fredag 29 februari 2008

Gamla nyheter



Våren har slagit till och den här bilden tillhör nu kategorin "gamla nyheter". Dessa krokusar plåtade jag nämligen igår morse och idag har de nog hunnit slå ut ytterligare. Snödroppar och vintergäck har synts i ett par veckor, igår sjöng koltrastar på flera håll när jag gick från Söder upp till Vasastan, och tiden verkar vara ur led. Samma känsla hade jag idag: aprilväder i februari, det är inte sunt. Gröna vintrar och tidig blomning har man upplevt förr. Då har det varit skönt, men nu känns det mer olustigt. Har vi passerat en tröskel där klimatförändringarna börjar skena okontrollerbart, eller finns det tid till motåtgärder?

Ur "klimatförnekarnas" synvinkel vore det väl bäst om situationen blir okontrollerbar, för då kan de rycka på axlarna och säga att "vi kan ju ändå inte göra något". Jag antar att de inte uppfattat att alternativet "inte göra någonting" inte existerar även om klimatförändringarna helt och hållet vore naturens verk och inte gick att påverka. Stigande vattennivåer här, extrem torka där, fler och värre orkaner, sönderfallande ekologiska system - kan man tro att det är gratis att försöka parera sådana olyckor?

torsdag 28 februari 2008

Cloud computing

Läs det här så får du vet något nyttigt, pukko! Jag säger inte att jag begriper så mycket av den här processen, men jag har i alla fall läst McLuhan och anar lite vart utvecklingen drar iväg. Då är frågan: skall vi låta utvecklingen dra iväg med oss okontrollerat, eller skall vi försöka styra den till bästa möjliga resultat?

Wetterstrand som komedi och allvar

Den ironi jag öste över Miljöparti-Wetterstrand igår återkommer idag som gravallvar på Dagens Nyheters ledarsida. Där skrives, på tal om Wetterstrands vändning:

Klokt av henne, nu blir hon stadsrådsfähig i en eventuell s+mp-regering. Ännu klokare hade det varit om språkröret fått med sig sitt parti. Men det kanske kommer, miljöpartiets tyska kollegor har lyckats bli så realpolitiska att de nu till och med inlett diskussioner med konservativa CDU om att styra i Hamburg.

Hejarop av den typen borde vara rena dödskyssen för Wetterstrand och hennes meningsfränder i partiets ledning. Realpolitik? Säg ren och skär opportunism! När partiet var nytt och grönt (grönt i flera bemärkelser) vill man hindra uppkomsten av partiledare som gjorde politiken till en personlig karriärväg - i så fall uppfattade jag det. Nu verkar den idealistiska inställningen bit för bit försvinna. Tvi vale!

Sahlinskan borde nog fundera ett varv till på den framtida politiken. Miljöpartiet är opålitligt, Vänstern meddelar att man vill hålla på sina principer och ställer inte upp på vad som helst, den gamla samarbetspartnern centern är inmurad i Alliansen - vem kan man då samarbeta med, och hur? Jag tror fortfarande att Alliansen har en hyfsad chans i nästa val genom att det socialdemokratiska maktpartiet dribblar bort sig själv.

onsdag 27 februari 2008

Miljöpartist ändrar uppfattning

Sveriges Radios hemsida skriver att Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand har ändrat uppfattning och vill nu slopa kravet på att Sverige ska lämna EU. Det är EU:s klimatarbete och utvidgning som har bidragit till hennes omsvängning.

Jaja, ge ett bindande erbjudande om ministerposter i nästa regering så kan nog Miljöpartiets ledare ställa upp på både NATO och bombkrig och annat i den stilen också. Det gjorde ju motsvarande gröna parti i Tyskland på sin tid. Man fick en utrikesministerpost, och den tidigare gatukämpen Joshka Fischer kunde därmed visa upp en lysande avslutning på sin karriär. Ibland förekommer han till och med med en kria på Dagens Nyheters ledarsidor, och om Wetterstrand och hennes vänner gnetar på kanske de också kommer så långt! Eller sjunker så djupt, beroende av hur man ser på saken ...

Undrar vad medlemmarna i Miljöpartiet säger? Det är väl ändå fortfarande så att idealismen blir större ju längre bort från partiledningen man kommer, och en del borde nog känna motvilja mot att vara transportkompani för cyniska karriärister. Hur vore det med en medlemsrevolt?

Vem skall styra vad som står i läroböckerna?

Enligt en artikel i Dagens arbete vill IF Metall i Göteborg, och får stöd av sin förbundsstyrelse, att LO ökar sitt inflytande över vad som står i läroböcker så att fackets historia får mer utrymme. Argumentet är att fackets motparter gör sig breda i skolorna och man vill få fram mer av den fackliga synpunkten.

Från en synpunkt verkar det rimligt: offensiven från Svenskt Näringsliv in i skolorna förtjänar att bemötas med andra synpunkter så att det blir bättre balans. Men man kunde ju tänka en annan väg också. Nämligen att särintressena lyfts ut från produktionen av läromedel och att ingen propaganda smygs in via skenbart objektiva läromedel. Om propaganda förekommer skall avsändaren framgå klart och inte röras ihop och döljas i annat material.

Och jag tycker fortfarande att Svenskt Näringsliv är en uppblåst och missvisande benämning på en särorganisation för några företagare.

Danska anor

Historikern och SACO-utredaren Gunnar Wetterberg skriver på DN kultur om Roskildefreden 1658 och sina skånska anor. Det var ju den freden som gjorde att en massa danska områden blev svenska. Även jag har någon skånsk ana, men om man bara räknar i rätt nedstigande led på min fars sida är äldsta säkert urskiljbara släkting en blekingsk bonde från Ramdala socken som föddes omkring 1702. Men jag har uppgifter om andra blekingar i släkten som levde under den danska tiden. Såvitt jag vet är det från Ramdala och Jämjö socknar min blekingesläkt kommer. Och så höll det på till 1860-talet när farfarsfar lämnade Femmeryd i Jämjö för att börja arbeta på järnvägen i stället. Så småningom hamnade han i Uppsala. Och resten är historia, som man säger.

Vad hade hänt om Karl X inte fört sina eviga krig i Polen och Danmark? Nu är vi inne på ämnet kontrafaktiskt historieskrivning, alltså ungefär som att "vad hade hänt om något annat än det som verkligen hände hade hänt?". Kanske vi i stället hade haft ett mer primitivt utkantsbetonat svenskt-finskt rike med tyngdpunkt längre österut än idag, bort mot Baltikum och Ryssland. Under några hundra år försökte svenskarna upprätthålla ett rike där man dels slogs i söder, dels i öster, vilket översteg landets resurser. Med koncentration åt något håll, gärna mot den svagare sidan, hade imperiet kunnat hålla ut längre. Vad nu det hade varit bra för. Bättre att vara en småmakt som inte så många bryr sig om än en stormakt som ständigt måste försvara sin stormaktsställning.




Karl X Gustav, 1622-1660


Karl X var ingen "svensk nationalist", han var en tysk furste som tagits upp till Sverige för att ersätta den avgående regenten drottningen Kristina. Han ville ta kontrollen över Öresund och eliminera Danmark och bygga ut det mångnationella svenska riket.

Men Danmark överlevde och gränsen mellan våra båda länder började i stället upplösas redan på 1950-talet när den nordiska passunionen infördes. Med EU och den stora bron upplöses gränsen ytterligare och områden på bägge sidor sundet börjar se ut som en Öresundsregion. En svårighet kan vara att det finns parter i det här målet som ser öppenheten som ett sätt att främja sina egna intressen utan att ge motparten så mycket (en anklagelse som jag sett riktas mot danska sidan, vet inte om danskar har samma uppfattning om svenska ageranden). Men ändå kanske man kan säga att delar av Karl X:s vision håller på att förverkligas, men nu utan att folk blir ihjälslagna i parti och minut.

tisdag 26 februari 2008

Det politiska landskapet i Tyskland

Jag skrev igår om att det politiska landskapet i Tyskland håller på att ändras. Tyskland är ett grannland, många svenskar tycker det är extra viktigt att inte veta så mycket om grannländerna, men för att illustrera gårdagens påstående är här ett citat på det tyska tungomålet:

DIE LINKE ist jetzt in 10 von 16 Landesparlamenten mit eigenen Fraktionen vertreten, in zwei weiteren mit Einzelabgeordneten. Schon vor Hamburg war sie mit 175 Landtagsabgeordneten die drittstärkste Kraft in den Ländern und damit deutlich vor Grünen (129) und FDP (107).

Med andra ord: i storlek vad det gäller företrädare i delstatsparlamenten är die Linke det tredje största partiet (efter kristdemokrater och socialdemokrater). Vad det kommer att leda fram till vet vi inte, men möjligen måste den politiska scenen i Tyskland ta ett steg till vänster för att möta utmaningen från vänstern.

Det här är ett tecken på att politiska låsningar med rötter i det kalla kriget håller på att upplösas. Allt fler människor i Europas valmanskårer har växt upp efter det kalla krigets slut, deras värld är en annan än de övre medelålders, och de möjligheter och hot vi står inför idag är andra än för 30-40 år sedan. Det vore märkligt om det inte slog igenom även i de politiska valen.

måndag 25 februari 2008

Hamburg och Cypern

Fina sidor på nätet från Deutsche Welle. Finns på många språk.

Jag tittade på Deutsche Welles hemsida. Här kan man få en del intressant grafik vad det gäller valet i Hamburg.

Tittar man på valgrafiken under rubriken Ergebnisse im Wahl-Monitor kommer (om man har rätt programvara) se en del intressanta fakta. Dels om det aktuella valet, dels historiska valdata för Hamburg. En lustig sak är att kurvorna för liberalerna och de gröna nästan ser spegelvända ut. När det går upp för de gröna är det ned för liberalerna och tvärtom. Det torde återspegla det faktum att det gamla tyska miljöpartiet i stort sett är ett borgerligt parti och väljarna inte har någon större vallgrav att hoppa över vid eventuellt partibyte.

Vad blir det nu av valresultatet, förutom 6,5 procent för die Linke? Ja, teoretiskt räcker utfallet för att socialdemokraterna kunna bilda regering med stöd av de gröna och vänstern. Vill man det? Det finns en beröringsskräck nästan på gränsen till hysteri verkar det som, vilket torde bero av att die Linke delvis beror av avhoppade socialdemokrater och det därmed finns en hel del personlig bitterhet inblandat. Men som borgmästaren i Berlin har sagt: det där kan man övervinna med tiden. Och det ser ut av kommentarerna på Deutsche Welle (engelska upplagan) som insikten nu tränger in att det politiska landskapet i Tyskland håller på att ändras.

Cypern, det är ett land med spännande arkeologi som svenskar varit med om att gräva ut på 1920-talet (man kan se en del av fynden i Medelhavsmuseet i Stockholm).

Så här såg svenska arkeologer på Cypern ut 1927-1931. Obs tropikhjälmen längst till vänster!

Ett annat särdrag med landet är att den olja man har är olivolja. Jag minns ett surt påpekande från grekcypriotiskt håll i samband med Iraks invasion av Kuweit på 90-talet. Cypern hade ju också blivit invaderat och delat, men av turkarna. Det var dock inte så intressant för "det internationella samfundet" att gripa in och rätta till. För medan Kuweit hade olja hade ju Cypern bara olivolja. Det kan man väl tänka på i samband med att Cypern nu har valt en president som kallar sig kommunist. Detta har inte orsakat några hysteriska reaktioner vad jag hört, medan däremot återkommande val av Hugo Chávez (som inte är kommunist) i Venezuela orsakar snudd på tarmvred hos vissa sorters människor.

Nu har jag hört att AKEL, det cypriotiska kommunistpartiet, till stor del består av affärsmän och dessutom skall vara "reformerat" på något sätt, men eftersom det för "vissa sorters människor" ibland är viktigare vad folk har för etiketter än vad de verkligen gör vet jag inte om det har någon betydelse. I Moldavien finns en regering som uppges vara kommunistisk, men jag tror man får ta det med en rätt stor nypa salt. De kanske är borgare hela bunten?



Är detta månne glada vänsterväljare på Cypern som med hopp ser an mot framtiden och öns eventuella återförening?

"The survival of the fittest ..."

Igår skrev jag om forskning om mänskliga kulturers utveckling. Darwinismen kan sammanfattas som att de organismer som är bäst anpassade till sin omgivning kan leva vidare. Sämre anpassning leder till minskande möjligheter att leva vidare. För djur och växter med speciella krav på miljön men med liten förmåga att påverka den i förmånlig riktning är detta riskabelt. För en oerhört mångsidig art som människan bör hotet vara mindre. Om vi bortser från katastrofer av kosmisk art (som att Jorden krockar med en annan himlakropp) borde mänsklighetens utsikter vara rätt ljusa, förutsatt att folk använder hjärnan att tänka med.

Men nu är inte mänskligheten en stor grå massa. Det finns variationer av olika sorter. Vissa kulturer går upp, andra stagnerar. Somliga är pigga och tar för sig, andra sitter sura och glor i ett hörn och tycker allt var bättre förr. Idag ser vi detta skred allt tydligare. En process som började för åtskilliga årtionden sedan börjar nu accelerera.

Några artiklar i Dagens Nyheter (tror inte de finns i nätupplagan just nu) kan exemplifiera. Ta ekonomisidan, där vi får veta att stora statliga fonder från Abu Dhabi, Kuweit, Saudiarabien och Singapore köper stora aktieposter i svenska storbolag. Notera statliga fonder. Tydligen har inte Odellarna kunnat göra sig breda i de där länderna. Däremot finns det en klar risk att Odellarna i Sverige, med sin negativism mot offentligt ägande, gör att vi får svårt att försvara oss mot just utländska ingrepp av skadlig natur (alltså att av ren dumhet göra att vi inte tillhör "the fittest"). Kanske en del människor ännu inte har insett att en ny värld växer fram, där kapitalisterna kan vara bruna eller gula, och inte alls särskilt snälla eller undergivna. Money talks.

En lustig figur vid namn Magnus Henrekson, professor vid Institutet för Näringslivsforskning, har detta budskap: Det är aldrig bra med den som har makt över jättemycket pengar som inte är ens egna. ("Jättemycket" - är det ett bildat sätt att tala?) I de stora bolagen sitter ju inhemska direktörer och har "jättemycket" pengar som inte är deras att styra över, det tillkommer några nya som dessutom har uppbackning från sina hem-regeringar. Flera av de nämnda länderna har dessutom ett klart "demokratiskt underskott".

På kultursidan finns en essä av Johan Lagerkvist, forskare vid Utrikespolitiska Institutet, betitlad Det kinesiska spöket. Jojo, ett spöke går genom Afrika ... . För att kunna fungera som verkstad för den rika världen ökar kineserna snabbt sina insatser i Tredje världens råvarurika områden. Afrikanska och andra ledare ser en ny partner som de kan samarbeta med utan att bli utsatta för konstiga krav, medan kinesiska företag ibland uppträder på ett sätt som orsakar motvilja bland vanligt folk (råkapitalism är inte roligare att bli utsatt för även om råkapitalisten är en guling i stället för den vanlige gamle vitingen).

Europa klagar över mänskliga rättigheter i Sudan men kan misstänkas för att vara mer upprört över att kineserna är mer framgångsrika i tävlingen om Darfurs olja. Man kanske kan se det som att Europa och USA tappar i ett par grenar i kampen om att vara "the fittest" - man driver en hycklande politik vad det gäller stöd till utveckling och till mänskliga rättigheter, och man har sämre villkor att erbjuda i samarbetet. Det begriper naturligtvis afrikanerna, och har de möjligheter att välja ökar de kontakterna med Kina. Då hamnar man på efterkälken och får nöja sig med att gnälla. Om Europa/EU vill klara sig bättre får man göra upp ett och annat, bland annat den konstiga marknadsfundamentalism som gör att stora delar av kontinentens befolkning känner sig främmande för hela projektet. En parasitär elit kan inte ens säkra sin egen överlevnad på sikt. Men, som jag påpekade, vi människor skiljer oss från enklare livsformer som har svårt att anpassa sig till ändrade betingelser. Vi kan göra korrigeringar. Har vi insikt och mod att göra det?

söndag 24 februari 2008

Kulturer och det naturliga urvalet

Kan mänskliga kulturer, och därmed den mänskliga historien, utvecklas och förändras hur som helst? Eller finns det ramar, och kanske någon sorts lagar som styr deras uppkomst, utveckling och eventuella fall? - Finns det inga ramar eller lagar kan vad som helst hända och all framtida utveckling är i stort sett omöjlig att förutse. Men hittar man mönster i utvecklingen kan det bli möjligt att göra rimliga gissningar om framtiden för den mänskliga civilisationen.

Forskare vid Stanforduniversitetet i USA anser sig ha funnit att mänskliga kulturer är utsatta för ett "naturligt urval". Detta har man kommit fram till genom att studera utvecklingen av kanoter hos olika grupper i Söderhavet (bra konstruktioner överlever, dåliga gör det inte), och det hela ses av vissa som ett vetenskapligt genombrott.

The process of natural selection can act on human culture as well as on genes, a new study finds.


En forskare vid Stanford, Deborah Rodgers, låter det hela utmynna i en rejäl snyting åt dagens utveckling och dagens ledare (kursiveringarna är mina):

"Unfortunately, people have learned how to avoid natural selection in the short term through unsustainable approaches such as inequity and excess consumption. But this is not going to work in the long term," she said. "We need to begin aligning our culture with the powerful forces of nature and natural selection instead of against them."

Examples of cultural approaches that are putting humans at risk include "everything from the economic incentives, industrial technologies and growth mentality that cause climate change, pollution and loss of biodiversity, to the religious polarization and political ideologies that generate devastating conflict around the globe," Rogers said. "If the leadership necessary to undertake critically needed cultural evolution in these areas can't be found, our civilization may find itself weeded out by natural selection, just like a bad canoe design."


Med andra ord: om inte skötseln av den här planeten förbättras riskerar allt att gå åt h-e. Fast av den korta sammanfattning jag läste vet jag inte hur tung den här rapporten är vad det gäller att förklara varför det kan gå åt h-e. Men en hel del forskare verkar se den som epokgörande.

Han sätter grillor i huvudet på folk

Dagens Nyheter skriver om en kille i Italien som vill bygga demokrati via nätet. Han heter Beppe Grillo, därav min ansträngt låghumoristiska rubrik, och har den här bloggen på engelska (siktar tydligen på att globalisera sin rörelse). Det här är ett sätt att bruka de tekniska hjälpmedel nätet ger för att driva en politisk agenda vilket ju inte kan vara fel ur demokratisk synvinkel under förutsättning att man vet vem som står bakom det hela och betalar räkningarna. DN skriver:

Med internet som bas vill han bygga upp en direkt medborgardemokrati och eliminera de traditionella politiska partierna.
Hans hemsida uppmanar italienarna att starta opolitiska medborgarlistor inför kommunalvalen. Effekten kommer inte att märkas fullt i detta val, utan först i nästa, hoppas han.
"Opolitisk" bör väl i detta fall tolkas som "partilös". "Opolitisk politiker" låter ju lite konstigt. Har inte detta någon likhet med valsystemet på Cuba förresten, fast här är det bloggosfären som står bakom, inte partiet, när det gäller att puffa för kandidaterna?

Om man är helt oinsatt i situationen i olika länder kan man tro att det ena kanske är utbytbart mot det andra. Men om man tar en del praktiska frågor och utsagor från signor Grillo märker man det typiskt italienska. Bland annat handlar det om att försöka kicka ut 23 parlamentsledamöter som är dömda för brott upp i högsta instans. Jag antar att sammanbrottet omkring 1990 för det gamla italienska partisystemet med rötter i det kalla kriget är bakgrunden till Grillos påstående att kampanjen inför Italiens nyval i april är ointressant. Alla de gamla partierna föll i bitarna, alla var mer eller mindre märkta av mutskandaler och politiskt fiffel. Och de taffliga politiker som kom sedan var inte mycket mer inspirerande. Grillo säger: Den som vinner är ändå en förlorare. Vi är redan utan partier och ideologier. Det finns ingenting kvar.

Det må så vara att de större partierna i Italien är värdelösa, och att en del av de mindre är mer eller mindre pajasartade grupper, men den erfarenheten kan inte exporteras hur som helst. Korruption finns både norr och söder om Alperna, men den gamla italienska korruptionen som frätte sönder samhället var ändå speciell och gör Grillo-rörelsen speciell.

Om vi bortser från detta så kommer en intressant slutkläm i DN-artikeln:

Alla stora revolutioner har medfört en avancerad kapitalism. Motsidan avancerar. Mao skulle skjuta sig om han såg sitt Kina i dag. Internet är annorlunda. Nätet kommer att medföra en epokgörande förändring när det gäller att kommunicera och knyta kontakter. Alla mellanhänder försvinner. Det ger medborgarna full insyn i beslutsprocesser. Vi står inför något som folk ännu inte har förstått.


Eller det kanske kan tolkas så här: vi är med full fart på väg in i McLuhans globala by där alla vet vad som händer överallt och reagerar på det. Det skapar en öppenhet som försvårar för reaktionära grupper att slå tillbaka. Öppenheten ger folket allt bättre möjligheter att bli den styrande kraften. Eller som Mao skrev: det är folket som gör historien. Med nätdemokrati kan kapitalismen tryckas tillbaka till förmån för demokrati av verkligt djupgående natur.

Det händer verkligen intressanta saker på den demokratiska fronten! Undrar vilka motåtgärder som är på väg från mörkrets krafter? Jag skulle inte bli förvånad om det sitter folk på olika håll i världen - såväl i Washington som Beijing och annorstädes - och planerar för hur man skall kunna krascha nätet om folk blir för påstridiga vad det gäller demokrati!

(Och jag tror inte Mao skulle skjuta sig utan snarare säga "vad var det jag sa" - och sedan börja mobilisera massorna igen.)

lördag 23 februari 2008

die Linke går fram i Tyskland - proletarisering i Sverige


I morgon är det val i den gamla hansestaden och nu tillika tyska delstaten Hamburg. Vänsterpartiet die Linke förväntas få nya framgångar och därmed fortsätta att stärkas i det gamla Västtyskland. Tidigare har man gjort bra ifrån sig i Bremen, Hessen och Niedersachsen. I öst är man redan starkt. Vi kanske ser ett nytt politiskt landskap växa fram i Tyskland. Samma sak framhölls i en förvånad artikel i Dagens Nyheter igår.

Aftonbladet publicerar en intervju med den socialdemokratiske borgmästaren i Berlin, Klaus Wowereit. I Berlin har socialdemokrater och vänster samregerat, inte utan vissa problem, men man har dock kunnat samarbeta. Det kan ändå vara en modell för framtiden på riksnivå i Tyskland, men det avgörande är även där vem socialdemokraterna helst samregerar med. Hittills har det varit med kristdemokraterna, vilket innebär att man sviker vad flertalet faktiskt har röstat på - någon sorts vänsterpolitik. Att gå in i en koalition med die Linke skulle kanske bättre motsvara vad de egna väljarna önskar, men det kanske är så att man tänker så här: "Kristdemokraterna är olika oss, och vi riskerar nog inte att tappa så mycket väljare till dem. Men die Linke är bättre på vänsterpolitik än vad vi är, och därmed riskerar vi att förlora folk åt det hållet om vi uppmuntrar dem." Lokala politiker som Wowereit kan dock ändra på den inställningen:

I sin självbiografi skriver han: ”Jag vet inte när eller var, men den dag kommer då det finns en framgångsrik vänsterallians även utanför Berlin och östra Tyskland.” Demoniseringen av det gamla kommunistpartiet kommer att avta med åren, spår Wowereit.

Jag tror att den svenska vänstern bör hålla ett öga på vad som händer i Tyskland. Det gäller inte bara valresultat och vem som samarbetar med vem, utan också om det kommer politiska analyser som är av intresse. Och inte bara Tyskland - det finns ett antal länder i Europa som ligger på ungefär samma nivå som Sverige och där intressanta erfarenheter kunde förmedlas över gränserna. Jag tänker särskilt på insikter om vad den tekniskt-vetenskapliga revolutionen betyder för den demokratiskt socialistiska dito i Marx' anda.

För att fortsätta lite med Marx när jag nu ändå är igång: proletarisering var en viktig sak han skrev om, om hur tidigare självständiga bönder och hantverare förvandlas till osjälvständiga lönearbetare (eller i ett fåtal fall: kapitalägare som styr andras arbete). Jag har läste ett tal som Jan Myrdal höll vid ett minnesmöte efter den norske marxisten Tron Ögrim. Myrdal citerar en del data från olika håll: enligt Statistiska Centralbyrån äger en procent av befolkningen 19% av de samlade förmögenheterna. Men enligt en rapport från Institutet för näringslivsforskning, som räknar på annat sätt, äger denna enda procent av svenska befolkningen 32% av landets förmögenheter. Räknar man in svenskar skrivna i utlandet blir det 40%. Enligt ytterligare en undersökning har 80% av befolkningen i stort sett inga tillgångar utom att en del äger sin bostad. Och eftersom man inte kan snyta fram några pengar ur väggarna på den egna bostadsrätten är det inte mycket värt i en krissituation när priser rasar och folk är desperata.

En 1840-talstysk som inte hette Marx utan Weber skrev att "arbetare är alla som inte äger kapital". Har man inte kapital, makt över produktionsmedel utom sig själv, är man proletär alltså. Vi kan konstatera att det som en gång kallades bourgeoisien är en liten grupp av det svenska folket, det finns också mellanskikt på några tiotal procent, och sedan ett modernt proletariat som omfattar den absoluta majoriteten. I dagens läge slåss de svenska partierna mest om att ställa sig in hos de två första grupperna medan proletariatet ställs åt sidan. Nå, inte av alla. Grupper som Sverigedemokraterna går gärna in och fiskar bland svenska proletärer. Och det finns väl ansatser bland vänstergrupperna till det också. Arbetarklassen med utländskt ursprung har inte mycket hjälp av den politiska sfären. Det parti som verkligen kan gå ut och tala inte bara till, utan också med, de åttio procenten borde ha en ljus framtid.

Av naturen skeptisk undrar jag om den svenska vänstern vill hugga tag i denna fråga. Det självklara svaret borde vara "ja", men jag undrar om det inte speciellt i Vänsterpartiet finns för många mellanskiktsmänniskor som mest intresserar sig HBT-frågor.

fredag 22 februari 2008

"Varför räknas inte Latinamerika?"

Det står något suddigt i slutet av en faktiskt tänkvärd krönika av Nathan Shachar (hette visst Ahnlund förr) i Dagens Nyheter idag.

Nu flockas alla till Latinamerika, också länder som vände det ryggen under dess mörka årtionden. Sverige har en oerhörd goodwill där, ett restkapital från forna insatser för demokrati och mänskliga rättigheter. Hur förvaltas det?

"Forna insatser för demokrati och mänskliga rättigheter" låter rätt ospecificerat, men kan det möjligen ha något att göra med vad en forntida halvradikal svensk socialdemokrati, samt grupperna till vänster om denna, hade för sig vad det gällde solidaritetsarbete? Det kunde ju ha framgått av artikeln, så man inte behöver fundera. Det kan väl inte vara marknadsliberaler som hyllade Pinochet som avses?

Men det som Shachar skriver är riktigt - det finns en massa band på olika nivåer mellan Sverige och Latinamerika. På den tiden jag arbetade på L M Ericsson hade jag samtidigt två flyktingar därifrån som kollegor: en chilenare och en uruguyan. Många som kom hit under militärdikaturernas svarta år har rotat sig här och återvänder inte, andra reser tillbaka, en del familjer finns på båda sidor om Atlanten och underhållen banden mellan kontinenterna. Det var knappast bara latinamerikanska borgare som flydde hit så vi får räkna med att åtskilliga av förbindelserna kröns av en röd fana. Och en smart utrikesförvaltning skulle odla dessa kontakter. Det kan ju hända att gårdagens lille flykting återkommer som högt uppsatt person i landet han eller hon flydde ifrån.

"Varför räknas inte Latinamerika?" heter krönikan. Den svenska utrikesförvaltningen är inte särskilt intresserad av Latinamerika, milt sagt. Jag följer inte med så noga, men man kan undra om den överhuvud taget är så entusiastisk. EU är ju något som man inte vill prata så mycket om. Att man inte är entusiastiska för den tveksamma historien i Kosova är nästan positivt. Man släpar sig väl i stort sett iväg enligt påbuden från Bryssel eller Washington, men utan större energi.

Men Shachar har rätt: Latinamerika är superintressant! Man får hålla tummarna för att kontinenten bryter sig ur de nedbrytande relationerna till USA, står på egna fötter i världen och får fart på utvecklingen. Om utrikesministeriet i Beijing förstår det borde man förstå det i Arvfurstens palats också. Detta kan inte bara vara någon personlig brist hos Bildt, det måste vara ett djupare fel i den svenska politiken. Kan det vara aftonsången för en klass i utdöende?



torsdag 21 februari 2008

Senaste från Miljöaktuellt

Jag får tidningen Miljöaktuellts nyhetsbrev varje vecka. Titt som oftast kommer det artiklar av intresse för oss som vill "rädda Jorden". Exempelvis den här underhållande saken om "healing-energi-bollar" och om mystiska naturväsen som kallas devor och som det finns ohyggligt många av. Om devorna inte mår bra blir det miljöproblem, men det kan man hjälpa genom "healing" (helbrägdagörelse säger man väl på svenska). Något säger mig att om Föreningen Vetenskap och Folkbildning får tag på de här healing-figurerna kommer blod att flyta (bildligt talat, naturligtvis!).

Något mer "main stream" vad det gäller vetenskaplig inställning är förmodligen artikeln om köttproduktion i laboratorium. Det handlar om en internationell forskargrupp som av miljöskäl vill främja "en storskalig processindustri som tillverkar muskelvävnad för mänsklig konsumtion".

Om man tar fram kött på det sättet, hur kommer vegetarianer att reagera? Det är klart att om man kan få bort mängder av växtgaspruttande och skogsundanträngande kossor kan detta vara positivt, såvida inte andra negativa saker uppträder. Och kommer stora boskapsländer som Brasilien och Argentina att acceptera detta?

Gratulationer på ettårsdagen


Det här är ett av de två fotografier jag tog för ett år sedan, klockan 15:43:24 för att vara exakt. På Riddarfjärdens is ligger flottar som ingår i rörläggningsarbeten för fjärrvärmenätet

För ett år sedan släpptes bloggen Björnbrum ut i friheten på bloggosfärens gröna ängar. Det var ett experiment, ett provisorium som (likt exempelvis Strömbron här i Stockholm) har permanentats. Nå, en dag tröttnar jag, men är inte riktigt där ännu. Hur det där med besökare räknas är jag osäker på, men enligt StatCounter passerade antalet 25.000 för några dagar sedan. Med drygt hundra tittar per dag får man väl vara nöjd. Jag är ingen vän av publikfriande gallskrikande utan försöker hålla det hela på en någorlunda anständig nivå. Sedan jag beslöt mig för att tillåta kommentarer har bara tre refuserats: ett par som var obegripliga eller intetsägande i förhållande till ämnet, och någon sorts liberal som inte kunde stava eller föra ett sammanhängande resonemang.

Under året har dessutom några "avknoppningar" gjorts - vilka de är framgår av länklistan till höger. Om jag verkligen skall hålla igång så många aktiviteter på nätet framöver är ett frågetecken, men just nu fungerar det rätt bra.

Inläggen den första dagen handlade om människans natur och en vårgalen talgoxe. Då var det riktig vinter i Stockholm vilket man knappast kan säga i år. Människans eventuella natur är dock ett ämne som kan diskuteras i all oändlighet. Forskning pågår dock, och kufar som "the economic man" kan man nog förpassa till kuriosakabinettet. Människan är knepigare än så. Och fåglalivet lär jag återkomma till. De är trevliga små gynnare (nja, inte den där jäkla måsen som lade av en blaffa på min skinnjacka nere på Bergsundsstrand en gång ...).

Avslutningsvis: hej läsarna, och tack för att ni tar er tid!

onsdag 20 februari 2008

Kapitalister, förenen eder!

Ideal på utgående?

Detta är rubriken till en artikel av finansmannen Robert Weil på DN kultur idag (verkar inte finnas på DN:s nätsida). Som många förstår är titeln inspirerad av Kommunistiska Manifestet.

Weil verkar ha en humanistisk ådra som kanske räddar honom in i nästa samhällsform med hedern i behåll. Han noterar att kapitalisterna har fått det ännu bättre än när han skrev om hur dessa borde tacka löntagarna för tio år sedan. Han är bekymrad över att kapitalisterna spelar en så passiv roll i samhällsbygget. (Han kanske menar att det är politikerna som är ansvariga för guldregnet över de redan rika, och menar han det stämmer det delvis.) Jag citerar från pdf-upplagan:

MIN UPPFATTNING ÄR att det med kapitalet följer ett långsiktigt ansvar för demokratin

...

Forskning och konstarter har det gemensamt att de experimenterar, ifrågasätter och överskrider tänkandets konventionella ramar, något som är nödvändigt för ett välfungerande demokratiskt samhälle.

DET FINNS MÅNGA KAPITALISTER som tar sitt samhällsansvar, men alldeles för många tycker uppenbarligen inte att det har något med dem att göra. Det är en ödesdiger kortsiktighet. Pengar ger makt och med makt följer alltid ansvar. Det är politiskt sett ohållbart om eliten lever i välmåga, medan samhället i övrigt drabbas av djupa problem och många av de institutioner som ska upprätthålla samhället förfaller. På sikt undergräver detta marknadsekonomin, som är beroende av ett väl fungerande samhälle. Det handlar alltså om ett upplyst egenintresse att motverka detta.

Det undergräver också kapitalismen, vars legitimitet vilar på att den både kan skapa och rimligt fördela välstånd. Stora klyftor är en grogrund för rörelser som vill motverka demokratin och det öppna samhällets värderingar. Det är dags för oss kapitalister att förena oss och finna former för ett större samhällsansvar.

Någon kanske störs av "upplyst egenintresse", men jag antar att de här synpunkterna faktiskt visar på en anmärkning som gjordes i Manifestet, nämligen att en del av borgerlighetens ideologer går över till det proletära lägret. Om man skulle översätta det till modernare termer skulle det bland annat kunna betyda att framsynta kapitalister börjar anpassa sig till ett samhälle där visserligen marknad råder men där kapitalistisk exploatering och förstörelse upphävs och demokratin stärks enormt. Alternativet är samhälleligt barbari.


Marx - hade vissa ideer om hur samhällena utvecklas

Lugn råder i Havanna. Fidel & Nelson

... och vem trodde något annat? Jag bläddrar i morgonens Dagens Nyheter och noterar något som kan vara en viss uppgivenhet från flås-liberalerna - att Fidel går i välförtjänt pension från presidentposten har inte utlöst några hysteriska reaktioner.

Bloggaren These Exiled Years skriver en förhoppning:

Jag hoppas att Fidel kommer att inta en roll som liknar Nelson Mandelas, som ett moraliskt föredöme och en statsman som älskas över hela världen.

En intressant aspekt här är frågan om Nelson Mandela sluppit levande ut från Robben Island utan Cubas insatser i Afrika. Den cubanska expeditionskåren i Angola gav den gamla sydafrikanska armén rejält med stryk, så rejält att Sydafrikas dåvarande ledare insåg att det var dags att avveckla apartheid innan de förlorade allt. Och i den processen var det inget annat att göra än att släppa ut den gamle "terroristen" Mandela från fängelseön och låta honom bli den nya statens ledare. De två ledarna hänger alltså ihop, och Mandela mindes den tjänsten. Jag minns att den gamla sortens liberaler var emot rasistregimerna i södra Afrika när det begav sig. Har de tänkt på att om Cuba hade haft en annan regim på 70-80-talet kanske apartheid kunnat leva kvar, ungefär som Israel fortfarande kan existera med sitt speciella system? Den nya sortens liberaler verkar inte bry sig.

Jag hoppas att de båda gamlingarna, Fidel och Nelson, ännu har en tid framför sig där de kan göra bra insatser - Fidel lär i alla fall bli en ordsprutande kolumnist i tidningen Granma.

tisdag 19 februari 2008

Ett moln av datorer ...

Inte mycket är väl helt oundgängligt i denna värld, men bland nödvändighetsprodukterna skulle jag vilja nämna bloggen Det progressiva USA. Där får man veta mycket om allt möjligt.

Läs exempelvis den här bloggposten om cloud computing, moln av datorer! När mängder av datorservrar, som var och en inte behöver vara så stor, kopplas samman till jättestora nätverk blir det verkligen datakraft och ett enormt hjälpmedel för att söka och behandla information. Om några servrar havererar spelar ingen roll, för nätet finns kvar. Och det växer och blir starkare i och med att modernare apparater läggs till hela tiden. Som jag uppfattar det hela kommer databehandling att bli något så alldagligt att ingen har någon konkurrensfördel av det (utom mot dem som inte har datorer naturligtvis). Visionärerna inom detta område förutspår en effekt som är lika genomgripande som elektrifieringen av samhället. Darra må de gamla trötta insuttna intressena!

Jag citerar inget mer utan säger bara: läs själv och fundera vidare vad det här har för betydelse inom en inte alltför avlägsen framtid. Och ta gärna en titt på några av mina egna tidigare bloggposter som från olika synvinklar är inne på samma ämne, här och här! För här finns det enorma möjligheter till en fantastisk framtid - eller en fantastisk katastrof!

DN kultur och nyliberalerna

Dagens Nyheters kulturhövding Maria Schottenius tar idag itu med folk av en sort som delvis har odlats fram av ledarredaktionen på samma blad: de högröstade nyliberalerna. Jag antar att det är samma grupp som understundom skälls för muppar av meningsmotståndare och dessutom skriver på ett sätt så man hör att de egentligen gallskriker och lever i en värld av konstiga hypoteser (det är mycket "om" om det ena eller det andra i stället för klara utsagor om den värld vi verkligen lever i).

Det handlar om en figur vid namn Norberg som tillsammans med ett antal kompisar påstås ha mejlbombat DN för att sagde Norberg inte publicerats tillräckligt mycket. (Vad klagar han för? - han fick ju skriva genmäle på något Andreas Malm skrivit!)

Det som är störande och stötande är det sätt på vilket Norberg och hans bloggkompisar uppträder. En uppskruvad, manisk mejlattack med invektiv som verkar inspirerade av splatterfilmer.

Johan Norbergs politiska ideologi tar sig hos hans hejdukar uttryck i ett språkbruk som går ut på att jag borde hängas och skjutas och att blodet ska flyta.

Även tidningens och företagets styrelse och häpna medlemmar av familjen Bonnier får massmejl från Norbergs vänner i denna kampanj mot DN:s kultursidor, som man uppfattar som en ointaglig bastion där Norberg & co inte tillräckligt ofta fått tillträde.

Även om Johan Norberg med en rättshaverists envishet biter sig fast vid personliga oförrätter är det sorgligt att se hur en hel här av nyliberala pratkvarnar (på en påfallande låg stilistisk nivå) försöker skjuta sig in i offentligheten. Inte genom att tillföra kunskap eller intressanta tankar utan genom mejlbombning.

Men det verkligt allvarliga med deras hysteriska pockande är att dessa personer inte verkar vilja ha en öppen diskussion utan bara dela in människor och åsikter i rätt och fel.

Nja, kan man inte helt enkelt säga till nyliberalerna: "ni har fel åsikter"? Hur som helst, det kan vara nyttigt för DN:s ledning och ägare att se vad det är för figurer som man delvis själva har varit med om att odla fram. Jag antar att det är en rätt liten grupp, men hade det här skett under något "vänster"banér hade nog reaktionen vara starkare än bara en spalt i kulturbilagan. De juridiska termerna skulle kunna vara "olaga hot" och "missfirmelse".

Ett sätt att hålla gaphalsarna kort är att inte acceptera deras metoder och språkbruk, att inte falla till föga för skrik om "censur" utan säga åt dem att hålla sig till sina egna bloggar där de kan gasta bäst de gitter. Jag släpper inte in den sortens typer här. Och Norberg, är inte han författare hos Timbro och har en position ändå? Är det möjligen så att han börjar känna att det nyliberala äventyret har gått på grund och den politiska pendeln svänger åt annat håll nu? Vore han en smartskalle bytte han position och blev socialliberal eller något annat för tillfället gångbarare, eller ... ?

Och så kan det vara anledning att kolla om det finns folk i den här strömningen som är redo att gå från ord till handling vad det gäller våld. Eller är man av samma sort som de republikaner i USA som gärna tjoar om krig men själva tyvärr är för upptagna av annat för att kunna vara med och kämpa vid fronten?

måndag 18 februari 2008

"Allmänningarnas tragedi" - slutar som komedi?

Jag har för mig att ursprungligen betydde inte "komedi" eller "tragedi" att något var roligt respektive ledsamt, utan det var en term från teatern som talade om ifall en pjäs slutade lyckligt eller inte. Dantes "Den gudomliga komedin" utlöser ju inga skrattsalvor direkt, men den slutade lyckligt (utom för alla vedervärdiga syndare förstås!).

Nu har vi det där med "allmänningarnas tragedi", ett begrepp från förra årtusendet som fortfarande spökar och av lättbegripliga skäl. Genom att visa på att tillgångar som inte ägs av någon ("allmänningar") kan missbrukas tills de är förstörda kan vissa grupper propagera för att allt skall vara privatägd och därmed skyddat från förstörelse. Först är ingen ansvarig för att tillgångarna vårdas, sedan kommer "någon" in och räddar situationen. Ursprungligen handlade det om fiskevatten ute på fria havet men sedan tror jag begreppet genomgick en omvandling och kom att riktas även mot offentligt ägande. Ur extremliberal synpunkt kanske offentlig, alltså formellt gemensam egendom, inte ägs av någon? - Det är ju riktigt, för den slutlige ägaren till all offentlig egendom i Sverige exempelvis är de svenska medborgarna som inte är någon utan alla.

Jag fick en uppdatering om "tragedin" när jag tittade igen Harald Cederlunds vetenskapsblogg Skor längtar ut. Han är biolog men även skrivit en del om ekonomi på senaste tiden, och då kom den här allmänningshistorien upp till ytan i en läsvärd artikel. Teorin har inte varit oemotsagd. Dels har det kommit påpekanden om att tillgångar inte är skyddade även om de kontrolleras av privatpersoner (de kan ju bedriva rovdrift för att ta ut snabba pengar och strunta i långsiktiga överväganden). Dels har mannen som skapade teorin om allmänningarna senare gjort den reservationen att den gäller tillgångar som inte är underställda någon förvaltning. Och därmed kan vi låta tragedin förvandlas till komedi - de tillgångar som är utsatta för missbruk därför att ingen äger dem kan ställas under offentlig förvaltning! Och har man kommit så långt gäller det att se till att det är en ordentligt genomlyst, okorrumperad och demokratisk förvaltning! Det gäller fiskevatten, råvarutillgångar och alla möjliga naturresurser Jorden runt. Kanske till och med luften vi andas!

Konstig prioritering

Jag läste nyligen verksamhetsberättelsen för en större vänsterorganisation. Där ägnades 4 (fyra) sidor åt Stockholm pride festival och 2 (två) sidor åt Första maj. Det kan ju vara en slump, men det kan också säga något om den konstiga prioritering som somliga vänsterpersoner ägnar sig åt - möjligen för att undkomma besvärlig kritik.

Ur borgerlighetens synvinkel måste det vara alldeles utmärkt att vänstern sysslar med erotik i stället för politik - men är det då fortfarande en vänster som agerar?

Kriserna torkar inte in direkt ...


Rubriken kanske var i osmakligaste laget? Men krisen den handlar om är inte så rolig den heller. Aftonbladet skriver om rapporten Konflikter i klimatförändringens spår. 2,7 miljarder människor bor i länder som riskerar att drabbas av väpnade konflikter som följd av klimatförändringarna. Det är de rödaste områdena på kartan ovan. Man kan notera att kärnvapenstaterna Indien, Pakistan och Israel ingår i den gruppen.

Ytterligare 1,2 miljarder bor i länder där klimatförändringarna kan orsaka politisk instabilitet (orange områden). Eftersom jag inte sett ursprungsrapporten vet jag inte hur man har tänkt, men egentligen kan man väl befara politiska återverkningar av kraftig natur i alla länder? Man kan ju tänka sig att USA:s flerfaldiga kriser samlas i en jättekrasch, där miljö, ekonomi, politik och kultur bryter samman och drar resten av världen med sig.

Det är märkligt att ökenartade länder som Namibia och Botswana ser ut att klara sig hyfsat enligt kartan, medan mer vattenrika grannländer ligger sämre till. Även Sydafrika (som jag nämnt tidigare i ett lite speciellt sammanhang). Och man räknar med att Kina inte skall beröras, men det verkar tveksamt - såvida man inte räknar med att kommunistpartiet kan kväsa försök till oroligheter, alternativt har förmåga att ingripa och rädda situationen.

Å andra sidan: i flera av de helröda länderna pågår ju redan inbördesstrider som inte är betingade av klimatkrisen men torde förvärras av den. Över en miljard av de nämnda 2,7 bor i Indien, av dessa räknas nära 800 miljoner som mycket fattiga och en del av dem är ute i väpnade uppror nu. Även i länder som Pakistan, Afghanistan, Filippinerna och Colombia har våldet en förhistoria från tiden innan någon talade om klimatkris. Vattenfrågan har däremot funnits med som en komponent länge i konflikterna i de torra länderna i västra Asien. Lägg ihop klimatkris med andra problem och resultatet blir mycket obehagligt. Det finns en del förslag till åtgärder i rapporten, men jag undrar hur mycket de hjälper.

söndag 17 februari 2008

Kycklinguppfödning - lite illa smakar det nog

När jag spanade runt bland några vetenskapsbloggar hittade jag den här posten om kycklinguppfödning. När man läser en sådan historia är det lätt att lusten att sätta i sig en välkryddad kyckling minskar radikalt! Och det är lätt att förstå vegetarianer som Jens Holm, som jag skrivit tidigare om här på bloggen.

Ännu en onödig stat


Den här bilden plockade jag från al-Jaziras hemsida. Notera att gossarna har något som ser ut som den albanska flaggan, samt i bakgrunden en USA-flagga. Men enligt nyhetsbyrån ser Kosovos nya flagga ut som följer: It depicts a yellow outline of the nation on a dark blue field, accompanied by six stars. Den nya statens konturer på ett blått fält, samt sex stjärnor alltså.

Och vad har världen för nytta av denna nya stat som inte kan finansiera sig själv och är beroende av utländska fredsbevakare? Förmodligen inte så mycket, men antagligen finns det kriminella grupper som är intresserade. Sprängningen av det gamla Jugoslavien har inte varit en lyckad historia. Ett antal onödiga stater har uppstått eller återuppstått. Vad är Montenegro bra för exempelvis? Eller Bosnien-Hercegovina, som kan rasa ihop när som helst? - Det är väl två grupper som tjänar på detta: dels grupper av politiska skumraskfigurer och rena kriminella som kan ta över i småstaterna, dels stormakter som kan rumstera om i stort sett som man vill på Balkan utan att möta effektivt motstånd.


Goda lärare är bättre än kränkta lärare

I Dagens Nyheter idag hoppar skribenten Zaremba på vissa problem vid Lärarhögskolan i Stockholm. Jag är av naturen ganska skeptisk, men hade turen att kunna fråga en man med ett arbetsliv i skolvärlden, och han luftade också missnöje med högskolan och tyckte det var bra att den slås ihop med universitetet.

Man får ju hoppas att de underligheter som Zaremba skriver om bara berör ett smärre antal missanpassade elever. För hur kan folk bli lärare om de inte kan skriva ordentlig svenska eller förstå huvudspråket i det här landet ordentligt, eller om de har handikapp som gör att de knappt kan koncentrera sig på en uppgift? Det är väldigt konstigt att människor som helt klart inte kan klara av det viktiga läraryrket tillåts slinka igenom lärarutbildningen genom att hota sig fram. "Viktiga" skriver jag, för den som arbetar med att föra kunskaper vidare har ett av de viktigaste uppgifterna som finns i ett samhälle. En god lärarkår ingår i nationens kärnstyrkor!

Först kränkt vinner heter artikeln. Det där lilla ordet "kränkt" är intressant. Det har blivit lika suspekt som "respekt". Förut handlade orden om att folk inte skulle bli illa behandlade utan orsak. Nu ropas det "kränkt" och "respekt" när ligisterna armbågar sig fram och kräver att alla andra skall flytta på sig, annars jävlar ... . Det är en tråkig devalvering av språket. - Och stämmer Zarembas påståenden är det inte vissa elever, men däremot vissa lärare på Lärarhögskolan, som blivit utsatta för grova kränkningar.

lördag 16 februari 2008

Klonade grisar snällare mot miljön?

Dagens Nyheter har ett par utsända vid den USA:ska vetenskapsorganisationen AAAS kongress i Boston. Det kan bli intressanta rapporter framöver. Idag skrivs det en del om kloning av djur, ett ämne som i sanning är kontroversiellt. Det bör ju vara kontroversiellt också. Att ägna sig åt "naturlig" växt- och djurförädling är en sak. Som bekant kan det komma fram konstigheter där också, men man kan ändå inte korsa olika livsformer hur som helst. Men när forskare är inne och petar i själva arvsmassan ökar tvivlen - kommer det surt efter på något sätt? Att många genmanipulerade livsformer knappast överlever utanför laboratoriet är en sak, men om man får fram växter eller djur som är alldeles för bra på att överleva? Vad händer med den som äter genmanipulerade djur eller växter? Inget annat än att man blir mätt? - Det är den sortens frågor som inte bara kan viftas undan. Om forskare eller industri eller andra intressen schabblar till det finns ju en uppenbar risk att positiva möjligheter med gentekniken kan spelas bort.

En av de värsta miljöproblemen i dagens värld är faktiskt jordbruk och boskapsskötsel. Jens Holm och Toivo Jokkala skriver i Djurindustrin och klimatet:

Köttindustrin och djuruppfödningen bidrar med 18 procent av de totala utsläppen av växthusgaser. Det är faktiskt en större påverkan än den av världens samlade vägtransporter, konstaterade FAO.

Artikeln i Dagens Nyheter pekar på en möjlighet att genom genfifflande kanske bli av med en del av de där gasutsläppen. Det handlar om våra skära vänner med knorr:

Dessa grisar har fått ett extra enzym, som grisar normalt saknar. På så sätt blir de mycket bättre på att bryta ner fosfor. De klarar sig med en fjärdedel av det fosfor som vanliga grisar äter, och deras avföring innehåller bara en tiondel så mycket fosfor. Det skulle innebära mindre övergödning av vattendrag och mindre mängder av växthusgasen kväveoxid.

Det kan vara ett bra uppslag. Å andra sidan: kan man inte genmanipulera människor så att vi kan äta gräs direkt utan att behöva gå någon genväg via gräsätande djur? "Allt kött är hö" som det står i Bibeln.

fredag 15 februari 2008

Tidig tranpremiär


Idag skriver Aftonbladet att de första tranorna siktats vid Hornborgasjön. (Kan inte vara gänget på bilden vi ser ovan, det måste vara en arkivbild.) Det är tidigt det! Men tiderna förändras, och därmed normen för vad som menas med tidigt.

I förrgår rapporterades från Hornborgasjöns egen hemsida:


Mitten av februari. Fordom mitt i den bistra vintern. Men så icke numera. Eller åtminstone inte i år. Lärkor, starar, vipor och gäss har redan börjat dyka upp vid sjön - och nu kommer de första rapporterna om annalkande tranor.


Jag har varit några gånger (två, tror jag) vid Hornborgasjön och stått där och tittat på bortåt tolvtusen tranor när det var som mest. Nu hör man ju mycket om "transdans", men de flesta står bara och hänger, eller går omkring och pickar bland den utlagda potatisen. De mer avancerade fågelskådarna försöker se om det kilar omkring några mer intressanta småfåglar mellan benen på tranorna eller om det eventuellt ligger några sällsynta änder nere i vattnet. Och ibland händer det faktiskt att några tranor börjar dansa runt. Tranorna ropar, nere från sjön ropar sångsvanor, och det blir en väldig kör. Och bakom kören hörs andra fåglar samt ljudet från något tusental människor som står vid staketen och beundrar hela härligheten.

Men med lite tur ser man tranor i stockholmsområdet också. Jag har sett dem vid Ågestasjön och på åkrar bland skogsmarkerna längre bort mot Flemingsberg. Och en gång kom det en trana sträckande över Fiskartorpssjön på Djurgården. Så det gäller att hålla ögonen öppna.

Mina bloggar förökar sig genom delning


Just det, nu tycker jag det ser ut som om det är dags att plocka loss frågor som berör stadsbyggnad och miljö i Stockholm från den här bloggen och lägga dem i ett separat fack. Och det separata facket heter Björnholm. Det är bland annat en del debatterande med stadsförtätningsentusiasterna i Yimby-rörelsen som har fått mig att ta detta steg, men intresset för stadsbygge har jag haft redan innan de började propagera för en tätare stad. Eländet i Slussen, segregeringen, kommunikationerna, Ekoparken, miljön, historien - det finns mycket att skriva om. Vi får se hur det utvecklas-

torsdag 14 februari 2008

Även ett misslyckat foto är ett foto

Även misslyckade foton är foton, som vidstående som faktiskt föreställer Andreas Malm när han pratar om klimatkrisen.



Jag saxade nedanstående citat ur ett nyhetsbrev från Naturvårdsverket som i sin tur har läst Svenska Gladbladet. Deprimerande läsning, det ger intryck av ett gäng politiker och byråkrater som vrider och slingrar sig som maskar för att unkomma de verkligt tunga besluten:

EU:s råd för ekonomiska och finansiella frågor (Ekofin) sammanträdde i Bryssel i tisdags. I de slutsatser som antogs vid mötet enades finansministrarna om att EU:s nya ambitiösa klimatpolitik inte får utformas så att den hotar Europas globala konkurrenskraft, skriver Svenska Dagbladet Näringsliv.
Vad kan man säga om det? - Kanske att även en misslyckad miljöpolitik är miljöpolitik. Och att om några miljarder människor skall kunna resa sig ur den värsta fattigdomen krävs det att EU:s konkurrensapostlar inte slår undan benen för dem.

Andreas Malm och islamofobi - varför och vad göra?


Europa sover ... medan minareter hotfullt reser sig mot himlen ...

När jag gick längs Årstavikens strand i Årsta skog fick jag syn på den här affischen på ett träd. Klicka på den så den kommer upp i större format och texten blir någorlunda läslig. Detta passar bra in med en artikel i Dagens Nyheter idag där Andreas Malm tittar på islamofobiska partiers utveckling i Europa.

Jag refererar inte artikeln utan har några egna synpunkter. Genom att växla över till hets mot islam slipper vissa grupper att stämplas som antisemiter, trots att deras argumentation inte skiljer sig så mycket från vad antisemiterna säger. Det handlar fortfarande om en grupp människor som på lömska sätt vill ta över våra länder medan en del av oss anklagas för att "sova" eller för att till och med stödja konspiratörerna. Låter inte detta ungefär som nynazisternas prat om "den sionistiska ockupationsregeringen" ZOG eller den äldre "judisk- bolsjevistiska världssammansvärjningen"? Tydligen finns det en del människor som går på det i alla fall, vilket torde bero av att skrämselpropaganda alltid gör folk osäkra - det kan ju dyka upp saker i omgivningen som gör att propagandan verkar ha fog för sig. Vi lever ju i en tid av stora omvälvningar.

Man måste ha klart för sig hur man lär av historien. Även om den islamofobiska propagandan liknar den äldre nazistiska kommer den praktiska politiken att se annorlunda ut idag. Man behöver inte jämföra den islamofobiska propagandan enbart med nazismen heller. Det kan möjligen skymma bilden av vad som verkligen händer. Jag antar att islamofobin har åtskilliga tankemässiga beröringspunkter med fler grupper i det fascistiska Europa före Andra världskriget än just bara de tyska nazisterna. När man i diskussionens hetta vill klämma till en motståndare är det lätt att ropa "nazist", men det kan slå fel och leda till felaktiga blockeringar.

Skrämsel för diffusa motståndare är ett sätt för partier och grupper med skum agenda att ta sig in i parlamenten, och den kommer att leda till våldsdåd och kriser av obehaglig sort. Däremot tillhör utrotning av gammal nazistisk modell till historien. Den väsentliga lärdomen är att de här islamofobiska grupperna finns i en gammal tråkig europeisk tradition som gjorde sig bred på 1930-talet men som faktiskt hade svårt att ta över makten så länge demokratin rådde. Dessutom slogs de ner som en följd av Andra världskriget.

Vill vi få bort strömningar av det här slaget gäller det att se till att samhället fungerar rättvist, radikalt och demokratiskt. Vill vi ha dem kvar så tolererar vi att dagens dekadanta marknadsliberala EU-byråkrateliter, hållningslösa politiker och diktatoriska terroristjägare får härja fritt. I ett positivt och framåtblickande samhälle finns det inte mycket plats för rörelser som bygger på nationalistiska eller religiösa fobier. Vem kan skapa den positiva bilden av framtiden där mörkmännen (islamofober och islamiska reaktionärer) trycks tillbaka och blir maktlösa?

Andreas Malm om klimatet

Andreas i full fart

På onsdagskvällen var jag hos Naturskyddsföreningen och lyssnade på en engagerad framställning om klimatproblemen, framförd av Andreas Malm.

Man kan väl säga att situationen är knepig men förhoppningsvis inte helt hopplös. Själv nämnde jag det berömda problemet med "ozonhålet" och freonerna från förra årtusendet - där gick det ändå att få hejd på en hotfull utveckling.

Bland de intressanta nyheter (för mig i alla fall) som framkom var att FN:s klimatpanel IPCC arbetar med uppgifter som i dagens snabba utveckling får anses vara rätt gamla. IPCC har inte gått igenom och tagit ställning till vetenskapliga rapporter som är nyare än år 2006, och bara under det senaste året har det ju hänt en hel del. Bland annat har man kommit på att inlandsisen på Grönland smälter av snabbare än vad man förut haft kännedom om. Och det kommer att påverka havsnivån mycket mer än vad IPCC trodde i sin senaste rapport.

En annan fråga som Andreas hade uppe (och som jag skrivit lite om tidigare här i bloggen) är att forskarvärlden ända till nyligen mest har arbetat med teorier och modeller som bygger på en gradvis utveckling. Men det ser snarare ut som naturen fungerar enligt de gamla kända principerna från den tyska dialektiska filosofin - perioder av gradvisa små förändringar avbryts plötsligt av snabba och våldsamma kast när de små ändringarna har gjort systemet instabilt.

En annan fråga av intresse är hur de insuttna intressena runt om i samhället skall hanteras. En del företag och grupper (som oljebolagen) är naturligtvis inte intresserade av att komma åt den ekonomi som är byggd på fossila bränslen. Själv tycker jag att samhällsfarlig verksamhet bör elimineras genom lagstiftning och utan att bry sig så mycket om krav på kompensation (eventuell kompensation kunde gott kvittas mot rejäla skadestånd). Företagen är till för samhällets behov, inte tvärtom. Och så har vi politiska grupper som insisterar på att dra fram ännu mer trafik med privatbilar i Stockholm genom att bygga kringfartsleder - som man kan misstänka har avstickare in i stadens centrum också.

Marknadsekonomi kan gott överleva även en rätt kraftig klimatkris och dess medföljande politiska åtgärder, men jag undrar om kapitalismen gör det.

onsdag 13 februari 2008

Inga fast anställda på General Motors

Här är ett exempel på den traditionella arbetarklassens upplösning och försvinnande. General Motors i USA håller på att göra sig av med alla fast anställda arbetare och ersätta med tillfälligt inhyrda enligt Dagens Industri. Med tanke på att såväl identitet i livet som pensioner och försäkringar hängs upp på fast anställning blir det här allvarligt för många människor. De inhyrda får sämre villkor. Man kan undra om bilarbetarfacket kommer att överleva detta? Det är ju deras medlemmar som blir utköpta av GM, och jag undrar hur det är med organiseringsgraden bland tillfällighetsarbetare - undrar och undrar, de är förmodligen oorganiserade.

"Den traditionella arbetarklassen", de fackligt välorganiserade arbetarna, är egentligen inte särskilt gammal och traditionell. Den växte fram från ungefär förra sekelskiftet när rationaliseringar, standardisering och mekanisering gjorde om hantverksmässiga verkstäder till moderna fabriker. Nu syns en intressant utveckling som leder tillbaka mot arbetsmarknader som påminner en del om förhållandena under Marx' tid i mitten av 1800-talet. Usla rättigheter, tillfälliga anställningar, dålig organisering, stundtals våldsamma motsättningar. Men samtidigt är hela samhällets kunskapsnivå mycket högre nu, och det bör ha stor betydelse för den framtida utvecklingen. Frågan är hur motståndet mot den här utvecklingen kommer att kanaliseras och vad det leder fram till.

Ett annat tecken i tiden är moraliska krav. Sveriges Radio berättar att företagens ansvar för arbetsvillkor och miljö blir allt viktigare. Det handlar om CSR, Corporate Social Responsibility eller företagens sociala ansvar som blivit viktigare för en del investerare. Man kan misstänka att inget företag vill skylta som ansvarigt till misshandel av folk eller att vräka ut skit i naturen (även om de gladeligen gör detta i det fördolda). Jag undrar om det här kan leda vidare till ett nytt läge, där man plockar bort de ärligt talat ganska solkiga vinstmotiven, och uppträder etiskt ändå. Man är anständig utan att få betalt för det, med andra ord. Är det etiskt riktigt att göra affärer med företag som gör sig av med alla anställda och ersätter dem med uselt behandlade daglönare exempelvis? Ännu så länge kan det fungera, så länge det inte rör sig om barnarbetare och liknande, men vartefter tiden går kan kraven öka på vad som är moraliskt godtagbart. Just att uppfattningen om vad som är moraliskt godtagbart ändras över tiden är en verkligt samhällsomdanande kraft.

Rondellhunden Lars

tisdag 12 februari 2008

En solotur för V - recept för framgång?

Efter att ha läst en del bloggar (som denna av Svensson som också länkar vidare till andra) om Vänsterpartiets eventuella självständigare kurs inför nästa val kan jag hålla med om att detta är en gest som måste ges ett innehåll. Det är innehållet i politiken som avgör vad som blir av det hela, och hur innehållet passar ihop med omgivningen. Den som går i takt med den framtida rörelsen vinner (har jag väl skrivit tidigare).

För att vara mer exakt: såväl SAP som V ingår i en bred politisk strömning som åtminstone tidigare ansåg sig ha en grundläggande förståelse för hur samhället utvecklas. Jag menar naturligtvis de samhällsteorier som Marx och Engels utvecklade. Inom SAP har väl åtminstone ledarskapet slängt alla sådana traditioner över bord medan det är lite hit och dit inom V. Till gruppen "hit och dit" kan man nog också räkna en del mindre grupper till vänster om V.

Det positiva nu är att det åtminstone ser ut som om V tänker vara mindre villiga att låta andra tala om vad partiet skall säga, man skall tala med egen röst. Det vitaliserar den demokratiska debatten, en sak som inte skall underskattas i en tid när demokratin trängs från olika håll. För att återknyta till det jag skrev om att gå i takt med tiden: en rörelse som förstår sin egen tid och kan förklara vart utvecklingen leder kommer att bli sin tidsålders röst. Vi kan säga att rörelsen talar, men vi kan också säga att tidsåldern talar genom rörelsen, vare sig det är ett parti eller något annat. Och då kommer folk att känna igen det, se överensstämmelse mellan ord och verklighet. Jag tror att det är lugnast att vara pessimistisk om att något sådant kan ske - då kanske man får en glad överraskning. Genom att skapa sig armbågsrum kan V möjligen bidra till en sådan förklaring av vår tidsålder och vad vi skall göra med den verklighet vi lever i. Annars kommer andra rörelser att göra det.

SAP och miljöpartiet, och herrskapet i Alliansen talar med andra röster som också finns i den här tidsåldern, men kommer det att räcka för den värld som finns om några år? Om de talar för krafter som stagnerar kommer de själva att stagnera och gå under. Det otrevliga blir om de börjar slå vilt omkring sig när de känner att de inte kontrollerar situationen längre. Men man kanske kan vara optimistisk där också - det är svårt att förbjuda verkligheten.

måndag 11 februari 2008

Ägandedemokrati?

När var det svenska Högerpartiet, Moderaternas föregångare, förde fram parollen om ägandedemokrati? Jag har suddiga minnen av att det hände någon gång under tidigt sextiotal. Kan det ha varit när Heckscher var partiledare? Hur som helst, det handlade väl att om folk kände att de ägde litegrann skulle de vara mer delaktiga i det etablerade samhället och inte bråka.

Jag kom att tänka på detta när jag läste en artikel av Naomi Klein i Aftonbladet, Bubblan som sprack. Men här handlar det om Bush, USA, och "ägarsamhället". Tanken är dock liknande. Tydligen har Bush uppmanat diverse institutioner att förse folk med lån så att de skulle kunna köpa sig egna hus och därmed känna att de har något att vara stolta över. Vad som inte står i Kleins artikel är att den lågräntepolitik som Federal Reserve har bedrivit under lång tid också har bidragit till att det funnits för mycket pengar ute på marknaden, och en del av detta penningskvalp har slussats in just i fastighetsbranschen - och i de numera världsberömda sub prime-lånen. Summan av det hela är dock att mängder av folk nu står med kraschade privata finanser, kommer att förlora sina hem etc. Och så har många upptäckt den uppenbara sanningen att det finns fattiga och rika i USA.

Vad kan man dra för allmän slutsats av detta? - En kanske är att det inte går att "höja" hela befolkningar genom att låta dem låna på lågvärdiga privata tillgångar. Så fort det blir tendenser till ekonomisk kris rasar planen ihop och de dåliga kunderna kommer att dra en massa goda med sig i fallet. I ett samhälle med hyfsat socialt skyddsnät kan det ändå gå rätt bra, men i USA får man räkna med att den hemlösa delen av befolkningen ökar rejält. Folk som har det riktigt illa ställt med andra ord. En supermakt som inte vill ta hand om sin egen befolkning, hur länge kan den existera?

Förmodligen måste andra åtgärder till som inte handlar om "ägandedemokrati" eller "ägandesamhälle" i någon slags begränsad mening, utan att demokratin verkligen sträcks ut till hela samhället - med andra ord att även ekonomisk demokrati införs.

Namninsamling om spårvagnar i Stockholm

Den som gillar tanken på ordentligt utbyggd spårvagnstrafik i Stockholm kan gå in på den här namninsamlingen och skriva på. Tänk om man kunde få ett antal stadslinjer som är lika välskötta och trevliga som Tvärbanan! Det var en rejäl miss när nästan alla spårvagnar försvann 1967 i samband med att högertrafiken infördes. Men då var det ju bilen som gällde, och bilisterna tyckte väl att spårvagnarna var i vägen.

Kanske det finns ställen där trådbussar kunde passa bra också? Vi hade ju sådana i Stockholm när det begav sig,

Mer om spårvagnar och en utskällning av Stockholms handelskammare finns på stadsförtätarnas hemsida här.

Vindkraft


Dagens Nyheter skriver om svensk eftersläpning i vindkraftutbyggnaden idag:

Det största problemet för
tillfället är att marknaden för vindkraftverk är överhettad. Leveranstiden för en ny vindsnurra ligger på mellan fyra och fem år.

Jo, det har jag hört förut. Dels är leveranstiderna en rejäl flaskhals, dels finns det ett annat udda problem (nämns inte i artikeln): när man väl satt upp sitt vindkraftverk kan det stå där år ut och år in och jobba och hinna bli väldigt gammalmodigt och ineffektivt utan att funktionen i sig blir sämre. En bra kassa-ko med andra ord, bara man inte slarvar med underhållet. Som jag ser finns det ett par uppdragna kritstreck att kliva över här:

  • Att eliminera flaskhalsen. Kan det vara så att det finns användbara resurser inom verkstadsindustrin som skulle kunna ställas om till produktion av vindkraftverk? Om så är fallet skulle den statliga plankommissionen helt enkelt kunna beordra en omställning med hänvisning till samhällsnyttan. (Det finns ingen sådan kommission, men det kan rättas till.) Skulle en allvarlig lågkonjunktur bryta ut vore omställningen ännu lättare och staten kunna göra massbeställningar av nya vindkraftverk, eller helts bygga i egen regi.

  • Teknisk uppdatering. Eftersom ägare av vindkraftverk inte har så stort intresse av snabba byten skulle samma plankommission kunna se till att fullt funktionsdugliga men gammalmodiga vindsnurror byts mot effektivare anläggningar i takt med teknikutvecklingen. Vad det gäller enstaka små snurror spelar det väl ingen roll om de är av en utgången modell, men de större vindkraftparkerna böra uppdateras hela tiden för att få ut maximal effekt.

Det bästa vore att en nationell myndighet tog hand om hela klabbet. God energiförsörjning är en av hörnstenarna i det demokratiska samhällsbygget.




söndag 10 februari 2008

Gamla och nya harpolekare

På den här videon spelar den moderne bretagnske harpisten Alan Stivell en låt som heter Tri martolod. Det skall betyda "tre sjömän". Men harpan är gammal som instrument. Här är också en bild av en harpospelare som är 4600-4800 år gammal, en liten skulptur från de grekiska Cykladerna (öarna mellan det grekiska fastlandet och Kreta). Så nog är det ett instrument med traditioner!


Jag studerar just nu gamla kulturer vid östra Medelhavets stränder, och det finns mycket information om dem att plocka upp även på nätet - som den här lille spelemannen exempelvis!





Ekonomisk demokrati - löntagarfonder ...

... står det om i en ledare i Aftonbladet. Detta för att det är 37 år sedan Metallfacket motionerade om löntagarfonder till LO:s kongress.

En del av historieskrivningen i artikeln har jag inget att invända emot, men att tillskriva nederlaget för fonderna det motstånd som så småningom utbröt på den borgerliga sidan (i början var det inte en särskilt kontroversiell tanke ens där, men då var ju socialliberalismen fortfarande stark) är tveksamt.

Jag tror inte att krafterna mot var särskilt starka, däremot var krafterna för svaga och tvivelaktiga. Om någon tror att pamp är ett begrepp som tillhör Göran Persson-epoken vill jag gå in och korrigera. 1970-talets socialdemokrati var ett arrogant maktparti med enorm makt, dels genom sin egen organisation, dels genom ett antal andra organisationer som tillhörde arbetarrörelsen.

Det är egentligen inget fel, makt kan användas till goda och dåliga saker, men när folk till höger och vänster upplevde att de sparkades omkring av maktfullkomliga och mer eller mindre korkade bossar i fack, hyresgästföreningar etc. är det inte konstigt att motpropagandan blev framgångsrik. Man upplevde det inte som att en verklig demokratisering skulle ske, utan att en massa makt skulle flyttas över från de gamla kapitalägarna till fackliga pampar med ibland tvivelaktig förmåga att sköta sig. Alltså att det här inte var en angelägenhet för folket i stort, utan det var olika maktklickar som stred. Det här var ju innan skandalerna med lokala bossar på olika håll började komma ut i ljuset (som Conradsson i Motala) men jag förmodar att det pratades mycket lokalt på olika håll i landet om hur den och den fack- eller kommunpampen med "rätt" partitillhörighet skötte sig. Och wallenbergerna gjorde inte bort sig på krogen.

Hade SAP kunnat visa att löntagarfonder hade fört med sig en verklig demokratisering hade nog läget varit ett annat. Idag kan vi säga att fonder hade varit bra att ha för att slå tillbaka kvartalskapitalisterna, men det trumfkortet spelade SAP bort redan från början genom egna politiska missgrepp.

Biobränsle på väg på vatten


När jag tog en morgonpromenad runt Årstaviken och passerade Hammarbyslussen var det här fartyget på väg in. Listervik heter det, och enligt texten på skeppets sida är det Biobränsle på väg som levereras. Klicka upp bilden i större format syns det nog bättre.

I bakgrunden syns norra Hammarbyhamnens bostadshus och en flytande restaurang i form av ett smaklöst "vikingaskepp" (som dessutom har drakhuvudena uppe vilket vikingarna nog inte hade när de gick i land).

Jag har skrivit några poster tidigare om sjöfart och hamnar i Stockholm tidigare, och jag antar att ämnet fortfar att vara aktuellt. En lastbåt kan ersätta tusentals lastbilslass och sjötransporter bör vara ett utmärkt sätt för städer som Stockholm att ta in stora varumängder centralt i staden. Men det kräver att inte varenda gammal hamn och kaj lusas ner av bostadsrätter för folk som "måste" bo nära vattnet.

Alternativt kräver det att folk faktiskt tolererar att ha arbetsplatser i form av hamnanläggningar i närheten av sina bostäder. Stockholm har alltid varit en hamnstad - är det någon slags pinsamhet som måste döljas för att inte "medelklassen" skall känna sig besvärad? Dessutom antar jag att en modern godshantering kan göras betydligt mindre bullrande och skräpig än gamla tiders lastning och lossning.

Jytte och majsen

FN:s nyhetsbyrå IRIN skriver om hotet mot majsproduktionen i Sydafrika. Det är klimatförändringarna som spökar igen. Framt till år 2030 kan de göra att majsproduktionen sjunker därnere med flera tiotals procent. Torka och vattenbrist kan slå hårt om inte förebyggande åtgärder sätts in.

Är det allvarligt? - Det är det. Det finns en kandidatuppsats i nationalekonomi som behandlar det. Jag har haft ett exemplar eftersom jag var med när den lades fram, men nu har jag tyvärr inte kvar det. Författaren har en viss status som känd, det är nämligen SSU:s nuvarande ordförande Jytte Guteland. Den känsla jag fick när jag läste uppsatsen var att det finns en väldig massa människor som ligger löst till om det blir problem med majsproduktionen i södra Afrika, de är helt enkelt beroende av den här grödan.

Uppsatsen innehöll också ett recept på majsgröt vilket examinatorn inte gillade. Jag ångrar att jag inte höjde rösten och frågade om inte nationalekonomer behöver äta ibland, och om han inte förstod att det var en hotande katastrof som beskrevs i texten. Jag misstänker att svaret på fråga två är ett "nej". Ändå borde mat vara det mest grundläggande i vilken ekonomi som helst. Men är man neoklassisk ekonom spelar det väl ingen roll.

lördag 9 februari 2008

Du diskar väl inte ....

... och lagar mat i samma lokal? Passa dig, kanske EU kommer och tar dig så småningom!

Jaha, vad har gangstrarna i EU hittat på nu då? Frågan dök upp i och med att gratistidningen Södermalmsnytt dök ner i brevlådan och bland annat innehöll rubriken: "Dagiskök kan stängas. Stor oro vid översyn på grund av stränga EU-regler." Det är nämligen så att de flesta förskolor på Söder lagar mat åt barnen i egna kök. Men nu kommer EU med krav som säger att matlagning, diskning och liknande inte får göras samtidigt i samma lokal. Därmed kommer det att krävas större utrymmen än vad många kan organisera och har råd med, vilket i sin tur innebär att man måste börja stoppa i barnen sörja som levereras av någon cateringfirma i stället för ordentligt tillagad mat.

Då kan man fråga: varför bara här? Kan inte EU på en gång kräva att ingen får laga mat och diska samtidigt i samma rum? Om du inte kan minst fördubbla ditt kök så måste du äta ljummen slabb från någon extern leverantör (är det inte så för många pensionerärer med hemhjälp idag förresten?) Jag är säker på att alla entusiastiska EU-anhängare skulle välkomna ett sådant inititativ.

Man skulle ju också kunna efterlysa folk med ryggrad som helt enkelt säger NEJ till EU:s påhitt, men sådana hittar man inte i någon större utsträckning vare sig i Alliansen eller hos socialdemokraternas ledning. Hela det där gänget är ju medansvarigt för att vi sitter i den här soppan.

fredag 8 februari 2008

Ett kvarter i staden

När jag hade ett ärende upp till bortre änden av Norrbackagatan i förmiddags upptäckte jag ett kvarter som kanske med sina inre egenskaper skulle intressera kvartersentusiasterna i yimby-rörelsen. Det avgränsas av Norrbackagatan, Tempeltrappan, Torsgatan samt en gata som jag inte vet vad den heter och vars namn jag har missat. Utåt tror jag däremot urbanisterna tycker att kvarteret är mindre intressant.

Jag gick förbi, tittade in genom en öppen portal med stenlagd uppfart mot en gård som verkade vara grön, och eftersom det var öppet knallade jag in för att stilla nyfikenheten. Man är ju inte bortskämd med öppna portar i Stockholm numera. Jag har för mig det var Norrbackagatan 70. Och där fanns en serie bakgårdar som delvis påminde om gamla tider i stan, och den grönska som jag skymtat genom porten. Det finns en montessoriskola där också.

Kan man inte säga att det här är en inre miljö som ger ett ganska livligt intryck?




Jens' bildserie från Grönland

Det är lika bra att köra Jens Holm och Grönlandstemat i botten. Själv har jag tidigare publicerat ett par bilder knäppta genom ett flygplansfönster för många år sedan - där ser man Grönlands is i ett rosa kvällsskimmer. Däremot har jag aldrig satt min fot på den grönländska marken, vilket Jens Holm har gjort. Man kan se en bildserie därifrån på hans hemsida. Isberg gör sig bra på bild. Vit is, blå himmel och blått hav. Samtidigt kan vi notera att allt som ser ut som traditionell inuitisk kultur riskerar att åka all världens väg om uppvärmningen fortsätter.

Möte med Jens Holm - Grönlandsisen smälter


Den här bilden skulle ha varit med i föregående inlägg från igår kväll, men då slog systemet bakut så jag gav upp. Men idag gick det uppenbarligen bättre. Det som Jens Holm visar här är hur stort avsmältningsområdet på Grönlands is (de röda områdena) var år 1992 respektive 2002. Inte så att isen smälter bort helt där, men den smälter och mer is och sötvatten än hälsosamt åker ut i Atlanten. Skulle hela det grönländska istäcket försvinna skulle vattennivån i havet höjas sju meter enligt Holm. Skulle nivån gå upp en meter är det illa nog för många samhällen vid kusterna antar jag.

*

En del människor tycker att det kanske inte är så farligt med avsmältning på Grönland - det var ju under en värmeperiod som den nordiska kolonisationen där blomstrade. Men det var under en tid när kusterna världen runt inte var garnerade av enorma städer och samhällen med hundratals miljoner, kanske miljarder, människor. Finns det resurser till invallningar överallt? - Knappast. Jag kan försäkra att det kommer att bli ett dj-a liv om New York eller London riskerar att hamna under vatten.

Jag undrar om man skulle kunna se en "klimatförnekarna" som en sorts självmordsbombare i ultrarapid? I stället för att bränna av en bomb och snabbdöda sig själv och andra människor vill de elda på under några årtionden framåt, tills det att processen börjar skena och katastrofen är oåterkallerlig. Och resultatet där blir mycket, mycket värre än vad några pajsare med bombbälten eller en bil full med sprängämnen kan orsaka.

*

Det här är Grönlands statsvapen - en mycket passande isbjörn - men kommer den att kunna leva vidare på Arktis' smältande is? Här är ett poem som jag skrev förra året om detta:

På den ark av is
som vi kallar Arktis
är det numer kris
Forskarvärlden är viss:
Isarna smälter
isflaken välter
och där står ledsna björnar och svälter!




Här är ett annat poem över ungefär samma ämne:

När du står där mitt i livet och krisar:
ägna en tanke åt arktiska isar
som glider ned ifrån Grönlands kullar
och smälta i havets vågor rullar
bort till andra och lägre stränder
som England, Danmark och Nederländer -
kanske även i Göteborg
blir det badbart på stadens torg
för vädermakten är knappast blid
mot den som slösat med koldioxid

*

Och så här grafiskt enkel och ren är den grönländska flaggan!