onsdag 31 oktober 2012

15-30 procent fattigpensionärer framöver?

Det går att vara professor i allt möjligt, exempelvis i Äldre och åldrande. En sådan finns vid Linköpings universitet och har skrivit en bok om pensionssystemets förväntade praktiska resultat framöver. Det kan ju passa bra som uppföljning till vad jag skrev om igår. Professorn säger bland annat följande:

– Vi har ett pensionssystem med inbyggda orättvisor, och om det får fortsätta verka lär vi få vänja oss vid att allt fler äldre blir fattiga, är slutsatsen. Inom en inte alltför avlägsen framtid beräknas 15-30 procent av pensionärerna vara fattiga.
...
Vi får en skiktning som vi inte sett sedan början av 1900-talet.

Hur löser man den här frågan då? För ett riktig oppositionsparti vore pensionerna en riktigt hård käpp att smälla i skallen på regeringen. Men var hittar vi ett sådant riktigt parti? Socialdemokraterna är ju djupt insyltade i de här försämringarna. Som systemet är upplagt nu är det ganska få yngre och medelålders som kan vara säkra på att inte utsättas för stora försämringar vid pensionen, och detta på grund av omständigheter som individen inte själv kan påverka. Ett sådant instabilt och farligt system är mycket svårt att försvara, men var finns angriparna?

Vandaler i islams namn

Jag tror jag tidigare har gjort reklam för bloggen The Arabist. Inte för att den så kallade arabvärlden (vad det nu betyder) är ett specialintresse för mig, utan för att det ibland står intressanta saker där. Ibland kommer det listor med länkar till tidningsartiklar. Jag plockade upp en artikel med den märkliga inledningen:


Medina: Saudis take a bulldozer to Islam's history
Authorities are building a mosque so big it will hold 1.6m people – but are demolishing irreplaceable monuments to do it
Vad handlar det om? - Ja, det är ganska märkligt, men en extremgrupp inom islam som råkar styra Saudiarabien raderar gladeligen ut monument som stammar ända tillbaka till profeten Mohammeds egen tid! Annars brukar ju religiösa ha vissa sentimentala känslor för gamla kvarlevor från trons tidigare dagar, men inte de sekterister som styr i Saudiarabien (och som antas vara allierade med oss mot de hemska iranierna). De saudiska wahhabiterna, svinrika med oljepengar, sprider sin extremvariant av islam över världen, ibland med våldsamma metoder som riktas mot historiska reliker. De sprängde enorma klippstatyer av Buddha i Afghanistan, de förstör nu helgongravar i Mali. De lär förstöra moskéer i Syrien också. De förstör människors sinnen genom att predika intolerans, hat.

Att muslimer skulle förstöra moskéer, till och med sådana som är från islams tidigaste period, låter verkligen egendomligt. Att huset där profetens första hustru bodde har omvandlats till offentlig toalett kanske nästan är pietetsfullt sett ur den synvinkeln.

Men mitt i artikeln finns en förklaring av jordisk natur: när oljeinkomsterna sinar vill Saudiarabien fortsätta att tjäna grova pengar på pilgrimer till de heliga platserna. Och för att få plats för dessa fromma och vilseförda människor river man gärna bort gamla kulturminnesmärken. Det är inte snyggt, och man kan undra hur den muslimska menigheten i stort ser på detta.

Någon form av motståndsrörelse finns åtminstone i Sverige, där den sufi-inspirerade Mohamed Omar konsekvent har uppmanat till motstånd mot de saudiska wahhabiterna och deras anhängare. Det kommer ofta upp på hans blogg. Jag undrar om det är legalt möjligt att ingripa mot saudisk finansiering av moskéer och böneledare i Sverige. Om det är legalt, skulle myndigheterna våga göra ett sådant ingripande?

tisdag 30 oktober 2012

Pensionsfunderingar

Det där med pensioner kan vara ett hett diskussionsämne. Här är två motsatta ståndpunkter:


  • Du måste spara som en galning när du är ung så att det finns några pensionspengar när du blir gammal.
  • Eftersom pensionerna betalas ur vad samhället producerar när du blir pensionär så kan du inte inte kräva mer än så (högst) oavsett hur mycket du sparat tidigare.


Slutsatsen av det här kan ju bli att det är meningslöst, och faktiskt på gränsen till bedrägligt, att tubba ungt folk att pensionsspara i kanske fyrtio år. De pengar som du inte använde själv utan satte in på pensionskonton riskerar att försvinna helt enkelt. Risken är stor att de försvinner i spekulationskapitalets stora svarta hål och därmed bidrar till att underminera den produktion, forskning och utveckling som skulle kunna betala framtidens pensioner.

Det är bra om generationerna håller sams


Det finns några andra underligheter som man stöter på ibland, och som verkar bygga på följande resonemang: det finns två grupper (generationer brukar man tala om), nämligen arbetande och pensionärer. Den arbetande generationen börjar från noll och bygger upp någonting, och ur detta någonting betalas även pensionerna. Och det skall pensionärerna vara förbannat tacksamma för, och inte gnälla.

Jag tror att det ser ut så här:

Det finns årsklasser som vi alla glider in och ut från. Från noll och en massa år framåt. En lång och tidig period är barn- och ungdomen, när vi inte producerar så mycket utan mest konsumerar. Dessutom på andras bekostnad. Numera är ju den perioden rätt lång eftersom de flesta tröskar genom en lång rad av skolår. Tiden från noll till säg arton är några år längre än vad man kan förvänta sig att leva om man går i pension vid sextiofem. Och då kan vi ändra på resonemanget och förslagsvis hävda att när dessa barn och ungdomar förhoppningsvis växt upp och gör något arbete och betalar till pensionärerna så betalar de tillbaka vad de tidigare fått. Jag misstänker att en del bortskämda ungdj-r inte fattar detta, men moraliskt låter det rimligt.

Låt oss nu titta på de som arbetar och inte är pensionerade. Har de börjat från noll? Eller är det i själva verket så att de kliver in i en befintlig produktionsapparat som byggts upp under lång tid, och sedan bara knåpar vidare med den? - Stora delar av kunskaperna och de materiella tillgångarna idag har skapats av de nu arbetandes föräldrar, av deras föräldrar, och så vidare. Även här kan vi tala om att betala tillbaka med tacksamhet för vad våra föregångare gjort.

Och till slut: med en vid definition av arbete, som inte bara innehåller lönearbete utan alla möjliga nyttiga saker som folk gör, så borde en stor del av pensionärerna också ses som arbetande. De jobbar i föreningar och klubbar, går kurser, umgås, passar barnbarn, pysslar i koloniträdgården etc etc.

Det behövs ett vettigt system för arbete och pension där man slipper de konstigheter som råder nu, och som inte bygger på ett industrisamhälle som fanns för femtio år sedan.

måndag 29 oktober 2012

Du finns (?)



DU FINNS

Jaha, det är ju ett yttrande som är lätt att göra, men antag att vi släpper lös några djupsinniga filosofer för att diskutera detta - kommer de att nå något slutgiltigt resultat? Kommer de ens att nå enighet om vad som avses med 'du' respektive 'finns', innan det blir dags att avbryta meningsutbytet för fikapaus?

Möjligen kan man tänka sig att 'du' är ett objekt utanför mig som jag tycker ge mig sådana förnimmelser att jag kan tänka mig att det 'finns', med andra ord att det har någon sorts objektiv existens. Men även om objektet existerar för mig, existerar det för andra? Det kan ju vara ett missförstånd, en hallucination, de upplevda förnimmelserna kan vara produkter av min egen hjärnas förvirrelser. Och även om jag tror mig vara iakttagare, kan jag vara säker på att 'jag' finns?

Eller har vi helt enkelt en uppmaning till nedtryckta och osynliggjorda människor att se till sitt eget värde, sträcka på ryggen och känna att de är något?

söndag 28 oktober 2012

Litteratur om Kina och DDR

Jag har översatt ett litet stycke av en intervju med en kinesisk författare:

Demokrati är efterlängtad både av intellektuella eliter och arbetare och bönder, men betydelsen är olika för var och en. Eliterna vill ha konstitutionalism som skyddar minoriteternas rätt att lufta sina åsikter. Arbetare och bönder vill ha jämlikhet som skyddar majoritetens rätt att göra sin röst hörd. I den meningen är det passande att se Kulturrevolutionen som en lektion i demokrati. I den lektionen fanns det ingen lärare; det handlade om självskolning, självbefrielse och om att välja sin egen väg ...
Intervjun är inte så lång, men läsvärd. Bland annat försöks en förklaring varför Kulturrevolutionen spårade ur 1968 och hur partihögern senare kunde ta makten. Detta från en man som skriver skönlitteratur. Den som fnyser åt skönlitteratur (inklusive poesi) som verktyg att ge goda beskrivningar av människors och samhällens utveckling, den fnyser jag åt!

Men även samhällsvetenskapliga undersökningar smäller högt naturligtvis. Svenskan har idag en något krystad recension av en bok om Östtyskland alias DDR alias Tyska Demokratiska Republiken. Bra skönlitteratur och bra samhällsvetenskapliga undersökningar kan göra att vi kommer bort från den dum-propagandistiska bilderna av hur bra/dåligt det var i Kina eller DDR, och i stället landar i mer realistiska positioner. (Och det är en realistisk uppfattning av läget, inte propaganda eller bortförklaringar, som förklarar exempelvis varför det kommunistiska partiet fortfarande är stort i Tjeckien och nyligen gjorde bra ifrån sig i lokalvalen. Eller varför fascistbetonade grupper är starka i Ungern.) Man får veta att folk levde ett vanligt liv i DDR också, och att många tyckte att man levde hyggligt bra. Det finns säkert tyskar som skriver romaner om det också.

Om "DDR var en brutal diktatur som dödade människor som försökte fly" så är det verkligen inte svårt att räkna upp brutala diktaturer som i ohyggligt större omfattning dödade människor som inte ens försökte fly landet - men det är något som försvinner i propagandastormen. Ta inbördeskriget i Guatemala som exempel: det började några år efter att Berlinmuren byggdes och avslutades några år efter att den revs, och krävde uppåt ett par hundra tusen dödsoffer. De flesta var indianer som massakrerades av regeringsstyrkorna. En av utredningarna finns här. (Jag har sett hänvisningar till en annan, utförd av katolska kyrkan, som kom till liknande slutsatser.) Utredningen inkluderar listor på massakrer och vilka som huvudsakligen var offer och ansvariga. Antalet dödade anges till över 200.000. I det sammanhanget är antalet dödsskjutningar vid den inomtyska gränsen försumbart - förskräckligt javisst, men vem vågar offentligt hävda att många tusen maya-indianer på Guatemalas landsbygd är mindre värda än några tyskar?

4 november, möte på Sergels torg mot krig i kulturens vagga

 

Notera alltså: 4 november 2012 kl. 14.00 på Sergels torg. Ja, det ligger mitt i Stockholm (eller nästan mitt i, det är väl några hundra meter bort till den geografiska mittpunkten vid statyn på Gustav Adolfs torg).

Flygmaskinen på bilden ser ut som en B52:a, och sådana tror jag inte ens krigsgalningarna i Washington tänker sätta in. Man kan ställa till tillräckligt med elände med de vapen man har. Maskingevär eller bilbomber i händerna på diverse lejda 'gudskrigare' räcker ganska långt.

Syrien, ett av länderna i 'den bördiga halvmånen', den halvmånformade zon från Egypten, upp över Palestina, Libanon och Syrien, i södra Anatolien, och ner igen i Irak till havet - ett av de tidigaste områdena på denna jord för högkulturer med jordbruk, skrift, avancerad teknik, städer. Här på bloggen har jag tidigare nämnt det som kallats "världens äldsta tempel". Det ligger i Turkiet nära syriska gränsen, och kan därmed hamna i skottlinjen. På syriska sidan av gränsen ligger Tel Brak som jag skrev om här. Där finns uråldrig stadsbebyggelse och ansatser till skriftspråk hundratals år innan sumererna i södra Irak och egyptierna konstruerade sina metoder att skriva. Kanske stadsbyggarna i södra Irak fick sin inspiration härifrån. Vad som gör Tel Brak mer nedslående än den sköna damen nedan är att det finns massgravar som tyder på våldsamma uppgörelser också. - Det där är två intressanta platser i ett tänkt stridsområde, men det finns flera. Bronsåldersstaden och handelscentrat Ugarit vid syriska kusten exempelvis. Den gick under cirka 1200 före vår tidräknings början. Man skrev med en föregångare till dagens europeiska alfabet.



Vad är det för 'kulturer' som för krig i kulturens vagga? Man kan inte annat än att slå ut med armarna i förundran!

lördag 27 oktober 2012

Proto-elamitiska ...

... är väl inte ett språk som ens min bildade läsekrets svänger sig med varje dag. Men eftersom man inte vet hur det lät en gång när det talades - och då måste vi femtusen år tillbaka i tiden och till vad som nu är sydvästra Iran - är bristen lätt att ursäkta.

Elamiterna fanns i det röda området. Huvudstad Susa.
Vad som finns kvar av elamitiskan är däremot ett antal lertavlor med en skrift som hittills inte kunnat tydas. Det verkar som om elamiterna tog över sättet att skriva (kilskrift) från grannarna sumererna i nuvarande södra Irak, men de gjorde en helt egen version med egna tecken. Hittills har forskarna alltså suttit med en mängd tecken som man inte vet hur de skall uttalas och vad de betyder. Men nu påstås det att en lösning är på gång vad det gäller betydelsen. Dessutom har intressanta uppgifter kommit fram om det elamitiska samhället. Se den här artikeln från BBC, samt dess uppföljare här.

Det här uppges vara en "ekonomisk tavla" med tecken för siffror (bilder från Wikipedia).

Att snabbt snickra ihop ett eget skriftspråk grundat på vad grannarna höll på med, antyder skicklighet att ta över teknologi, i detta fall kommunikationsteknologi. Men sedan gick något tydligen fel. Till skillnad mot hos sumerer, babylonier, egyptier och andra litterata grupper verkar det som om elamiterna inte hade några skrivarskolor. Den ursprungligen sumeriska kilskriften kunde hållas vid liv i bortåt tretusen år, och det var ungefär samma för de egyptiska hieroglyferna, men den proto-elamitiska skriften dog ut efter några hundra år. Och när den skrevs så var den full av felaktigheter (vilket inte kan ha gjort tolkningen idag lättare). Hur kunde det gå så?

Jag spinner vidare på vad som står i BBC-artiklarna. Det tycks som om Elam var en hårt skiktad slavstat där de arbetande hölls på svältkost medan överklassen kunde äta gott. Så långt har man lyckats tolka skriften. Slavstater fanns ju överallt i de här områdena, men kanske man kan skilja mellan olika typer? Likaväl som det finns rövarkapitalism och socialt inriktad kapitalism idag kanske det fanns varianter inom slavstaterna. Man kan ju tänka sig en härskande klass som faktiskt i viss mån såg till hela samhällets intressen (inklusive att se till att templens skrivarskolor fungerade bra) respektive en härskande klass som struntade i allt utom sin egen välmåga - och som därför gick under ganska snabbt. Månne det sista hände i Elam? - Eller om det var något annat i det elamitiska samhället som gjorde att man inte tyckte sig ha något behov av skrivkonst? Man kan ju jämföra med Grekland där det fanns ett tidigt skriftspråk som sedan försvann utan att ersättas förrän efter flera hundra år. Svårt att säga vad som verkligen hände, men spännande att läsa och spekulera om!



Fråga: Vart går KP?


Nytt hefte i nettbutikken

Erik Petterson har lenge drevet en kamp mot revisjonismen i Kommunistiska Partiet i Sverige. Nå fører denne kampen mot dannelsen av et nytt revolusjonært parti. Vart går Kommunistiska Partiet er en kritikk av det gamle partiet.
I ett tidigare inlägg lade jag upp ett frågetecken angående avhopp/uteslutningar från Kommunistiska Partiet, KP, och frågade om det möjligen var en ny organisation på gång. Nu hände det, som så ofta i nät-världen av en slump, att en ny ledtråd ramlade fram.

Det var på sälja-prylar-sidan hos en miniskyl ( = väldigt liten) norsk organisation som heter Tjen Folket som jag fann ledtråden, den som syns ovan. För er som har oerhört svårt att förstå norska så står det att en Erik Petterson länge har kämpat mot revisionismen i KP. Nu leder kampen till skapandet av ett nytt revolutionärt parti. Och EP har skrivit ett kritiskt häfte som heter Vart går Kommunistiska Partiet? - Den slirande bilen på häftets framsida kanske är en polemik mot hur KP slirar hit och dit i politiken? Jag tittade i senaste numret av Proletären. Där står det om splittringen inom det maoistiska partiet i Nepal, men inget om att det möjligen händer något i Sverige.

Jag sökte efter häftet på Google men fick inga träffar i Sverige. Säljs diskret under disk kanske? Själva titeln är dock klassisk: 1965 gav den kommunistiske veteranen Nils Holmberg ut stridsskriften Vart går Sveriges Kommunistiska Parti? Partihögern fick sig en rejäl utskällning. Några år senare hade Holmberg själv gått ur partiet och bildat en ny rörelse som kom att spela en viktig roll i det radikala uppsvinget omkring 1970. Går den bravaden att upprepa, men med varaktigare framgångar?

På sälja-prylar-sidan hittar man också cigarettändare från Kina. Eller med ett väldigt kinesiskt motiv i alla fall, gamle ordföranden Mao. Jag tycker att den som inte bara fungerar som tändare utan också spelar Östern är röd är verkligt häftig. Alla progressiva storrökare borde ha en sådan!


Mao-lighter

Lighter med bilde av Mao. Et must for alle revolusjonære.
Pris: 60,-Kjøp (antall):

Mao-lighter m/musikk

Lighter med bilde av Mao. Denne spiller «Østen er rød».
Pris: 80,-Kjøp (antall):

fredag 26 oktober 2012

Finurlig formulering

Kan meddela en finurlig formulering som jag kom på för en stund sedan:

Överklassen är ansvarslös
Underklassen är svarslös
Krisen är hejdlös
Bara enprocenten håller sig skadeslös

Ibland blir man jäkligt trött på det här krisande klass-samhället!

Ny fornnordisk boplats hittad i Nordamerika?

Här är en spännande artikel i National Geographic (jag hittade den via nyhetslistan hos Populär Arkeologi) som verkar bekräfta vad man misstänkt under mer än ett årtionde: det har funnits nordiska bosättningar i norra Canada. Nu står det om 'vikingar' eftersom det verkar mer dramatiskt, men det här rör sig om fynd som nog snarare kommer från 1300-talet. (Den första nordiska bosättningen i Nordamerika som hittades redan på 1960-talet däremot, den i L'anse aux Meadows på Newfoundland, var däremot från omkring år 1000 och därmed från vikingatiden.)

Det man nu med större säkerhet kan peka ut som en nordisk bosättning ligger på sydöstra Baffin Island, en jättestor arktisk ö där man förmodligen hamnar om man seglar rakt västerut från Grönland. Nordborna gjorde det och kallade den Helluland. Rester av byggnader, verktyg och metall förefaller visa att det var nordbor och inte inuiter eller andra amerikanska folkslag som höll till där.

Men lokalbefolkningen fanns i trakterna, och här blir det intressant: kan det vara så att nordborna hade en handelsstation här, och bytte till sig åtråvärda varor som pälsar och valrossben som sedan såldes vidare i Europa? I så fall skulle Nordamerikas arktiska regioner faktiskt ha varit ena änden av ett transatlantiskt handelsnät! Eller jagade nordborna själva, utan något byte? För om amerikanerna fick något i byte borde sådana saker väl hittas här och där vid arkeologiska undersökningar, men det tror jag inte jag har hört något om.

Det kan ju tyckas egendomligt att den här bosättningen, om den var permanent över lång tid, inte nämns i några samtida källor. Grönlänningar och islänningar skrev ju en del. Kan det vara så att det här var ett ställe man inte ville prata så mycket om, att man ville hålla anskaffningsplatsen för åtråvärda arktiska produkter hemlig?

Samma gamla spel mot öppet mål


Den här bilden av Max Gustafson har jag redan använt ett par gånger på bloggen, men den är slitstark så vi kör den igen! Visserligen bör Juholts huvud bytas mot Löfvens, men grundidén är densamma. Och så har vi en ny motivering: två statsvetare som skriver på DN debatt att:

Med idéer hämtade från det privata näringslivet skulle svensk förvaltning bli effektiv och resultatstyrd. Men verkligheten blev en annan. Nu har vi nått en punkt där skattepengar förslösas och servicen till medborgarna försämras. För Socialdemokraterna borde det vara öppet mål på regeringen ...

Egentligen är idrottsliknelser rätt fåniga, men låt gå (för den här gången). Det borde vara ... men är det?    Förfallet inom viktiga samhällssektorer är så allvarligt att även tänkande borgare oroas. Men vad oroas SAP:s ledning för? Kanske att det är jobbigt med medlemmar som kritiserar att man varit med om att dra igång politiken som ledde till förfallet, och att de vill ha uppstädning bland de nyliberala tokerierna?

Artikelförfattarna:

Länge nog har S allför mycket liknat alliansen i profilfrågor om vad staten bör göra. Därmed har svensk politik hamnat i ett dilemma. När de stora etablerade koalitionerna lägger sig alltför nära mittfåran så upplöses delvis syftet med demokrati. Om inte medborgarna erbjuds tydliga alternativ från de stora blocken läggs grogrunden för intoleranta och populistiska politiska rörelser (till exempel SD).
Som av en händelse får vi veta att en opinionsundersökning placerar SD på tredje plats bland partisympatisörerna nu. En undersökning är bara en undersökning, inte ett val, men man ser ju vartåt vinden blåser. För att ligga kvar i mittfåran kommer nog SAP-ledningen att se till att man fortsätter att spela mot öppet mål - och missa! Och då kan SD fortsätta att fiska röster, med en hederlig variant av folkhemspolitiken som tar upp frågor som intresserar folk. Med en socialkonservativ inställning kan man förmodligen placera sig i en position där rekryteringsbasen finns över nästan hela det politiska fältet av idag.

Artikeln kan i övrigt rekommenderas. Om jag skulle ge en viktig del av innehållet med egna ord så handlar det om att avregleringar och besparingar leder till mer byråkrati och fördyringar. En intressant utveckling! Men jag tror inte detta är något som toppen inom SAP tar till sig, den är så inpyrd och dresserad till nyliberalism att den gärna fortsätter att missa det öppna målet. Om inte medlemmarna gör uppror kommer den lilla gruppen i ledningen ändå att sitta kvar på sina fina jobb - och att medlemmarna skulle göra uppror och störta ledningen är föga troligt. Vi får nog inse att det finns en massa skumma typer även längre ner i organisationen som även de har fördelar av den nuvarande politiken, och de kommer att kämpa som djur för att den skall vara kvar.

(En not: SAP är förkortning för Socialdemokratiska Arbetarepartiet, men man kan fråga dels hur många socialdemokrater som vet det, och hur mycket 'arbetare' som finns i det partiet.)

torsdag 25 oktober 2012

Onödiga figurer som dock kan skratta



Foto: ScanpixDe fyra storbankernas vd:ar.

Bankerna frodas av svenskarnas bolån

Industrin i Sverige går på knäna. Företagen tvingas sparka personal. Men Sveriges storbanker har de senaste åren kammat hem miljarder. 
Hittade just det här i DN. Anknyter på något sätt till föregående inlägg tycker jag. Kan någon minnas en gammal fras om att "tvätta bort hånflinet från klassfiendens läppar", eller lät den på något annat sätt?

Uppe igen

Nu är datorn hemma igen. Hoppas den håller ett tag till. Fast det blir alltid konstigheter. Hur tusan har man lyckats få bort av-aktiveringen för den där eländiga tryckplattan som jag inte vill ha med att göra? Själva funktionen att av-aktivera verkar inte finnas kvar i datorn. Mystiskt.

Nåväl, ett dygn utan dator är säkert bra för hälsan, fast det tar ett tag att komma ikapp och röja upp i inkommande korrespondens och andras bloggposter som måste läsas . Jag noterar att mitt föregående inlägg om en möjlig spricka i KP är ett av de mest lästa på länge. Undrar vilka läsarna är.

Eftersom jag inte driver någon popularitetsblogg får jag väl återgå till smala ekonomiska spörsmål.  Ta räntepolitik, det är tråkigt. Sluta läs här! Eller fortsätt ...

Om man skulle slänga ut en brandfackla och säga att räntepolitiken i bästa fall är overksam och i värsta fall direkt skadlig kanske någon blir upprörd. Gör till att börja med skillnad på skulder som har med produktiva investeringar att göra, och skulder som avser konsumtion. Konsumtion innefattar förbrukning av bostadsyta (borätter i allmänhet), privatbilar, nöjesresor och liknande. Om man vill hålla räntan nere för att i en lågkonjunktur främja produktiva investeringar kan det låta rimligt, men då får man tänka på att om man sänker räntan idag så kan det ta flera år innan det slår igenom i form av nya investeringar - och då kan det vara rasande högkonjunktur igen! - Detta är ett argument för den typ av penningpolitik som jag förespråkar, nämligen att man under kristider kan skapa fonder för att få resurser i arbete direkt, inte i någon avlägsen framtid. Ibland sägs det att räntan är ett trubbigt vapen, men jag undrar om det är ett vapen över huvud taget. Möjligen ett träsvärd att vifta med.

Håller man räntan nere för att gynna privatkonsumtion som egentligen är ohållbar är man verkligen ute på tunn is. En massa människor konsumerar långt utöver vad de egentligen har råd till. Vad skall det vara bra för? Dessutom bidrar krediter till att driva upp priserna. Ytterligare en aspekt är att de som satt sig i skuld till en bank ju måste dra in pengar för att betala av lånen (ja, det finns ju amorteringsfria lån, men vem kan lova att de tillåts existera i all evighet?). Därmed drabbas samhället av en massa arbete som man kan fråga verkligen behövs. Fast just den aspekten skriver nog Birger Schlaug bättre om.

Sur nationalekonom? "Hur vågar man kritisera den heliga räntan!?"

onsdag 24 oktober 2012

Service-meddelande

Om det inte händer något på den här bloggen under något dygn framåt kan det bero av att hårdvaran är inne för översyn.

tisdag 23 oktober 2012

Sprickor i KP? Ett nytt parti i vardande?

Det som nu heter Kommunistiska Partiet har genomgått några namnbyten: bildat som KFMLr, sedan blev det KPMLr. Ofta känt som "errarna". I grunden är dock dagens KP en märkligt seg kvarleva av det radikala uppsvinget från mitten av 1960-talet och något årtionde framåt. Många vänsterorganisationer uppstod på den tiden, men knappast någon kan sägas vara kvar i igenkännbart skick vad jag vet. Utom just "errarna".

Jag har en obevisad teori: anledningen till att "errarna" kunnat leva kvar har varit en ganska låg intellektuell nivå inom organisationen. Folk har inte suttit och tänkt för mycket utan gnetat på i sina lokalorganisationer oavsett hur samhället i stort sett ut. I organisationer där folk tänkt mera har man räknat ut att det kanske var lika bra att göra något annat när den revolutionära vågen lugnade ned sig. Men det stryktåliga KP har hållit ut även under svårt nyliberala tider och verkar nu växa till sig igen, med nya lokalorganisationer och mer folk i maj-tågen.

Ett problem kan vara att kadern har åldrats i och med att nyrekryteringen av yngre medlemmar under lång tid inte varit så stor. Jag undrar om en del av nyrekryteringen dessutom består av äldre folk som kommit tillbaka till rörelsen efter att ha varit borta under många år. Det innebär att det kan finnas ett besvärande glapp mellan generationerna i partiet, vilket i sin tur kan leda till knepiga motsättningar om de drar åt olika håll. De äldre kanske inte är lika hetsiga som när de var yngre, så att säga, medan en del yngre kanske har samma fart och kraft som "errare" av tidig sjuttiotalsmodell.

Jag fick händelsevis veta att ett antal yngre medlemmar i Uppsala uteslutits och bildat något som heter Kommunistiska Studiegruppen (KSG). Detta gjorde mig nyfiken och jag snokade raskt upp deras hemsida. Ett framtidsinriktat parti bör ju helst inte kicka ut alltför många framtidskrafter, så det här kunde vara allvarligt.

Det här är huvudet på hemsidan - rent sjuttiotals-stuk skulle jag säga!
KSG visade sig vara en större historia än vad jag först trodde, med avläggare i Umeå och Örebro, samt i Stockholm. Jag blev inte klar över om aktiviteterna i Stockholm också kallas KSG, eller om det rör sig om en ny annan bekantskap för mig, nämligen Arbetarbildning som skall syssla med marxistiska studier här. Dessutom nämns Göteborg, och det är ju intressant eftersom KP:s centrala styre ligger där. KSG har ambitionen att finnas över hela Sverige, står det på bloggen, och det antyder att man har partibygge i tankarna.

Ibland är det svårt att förstå grunderna till sådana här splittringar och motsättningar. På hemsidan finns en halv förklaring varifrån medlemmarna kommer och vad man är missnöjda med:

KSG är inte och har inte varit en del av Kommunistiska partiet, men en del medlemmar kommer därifrån. Det är sant att KP under senare tid har uteslutit medlemmar som varit kritiska till partiets bristande demokratiska strukturer, föråldrade arbetsmetoder samt dess ideologiska förflackning. Det är också sant att andra har lämnat partiet av samma orsak. 
Vår verksamhet, som är i begynnelsestadiet, är framåtriktad. Vi vill studera såväl marxismens teori som arbetarrörelsens- och den antiimperialistiska kampens historia. Alla som är intresserade är välkomna att delta. Alla krafter behövs.
Det här låter inte som kamp innanför fabriksgrindarna direkt. Däremot påminner andra stycket om den "trestadie-teori" som var aktuell bland marxist-leninisterna i Sverige omkring 1970. Det betydde först studier internt i gruppen, sedan gå ut och propagera för vad man lärt sig, och till slut borde man ha så många med sig att det var läge för agitation för praktiska aktioner mot fienden. Jag vet inte om den teorin fungerade riktigt bra. Gruppen kunde ju inte bara sitta med näsorna i böckerna medan klasskamen rasade på gatorna, exempelvis.

1970 meddelade "errarna" att de bildade sin egen organisation som protest mot "akademikerklicken i Stockholm". Kan vi tänka oss ett nytt uppror, men nu mot "arbetarklicken i Göteborg"? - Ärligt talat, det är tjatigt med alla splittringar och grupper till höger och vänster. Kan man se något positivt med det här? - Jag vet inte, eftersom själva politiken hos KSG är svår att urskilja ur det lilla man ser på hemsidan, och samma gäller för Arbetarbildning. Möjligen kan de ingå i den vitaliserade vänster som på senare år bland annat inspirerats av maoisternas väpnade uppror i Indien. Om KSG kan bidra till modernare arbetsmetoder och mindre ideologisk förflackning är det givetvis bra.

SD - mittenparti?

Ett nytt nummer (9/2012) av Forskning & Framsteg ramlade in genom brevlådan idag. Som alltid en hel del intressant att läsa. En liten notis fångade mitt intresse. Den är inte längre än så här:

Svenska folket uppfattar Sverigedemokraterna som ett mittenparti, enligt en ny opinionsundersökning. Över 70 procent av de tillfrågade placerar partiet i mitten eller strax intill, antingen till höger eller vänster.

Är det majoriteten av de tillfrågade som har fel, eller de som försökt sätta nasse-stämpel på SD-arna? Den senare taktiken har jag varit tveksam till länge eftersom den förefaller stämma rätt illa med hur partiet verkligen är. Att enskilda medlemmar pratar upprörande smörja ibland är en sak, men jag misstänker att folk i gemen inte omedelbart överför det till hela partiet, utan ser det just som enskilda personer med lite kufiska åsikter. Och med hårda nypor kommer partiledningen nog att sätta munkavle på, eller sparka ut, medlemmar som pratar för mycket om fel saker. Vad sedan ledningen själv anser när den är utom hörhåll för besvärliga media, det kan man ju inte veta något om.

Hur som helst, att bekämpa SD genom nasse-stämplar och våldsamma uppträden fungerar inget vidare utan är snarare kontraproduktivt. Risken kan vara att partiet i stället uppfattas som en sorts gamla hederliga socialdemokrater, och att kritikerna betraktas som ohederliga. Och så kan SD sväva vidare i sin egen sfär någonstans i en tänkt "mitt".

Rättelse från Carl Johan

Någon som kommer ihåg när jag lade upp den här saken på bloggen förra gången?:


Jo, den förekom ju i samband med mina skriverier om demonstrationen mot EDL på Norra bantorget tidigare i år. Se här och här. Under demonstrationen visades en uppmaning till att skända den engelska flaggan, och tanken gick ju omedelbart till bilden ovan.


Carl Johan de Geer som stod för den svenska fosterlandsskändningen åtalades. Jag skrev att han frikändes, men här kommer brev från Carl Johan med rättelse:

Hej, detta är De Geer som berättar. Jag blev inte frikänd utan fälld för brotten Skymfande av statssymbol, Skymfande av utländsk statssymbol samt Uppvigling. Fick 75 dagsböter och mina verk beslagtagna och destruerade. 
En nutida parallell är Anna Odell, som fick precis samma straff för brottet Falsklarm.

Tack för rättelsen Carl Johan, det är trevligt när folk hör av sig och hjälper till att hålla bloggen felfri! Och du kan ju, även om det inte gick så bra i domstolen, kanske ändå vara nöjd med att ha skapat ett verk som bestått och som inspirerat andra att gå vidare ... och om man tänker på det där med 'inspiration' så kanske åtalspunkten om uppvigling inte var helt ute i det blå ...

måndag 22 oktober 2012

Praktiska förslag

Det är bra med praktiska exempel när man diskuterar ekonomi. Jag har saxat en 'bör göras-lista' från en blogg som skrivs av Britta i Upplands-Väsby. Den finns i det här inlägget  med synpunkter på kommunens planering. Tack för att jag får använda den. Intressant, läs hela inlägget! Jag vill påpeka att alla andra påfund i bloggposten du läser nu kommer från mig och är inget som Britta skall lastas för!

Här är listan, från enkla manuella jobb till större anläggningsarbeten, tillfälliga och permanenta arbeten, säsongsberoende respektive året-runt. Bra exempel!

  • Tömma de offentliga soptunnorna så att inte kråkorna drar ut innehållet när de blir fulla.
  • Sopa trottoarerna och rensa från fimpar så barn inte kan stoppa i sig och svälja.
  • Klippa ner tistlar och (särskilt) kardborrar från gångvägarna så hundar slipper få dem i pälsen.
  • Förse våra få offentliga konstverk med namnskyltar så att konstnärer inte förblir anonyma.
  • Göra gångbanor utmed alla allmänna vägar.
  • Ordna dörröppningar som inte hindrar rullstolar och rullatorer.
  • Rensa Väsbyån och åkanterna.
  • Bygga ett skal, en tunnel i marknivå kring tågen, när de passerar Väsby.

Låt oss anta att vi har en kommun med knapra finanser i en region med stor arbetslöshet. Hur gör man om man har modet att gå utanför de nutida reglerna för budget och finansiering? Nu tänker jag återknyta till vad jag skrev tidigare som exempel på hur intressanta men ofinansierade saker kan finansieras om vi utnyttjar de möjligheter som finns inom ramen för nuvarande penningsystem. Jag ställde en frågelista där, och den kan med en del modifieringar återanvändas för varje punkt på Brittas lista.

1. Skall detta åtgärdas på något sätt?

2. Om svaret är ja, så är nästa fråga: hur?

3. Nu frångår vi dagens budgetrutiner. I stället för att fråga om det finns pengar så frågar vi vilka resurser som behövs, och om de finns tillgängliga. Arbetskraft och expertis av olika typer, material, maskiner.

4. Finns inte resurser måste projektet avbrytas tills de eventuellt blir tillgängliga, eller man får tänka sig andra lösningar, eller ge sig på saker som går att utföra.

5. Finns arbetslösa människor som kan jobba med det här, och erforderlig material, är pengar inget problem. Det skapas ett konto elektroniskt (av riksbanken kanske?) som exempelvis kommunen kan debitera för personal- och materialkostnader. Det som naiva människor kallar ”att trycka pengar” handlar i dagens samhälle om att knappa in några siffror på ett konto, inte om att sprida ut sedelbuntar. Eftersom den svenska kronan inte baseras på några materiella värden kan man göra hur mycket som helst av dessa elektroniska pengar, men grundidén är att nyskapade pengar plus befintliga medel läggs ihop för att projekten skall gå ihop. (Det är alltså inte fråga om att urskillningslöst vräka ut pengar, det här är riktade och kontrollerade insatser.)

Offentliga utgifter för a-kassa försvinner och blir lön till de som får arbete. Arbeten som här utförs skall klassas som just vanliga arbeten, med lön och annat som medföljer ett vanligt arbete. Därmed kommer folk som går på a-kassa eller socialhjälp, inklusive det eländiga Fas3, att förvandlas till vanliga anställda lönearbetare. Samtidigt avvecklas en del kostnader för arbetslöshet i de sociala systemen.

***

Den som läst min blogg tidigare känner igen tankegångarna. Det är mitt sätt att försöka anpassa MMT (Modern Monetary Theory) till svenska förhållanden. Den svenska staten kan, om den så bestämmer, producera tillräckligt med pengar för att köpa loss resurser som ligger stilla. Staten fungerar inte som ett hushåll som måste balansera utgifter och inkomster utifrån givna penningsummor utan kan (och bör) tillhandahålla betalningsmedel som krävs för att inte viktiga resurser skall ligga oanvända.

En del tycker att detta inte är särskilt uppjagande, utan mer som vad driftiga socialdemokrater kunde hitta på under den stora depressionen. Själv ser jag det som å ena sidan samhällsnyttigt och hjälp till folk som behöver hjälp, dels som ett sätt att få bort lånehajar och skuldsättning från den offentliga ekonomin. Och det upplevs nog som väldigt uppjagande på sina håll. Om staten gör sig fria från banker och andra långivare får de ju mindre makt.

Det är klart att det finns kritiska frågor. Den om inflation har jag avfärdat tidigare. Finns det en fara idag handlar det förmodligen om deflation.

Däremot finns det andra saker att fundera över, exempelvis detta: kan lågskattekommuner utnyttja det här för att kräva att statliga gratiskonton skall finansiera saker som kommunerna borde klara själva? Rimligen borde det vara viktigare att högskattekommuner får tillgång till en sådan här tjänst, medan de rika knösarnas kommuner inte får någon tilldelning. (De har väl redan förklarat hur duktiga de är, och borde i anständighetens namn inte begära några gratispengar eftersom de klarar sig själva.) Bör det finnas motprestationer? Och vad händer med det berömda kommunala självstyret (som väl är ganska urholkat numera) om en högre instans bestämmer om kommunen X:s gatustädare skall få pengar? Vem är det egentligen som ytterst bestämmer i det här systemet? Den "oberoende" riksbanken kan vi glömma, den gör vad den får order om att göra. Det här måste ältas i någon sorts demokratisk process.

Kan ett sådant här system leda till att skatternas roll minskar vad det gäller finansiering av samhällsnyttiga tjänster, men i stället kommer att användas för att hålla tillbaka eventuella inflationsbrasor som orsakas av att det finns för mycket pengar i rörelse på sina ställen?

Som jag ser det finns det en massa möjligheter, problem och intressanta frågor här. Så då blir egentligen den yttersta frågan: hur långt utanför dagens ramar vågar vi tänka?

"Se upp för de hala löven"

Vid den här tiden på året brukade min salig mor varna: "Se upp för de hala löven!" För som bekant kan ju blöta löv på marken vara såphala och farliga att gå på.



Och jag kan inte låta bli att vara lika omtänksam, och varnar därför alla att vara försiktiga när de går på blöta och hala löv! Man kan ramla och göra sig illa!

Bäst att tänka efter före

Det finns förmodligen en marginaleffekt även vad det gäller bostäder och bostadsrätter: under goda tider går det bra att på ett lönsamt sätt omvandla välskötta hus i attraktiva områden till bostadsrätter. Men så blir tiderna sämre samtidigt som hus med snara reparationsbehov i utkanterna skall utsättas för omvandlingar. Inte för att det är vettigt, utan för att det är politisk ideologi att driva på för omvandlingar långt utöver vad som är rimligt. Och det hela sker på ganska så lösa boliner:

Det finns flera problem vid ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt. Besiktningarna som görs av fastigheterna inför ombildningen är ofta bristfälliga. För att få med sig två tredjedelar av de boende för att få en ombildning godkänd blir låga avgifter ett lockbete ...
Då kan det bli så här:

En som drabbats är Cecilia som bor i en bostadsrätt norr om Stockholm. Hennes månadsavgift kommer att öka med 50 procent på bara några år på grund av att föreningen inte haft kapital att bekosta stambyten i lägenheterna.

En surgubbe kan ju fråga om inte det här var uppe i samband med ombildningsdiskussionerna. Åtminstone äldre medborgare som bott länge i flerfamiljshus vet ju att ungefär femtio år efter husbygget så utbryter det inferno som kallas stambyte! Sedan finns ju annat som kan krångla, som läckande tak eller utrymmen som kanske måste byggas om. Att tak behöver skottas på vintern är en sak som en del föreningar inte tänkt på, och det finns alltid frågetecken om hur bärkraftiga små föreningar är. Det är bättre att tänka efter före, och definitivt inte lita till ombildningskonsulter och entusiastiska förespråkare för ombildning bland grannarna - betrakta dem som skojare, skumraskfigurer, svindlare eller mindre vetande, det är lugnast.

Något lite har jag läst om bostadsrättens historia, med HSB och någon motsvarande organisation i Göteborg som ursprung. Då handlade det om att fixa bostäder till vanliga knegare till ett rimligt pris (som man gjorde med småhus inom Egnahemsrörelsen också, vid ungefär samma tid). Nu har hela hanteringen gått över styr. Nu handlar det om horder av fuskmiljonärer som sitter i sina bostadsrätter och är skiträdda för att det skall hända något som knuffar dem över det ekonomiska stupets kant. Jag pratade med någon som gissade att det här är en tillfällig historia: miljonprogrammets hus blir bostadsrätter, föreningarnas ekonomi krossas av övermäktiga utgifter, och så kan bostadsbolagen köpa upp konkursbona billigt. Vet inte hur hållbart resonemanget är, men något sådant kan faktiskt hända.

För närvarande kan spekulanter, mäklare, banker och politiker snylta på den här absurda situationen. Det är mäktiga intressen. De måste bort för att vi (här tänker jag främst på Stockholm, hur det är på andra håll vet jag inte mycket om) skall få en rimlig försörjning av bostäder. Det är inte några naturlagar vi har att göra med här, allt hänger på politiska beslut som tagits av människor - och därmed kan andra och vettigare människor fatta andra och vettiga beslut. För att bostadsförsörjningen i Stockholm skall fungera är det rimliga att lån avskrivs, bostadsrätter återgår till hyresrätter, hyrorna sänks, samt att ett nytt miljonprogram genomförs.

Men, som det står på den här målningen på Långholmen: "Jag är bara ansvarig för vad jag säger, inte för vad du förstår". Det går säkert att i en krissituation jaga upp desperata konkursmässiga bostadsrättsinnehavare att ställa till rent vansinniga utbrott. Många lär väl tro att de faktiskt är miljonärer och faktiskt äger sin bostad, trots att allt rasar samman omkring dem, och skumma politiker kommer att utnyttja det. 

En liten fråga som PS: Hur mycket kan man dölja av tillståndet i ett hus, i samband med diskussioner om omvandling, innan det i själva verket blir bedrägeri?

lördag 20 oktober 2012

Löner och export

Ett inlägg på RWER-bloggen ger anledning till eftertanke. En del människor tänker sig att länder som är i kris skall exportera sig ur krisen, och detta kan ske genom att lönerna sänks så det blir billigare att exportera. För länder inom ett valutaområde kan lönesänkningar fungera som en sorts devalvering. Nu ser det faktiskt ut som att (fast siffrorna lär ännu vara lite skakiga) Grekland och Irland har ett uppsving i exporten. Skulle det tala för att uträkningen stämmer - lägre löner främjar export?

Nja, det finns en hake. Den stora exportökningen har skett inom sektorer där det är väldigt mycket kapital och lite arbete inblandade. Att producera raffinerade oljeprodukter är exempelvis knappast något som utförs av härskaror av arbetare, här handlar det mest om maskiner och anläggningar. Lönerna kan alltså inte spela så stor roll i varupriserna och deras påverkan på vad utlandet vill köpa från Grekland och Irland. - Eller om man vänder på saken: trots lägre löner har exporten av produkter med stort arbetsinnehåll inte ökat så mycket. Det tycks finnas ett tankefel i den ursprungliga tanken om hur sammanhangen är mellan löner och export.

Däremot får vi räkna med att nedpressningen av löner också blir en nedpressning av efterfrågan på hemmamarknaden och därmed fördjupad kris. Och för Greklands del därmed ytterligare ett gödningsämne för hemma-nazisterna.

fredag 19 oktober 2012

CSTO, ett alternativ för fred i Syrien?

CSTO:s symbol ...

... och lilamärkta medlemsländer

Det är möjligt att jag hört om CSTO tidigare, men i så fall glömde jag det fort. Men de senaste dagarna har förkortningen kommit fram på ett uppseendeväckande sätt.

Först vad CSTO betyder: The Collective Security Treaty Organization. Eftersom den viktigaste medlemmen är Ryssland så kan vi ta det ryska namnet också: Организация Договора о Коллективной Безопасности. Medlemmar för närvarande är Ryssland, Vitryssland, Armenien, Kazakstan, Kirgisistan och Tadjikistan. Tre tidigare medlemmar har hoppat av, däribland Georgien. Men när den NATO-inriktade regeringen i Georgien nyligen led en katastrofförlust i valen kanske ett återinträde kommer på tapeten - den nye presidenten uppges vara Moskvas man.

Uppseendeväckande? - Ja, det tycks som om CSTO är beredd att skicka en fredsbevarande styrka på 50.000 man till Syrien. Med tanke på att det redan finns rysk militär närvaro där (en liten flottbas samt förmodligen ett ganska stort antal militära tekniska experter på olika håll i landet) kan man ju säga att det skulle röra sig om en rejäl uppgradering. Nyligen hölls en militärövning inom CSTO som verkar syfta på ett ingripande av den sort som blir aktuell i Syrien. Här är organisationens engelskspråkiga sajt, här är den ryska, och går man vidare till fotogalleriet så finns det ett antal bilder från just den övningen.

Man kan ju tänka sig att ett antal makter inte är intresserade av att få in tiotusental soldater från före detta sovjetstater i Syrien, men man kan också tänka sig motsatsen. På senare tid har funderingarna om vad det är för opposition som agerar i Syrien blivit allt oroligare. Är det ens syrier? Och vad har de för dagordning? Verkar de inte lite väl islamist-entusiastiska? Vad är det för figurer man levererar hjälp till? Är det vettigt att leverera vapen till islamister idag om man befarar att man själv kommer att bli angripen av dem i morgon? Riskerar ett syrisk sammanbrott att leda till ett regionalt kaos som ingen vet var det slutar? - Ur den synvinkeln skulle man kunna gissa att de västmakter som bidragit till att skapa krisen gärna ser till att CSTO går in och tar hand om den oreda de själva delvis skapat. Sedan kan man väl offentligt vrida sina händer och protestera.

När vi talar om militärt samarbete: det finns ju SCO, Shanghai Cooperation Organisation också, som heter så här på förenklad kinesiska: 上海合作组织. På svår, eller om vi säger traditionell kinesiska blir det上海合作組織 . 

SCO är det gröna på kartan nedan. Inga småhandlare direkt, förutom de flesta CSTO-länderna så är Kina med här. Dessutom finns några observatörer (blå), och ett par samtalspartners (lila). En intressant samling. Om man ser till det gröna fältet så påminner det en del om läget under 1950-talet, när Kina och Sovjet samarbetade. Nu är det nya regimer, men man är där igen. Det finns en gemensam fiende.

Indiens närvaro är särskilt intressant. Om nu USA tänker sig en inringning av Kina så kan man knappast göra det utan indisk hjälp. Men om indierna känner att de får göra ett skitjobb åt USA, men förmodligen inte få mycket tack för det, kan de tänkas inte vara intresserade. De gillar ju inte sanktionerna mot Iran som skadar dem själva. Det permanenta krigstillståndet med en annan observatör, Pakistan, kan de väl också leva vidare med. Att Afghanistan är observatör kan ju orsaka lyfta ögonbryn.



Allianser har för- och nackdelar. De kan få bråkiga parter att lugna ner sig. Men det kan också komma situationer, som när Första världskriget började, när ett litet intermezzo någonstans får hela alliansmaskineriet att dra igång, och efter ett tag står två jättegäng och pucklar på varandra så blodet skvätter. Inte roligt alls, och ett skäl för Sverige att undvika sådana sällskap.

torsdag 18 oktober 2012

Afrika är STORT

Den här kartan fiskade jag upp hos Einartysken. Tror jag sett tidigare versioner på annat håll. Hur som helst, lärdomen är tydlig: om man kan pressa in USA, Kina, Indien, Japan och större delen av Europa på en kontinent så är det en STOR kontinent!


onsdag 17 oktober 2012

När det tekniska gapet fylls igen ...

En del extremkristna grupper är nog uppåt humörmässigt nu, i alla fall de som tror att Jordens undergång och himmelrikets ankomst skall ske genom en jättestor sammanstötning mellan de goda och de onda krafterna i vad som nu är norra Israel. I Harmageddon, även känd som Megiddo, förväntar man sig att slutslaget skall stå. Vi övriga tar det lite lugnare: Domedag lär det inte bli, däremot en serie kraftiga och mycket obehagliga sammanstötningar just i den delen av världen.

För några dagar sköt Israel ner en drönare som skickats iväg från Libanon av Hitzbollah. Israelerna försöker verka oberörda, man kan nog misstänka att det är mycket upprört bakom kulisserna. Hur många drönare har Hitzbollah tillgång till egentligen, hur stor räckvidd har maskinerna, vad kan de utrustas med? Är de bara för spaning, eller kan man tänka sig att de kan bära vapen? En enstaka drönare är en varningssignal om något, men vad? Har Hitzbollah tillgång till en hel mängd maskiner som kan bli en för svår match för det israeliska luftförsvaret? (Lästips: intressant inlägg om minor i Hormuz-sundet hos Moon of Alabama, och kommentarer till detta och till drönar-historien.)

Redan i samband med kriget i Libanon 2006 hävdades att Hitzbollah hade tekniskt kunnande nog för att avlyssna trafiken från drönare som Israel skickade in över deras område. Jag vet inte om det har bekräftats, men en sak är tydlig: den överlägsenhet avseende teknisk nivå och förmåga att utnyttja tekniken som israelerna och västmakterna har levt högt på håller på att gå förlorad. Och man kan nog säga att det är Israels och västvärldens politik i Mellersta östern som drivit fram de krafter som nu arbetar sig upp på deras egen nivå. Man kan väl jämföra med arabernas tidiga förvirrade och splittrade försök att möta korsfararna med det senare skedet när de lärt sig hur man segrar - det verkar vara ungefär likadant nu.

Ur anti-imperialistisk synvinkel kan man säga att det är bra. Västmakterna kan inte rumstera om hur som helst längre. Men om man tänker ytterligare några steg framåt då? Var det över huvud taget nödvändigt för "den fria världen" att frammana, göda, de monster som man nu säger sig vara så rädda för? Vad kommer dessa nya krafter att ta sig för framöver? Kommer de att uppträda mer anständigt, kommer de att vara ädla riddersmän av Saladins typ? Eller sjaskiga småhandlare ungefär som sina motståndare? En reaktionär fundamentalist kommer inte nödvändigtvis blir progressiv för att han utrustas med mobiltelefon och automatvapen. Men det är sådana typer som väst gynnat.

Varför inte avslutningsvis citera inledningen till Tegnérs dikt Det eviga och rikta frågan till "den starke" med imperialismens svärd i sin hand: "är du beredd att försvinna, som en storm i de arabiska öknarna, helt enkelt därför att du burit dig dumt och kortsiktigt åt?"


Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarne fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öcknen bort.

"Krisen djupnar för fordonssektorn"


Bilförsäljning fortsätter minska

BILSTATISTIK


Vi har ju den där allmänna förändringen av samhället som sammanhänger med elektronik och datorisering. Då är det bäst att se efter vad Marshall McLuhan skrev - jo, så här:

Det är egendomligt att vi i vår progressiva tid, när förändringen har blivit den enda konstanten i våra liv, aldrig frågar oss: "Är bilen här för att stanna?" Svaret är självfallet nej. I elektricitetsåldern ur själva hjulet urmodigt ... Att hjulet är urmodigt betyder inte att det, liksom förut handskrift och typografi, kommer att få övergå till en anspråkslösare roll inom kulturen.
...
... bilen har totalt modellerat om alla de utrymmen som förenat människorna och som skiljer dem åt. Och den kommer att fortsätta med det i tio år till eller så, men då kommer nog tiden att vara mogen för den elektroniska efterträdaren att göra entré. (Media, Pocky 2001, sid.  252, 258)

Det här skrevs i början av sextiotalet, så vi får lägga till ytterligare några tiotal år  för att det skall gå ihop. Men det händer saker, fast utanför den ordinarie bilindustrin. Redan år 2010 nämnde jag här i bloggen en helt datorstyrd bil, utvecklad av Google. Hur ser framtiden ut? - Datorstyrda förarlösa transportsystem kanske är det som det handlar om. Redan bor mer än hälften av Jordens befolkning i städer, och vad än vissa kineser kanske tror så kan inte vartenda hushåll ha en egen bil. Däremot kommer behovet av andra smarta lösningar att vara enormt om inte jättestäderna skall bryta samman. I Bangkok har det väl redan skett. Bättre offentliga kommunikationer och en moderniserad version av den gamla trampcykeln, det är väl vad som behövs.

tisdag 16 oktober 2012

En diskret signal?

I ett tidigare inlägg var jag stygg mot pristagarna av det falska nobelpriset i ekonomi, och skällde dem bland annat för att vara "modelltomtar". Och det är väl inte så snällt. Nu ser jag att en av bloggarna på Real World Economics Review Blog har en positivare syn på årets pristagare.

One way of understanding this year’s Nobel Prize in Economics, then, is as a signal to mainstream economists that it’s time to give up the idea of “the market” and start thinking about the existence (now and in the past) and the possibility (in the future) of a wide variety of both market and nonmarket mechanisms for exchanging goods and services and coordinating decisionmaking.

En signal? Har priskommittén verkligen hissat en diskret signalflagga om att det finns andra sätt än neoklassiska för att undersöka hur varor och tjänster utbyts? Varför måste signalen vara diskret, varför inte klämma till med en riktig kritisk ekonom på en gång, klart och tydligt, för att tala om var skåpet skall stå? - Det kan ju vara som bloggaren skriver, men jag känner mig lite tveksam.

Den motsträviga belgiska kossan

"Beklagar, jag är ingen mjölkkossa. Vänd er snarare till spekulanter, storbanker och miljonärer"

Det har varit val på kommun- och distriktsnivå i Belgien. Mycket intresse riktas numera på hur det går med alla dessa mer eller mindre högerextrema partier som poppar upp och ibland plockar många röster på olika håll i Europa, även i Belgien. Men i Belgien hände också något annat. Det belgiska arbetarpartiet, PTB, har gjort ett bra val. Delvis kan det bero på den motsträviga kon ovan som i princip säger att "vi har ingen lust att betala er kris".

Detta orsakade en sur uppstötning hos bloggen Kildén och Åsman:

... PTB, belgiska arbetarpartiet. Partiet har sitt ursprung i den maoistiska 70-talsvänstern och ideologiskt står det ännu kvar i den stalinistiskt/maoistiska traditionen, vilket framför allt märks i partiets internationella ställningstagande. Om du vill veta vad PTB tycker om den arabiska revolutionen, Iran, och så vidare räcker det med att läsa den svenska veckotidningen Proletären.
Här har K&Å slarvat med länkar, men på nätet finns Proletären och dess parti här, och är man någorlunda slängd i franska kan man hitta PTB:s förstasida här. Vad 'stalinistisk/maoistisk' betyder har jag fortfarande svårt att förstå. Jag frågade en trotskist en gång vad han menade med 'stalinism' (vilket ju är ett vanligt skällsord om man just är trotskist) och fick ett svar som verkade gå ut på att det som han kallade stalinism var stalinism. Väldigt upplysande. - Vad det gäller PTB:s internationella ställning vet jag inte så mycket, men det verkar som om man kan samarbeta med rätt olika kommunistiska partier från olika håll i världen. Såväl maoister som stalinister!

Nå, något bra måste väl PTB ha gjort i alla fall. (Vi kan ju jämföra med det holländska socialistpartiet som varken gick fram eller bakåt i senaste parlamentsvalet, vilket med tanke på dagens situation måste ses som ett bakslag.)

Men på den belgiska politiska scenen har PTB byggt sig ett allt godare renommé i fackliga kretsar och i fattiga kommuner. Det har de bland annat gjort genom att starta ett stort antal egna ”läkarstationer” där fattiga kan få gratis eller billig vård. Partiets krav på sänkt moms på el och gas från 21 procent till 6 procent vinner också röster bland personer med låga inkomster och höga el- och gasavgifter. Detta tillsammans med en ständig kampanj mot etablissemangets politik för de rika har lagt grunden till vad som måste kallas ett genombrott i veckans kommunalval. Inte mindre än 52 PTB-kandidater tar plats i landets kommunala församlingar, 32 i Flandern och 20 i Vallonien/Bryssel. Omsatt i procent gav det PTB mellan 5 procent upp till 22 procent i ett extremfall. I flera större kommuner i båda regionerna hamnar partiet på 10-12 procent. Det är ett genombrott för PTB i den fransktalande delen av landet från att tidigare varit i det närmaste ett flamländskt parti.

Inte så tokigt med inrikespolitiken alltså. Om man vill kan man kalla även den stalinistisk och maoistisk. Speciellt det senare, med hänvisning till Maos linje om att "tjäna folket".

Hellre motsträviga mjölkkor än belgiska monstertjurar (om nu någon minns dessa arma varelser)!

måndag 15 oktober 2012

Schweiz på väg mot krig?

Jösses liksom: vad skall man tro när man läser den här artikeln i Svenskan? Är det budgetsnack när schweiziska politiker och militärer vill upprusta flygvapen och militära och polisiära landstridskrafter med hänvisning till hotande europeiskt sönderfall och inre oroligheter, eller tror man verkligen på detta? Och man kan väl knappast använda stridsflyg mot flyktingströmmar på väg mot tryggheten i alplandet, eller mot gatudemonstranter i Zürich? (Eller kan man det: jag har i minnet lagrådsrapporter i Sverige i slutet av 1960-talet som verkade vilja förespråka stridsflyg och gas mot demonstranter och hyresstrejkare, så det kanske inte är så absurt som man kan tro - eller minns jag fel?)

Hur som helst, detta är intressant och märkligt. Låt oss minnas hur muren föll och världen verkade gå mot avspänning och fred. Det var inte så länge sedan (tycker i alla fall vi som är lite äldre). Nu plockar europeerna åter fram hagelbössorna, spanar ut mellan fördragna gardiner, och lyssnar om det hörs några misstänkta ljud från grannen... eller kanske nerifrån källaren ...


Om man blåser lite i alphornen håller nog fienden för öronen och springer sin väg!

Fel låt ... förlåt, ekonom ... vann!

Det fejkade nobelpriset i ekonomi har tilldelats ... ja, vad tror man? Man skulle ju kunna tro att med den krasch som den neoliberala nationalekonomin drabbades av 2008 (en krasch som den som ideologi själv var med om att skapa) så skulle ett ekonomipris idag gå till någon eller några personer som analyserat krisen, dess orsaker, verkningar, lösningar, och/eller beskrivit hur den nationalekonomiska teorin och undervisningen kan uppgraderas för att undvika upprepanden. Men icke. Två modelltomtar igen. Från USA dessutom. Och inom grenen 'spelteori', som man förmodligen kan sätta en del frågetecken inför, speciellt om spelande USAmerikanska studenter antas representera resten av mänskligheten. Tror jag har skrivit om det på bloggen tidigare, men hittar inte inlägget just nu.

Hos Kungliga Vetenskapsakademin kallas det "ekonomisk ingenjörskonst", det som de här gubbarna hållit på med. Jag undrar. Och vi kan väl säga så här (vilket ungefär är en upprepning av vad jag skrev i stycket ovan): det finns viktigare saker att pyssla med inom nationalekonomin än diverse 'allokeringar'.

Lars P Syll skåpar ut eländet på SVT debatt.

Årets ekonomipris går återigen till två amerikaner, spelteoretikerna och matematikerna Alvin Roth och Lloyd Shapley. Det belyser synnerligen väl hur ekonomipriset gång på gång premierar den typiske verktygslådeekonomen som låter modell och matematik bli ett substitut för verklighetsförankrat tänkande. Därigenom blir de också – som Henry David Thoreau en gång uttryckte det – i själva verket ”verktygens verktyg”.

Nu finns det ju undantag bland pristagarna, som Amartya Sen, Elinor Ostrom, Paul Krugman och några till, personer som verkar rätt vettiga, men huvudtendensen är rakt ner i dyn. Varför inte gå familjen Nobel till mötes och skrota priset? Man kan ju göra om det till Riksbankens ekonomipris, om det nu över huvud taget skall vara kvar. Då slipper det riktiga nobel-prisandet dras med den där ballasten. Man har väl tillräckligt bekymmer med norrmännens konstiga fredspris.