Så drar det mot Första maj igen

Banderolltillverkning

Som bekant är det Första maj i morgon, en dag med traditioner. Det går förhoppningsvis lugnt till, här hemma och utomlands. Men här och där kommer det nog att bli hårda tag. Hårda tider får efterverkningar. När man läser hur den icke-socialistiska Manila Times i sin ledare beskriver läget för de filippinska arbetarna kan man gott tänka sig att arbetarna själva kan ha ännu vassare formuleringar. Världsekonomin är skakig, miljökrisen ser alltmer hotande ut, nu förvärras matkrisen - det finns mycket att svära över. Parollerna på Första maj borde vara stålhårt militanta. Det borde dåna rent öronbedövande i "förnuftets krater". Inte i "rättens krater" som det står i den mesigare svenska versionen av Internationalen till skillnad mot det franska originalet. För världens ordning är inte bara orättvis, den är dessutom oförnuftig.

Här är en affisch från Vänstern, die Linke, i Tyskland. Budskapet är entydigt: bättre arbete, lön och pension. Men jag tycker det ser grafiskt lite tråkigt ut.

Och de svenska socialdemokraterna kör med ett förstamajmärke som banne mig inte ser roligt ut. Ärtpuré?

Nu kanske det skall vara mer kamp än nöje på Första maj. Visserligen vet jag att det där röda krafset i mitten skall föreställa en ros, men skulle det inte kunna symbolisera den sista hederliga principen som trampats blodig och sönder av partibossar med bara en önskan: att få komma in i Kanslihuset igen till vilket pris som helst. Men det bör de inte vara så säkra på att det går - i sitt maktbegär kan de mycket väl sätta krokben för sig själva.

Huvudparollen för SAP är "Frihet kräver rättvisa", och det känns tomt på något sätt. Skall den tidigare justitieministern Bodström, mannen som gett upphov till skällsordet "bodströmmeri" verkligen hålla tal på ämnet rättvisa? Han skall tala i Norrköping ser jag. Borde det inte handla om avlyssningsteknik och övervakning av medborgarna i stället?

Underparollerna hos SAP verkar i bästa fall sympatiska. Men så har det väl varit länge. Jag minns parollen "ökad jämlikhet" från omkring 1970. Någon påpekade att detta faktiskt betydde "begränsad jämlikhet" - hade man velat ha just jämlikhet hade man väl krävt det.

Fler jobb – inte ökade klyftor!
Utbildning – inte utslagning!
Vård efter behov - inte efter plånbok!
Klimatinvestera – inte vänta!
Människovärde – inte rasism!
Fred i Mellanöstern - inte våld!

Vill den som är emot någon av dessa paroller räcka upp handen!

Första maj i Stockholm 1899. I mitten syns Typografiska föreningens standar och till höger antar jag att det är bokbinderiarbetarnas dito.

Jag tvivlar på att man kan ta kamp mot samtidens oförnuft genom att föra fram paroller som knappt någon människa har något emot. När klassamhället har försvunnit kan väl folk vara ense om det mesta vad det gäller hur vårt gemensamma liv skall organiseras, men det finns ännu kvar och därför kommer grupper med djupt motsatta intressen att stå emot varandra.

För att hitta lite mer substans i samhällskritiken får man gå till grupper vänster om socialdemokratin, men även där verkar det ganska tamt. Det skall bli intressant att se vad som händer imorgon, om vänstern som vanligt blir störst i Stockholm, om kräftgången för deltagandet i socialdemokraternas tåg fortsätter etc. Det verkligt intressanta kommer dock senare när man studerar hur vänstergrupperna reagerar på de allt mer hotfulla krismolnen runt om i världen. För Sverige lär inte bli oberört.

Några länkar angående OS och Kina

Jag fick ett tips angående OS-demonstrationen i Stockholm. En film hittar man här. (Och mina tidigare inlägg här, här och här.) Såg mig själv i bakgrunden under en halv sekund också!

Hemsidan med uppropet till demonstration är här.

Och den som funderar på om Internationella Olympiska Kommittén har några synpunkter kan gå hit. Idag är det 100 dagar kvar till starten i Beijing säger man i alla fall.

De som fattar illa ...

... verkar vara i flertal enligt den här läsarundersökningen hos Aftonbladet. Såvida det inte finns en smart baktanke: "Om vi utvinner så mycket olja som det går och eldar upp den fort som phan kommer vi snabbare bort från oljeberoendet (och från det mesta andra också, för övrigt)". Mänsklighetens fortlevnad är inte garanterad. En del kanske tycker att det är skönt. Finns det ingen morgondag behöver man inte oroa sig för framtiden.

-----------------------------------------------------------------------------------

Är det bra att man letar efter olja i Östersjön?

Ställningen just nu:

Ja (65.9 %)
Nej (34.1 %)

---

Totalt har 18417 personer röstat.
Omröstningen startade 2008-04-28 07:09

Mer om OS-demonstrationen i Stockholm

Egentligen har jag spolat Blogge men jag kan inte låta bli att lägga upp en länk till hans rapport från OS-demonstrationen i Malmö. Jag har ju skrivit lite själv om stockholmsversionen, här och här, men inte lika omfattande. Det finns några intressanta kommentarer till Blogges text, särskilt en som skjuter sönder Dagens Nyheters bristfälliga artikel om demonstrationen i Stockholm. Jag var ju misstänksam vad det gällde det låga antalet deltagare som angavs i Stockholm och även uppgiften om antalet motdemonstranter. Den verkliga siffran kan nog ligga närmare 2000 än de 1000 som jag gissade på tidigare. Och jag tycker fortfarande att folk var glada och trevliga, och att ett gäng lejondansare borde komma och bita DN:s redaktörer hårt till ackompanjemang av ett gäng intensiva kinesiska trumslagare!


Jag tog en bild av motdemonstrerande uighurer. Det är svårt att få ihop dem till ens hälften av de tjugo personer som DN skrev om. När tåget lämnade Mynttorget kilade jag hem (hoppas att de klarade sig från regnskuren som kom lite senare) så tanten med tibetflaggan såg jag aldrig. Av text- och bildutrymmet i DN var hon tydligen en av dagens viktigaste aktörer.

Jag tar mig friheten att klippa in en text från Blogge, författad av fysikprofessorn (emeritus) Lin Duoliang vid Buffalos universitet:


When we were the sick man of Asia, we were called the yellow peril.

When we are billed to be the next superpower, we are called the threat.

When we closed our doors, you smuggled drugs to open markets.

When we embrace free trade, you blame us for taking away your jobs.

When we were falling apart, you marched in your troops and wanted your fair share.

When we tried to put the broken pieces back together again, Free Tibet you screamed, it was an invasion!

When we tried communism, you hated us for being communist.

When we embrace capitalism, you hate us for being capitalist.

When we have a billion people, you said we were destroying the planet.

When we tried limiting our numbers, you said we abused human rights.

When we were poor, you thought we were dogs.

When we loan you cash, you blame us for your national debts.

When we build our industries, you call us polluters.

When we sell you goods, you blame us for global warming.

When we buy oil, you call it exploitation and genocide.

When you go to war for oil, you call it liberation.

When we were lost in chaos and rampage, you demanded rules of law.

When we uphold law and order against violence, you call it violating human rights.

When we were silent, you said you wanted us to have free speech.

When we are silent no more, you say we are brainwashed xenophobics.

"förhörsmetoder som annars är förbjudna enligt folkrätten"

Apropå vad jag skrev igår. Här citerar Dagens Nyheter New York Times:

Den amerikanska regeringen har informerat kongressen om att underrättelsetjänstens agenter som arbetar med antiterrorism har rätt att använda förhörsmetoder som annars är förbjudna enligt folkrätten.

" ... förhörsmetoder som annars är förbjudna enligt folkrätten." Just det, tortyr. Men man är för fin i kanten för att säga det rakt ut. Och trollformeln "terrorism" antas ursäkta allting.

Notera också att den ryggradslösa kongressen inte har satt stopp för nedrivandet av folkrätten. De som tror att en president från det Demokratiska partiet skulle bli bättre får nog förbereda sig på många besvikelser. Inte ens en kongress med starkt demokratiskt inslag har kunnat gå i spetsen för den folkliga opinionen och sätta stopp för Bushregimens härjningar. Skulle Clinton eller Obama hamna i Vita huset skulle det ändå blir "business as usual".

Bakom Guantanamo

George W Bushs arv till eftervärlden blir en sönderskjuten rättsordning, där såväl individers som staters rätt sopas åt sidan till förmån för lynchmobbens hjärndöda aktiviteter. På sätt och vis kan man säga att mycket av USA:s politik under tidigare epoker "kommit hem". Tidigare har Tredje världens diktatorer fått göra mycket av det smutsiga jobbet med hemliga fängelser, tortyr och liknande som den demokratiska västvärlden (officiellt) inte accepterar. Nu är detta officiell politik hos den enda kvarvarande supermakten. Och mer eller mindre tvivelaktiga politiker världen runt hänger naturligtvis på - alla har ju sina egna "terrorister" att bekämpa. Om George W Bush har rätt att hålla sig med hemliga fängelser har självfallet alla andra rätt till det också! - Och därmed har några hundra års kamp för ett anständigt och öppet rättsväsen brutit samman.

Jag såg nyss en artikel på al-Jazeeras hemsida som bland annat refererar till Guantanamo och USA:s hemliga läger. Där sägs att lägret på Cuba döljer den mycket allvarligare situationen med 27.000 fångar i just de hemliga lägren. På Cuba finns bara några hundra fångar kvar, så det verkliga problemet är inte längre där. Hur har man kommit fram till siffran 27.000 förresten, det framgår inte?

Även om det vore 20.000 skulle det vara en oerhörd mängd människor som undanhålls de rättsprinciper USA officiellt har ansett sig företräda. Man kan givetvis hävda att det är livsfarliga terrorister hela bunten, men det hjälper inte. Det som hjälper är normalt polisarbete, och det har man inget intryck av att USA sysslar med. Man "fiskar" helt enkelt, samlar in folk mer eller mindre på måfå, och hoppas hitta något. I den mån man får tag på några riktiga terrorister kommer de förmodligen att lura skjortan av förhörsledarna eller få dem att göra bort sig. När man till slut visade upp en man som erkände allt mellan himmel och jord ryckte världen på axlarna - det var ju framtorterade bekännelser, och därmed värdelösa!

Och medan USA dribblar med sina rättsvidriga läger rycker talibanerna fram i Afghanistan. Idag skrämde de bort president Karzai med en raketattack och enligt en artikel i Asia Times har de gamla krigsherrarna i Nordalliansen kontakter med talibanerna. Det har legat i luften ganska länge att afghanerna nog vill klara av den här konflikten utan att amerikanerna får diktera villkoren. Hemliga fängelser och tortyr lär inte hjälpa. Inte där, och inte på andra ställen där USA är inblandat. Fransmännen använde liknande skrämseltaktik i Algeriet. Det slutade med att de åkte ut. Samma sak lär hända med USA. Synd bara att så många människoliv skall ödeläggas innan de ansvariga begriper att spelet är slut.

Vem hade saknat oss?

Skalle av neanderthalare

För 70.000 år sedan fanns det bara några tusen människor, och mänskligheten var nära utrotning, skriver Aftonlövet som citerar forskare från Stanforduniversitet i USA. Jaha, men vem hade saknat oss?

Men, för att citera ett tyskt ordspråk: Ogräs förgås inte så lätt! (Det är det som har felöversatts till "ont krut förgås inte så lätt" - förståeligt med tanke på att ogräs heter Unkraut på tyska). Mänskligheten slingrade sig ur det här och tog över Jorden. Ur planetens synpunkt är det inte så bra med en varelse som är stark nog att ge sig på förutsättningarna för livet här, men så är det. Vi får brottas med den djupa existensiella frågan: När vi nu har den egna överlevnaden i våra händer, vad gör vi åt det? Kan vi göra något, eller är vårt Babels torn på väg att rasa samman?

Skalle av cro magnon-människa

Ett argument som irriterar mig är "om vi inte hade gjort det eller det hade vi levt kvar på stenåldern". Jaha - och ...? Här finns en grundläggande tanke att det är fullt möjligt att leva på stenåldern, utan att någonsin ha haft tillgång till ett modernt samhälle, men ändå känna till vad det har att bjuda på. Låter det troligt? Och det där "vi": en stenåldersbefolkning, även om den spritts över ganska stora delar av Jorden, skulle nog inte omfatta mer än kanske ett fåtal miljoner människor totalt, och att "vi" skulle ingå i den (och dessutom gråta över att vi inte har den platt-TV som vi inte vet existerar) finner jag också föga troligt. Är över huvud taget mänskligheten trolig?

Kina har rest sig!

För en stund sedan kom jag hem efter att ha tittat på början av den kinesiska demonstrationen i Stockholm. En del bilder och kommentarer finns här.

Det kinesiska folket har rest sig! utropade Mao 1949 när inbördeskriget i stort sett var vunnet. Det var ingen överdrift. Under hundra år hade Kina varit nedslaget och utsatt för oavbrutna trakasserier från utlandet, från Västeuropa, Ryssland, Japan och USA. England tvingade Kina att tillåta import av narkotika - det är sannerligen ingenting för den västerländska civilisationen att yvas över! Kina utsattes för västs rasistiska förakt och fruktan ("gula faran").

Men 1949 var det slut. Det blev slut med att behandla Kina som en boll som man kunde sparka omkring hur som helst. Därmed inleddes återuppbyggnaden av Kina som första rangens makt och den pågår nu för full fart. Hur det går vet vi inte, det finns en mängd svårigheter bland annat genom svåra miljöpåfrestningar, politisk korruption och annat, men Kina har möjligheter att återta den position man hade för kanske 300 år sedan - den högst utvecklade staten på den här planetet. Ekonomi, kultur, vetenskap - vi kan vänta oss mycket av Kina framöver.

En fara finns i de nedgående makterna som inte frivilligt ger upp sin ställning. Möjligen tror de att Kina kan hindras genom att man spelar på interna motsättningar särskilt bland minoritetsgrupper. Det har vidare glunkats om ett Stillahavskrig framåt år 2020. Man får bara hoppas att den föreställningen blir inställd. Den här planeten har nog med problem ändå.

Valet i Nepal - hela listan

Valet i Nepal - hela listan. Nja, det är nog en del platser som inte är redovisade här, jag har för mig att det skall vara 601 ledamöter i parlamentet och summan nedan är inte så stor. Några tillsätts inte genom ordinarie val.

Bilden är dock klar: dels är maoisterna störst, dels har partier som kallar sig vänster (vad det nu kan vara värt) majoritet. Det är ett politiskt faktum som omvärlden inte kan ignorera. Hur man reagerar är en annan sak. I Europa och Nordamerika, de gamla trötta och stagnerande zonerna i världen, har man allt större svårigheter med demokrati och framtidstro. Italien väljer en gammal storfinans-skojare som ledare medan Paraguay väljer en progressiv tidigare biskop. Det är skilda världar minsann! Och USA mal på med sitt primärvalscirkus med i stort sett likadana kandidater. (Jaja, McCain är väl senilare än de andra, men hela gänget skall ju fortsätta att föra krig.) Och samma trötthet finns i Sverige. Här behövs verkligen få luft och rum!

Parties	Seats
Communist Party of Nepal (Maoist)	220
Nepali Congress	110
Communist UML	103
MJF	52
Terai Madhesh Democratic Party	20
Sadbhavana Party	9
Rastriya Prajatantra Party	8
Communist Party of Nepal (ML)	8
Janamorcha Nepal	7
Communist Party of Nepal (United)	5
Rastra Prajatantra Party Nepal	4
Rastriya Janamorcha	4
Nepal Majdoor Kishan Party	4
Rastriya Janashakti Party	3
Rastriya Janamukti Party	2
Communist Party of Nepal (Unified)	2
Nepal Sadbhavana Party (Anandi Devi)	2
Nepali Janata Dal	2
Snaghiya Loktantrik Rastriya Manch	2
Samajbadi Prajatantrik Janata Party Nepal	1
Dalit Janajati Party	1
Nepal Pariwar Dal	1
Nepal Rastriya Party	1
Nepal Loktantrik Samajbadi Dal	1
Chune Bhawar Rastriya Ekata Party Nepal	1
Independents	2

"Det var myndigheternas fel"

Från Dagens Nyheter:

"Det var myndigheternas fel" är det vanligaste svaret när man frågar folk i Rödeby vem som i första hand bär ansvaret för tragedin. Ingen svarar "50-åringen", inte ens den döda pojkens styvpappa.

Ingen svarar tydligen den s.k. 17-åringen heller.

Nu kan man visserligen ställa en fråga om vapen i hemmen (och förmodligen få sura reaktioner från någon svensk vapenlobby) men jag frågar i stället om det var myndigheterna som utrustade småynglen med mopeder och lät dem ränna ute på nätterna? Jodå, jag förstår tanken bakom påståendet att "det var myndigheternas fel" - det har ju gjorts en massa anmälningar om trakasserier, grova och farliga sådana, utan att det blivit något resultat. Men tidigare då? Fanns det inte andra som var ansvariga och som borde ställas till ansvar för att inte ofogen stoppades på ett tidigt stadium innan allt spårade ur?

"Birger i grillbaren" har i alla fall fattat vad det rör sig om:

Man får inte heller glömma föräldrarnas ansvar. Alla säger att "Mitt barn har aldrig gjort något". Men jag vet ju vad ungarna gör.

Nå, nu skyller man på "myndigheterna" och avsäger sig själv ansvaret. Är det snyggt?

Elitskolor i USA - men bredden då?

Bloggaren Lennart (Det progressiva USA) brukar skriva om det dåliga skolväsendet i USA. Det finns toppskolor, men det mesta är ganska dåligt. Det är nog inte så konstigt, för några år sedan läste jag att fångvaktare har bättre betalt än skollärare i Californien. Har man sådana prioriteringar lär resultatet bli därefter.

Uppsalastudenternas tidning Ergo (nr 6/2008) har en artikel om Cornell University och nämner lite allmänt om situationen. Det finns statligt finansierade universitet som utbildar 75 procent av alla studenter. Och så har vi de kända elituniversiteten. De utbildar inte mer än en procent (var är resterande 24 procent då?). Medan de statliga universiteten har fått realt sänkta anslag de senaste åren strömmar de privata donationerna in till elituniversiteten. Dessa kan då satsa på de bästa lärarna och den effektivaste undervisningen för de bästa eleverna, och bli ännu mer elit.

Jag antar att det här ligger i linje med den aktuella politiken där det mesta offentliga (utom krigsmakten) skall trängas tillbaka så mycket det går, men det förefaller som om USA som fungerande nation inte mår bra av det. För de som utexamineras från Cornell och liknande torde dock framtiden vara rätt ljus. Men de är ju som sagt bara ett litet gäng.

Som bloggare Lennart påpekat någonstans kan USA inte utbilda sina egna ingenjörer i tillräcklig grad utan måste importera sådana. När det nu blir svårare för ingenjörer från vissa länder att komma in i USA, och utvecklingen exempelvis i Indien samt en allt mjukare dollar gör att indierna tycker det är bättre att jobba på hemmaplan, blir det problem för USA. Var skall man finna sin tekniska kader? Det ställer USA:s styrande inför ett val: antingen hittar man på några knep för att öka invandringen av färdigutbildade människor igen, eller också (vilket vore anständigast) ser man till att elitutbildningen kombineras med en rejäl bredd. Man har resurser till det, men nu slukas de av militären. Det ser ut som om USA har kapats av människor som faktiskt håller på att köra landet i botten. Och det är ju varken bra för USA eller världen i stort.

Historien tar aldrig slut ...

På torsdagens eftermiddag passerade jag en liten demonstration på Mynttorget, nedanför Slottet. Det var flaggor jag inte kände igen, men texten på ett plakat avslöjade snart vad det rörde sig om: Carl Bildt erkänn folkmordet 1915 stod det. Således handlade det om massmorden på armenier i det Ottomanska riket under Första världskriget. Nittiotre år har gått, men såren har inte läkts. Turkiets envetna förnekande av dessa massakrer (som sedan uppges ha inspirerat Hitler till liknande aktiviteter) är ett hinder för landets förbindelser med Europa. Det är ett svart kapitel i Turkiets historia som man borde skaka av sig för att kunna gå vidare, men den politiska viljan och modet saknas. Hur det skulle kunna ske vet jag inte, och man kan fråga sig om den turkiska republiken skall be om ursäkt å det ottomanska kalifatets vägnar, men det vore faktiskt snyggast så. Om man bara fortsätter blåneka kommer historien att kleta sig fast och aldrig ta slut. Ankara blånekar, armenier fortsätter protestera i all oändlighet.

För numera tar historien aldrig slut. Minnet av gamla oförrätter lagras i olika media och kan tas fram när som helst och för vilka syften som helst - inte alltid ädla. I Sydafrika gjorde man ett försök att summera och gå vidare genom sin sanningskommission, och liknande försök har gjorts i andra länder. Folk får berätta vad de har gjort och sedan skall man förhoppningsvis andligt renade kunna övergå till nya uppgifter.

John Pilger skriver om läget i Sydafrika, och det ser dystert ut numera. För det räcker inte bara med att prata, det måste till konkreta åtgärder också, annars kommer man inte bort från det elände som skapades under apartheid-åren. Men tydligen har inte mycket skett, exempelvis med den jordreform som aviserades när det gamla styret föll. Inte undra på att många svarta sydafrikaner hyllar Robert Mugabe som verkligen tagit itu med de vita farmarna! Med ett raskt reformprogram som hade visat folket att något verkligen händer vad det gäller arbete, bostäder, hälsa och liknande hade Sydafrika kunnat lägga den gamla regimens vanstyre bakom sig. Är folk sysselsatta med ett positivt uppbyggnadsarbete har de ingen anledning att gräva ned sig i det förflutna.

Nu finns fattigdomen kvar utan att ANC bryr sig så mycket, och historien lever. Kanske det krävs en våldsam explosion av bitterhet för att Sydafrika skall kunna bryta sig ur den onda kombinationen av gammal apartheid och ny liberalism? Det vore tråkigt, för då har man missat en stor historisk chans.

McLuhansfären växer

Jag skrev en snutt om Marshall McLuhan och boken Media för en tid sedan. McLuhansfären växer, informationssamhället utvecklas till nya högre nivåer, allt snabbare. Alla samhällen bygger på information men tidigare var den ofta geografiskt begränsad. Idag är förbindelsen mellan sändare och mottagare global. Allt större mängder av texter, bilder, ljud och filmer skickas mellan alltfler människor över hela Jorden. Kunskap är faktiskt en produktiv resurs som kan växa hur mycket som helst utan att den riskerar att ta slut. (Däremot kan ju de förhållanden man tillämpar kunskaperna på bli uttömda om man inte sköter sig.)

En notis i Dagens Nyheters ekonomibilaga säger "Fortsatt rusning efter mobilt bredband". I mars var det första gången en dator tog sig in på tio-i-topplistan över sålda produkter i Telias butiker. Notera: Förr sålde man telefoner och därmed ljudöverföring. Nu är det datorer, och med dem kommunikation med ljud, bild, text. Lukt, smak och känsel klarar man inte av ännu. Det kanske kommer.

Man kan jämföra det här med industrilokaliseringarnas historia. I början var det svårt att hitta bra ställen, fabrikerna måste ligga vid vattendrag som kunde driva vattenhjul som gav kraft. När ångmaskinen kom kunde man lägga fabriken nästan varstans, men kraften överfördes med drivremmar från ångmaskin till arbetsmaskin, och därmed var man ännu bunden till hur maskinerna kunde placeras inne i fabriken. När elmotorn och maskinen fördes samman kunde fabriken läggas var som helst och maskinerna ställas var som helst inne i den.

Samma sak har hänt med kommunikationer sedan den elektriska telegrafen togs i bruk på 1840-talet. Nya uppfinningar har gjort att överföringen av information har blivit snabbare, mer typer av information har kunnat överföras, och platsen för sändare och mottagare får allt mindre betydelse - till slut nästan ingen betydelse alls. Och då får vi den gamla världens återkomst i ny skepnad. Gamla tiders lilla by med nära kontakt mellan invånarna och snabbt utbyte av informationer har blivit den globala byn. Mobila bredbandet är ännu ett steg mot byggandet av den globala byn. Det är detta som jag kallar "McLuhansfären". Och följer man McLuhan och Marx i spåren blir detta också nya steg i skapandet av den nya människan. Hur ny?

Privatisering och skuldkris - för 3600 år sedan

Sargon från Akkad - den förste imperiebyggaren. På hans tid hade skuldkrisen inte tagit fart.

Jag håller just på att läsa en bok om gammal historia: A History of the Ancient Near East av Marc van de Mieroop. De gamla kulturerna i Mesopotamien (nuvarande Irak ungefär), i Syrien och Palestina och i Anatolien (dagens centrala och östra Turkiet) är fascinerande.

Men hur var det nu med skuldkris och privatisering? Enligt berättelsen hade man i södra Irak för 4000 år sedan ett system där staterna (som ofta bestod av en stad och omliggande jordbruksbygd) och deras stora tempel kontrollerade en stor del av jorden och arbetskraften. Det fanns en utvecklad byråkrati som såg till att arbetet gjordes men också att folk fick sin försörjning. Men så småningom urholkades detta system. Hantverkare som var anställda av templen började arbeta även för privata uppdragsgivare. Jorden brukades allt mer av arrendatorer som fick ansvara för sin egen försörjning samtidigt som leveranser skulle ske till jordägarna. Det skedde alltså något som kan kallas "privatisering", vilket författaren gör.

Och sedan kom eländet. När det blev dåliga tider, att skörden slog fel exempelvis, kom många människor i ett desperat läge och måste ta lån. Lån till höga räntor som de inte kunde betala tillbaka. Omkring 1600 före vår tidräkning blev krisen akut och kungarna i de olika staterna blev tvunga att ingripa. Det utgick påbud om att skulderna som privatpersoner hade skulle avskrivas. Köpmän däremot fick ta ansvar för sina skulder.

Delvis kan det här jämföras med dagens skuldkriser. Grundförutsättningen för krisen är att människor knuffas ut i en tillvaro där det uppstår svårigheter med den privata försörjningen, de måste pareras med lån - och så slår fällan igen! Bolånekrisen i USA har byggts upp på det sättet, och inte bara den utan en enorm kreditbubbla för USA:s hushåll som kan sjunka ihop rätt vad det är. Skillnaden mellan då och nu tycks vara att idag åtminstone vissa delar av näringslivet (läs bankvärlden) måste skyddas för smällarna medan det är betydligt svårare för vanligt folk att få hjälp.

Bank of England griper in

När tiderna blir sämre faller tidigare principer och blåser bort som torra löv i den friska vårvinden. Nu har Bank of England tagit beslut om att hjälpa banker som drabbas av lånekrisen, enligt ett pressmeddelande. Bankernas problem är att de sitter på goda lånepapper som de dock inte kan sälja vidare för att alla är rädda för att köpa på sig tvivelaktiga sådana. De har alltså en tillgång som inte är en tillgång, och därmed fungerar inte banksystemet som det borde göra. Krediterna kan inte flöda ut och smörja ekonomin som under högkonjunkturens glada dagar. För att hjälpa dem skall Bank of England nu kunna byta ut bankernas goda men fastfrusna fordringar mot statspapper och därmed ge dem tillgång till friska pengar. "Temporarily" sägs det. Sedan kan man ju undra om man alltid vet vilka lån som är goda och vilka som i själva verket innehåller subprime-virus.

Hur som helst - när en så central institution som bankväsendet inte fungerar bra blir det också problem för den liberala uppfattning som säger att allt går bäst om alla får sköta sig själva. När krediterna fryser inne och förtroendet för bankväsendet vacklar blir staten helt enkelt tvungen att gripa in, även om det ibland innebär att man räddar företag och personer som uppträtt mer än lovligt vårdslöst. Man brukar tala om "moral hazard" i det sammanhanget. Enligt pressmeddelandet kommer bankerna ändå att vara ansvariga för framtida förluster på lånen, men även en sådan föresats kan nog ändras om läget blir tillräckligt allvarligt.

Zizek om Tibet

(Den här bloggposten har viss bäring till ett inlägg i bloggen Biology and Politics.)


Jag nämnde med gillande kravet att svenska filosofer måste synas mer i samhällsdebatten. En utländsk filosof som förefaller leva upp till önskemålet är slovenen Slavoj Zizek. Den artikel som Dagens Nyheter publicerar av honom är en vass uppgörelse med stödet till Tibet och Dalai lama. Jag tycker att den i sak inte skiljer sig så mycket från Jan Myrdals tidigare maningar om "hyfs i debatten", men eftersom de som hatar Myrdal förmodligen aldrig hört talas om Zizek blir reaktionerna nog mindre sura.

(Jag har bara läst ett mindre antal artiklar av Zizek tidigare. De har varit tänkvärda. Det kanske är tid att ta sig an karln i bokform?)

Han skriver:

Vad kineserna gjort i Tibet rymmer utan tvivel ett stort antal övergrepp och terrorhandlingar. Ändå finns det gott om inslag som stör den enkla bilden av ”onda mot goda”.

Och så listas nio punkter. En del välkänt, en del mindre känt. Att det gamla styret i Tibet var emot industrialiering påminner om gamle diktatorn Mobutu i Kongo som inte lät bygga några vägar under fyrtio års tid - vägar skulle ju kunna användas av oppositionella! Likaså påpekandet att det var i stort sett tibetanska ungdomar som stod för förstörelsen av kloster i Tibet under Kulturrevolutionen (skulle ha varit intressant med angivande av vad den uppgiften kommer ifrån). Och så ett längre citat med två punkter, där en del av västerlandets stöd till Dalai och munkarna förklaras:

En av de främsta orsakerna till att så många i väst deltar i protesterna mot Kina är rent ideologisk. Tibetansk buddism, så som den skickligt lagts fram av Dalai lama, är en av huvudingredienserna i samtidens nyhedonistiska newage-andlighet.

Vår fascination för Tibet förvandlar Tibet till en mytisk region, dit vi kan förlägga våra drömmar. När människor sörjer förfallet hos den genuint tibetanska kulturen bryr man sig egentligen inte om de reellt existerande tibetanerna. Vad de vill är att tibetanerna ska vara genuint andliga åt oss, så att vi stället kan fortsätta med våra bisarra konsumistupptåg.

Det där var en rejäl känga åt Hollywoodskådisar och andra som ställer upp för munkarna. Och en rejäl känga åt stora delar av mellanskikten i Europa och Nordamerika. De som å ena sidan verkar tycka att det är OK att tibetaner anfaller och dödar kinesiska inflyttare till Tibet men inte att palestinier gör samma sak med inflyttande zionister. (Skillnaden mellan Tibet och Palestina är bland annat att kineserna inte försöker köra bort tibetanerna och aldrig har förnekat tibetanernas existens.)

En artikel om Prachanda

Jag hade tänkt lägga Nepal på hyllan ett tag, men här är ett artikeltips från den indiska tidningen Hindustan Times som skriver rätt sympatiskt om de nepalesiska maoisternas ledare Prachanda. På bilden, hämtad från Nepalnews, är Prachanda själv ute och hälsar på väljarna i sin valkrets i Katmandu. Det står för övrigt att USA lutar åt att plocka bort de nepalesiska maoisterna från sin "terrorlista" - vilket visar meningslösheten av sådana listor. För terrorister har de väl närmast en reklamfunktion ("kolla grabbar, vi är på listan!") medan de för hederligt folk innebär att de riskerar att drabbas av statsterrorism i stället.

Den irakiska oredan och notan som skall betalas

Muqtada al-Sadr har en hel del anhängare, och Mahdi-milisen är inte att leka med

Om det inte vore en tragedi kunde man nästan dra på munnen åt nyheterna som kommer i Aftonlövet (eller egentligen från TT som möjligen kan ha kopierat exempelvis ifrån al-Jazeera).

I Bagdad håller amerikanska och irakiska soldater på att resa en mur som ska kringgärda södra delen av Sadrstaden för att försöka stoppa den envisa raketbeskjutning av Gröna zonen, den speciellt säkrade stadsdel där USA:s ambassad och irakiska regeringsbyggnader ligger.

"Speciellt säkrade"? Vilket skämt (vilken tragedi)! Minns någon den tid när kriget förklarades vunnet och shia-majoriteten i Irak hade befriats från Saddam Husseins förtryck? Nu måste man sätta upp murar för att om möjligt hålla de befriade stången! Att bygga anläggningar för passivt försvar tyder inte på en särskilt god militär eller politisk situation, snarare att man kämpar för att hålla näsan ovan vattenytan och hoppas att det inte kommer en rejäl flodvåg dånande.

Det verkar inte finnas någon hejd på övergrepp och missgrepp från ockupanternas sida. De har länge ägnat sig åt att försöka trakassera Muqtada al-Sadrs anhängare och fick för sig att Muqtada var på nedgång när det inte blev ett omedelbart stenhårt svar. Sedan gick man till öppet angrepp och fick stryk i Basra. En artikel i Asia Times drar paralleller till USA:s vanföreställningar under vietnamkriget.

Att jämföra Irakkriget med USA:s tidigare nederlag i Vietnam är inte helt lyckat eftersom så mycket skiljer länder och epoker åt. Man kan säga att den gemensamma nämnaren är att USA:s generaler får för sig att de vunnit och säger det strax innan motståndaren slår till så det dånar om det, och att man skickar ut sin lokala "regerings" trupper på slagfältet varpå dessa mycket tydligt visar att de inte har vilja att slåss - och det blir soppa av allting.

En annan AToL-artikel ger en delvis annan bild av varför den irakiska quislingregeringen försökte slå till i Basra. Den försöker spela ett eget spel (men saknar tydligen styrkan för det) Artikeln ger också besked om vad befolkningen i södra Irak anser om ockupationen.

The Shi'ite south has become the most anti-occupation region in the country. The British polling firm ORB, which has been doing opinion surveys in Iraq since 2005, found in March that 69% of respondents in the south believed security would improve if foreign troops were withdrawn, and only 10% believed it would get worse.

Om den irakiska "regeringen" är medveten om de här stämningarna - och det bör den vara även om den hukar i skydd inne i sin gröna zon - måste den förstå hur politiskt betungande det är att låta ockupanterna gå till offensiv mot Muqtadas folk i ett område där majoriteten definitivt är anti-ockupant. Alltså måste man försöka agera själv. Med klent resultat.

För en generation sedan fanns det goda chanser att samtala med ganska rimliga politiska krafter runt om i västra Asien. Där fanns arabnationalister, olika sorters reformister, socialister, kommunister - men västvärlden valde diktatorer, kungar och religiösa fundamentalister i stället. De var lydigare och bråkade inte om nationaliseringar. I Saudiarabien fick man kung och fundamentalister för priset av en. Regeringarna levererade olja och köpte dyra vapensystem som man inte kunde använda.

Nu skall räkningen betalas för västvärldens hundra år av härjningar omkring oljefälten. Vem kommer med notan? Det har ofta varnats för att "den arabiska gatan" kommer att explodera i vrede. Man har ropat "vargen kommer" - nu kommer vargen, i form av de extremreligiösa som sluppit ur fållan. "Den arabiska gatan" väljer de företrädare som den tror kommer att göra mest för folket. Sedan kan ju snillena i väst fundera på varför Muslimska Brödraskapet går framåt i Egypten medan president Mubarak blir alltmer avskydd, trots att USA finansierar hans regim. Eller Libanon ... Palestina ... Irak ... . Folken har inte lust att bli sparkade omkring av västvärlden längre, och nu samlar de styrka. Och de extremreligiösa har visat sig vara de mest pålitliga ledarna i kampen. Denna utveckling har inte varit nödvändig eller omöjlig att undvika. Korttänkta politiker i väst har drivit fram dem, tillsammans med israelerna. Förmodligen kommer man inte att göra självkritik utan i stället förvärra situationen - och därmed göra den än mer förmånlig för de extremreligiösa.

Gamle kanslern Axel Oxenstierna sade någon gång till sin son att denne skulle bli förvånade om han visste med vilken ringa visdom världen styrs. Jag är benägen att hålla med.

För lätt att få ungdomar att erkänna?

Man hör ibland om stenhårda ungdomsbrottslingar som blånekar trots att bevisen är fullständigt överväldigande. Men finns det motsatta förhållandet? Erkännanden som inte stämmer?

Jag läste för ett tag sedan om ungdomar i Dalarna som anklagats och dömts för mordbränder men senare påstått att polisen tvingat fram erkännanden. En artikel hos APA (American Psychological Association) handlar om den här frågan. Youths prone to false confessions, prof tells judge in teen's trial. Prof = professor. Ungdomar är benägna att ge felaktiga erkännanden enligt en professor.

Den berör förhållanden i USA som förmodligen är sämre än i Sverige (mer slum, mer kriminalitet och poliser som tar till grövre metoder än här antar jag) men kanske är av intresse ändå. Med ett tvivelaktigt erkännande kan man få fram en dom och få bort en kanske erkänt otrevlig person från gatan ett tag, men då löper man ju samtidigt risken att den som verkligen begick brottet (kanske en äldre slugare figur som kan hantera poliser bättre) går fri och kan fortsätta sin verksamhet. Vad har man uppnått då?

Shop til you drop ... eller?

Jag har tidigare prisat möjligheterna att komma åt vetenskapliga arbetet på nätet (Open access). Här är en artikel som jag upptäckte via ett nyhetsbrev som listar länkar i vetenskapliga ämnen. Det är APA som är i farten, men inte schimpanser utan American Psychological Association och en artikel med den pampiga titeln Making Choices Impairs Subsequent Self-Control: A Limited-Resource Account of Decision Making, Self-Regulation, and Active Initiative Det var grejer det!

Somliga människor kastar sig hämningslöst ut i konsumtionens virvlar, andra är mer tveksamma av olika orsaker. Om man inte vet vad man vill ha är det lätt att inför varuutbudet helt enkelt ge upp och avlägsna sig.

1976 hade den genomsnittliga stormarknaden i USA 9000 olika unika produkter (vad nu det är) och 1991 hade det ökat till 30000 - idag 40000. Man uppskattar att det finns en miljon SKUs (stock keeping units, unique specific products) i USA. Den genomsnittliga stormarknaden håller alltså fyra procent av totala varubeståndet. Undrar hur det förhåller sig med COOP Forum?



Kaffekedjan Starbucks påstod sig år 2003 kunna erbjuda 19000 varianter (av kaffe eller alla sorters drycker? - vad det gäller kaffe i USA finns det anledning att vara misstänksam åtminstone om smaken). Teoretiskt kan jag gå dit och fundera på 19000 olika beställningar att göra. Om jag funderar en sekund på varje alternativ går det över fem timmar innan jag kan komma till skott.

Artikeln fortsätter om det ökande val-kaoset i dagens värld:

Similar proliferations of alternatives have occurred with television channels, dating partners, investment options, and in countless other spheres.

Has the proliferation of choice uniformly made life easier and better? Possibly not. Consumer behavior scientists long have observed that consumers feel frustrated and overwhelmed with the intense information demands that accompany large assortments … consumers who faced 24 options, as opposed to 6 options, were less willing to decide to buy anything at all, and those who did buy were less satisfied with their purchase. Such findings suggest that choice, to the extent that it requires greater decision making among options, can become burdensome and ultimately counterproductive.

En nationalekonom med lite konsumtionsteori i bakfickan skulle här peka på marginaleffekten. Finns det lite varor att konsumera och behovet känns stort och verkligt är det trevligt att konsumera, men står man i en flod av varor samtidigt som många av dem inte uppfyller några djupare behov i ens liv, eller kanske känns meningslösa, finns det ju inga positiva effekter kvar av att handla mer. Däremot negativa sådana, vilket den här artikeln handlar om.




Här kommer ett problem upp, positivt eller negativt beroende av utgångspunkt. Skall konsumtionströtthet tas som fakta och handlandet få plana ut, eller skall folk fås att köpa ändå? De ekonomiska följdverkningarna kan ju bli att lugnare efterfrågan och sjunkande tillväxt vilket brukar ses som recession om det pågår två kvartal i rad. Och då blir företag, börs och politiker nervösa. Dessutom riskerar många människor arbetslöshet. Den omedelbara reflexen i det läget torde vara att försöka jaga på folk att konsumera igen - trots att vi vet att jordklotet inte riktigt räcker till för det.

Nå, shop til you drop but why do you drop? Underförstått av lycklig utmattning, men jag tycker mig uppfatta en annan orsak i den här artikeln. När man väljer känner man en eftersträvad frihet och kontroll. Visserligen är den här förmågan att göra överväganden och välja en förutsättning för den mänskliga kulturens utveckling, men det finns också en baksida.

Väljandet är en energikrävande verksamhet, den tröttar ut jaget och kan göra att vi tänker sämre, får sämre omdöme! Det inte bara kostar monetärt utan kostar även på själsligt att ta beslut om vad man skall handla. Genom ett antal experiment tycker sig artikelförfattarna ha kunnat bekräfta detta. När vi har ansträngt oss med alla dessa val har energi gått åt som gör att vi får svårare att fungera senare - det är kostnaden. Vår funktion skadas alltså - medan affärsmännen kammar in våra pengar. (Men det finns väl en del pengar att göra på verksamheter som går ut på att lappa ihop folk som börjar känna sig trasiga på grund av konsumtionssamhällets alla krav.)

Forskningen som nämns i den här artikeln verkar ligga på gränsen till en annan forskningsgren, nämligen neuroekonomi. Men i neuroekonomi använder man nog mer elektronik och hjärnstudier än vad de här psykologerna har gjort.

Nästan var femte USA-soldat har mentala problem efter kriget

Cirka 300.000 personer som tjänstgjort i USA:s styrkor i Irak och Afghanistan uppskattas lida av mentala skador. Depression eller post-traumatisk stress. Det sista vet jag inte vad det innebär - svårt att spänna av trots att faran är över? Nearly 1 in 5 troops has mental problems after war service heter artikeln som jag fiskade upp från American Psychological Associations hemsida. 300.000 är en promille av USA:s befolkning.

Dessa personer bör räknas in i förlusterna på grund av Bushs galna krig. Siffrorna har man kommit fram till genom intervjuer med 1965 personer, utförda av Rand corporation. Är det ett ordentligt gjort statistiskt urval borde man träffa ganska rätt. Antalet som verkligen har skador efter krigsdeltagande bör vara större än antalet som behandlas för dem, så man kan inte bara gå på vårdsiffror. USA:s försvarsdepartement bör veta en hel del också men vill inte släppa ifrån sig uppgifterna.

Vad händer nu med de hemvändande krigsskadade, de vars skador inte syns utifrån? De kanske inte kommer att märkas så mycket eftersom USA:s yrkesarmé i ganska hög grad rekryteras från små orter som inte syns så mycket i det nationella livet. En del av dem lär fylla på armén av hemlösa och utslagna, många kan åter komma in i det civila livet och klara sig bra, en och annan kanske klappar igenom och åker med bössorna till närmsta köpcentrum för att skjuta skallen av demonerna.

Antalet personer med mentala störningar orsakade av krigföring bör vara mycket större i Irak, Afghanistan, Somalia, Palestina och andra länder, men de kan nog titta i stjärnorna efter hjälp.

Podicaris siculus stannar inte i utvecklingen

Den här ödlan har inte stannat i utvecklingen

Om och hur olika livsformer utvecklas är intressant på flera olika sätt. Det finns ju fortfarande vissa religiösa grupper som tror att livet skapades i ett svep, fixt och färdigt, såväl lejon som lamm på en gång. Beroende av tyngden av den vetenskapliga bevisningen för att någonting ändå händer, att livsformer utvecklas och försvinner, lär en del religiösa försöka med varianten att en engångsskapelse av Bibeltyp skedde, men sedan har det förekommit evolution. Det låter som ett dåligt försök till räddning av en historia som egentligen är plattare och fantasilösare än den ständigt förnyade och fantastiska biosfär som vi lever i.

Evolutionen är det starkaste kortet i den här debatten. Det gäller inte evolution eller inte, utan hur den faktiskt har skett. Är det en stadig utveckling där små steg följer på varandra i lugn takt, eller kan stillastående under långa perioder följas av snabba radikala förändringar?

Jag hittade den här nyhetslänken om en ödla som kallas Podicaris siculus, ruinödla på svenska. En rad fina bilder av den kan man hitta här.

Vad är det för speciellt med denne lille gynnare, sett ur evolutionssynpunkt? Jo, forskare flyttade 1971 några exemplar av ruinödlan från en italiensk ö till en annan där det inte fanns några ödlor. Och efter 37 år kan man konstatera stora förändringar.

Ödlorna på den nya ön (man kan bevisa att de är avkomlingar av de som ursprungligen planterades in) har fått större huvuden, hårdare bett och ändrade matsmältningsorgan. Det beror tydligen på förändrad miljö. På gamla stället jagade ödlorna insekter i en kal terräng men på den nya och grönare ön anpassade de sig snabbt till en växtdiet som ställde andra krav. Deras matsmältningsorgan anpassades i rekordfart till en långsam smältning av vegetabilier, något som forskarna noterade speciellt.

Slutsatsen av detta torde vara att arv och miljö hänger ihop och evolutionen knegar på. De ödlor som var bäst på att anpassa sig till en ny vegetarisk diet hade lättast att överleva och fortplanta sig. När ödlorna kom till ett område där det var lättare att hitta föda än tidigare blev de också mindre angelägna att slåss om revir. Man kommer att tänka på det gamla ordspråket: "När spiltan är tom bits hästarna." Men nu kom ödlorna till en bättre spilta och tyckte inte de behövde bitas så mycket.

Och detta är väl ungefär vad Charles Darwin räknade ut när han studerade finkarnas anpassning till olika miljöer på Galapagosöarna för länge sedan. Skall det vara så jäkla svårt att fatta ... ?

Behövs bättre nät för elöverföring?

På torsdagskvällen hade jag möjlighet att ställa en fråga till en energikunnig person, en sak som jag grunnat på ett tag. Det är ju så att den stora utbyggnaden av vattenkraften i Sverige skedde från början av 1900-talet och höll på fram till 1960-talet ungefär. Då undrade jag om det kunde vara så att anläggningarna vid det här laget var gamla och kanske kunde piffas upp med modern teknik. Alltså att man skulle kunna ta ut mer el ur befintliga kraftverk.

Svaret på detta var synnerligen intressant. Tekniken i själva kraftverken var ganska bra, men de stora problemen var i kraftnäten när man skickar iväg elen ut över landet. Där tappar man energi motsvarande ett par kärnkraftverk!

Slutsatsen av detta är ganska uppenbar: det borde vara bättre att rusta upp distributionsnätet för el än att bygga nya anläggningar (exempelvis kärnkraftverk som en del talar om igen).

Det gamla nätet byggdes mycket som ett samarbete mellan två stora aktörer - Asea och Vattenfall, mellan kapitalet och staten alltså. Varför inte slänga alla privatintressen över bord denna gång och satsa på en helstatlig upprustning av kraftnäten i Sverige, och samtidigt se över import och export av elkraft. Prissättningen på el verkar absurd, och där borde man kunna göra en del om politik i stället för affärsverksamhet får styra.

Klimatdebatt med Stadshuspartierna den 29 april

Notera det dramatiska och kanske hotande ljuset över Stockholm på affischen!

Det är ännu så länge kalla vårdagar i Stockholm, men andra temperaturer kan infinna sig, och då är frågan hur partierna i Stockholms stadshus vill hantera frågan. Man kan få mer klarhet genom att gå till Tekniska nämndhusets hörsal på Fleminggatan 4, den 29 april klockan 19.00. Mötet är anordnat på initiativ av Klimatgruppen inom Naturskyddsföreningens Stockholmskrets.

Lokalen rymmer 90 personer, så det är bäst att vara där i god tid för att försäkra sig om plats! Politikerna skall inte bara prata inbördes, det är meningen att publiken skall få ställa frågor också. Har du frågor om klimatet och stockholmspolitiken som du vill ställa, gå dit!

Följande politiker är inbokade för debatt och att svara på frågor:

M: Ulla Hamilton
Fp: Karin Karlsbro
Kd: Anders Broberg
C: Per Ankersjö
S: Carin Jämtin
Mp: Åsa Romson
V: Ann-Margarethe Livh

Fler kommentarer till valet i Nepal

Jag läser i riksdagsman (v) Kalle Larssons blogg en kommentar till valet i Nepal. Det blev en större skräll för maoisterna än vad han hade trott (vilket han inte är ensam om - se nedan).

Vi får också veta att Vänsterpartiet i Sverige har förbindelser med CPN-UML - Nepals Kommunistiska Parti-Förenade Marxist-leninisterna. UML-are skall besöka Vänsterpartiets kongress i juni. Faktum är att som valet hittills gått har maoisterna sopat golvet med såväl UML som de flesta andra grupper. Nu pågår den del av valet där man röstar proportionellt (den första omgången, där maoisterna nu bara är ett par mandat från egen majoritet gällde vem som kom först i respektive valkrets). Även i andra omgången är tendensen tydlig men med mindre skillnad mellan partierna.

Kalle antar att fattigdomen och desperationen i landet har drivit fram det här valresultatet. Maoisterna har lyckats framstå som den nya politiska kraften och de etablerade partierna, däribland UML, som trötta och en del av etablissemanget. Folkmajoriteten vill ha förändring. När UML-arna (som jag sett beskrivas som socialdemokrater trots det radikala namnet) har lugnat ner sig efter smällen finns det en del att förklara och analysera. Och så kanske de kan berätta för Vänsterpartiet vad de kommit fram till - om V nu skall fortsätta att ha kontakter med dem på partinivå?

Man kan lägga till fler faktorer, och här tar jag hjälp av en kommentar funnen på Nepalnews. Där framgår vilken chock den politiska eliten i Kathmandu har fått, och även grannarna i Indien. Före valet hade politiska besserwisser-figurer bestämt sig för att maoisterna skulle komma som svag trea i valet, med några tiotal mandat bara. De etablerade partierna trodde att det bara vara för dem att gå ut i valet och kamma hem rösterna som vanligt. Men tio år av inbördesstrider och hård politisk kamp har förändrat Nepal, och de såg det inte förrän valresultaten började komma in. Den politiska eliten i huvudstaden hade helt enkelt tappat kontakten med befolkningens flertal. Som man skrev i en indisk tidning: plötsligt var det folkmassor på gatorna som till elitens förvåning och förskräckelse ropade Lal salaam (röd hälsning).

Generationsväxling, fattigdom och desperation, politisk radikalisering har spelat sin roll. De unga och de marginaliserade (som tydligen utgör en väldigt stor del av befolkningen) har rest sig i en fredlig protest som krönet på en lång våldsam kamp. Vidare påpekas att maoisterna under tio år har kunnat driva sin parallella stat och lokalförvaltning ute i landet och visat sig vara hårt arbetande. De har varit grundliga och byggt sitt nätverk underifrån, skapat förtroende och förhoppningar. Detta till skillnad från det småborgerliga UML, vars ledning har sopats bort av missnöjda väljare.

Det kanske vore lämpligt att ta det här valet som ett typexempel i en lärobok om demokrati?

Att döda ett barn ... eller många?

En småfet lastbilschaffis avslöjas som mördare - barnamördare - kanske flera gånger om dessutom. Upprördheten och sorgen över tragedin är äkta, liksom ilska över att karln inte gripits långt tidigare. Det fanns ett rejält tips, men det utnyttjades inte. Kan det vara att det inlämnade tipset var anonymt som gjorde att mannen inte åkte fast? Hade uppgiftslämnaren meddelat att han personligen kände X kanske polisen hade varit mer alert? Har man goda tips om brott av den här kalibern bör man ha kurage att tala om vem man är och vara beredd att ställa upp för vidare frågor.

När en människa, ett barn, mördas av en galning (jag utgår från att mannen inte kan kontrollera sina handlingar i vissa lägen, att han är sinnesjuk alltså) är det lätt att se offret och bli upprörd. När offren är många sker en utspädning av medkänslan, och när förövarna är folk som antas vara vid helt sunda vätskor blir det ännu klenare med upprördheten.

Irak är ett sådant fall: sanktionerna under 1990-talet medförde massdöd bland gamla, sjuka - och barn. Ändå drev USA och Storbritannien på för att de skulle fortsätta. Hur många barn dog? Den sista siffran jag såg någonstans var på 700.000. Det är ofattbart. Hur många barn gasades ihjäl eller dödades på annat sätt av tyska mordkommandon under Andra världskriget? En del tyska förövare straffades, men när kommer rättvisan att hinna ifatt Clinton, Bush, Blair och deras hantlangare? Dödandet och lidandet har ju inte tagit slut i Irak. En stor del av den palestinska befolkning som drabbas av israeliska övergrepp är barn - vad händer med dem i framtiden? Man kan mörda folk kroppsligt, men man kan också mörda dem själsligt. Vad för sorts människor kommer överlevarna att bli?

Det är fegt att ge sig på barn. Ändå händer det om och om igen. Milisgrupper i Kongo gör det, bossarna i världens rika länder gör det. Men varför vänsterpartister?

Jag hörde en ledande företrädare för vänsterpartiet säga att vi skall inte ursäkta några avvikelser från demokrati med att landet i fråga har bra hälsovård. Det rör sig om Cuba alltså och låter sympatiskt. Demokrati är bra, och Cuba är inte en demokrati i europeisk mening. Men om man i stället för det neutrala ordet "hälsovård" säger barn- och mödradödlighet kommer saken i ett annat ljus. Ett väldigt annat ljus.

Cuba är ett Latinamerikanskt land och bör lämpligen jämföras med sina grannar. Nu har Cuba lyckats komma ned på en dödstal i samband med födslar som ligger under USA:s, och därmed är man mycket bättre än alla sina grannar på detta område. Och jag ställer frågan: hur mycket skall dessa dödstal höjas för att landet skall bli en acceptabel demokrati?

Visserligen är jag säker på att många säger "nej nej, inte vill vi att barn skall dö, allt kommer att bli så fint ändå", men snack är snack och blir det ett regimskifte på Cuba till USA:s fördel kommer med stor sannolikhet dödstalen att stiga igen. Men till vilken nivå? Extremfall som Haiti eller Guatemala, eller som något av de bättre utvecklade staterna i Latinamerika eller Karibien? Jag försökte fråga en liberal om det, flera gånger dessutom, men fick aldrig något svar. Och hur kan man svara på en sådan fråga - det är fegt att ge sig på barn, och då är det lika bra att vara tyst.

Filosofi och inkomstpolitik

Igår refererade jag synpunkter från filosofen Dan Munter som tycker att filosoferna skall kliva ner från elfenbenstornet och i stället ta tag i frågor som angår folk i gemen. En filosofiska artikel jag vill visa på idag handlar inte om filosofi utan det är en statsvetare som intervjuas om sin avhandling. Kanske detta är ett tecken på tidens förvirring och ämnesgränsernas erosion? För ämnet för Simon Birnbaums avhandling i statsvetenskap verkar, i alla fall betraktat på avstånd, vara en blandning av filosofi och nationalekonomi, kanske också sociologi. Titeln är Rawlsian liberalism and the politics of basic income. Rawls är en känd filosof från USA som skrivit om rättvisefrågor. (Jag minns inte att jag läst något av honom.)

Jag utbrister åter i ett entusiastiskt "hallelujah" över nätets möjligheter, för via Libris kommer jag fram till författarens sammanfattning av avhandlingen: Vad Birnbaum verkar göra är att inom ramen för en liberal uppfattning förespråka någon sorts medborgarlön.

Should liberal egalitarians endorse the idea of an unconditional basic income for all? This thesis defends a politics of unconditional universalism, offering a liberty-respecting and non-perfectionist basis for maximin-guided policies. The argument starts off from a Rawlsian justification of basic income in the context of institutional ideal theory. This view is based on the aim of maximising the prospects of the least advantaged in ways consistent with a robust protection of people’s effective freedom, the social bases of self-respect and access to meaningful activities at each stage of their lives.

The thesis then moves on to specify such a position in response to objections based on ideas of fair cooperation and strong reciprocity. ... the study defends the view that a basic income is not inherently exploitative or beyond the scope of justice. ... it is just a matter of distributing wealth to which nobody has a justified prior claim, not an unfair redistribution of labour income.

... the thesis also argues that unconditional wealth sharing may fail to meet liberal commitments and to counter structural exploitation unless constrained by other requirements of justice. ... . It is argued that policy options combining a modest basic income with work-based social insurance and universal access to social services are more promising than strategies where a high basic income would replace core components of the welfare state.

Jag kan fatta det hela fel (en kort sammanfattning kan ju utelämna viktiga saker) men det här låter som en liberal uppfattning grundad på ett Pareto-optimum. Har skrivit något om detta begrepp tidigare. I en sådan modell är det svårt att omfördela befintliga resurser i samhället som redan är under en enskilds kontroll. Politiken blir alltså i grunden konservativ, särskilt om tillväxten är låg. Den progressiva politiken i Sverige och andra länder under de gyllene åren efter Andra världskriget torde ha varit mycket beroende av en hög tillväxt som gjorde att man kunde inrikta sig mer på att fördela produktionsökningar än att omfördela befintliga tillgångar. Men vad händer om tillväxten kanske till och med minskar?

Den gamle filosofen Platon, som målaren Rafael tänkte sig honom. Nästa avhandling som nämns i det här inlägget rör sig bort från Platons idealvärld.

Fackfilosof är Christer Svennerlind som om några dagar lägger fram en avhandling med titeln Moderate nominalism and moderate realism. (En sammanfattning här.) Som synes skriver man inte avhandlingar på tyska längre i Sverige.

Denna avhandling passar kanske bättre in på den kritik som Dan Munter framfört. Ämnet är vad "egenskaper" egentligen är, och Svennerlind tar sig bort från den platonska idévärlden till den värld där vi lever. Av sammanfattningen är det svårt att dra några större slutsatser, men filosofer av den materialistiska skolan brukar ju anse att allt som har med tingen att göra finns i vår värld och att det inte finns någon annan värld som hyser tingens "rena natur" eller deras idealbilder. Det kanske betyder att det här är en materialistisk avhandling?

Jag tror dock att diskussionen kan ha värde i vissa sammanhang. Det står i sammanfattningen:

En anledning [att studera vad egenskaper är] kan vara en önskan att bringa något slags klarhet i vad en del andra storheter är för något - t.ex. fakta, sakförhållanden, händelser, processer etc. ... Det visar sig omgående att egenskaper - liksom relationer - åberopas när dessa skall analyseras. Återstår sedan, om inte förr, att redogöra för vad egenskaper och relationer är. En annan anledning, som inte behöver vara skild från den föregående, kan vara en önskan att redogöra för vad naturlagar handlar om. Ett förslag är att de beskriver, i någon mening, nödvändiga relationer som råder mellan egenskaper.

För mig ser detta ut som det klassiska filosofiska problemet när man skall försöka ta reda på vad man pratar om egentligen. Man måste vara klar och exakt i sina utsagor! Säger man att A = X måste man verkligen veta både vad A och X är för något. Det är lätt att kasta ur sig omdömen om olika grupper av företeelser, att göra generaliseringar som kan vara mer eller mindre lyckade, eller kanske helt vansinniga. Rasister är experter på det senare, eller om man bara gör generella påståenden om "invandrare", "finnar", "norrlänningar" och liknande. Här tror jag fackfilosofer kan göra bra insatser genom att skära dumt prat i väldigt små bitar. Men då måste de ut från seminarierummen och ta strid ute i samhället!

Och så var det Östersunds tur ...

Under min tid på L M Ericsson fanns fabriken i Östersund som en av många anläggningar spridda över Sverige. Jag hade inte så mycket med dem att göra, men jag vet att minnesenheterna till en tidig modell av programminnesstyrda växlar (man pratade ännu inte om datoriserade växlar då tror jag) tillverkades däruppe. Det var fantastiska klumpar. Ett minne på 1 kilobit vägde minst ett kilo. Jämför i dag när ett litet minne på några gram kan lagras med giga-bitar! De där gamla minnena bestod av massvis med pyttesmå järnringar uppträdda på trådar, och detta pillerjobb var inbakat i någon sorts gummiartad massa. För övrigt använde man hålkort eller pappersremsor med hål för att mata in data i den generationens växlar. Det var länge sedan, det ...

Teknik ändras och fabriker försvinner. Östersund tog över tillverkning av den berömda AXE-växeln. Jag hade fortfarande inte mycket att göra med dem, men vad jag vet lyckades de krympa leveranstiderna på AXE högs väsentligt. I början av AXE:s levnad var tiderna minst ett halvår för att få ut en växel, men på slutet var man nog nere mot en vecka.

Men L M Ericsson blev Ericsson och mot slutet av 90-talet började man göra sig av med fabrikerna. Kanske var det taktik. Nedläggningar ger dålig press. I stället för att själva ta smällen av en nedläggning sålde Ericsson bort fabriker där man ändå visste att nedskärningar eller nedläggningar skulle följa förr eller senare. Nu blir det Flextronics som får hålla i yxan.

Om man tänker på hur mycket material och arbete som krävdes för att bygga en telefonanläggning för femtio år sedan, när L M anlade fabriker överallt i världen, och vad som krävs idag, är det inte underligt att man inte behöver ha så stora verkstäder. Man får in allt mer datakraft i allt mindre utrymme. Tillverkningen har också blivit oerhört mycket mer produktiv under åren. Dock: när arbetarna åker ut sticker höga ersättningar till L M:s ledning i ögonen - även om man hävdar att "det där rör ju en annan firma". Och för Östersund kan det bli bekymmersamt om ingen ny tillverkning kan läggas där snabbt.

Filosofi - sällskapslek eller hårda frågor?

Paul Nizan, fransk filosof på den radikala flygeln

Under rubriken Släpp filosoferna loss skriver idag Dan Munter, doktorand i filosofi på Dagens Nyheters kultursidor. Innehållet i artikeln fick mig att tänka på en annan filosof var huvudarbete råkar finnas i min bokhylla: Paul Nizan (1904-1940) och boken Vakthundarna. Vakthundarna är ett stenhårt angrepp på den filosofi som rör sig långt bortom vanligt folks vardag. Om de borgerliga filosoferna och deras världsfrånvända prat skriver han: Måtte de få stryk med Revolutionens hårda käppar!

Dan Munter gör (tror jag i alla fall - nu försöker jag göra en filosofisk tolkning!) i sak samma markering, fast med snällare språkbruk. I princip anklagar han dagens filosofer för att ägna sig åt småsaker och oväsentligheter som inte har mycket med det dagliga livet att göra. I den arbetsdelning som råder i samhället bör enligt honom filosoferna ha en roll lika väl som andra sorters experter. Filosofens specialistkunskap är att plocka sönder och undersöka argument. Nu använder man den kunskapen för att studera små saker med stora ögon inom den egna gruppen. Jag skulle tro att den medborgare som stöter på en fackfilosofisk text ofta upptäcker att det inte är något för honom/henne (vilket i och för sig kan vara fel, men språket kan vara så tillkrånglat att det goda innehållet fullständigt döljs, vilket är tråkigt).

Munter skriver:

Filosofen måste ta ett steg ut i världen för att där tillämpa sina förmågor. Det ska göras genom att bidra med (och föra ut!) ett etiskt och granskande perspektiv på frågor som annars inte får en tillräcklig sådan genomlysning i debatten: Vilka skyldigheter har företagen gentemot sina anställda? Under vilka omständigheter borde Sverige assistera störtandet av en diktator? Är de politiska partiernas idéer om rättvisa, frihet och jämlikhet konsekventa och genomtänkta? Hur etiska är de etiska fonderna? Borde det lagstiftas om cykelhjälm och alkolås? Hur borde vi väga rättvisa mot utfall när politiska beslut tas? Hur skulle ett rättvist skattesystem kunna tänkas se ut? Vilken vikt bör vi tillmäta framtida generationer i klimatfrågan?

Filosofen ska tänka klart i tider av förvirring och verka som en nagel i ögat på politiker och särintressen genom att ständigt granska argumenten i debatten. (Här har vi något att plocka sönder, granska och kritisera!) Vi ska berätta om de normativa teorier som filosofer har arbetat fram och därigenom visa hur dagens samhälle är orättvist och ofritt. Om sådant ska vi berätta och sådant borde vi oftare berätta om - och då gärna med hjälp av vetenskapliga metoder, djärva teser och stringenta argument.

Nog låter detta som en stridssignal i Nizans anda? Ta strid mot ofrihet och orätt! Det kan man inte göra i ett seminarierum under ett par timmars diskussion (med kaffepaus i mitten)!

Jag antar att det finns många filosofer som har sina dystra funderingar om tillståndet i dagens samhälle men som inte kommer så långt att man går med dem till offentligheten. Det finns andra (idén kommer väl från föregångslandet Norge) som driver filosofisk verksamhet som någon sorts hjälp för betryckta medborgare - i stället för en psykolog kanske man går till en filosof med sina själskval. Det senare är dock en individuell lösning och jag tror inte att det är detta som Munter är ute efter.

I artikeln skrivs inget om hur det praktiskt skall fungera när filosoferna blir mer samhällstillvända, etiska och granskande. Från 1960-talet minns jag gruppen "Unga filosofer" som startade tidskriften Häften för Kritiska Studier - kan det vara en förebild? Hur skall filosofer med samhällsintresse förhålla sig till partier, intresseorganisationer och andra rörelser i samhället? Gå med och verka i rörelserna, eller stå utanför som kritiska iakttagare?

Jag skrev att människor utan fackkunskaper lätt stöts bort av filosofiska texter därför att de skrivs av fackfolk för att läsas av fackfolk. Det kanske är som i andra vetenskaper (om filosofin är en vetenskap?) nämligen att popularisering av forskningsresultat ses över axeln av många forskare. Kanske till och med att det kan vara negativt för karriären och ryktet inom yrkeskåren att skriva lättillgängligt? Är det så är det tråkigt och måste bekämpas. Med tanke på att högskolornas filosofer betalas med offentliga medel borde det väl ingå i jobbet att även förklara för lekmän vad man håller på med som en återbäring till skattebetalarna?

Munter avslutar med en dyster prognos (om hans linje inte följs):

Utan kopplingen till samhällskroppen och människans livsvillkor blir filosofin ett flexibelt högprestige-alibi för dem som inte vill bidra - lika självupptaget, introvert och relevant för samhället som ett Star trek-konvent. Filosofer om filosofer. Teorier om teorier. Texter om texter. Så förfärligt perifert. Så förfärligt oangeläget. Så förfärlig sorgligt.

En liten not och fundering: Om vi i stället frågar Under vilka omständigheter borde Sverige assistera störtandet av en demokrati? får vi en ny intressant fråga. Dels om Sverige skall deltaga i kampanjer mot demokratisk valda ledare, dels om det kan finnas demokratier som uppför sig på ett sådant sätt att deras ledarskap borde avsättas? - Genom att vända på frågor på detta sätt kan man få många intressanta diskussioner. Kanske man kommer fram till mer välordnade kunskaper också?

Spik i foten ...? Nä, nål i tungan!

Det är inte bara allvarligt med val och sådant i Nepal just nu. Folk unnar sig lite underhållning ändå. Som en viss Buddha Shrestha från Bode, Bhaktapur. Han har genomborrat sin tunga med en tolvtums nål under den traditionella tungborrarritualen i Bhaktapur. Det är den fjortonde gången han gör det, så rutinen lär vara väl inarbetad vid det här laget. Själva ritualen har hållit på i några hundra år - vad den är bra för framgick inte. Man kanske inte stoppar i sig en massa onyttig snask så länge nålen sitter där?

Och valet då?Jodå, maoisterna fortsätter att ha fler mandat än alla de andra tillsammans medan sammanräkningen fortsätter.

Intelligentsian slår till igen

Intelligentsia är egentligen varken en svensk term eller en svensk företeelse. Snarare gammal rysk vad jag vet. Det handlar om folk som är bildade på något sätt och framför sina åsikter offentligt mot saker de finner är fel. Sacharov i Sovjet kanske var ett bra exempel från den kanten, eller Zola i Frankrike. Folk som gör ställningstaganden trots att det kan vara obekvämt, karriären kan bli lidande och andra obehag följa.

I Sverige har det nog varit klenare med sådana figurer. Wilhelm Moberg kan vara en kandidat i sin kamp mot rättsrötan. Men kanske vi får ett annat fenomen här: en hel grupp specialister går till attack. För några veckor sedan var det historikeruppropet, idag gäller det skogspolitiken.

Hundra års intensivt skogsbruk har eliminerat det mesta av den svenska naturskogen. De naturskyddade områdena är för små dessutom. Fjorton forskare och professorer inom ekologi, zoologi etc. angriper på DN:s debattsida den skogspolitik som på sikt kan vara mycket skadlig - inte bara att man utrotar livsformer som kräver naturskogar (inte virkesåkrar) för att överleva utan också att främmande arter med tveksam framtid tas in. Vad dessa genetiska förändringar innebär är oklart. Men storskaliga experiment i skogen har misslyckats tidigare så det kan säkert komma mer i den stilen.

Undrar vad nästa massattack av forskare kan handla om? Inom vård och omsorg finns det säkert saker att ta upp. Eller om ett gäng pedagogiska experter går till anfall mot skolpolitiken? Och så vidare - låt oss se kunniga från alla områden berika den demokratiska debatten.

Dock en liten reservation på slutet: forskare kan föreslå och kritisera, men det är ändå de valda politikerna som måste ta besluten och förhoppningsvis ansvaret för såväl med- som motgångar när olika åtgärder genomförs. Ytterst är det väljarna som är ansvariga för att inte rösta på knäppgökar. När det gäller skogsbolag eller andra företag som kommer i vägen för intellektuell kritik fungerar de dessvärre inte demokratiskt, men det kan man nog ändra på. Det viktiga är att intelligentsian kan höjas såväl expertisens som den goda moralens klara stämma!

Tillbaka till politiken

De stora idéerna är döda skriver Jesper Nilsson i nättidningen Konflikt. Han fortsätter: Det finns inte längre några enkla svar inför mänsklighetens fortsatta emancipation och framåtskridande. Och det är vänsterns fel.

Jespers kritik går ut på att dagens politik blir ett pysslande med småbitar, med isolerade problem, men att ingen helhetssyn finns. Därför kan partipolitik bli vad som helst. Alla kan bli feminister eller miljövänner. Det stämmer delvis, men jag ser frågetecken med resonemanget på slutet.

Han utvecklar resonemanget vidare om vänsterns historiska uppgifter:

… att avmystifiera och förklara vår värld och visa på möjligheter att förändra den. En lång tradition av att försöka förstå relationen mellan arbete och kapital, syd och nord, ekonomi och ideologi, historia och samtid har lett oss till den till synes anspråkslösa men ändå kraftfulla insikten om klassernas kamp som historiens främsta drivkraft. Denna insikt säger oss inte bara att en annan värld är möjlig utan också att denna värld är omöjlig.

En sådan insikt riskerar dock att gå förlorad när vi ger oss in i det postpolitiska pusslet. Istället börjar vi anamma en mystifierande bild av vår omvärld. En bild som talar om för oss att vi måste anpassa oss efter verkligheten istället för att tvärtom aktivt forma vår värld – detta annars så självklara val. Politiken får då en bevarande funktion istället för en förändrande.

Men detta är ju inte nödvändigt om man följer en gammal trist marx-inspirerad linje, nämligen att förklara världen för att kunna förändra den. Det gäller bland annat att studera hur produktivkrafternas utveckling frambringar alltfler möjligheter att göra om samhället till något mycket bättre.

Det är just detta som jag anser vara vänsterns (i bred mening) svaga punkt: visserligen driver man duktigt olika sorters kampanjer, men man saknar grepp på den tekniska och vetenskapliga revolution som tillsammans med ett antal kriser (ekonomi, miljö) skapar förutsättningarna för en radikal förnyelse. Vad som saknas är politiska rörelser som tar tag i dessa revolutioner och ställer dem i flertalets tjänst. Rörelser som får en verkligt förändrande funktion. Det kan till och med bli så att dagens vänster bara står där och glor och inte ens fattar vad som håller på att hända, och det kanske ändå genomförs av andra därför att Marx' schema är korrekt!

Bara för att världen ändras behöver den inte gå under. Det var en intressant artikel av Alf Hornborg i Dagens Nyheter igår om den saken. Visserligen säckar imperier och hela samhällssystem ihop, men ur bitarna kommer något nytt fram. Vill man vara i framkanten av den rörelsen är det inte nog med att oja sig över att saker är dåliga idag eller var ännu sämre igår, utan att hitta de positiva drag i utvecklingen som vi kan ta tag i och kanske göra saker bättre imorgon. Men det är knappast något man hittar på ordinära vänsterbloggar.

Den som sitter vid en dator och läser det här deltar i den kommunikationsrevolution som gör framtiden möjligt. Vare sig han/hon förstår det eller ej.