre pris. (Obs. att jag skriver "mänskligt arbetsinnehåll. Även maskinerna innehåller arbete, och ju mer som kan produceras per maskin desto mindre arbete överförs till varje tillverkad enhet.)

Dock: den dyrare metoden med mycket arbete skulle ha svårt att överleva med den högmekaniserade produktionen som konkurrent. Och så har det varit länge - ju mindre arbete per produktenhet desto lättare är det att hävda sig i konkurrensen. Dagens mjölk är billig därför att det kostar ganska lite i arbete att få fram den. Det är en generell princip som småproducerande bönder och hantverkare upptäckt när de mött konkurrens i form av industrialiserade motståndare. Kan de inte göra ett "varumärke" av vad de tillverkar så får de problem att överleva. Så arbetsvärdeläran är användbar för analys.

Katastrofen år 2013

Det som är här ovanför ser ut som en gubbe som tullar på en ganska bucklig pava. Dessutom står det en tupp på hans hatt, kanske i färd med att lägga av en blaffa? Men det är den gamle asaguden Heimdal, inte någon ölgubbe eller så.

Och vad är det med Heimdal då? Jo, jag tänkte på det här med katastrofer och framförhållning i bokutgivning. År 2012 är redan intecknat, där har ju fantasterna misstolkat eller övertolkat vad mayanerna eventuellt tänkte för länge sedan. 2011 är också upptaget. Det finns en kristen knäppgök som suttit och med bibeln som underlag kalkylerat att 2011 inträffar Jordens undergång. (Han försökte med samma kalkyler under nittiotalet men Jorden gick inte under, men nu kör han en ny omgång och är säker på sin sak!) Kan man tänka sig att 2013 är ledigt då?

Jag har ett förslag till något hugat bokförlag: ge mig ett redigt förskott så kan jag sätta mig ner och räkna ut Jordens undergång till 2013! Som underlag kan vi ta gammalt nordiskt material som omväxling. Gå igenom Poetiska Eddan och Snorres Edda så kommer vi säkert att hitta bevis på att Ragnarök kommer att inträffa då. Och Heimdal kan vara en lämplig symbol för hela projektet. Det är ju han som står vid Bifrost och skall tuta i Gjallarhornet som varning att Ondskans Makter kommer stormande! Och sedan blir det ett jätteslag där de Onda och Goda Makterna i stort sett slår ihjäl varandra och Jorden går under. Häftigt!



Så - snälla bokförlag, skicka mig en bra slant så skall jag sätta Projekt Heimdal på pränt och utlova en rejäl undergång till år 2013!

Jag är skitförbannad-partiet

Jag vet inte om "Jag är skitförbannad-partiet" är bästa översättningen på "the I’m-Mad-As-Hell party". Kom med bättre förslag om du har. Partiet finns inte som parti, däremot som en mycket ilsken strömning i det USAmerikanska samhället som Robert Reich skriver om på sin blogg.

It’s a mistake to see the Mad-As-Hell party as just a right-wing phenomenon – the so-called Tea Partiers now storming the gates of the Republican Party. There are plenty of mad-as-hellers on the left as well – furious at Wall Street, health insurers, pharmaceutical manufacturers, and establishment Democrats.

Mad-as-hellers don’t trust big government. But they don’t trust big business and Wall Street, either. They especially hate it when big government gets together with big business and Wall Street – while at the same time Main Street is in shambles and millions of people are losing their jobs and homes.

Det här skulle kunna vara beskrivningen av en gräsrotsfascistisk rörelse i vardande - ett virrvarr av ideer som än verkar höger, än verkar vänster. Människor som kämpar desperat och slår vilt omkring sig. I en kolumn i Asia Times ritas ett scenario upp för hur desillusionerade krigsveteraner bildar stormtrupper och på legal väg tar makten i USA år 2016. Ekonomi, administration och media har fallit sönder och blir ett lätt offer för en beslutsam och hänsynslös motståndare. Artikeln innehåller också förslag på hur ett sådan scenario kan förhindras.





Bland det som inte bör göras, men vad som hände i föregående vecka, var att Högsta domstolen i USA med fem röster mot fyra släppte loss möjligheterna för företag att ge obegränsade bidrag till politiker. Det finns ingen anledning att ha några större illusioner om politiken därborta, politikerna har varit köpta hela tiden, men det har åtminstone funnits några gränser. Det är borta nu. Lennart Frantzell har några inlägg om det här och här.

En del människor har velat sätta likhetstecken mellan kapitalism och demokrati. De borde fundera en gång till och titta på Jeff Danziger teckning ovan där kapitalets stormtrupper marscherar fram över en utslagen Onkel Sam.

Pengar som flyter åt fel håll

Jag skrev någonstans att det var OK att skicka pengar till Röda Korset nu när förskingraren af Donner kastats ut därifrån och skall ställas till svars för sina handlingar. Men det betyder ju inte att en jäkla massa pengar ändå inte flyter åt fel håll. RK:s styrelseordförande uppbär ett årligt arvode på 822 000 kronor. Det är märkligt, när detta närmast lutar åt ett styrelseuppdrag, och att den person som nu är styrelseordförande förmodligen som gammal yrkespolitiker har inkomster från annat håll. Det finns en lista på på RK:s hemsida som visar vad man kan få för en viss summa pengar.

100 kronor räcker till fyra vattendunkar
200 kronor räcker till köksutrustning för en hel familj
350 kronor räcker till tio filtar
500 kronor räcker till utrustning för att reparera hus
och få tak över huvudet
1 000 kronor räcker till sju hygienpaket

Jag knappade in siffrorna i datorn för att se vad 822 000 kronor kan tänkas motsvara, och fick det här:

Vattendunkar	32 880
Köksutrustning	4 110
Filtar	23 486
Husreparation	1 644
Hygienpaket	5 754

Det här känns inte riktigt bra. Radion berättar om folk som förlorat lemmar och behöver proteser på Haiti, det kommer att kosta. Mycket kommer att kosta. Men måste den ideella hjälpen göra det också?

En film från insamling i Luleå.

Man kan bli glad åt de många människornas solidaritet. Annat kan man bli ledsen åt. Det dröjde väl bara några timmer efter skalvet innan de första bluffinsamlingarna dök upp. När det gäller Röda Korset är det inte bluff, men det är ändå för mycket pengar som flyter åt fel håll, och det får mig att känna mig illa till mods. Drar det iväg mot en ny USAmerikansk militär ockupation av Haiti kanske det snart behövs insamling för automatvapen åt haitierna också.

Näst varmaste året

Förra lördagen kunde jag vidarebefordra uppgiften om att december 2009 hade varit bland de varmare under de senaste 31 åren. Och detta trots att det på många ställen världen runt blev kallt under senare delen av månaden. Nu meddelar NASA att hela 2009 var det näst varmaste året man mätt upp - utom på södra halvklotet, där det aldrig varit så varmt sedan mätningarna började 1880. Kartan visar temperaturförändringen 2000-2009 jämfört med medelvärdet för tiden 1950-1981. Notera att en av de häftigaste temperaturökningarna ligger just över den Antarktiska halvön söder om Sydamerika.

Det här kan "skeptikerna" fundera över:

Although 2008 was the coolest year of the decade -- due to strong cooling of the tropical Pacific Ocean -- 2009 saw a return to near-record global temperatures. The past year was only a fraction of a degree cooler than 2005, the warmest year on record, and tied with a cluster of other years -- 1998, 2002, 2003, 2006 and 2007 -- as the second warmest year since recordkeeping began.

Är det inte så att just jämförelsen mellan det kalla 2008 och något tidigare osedvanligt varmt år på nittiotalet fått folk att påstå att det sker en avkylning i stället för en uppvärmning? Det kommer häftiga variationer uppåt och nedåt som kan skymma bilden av vad som verkligen sker. Eller också kan man ta de tvära kasten som en varning om att hela systemet håller på att byta jämviktsläge. Hur som helst: efter nedgången 2008 är det "business as usual" igen.

NASA påpekar att även förändringar i havsytans temperatur, strålningen från solen och mängden av skräp i luften kan påverka Jordens temperatur i stort, men att inte hela förändringen kan förklaras med dessa faktorer. Därmed är vi tillbaka till människornas aktiviteter igen.

Nyligen plockade IPCC bort en illa underbyggd prognos om glaciärerna i Himalaya från sina rapporter. Jag undrar när "klimatskeptikerna" tänker göra sammaledes när deras påhitt visar sig inte stämma?

Mänskligheten vill bedras

Här är en nyhet som jag tror särskilt den alltid lika antireligiöse Lindenfors skulle uppskatta: de reliker som påstås vara rester efter Jeanne d'Arc är i själva verket över tusen år äldre än sagda dam, de består av ett revben från en människa och ett ben från en katt och härstammar från Egypten. Sådant kan man komma fram till med modern vetenskap.

Undrar vad som händer med reliken nu? Och med alla andra påstådda lämningar efter gamla helgon, eller alla dessa bitar av "det heliga korset" som finns här och där. För att inte tala om den gamla uttjatade Turinsvepningen som antas bevisa något men är lika falsk nu som den alltid varit. Men folk vill bedragas. Om nu guddomliga makter vill meddela något till mänskligheten skulle man ju kunna tänka sig effektivare metoder, som att hålla en presskonferens eller lägga upp en film på YouTube. Men så tänker inte de religiösa. Däremot ser de gärna kristusbilder i stekta eller ostekta potatisar, och för några veckor sedan såg jag en notis om någon som upptäckt en kristusbild i sitt dasslock (missade att kopiera länken).

Jag minns lite av en av de gamla historierna om Per Stigman som skrevs av Nils Holmberg (signaturen A. M. Marksman) för länge sedan. Där var det ett prästerligt falsarium som avslöjades: det heliga relikben som visades upp visade sig vara handbenet från en säl! Och då blev menigheten av fiskare arga, för de gillade inte sälar! Jag antar att en sant troende som utsätts för ett sådant avslöjande idag meddelar att det ändå är något heligt med den där tingesten, det gäller ju bara att tro! Men katolska kyrkan är smartare och har en högre intellektuell nivå, så den hävdar inte uttryckligen att Turinskruden är äkta vara från Jesu tid. Det räcker med att antyda att det är något särskilt med den, alltid lurar det någon ... eller i själva verket rätt många.

Avatar - en amerikansk roman?

Jag har inte sett den omtalade filmen Avatar och tänker inte göra det heller. Det räcker med att Bolivias progressive president Evo Morales har sett den och tycker att den är bra. Då behöver jag inte besvära mig med något eget omdöme. Jag litar på honom.

I Aftonlövet skriver Inga-Lina Lindqvist att handlingen påminner om en roman av de gamla fina sovjetiska science fiction-författarna bröderna Strugatskij. Jag har läst några av deras böcker för många år sedan, dock inget som påminner om den här historien tror jag. Med det lilla som jag läst om filmens handling verkar den också påminna om en roman av den fina amerikanska science fiction-författaren Ursula K LeGuin. En storskog med naturnära varelser som invaderas av hänsynslösa råvarujägar. Är inte detta ett ganska generellt tema: onda människor angriper den goda naturen? Ett liknande bakgrundstema fanns väl i Sagan om ringen också. Man kan se frågan ställas: vad gör vi med vår Jord, vårt hem?

Vad är det för särskilt med spetsiga öron? Alverna försågs också med spetsiga öron. Visserligen har vi uttrycket "att spetsa öronen" när det gäller att lyssna särskilt noga, men finns det inte andra öronformer som är smartare om man vill uppfatta omgivningen? Fast stora elefantöron kanske hade sett mindre tilltalande ut?

Jag har inte koll på exakt dag, men nu är det ungefär ett år sedan TV:n åkte ut. Och inte har jag saknat den heller. Det finns så mycket annat att göra. Skulle behöva några extra livstider för att läsa allt jag skulle vilja läsa, exempelvis.

Något för SAAB-arbetarna att lära sig av?

Sålunda skriver Dagens Arbete:

Det är Åkers anläggning i staden Fraisses i östra Frankrike som ska säga upp 120 anställda.

Facket och företaget förhandlar just nu om villkoren för de uppsagda. Förhandlingarna bröt samman i onsdags och i går låste arbetarna in fyra chefer i protest. De fyra är chefen för Åkers franska verksamhet, platschefen samt två från personalavdelningen.

Enligt franska media har de inlåsta fått mat och vatten.

Varför både mat och vatten? Skall cheferna skämmas bort? Är de möjligen - hemska tanke! - bortklemade och bortskämda trygghetsnarkomaner? Nästa gång borde det räcka med vatten och på sin höjd lite hårt bröd!

Vem är terrorist, och vem är värst terrorist?

En bild - och en falsk världsbild, vill jag hävda

På bloggen Ekonomistas fanns ovanstående bild, samt referat till forskning som jag tycker luktar ganska illa. Varför älta terrorister långt borta och undra om det möjligen är sociala hjälpinsatser som gör folk till blodtörstiga monster, när det i själva verket finns värre studieobjekt på hemmaplan? Eller som det heter i den senaste bibelöversättningen: Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? (Matt. 7:3)

Jag skrev en kommentar som här kommer i redigerat skick.

Letar man efter ett modernt terroristvapen är det här effektivare än en väst med dynamit

Varför räknas inte knapptryckarna in i terrorbegreppet: de som trycker på en knapp och skickar iväg robotar som på avstånd utplånar brudföljen, vanliga familjer, skolbarn eller nomader på flykt undan strider? Det sker i Somalia, Jemen, Afghanistan, Pakistan, och dessa personer måste ju sägas utöva terror. De vet att ytterst få ”terroristledare” drabbas, däremot dör vanligt folk som flugor – är inte just detta ett kriterium för terror?

Bilden till inlägget är missvisande (eller rent av motbjudande): en amerikan i välpressad uniform hade stämt bättre. Och då kan man ju fråga sig vilka sociala förhållanden som gör att denne amerikanske person anser sig ha rätt att blåsa bort fattiga människor från jordens yta.

Den liberala ideologin säger att folk skall klara sig själva bäst de kan och staten skall bara skydda de rikas egendom. Resten får privathjälpare ta hand om. Och så sker ju: Vi ser en situation med religiös privat hjälp som sedan orsakar klagomål över att Muslimska Brödraskapet och liknande grupper gör jobb som staten skulle stå för. Att ta hand om sina anhängare nämligen, inte tjäna skumma intressen i utlandet. Ajabaja Hamas och Hetzbollah, så får man inte göra!

Men titta då på USA som håller på att kvalificera sig för titeln ”världens största ‘failed state’! Kyrkorna i USA gör också en massa sociala sysslor som egentligen det offentliga borde stå för. Landet verkar oförmöget att på ett politiskt plan lösa sina inre enorma problem. Kan man dra några slutsater av det? Är USA egentligen som ett maxi-Libanon som via privata religiösa institutioner alstrar människor med terrormentalitet?

Här är några som inte gillar terrorattacker med fjärrstyrda flygplan och robotar

Ekorr-uppskattardagen - feta ekorrar?

Ja, hur översätter man annars "Squirrel Appreciation Day"? Enligt en artikel hos HuffPo är det denna dag i morgon, torsdag. I USA uppenbarligen, inte här. På bilden ovan är det en vanlig nordisk furufnatt som äter fågelfrö. Antagligen sitter det ett gäng arga mesar utanför bilden och skäller och väntar på att inkräktaren skall packa sig iväg så de kommer fram till matbordet igen.

Enligt artikeln kan man visa sin uppskattning genom att gnida in tallkottar med jordnötssnör och hänga upp i träden. Det uppskattas. Men jag undrar: är inte jordnötssmör väldigt fett? Om ekorren vräker i sig en massa fett blir den, som amerikaner i gemen, en sladdrig fettklump. Och är det så bra för dess hälsa? Eller är det här i själva verket ett sätt att göra ekorrarna så feta och tröga att mårdar, ugglor och andra mer alerta naturvarelser lättare skall kunna få sig ett skrovmål? Man bara undrar.

Afghanistansolidaritet - något för dig?

Det finns en rörelse för Afghanistan i Sverige. En rörelse som vill hjälpa afghanerna, men inte genom att skicka dit soldater och delta i ett orättfärdigt angreppskrig som hjälptrupper till USA. Det är Afghanistansolidaritet.

Afghanistansolidaritet på nätet hittar du här. En liten men naggande god solidaritetsrörelse som fortsätter med de goda traditionerna från tidigare solidaritetsrörelser i Sverige.

Internflyktingar i Afghanistan, februari 2009. Fotot kommer från FN:s nyhetsbyrå IRIN som finansieras bland annat av svenska SIDA.

Man får hoppas att USA inte inbillar sig att det finns några talibaner eller al-Qaidapersonligheter i närheten, för då kan de här barnen få en raket i skallen. Det är krigets verklighet. De flesta offer är civila, många är barn. Det finns inga "intelligenta" bomber, bara dumskallar som skjuter iväg dem.

IRIN har också rapporterat att civila hjälporganisationer är mycket bekymrade över att det ökande inflödet av ockupationsstyrkor (Obamas "surge") kommer att försämra och inte förbättra säkerheten i landet. Eller för att uttrycka saken annorlunda: den militära insats som somliga personer tror kommer att hjälpa lidande afghaner kan i stället komma att leda till ännu mer lidande.


Afghanistansolidaritet har en tidning som inte kommer ut så ofta. Den får man hem i brevlådan som medlem. På hemsidan hittar du också uppgifter om ett nyhetsbrev som alla kan få gratis via epost, och det kommer med ett par veckors mellanrum. Det är bara att anmäla sig så får man det i epostbrevlådan. Jag känner lite extra för det, för jag har bidragit med några tips om artiklar att ta upp. Man må säga att solidaritetsarbetet har utvecklats en del sedan folk stod i källare och dunkade fram flygblad och bulletiner med kletiga gamla stencilapparater!

När man vänder på slagorden

I Aftonlövet skriver en iranska med det passande namnet Irani om slagordens betydelse. De slagord som bar fram den islamska revolutionen i Iran har av oppositionen vänts mot regimen själv. Även om "Gud är stor" så behöver det inte betyda att prästerna är så väldigt stora. Ett slagord som i en situation (kampen mot shahens regim på sjuttiotalet) var demokratiskt förvandlades till sin motsats när ayatollorna tog över, men kanske det kan återvinna den demokratiska sprängkraften igen? Fast som bekant döljer en tendens ibland en annan, så bakom det här återvinnandet kanske andra skumraskfigurer försöker ta sig fram igen. Som de motbjudande monarkister jag såg under den ökända al-Qudsdemonstrationen i Stockholm förra året.

När det gäller Iran är jag som alltid ganska försiktig och undrande i vilken grad den opposition som märktes efter senaste valet verkligen är representativ och hållbar. Samtidigt vore det ju skönt om prästväldet kunde få sig en knäck. Jag fäste mig vid en detalj i artikeln: man brukar ju framhålla att kvinnorna tryckts tillbaka av islamisterna, men hur stämmer det med den stora mängd kvinnliga högutbildade i landet? Man kan ju jämföra med vissa "västvänliga" skurkstater i närområdet, närmast Saudiarabien och hur kvinnorna behandlas där.

Jag minns en annan situation när slagorden och deras mening och bärare bytte plats. Det var tidigt sjuttiotal och strejkande arbetare marscherade i Polen. De gick mot partihögkvarteret och sjöng Internationalen. De möttes av polis. Arbetarna stod för arbetarkrav men slogs ned av partibyråkratin, den som officiellt stod för Internationalens värderingar. (Detta var för övrigt i en tekniskt mer primitiv tid: för att försöka se vad som hände i norra Polen flög svenska flygvapnet ner mot Danzigbukten och spanade in mot land för att se om det var några eventuella rökmoln som antydde att folk höll på att tända eld på saker och ting. Idag finns ju andra sätt.)

"Mänskliga rättigheter" är också ett slagord med två sidor. Jag ser båda två och har ibland haft svårt att se vad som är bäst.

Å ena sidan är det rimligt att kräva att folk behandlas på ett anständigt sätt, å andra sidan är det uppenbart att "mänskliga rättigheter" har varit ett politiskt vapen för de gamla imperialistmakterna att komma åt misshagliga regimer i tidigare sovjetblocket och i Tredje världen. Kuba kritiseras, men inte det oerhört mycket mer obehagliga Ekvatorialguinéa för att ta ett exempel (jämför barnadödligheten i de två länderna exempelvis!). Och man kan fråga hur många palestinska mänskliga rättigheter det går på en israelisk-judisk? Det tycks som om många inte ser människor med lika värde och rättigheter här.

Man kan alltså se parollen som rent hyckleri och som något man inte behöver bry sig om. En del mindre trevliga regimer väljer den vägen också. Fast jag lutar åt att vi faktiskt skall ta upp parollen och kräva att ALLA respekterar mänskliga rättigheter. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är inte perfekt, men den kan fungera som en örfil åt ledarna för skurkregimer som USA och Storbritannien, och deras klientregimer, och deras påhejare i Sverige.

Två exempel - lika och olika

Jag fiskade upp ovanstående valaffisch från 1928 på nätet för ett par dagar sedan, men jag har sett den tidigare. Min reflexion redan första gången var att om man bortsåg från texten och om man gav hästen och gubbarna lite bättre hållning, skulle det här kunna ha varit en affisch från den kortlivade ungerska rådsrepubliken 1919. Republiken levde inte så länge, däremot har dess affischkonst gjort genomslag i konsthistorien.

Några ytterligare data om bilden ovan har jag inte, däremot om den nedan. Den gjordes av Biró Mihály till valen i mars 1919. Vörös parlamentet betyder "rött parlament" och som synes är en gubbe i färd med att handgripligen genomföra uppmaningen.




Jag antar att likheten mellan de två hänger mycket på tekniken, tycker det ser ut som litografier. Av detta kan man lära sig att teknisk metod är en sak och det sakliga innehållet något annat.

Backar Bildt om kriget i Georgien?

Så här skriver utrikesexcellensen Bildt i sin blogg:

Att georgiska trupper sent på kvällen satte igång en offensiv mot Tshinvali i Sydossetien är alldeles klart, men spelet som ledde fram till detta betydligt mindre så.

Då handlar det såväl om de vidare politiska relationerna mellan de bägge länderna som om den vidare utvecklingen tidigare detta år och om det mer detaljerade förloppet dygnet före det upptrappade kriget.

Hur starka var de provokationer som ledde till detta beslut? Vad hade Ryssland redan fört in i Sydossetien som förberedelse för en vidare konflikt?

Nu är det alldeles klart att georgiska trupper startade en offensiv, men var detta klart tidigare för Georgiens anhängare? Jag har för mig att Ryssland otvetydigt utpekades som angripare i nasseklass vid den tiden. Sedan har vi den intressanta fortsättningen att vi måste se till provokationer som skedde tidigare.

Jag funderar lite, låter inte detta som uppmarschen till Koreakriget? Nordkorea anklagas för att ha startat kriget med sitt stora angrepp 1950, men förekom det inte en mängd sydkoreanska (och därmed USA-stödda) provokationer innan kriget bröt ut? Med andra ord: om man följer Bildts resonemang kanske koreakriget hamnar i ett annat ljus?

Angripare eller försvarare?

Enhetsfront med aporna för rättvisa!

För att blogginlägg skall vara utvecklande kan man dra ihop uppgifter från flera håll och försöka få till en syntes av det hela. Det tänker jag göra nu.

Först uppgiften hittade jag hos bloggkollega Kaj Raving. Han refererar i sin tur till en SIFO-undersökning vars resultat redovisas hos Riksdag & departement. Där sägs sammanfattningsvis att folkets flertal är emot ökande klyftor utan vill minska dem i stället.

Nio av tio svenskar säger nej till större klyftor. En av två tycker att de ekonomiska skillnaderna bör minska mellan de som arbetar och de som är pensionärer, arbetslösa eller sjukskrivna.

Jag undrar om folk i gemen är medvetna om hur stora klyftorna och därmed förmögenhetskoncentrationen är?

Det finns ett utjämnande drag i den svenska opinionen, många tycker att löneskillnaderna inte ska vara för stora. Den senaste debatten om sjukskrivningarna kan också ha påverkat opinionen, det finns ett missnöje som oppositionen kan tjäna på, säger Toivo Sjörén, chef för opinionsundersökningarna vid TNS-Sifo.

Det här låter som känslotänkande ("det är orättvist med stora skillnader") men i själva verket är det logiskt och klokt tänkt. Jag tänker inte upprepa detaljerna om skadeverkningar av stora klyftor, men sådana finns vilket har visats i den senaste krisen, och det är helt enkelt sunt förnuft att begränsa inkomstklyftorna.

Även de flesta av Moderaternas sympatisörer – det parti i regeringen som varit mest pådrivande för sänkta skatter till löntagarna – tycker att klyftorna mellan yrkesverksamma och pensionärer är för stora. Det enda parti med en majoritet sympatisörer som tycker att det är bra som det är, är Kristdemokraterna.

... och KD riskerar ju klart att ramla ur Riksdagen nu. Man kan undra vad de har för sympatisörer egentligen? Har den gamla stammen av folkrörelsekristna dött ut och ersatts av några tokiga liberaler?




Andra uppgiften får bli en norsk läsövning från Radikalt økonominettverk där man refererar ekonomiska experiment som visar att norrmän faktiskt är villiga att lämna en del av sina pengar till helt okända personer som de aldrig kommer att möta. Dessutom fick man fram ungefär hur stor procent av inkomsterna detta kunde vara. Slutsatsen blev att den ökände "Homo economicus" som bara tänker på sig själv tillhör en liten skränig minoritet. I viss utsträckning ser man till egna intressen, men inte helt ut. - Och det är väl inte så konstigt, hur skulle gruppvarelsen människa annars kunna överleva?

Då kan vi som Tredje uppgiften påminna om Adam Smith, moralfilosof, som hävdade att det inom varje människa fanns en vilja att göra gott mot andra människor, om inte annat för att Gud och omgivningen tyckte att det borde vara så. (Adam Smith, den store nationalekonomen, jo han var moralfilosof också!) Det kan man läsa om i hans bok om "Moral sentiments" (man kan hitta den som fil på nätet).




Och så är vi framme vid Fjärde uppgiften, som sammanfaller med den orakade krabaten överst i detta inlägg. I det allra första inlägget på den här bloggen nämnde jag apforskaren Frans de Waal, och han har givit några synpunkter i samband med jordbävningen på Haiti. Är det bara en tillfällig historia att hjälpdriften är så stor, eller finns det mer djupgående orsaker? (Vi kan väl bortse från skumma syften från USA:s ledare just nu och se till den verkliga medmänskligheten.)

de Waal tecknar historien från sjuttiotalet och framåt, när Reagan och Thatcher för ut just "Homo economicus" som norm inom politiken, men hur sedan den modellen blir alltmer kritiserad i olika specialvetenskaper. En del forskare såg hjälpsamhet som en del av evolutionen när människan blir människa. Primatologer (apforskare) går ett steg längre och pekar på beteenden bland apor som definitivt inte är av rent självisk natur. De kan hjälpa varandra även om de som individer inte har nytta av det, eller till och med tar stora risker genom hjälpen. Om detta stämmer (de Waal säger det inte definitivt i artikeln) betyder det att hjälpsamhet är en egenskap som ligger djupt inbäddad i våra gener.

Jag tycker det låter logiskt: hur kan gruppen överleva utan inbördes hjälp? Gamla anarkister som Kropotkin förstod det. Nyliberala muppar gör det inte, förmodligen för att de dels fattar illa, dels har det så väl förspänt ändå att de kan strunta i andra. När människor uppträder osjälviskt utan att vara tvungna till det, och de gör det i stor skala dessutom och under lång tid, är det inte bara något tillfälligt. Upptäcker man att våra nära släktingar i viss utsträckning uppträder på samma sätt, då finns det anledning att tro att hjälpsamheten kan ligga djupt förankrad i vår natur. Samtidigt kan man tro att gravt egoistiska betteenden visserligen också finns där, men de är av mindre betydelse för oss som människor och ibland direkt farliga både för utövaren och den som drabbas av egoismen.



Här finns en hemsida om primatforskning, och där hittade jag ytterligare ett blogginlägg av de Waal där han lyfter "killer ape" åt sidan till förmån för snällare förfäder och förmödrar till oss människor.

Det här har jag skrivit förut tror jag, men det förtjänar att upprepas: om vänstern vill lyckas måste den gripa tag i pålitliga rön som visar att den faktiskt går hand i hand med den bästa vetenskapen!

Den stora "officiella" vänstern orkar inte med det som KP klarar av i Proletären. Där presenteras hela tre sidor om biologi (inklusive primatforskning). Och den oförmågan kan få tråkiga konsekvenser. Kaj Raving som inledde det här inlägget har nominerats som riksdagskandidat för Vänsterpartiet. Det verkar vara en valbar plats om partiet kommer in i Riksdagen - men det ser ju tveksamt ut med det. Jag tror att det beror av att V bland annat slängde den vetenskapliga socialismen över bord.

Om vi säger så här: strävan efter rättvisa är en del av vår strävan att bli bra människor (eller människoapor). Att arbeta politiskt efter rättviselinjen är att arbeta för människan som människa. Borde man inte ha ett sjuhelsikes moraliskt överläge om man hävdar den principen?

Ner i katakomberna?

Nu har jag knyckt en berglinare igen. Hoppas det är OK. Klicka för större och läsbarare format!

Tänkte bara fundera litegrann: det är ju så att "populärkulturen" (som en del vill jämställa med skit helt enkelt) har en förkrossande övervikt. I den kommersiella världen vill man inte ha små poeter som säljer en promille (väldigt högt räknat) av vad de stora kanonerna som Guillou eller Mankell kan få ihop även på en halvtaskig bok. Eller konstiga målare, skulptörer, musiker etc.

Men är det hela bilden? Finns det inte en anna sida också - att det är fint att vara lite för sig själv? Individualism är ju inne i borgerliga kretsar, åtminstone så länge det är ordnad borgerlig och gärna standardiserad individualism. Man skall gärna vara offer också. Dock inte för det kapitalistiska tjuvsamhället. Att göra uppror mot borgerliga konventioner, mot borgerlig moral och liknande är helt OK, det är bara trevligt och kan dra in en del kulor! Speciellt om några kulturkonservativa personer blir upprörda och säger att "så får man inte göra!" Då kan konstnären framställa sig som offer för bristande förståelse från "det borgerliga etablissemanget". Konstnären bör dock undvika att ropa "krossa kapitalismen, leve kommunismen" för att inte bli misstänkt för att verkligen vilja förändra samhället (OK, Sven Wollter kan väl få göra det, men knappast någon annan).

Dock: det finns ju människor som är konstnärliga helt enkelt, utan att vilja chockera någon eller göra uppror. De skriver dikter, målar akvareller, spelar fiol eller något annat, de kanske experimenterar utan att vilja jaga en publik eller "marknad", och den gruppen människor hamnar nog i katakombernas kulturskymning. Men vänta: det kanske kommer en dag ...