onsdag 31 oktober 2007

Dags för spända anletsdrag?

Stockholmsbörsen befinner sig på randen till en riktigt prekär situation skriver någon analytikerpajsare i Dagens Industri. Tja, när är situationen inte prekär? Börsen är en spelhåla. Någon vinner, många gör det inte - särskilt inte när förtroendet för systemet som börsen vilar på sviktar, vilket det gör ibland. Som nu exempelvis.

På bilden nedan kan man se en lämplig förebild för spänt anledsdrag att visa upp av en före detta glad spekulant: prislappen på aktieportfölj sjunker samtidigt som dyrare lån och fallande bostadspriser gör att fina bostadsrätten i Stockholms inre innerstad blir svårare att ha kvar och kanske måste avyttras till förlust.

För ögonblicket minns jag inte om det här märket är från Kongo (Brazzaville) eller Kongo (Kinshasa). En ful firre är det i alla fall. Caulolepis longidens är det vetenskapliga namnet. Undrar om inte longidens betyder lång tand? Hur som helst: framtidens politik kan hänga en hel del på hur den här sortens långtandade spekulantliberaler tänker sig att agera. Vilka slutsatser kommer de att dra? - När du ser en gynnare på gatan med den här minen - var observant, man vet inte om han kommer att bli våldsam!

tisdag 30 oktober 2007

Papper, pensel och färg, del 2

Här är några tillägg till de målningar jag publicerade igår. Båda är gouacher och kommer från en vecka i Karlskrona i mitten av 80-talet.



Ovan: Utsikt mot gatan från den lilla kåk jag bodde i. Blekingarna hade en lustig vana att exempelvis måla fönsterkarmar röda. Det ger trevliga färgklickar bland husen.

Nedan: Ett av de gamla kruthusen i hamnen. Taket ligger (eller låg åtminstone när man hade krut där) löst ovanpå tornet. Tanken var, att om olyckan var framme och krutet exploderade skulle taket lätt flyga av och sprängkraften åka rätt upp i luften. Det skulle orsaka mindre skada än om förrådets stenväggar hade sprängts iväg och åkt iväg som ett regn av projektiler över staden.


Vilka ”monster” tror du finns på riktigt?

Aftonbladdrets insatser för sans och förnuft är som alltid intressanta. Här är ställningen i en omröstning som jag nyss klippte ut. Frågan man ställer är:

Vilka ”monster” tror du finns på riktigt? (Obs, du kan välja flera)

Obs citationstecknen omkring monster. Monster är hemska varelser som jagar oss människor. Men frånsett Djävulen är det få på den här listan som konsekvent stör oss. Ibland är det tyvärr tvärtom. Våra vänner i Loch Ness och Storsjön sticker sällan nosarna över vattenytan men jagas av sensationshungriga människor. Snömannen (yeti, som vi kännare säger) i Himalaya och Pamir lever i en miljö som hotas av uppvärmningen. Storfot sticker så fort en människa kommer i närheten. Tomten sköter sitt och håller klaffen om han får sitt fat gröt vid lämplig tid. Trollen får ont i öronen av våra hemska kyrkklockor och måste fly långt bort i skogen - som nu kalhuggs av profitintressena. Näckens livsmiljö inskränks av torrläggningar och kraftanläggningar i vattendragen. Sjöjungfrurna förolämpas ständigt av folk som hävdar "det finns inga sjöjungfrur, man har sett sjökor, sälar eller valrossar" - fnys! Djävulen har skumma relationer till Gud - den gynnaren bör man däremot se upp med! De drygt 41% som förnekar förekomsten av monster har nog aldrig hört talas om George W Bush.

Ställningen just nu:
Odjuret i Loch Ness (32.8 %)
Storsjöodjuret (15.6 %)
Snömannen (17.5 %)
Storfot (22.5 %)
Tomtar (19.3 %)
Troll (14.2 %)
Näcken (8.7 %)
Sjöjungfru (9.6 %)
Djävulen (18.0 %)
Det finns inga monster (41.2 %)



Totalt har 34281 personer röstat.
Omröstningen startade 2007-10-30 07:01

måndag 29 oktober 2007

Är det något skumt med Putin?

I kväll sände SVT1 andra delen i en internationellt hopkokad miniserie om Vladimir Putins person och väg till högsta makten i Ryssland. Det var ödesmättad bakgrundsmusik, kanske i stil med skräckfilmens bakgrundsplinkande innan helvetet bryter loss, samt intervjuer med folk som i stort sett allihop var emot Putin, samt diverse bildvinklar som skulle ge dramatiska eller skumma associationer. Jag tror att en källkritisk historiker skulle anmärka på bland annat att vad dessa kritikerna sades togs emot utan några invändingar eller kritiska motfrågor. Man kan också anmärka på frågor och aspekter som över huvud taget inte var med i programmen, eller berördes så ytligt att det var svårt att uppfatta någon ståndpunkt hos programmakarna.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Putin har skumma lik i sin garderob, förmodligen dock färre än exempelvis George W Bush, och att korruption och elände råder i Ryssland. Att man gör en resa tillbaka i tiden genom att åka bara några mil från Moskva, som någon av kritikerna sade, är säkert också riktigt. Den stagnation i utvecklingen som började under senare delen av Sovjettiden blev till ett häftigt fall bakåt när Sovjet bröt samman, men det var ett sammanbrott som många i väst tyckte var önskvärt och bra. Att fattigdomen bredde ut sig och medellivslängden för män blev kortare än i Indien var inget att bekymra sig om. Många miljoner ryssar lever under fattigdomsstrecket ute i förfallna byar på den lerigare delen av vischan.

Men trots efterblivenhet och fattigdom på många håll reser sig Ryssland igen. Landet är för stort för att styckas upp som skedde med Jugoslavien och för starkt för att väst skall kunna gå in och stödja en "regimförändring". Ryssland är faktiskt starkt nog för att kunna slå tillbaka om utlandet bråkar, eller starta ett bråk själv åtminstone i mindre skala om man känner för det. Det känns inte helt behagligt, men den ryska ledningen känns ändå mindre vansinnig än motparten i Washington. Ingen av dem är några lysande demokratiska förebilder. Oppositionen är trängd och stora delar av media är megafoner för de makthavande.

Att Putin är underrättelseagent kan vara en fördel, en sådan figur bör vara bra på att ta in och analysera data. Exempelvis om landets ekonomiska ställning. Men det sades någonstans i programmet att han styr landet som ett bolag, och då bör en varningsklocka pingla till: ett bolag av kapitalistisk typ är inte en demokratisk organisation. Det är inte "folkets röst" som styr, det är vem som äger största mängden aktier i bolaget. Är Putin VD för AB Ryssland är han en superkollosal bolagschef helt enkelt. Putins insats kan väl vara att han slår ner de figurer som under Jeltsins tid stal stora delar av Rysslands näringsliv och åtminstone får lite hyfsning och reson vad det gäller tjuverier av offentlig egendom. Kanske just ingripandena mot oligarkerna gör att flertalet ryssar tycker att han gör ett bra jobb.

För kapitalet i väst är det ett dåligt jobb däremot om Putin ser till att de inte kan operera fritt därborta, ta över oljefält etc. Programmet handlade en del om "oljan som vapen". Och Ryssland har använt olja och gas som vapen i ekonomiska påtryckningar mot motsträviga grannar.

Jag kanske är överdrivet misstänksam, men kan inte ett program av den här typen vara ett varningstecken att vi är på väg in i nästa kalla krig? USA har tryckt fram NATO:s gräns farligt nära Rysslands hjärta, man vill sätta upp nya missilbaser i Europa (formellt riktade mot Asien mot i verkligheten nog mot Ryssland), försöker ta över i Kaukasus etc. Vore det konstigt om Ryssland inte reagerade och kände sig hotat? Det verkar som programmakarna tycker att vi skall tycka att det verkligen är konstigt. Och det gör mig fundersam. Vilka intressen, vilka tankar står bakom det här programmet egentligen? Kanske är det dags att titta närmare på de historiska erfarenheterna från det kalla kriget igen, och se hur den politiska propagandan fungerade, för att se om det finns några mönster som uppenbarar sig.

Papper, pensel och färg


Den konstnärliga nivån på den här bloggen borde justeras några millimeter, förhoppningsvis uppåt. Här är några verk som inte är helt färska men som jag tror inte blivit sämre med åren. Ovan är någon slags tidig höst-vision, efter en vandring på Järvafältet nära Säbysjön - men jag minns inte om jag gjorde den på plats eller när jag kommit hem. Det är en akvarell.

Klicka på bilderna så kommer de upp i ett häftigare format!



Det här är också en akvarell, gjord på innergården till ett hus i Karlskrona som jag hyrde en semestervecka omkring midsommar, -86 tror jag det var. Det kallades väl båtsmanshus men jag tror det varit bostad för varvsarbetare tidigare. Numera är nog den sortens "pittoreska" hus nästan mitt inne i staden eftertraktade och dyra. Men det vete fasen om jag skulle vilja bo där på vintern när det stormar in från Östersjön!


Här är från ett annat hus på samma gata, där jag hyrde in mig året därpå - var det 87? Husen stod tätt, man gillade att måla med rätt starka färger och det fick jag med rätt bra här. Den här målningen är en gouache. Skillnaden mellan gouache och akvarell är att den förra är tjockare och täcker bättre (gouachefärger tar man ur tub alldeles som oljefärg) medan akvarell är tunn så att papperet oftast lyser igenom. Man hade lagt cement på taknockarna för att pannorna inte skulle blåsa bort, vilket syns litegrann här.

Baksmälla i politiska bloggosfären?

Dagens Nyheter fläskar till med 1½ sida om de politiska bloggarna. Det råder baksmälla i bloggosfärens politiska sektion, man påverkar inte så mycket som det tidigare har antagits. Det är uppenbart att alla bloggare inte presterar helgjutna analyser varenda dag, (= ett snällare sätt att säga "mycket skräp") och en del lyckas nästan aldrig i gjuteriet.

Några punkter att fundera på:

  • Mängden bloggare även inom rätt snäva områden gör att överblicken försvinner och man får inrikta sig på att hålla koll på dem man redan känner till och som man tror skriver vettiga saker. Beroende av ens egna preferenser blir då tendensen att man ofta läser sådana som man betraktar som meningsfränder.
  • Det är inte säkert att evighetsproducerande åsiktsmaskiner är de som har det intressanta att säga. Men genom ett evigt malande försöker de hålla sig kvar i rampljuset. Det skadar kvalitet och tilltro till bloggmediet.
  • Inte bara bloggarens egna synpunkter utan även kommentare från läsarna kan vara värdefulla. Det verkar finnas en del individer som parasiterar på andras bloggar i stället för att själv blogga och de bör tryckas undan. Då gäller det att hålla kommentarsfälten rena så att inte en massa skit kommer in. En seriös bloggare tillåter inga anonyma kommentarer och raderar trams. - Det finns en demokratisk aspekt här: den demokratiska debatten förutsätter att folk har ett anständigt tonläge och håller sig till sakfrågan, inte bladdrar ut i allmänt svammel. Om någon försöker tvinga sig in på en blogg genom att gnälla om censur eller skriva att "det här vågar du inte släppa igenom" - då är det bara att radera!
  • Bloggmediet är under utveckling. Även om det inte spelade så stor roll 2002 och 2006 har vi inga garantier för att det inte kan få en annan betydelse till valet 2010. Jag är inte särskit datakunnig men vågar ändå förutspå att mediet har en mycket högre tekniknivå om några år. Då kanske det inte ens kallas blogg längre.
  • Höjd tekniknivå betyder inte att god skrivförmåga och kunskaper hur man gör grafiskt och användarmässigt bra bloggar minskar. Möjligen kan det vara tvärtom. Det krävs artisteri och pedagogik i kombination med teknik för att lyckas. Kan bra teknik dölja att det finns bloggnissar som knappt kan stava? - Ja, om de bara publicerar bilder.
  • Dessutom spelar personligheten roll - en tråkmåns utan temperament åt något håll lär tillverka texter som är slätstrukna. Ali Esbati eller Jinge slår mer gnistor än den trötte Carl Bildt, exempelvis, men de flammar inte hur som helst. Det gäller att hitta balansen mellan glöd och kyla, mellan fakta och fantasi, för att rycka med sig läsarna och behålla dem.
  • Sedan kan man ju fråga sig om nyttan - varför driva en politisk blogg? För att göra reklam för ett parti, en ideologi, för sakupplysningar, för desinformation, för sig själv i nästa val, för en kompis i nästa val, eller vad? Mediet i sig kan aldrig vara budskapet, men i praktiken kan det bli till detta: titta nu har XX en egen blogg - men vad vill XX med den egentligen? (Vad vill jag med den här bloggen och det här inlägget?)
  • Och till sist: har inte DN själv motiv för att förringa den politiska bloggosfären som ju är en potentiellt farlig konkurrent?

söndag 28 oktober 2007

Elbilen - en gammal idé - håller än?


Hittade detta frimärke från USA. 17 cent för en elbil av 1917 års modell. Vad jag läste någonstans så var de tidiga elbilarna rätt bra. Om alla resurser hade satts in tidigt för att skapa bra eldrivna fordon och sedan se till att de kom ut i storskalig produktion hade världen nog sett lite annorlunda ut idag. Visserligen hade mängder av miljöproblem funnits kvar vid biltillverkningen, men just detta tilltag att elda bensin för att driva små vagnar för person- och varutransporter hade vi sluppit. Och med mindre oljekonsumtion hade det varit av mindre intresse för industriländerna att kriga, kuppa, plundra och bära sig illa åt i Tredje världen.

Skulle det inte vara mysigt att komma susande i en kärra à la den där på frimärket - eller kanske någon modernare kreation med bättre ventilation, isolation, fjädring etc.?

Der schöne Adolf och den stora tvärsäkerheten


Två diktatorer för priset av 1,25 lire. Hitler och Mussolini på ett frimärke från Italienska Östafrika (Etiopien, Eritrea, Somaliland). "Två folk, ett krig" är slagordet - "due popoli, una guerra". Fast italienarna var aldrig särskilt lyckosamma på slagfältet. Illa utrustade afrikaner kunde de slå med hjälp av giftgas, annars blev det mest stryk för dem själva. Det var mer bett i den tyska krigsmaskinen.

***

På lördagskvällen körde SVT filmen om Hitlers sista tid i Berlin. Satt skinnskallarna och siegheilade framför TV:n, månne? Pratet i förväg om att Hitler skulle verka särskilt mänsklig i den här filmen tycker jag bara är trams. Vad vill man ha? Något engelskt-amerikanskt propagandablaj som gör historien i stort sett obegriplig? En genuint otrevlig och talanglös gallskrikande galning hade aldrig kommit så långt som Hitler gjorde. Dessvärre hade herr Hitler mycket talang, i vissa avseenden alltför mycket talang. Och hade han varit genuint otrevlig hade han inte kunnat påverka och dra in normalt tänkande människor i sin krets.

Der schöne Adolf verkade dock ha tappat formen våren 1945. Fantiserade fram obefintliga arméer som skulle rädda Tyskland och hans (och Albert Speers) drömmar om Germania, den arkitektoniska smaklöshetens och diktatoriska storhetsvansinnets höjdpunkt. Skällde om dumma generaler och hela folket i allmänhet som ansvariga för att projektet gick åt h-e. Han själv var det inget fel på, och Goebbels flinade att folket hade sig själv att skylla. Eva Braun framstod som närmast hjärndöd och kaoset i Berlin appellerade säkert till skinnskallar idag som ändå tycker att livet är meningslöst och slut och kan avslutas med ett riktigt Ragnarök.

Att systematiskt skylla ifrån sig, som Hitler gjorde, är en sak att ta fasta på. Han var och är inte ensam om detta. I min recensionsblogg finns noteringar om Erik L Karlssons Mitt möte med nazismenl. Bland annat skrev jag det här:

När ELK vill förmedla sina erfarenheter till nutiden är det en som jag fastnar för, den som kanske är bokens värdefullaste: föraktet i vissa kretsar för den demokratiska eftertänksamheten, den uppblåsta tvärsäkerheten om vad som är rätt och fel. ELK skriver att “idag låter frågor [av typen “Var inte den starka viljan, fastheten och beslutsamheten bättre än analysen, alternativen och diskussionen?] helt malplacerade.” Tyvärr är frågan inte malplacerad. Jag tänker direkt på vissa politiska riktningar idag när jag läser detta. Den politiska etiketten är inte det viktiga, det är attityden det gäller: “Vi har rätt, och det är ingenting att diskutera.”

Här tror jag faktiskt jag har lärt mig mycket mer än ett dussin byråkrater från Forum för levande historia. För här har vi exempelvis neokonservativas och neoliberalers metod, och de är sannerligen inte historia - möjligen samtidshistoria.

Det finns två sidor hos den här typen av människor: dels tvärsäkerheten och oförmågan att lyssna på argument, dels påhittet att alltid skylla på andra när det går fel. Med denna inställning om egen ofelbarhet måste skyllandet på andra automatiskt komma - för om jag själv inte har fel så måste det ju vara fel på andra! Republikanerna i USA är ett lysande exempel. Eftersom de alltid har rätt kan det ju inte gå fel om man angriper Afghanistan eller Irak, naturligtvis. Samma sak om man bestämmer sig för att anfalla Iran. - Och i miniformat finns det många av den här sorten i vanliga företag och organisationer. De tränger sig fram och bullrar, men vad får de egentligen gjort?

Den liberala idén om hur "människan" eller ekonomin "verkligen" är, är ett elände av samma sort. Eftersom den sanna verkligheten finns bakom det existerande samhällets tråkiga yta är det bara att sparka undan ytan, och det ju snabbare desto bättre. In med chockterapi bara! Låt folk skrika, det kommer att gå över när folk ser hur fint det blir snart. Av någon anledning har inte några nya paradis sprungit upp ur ruinerna av de stater i Tredje världen eller gamla östblocket där de neoliberala ideologerna från Världsbanken och Interationella Valutafonden fått genomföra sina projekt. Men var hörs någon större självkritik för detta?

Vad vill jag komma med detta? Jo, för den som inte uppfattat budskapet: det är de farliga mekanismerna och människotyperna som måste undersökas, avslöjas och oskadliggöras. Etiketterna säger mindre än innehållet när det gäller att värdera en tankeriktning. Nazismen dog med Hitler. Den var personberoende i hög grad. Att småsekter fortsätter att hylla Hitler ändrar inget. När tvärsäkerhetens och intoleransens (de hänger ihop) evangelium predikas idag är det av andra, och de får ibland masstöd och kan förefalla vara demokratiskt anständiga.

Det gäller att se till att den människotyp som utmärks av tvärsäkerhet och intolerans inte tillåts att tränga sig fram och dominera. Det bästa sättet att göra det är genom fri och öppen demokratisk debatt (se Arne Naess' Sex normer för saklighet för hur det skall skötas - en debatt enligt de normerna blir rena giftet för många neo-typer) och hoppas på att trollen spricker när de dras ut i dagsljuset. För när det gäller fakta kommer alltid den narcissistiska människotypen att få svårigheter. Han/hon är självupptagen, och är man det kommer man så småningom få svårt att värdera och förstå det som är utanför jaget - och då är man såld.

lördag 27 oktober 2007

Vilken jäkla "integritet"?

Tänk dig att en rökare fullt medvetet blåser rök i ansiktet på en astmatiker och meddelar att det är hans rätt att göra det. Han har nämligen köpt cigaretterna, och det strider mot hans integritet att säga att han inte får blåsa rök på någon som inte tål röken utan kan bli sjuk. Det är nämligen hans pengar och hans fria val! Här skall ingen komma och tala om för honom ... .

De flesta förstår att det inte rör sig om integritet här, i alla fall inte för rökaren. Däremot i högsta grad om hälsa för astmatikern.

Jag hörde för ett par veckor sedan att det var känsligt det där med flyget och dess utsläpp av gaser som bidrar till att sabba Jordens klimat. Om man säger åt folk, eller rent handgripligt stoppar dem från att flyga, skulle det inkräkta på deras integritet. - Knappast. Jorden är som astmatikern, dock med problemet att den inte kan flytta på sig när det börjar kännas obehagligt. Den måste ta emot all smörja, exempelvis i form av koldioxid, som människor släpper ut. Men Jorden är inte en soptunna med obegränsat utrymme, och inte kommer det några sopåkare och tömmer den vid behov heller. Det där är saker vi måste bevaka själva.

Att dra ner på flygandet är inte integritetskvävande, det är sunt förnuft.

Utan is är isbjörnar ställda


Här är en kraftfull gammal sovjetisk isbjörn, valör 15 kopek. Möjligen går den på is också. Men igår hörde jag på radion om krisläge i en liten by längst bort i Ryssland i trakterna av Berings sund. Där bor det 140 människor. Samtidigt har man en invasion på 200 isbjörnar som dessutom är hungriga eftersom de inte ätit på länge.

Problemet för björnarna är att de skall ut på isarna för att börja jaga vid den här tiden på året, men tiden för isläggningen har blivit senare och senare på grund av uppvärmningen. De följer sin gamla vandringsled där de gått vartenda år men plötsligt är det bara vatten där det borde vara is. De får helt enkelt vänta tills det fryser på, och det gör de i den där stackars lilla byn. En flicka har redan blivit dödad av en isbjörn. De är inte ute efter människor, de är ute efter mat. Utan is är det jobbigt att vara isbjörn.


Här är en annan isbjörn, en vilsen stackare kanske från det danska Grönland. Den grönländska isen smälter, och den smälter alltför snabbt för att det skall vara hälsosamt för omvärlden.

Jag har bara sett riktiga polartrakter en gång, när jag flög över Grönland på tjänsteresa. I den rosafärgade kvällssolen fick jag några bilder av landskapet därnere genom flygplansfönstret: bergstoppar som stack upp ur isen, en isfylld fjord mellan höga vita berg. Ett märkligt land som kanske hinner ändra utseende rätt mycket till och med under min livstid.




fredag 26 oktober 2007

"Flygning leder till en långsam och smärtsam uppvärmning"

En liten affisch med varnande budskap, fotograferad uppe vid Katarinahissen i tisdags. Och nedan en bild av vad den varnar för: flyget och dess utsläpp. Kondens efter ett flygplan ovanför Hornstull.

Jag var på ett miljömöte igår kväll och där visades hur några familjer i Stockholm släppte ut mer eller mindre växthusgaser. Och även en fin statistik med låga utsläpp hos en person eller familj demolerades omedelbart genom en flygresa, för det är inga små mängder av skit som släpps ut av flygplanen.

Nu kanske det här delvis löser sig själv om några år genom att priserna på drivmedel rasar i höjden och politikernas vilja att låta flygbensin vara obeskattad tar slut. Just nu finns det ett "fönster" för långdistansflygande, men det är inte omöjligt att det stängs till bara en liten springa om några år. Flyget prisas helt enkelt bort. Litegrann på långa distanser, eliminerat för kortare distanser.


Den fege mobbaren i Danmark

Partiet ska vara provocerande men samtidigt så rumsrent att det kan förhandla med statsministern. Med denna annons klara det båda delar.
Men det är inte rumsrent, det är ... mobbning. Feg och ynklig mobbning. Det handlar om Dansk Folkeparti och deras senaste affisch om "karikatyrer" och censur och yttrandefrihet. Det handlar om att krypa så långt fram i angreppen mot muslimer som möjligt, men inte så långt att det går att nita dem för rasism rätt av. Folk vet ju vad de handlar om ändå. Och om danska värden. Som är ... tja, blåsa rök i ansiktet på astmatiker kanske, det är ju fritt att röka och astmatikern får väl flytta på sig! Om nu Dansk Folkparti är så jävla modigt, varför ger man inte judarna en omgång med några judekarikatyrer som måste tålas i yttrandefrihetens namn? Det finns säkert goda förlagor att klippa från der Stürmer.

Mobbning? Ja, det här handlar om den sortens typer man inte ville råka ut för i skolan. Inte den sortens dumskallar som mobbar öppet (ungefär som ligisterna i Rödeby som fick några hagelskott för besväret) utan den fega, smygande, tisslande typen. Ös på med elakheter och förolämpningar bara, och backa sedan raskt om det kommer kritik: "jamen sååå menade jag inte, oooooom du känner dig förolämpad så är det inte så jag menar det förståååår du väl ...." . Fast alla förstår ju hur falskt och hycklande det är. Och nästa gång blir det värre, för då har gränsen flyttats en bit.



torsdag 25 oktober 2007

Skämtan om den smältande grönlandsisen

När du står där mitt i livet och krisar:
ägna en tanke åt arktiska isar
som glider ned ifrån Grönlands kullar
och smälta i havets vågor rullar
bort till andra och lägre stränder
som England, Danmark och Nederländer -

kanske även i Göteborg
blir det badbart på stadens torg
för vädermakten är knappast blid
mot den som slösat med koldioxid

(Nja, så jäkla roligt är det ju inte, men å andra sidan har man inte mycket roligare än vad man gör sig.)

Dö skall vi ju göra ...

... men kanske inte just nu. Ett gott omen hjälper dock till på traven, och därför är det trevligt att en komet med det torra namnet 17P/Holmes flammat upp på himlen på ett sätt som förbryllar astronomerna.'' Ja, astronomerna skall väl ha något att grunna över de också. På den gamla goda tiden hade man väl döpt kometen till Nr 1 Killer och bestämt att den är ett förebud om hemska straff för alla synder som mänskligheten begått och begår.

Men syndarna kanske är medvetna, fast med en märklig fördelning av insikterna. DN refererar en undersökning i flera länder med ett resultat som inte stämmer med normala fördomar: folk Jorden över tror att klimathotet är på allvar och kommer att påverka deras liv. Det märkliga är att folk i Indien, Kina och Brasilien är mest oroade. Annars säger ju fördomarna att därborta är man bara intresserad av tillväxt och ger blanka fasen i miljön. Undrar vad det är för människor som tillfrågats? Knappast fattigbönder i utkanterna eller folk som letar nyttigheter på soptipparna antar jag. Men det kanske är ett gott tecken i alla fall.

Mindre gott är att medvetenheten är lägre i industriländer i västra och norra Europa. Det kan möjligen - min gissning - bero av att man tror att man lever i samhällen som kan ta hand om rätt svåra problem, och att de verkligt svåra katastroferna kommer att inträffa längre söderut. Ett antagande till är att undersökningen gjordes i juli och augusti i år. Nu är det oktober och nya larm har kommit den senaste veckan om vad som händer med polarisen. Och då inte bara den lilla mängd som flyter ute på havet, utan det verkligt stora klumpen som hittills varit fastfrusen på Grönland. Åker den ut i havet får allt holländare och andra som bor vid låglänta kuster anledning att oroa sig mycket mer än vad de gör nu.

Till gruppen "utrotningshotade minoriteter" får man kanske snart räkna de s.k. klimatförnekarna. Det borde de ha varit för länge sedan. Det som händer nu ändrar en del tidsperspektiv. Förut kunde många "förnekare" lugnt utgå från en "dead line" omkring år 2050. Bokstavligen "dead" - är man död 2050 och inte bryr sig om eventuella efterkommande kan man lugnt strunta i om man hjälper till att skapa en katastrof vid den tiden eftersom inget ansvar kan utkrävas. Någon kan väl pinka på ens grav, men det är inget att bry sig om. Men när mänskliga aktiviteter bidrar till klimatkatastrofer som kan förväntas inom 10-20 år är saken annorlunda. Även "förnekare" kan drabbas, och någon kanske minns vad de hållit på med tidigare. Är dagens uppblåsta "förnekare" redo att bli dömda i denna värld? Det kan ju bli pinsamt, obehagligt, kanske till och med bokstavligen plågsamt om folk är på riktigt dåligt humör när ansvar utkräves.

onsdag 24 oktober 2007

Nya tag i rymdkapplöpningen - Chang'e åker till månen


Jag ser i al-Jazeera att Kina skjutit upp en rymdfarkost med destination Månen. I november förväntas den vara där och ta bilder och förbereda för en bemannad kinesisk expedition omkring 2020. Asien siktar in sig på vår gamle måne: Japan sköt upp en liknande sond i september och Indien tänker sig en uppskjutning nästa år. Det blir fullt däruppe om det här fortsätter. Fast jag undrar om det kommer att göra det ... problemen på Jorden kan bli för svåra för att medge prestigeprojekt bortom atmosfären.



Månfarkosten gick upp från Sichuanprovinsen i sydvästra Kina i morse. Den kallas Chang'e 1 vilket låter som äkta kinesisk romantik: Chang'e är mångudinnan. Mao nämnde henne i en dikt:

Månens ensamma gudinna bredde ut sina vida ärmar ...

I den svenska översättningen finns inte namnet med, men broschyren jag citerar ifrån har kinesisk parallelltext transkriberad till latinska bokstäver... och där ser man att det gäller Chang'e och ingen annan.


Bilderna här har jag knyckt från Folkets Dagblads, Beijing, hemsida. Det har de nog inget emot. Det här måste vara en stolt stund, fast kanske inte lika stolt som när Kina sände upp sin första satellit under Kulturrevolutionen. De har skickat upp en man i rymden, de har skjutit ner en satellit, de är med i loppet och tänker sig nog att på sikt utmanövrera långnäsorna i Washington och annorstädes.

***

Så här låter hela dikten, dess titel är Svar till Li Shu-yi (De odödliga). Den handlar om att Mao sörjer sin hustru Yang och maken till Li, båda dödades under striderna på 1930-talet. Wu Kang var en sorts kinesisk Sisyfos som får utföra evighetsarbete för att ha gjort något sattyg, och Tigern är Chang Kai-shek

Jag förlorade min stolta poppel, du ditt pilträd -
Liu och Yang har svävat till himlarnas himmel

När de frågar Wu Kang vad han hade
bjöd han dem på kanelblommevin

Månens ensamma gudinna bredde ut sina vida ärmar
och dansade i ändlös rymd för dessa trogna själar

Plötsligt - från människornas värld - kom budet att Tigern var besegrad
och deras tårar föll som störtregn

Kan vi tänka oss någon samtida svensk partiledare eller regeringsledamot som är kapabel att skriva poesi i denna klass? - Fan tro't.

LBNP

Jag har vid några tillfällen skrivit om hur olämpligt det är för samhällsekonomin med stora inkomst- och förmögenhetsskillnader. Det är jag inte ensam om.

Ekonomen Roland Spånt citeras i Dagens Nyheter idag: "Facket bör kräva högre löner". Han föreslår ett nytt BNP, nämligen LBNP - löntagarnas BNP. Detta i samband med en ny bok som nog kan vara intressant att läsa (Kapitalets revansch). Tillväxten i BNP måste jämföras med löneandelen i ekonomin enligt Spånt. Det behövs en facklig strategi för att tränga tillbaka kapitalägarna.

Detta kan jämföras med den radikale USA-ekonom som jag citerar här, vilket är en variation på ett tema jag spunnit på tidigare: även om en procentuellt ganska liten omfördelning av BNP sker från sämre till bättre bemedlade människor kan den få väldiga återverkningar. De rika är ganska få och kan inte på egen hand underhålla några högkonjunkturer, de mindre rika är många och de behöver inte inskränka sin konsumtion så mycket innan hela näringslivet får frossa. I USA parerade många fattiga detta genom att inteckna sina hus. Och nu kommer baksmällan. Hade man haft en jämnare inkomstfördelningen hade risken för den här sortens kris varit mindre,

En ytterligare fråga man kan ställa är givetvis om ökad konsumtion är det vi vill ha i första rummet. För folk som har det fattigt ställt är det inga problem, mer åt dem! Men de som redan har det ganska bra - "medelinkomstgrupper"?

tisdag 23 oktober 2007

En konstnär mindre - Gun Kessle har gått bort


Gun Kessle


Foto från indiskt tempel
- Vi har alltid diskuterat. Hon har läst allt jag skrivit och haft synpunkter och korrigerat. Hon hade det där naivistiska draget som gjorde att hon såg saker.


Säger Jan Myrdal idag efter att Gun Kessle har gått bort. Kanske det var det naivistiska draget som gjorde att jag inte var helsåld på hennes teckningar. Däremot gillade jag fotografierna från olika håll i Asien hela vägen från Iran bort till Kina, från medeltida kyrkor i Europa, etc. Jag läste hennes intressanta skrift om den engelske konsthantverkaren William Morris. Jag undrar för övrigt om hennes inflytande på hur Jan M skrivit kan vara ännu större än vad han själv säger här ovan.

Ett minne bara som berättar om vilken sorts människa hon var (en kärv tant från landet). Vid något tillfälle träffade hon kinesiska intellektuella som klagade över tortyr de utsatts för under Kulturrevolutionen. De hade skickats ut för att vakta boskap. När Gun Kessle (som är från Tornedalen) genmälde att hon vaktat kritter som barn var det som något slocknade i deras ögon. berättade hon. Ja, i de delarna av landet är man väl inte så jäkla sjåpig och fisförnäm, eller rent av så dum i huvudet som den socialdemokratiske partipamp i Örebro som försökte censurera bort Kessles sista utställning.



Albansk kvinna med förmåga att försvara sig, från den tiden när Albanien hade förmåga att försvara sig. Från boken Albansk utmaning.

måndag 22 oktober 2007

Hitlers inspiration?



Ett inlägg av bloggaren Pierre Gilly nyligen fick mig att fundera på hur det var med Hitler och hans eventuella inspirationskällor inför världskrigets massakrer. Jag hade för mig att han sagt något om massakrerna på armenier under Första världskriget, men var? Hans berömda bordssamtal? - Jag sökte på nätet och hittade det här i Wikipedia. Det är från ett tal i Obersalzburg 22/8 1939, strax innan Tyskland angrep Polen:

"Unsere Stärke ist unsere Schnelligkeit und unsere Brutalität. Dschingis Khan hat Millionen Frauen und Kinder in den Tod gejagt, bewußt und fröhlichen Herzens. Die Geschichte sieht in ihm nur den großen Staatengründer. Was die schwache westeuropäische Zivilisation über mich behauptet, ist gleichgültig. Ich habe den Befehl gegeben — und ich lasse jeden füsilieren, der auch nur ein Wort der Kritik äußert — daß das Kriegsziel nicht im Erreichen von bestimmten Linien, sondern in der physischen Vernichtung des Gegners besteht. So habe ich, einstweilen nur im Osten, meine Totenkopfverbände bereitgestellt mit dem Befehl, unbarmherzig und mitleidslos Mann, Weib und Kind polnischer Abstammung und Sprache in den Tod zu schicken. Nur so gewinnen wir den Lebensraum, den wir brauchen. Wer redet heute noch von der Vernichtung der Armenier?"
Vad han säger på slutet är att han gett sina "dödskalleförband" (antar det avser SS) i öster order att obarmhärtigt och utan medlidande skicka män, kvinnor och barn med polsk härstamning och språk i döden. Och nyckelfrasen: Vem talar idag ännu om förintandet av armenierna?

Naturligtvis är det här omstritt. Turkar vägrar att godkänna att citatet är riktigt, armenier hävdar att det är korrekt - båda är parter i målet. Men vad jag kan se av artikeln i Wikipedia har texten enligt ovan publicerats som äkta vara i officiella tyska handlingar efter Andra världskriget och i USA har man gjort en stentavla av den. Den var också känd på sina håll redan under kriget och är inte ett papper som kommit fram på senare år. Däremot lades dokumentet aldrig fram som bevismaterial under Nürnbergrättegångarna.

Gilly skriver om israeliska politiker som vägrar att kritisera massakrerna på armenier. Anledningen till detta är Israels och Turkiets samarbete idag som man inte vill skada. Jag minns ett annat fall när israelerna inte heller ville kritisera trots att "hela världen" i övrigt gjorde det, nämligen när Serbien skulle ställas vid skampålen på 90-talet. Där var dock motiveringen faktiskt mer sympatisk: serberna hade inte ställt upp på judeutrotningen under Andra världskriget (vilket dock de av NATO godkända kroaterna hade gjort, kan vi tillfoga). Hitlercitatet gäller polacker, inte judar. Kan det vara anledningen till att israelerna ignorerar det? - Jag tror inte det. Här handlar det om det som tyskarna kallar realpolitik. Och då får man svälja ett och annat obehag.

Frörsbrossa ...

... ursäkta, börsfrossa var det, men det är lätt att börja hacka tänder och slinta med tungan i dessa tider. Jämmer och elände är det både här och där när kurserna faller, men låt oss än en gång titta på bakgrunden. Börsen är en spelhåla och vad som händer där är inte alltid väl förankrat i världen utanför, men i det långa loppet är det den tråkiga verkligheten som är avgörande.

Jag har läst en artikel av USA-professorn Rick Wolff (nationalekonomi, University of Massachusets) som publicerats i det radikala nätmagazinet MRZine som är en avläggare till gamla Monthly Review. Our Sub-prime Economy heter artikeln och den pekar på några intressanta förhållanden. Det handlar närmare bestämt om förhållandet mellan produktivitet och löner.

Produktivitet är enkelt att förstå: om en smed gör en hästsko i timmen, men lär sig hur han kan göra två på samma tid, har han fördubblat sin produktivitet. Vad lön är förstår nog de flesta också. Men förhållandet mellan de två kan vara dunklare.

Vad Wolff pekar på är det här: från 1945 till 1975 följdes höjd produktivitet av höjda löner. Det betyder att de allt mer produktiva arbetarna fick del av den höjda produktiviteten. Vi vet att det var "guldåren" när kurvorna gick uppåt hela tiden. Men mellan 1973 och 2005 hände något annat. Produktiviteten steg med 75% men lönerna stod i stort sett stilla. Arbetarna fick ingen del i produktivitetsökningen, den tog andra hand om. En stor del av nationens inkomster hamnade hos allt mindre grupper, vilket jag skrivit om tidigare.

Den där löneinbromsningen mitt i stormarknaden har naturligtvis känts otrevlig för de berörda och deras svar har varit att skuldsätta sig. Man lånar för att konsumera och hålla skenet av god amerikansk framgång uppe - och vad det kan leda till ser vi i den pågående bostadskraschen. Det som händer verkar ganska klart: när en stor del av USA:s befolkning först hindras att öka konsumtionen via lönekontot, och sedan hindras att konsumera via lån och krediter, då kommer det oundvikligen att leda till att först konsumtionsvarusektorn och sedan kapitalvarusektorn drabbas. Det blir en gammal hederlig överproduktionskris av den typ som varit känd sedan tidigt 1800-tal: det finns varor, det finns behov, men det finns inga kunder som kan betala med riktiga pengar! Företagen måste dra ner, och då kommer det verkligen att kännas även vad det gäller börskurserna!

söndag 21 oktober 2007

Familjerätt, familjefel?

Det gäller att vässa argumenten och se till att de inte står emot varandra. Josefin Brink skriver ofta tänkvärda saker i sin blogg, men jag undrar om det inte är en miss här (hela inlägget handlar om Moderaternas kommande partimöte i Gävle):

Ska kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp respekteras eller bör samhället alternativt enskilda män ges rätten att överpröva en kvinnas beslut att avsluta en graviditet? Ska barns rätt till trygghet, gemenskap och omvårdnad sättas i första rummet eller ska religiösa, patriarkala föreställningar om den biologiska familjens absoluta överlägsenhet få stå i vägen för barnens bästa?

En kritiker skulle kunna svara Josefin att två rättigheter kolliderar här, och att om man dödar ett barn har man faktiskt inte satt dess trygghet, gemenskap och omvårdnad i första rummet. Däremot har man kanske löst ett problem för föräldrarna och för samhället i stort. Har man inget personnummer har man väl inte mycket att sätta emot i den konflikten.

Sedan vet jag inte om det är så smart att villkorslöst ge sig på familjeinstitutionen heller. Den socialistiska och socialliberala principen kan ses som att vissa familjefunktioner efter behov kan läggas ut på en "utvidgad familj" - nämligen den offentliga sektorn. Den lyder förhoppningsvis under folkets demokratiska kontroll. Den kapitalistiska principen handlar helt enkelt om att försöka göra affärer av allt som går att göra affärer av, och ur den synpunkten kan folk och relationer som man inte kan göra pengar av lika gärna försvinna. Det gör de också.

Familjer kan ju se ut på olika sätt, från några få individer till flera hundra, men för alla gäller att kapitalet gärna tar över så mycket det går av familjefunktionerna. Kapitalet är inte mänskligt och resultatet blir därefter. Djupa mänskliga relationer har svårt att gå ihop med köp&sälj. När ditt främsta värde i samhället är att du konsumerar spelar det mindre roll om du slarvar bort din familj under resans gång.

Jag utgår från en klassisk princip, grundad i Marx' och Engels' idéer om mänsklig frigörelse: tar man bort klassförtryck och andra typer av förtryck kommer samhället så att säga att "sätta sig" och naturliga och jämlika relationer kan upprättas mellan alla människor. Då blir samhället verkligen samhälle och samhället "som en enda stor familj". - Utan plats för snyltare.

Sedan kunde mycket dumt prat avlägsnas genom att äktenskapet görs till en helt privat angelägenhet, och att kontrahenterna vid sidan av åläggs att underteckna ett vanligt medborgerligt kontrakt om sina inbördes angelägenheter. Det borde ha införts för länge sedan. Finns i flera utländer som inte tycks ha gått under för den sakens skull. Man har alltså både kanske religiös men definitivt en civil vigsel. Då kanske alla tokromantiker förstår att äktenskap faktiskt inte bara är något tokromantiskt utan har diverse juridiska komplikationer också.

Draken


Somliga tycker det är kul med film. Jag tycker det är bättre att sitta i bästa fåtöljen (eller ligga på slafen) med en god bok. Skulle den vara mindre god kan man lägga den i från sig, bara sitta och meditera eller gå och göra något annat. Är man inträngd i en biosalong låter sig detta inte göras. Med andra ord håller jag mig borta därifrån. Men ...

En debattartikel i dagens Aftonblad (bilden härbredvid kommer därifrån) får mig att återkalla åtminstone ett biografminne, och detta utan att ens inträda i salongen med plyschfåtöljer. Förslaget är att göra om gamla biografen Draken vid Fridhemsplan till nationalscen för filmkonst. Nåväl, när jag var liten bodde familjen några år inte så långt ifrån Fridhemsplan. Genom fönstret kunde jag se den gröna neondraken lysa på kvällarna, och den röda tungan (eller om det nu var en eldflamma) som svängde upp och ned. Eller det såg ut som den rörde sig, i själva verket var det en övre och en undre del som växelvis tändes och släcktes. Hur som helst: fascinerande för ett lite barn var det.

Enda filmen jag kan minnas mig ha sett där under barndomen var Davy Crocket. Senare var jag där och tittade på Att angöra en brygga (sevärd) och det blev nog ytterligare några besök, men det var länge sedan och bör betraktas som historia vid det här laget.

lördag 20 oktober 2007

Det nya hundraårskriget

I september skrev jag ett inlägg om det faktum att halva Jordens befolkning bor i städer, och att slummen omfattar en miljard människor och är i tillväxt. Idag läser jag en artikel i Asia Times som handlar om hur militärledning och militärindustri i USA reagerar på detta: Masters of war plan for next 100 years

En fredlig människa tänker väl att här handlar det om att lägga resurser på demokrati, slumsanering, skolor, hälsovård, polis, antikorruption, arbeten, kultur och annat som gör att den nya världsstaden inte skall bli ett elände och helvete på jorden för de som bor där. Detta borde gälla inte bara ute i Tredje världen, utan också i de fattiga områdena i den rika världen - som USA, exempelvis. Folk behöver inte bli rika från ena dan till den andra, men de skall åtminstone se att livet blir lite bättre dag för dag och att det finns hopp om att det blir riktigt bra snart.

Men: I Pentagon sitter folk och fantiserar om ett hundraårigt krig mot sluminnevånarna. Nu har ju USA svårt att hantera de krig man redan håller på med, men att planera för nya går ju alltid. Och eftersom den här typen av krig mot civilbefolkningar förmodligen inordnas under "kriget mot terrorismen" behöver man ju inte bry sig om konventioner av typ krigets lagar och liknande. Kanske dags att plocka fram den gamla Bob Dylan-låten Masters of War?

Är det rättvist att bara klanka på USA i de här sammanhangen? Nu har väl Brittiska försvarsministeriet haft funderingar i samma riktning, men i världen som den ser ut idag finns det bara en makt som planerar och har förmåga att genomföra attacker över hela Jorden. Om inte USA:s krigsmakt dyker upp på alla möjliga ställen skulle européerna förmodligen inte vara lika pigga på att dra i fält (och motviljan att skicka trupper till Afghanistan och Irak visar att européerna inte är särskilt krigsglada).

Alltså: USA är en nyckelspelare vad det gäller att stabilisera eller destabilisera förhållandena över hela jordklotet. Andra kan bara göra samma saker regionalt. Det lär inte bli tryggare för Jordens barn om Pentagon skall föra någon slags krig i olika jättestäder, och ärligt talat har jag svårt att tro på förmågan att klara av det. Det närmaste provet skulle komma snarare än vad generalerna önskar sig, om Pakistan faller i bitar. Skulle trupper från USA klara av att ockupera och kontrollera en storstad som Karachi? Att bomba sönder en ganska liten stad som al-Falluja i Irak (ett par hundra tusen innevånare) går att göra, men riktig kontroll har man vad jag vet aldrig lyckats upprätta där. Hur skall det då vara med en samling på 10-15 miljoner människor över en mycket större yta?

Nej, hundraårskriget låter inte riktigt realistiskt - men det är ingen garanti för att inte någon galning skall försöka sätta igång med ett.

Nu glöder det ...



Nu glöder det av färger i höstens stora härdsmälta. På andra sidan Årstaviken hoppade en gärdsmyg runt och smattrade på ruinen av kvarnhuset vid Årstabäcken i morse, men här vid koloniområdet i Tanto var det nog mest pilfinkar och liknande som hörde av sig. Jag antar att kolonilott-innehavarna nu förbereder sig för vintervilan. Och vad gör man då? Kanske sitter och drömmer över trädgårdsböcker och frökataloger och funderar på vad som skall planteras nästa år?

De koloniområden som finns kvar inne i Stockholm ger mycket färg och trevnad. Samtidigt finns det en historia att komma ihåg - när det var matbrist under Första världskriget kunde familjerna åtminstone odla fram lite matvaror på lotterna runt om i stan. Nu är de dock mer som fägnad för ögonen och säkert berikande för sina innehavare. Det är inte utan att jag är avundsjuk när jag går förbi och tittar på allt vackert.



Dessutom kan vi ge en tanke till en av kolonirörelsens pionjärer i Sverige, Anna Lindhagen (1870-1941). Klicka på fotot så kommer det i större format och texten går lättare att läsa.

Money talks ...

En del människor tror att det viktigaste i politiken är pengar. Med en välfylld kassakista kan man finansiera dyra kampanjer och få folk att rösta som man vill. Ekonomen Paul Krugman (som verkligen inte gillar Bushregimen) skriver i New York Times att republikanerna i USA har fått det svårare att dra in pengar. Demokraterna är mer gynnade av bidrag även från näringslivet numera. Och då kan man tänka sig att det går sämre för Bushs parti i kommande val. Krugman förklarar bolagsvärldens känslor så här:

There’s also disgust, even in the corporate world, with the corruption and incompetence of the Bush years. People on the left often describe the Bush administration as an agent of corporate America; that’s giving it too much credit.

The truth is that while the administration has lavished favors on some powerful, established corporations, the biggest scandals have involved companies that were small or didn’t exist at all until they started getting huge contracts thanks to their political connections. Thus, Blackwater USA was a tiny business until it somehow became the leading supplier of mercenaries for the War on Terror™.


Det där med korruption och inkompetens tycker jag mig minnas redan från Reagans tid. Det var ju han som bröt med den förhärskande keynesianska teorin i USA (som Thatcher gjorde i England vid samma tid) och i stor skala slog in på den neoliberala ekonomins väg. Jag undrar om det finns en mentalitet bland den sorts människor som dras till neoliberalism som gör att de har lite jobbigt att följa vanliga lagar och samhällsregler? Exemplen från Reinfeldtregimen i Sverige visar ju att moralen kan vara lite si och så bland de där figurerna.

Om pengar till demokraterna i USA skulle göra att någonting blir bättre undrar jag dock. Hittills har de inte visat att de har förmågan att slå mot den förda politiken eller att de skulle hitta på något radikalt annorlunda om de återtar Vita huset - i alla fall inte om inte det kommer folkopinioner som tvingar dem till det.


Kanske andra händelser kommer att vara viktigare än kampanjbidrag. I samband med den senaste störtdykningen på börsen i New York kan noteras att bland de som signalerade sämre affärer var en stortillverkare av maskiner för byggen. När sådant händer vet man att krisen är på väg från spekulationssfären in i den "riktiga" ekonomin. Och var det slutar är svårt att sia om, en lugn tillnyktring i ekonomin eller en plägsam krasch.

Kanske Bushs sista kort för att hålla hemmafronten lugn är att satsa desperat på att bomba Iran och slå på patriotiska trumman. Skulle det vara en ny missbedömning (den tredje, efter Afghanistan och Irak) kan man undra vad han skall ta sig till härnäst. Jag har sett antydningar om att han, med hänvisning till ett krisläge, helt enkelt skulle kunna flytta nästa presidentval och därigenom sitta kvar. Jag är cynisk nog att tro att många av dem som är emot att väljarna i Venezuela skall kunna låta Hugo Chávez sitta kvar som president mer än två perioder säkert bara har vackra saker att säga om Bush om han kuppar sig kvar vid makten utan att folket får säga sitt.



fredag 19 oktober 2007

Det industriella landskapet i ett romantiskt skimmer ...



I förra veckan: höstnatt, regnblank svart asfalt, ljus från Cementas depå i Liljeholmen där gotlandsbåten lossar lasten. Det är nästan så man väntar sig några diskreta jazztoner i bakgrunden, kanske med Charlie Mingus och hans musikanter.




I går kväll: eftermiddagssolen blänker i järnvägsrälsen när ett pendeltåg jagar upp på nya Årstabron.

Båt och järnväg - gamla samfärdsmedel som ännu har mycket att ge - om de får. Är det exempelvis vettigt att tänkbara platser för framtidens hamnanläggningar i Stockholm täcks av dyra bostadsrätter för dagens "medelklass"? Skall något av det industriella landskapet ändå få vara kvar? På senaste tiden har jag hört synpunkter i den riktningen och jag hoppas att de möter gehör. Det skulle bidra till att bevara mångfalden i staden som det pratas om på olika håll. Men är det verkligen mångfald som eftersträvas, eller är det den enighet som uppnås när alla som inte är mångfaldiga nog har jagats bort till förmån för en tämligen likriktad samling trista SUV-ägare?

torsdag 18 oktober 2007

L M Ericsson - några minnen

Det pratas en hel del om Ericsson i dessa dagar. Kvartalskapitalismen har slagit bolaget i skallen, kan man säga, och dess ledning skulle som det verkar åtminstone vilja övergå till halvårskapitalism. Då skulle man slippa hysteriska börsreaktioner ett par gånger om året i alla fall.

Jag har en känsla av att problemen på LM (som jag säger som gammal LM-are) grundlades under förra årtusendet, och man inte har lyckats anpassa sig helt till de nya tiderna. I början av 70-talet var LM en stor och tung byråkrati som mest arbetade mot andra stora tunga byråkratier, d.v.s. oftast offentligt ägda telefonbolag världen över. Till råga på allt var medelåldern rätt hög, vilket nog berodde på en kraftig nyrekrytering i slutet av 40-talet av folk som fanns kvar 25-30 år senare.

Samtidigt gjordes, i samarbete med Televerket, den lycksaliga framtagningen av AXE. "Lyckosam" därför att den första AXE-ordern från Saudiarabien rasade in just när bolaget var i kris och funderade på att sparka 500 man. Men i stället för att avskeda lät man raskt omskola konstruktörer som var bra på gamla system till att bli bra på nya AXE. Och det fungerade! Idag verkar det vara svårare att klara av sådant - folk kanske har blivit mindre bildbara, eller vad?

Men ett tag in på 80-talet började saker kännas fel, och den känslan höll i sig årtusendet ut. Det blev omorganiseringar, ännu mer omorganiseringar, och omorganiseringar utan hejd år ut och år in. De fick aldrig någon möjlighet att sätta sig, och inte presenterades det några djupgående analyser vad som var fel förra gången och varför en ny omorganisering skulle göra någonting bättre. Folk fick nya tjänstebeteckningar men gjorde samma saker. Och samma gamla chefer valsade runt mellan nya skrivbord i nya organisationskonstellationer. - En sak är säker: ständiga organisationsändringar är inte bra för produktion och motivation.

Ett tag hade man pippi på att köpa på sig bolag, som delar av gamla Data-Saab. LM skulle ge sig in i kontorsbranschen, satsa på det papperslösa kontoret och sälja persondatorer. Det kunde säkert ha lyckats om man förstått att det var ett konglomerat man höll på att starta, alltså att man inte bara sålde telefonutrustning men också helt andra saker nu, men den förståelsen verkar inte ha funnits.

Och när mobiltelefonen började bli en intressant produkt hamnade den hos en del av koncernen som var bra på speciella handgjorda produkter i små serier för speciella kunder, inte hos folk som genast visste hur man bedrev masstillverkning. Det blev plågsamt innan de fick igång tillverkningen på allvar. Det finns fler exempel.

Jag misstänker att de sena, yrvakna och inte alltid helt smarta anpassningar till en ändrad omvärld som gjordes på 80- och 90-talet ligger kvar som ett arv av osäkerhet i LM. När personer som Lars Ramqvist eller Anders Igel var ute och pratade om förnyelse och om att nu skulle man bli "webb-head" kändes det av någon anledning inte helt förtroendeingivande. Vad de nuvarande ledarna går för vet jag inte, men bonusar kan de fixa åt sig. Undrar vad gamle Lars Magnus själv hade sagt om detta? (Fast jag har knappast haft kontakt med firman på över sju år, så det kan ha hänt saker jag inte har koll på. Hoppas bara det lilla fåtalet kvarvarande kollegor inte är alltför illa åtgångna.)

Utvecklingen på LM har haltat fram och nu verkar man verkligen ha fått en spik i foten. Men säkert har någon tjänat grova slantar på det senaste börsraset.

Miljö och planering

Bloggaren Biology and Politics skriver ett tänkvärt inlägg som ligger rätt i tiden. En del människor hävdar att den ena eller andra -ismen är dålig för miljön. Själv skulle jag, med ledning av historiska data, vilja påstå att människan i sig ofta har negativa miljökonsekvenser (värre än skarvar) och att det blivit etter värre när klassamhällena växt fram. Människan är en del av naturen, vi tar vårt uppehälle från den, men gör vi det på så sätt att vi lever på räntan och spar kapitalet? Eller sågar vi av den gren vi sitter på? - Det senare är troligast, men oerhört starka intressen försöker förhindra en förnuftigare ordning. Eller man försöker vrida till utvecklingen mot en förnuftigare ordning så att den passar de insuttna intressena. Går det inte att sälja ren skit längre får man paketera den som "ren" skit och skjuta verkliga förändringar framåt. Det blir som att gömma skräpet under mattan i stället för att sopa bort det.

Idag är det kapitalismen som är den -ism vi måste fundera över. De sovjetiska jätteprojekten säger oss inget om framtiden eftersom de förekom i en helt annorlunda historisk situation (ett efterblivet bondeland som ville snabbindustrialisera innan utlandet anföll). Idag styr det kapitalistiska produktionssättet över större delen av Jorden. En del vill ställa kapitalism/marknadsekonomi mot planekonomi, vilket är fånigt. Marknader fanns långt före kapitalismen, och varje företag med självbevarelsedrift planerar så långt det någonsin går. Det är bara i den neoklassiska nationalekonomiska modellen för perfekt konkurrens som alla inblandade tar dagen som den kommer, men den modellen handlar om ett samhälle som inte finns någonstans och som aldrig skulle kunna existera. Planering är alltså ordet för dagen, och det intressanta att fråga är detta: vems intressen tillgodoses i planeringen? Och vad händer när man ställer den frågan? - Vi tar steget från ekonomi till demokrati! Biology and Politics förespråkar ekosocialism:

Ekosocialismen möjliggör en välkommen syntes av "röda" och "gröna" politiska perspektiv, alltså att kombinera av makt-, ägande- och klassfrågor med långsiktiga frågor om mänsklighetens överlevnad.

Vi får se hur det går. Även inom företagarvärlden begriper man att katastrofernas tid inte är över, att det snarare kommer att bli värre (försäkringsbolagen exempelvis har nog bra koll på det där redan). Jag har en känsla av att delar av förtagarsfären fredligt skulle kunna övertalas att svänga om sin planering för Planetens, inte aktieägarnas eller bonusprogram-bossarnas behov. Problemet ligger väl snarare i ett gäng hysteriskt skrikande liberaler som är redo att ta till vilka diktatoriska grepp som helst för att bevara "friheten".

onsdag 17 oktober 2007

Danskjävlar ...!

" Danska regeringen hotar torsken i Östersjön" meddelar Svenska Naturskyddsföreningen i ett nyhetsbrev. Vad håller "pölsefascisterna" på med nu då? Det här:

I nästa vecka börjar förhandlingarna i EU om torskkvoterna i Östersjön. Den vetenskapliga rådgivningen har slagit larm och rekommenderat omedelbart fiskestopp för att rädda torsken men den danska fiskeministern vill istället öka fisket.

Den danska regeringen kräver i förhandlingarna 15 procent ökat fiske i det östra beståndet (öster om Bornholm). Det Internationella Havsforskningsrådet (ICES) som förser EU-kommissionen med vetenskapliga bedömningar av fiskbestånden har konstaterat att det östra torskbeståndet i Östersjön befinner sig i ett mycket allvarligt läge utanför biologisk säkra gränser, dvs. beståndet riskerar att krascha helt, och fisket bör därför stoppas helt under tre år.

- Den danska ministern Eva Kjer Hansen är chockerande okunnig om den mycket allvarliga situation som torskbeståndet befinner sig i. Om hennes förslag skulle gå igenom skulle det redan mycket allvarliga läget för torsken och för hela ekosystemet förvärras ytterligare. Dessutom riskerar överfisket hela fiskenäringens framtid, säger Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen i Sverige.

Kläm åt dom bara!

Frihet, gallerior - demokrati?

Jag fick nyligen i min hand en broschyr från Vänsterpartiet i Stockholm med bland annat parollen:

Stockholm
världens friaste stad - för alla!

Här kan vi fundera vidare i samma linje som Karl Marx i hans ungdom: hur man kan gå från dagens klassamhälle med somliga fria och många ofria till ett samhälle där klasserna och klassförtrycket försvunnit, och därmed alla människor blivit fria? Verklig frihet kan inte finnas där det finns ofria människor. Men jag går i stället vidare via en artikel i DN:s kulturbilaga idag. Det är arkitekten och forskaren Catharina Gabrielsson som frågar:

Vad är det som händer med det offentliga rummet? Larmrapporterna kring dess försvinnande från slutet av 90-talet verkar ha gått samma öde till mötes som obekväma miljöanalyser: efter en hastigt uppflammad debatt glöms de bort och stoppas undan. ... Nu har protesterna tystnat. Allt fortsätter i stort sett som vanligt, men denna ”vanlighet” rymmer i själva verket en glidande anpassbarhet inför ett i grunden förändrat samhälle.
Hon berättar om:

... ett möte inför den nära förestående inglasningen av Sergels torg i Stockholm. Hanteringen har länge skett i det tysta och fördolda, utan den debatt som väcktes när projektet först initierades 1998. När jag förhörde mig om det egentliga syftet bakom åtgärderna (vilka innebär att stora delar av Sergels torg mutas in och kommersialiseras) svarade en representant från polisen: ”Vi vill få bort missbrukarna, invandrarna, ungdomarna, uteliggarna och gratisätarna – det ska bara vara vi där.”

Tydligare kan motiven bakom moderaternas valparoll för Stockholms stadsmiljö – ”Snyggt och tryggt” – knappast uttryckas. Vad som framställs som åtgärder för trivsel och säkerhet är i praktiken en fråga om social sanering. Det innebär en homogenisering av stadens befolkning och av dess kommersiella utbud, eftersom ”uppgraderingen” av stadsmiljön också innebär höjda lokalhyror: bara de stora butikskedjorna blir kvar.

Man kan ju tillägga att "de stora butikskedjorna" inte är riktigt samma sak som de småföretagare som Allianspartierna till och från påstår sig värna om. Det tycks som om i den moderna gallerian jämlikhet och frihet uppnåtts genom att rensa bort de som inte passar in. Med andra ord de som inte konsumerar på rätt sätt. Med "social sanering" görs dessutom en del sociala problem svårare att få syn på än om de står mitt i byn, och det torde vara ett viktigt mål för politiker med skattesänkningar som högre ideal än gott socialt samvete.

Här är ett långt utdrag från slutet av artikeln. Den är väl värd att läsas i sin helhet av den som är intresserad av demokrati, kultur, ekonomi och stadsbyggnadsfrågor. Det finns en del aspekter där jag kanske skulle dra delvis andra slutsatser, men det kan vi bortse ifrån. Huvudinriktningen av den här kritiken är väl värd att tänka på. Jag har kursiverat några särskilt intressanta ställen:


Idag står vi i en situation där offentligheten attackeras ur ett ideologiskt perspektiv, som sinnebild för den förhatliga ”kollektivismen”. Utförsäljningen av allmännyttan, förslag till avgiftsbelagda bibliotek och återinförseln av entréavgifter till statens museer visar hur offentligheten motarbetas och demonteras i namn av individualism och kapitalism. Det ”vi” som finns inbyggt i den moderna offentligheten är alldeles uppenbart medelklassen, och det är också det ”vi” för vilket rummet byggs och utformas i verkligheten – det vill säga som ett medium för konsumtion. Det kan tyckas vara en plattityd att påpeka att det offentliga rummet uppstår och förändras i enlighet med den dominerande klassens intressen. Men eftersom dessa behov och intressen enbart formuleras på en individuell nivå, är det inte konstigt att det offentliga rummets demokratiska betydelser kommit att bli så urholkade. Privatiseringen av det offentliga rummet kan därför betraktas som en logisk följd av paradoxerna i liberalismens ideologi, vars kritiskt resonerande medborgare i allt större utsträckning förvandlats till kund. Så vad ska vi ha det offentliga rummet till, om inte för att shoppa?

... I stället för att slå vakt om de demokratiska fri- och rättigheter som det offentliga rummet av hävd symboliserat och garanterat kan det analyseras i termer av framträdande. Det innebär att uppmärksamma det som blir synligt i staden – och det som inte är det. Om ”snyggt och tryggt” också är liktydigt med att delar av befolkningen utestängs genom en hel uppsättning verktyg och styrmedel, så innebär det en totalisering av verkligheten. Vi ställs inför en upplevelse av samhället, en bild av människan, medan förutsättningarna för denna verklighet – ekonomiskt, socialt och politiskt – hålls i skymundan.

... Insikten om att alla inte ser ut, tycker eller beter sig som ”vi” är med andra ord viktig för samhället, och det ger det offentliga rummet en radikalt annan betydelse än hur det vanligtvis uppfattas. En demokratiskt ”uthållig” strategi måste vara inriktad på att blanda olikheterna, synliggöra skillnaderna och förbinda dem med varandra. Det offentliga rummets centrala ideal, principen om allmän tillgänglighet, rymmer en unik potential att framkalla en mera mångfacetterad, och därför sannare, verklighet. Vilka slutsatser vi sedan drar av denna sanning är en i grunden politisk fråga, avhängig svaret på frågan vilka ”vi” egentligen vill vara.

tisdag 16 oktober 2007

Jimi Hendrix - Voodoo Child

Den här inspelningen lär vara gjord på Konserthuset. Undrar om det var den spelningen där jag satt i publiken? Det var Jimi Hendrix' sista spelning i Sverige jag var med om (eller senaste, om han mot förmodan skulle stiga upp från de döda mästarnas sällskap). Måste säga att Jimi, även om han verkade lite trött, gjorde ett mycket mer sympatiskt intryck än dundergudarna i Led Zeppelin eller de mystiska gossarna i Jethro Tull. - Ja, det var tider det!

"Korrektionen på husmarknaden ..."

USA har en finansminister som heter Henry Paulson, och enligt Dagens Industri har han sagt några intressanta saker. Jag citerar och lägger till lite egna kommentarer inom hakparentes [ ]:

"Den pågående korrektionen på husmarknaden avbryts inte så snabbt som det kanske verkade i slutet av förra året. Och nu verkar det som att det kommer att fortsätta att inverka negativt på vår ekonomi, våra kapitalmarknader och många engahemsägare under ytterligare en tid"... [Korrektion är en märklig synonym för kris. Hur som helst är krisen värre än det varnades för i slutet av 2006 när en del klarsynta människor såg att det började barka åt helsicke. I morse skrev jag om det här ur en lite annan synvinkel, för övrigt. Storbankerna i USA har skapat en krisfond för att möta ... tja, korrektionens skadeverkningar.]

"Bostadsbyggandet har sjunkit igen sedan i juni och statistik över bygglov och lager av osålda bostäder antyder att ytterligare svaghet ligger framför oss" ... [OK, det kan vara jobbigt med osålda lager av bostäder, men det vore en smal sak för USA att fylla dessa hål med mängder av för närvarande hemlösa människor. Undrar hur mycket en sådan operation skulle kosta statsbudgeten? Motsvarigheten till ett hangarfartyg kanske?]

Han spådde samtidigt att utmätningsprocesser kommer att inledas mot "strax över 1 miljon" bostadsägare i år, det är dock lägre än de 1,5 miljoner utmätningar som branschexperter har varnat om i år. [Om det är tre-fyra personer per familj så skulle minst en procent av USA:s befolkning vara direkt berörd av hotet att förlora sitt hem.]

Enligt Henry Paulson står subprimelåntagare för en betydande del av utmätningarna, men även primelåntagare har problem att klara betalningarna. [Det där var en nyhet. Om även "goda låntagare" har problem är sjukan ännu värre än vad som sagts tidigare.]

Finansministern upprepade trots detta den amerikanska ekonomin som helhet fortfarande står stark, men en långvarig bostadskris kommer att kosta. [Detta är nog finansministerns och riksbankschefens standardbabbel vid en kris: "i grunden är vår ekonomi stark" brukar de säga för att lugna folk. Men det där tillägget att krisen kommer att kosta, hur tolkar man det? I och för sig är det rimligt, men vill han förbereda för att nya dåliga nyheter kommer?]

"Ju längre huspriserna står stilla eller sjunker, desto större blir straffavgiften mot vår framtida ekonomiska tillväxt", sa finansministern. [Jaha, man kan ju också tänka sig att fallande huspriser ökar möjligheterna för många att få sitt eftertraktade egna hem. Samt att den framtida ekonomiska tillväxten blir betydligt hälsosammare om den inte baseras på konsumtion som hänger på att man kan låna pengar på övervärderade fastigheter. Man skulle ju kunna tänka sig att de ekonomiska resurserna i USA sprids ut jämnare över befolkningen så att gemene man kan konsumera med hjälp av lönekontot och inte ett lånekonto. Det strider visserligen mot den aktuella nationalekonomiska vidskepelsen som antar att man skall ge åt dem som har, men i det här sammanhanget kan det vara bra att vända på kuttingen så att "den siste blir först". Den sista meningen är en hänvisning till några rader i Bibeln, en skrift som jag antar att frimicklarna i USA:s regering flitigt studerar. ]

Vad angår oss Polens affärer ... ?

Rubricerad fråga ställdes redan under Bellmans tid, när det en gång så stora polska riket slukades av de rovgiriga grannarna Preussen, Österrike och Ryssland. Jag måste erkänna att jag vet för lite om Polen - en av våra grannar, och en stor granne dessutom! - än vad som egentligen är anständigt. Men i bloggosfären finns From PRL with love av Daniel Westman-Rogozinski, en polack boende i Sverige.

Min bilder

I en färsk bloggpost skriver han bland annat om det blandade och otäcka ämnet antisemitism i Polen. Så mycket vet jag att den kampanj mot sionism som de dåvarande socialistiska staterna, inklusive Polen, drev på 60-talet, i en del fall slog över i antisemitism. Där var väl Polen ett av de värre fallen, där judar fick vara syndabockar för en usel politik.

Samtidigt undrar jag om inte motsättningarna mellan judiska och katolska polacker var värre på 20- och 30-talet än vad Daniel skriver. Var marskalk Pilsudski (eller hans parti) så positiva mot judar som det beskrivs? Och vad betydde den sovjetiska krigsmaktens ingripanden mot polska progromer för den vanlige polackens syn på Sovjet?
En sak som brukar komma bort i hanteringen är Polens roll i förspelet till Andra världskriget. 1939 var Polen offer, men inte 1938. 1938 var ju polackerna med i den "koalition av villiga" som bistod Tyskland med att stycka och förinta Tjeckoslovakien. (Förutom Tyskland och Polen var Ungern inblandat, samt sudettyskarna och slovakerna.) Polen hade att välja mellan att hjälpa tyskarna och själva få en litet polskbefolkat område, eller att gå med västmakterna och Sovjet i en stor koalition för att hjälpa Tjeckoslovakien. De polska ledarna valde fel, de vägrade att låta sovjetiska trupper passera för att hjälpa tjeckerna, och det hela slutade med katastrofen som kom att kräva miljoner polska liv. Hade polackerna valt rätt hade vi nog haft en annan värld idag, och hade kanske sluppit Andra världskriget. Men fiendskapen mot den ryske arvfienden var viktigare för militärerna som styrde Polen. Så gick det som det gick!

Att kasta goda pengar efter dåliga

USA-jättar mobiliserar mot nedgång säger en rubrik i morgonens DN. De tre största bankerna har, med stöd av USA:s finansdepartement, beslutat att lägga 75-100 miljarder dollar i en krisfond. 750 000 000 000 $!

Bakgrunden är naturligtvis bolånekrisen, och bolåneinstitutens "kreativa" metoder att först låna till osäkra betalare och sedan själva ta lån - med dessa osäkra fordringar som säkerhet. Eftersom ingen riktig bank ville ge bort pengar i utbyte mot osäkra fordringar såg instituten till att blanda ihop osäkra med säkra papper när de tog sina egna lån, vilket nu innebär att ingen riktigt vet var i kreditsfären alla bluffsäkerheter finns. Och den osäkerheten gör att plötsligt vill ingen låna ut pengar någonstans. Så i det läget går storbankerna med stöd av staten in och viftar med en fet plånbok och ropar "här finns det fina och säkra pengar, det är inga problem hör ni, låna ut pengar bara!".

Skulle någon bank eller kreditinstitut riskera att rasa ihop på grund av för stort innehav av värdelösa fordringar får man anta att krisfonden rycker ut med stödpengar. Och då kan man ta fram den gamla frasen om att "kasta goda pengar efter dåliga". Friska pengar som kunde ha använts till något nyttigt används för att rädda vårdslösa bankirer. Alternativet är bankkrascher och kanske allmän depression i ekonomin, så vi kan gott säga att banker och finansinstitut håller hela landets ekonomi som gisslan: "Hit med friska pengar, annars kör vi landet i konkurs!"

måndag 15 oktober 2007

The Spotnicks - Amapola (live 1963)

När man snackar om "heavy beat" så är det en ganska relativ historia. Jag antar att en halvdöv death metal-diggare bara hör några diskreta plink när grabbarna i Spotnicks drar igång gamla Amapola, men i början av 60-talet var det här verkligen "heavy". På den tiden var man inte van vid berg av högtalare på scenen och en ljudvolym som slog knock-out på folk som vågade ställa sig i ljudvågens riktning.

Jag har för övrigt den gamla singeln här, i blå vinyl, inspelad på Karusell. Den bör ha kommit när jag var ungefär 12-13 år. Baksidan heter "I'm going home". Lyssna och njut, och titta på den fina koreografin också!

Det falska "nobelpriset" i ekonomi



Alfred själv - vad hade han sagt om att bli hopblandad med nationalekonomer?

Det falska "nobelpriset" i ekonomi borde liksom "Forum för levande historia" avvecklas. Nu har man slängt ut tio miljoner på tre gynnare som jag aldrig hört talas om. Det säger inget om hur bra eller dåliga de är men några nya Marx eller Schumpeter eller Keynes tvivlar jag på att det rör sig om. Så här låter motiveringen till priset:

Adam Smiths klassiska metafor ”den osynliga handen” syftar på hur marknaden under idealiska förhållanden leder till en effektiv användning och fördelning av knappa resurser. Men i praktiken är förhållandena vanligen inte idealiska; till exempel är konkurrensen inte helt fri, konsumenter är ofullständigt informerade och produktion och konsumtion kan ha positiva eller negativa effekter för andra människor eller för miljön. Dessutom sker många transaktioner inte på öppna marknader utan inom företag, i förhandlingar mellan individer eller intresseorganisationer och under en mängd andra institutionella förhållanden. Hur väl fungerar olika sådana institutioner, eller allokeringsmekanismer? Vilken är den optimala mekanismen för att uppnå ett visst mål, såsom samhällelig välfärd eller privatekonomisk vinst? Är statliga regleringar befogade och, om så är fallet, hur utformas de bäst?
Just det, förhållandena är aldrig idealiska, eller annorlunda uttryckt: förhållandena ser aldrig ut som i de neoklassiska nationalekonomernas modeller med perfekt konkurrens. Det vet de själva, men verkligheten har väldigt trögt att komma in i modellerna. Omvärlden knallar på, men att plocka in lite verklighet i en modell med perfekt konkurrens är inte lätt för de där figurerna. Tycker man att verkligheten är störningar i ett perfekt system vill man ju inte ha in sådant skräp naturligtvis. Att nationalekonomin, i alla fall officiellt, inte verkar ha kommit längre än så här är skamligt.

"Konkurrensen är inte helt fri" står det - varför inte säga monopol och oligopol på en gång? "Många transaktioner sker inte på den öppna marknaden" - varför inte säga att det som kallas "marknad" är en ibland nyttig och ibland mördande parasitär utväxt på samhällskroppen, inte samhällskroppen
själv?

Ta slutet av prismotiveringen men byt några ord och fundera en gång till:
Är statliga regleringar befogade och, om så är fallet, hur utformas de bäst? Är demokrati befogad och, om så är fallet, hur utformas den bäst?

Lönerna - på väg tillbaka mot existensminimum?

I det nybabyloniska riket, omkring 500-600 år f.Kr, fanns det också folk som jobbade mot lön. Den genomsnittliga lönen för en outbildad arbetare var omkring 1 shekel. Med denna shekel kunde han köpa två skäppor spannmål och tre skäppor dadlar, vilket bara räckte till att hålla honom och hans familj vid liv. Följden av detta blev att folk måste låna pengar och det blev en massa skuldsatta människor. - Detta meddelas i Roux' bok Ancient Iraq (som jag skrivit en kort recension av här).

En klassisk nationalekonomisk skrift från slutet av 1960-talet, Unequal exchange av Arghiri Emmanuel, nämner långsiktig statistik som säger att just löner har en tendens att falla mot existensminimum. Den utveckling som skedde i västra Europa och Nordamerika från slutet av 1700-talet, med tidvis raskt stigande reallöner, blir i historisk synvinkel en avvikelse. Kommer detta av hålla i sig eller är toppen nådd för de stora mängderna av lönearbetare i de gamla industriländerna? När arbetskraften är lokal medan kapitalet rör sig över hela globen är frågan berättigad. Det gäller inte bara industriarbetare, utan mängder av tjänstemannaarbeten i de gamla industriländerna konkurrerar nu med lägre betalda människor i Tredje världen. Det blir en utjämning som går nedåt för vår del av världen, och däri ligger mycket politisk dynamit. Hur kommer de stora massorna av arbetare och tjänstemän att reagera när de slås ut av kineser och indier samtidigt som de egna ledarna fortsätter att hylla globaliseringen? Hur kommer ledarna att reagera när de upptäcker att de tappar greppet? Utsikterna för ekonomi och demokrati verkar hotfulla. Medan de lönearbetande människorna lever i konkurrenskapitalismen har storkapitalisterna och deras politiska vänner räddat sig över till monopolkapitalismen där de tror att de inte skall behöva känna av konkurrensens otrevliga snålblåst. Två system existerar samtidigt, och det kommer att skära sig rejält mellan dem.

söndag 14 oktober 2007

SETI

SETI - Search for Extraterrestrial Intelligence - sökande efter utomjordiskt intelligent liv.

Det är ett fascinerande ämne som varit på tapeten länge. Det berömda radioteleskopet i Arecibo på Puerto Rico byggdes 1963 som ett öra mot rymden i sökandet efter tecken på intelligent liv utanför Jorden. Arecibo här till vänster. Några konstgjorda signaler har man inte uppfattat utifrån, däremot har andra intressanta upptäckter av olika astronomiska förhållanden gjorts.

Jag ser i en notis från The Great Beyond att en Microsoft-krösus vid namn Allen gripit in med pengar när staten i USA sviker i finansieringen av Arecibo. Det är förmodligen lättare att få Kongressen att ge anslag till nya bomber än till nya radioteleskop med oklart värde. Men det är inte bara radiosignaler från andra eventuella civilisationer, utan också svart materia och andra konstigheter som man tänker spana efter.

Sedan kan man ju fundera över vad som händer om det verkligen kommer in signaler från andra civilisationer. Det måste bli jobbigt för många religiösa grupper som hänger kvar i en antikverad kosmologi som sätter Jorden i centrum och vars heliga skrifter inte säger något om utomjordiska angelägenheter.

Men om det skulle gå att visa att vi är ensamma, eller att det åtminstone inte finns några andra civilisationer så nära att vi kan avlyssna dem - vore inte det också en chock? Vi är ensamma i rymden, vi är unika, vi håller på att förinta den värld vi lever i, vi visar att civiliserat liv inte fungerar på sikt därför att det är självförstörande ... ? Det kanske också skulle tvinga fram ett uppvaknande.

I en video från Berkeley kan man se (men inte höra, det var bara brus och jag tror inte det var rymdbrus när jag spelade upp filmen, snarare tekniska jordiska missöden) hur den nya generationen av öron mot rymden ser ut. En bild finns här till höger också.