lördag 31 juli 2010

Fem till, summa 107 nu

Enligt listan så stängdes ytterligare fem banker i USA igår. Som alltid på fredagskvällen när bankerna har stängt, för att undvika panik och i "lugn och ro" låta verksamheten återuppstå under ny regi på måndag. Nu är det 107 banker som fått slå igen om jag räknar rätt.

En intressant långsiktig aspekt av det här uppmärksammades här: för några tiotal år sedan avreglerades den tidigare ganska stramt reglerade banksektorn. Detta ledde dock inte till att bankerna generellt konkurrerade bort varandras vinster. I stället har det blivit vinstexplosioner för de stora bankerna (utom när de spekulerat sig till ruinens brant och skattebetalarna får rycka in med otacksamma hjälpinsatser) medan småbankerna slås ut och slås ihop i större enheter.

Liberala teorier om konkurrens förefaller inte ha fungerat här. Mindre offentlig styrning har inte lett till ökad konkurrens och pressade vinstmarginaler, utan snarare tvärtom. Antingen kan det bero av att liberala teorier generellt inte fungerar i verkligheten, eller att just det här är en bransch där teorierna inte fungerar.

Banker fungerar inte som en oreglerad grönsaksmarknad där mängder av småhandlare konkurrerar med varandra och inte gör några vinster. Banker kan inte vara väldigt små, det är en viktig sak. De måste ha en viss storlek för att vara stabila och verka förtroendeingivande på på låntagare och insättare, annars kan det bli kris för alla som är beroende av att banktjänsterna fungerar, vare sig det rör sig om företag eller privatpersoner eller det offentliga. Här är det ju större transaktioner än när någon lånar en hundring till en bekant. Och i och med att bankerna måste vara ganska stora försvinner mycket det där momentet av småhandlarkonkurrens.

Eftersom väldigt få marknader fungerar som fullständigt oreglerade grönsakstorg kan man nog säga att liberala konkurrensteorier om perfekt konkurrens mellan likställda företag kan läggas åt sidan. Fri konkurrens är en annan sak, där kan stora starka företag gladeligen slå ihjäl små konkurrenter. Och, som vi vet vad det gäller banksektorn, så kan de stora springa till staten och skrika på hjälp om det ändå skulle gå illa, och sedan låta direktörerna bada i bonusbassängen.

PS. Svenskan skrev igår att det är 108, och varför skall vi tvivla på det? De har, som en seriös tidning, säkert mycket bättre källkontroll än min slarviga räkning. Tråkigt nog skrivs många kommentarer till artiklar av denna typ av folk som mest verkar vara intresserade av att gaffla om oväsentligheter eller saker som inte rör ämnet - och som rent hantverksmässigt också har svårt med stavning, satsbyggnad, syftningar och annat som gör deras budskap begripligt. Det betyder att de väsentliga kommentarerna som en del läsare kan ha drunknar i en flod av trams och babbel. DS.

Kollektivavtal och produktivitet

Här är ett par diagram som jag hittade på bloggen Naked Capitalism. Tydligen finns det knäppjannar i USAmerika som tror att ett lands produktivitet skadas om det finns kollektivavtal på arbetsmarknaden. Men då har någon plockat fram siffror som verkar tyda på motsatsen. (Klicka på diagrammen så går det nästan att läsa även det finstilta.)




Det kan vara så att ett land med delvis tvivelaktiga fackföreningar och usla företagsledningar (korruption och rasism, samt utestängande av icke-yrkesarbetare har varit problem i USA-facket), samt dåliga sociala skyddsnät, kommer att få eftersläpande produktivitet på grund av att de olika grupperna så att säga låser varandra. Men USA är inte världen. Förhållandena skiftar.

Det hade varit intressant att se hur en stapel för England hade sett ut i det här sammanhanget. Landet var ju notoriskt just för fackföreningar (till skillnad mot organisering på industrinivå med många yrkesgrupper i samma förbund) med åtföljande yrkesegoism samt dåliga sociala skyddsnät som gjorde att folk desperat även höll fast vid jobb och arbetsprocesser som egentligen var mogna att avskaffas - och mot dem företagsledningar som inte var något vidare på att bygga upp goda relationer med de anställda.

Den svenska fackföreningsrörelsen kunde tidigare arbeta med stöd av en statsapparat som ordnade så att nedgången i lågproduktiva branscher mer än väl kunde kompenseras av att högproduktiva och högbetalande branscher fick utvecklas. Det var den berömda "svenska modellen" som vi nu kanske ser de sista efterdyningarna av. Den förutsatte att det fanns en kapitalistklass som var intresserad av investeringar i den reala ekonomin, men numera är det ju spekulation som gäller ...

Hur som helst: om det finns någon korrelation mellan kollektivavtal och produktivitet så verkar det som om avtal gynnar produktiviteten. Avtalen har förmodligen gett de anställda en så stabil tillvaro att de kunnat "ge lite mer" än om de bara sparkas omkring av företagsbossar som gör som de vill.

fredag 30 juli 2010

Jobbförluster i USA


Det här diagrammet kommer från Paul Krugmans kolumn i New York Times och visar antalet förlorade jobb i några sektorer av USA:s ekonomi sedan 2007. Diagrammet anknyter till några andra diagram över bostadsmarknaden i USA som jag lade upp för några dagar sedan. Vad man ser här ovan är antalet försvunna jobb inom byggen, "goods" (som jag antar är industrier), samt tjänster. Jag antar att siffrorna skall läsas som tusental, så att man får lägga till ytterligare tre nollor. Knappt två miljoner byggjobb skulle alltså ha försvunnit.

Några intressanta saker kan noteras.
  • För det första att även om fastighetskrisen slagit väldigt hårt mot byggandet (det rör sig både om bostäder och kommersiella fastigheter där produktionen minskat) så har det varit värre på annat håll om man bara räknar huvuden.

  • För det andra nedgången av varuproduktion, men där kan nog kineser och andra ha tagit över en del. Visserligen har säkert en del industrier drabbats av fallande efterfrågan som gjort nedskärningar nödvändiga, men det verkar som om man också skär ner utan annan orsak än att höja vinsterna. Liknande fenomen har vi sett i Sverige på senaste tiden.

  • För det tredje att tjänstesektorn drabbats så hårt. Med andra ord är det en kris över hela linjen, inte bara en begränsad nedgång inom byggbranschen. Nationalistiska USAmerikaner kan skylla nedgången i industriarbeten på utlokaliseringar till Kina och andra låglöneländer. Byggen och många typer av tjänster måste dock utföras på plats och där måste förlusterna av arbetsplatser tillskrivas vikande efterfrågan på hemmaplan. Folk har inte medel att konsumera det som produceras, vilket gör det här till en tämligen ordinär kapitalistisk överproduktionskris.

När tjänster går under i stor skala kan man dels se det som ett underbetyg åt idén att ett "kunskapssamhälle" utan större svårigheter kan ersätta industri- och jordbrukssamhället. I alla fall inte med bibehållen kapitalism. Vidare att även om det kanske finns högbetalda IT-människor i de här siffrorna så kan man misstänka att huvuddelen fanns på enkla och lågbetalda jobb. Kanske det till och med finns sådana som nu befinner sig i utförsbacken från tidigare goda jobb inom industrin, som gått via arbetslöshet till illa avlönade servicejobb, och nu ut i en ny och ännu mer hotande arbetslöshet. Inte undra på att befolkningen i "rostbältet" känner sig förödmjukade och illa till mods!

torsdag 29 juli 2010

Kramas i stället

Det har varit för mycket klagomål och allmän negativism i den här bloggen på senaste tiden. Varför inte göra något positivt? Kramas i stället!






Repris och lite nytt om fattigdom

Vem är fattig? - Det beror givetvis på hur man mäter. Samma som exempelvis med inflation eller arbetslöshet som heller inte är exakt givna begrepp utan beror av hur man definierar dem och sedan mäter. För några dagar sedan skrev Lena Sommestad, riksdagskandidat för socialdemokraterna, i DN och klagade över att regeringen och dess likasinnade ute i EU vill ändra definitionen av fattigdom. Man kan ha en relativ fattigdom, där en person mäts mot hur andra har det, eller en absolut, där man går efter en viss summa. Regeringen vill ha den senare modellen, och där ligger en bockfot gömd.

Som av en händelse skrev jag om detta på bloggen för exakt ett år sedan och listade upp fyra sorters fattigdom med ledning av Globaliseringens politiska ekonomi av Erik Andersson (Studentlitteratur 2001). Det är ekonomisk respektive relativ fattigdom debatten gäller. Här är en förkortad repris på detta:
  • Ekonomisk fattigdom. ... det innebär helt enkelt att människor har en inkomst exempelvis lägre än en eller två dollar per dag, omräknad till köpkraft i det aktuella landet.

  • Mänsklig fattigdom. Här utvecklar man begreppet genom att som FN se på medellivslängd (förväntad livslängd vid födseln), läskunnighet bland vuxna samt bruttonationalinkomst per invånare. Aktuell rangordning i HDI (Human Development Index) kan man se här. ...

  • Relativ fattigdom. Här ser man till inkomstskillnader och möjligheter att göra något av sitt liv. Förhållandet har varit känt av ekonomiska skribenter åtminstone sedan första hälften av 1700-talet. Vid olika tider och platser har människor olika krav på levnadsstandard (en svensk arbetare 1930 respektive 2007 har mycket olika ideer om vad en acceptabel standard skall vara). Folk som har det ganska hyfsat ekonomiskt (de svälter inte, har tak över huvud och kläder på kroppen) kan ändå känna sig ha en dålig ställning om inkomstskillnaderna är stora. Andersson skriver om ett "frustrationsgap" när människor som inte är utfattiga men känner förhoppningar om framtiden upptäcker att vägen till det verkliga välståndet stängs och de halkar bakåt. Det är snarare de här människorna än de verkligt fattiga som kan väntas revoltera när tiderna blir dåliga. Naomi Klein är nog en taleskvinna för den sortens människor när hon skriver om svikna förhoppningar hos unga akademiker i No Logo.

  • Social fattigdom. Människor tappar fotfästet i samhällen i snabb förändring. Är de inte med om förändringarna kan reaktionen bli kraftig. Jag antar att de al Quaida-aktivister som kommer från välbärgade miljöer tillhör den här gruppen. De har allt det moderna, men deras hjärnor hänger inte med in i det moderna samhället.

Om dessa "neoklassiska" ekonomer i regeringen och dess närhet kände till de riktiga klassiska ekonomerna skulle de veta att dessa skrev om relativ fattigdom och acceptabel levnadsstandard. De utgick inte från en angiven summa, utan vad människor ansåg vara rimligt i olika situationer. Ricardo gjorde det, Marx gjorde det och jag tror Smith också. Smiths föregångare Cantillon var inne på ämnet.

Varför hitta på ett fattigdomsbegrepp som utgår från en viss summa pengar? Kanske för att det kan dra med sig nästa steg, nämligen införandet av minimilöner som verkligen kommer att vara mini, och som kommer att tjänstgöra som magneter för lönebildningen i stort. Att få ner lönerna lär ju vara en ambition hos de ekonomiska självmordspiloter som styr Europas ekonomi idag. Om folk tycker (med rätta ibland) att de får lite ut av sitt dagliga slit, och att andra verkar orättfärdigt gynnade, kan de ju alltid bli avsnästa med att "jamen du tjänar ju några tior bättre än existensminimum, så klaga inte - du har det i alla fall mycket bättre än de stackars somalierna!" Att detta betyder att man ytterligare underminerar köpkraften för många miljoner människor, och därmed undergräver hela det ekonomiska systemet, är det inget som genierna i regeringen och EU verkar bekymra sig om.

onsdag 28 juli 2010

Några diagram - bostadsmarknad i USA



På tal om bostadskrisen i USA, med raset i nybyggen och minskad efterfrågan - här är ett par diagram från Federal Reserve i New York. Överst nybyggnad av enfamiljs- och flerfamiljshus, nedan försäljning av befintliga respektiva nya småhus. Det blev slut på att rulla ut ständigt nya mattor av småhus i terrängen i början av 2006 (som ett resultat av att försäljningen började sjunka några månade tidigare), och man kan ju räkna ut att återverkningar i hela byggnads- och byggmaterialindustrin har blivit enorma med de här nedgångarna. Men det var många som inte vill se att kombinationen av massbyggande och svaga bostadslån inte var hållbar när den dessutom kopplades till att många människor inte fick någon del av högkonjunkturen.

Diagrammen täcker tiden från och med 1999 till in på halva det här året. Man kan undra vad knyckarna i slutet av kurvorna betyder: är det en återhämtning på gång, eller kommer man att ligga kvar på låga siffror framöver?

Låga löner och höga vinster - dålig kombination

De två föregående inläggen här handlade, med viss slagsida mot USA, om hur företagens vinster frikopplas från anställning och löner. Ett par artiklar i Dagens Arbete kan tas som påfyllnad av detaljfakta vad det gäller Sverige (här och här).

Bakgrunden är att IF Metall skrämdes till att teckna ett dåligt löneavtal i våras, varpå företagen som då lägligt gick dåligt sedan i stället har upplevt en "vinstexplosion".

De två senaste årens sparpaket med stora uppsägningar i industrin har lett till en arbetslöshet på 20 procent bland IF Metalls medlemmar. Det är den minskade kostymen som bidrar till företagens vinster och att marknaden i framförallt Asien tagit fart.

På många håll, särskilt i storföretagen, har det visat sig svårt för facket att få lokalt få ut mer än de 0,9 procent som stipuleras i det centrala avtalet. Folk kan känna sig blåsta. IF Metalls ordförande kommer med en from förhoppning:

Nu förväntar jag mig att företagen som gör vinst delar med sig till sina anställda och inte bara ökar aktieutdelningar och ger höga chefer bonus. Det kan vara lokala löneökningar eller vinstdelningssystem, säger Stefan Löfven.

Nja, de höga cheferna tycker nog att bonusen är det viktiga, samt att aktieägarna får tillräckligt så att de håller sig lugna. Resten kan vara. Men med en lönehöjning som på sin höjd betyder oförändrad reallön, samtidigt som produktiviteten fortsätter att öka, är vi inne på fenomenet som jag skrev om i de föregående inläggen: varje enskilt företag gör vad som är bra för dess ledare och ägare, samtidigt som man undergräver den totala ekonomin genom att urholka köpkraften för de många små konsumenterna. Kanske dags att damma av gamla paroller som "högre lön på profitens bekostnad"?

tisdag 27 juli 2010

Repetition: högre vinster ger inte nödvändigtvis nya jobb

Här kommer ett läsetips till som passar ihop med föregående inlägg på min blogg. I detta var det Robert Reich som talade om varför ökade vinster inte nödvändigtvis skapar fler jobb. Här kommer samma sak en gång till. Det är nästan så man tror att man läser en sammanfattning av hur Karl Marx såg på sambandet mellan privata företag och hela samhällsekonomin under kapitalismen:

Corporations are using both automation and offshoring to reduce labor costs. As significant revenue growth becomes harder to attain, they are squeezing their workers to generate as much profit as possible from the sales they have.

That strategy makes perfect sense for any individual firm. The problem is that collectively businesses are destroying the market for their products and services by destroying their customers. After all, any one company's workers are customers for many other businesses. As all businesses follow this strategy, the decrease in market demand for products and services will ultimately overwhelm any gains in profitability from cutting costs. The reason is that nearly all consumers derive their income directly or indirectly from wages.


Alltså: när företagaren följer det liberala idealet att maximera sin vinst utan att se till vad som händer i samhället i stort kan processen gå fel. Det är inte alltid en "osynlig hand" fixar så att slutresultatet blir bra för alla. Det kan i stället bli så att systemet kommer in i en ond självförstörande process där sviktande efterfrågan leder till ändå lägre efterfrågan etc. etc. För att gynna sina snäva intressen sågar företagen av den gren de sitter på genom att generellt strypa efterfrågan från konsumenterna. När inte företagen får avsättning för sina produkter börjar de skära ner, vilket skapar ännu lägre efterfrågan. En lösning på detta är naturligtvis export av överskottsproduktion, men numera torde de flesta vara inne på den linjen, så man kan fråga vem som skall importera?

---

PS. Går man in på länken som jag angivit ovan kan man ladda ner en bok som den här killen, Ford heter han, har skrivit. Uppenbarligen känner han ytligt till Marx i alla fall och är skrajsen för att det marxska scenariot med en resolut utrensning av kapitalismen skall inträffa. Han vill att vi skall "överlista Marx" men jag tror nog att det blir tvärtom. DS

Tappat samband mellan arbete och vinster

Robert Reich sätter fingret på ett allvarligt problem med den samtida kapitalismen i länder som USA. Även om bolagen vadar i pengar sker det inga återinvesteringar med jobbtillväxt. Produktivitet och vinster stiger men investeringarna hamnar i arbetsbesparande teknik, inte i arbete. Dessutom hamnar investeringarna i de nya industriländerna snarare än på hemmaplan.

Utvecklingen för den gamla bildgiganten GM visar vartåt vinden blåser:

GM now sells more cars in China than it does in the US, but makes most of them there. The company now employs 32,000 hourly workers in China. But only 52,000 GM hourly workers remain in the United States – down from 468,000 in 1970.

GM isn’t just hiring low-tech assembly workers in China. Last week the firm broke ground there on a $250 million advanced technology center to develop batteries and other alternative energy sources.

Jag var inne på det där med att det tekniska kunnandet följer med investeringarna i ett tidigare inlägg. Teknik samt jobb på såväl enkel som avancerad nivå tenderar att följas åt. I detta fall ut ur USA och andra länder som fungerar på liknande sätt.

Slutsatsen som Reich drar är att de ekonomer som tror att skattelättnader för bolagen kommer att driva fram mer investeringar och jobb lever på en annan planet. Jobb och bolagsvinster har tappat kopplingen till varandra. Han slutar:

The reality is this: Big American companies may never rehire large numbers of workers. And they won’t even begin to think about hiring until they know American consumers will buy their products. The problem is, American consumers won’t start buying against until they know they have reliable paychecks.

Tydligen överlåter han åt läsarna att själva fundera ut hur den knuten skulle kunna lösa upp. Följande bild har inget med ämnet i denna bloggpost att göra (tror jag).



Här är ett bloggtips (fick det via Jan W, tack för det!) om en blogg av "urklippskaraktär": det är ekonomen Erik Bengtsson som just klipper från ekonomiska artiklar. Kan vara intressant att hålla ögonen på.

Läs gärna också sagan om välfärdens kärna hos Foto-Lasse, och tänk till!

måndag 26 juli 2010

Hindufascister i stan?


Den här banderollen hängde på Västerbron, vid brofästet på Långholmen, för en stund sedan. Budskapet är "Från Kashmir till Kanyakumari, Indien är ett". Fast det tror vi inte på. Det luktar hindunationalism och kanske till och med den ökända hindufascismen.

Kanyakumari är en stad på Indiens sydspets, och det är en sak, men Kashmir är en annan. Förmodligen anser flertalet kashmirer att ockupantmakterna Indien och Pakistan som käbblat om området och besätter var sin del sedan fyrtiotalet helst skulle packa ihop och dra. Lokalbefolkningen skulle nog kunna sköta sina angelägenheter själva, och bland annat utveckla Kashmir till en av världens mest fascinerande turistmål.

Men indierna hänger sig kvar, och oroligheter pågår nästan hela tiden. Förmodligen är det något med "nationell ära" som gör att indierna inte har vett att dra sig ur (samt att det finns ytterligare någon eller några delstater i Indien där det kan finnas ambitioner att lämna unionen och bli sina egna). Det är ganska märkligt att det moderna Indien, trots den långa raden av krig, våldsamma uppror (och våldsamma undertryckanden av uppror), och ras-, religions-, kast- och klassupplopp av blodigaste natur ändå har något sorts rykte om fredlighet. Måste vara Mahatma Gandhi som slagit blå dunster i ögonen på många.

Afghanistandokument - mer kött på benen


Bra tajming, Sahlin! Kanske afghanska patrioter också vill "träffa" Sahlin? I sällskap har hon Urban Ahlin, ännu en S-märkt krigshetsare, som också kanske det afghanska motståndet skulle vilja träffa (om de nu bryr sig om att öda krut på sådana småhandlare). Att Sahlin skall "bilda sig en egen uppfattning" måste väl betraktas som ett skämt. Det räcker med att begripa att svenskarna måste ut ur den afghanska fällan fort som phan.

Jag försökte gå in på Wikileaks nyss, men där var det tydligen för lång kö. Det finns en del dokument refererade hos New York Times. Det är fråga om vilket urval en halvskum blaska som NYT gör - och det handlar ju om över 90 000 dokument dessutom - vad som återges ändrar inte bilden av kriget. Vi vet redan att ockupationen förstärker motståndet.

Däremot fördjupas det man redan vet genom att en massa detaljer kommer fram om korruption, övergrepp och allmänt elände. Det blir så att säga "mer kött på benen". Det är ju ingen nyhet direkt att Pakistans underrättelsetjänst ISI sitter på ett antal olika stolar samtidigt, och att alla parter som USA (och därmed Sverige) samarbetar med, är mer eller mindre skumma. Den nuvarande regimen i Kabul vet att den är såld om den inte kan nå någon sorts överenskommelse med talibaner och andra motståndsgrupper och agerar därefter. Det finns ingen politisk bas för ockupanterna i Afghanistan att lita till, bara ett svart hål att ösa in resurser i.

Det verkar som dokumenten täcker Bush-tiden. Undrar vad som kan komma fram vad det gäller Obamas våldsregim? Hur som helst: massiva publiceringar av dokument som visar hur illa det ligger till på marken i Afghanistan kan undergräva hans politik ytterligare, och förstärka fredsrörelsen i USA, Storbritannien och andra länder. Det är tid att göra slut på det här kriget, se till att killen som läckte dokumenten får upprättelse och medalj, och att de krigsansvariga verkligen ställs till ansvar.

söndag 25 juli 2010

Lästips: Kina


Den här bilden hittade jag på en norsk hemsida, men jag tycker inte snubbarna ser riktigt norska ut i alla fall - det borde ha varit lite mer lusekoftor och toppluvor!


Här är tips på en sajt som handlar om Kina, och som verkar skriva ganska informerat från en vänsterståndpunkt utan att direkt kännas överpolitiserad: China Study Group. Själv har jag skrivit ganska oinformerat om Indien då och då, men här har sajten en artikel som jämför Indien och Kina. Det rör ju bortåt 2½ miljard människor, så det är inte småsaker vi pratar om.

En annan artikel studerar de brutala förhållanden som ledde fram till några av de senaste och framgångsrika strejkerna i Kina, men den ser också på situationen i stort. Den tid när kinesiska arbetare kunde behandlas som kulier (eller som europeiska arbetare i industrialismens barndom) är över. Marx kanske skulle notera att den kinesiska arbetarklassen går från "klass i sig" till "klass för sig" (för att blanda in lite hegelsk dialektik i resonemanget). Efter Maos död kom årtionden av bakslag för arbetarna, men nu verkar de vara på gång igen.

Det finns drömbilder av Kina och det finns en massa kinesiska verkligheter. Partiets ledning har mycket att grubbla över. Nu kan de ha ett intresse av att inte slå ner arbetarna utan till och med uppmuntra att de agerar och kör över de officiella fackföreningarna. För med högre inkomster stiger den inhemska konsumtionen, och då blir man mindre beroende av export till sopiga ställen med tvivelaktig betalningsförmåga (läs: USA). Leder kampen till att en del odugliga och/eller korrumperade lokala funktionärer rensas bort borde det också vara ett plus. Hur som helst så har drömbilden av ett superliberalt Kina aldrig varit annat än just fantasier hos några ungliberaler.

En del har väl en drömbild av att den kinesiska maoismen som den såg ut för fyrtio år sedan kan återuppstå, men det tvivlar jag på. Mao är den vördade skaparen av det nya Kina, och dessutom en ledare som drev fram stora reformer inom hälsovård och utbildning som tjänade de fattiga miljonerna, men tiderna har ändå förändrats. (Har diskuterat det tidigare här.) Kampen kan mycket väl fortsätta "under maozedongtänkandets stora röda banér", men då bör det vara under åtminstone delvis andra former. Själva grundtanken är ändå det viktiga: revolutionen inom politik, produktion och vetenskap skall tjäna de breda massorna. Undrar hur de kinesiska miljonärerna ställer sig till det? Eller de kanske just nu gruvar sig mer för att den stora kinesiska fastighetsbubblan skall spricka?

lördag 24 juli 2010

Senaste notering: 102

Jag brukar ibland ge senaste siffran för antalet konkursade och stängda banker i USA. Nu är siffran 102, efter att sex banker lagts ned i fredags. Den 29 maj i år hade jag räknat ihop till 78.

Det är raskare utslagning i år än förra året: då passerade man inte hundra-strecket förrän i oktober. Det kan tolkas på olika sätt, kanske att krisen är värre i år, eller snarare att myndigheterna känner sig säkrare så att de vågar rensa hårdare i år än förra året när paniken var ännu värre.

Men det är ingen ordentlig återhämtning på väg. Arbetslösheten är fortsatt hög och marknaden för bostäder (inklusive vräkningar av folk som inte klarar av bolånen) är dyster. Lägger man till några andra "småsaker", som krigföringens stora svarta ekonomiska hål och det svarta som pyser ut i Mexicanska golfen, samt att den offentliga ekonomin på många håll i USA krisat ihop, ja då ser det rätt illa ut för framtiden.

Egentligen borde det inte se illa ut, möjligheterna är goda för att rätta upp konjunkturen, men då måste man vara beredda på att blåsa på med offentliga utgifter för att sätta folk och resurser i arbete. Om inte den privata sektorn gör det, utan ligger på sina pengar, och allmänheten i den mån den har några pengar trycker på dem och skär ner sin konsumtion, finns bara den offentliga sektorn kvar. Om den sparar på fel ställe (och fortsätter ösa ut pengar på fel ställen) kommer krisen bara att förlängas och kanske förvärras.



Är detta en gruppbild från en neoliberal nationalekonomisk "think tank" månne?


För stater som USA, som ju som bekant trycker sina egna pengar, är det här inte ett problem. (Till skillnad mot de länder i EU som inte har egen valuta längre.) Man kan naturligtvis ge ut statsobligationer och dra in oanvända pengar från marknaden och se till att de kommer ut i cirkulation, men man kan ju också trycka pengar och handla för utan några mellanhänder. Det borde vara ett billigare alternativ, och så slipper man tjat om skulder och skuldräntor. Faran för inflation på grund av mer pengar i cirkulation får betraktas som minimal i dagens läge när det värsta hotet snarare är prisras av deflationstyp som får ekonomin att stanna helt.

Det där gäller inte bara USA, det gäller ett antal länder som har konstiga prioriteringar och där dessutom olika internationella organ som IMF och OECD försöker driva igenom nedskärningar i de offentliga utgifterna. Det är "underskottshökarna" ("deficit hawks") som är i farten och som försöker skrämma för de ruskiga underskotten som på något sätt antas vara stöld från kommande generationer. Hur man nu kan tycka att investeringar för dagens och morgondagens samhälle kan vara stöld. Skall jag betrakta järnvägsnätet i Sverige, som till stora delar finansierades genom lån på 1800-talet, som en fräck stöld från mig?

Intressant nog är det nu de gamla industriländerna som underskottsfanatikerna (kallas ibland underskottsterrorister också) ger sig på. De växande ekonomierna i Asien och Latinamerika, där staterna agerar kraftfullare, kommer man inte åt längre. Skall man se det här som att EU och Nordamerika och ytterligare några länder skall jagas ner i Tredje världen-status, medan stora delar av Tredje världen går åt andra hållet? Trötta och förvirrade och skrämda människor i ett Europa på nedgång skall intalas att försämringar och slakt på efterkrigstidens välfärdsstater på något sätt skall leda fram till ett nytt ekonomiskt mirakel - när det snarare är en ny offentlig expansion som behövs, och nya socialpolitiska reformer.

På tal om Europa och motståndet som formerar sig på olika håll: den holländsk-amerikanska filosofen Saskia Sassen skriver om ett upprop från maj i år som vänder sig mot linjen att medborgarna skall betala för något de inte ställt till med, och som varnar för vad främlingfientlighet och övervakningssamhälle kan ställa till med. Själva manifestet finns här också.

Mer och mindre gentlemannalikt i Indien


Jag ser i indiska The Hindu att Indiens högsta domstol har gett regeringen en välförtjänt snyting med anledning av hur hemmafruar klassificeras i befolkningsstatistiken. Som domstolen upprört påpekar räknas 397 miljoner hemmafruar som "icke-produktiva arbetare", och hamnar därmed i samma kategori som prostituerade, tiggare och fångar. Inte bra, säger domstolen, och pekar på allt nyttigt arbete som utförs i hemmen.

Det är gentlemannalikt att ställa upp för hårt arbetande kvinnor.

Mindre som gentlemän är nog det indiska storbolaget Vedantas bossar. Det är frågan om hur anständiga deras försök att bryta bauxit i delstaten Orissa är. I området bor Dongria Kondhfolket, ett stamfolk, som inte vill ha sin hembygd förstörd och själva bli bortjagade från sitt heliga berg. Vedanta kontrolleras av en indier som tydligen bor i England och är landets tionde rikast man. Bolaget jobbar givetvis hand i hand med myndigheterna, men en del stora investerare i England börjar betrakta dess aktier som pestsmittade. Amnesty International har också protesterat. Jag har för mig att Arundathi Roy skrivit en del kritiskt om Vedantas framfart också. Kolla här om jag minns rätt.

När vi ändå är i Asien: inte bara Kina, Japan och Indien är inne i rymdcirkusen (och Israel, som till mångas överraskning faktiskt ligger i Asien). Irans president, den förmodligen helt normale Mahmoud Ahmadi Nejad, har meddelat att landet vill skjuta upp sin första bemannade rymdraket år 2019. (Här får han prata själv, förresten.) Hittills har man skickat upp "en mus, en eller två sköldpaddor och flera maskar" enligt vad Svenskan skriver. Räknade man inte sköldpaddorna innan man sköt upp dem? Sovjet började med den berömda rymdhunden Laika, men iranierna håller sig till blygsammare varelser åtminstone i början.

fredag 23 juli 2010

Postindustri. Kunskapssamhälle. Kreativitet.

Pratet om postindustriellt samhälle eller kunskapssamhälle lät skumt redan när jag hörde om det för årtionden sedan. Industrierna producerar allt mer även om vi inte ser så mycket av dem numera på hemmaplan. Det är som med jordbruket som producerar allt mer och vi fortsätter äta dess mat och använda dess andra produkter, trots att vi formellt lämnat agrarsamhället bakom oss. Och inte fasen var folk okunniga förr men blev plötsligt kunniga för att det började poppa upp datorer överallt. Ibland blev det snarare tvärtom eftersom en dator knappast kan ersätta breda yrkeskunskaper. Alla samhällen är kunskapssamhällen, bara det att den nödvändiga uppsättningen kunskaper skiftar.

En ytterligare aspekt är att övergången från ett samhälle till ett annat som påstods ske i själva verket berörde ganska små grupper. Det var inte så att alla stod i fabriken och drog i en spak ena dagen, och nästa dag satt de och knappade på en dator. Snarare stod de i fabriken (eller stålverket, skeppsvarvet, kolgruvan) ena dagen och var utan jobb nästa. Det var ganska små grupper som verkligen kunde utnyttja de här förändringarna, de som tillhörde ett överskikt bland de arbetande. Men eftersom dessa skikt tillhörde de grupper i samhället som var bra på att göra reklam för sig kunde naiva media och politiker, "framtidsforskare" och liknande figurer tuta ut att nu var framtiden här! Från de andra hördes inte så mycket, men de tillhörde ju det döende industrisamhället så varför skulle någon ändå bry sig? Och de som verkligen kunde sko sig var de som profiterade på spekulationsbubblorna som blev allt värre.

Några tänkare i USA verkar ha upptäckt det där, när det redan förmodligen är för sent. Det var lönsamt för kapitalet i USA att utlokalisera sig till Kina, men vissa konsekvenser uppträdde som inte är så bra. Det postindustriella projekt är dött, påstås det. Det har inte skapat några nya värdefulla jobb i hemlandet. Det som kommer är lågbetalda servicejobb, inte sådana som skapar avancerade och inbringande exportprodukter. Kanske en retorisk överdrift, men inte helt fel tror jag. Det finns inte tillräckligt med högstatus- och högbetalda jobb för att kompensera för nedläggningen av gamla industrier. Och det torde inte bara gälla USA, utan alla de gamla industriländerna.

Flyttar man tillverkning kommer förmodligen en del kunskaper att följa med, och så småningom kommer alltmer av kunskapstillväxten att ske där tillverkningen ligger. Visserligen brukar firmorna påstå att forskning och utveckling skall ligga kvar i hemlandet, men när de tittar på prislapparna kommer de att se att det är billigare att anställa kvalificerade asiater i stället. Det finns gott om duktigt utbildat folk därborta.

Men återverkningarna är ännu mer omfattande. När Kina och liknande länder stampar fram kadrer av arbetare, tekniker och forskare kommer de också att kunna bryta sig loss och bygga oberoende positioner. Varför skulle de vara nöjda med att bara vara underleverantörer och låta utlänningar bestämma? Steg ett är att de är elever och lär sig de grundläggande knepen, steg två är att de själva blir mästare. Den industriella revolution som Kina inte genomgick på 1600-talet (trots att man hade goda förutsättningar) kommer nu i stället, och med enorm kraft. Klarar man av att hålla tillväxten på cirka tio procent per år betyder det en fördubblad bruttonationalprodukt på drygt sju år. På knappt sjutton år kan man femdubbla med den tillväxttakten. Det finns frågetecken om man kommer att klara av det (miljö, resurser, korruption, klassmotsättningar, finansbubblor och annat kan stöka till det) men även lägre tillväxttakt är imponerande och visar på vem som har ledningen numera. USA sjunker, även om man sprattlar och skriker hysteriskt.

Via ett inlägg hos Lennart Frantzell kommer vi vidare till en artikel som uppges beskriva dalande kreativitet hos barn i USA enligt tester som pågått sedan slutet av femtiotalet.

The accepted definition of creativity is production of something original and useful, and that’s what’s reflected in the tests. There is never one right answer. To be creative requires divergent thinking (generating many unique ideas) and then convergent thinking (combining those ideas into the best result)

(Passar inte detta in på en kreativ bloggare också?) Fram till 1990 ökade kreativiteten hos barn i USA enligt vad testgubbarna kommit fram till, sedan har det gått utför. Inte bara med barnen utan hela landet, kan vi väl säga. Artikeln har inget definitivt svar på varför, TV och dataspel pekas ut som möjliga orsaker, men jag undrar om inte den allmänna situationen hjälper till. En mindre del av befolkningen har kunnat rädda sig över till "kunskapssamhället" medan resten i stort sett kan skråla den gamla punkrefrängen No future, no future, no future for you. (Allrahelst som risken ökar för många att de kan sluta se fram mot en trevlig pension efter ett långt arbetsliv - de kommer inte att ha råd att pensionera sig, spekulanterna har knyckt pensionspengarna.) Möjligen gör felriktad patriotism, kunskapsförakt och konstiga idéer om USA:s roll i världen det hela ännu värre - tror man sig vara perfekt finns det väl inget att förbättra?

Kan man backa processen (och nu tänker jag på Sverige, inte några konstiga utländer)? Jag undrar om inte Stockholm skulle må bra av viss återindustrialisering. Det kanske inte går att packa in industrier mitt i stan som för hundra år sedan, men jag undrar om inte mer industri och stadsnära jordbruk faktiskt skulle kunna få fart på en hälsosam kreativitet i regionen. Eller om man verkligen skulle kunna klämma in en del mikroindustrier centralt ... kan vara något att fundera på.

Historien går inte att vrida tillbaka. Det är inte önskvärt. Däremot kan man se till att den rullar framåt i önskvärd riktning. Och "önskvärd riktning" handlar om att inte rasa ner i träsket av okvalificerade låglönejobb med en fritt svävande spekulationsvärld där ovan.

------

På tal om kunskapssamhället: på radion sägs nu att Ericssons dåliga senaste rapport bland annat hänger på svårigheter att leverera på grund av komponentbrist. Vi som har kunskaper om "hur det var förr" känner igen det där. Till och från under årtiondenas lopp hände det även i det förflutna att L M Ericsson hade svårt att leverera för att man inte fick fram komponenter till sin tillverkning. En gång var det på grund av att bilindustrin köpte upp alla elektronikkomponenter, en annan gång var det en fabrik för mikrochips som brann upp. Det måste ha varit fler tillfällen, men de där kommer jag ihåg.

torsdag 22 juli 2010

Tips för historieuppsatsförfattare

Angående Carl Bildts misslyckade landningsförsök i Kabul för några dagar sedan såg jag en toker som i en kommentar någonstans hävdade att det var "vänsterns" motvilja mot Sovjets nederlag i Afghanistan som gjorde att man nu gladdes över att Bildt och hans kumpaner också håller på att misslyckas.

Sanningen är naturligtvis mer komplicerad än så (till att börja med måste man definiera vad som menas med "vänster"). Det här kunde vara ett lämpligt ämne för en student som plitar på en uppsats i historia. Gå tillbaka till den tid Sovjet ockuperade Afhanistan och studera hur olika politiska grupper och individer i Sverige förhöll sig till detta. Det kan komma fram förvånande resultat.

Det fanns vänsterfolk som kritiserade den afghanska motståndsrörelsen med hänvisning till att den bestod av folk som var väldigt reaktionära och otrevliga (som senare tiders talibaner, kan man tillägga). De kunde också peka på en regim i Kabul som stöddes av Sovjet och som stod för reformer, kvinnofrigörelse och liknande positivt. Det var ganska små grupper, dåtidens moskvakommunister som var på väg ut ur dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det fanns också vänsterfolk som hade en fullständigt motsatt ståndpunkt, som sympatiserade med afghanernas väpnade motståndskamp. Många av dem hade ännu Kina som förebild, men också en bakgrund i Vietnamrörelsen.

Men det finns en intressantare aspekt som borgare idag kanske inte vill höra talas om. Omkring 1980 verkade Sovjet oerhört kraftfullt, det var otroligt att hela sovjetstaten skulle falla ihop bara några år senare. Följaktligen var det en del som anpassade sig. Och här kunde en student i historia göra en insats genom att titta på hur borgerliga politiker och media uppträdde under den tiden. Var det inte folkpartister som försökte stoppa sovjetkritiska konstutställningar i Göteborg exempelvis? Och vad skrev Dagens Nyheters ledarsidestänkare om Sovjet? Det kan finnas en del intressanta saker att plocka fram, så här 25-30 år senare.

(Jaja, Sovjet föreföll var ohyggligt starkt, man gick in i Afghanistan i ett läge när USA började utbilda, beväpna och uppmuntra islamska terrorister i Asien, men så rasade Sovjet. Hur skall det gå för USA som bara för en tid sedan kunde utropa sig till "den enda kvarvarande supermakten" men som lockades in i den asiatiska fällan man själv skapat? Kommer USA också att ha kollapsat om några år? Skall man då kunna föreslå nya uppsatser om hur svenska politiska vindflöjlar ägnade sig åt anpassningspolitik?



En bild som jag fann på en USA-blogg: deras flagga i oljesmutsigt vatten i Mexikanska bukten.)

onsdag 21 juli 2010

Sokrates och själen, i moderniserad version


Hur den franske målaren David tänkte sig Sokrates' död - gubben babblade in i det sista!

Jag läser del ett av Platons skrifter, förtjänstfullt (hoppas jag) översatta till svenska av Jan Stolpe. Huvudperson är Sokrates, och även om han var Platons idol har jag för egen del mer känslan av en påflugen tjat-putte. Inte undra på att majoriteten i domstolen i Athen dömde honom till döden för att få slut på babblandet.

Men under läsningen av det avsnitt som heter Faidon (det innehåller det sista tjattrandet innan Sokrates tömmer giftbägaren och slutligen stänger mun - samma som på tavlan ovan) fick jag ett intressant uppslag. Någon gång har jag väl nämnt här på bloggen att jag intresserar mig för forskning som antyder att vissa grundläggande egenskaper hos människan finns hårdkodade i vår hjärna, är följaktligen medfödda, och har ärvts från tidigare arter av för-människor. Dessa egenskaper gör att vi kan fungera i grupp och uppträda altruistiskt mot åtminstone de personer som vi tycker hör till den egna gruppen, samt en dragning mot jämlikhet och uppfattning om vad som är rättvist. Man kan säga att vi (kanske) medfött bär med oss moralens grundstenar. Om vi sedan verkligen uppträder moraliskt är en annan historia, men vi har åtminstone möjligheterna till det.

Sokrates pratar i Faidon bland annat om själen - den odödliga själen naturligtvis, den som finns innan vi föds och lever kvar när kroppen död. Ett kärt tema i vissa religiösa kretsar. Här gjorde jag reflexionen att det hos oss människor finns en (nästan) odödlig själ, även om den är funtad på annat sätt än vad Sokrates/Platon tänkte sig. Det handlar om de egenskaper jag beskrev ovan, som är gemensamma för oss alla som människor men som kan uttryckas mer eller mindre starkt hos olika individer, som finns hos oss när vi föds och som överlever när vi dör (så länge mänskligheten finns kvar och för det gemensamma arvet vidare). (En tanke: kommer det att finnas någon som kan ta vidare efter oss - snälla robotar kanske?)

I stället för den sokratiska och religiösa individuella själen får vi en allmänmänsklig själ att ta hand om och låta styra våra goda handlingar. Att odla själen blir en gruppverksamhet, inte något man gör i sträng avskildhet. (Tänk på de första kristna eremiterna: först bodde de ensamma ute i öknen, men efter ett tag upptäckte de att det var mer givande att avskilja sig från världen tillsammans med likasinnade personer och putsa på sina själar i kollektiv - i kloster alltså.) När vi plockar fram moralens grundstenar ur våra skallar och murar en boning måste det bli en kollektiv byggnad för mänskligheten, inte ett futtigt litet projekt för privat frälsning.

Nåväl, detta var några preliminära tankar som kom för mig igår kväll och inte grundligt genomtänkta. Men nu tar jag mig en kopp fika och funderar mer på saken.

tisdag 20 juli 2010

Förstärkt verklighet


Man känner sig rätt stirrig när verkligheten runt om en skenar iväg - skall man försöka följa med, eller sitta på en pinne och se framtiden an?

Om man tycker att det är för varmt för att orka läsa något nu, exempelvis det här blogginlägget som jag skrev för några dagar sedan, kan man i stället nyttja datorns möjligheter för att lyssna på någon som läser upp en artikel. Jag pekade i bloggposten på en speciell tillämpning av förstärkt verklighet (AR, Augmented Reality), nämligen att få fram information om bussar vid vissa hållplatser i Stockholm. Men om man går in här kan man lyssna till eller ladda ner en ljudfil från Forskning och Framsteg om teknikens användningar i stort. Inte för att jag begriper hur det fungerar, men det är märkliga möjligheter som utvecklas. Och som marxist och mcluhan-ist vet man att teknikens förändringar kommer att slå tillbaka på människornas tänkande och på sikt kanske till och med kroppar.

Om du ändå är på gång och vill lyssna på mer, så varför inte den här artikeln om datormoln? Det är också en FoF-artikel som finns som ljudfil. Kanske bäst att lyssna snabbt innan tekniken har skenat vidare runt nästa hörn!

måndag 19 juli 2010

Barmhärtighetsjakt?



Den lantlige serieälgen Hälge och hans vänner (nä, snarare hans fiender) brukar inte göra direkt politiska kommentarer, men här hittade jag en som kan sägas ligga i tiden. Ett tips till Cristina Husmark Persson kanske?

söndag 18 juli 2010

Indien - fredsförhandlingar?

Några grundläggande tankar hos Marx kan sammanfattas ungefär så här: människorna lever i den här världen, de kan inte utföra större bedrifter än vad tillgängliga resurser medger, och vad de än tror och tänker och säger om sig själva så är det deras verksamhet i den verkliga världen som är avgörande för vad de är. Detta gäller även de mest radikala krafterna. De pratar om socialistisk revolution men sysslar ofta med kortsiktiga dagskrav när de gör något praktiskt. De indiska maoisterna som organiserar bladplockare och bambusamlare, organiserar sjukvård och undervisning bland stamfolk i djunglerna, är ett typexempel på det.

Samtidigt ändras möjligheterna snabbt eller långsamt, nya resurser utvecklas och ger möjlighet till nya krav. Detta gör det svårare för de konservativa krafterna att hålla tillbaka kraven på förändring. Detta även om de har hela statliga våldsapparater till sitt förfogande. De kan släppa loss sina poliser och militärer mot bladplockare som kräver bättre betalt, eller mot byfolk som inte vill bli vräkta från sina marker för att ge plats åt industriprojekt (här är ett aktuellt exempel), men resultatet av det blir att man möter ett allt bättre organiserat motstånd. Igår med pilbågar och hemmagjorda gevär, idag med automatvapen och fjärrstyrda minor och möjlighet att få ut bilder och berättelser på internet till hela världen.

En rörelse som i dagens läge kan betecknas som militär-reformistisk alltså har bitit sig fast i delar av centrala Indien. Befriade områden och gerillazoner växer och kryper närmare en del storstäder. Nervositeten hos de härskande stiger. Men samtidigt talas om fredsförhandlingar. Jag har varit (och är) skeptisk: vad finns det egentligen att tala om? Och prata går ju, men att uppnå verkliga resultat är en annan sak.

Här är ett par artiklar från Times of India som kan ge anledning till funderingar. Dels handlar det om att delar av den maoiststödda folkrörelsen mot polisvåld i Västbengalen funderar på att ge sig in i den parlamentariska kampen. Dels är det en intervju med aktivisten Swami Agnivesh som agerat som mellanhand mellan regeringen och maoisterna i diskussionerna om det överhuvud taget skall bli några förhandlingar.

Saken kompliceras av att kontakten på den maoistiska sidan mördades av agenter från delstaten Andhra Pradesh. Det var en av dessa falska "sammanstötningar" som är notoriska i Indien. Polisen griper och mördar en person, och påstår sedan att denne dödats i en väpnad sammanstötning. När Agnivesh krävde en utredning hos inrikesministern hänvisade denne till myndigheterna i Andhra Pradesh. Med andra ord: ingen utredning kommer att ske. Och det höjer knappast förtroendet för inrikesministern och centralregeringen i New Delhi.

Trots detta är det, enligt versionen som Agnivesh ger, inte omöjligt att gå vidare. Då skulle man, om man är mer insatt i indiska förhållanden än vad jag är, försöka placera in de olika krafterna som stöter samman i den modell som Marx' ritade upp. Vilka möjligheter finns det att agera, med utgångspunkt från tillgängliga resurser i det indiska samhället?

Formellt vägrar maoisterna i CPI(maoist) att ställa upp i val eftersom de anser att alla som väljs blir korrumperade. För det får de stöd av de peruanska maoisterna som däremot har totalspolat de nepalesiska maoisterna. Men hur blir läget om maoistiska frontorganisationer ställer upp och kanske till och med vinner - som kommittén mot polisvåld i Västbengalen, som verkar ha stort stöd lokalt? Skulle det vara ett avsteg från en grundläggande maoistisk princip?

Nja, jag utgår från att de skolade kommunistiska kadrerna läser en skrift av Lenin betitlad Radikalismen - kommunismens barnsjukdom. Där kan de hitta argument just för att ställa upp till val även i reaktionära parlament och organisationer. Med hjälp av några lämpliga citat från Lenin kanske man kan placera sig så att de aktuella möjligheterna kan utnyttjas maximalt för att flytta fram positionerna.

Den indiska verkligheten medger inte en socialistisk revolution idag, men på en del områden medger den att breda massrörelser kan driva fram olika förbättringar. Om maoisterna står i spetsen där blir de svårslagbara. Men skulle reaktionen slå tillbaka (vilket den förmodligen kommer att göra på olika sätt) bör maoisterna ha kvar sina väpnade styrkor och en underjordisk organisation som en extra livförsäkring. Som jag uppfattade saken vill de fortsätta som ett legalt politisk parti som dock inte deltar i valen, medan de inte har något emot att vänskapligt sinnade organisationer ställer upp. (Det kan dock vara en feltolkning av mig eller felaktigheter i artiklarna - man får se upp också se upp för möjligheten att tidningarna sprider felaktiga påståenden som ett led i psykologisk krigföring.) Risken som den radikala rörelsen tar är ju uppenbar: kliver den fram i ljuset kan ju motståndarna (som har hela den statliga våldsapparaten samt storbolagen på sin sida) slänga alla demokratiska principer överbord och helt enkelt försöka mörda den, som i Chile 1973.

Jag såg att den maoistiska rörelsen på Filippinerna också hade diskussioner om fredsförhandlingar med regeringen (man har drivit sådana tidigare, dock utan resultat). Om det verkligen blir av med förhandlingar såväl i Indien som på Filippinerna blir peruanerna rätt isolerade i sin ståndpunkt att man aldrig skall förhandla.

lördag 17 juli 2010

Streckkoder, datamoln etc.

Jag skrev för ett tag sedan om streckkodens betydelse för planering. Men koder som kan hjälpa oss att orientera oss i tillvaron finns på fler ställen, ny tillämpningar kommer och jag fick syn på den här saken (saxat från SL:s hemsida - enda anmärkningen är väl att speciell stavas med två l):



Man kan alltså gå från ett symbolsystem till ett annat - i stället för att titta på tidtabellen med dess tryckta siffror som symboliserar tider kan man använda elektronisk avläsning av grafiska symboler. Och då är väl förhoppningen att ett elektroniskt system skall ge oss pålitligare information än tidtabellen om när bussen kan förväntas komma. Så här går det till:

Du fotograferar mobilkoden med din mobilkamera och kommer direkt till mobil.sl.se.

Namnet på din hållplats är redan inskriven, vilket gör att du enkelt kan få information om exempelvis trafikstörningar, när nästa buss kommer och hur lång tid din resa tar.

För att kunna använda koderna måste din mobil ha kamera och en QR-läsare. Om du inte redan har en QR-läsare är det kostnadsfritt och enkelt att ladda ner.



Själv har jag en billig liten telefon som duger utmärkt till att prata i (men inte så mycket mer), men vad jag förstår knallar kidsen omkring med betydligt mer avancerade apparater som gör att man kan träda i kontakt med omgivningen på många sätt numera. Snart blir det så invant att folk inte tänker på det: man kollar i telefonen när bussen kommer, vad det är för tavlor man ser på museet, var närmaste restaurang för mongolisk husmanskost finns, om någon bekant råkar befinna sig i närheten, index på shanghaibörsen, nyhetssändningar från TeleSur etc etc etc, och en väldigt lång rad med etc som sätter oss i allt närmre kontakt med hela världen.

Inte konstigare än att snyta sig eller gå genom en dörr. Man blir en i mängden, the crowd, och fyller på med egna upplysningar ibland när man inte tar del av vad andra meddelar. I bästa fall kan det bli något som kallas gruppintelligens eller gruppvisdom som kommer ut ur den här processen (i sämsta fall destruktiv dumhet) när många människors synpunkter hamnar i samma stora gryta. Ibland är det leksaker eller åtminstone något man klarar sig utan, men en artikel hos FN:s nyhetsbyrå IRIN (och här är en till) tar fram de verkliga nyttoeffekterna av "crowd-sourcing":

The combined power of mobile phones, mapping technology and social networking can enable citizens in crisis to seek help, facilitate aid deliveries, bear witness to abuses and hold governments and aid agencies more accountable, advocates say
Tekniken har funnits några år, men det verkliga genombrottet skedde i samband med jordbävningen på Haiti. Lokalsamhällen kunde rapportera sin situation och peka ut var hjälpbehoven fanns, och information kunde skickas ut till folk från centrala positioner. Det är en modell som ännu är under utveckling, det behövs metoder för att sortera information (sann eller falsk, mer eller mindre viktig?). Och även om det är ett bra system för att peka på problem i samhället tror jag också att det där med att hålla regeringar ansvariga, som det stod i citatet ovan, alltid kommer att vara så populärt.

Gamle Marshall McLuhan skulle nicka och säga: "Vad var det jag sa om hur vårt centrala nervsystem förlängs ut i det elektrisk nervsystemet som dras runt hela Jorden, och som vi måste lära oss behärska (annars kan det gå illa)?" Dags att ta en ny studieomgång med hans Media tror jag. De informationsmängder som ackumuleras i all världens dataminnen har en fruktansvärd tyngd, och det är viktigt att de används rätt. Det kan stå en frihetsrevolution bakom hörnet, men det kan också vara något helt annat.

Jo, det gäller att veta vad man håller på med. Själv visste jag inte, förrän alldeles nyss, att jag skriver i ett datamoln. Läs här från Lennart Frantzells blogg:

Den som använder Googles Gmail eller som många svenska bloggare, Googles Blogger, använder datormolnen utan att ens reflektera över det.


Just det, det är ju Blogger som jag använder, och utan att jag vet eller märker något så finns mina små skrivförsök någonstans ute i en disig värld av datormoln. Märkligt och kanske oroande. Hur kommer framtiden att vilja kontrollera dessa moln? Kan vi få till en positiv gruppintelligens när the crowd in the cloud samverkar, eller blir det som när ett gäng lämlar utan att tänka går och dränker sig?

EU och vidskepelse

Somliga tror på tomten, andra på Det Flygande Spaghettimonstret (nja, de vet nog att de skojar), och några (som är skojare) hävdar att de tror på EU.

Men så finns det otroende, och folk som tror fel. Och ärligt talat tror jag att den folkpartistiska EU-ministern Birgitta Ohlsson tycker att det är bättre att folk tror på tomtar och troll än att de i sann upplysningsanda granskar EU-projektet och stoppar det i någon återvinningsbehållare för miljöfarligt avfall.

Vi lever i upplysningens och förnuftets tidevarv
påstår Ohlsson. Varför händer då så mycket dumheter, brott, ödeläggelse? Är en uppblåst EU-administration som drar fram och åter mellan Bryssel och Strassbourg upplyst, eller är det parasitism och slöseri? Rasismen är åter på frammarsch i Europa. Förnuft? Europeiska stater deltar i kolonialkrig och utplundring i Tredje världen samtidigt som man är i full färd med ett sorts krig mot de egna medborgarna via ekonomisk utpressning ("besparingar") och alltmer hotade demokratiska rättigheter. Är det upplyst och förnuftigt?

Enbart ett gediget kunskapssamhälle kommer att klara framtidens utmaningar. ... För mig som varm Europavän och som folkpartist med den bestämda uppfattningen att kunskap och vetenskap är oumbärligt för att kunna lösa framtidens problem är det senaste decenniets bristande utveckling i Europa djupt beklaglig.

Det där är på gränsen till svindleri. "Kunskap och vetenskap" går inte ihop med kapitalets oförnuftiga "Europa". Kanske galenskapen hos dess ledare, inklusive den odemokratiska Europeiska Centralbanken, kommer att köra hela EU-ekipaget över stupet. Inte undra på att en massa förvirrade människor vänder sig bort från eländet. Synd bara att de inte själva tar tag i kunskaperna och förnuftet för att slå byråkraterna ur sätet.

"Förnuft" förresten - i den mjäkiga svenska versionen av Internationalen står det att "det dånar uti rättens krater". Men i det franska originalet är det i "förnuftets krater" det dånar. Och det är en rejäl skillnad. Att hävda att den nuvarande samhällsordningen är oförnuftig är faktiskt starkare än att hävda att den är orättvis ... vill jag, som önskar gå fram under upplysningens fana gärna hävda!

PS. Kolla in det här inlägget hos Lennart Frantzell. Jag tycker det i viss mån tangerar den här problematiken också. DS

fredag 16 juli 2010

Bloggpost på papper

För en stund sedan ramlade senaste numret av Clarté ner i brevlådan. Nu väntar jag mig en stunds intressant läsning. Temat är: Socialismen | Möjlig och nödvändig, vilket råkar vara vad jag till och från propagerar för i denna blogg. En artikel kan jag dock hoppa över, för den kan jag sedan tidigare: det är nämligen pappersversionen av en post i den här bloggen. Jag antar att mina trogna läsare också mer eller mindre memorerat denna eminenta framställning av hur det förhåller sig med verkligheten.

Så småningom kommer väl de nya artiklarna på nätet. Den som är intresserad av äldre Clartéartiklar, och vad Clartéförbundet sysslar med, kan gå in på hemsidan. Där finns mycket läsbart.

onsdag 14 juli 2010

Otrolig pengatvätt

Kommer du ihåg de där tre svenskarna av somaliskt ursprung som skulle svältas ihjäl på grund av obevisade anklagelser från USA om att de skickade pengar till "terrorister"? Eller minns att nyligen träffade EU en överenskommelse med USA om att (utan motsvarande åtgärd från USA:s sida) lämna ut europeernas banktransaktioner? Det är naturligtvis "terrorismen" som spökar. De informella nätverken som ser till att somaliska emigranter kan skicka pengar till fattiga släktingar i hemlandet slås utan tvekan sönder, bara för att komma åt några meningslösa småhandlare i mord- och fanatismbranschen som kanske inte ens skickar pengar den vägen. Hu så farligt, tänk om det kommer fram några slantar till den förmodligen sedan länge döde herr bin Laden, eller till somaliska islamister som försöker få ut ockupanterna från sitt land!

I det sammanhanget kan man läsa den här artikeln, nära nog tappa hakan och undra: "Är det verkligen sant!" En av de största bankerna i USA uppges ha tvättat 380 miljarder (obs: miljarder!) dollar åt mexicanska knarkkarteller! När det avslöjades så slapp dock bankirerna undan med böter på 160 miljoner (obs: miljoner!) dollar samt ett löfte om att inte göra om det där! Detta pågår alltså i USA samtidigt som USA:s politiker och poliser och diplomater exempelvis håller på med sådana saker som jag beskrev inledningsvis.

Bakgrunden är naturligtvis samma gamla visa om att "bankerna är för stora för att få falla". Tja, skulle dessa bankdirektörer behandlas på samma sätt som smålangarna på gatorna i USA:s städer skulle de naturligtvis åka in bakom galler och aldrig komma ut igen, och bankerna skulle förmodligen tvingas stänga. Men so what? Det finns en grupp företagsledare i USA som tydligen kan göra vad som helst utan att åka dit, och hur kan man tolerera sådant i en stat som skall gälla som rättsstat? - En kritiker kanske undrar hur mycket av rättsstat det finns i USA, dock. De kan fortsätta att spekulera fullkomligt hänsynslöst med nationens ekonomi och bli räddad av offentliga pengar när det hela spricker, de kan hantera enorma summor från den organiserade brottsligheten och bara få en enkel tillrättavisning och inte hamna inför en domstol.

De mexicanska knarkkartellerna slåss inbördes och mot den mexicanska staten och det är oerhört blodigt och kostsamt. En del av mördandet uppges ske med vapen som köpts i USA. Man kan ju undra om dessa betalas med pengar från konton där knarkinkomster tvättats och gjorts legala också? Och så sprider de död och elände in i USA genom sina nätverk av kokaintransportörer.

Vansinne? - På ett plan, ja. Men det kan finnas en ond logik. En aspekt jag funderade på är misstanken att det finns grupper i USA:s administration som är inblandade i den här trafiken. CIA är väl de som brukar pekas ut, men det finns väl andra också. De har samarbetat med narkotikaproducenter tidigare, som i "Gyllene triangeln" i Sydostasien, med den italienska maffian och liknande skumma grupper på Balkan. Alla de där var ju pålitliga antikommunister ... . Kanske en del mexicanska knarkpengar via tvättade konton letar sig in i det skumrask som är USA:s inrikes- och utrikespolitik.

Olyckor och tillfällighetsjobb

När det händer alvarliga olyckor på SSAB så är det förvånansvärt ofta en entreprenör som råkar illa ut.

Om det beror på bristande erfarenhet, att underhållet är farligt eller att man medvetet lägger ut farliga jobb är en helt annan fråga.

Sörmlands Nyheter tillhör inte min vanligare lektyr, men bloggkollegan Röda Verb uppmärksammade en artikel där om en dödsolycka på SSAB. Det är väl det som hette Oxelösunds järnverk när jag var ung.

Citatet ovan kommer från kommentarerna till artikeln i tidningen, och nu börjar det bli intressant. För det har ju varit flera olyckor på olika håll i landet de senaste åren där entreprenörer varit inblandade. Kan det vara ett mönster i det hela?

Man kan ju fråga sig om det är någon skillnad mellan egen personal hos bolagen och tillfälligt inhyrda personer, och det är det. Att människor blir dödade eller skadade är nog så gott som omöjligt att helt undvika eftersom helt otroliga och oförutsedda saker kan hända, men erfarenheterna under många år visar att det går att få ner antalen olyckor och arbetsskador om viljan finns. Det kräver dock att alla inblandade känner ansvar för vad som händer.

Då kan man fråga sig vad en arbetsmarknad som i allt större grad befolkas av tillfällighetsarbetare, människor från bemanningsföretag, entreprenörer och konsulter innebär för liv och hälsa på arbetsplatserna. Alltså människor som kallas in för tillfälliga jobb, visserligen kanske tillfälliga jobb som kan bli långvariga på samma ställe, men där de ändå inte så att säga "tillhör" arbetsplatsen utan är främmande element. Entreprenören, inte arbetsplatsen, antas ha ansvaret för arbetaren.

En del tror att detta är nytt. Det är snarare en återgång till läget under den tidiga industrialismen, en tid när arbetande människor kunde slitas och slängas efter behov, och det inte fanns några särskilda sociala skyddsnät eller ansvar från företagen för arbetarna. De fick gå och leta efter jobb varje dag. Det är en medveten linje från företagen att försöka få det så här igen, och det kan man förstå med den logik som driver kapitalet (att köpa billigast möjliga arbetskraft som man utnyttjar maximalt med minsta möjliga förpliktelser). Någon förståelse bör dock inte finnas för de "arbetarpartier" och fackföreningar som inte hårt slår tillbaka utan möjligen mumlar lite om det som i senaste avtalsrörelsen. Vill man komma åt olyckor och förslitning måste en del av strategin vara att stoppa flödet av tillfällighetsarbeten, entreprenörer och liknande.

Vive la révolution!


14 juli - folk i gemen är förbannade över överklassens vanstyre. Hela landet jäser av missnöje, stubinen brinner och lågan närmar sig raskt krutkaggen ... och så PANG! Den franska revolutionen spränger den gamla världen i bitar. Den blir sig aldrig lik.



Monarkin faller (inklusive monarkens huvud). En enad odelbar republik skall göra slut på den feodala splittringen - frihet, jämlikhet, broderskap (systrarna hade man glömt bort även om de försökte göra sig hörda) eller döden!



Länge nog har folket tvingats bära överklassparasiterna på sin rygg. Eller som det senare skrevs i Internationalen: Många rovdjur på vårt blod sig mätta. Men ...



... den nykonstruerade giljotinen kan bidra till att göra bördan lättare.

Under årtiondena omkring den franska revolutionen lades grunden för de flesta politiska -ismer som vi har i Europa idag. Liberalism, konservatism, socialism, ekologism.

Kampen mellan revolution och reaktion var skarp då, och den är fortsatt skarp. Vad som hänt under de gångna tvåhundratjugoett åren är att några av de politiska ståndpunkterna ändrat position i samhället. 1789 kunde en borgerlig liberal betraktas, och betrakta sig själv med rätta, som ultraradikal och med sikte på framtiden. En man för idag och i morgon. Idag kan liberalen inte göra mycket mer än försöka klamra sig fast vid ett samhälle som trots alla hans ansträngningar ändå håller på att falla i bitar och som revolutioneras trots hans desperata motstånd. I alla fall inte om han vill fortsätta som borgerlig liberal. Men det finns ju andra alternativ.

tisdag 13 juli 2010

Att få öknen att blomma - värmen fortsätter


Vid A-et på kartan har man skapat mangroveskogar vid Eritreas kust i Röda havet


Det här låter väl inte så tokigt:

Alleviation of Poverty, Hunger, Environmental Pollution, and Global Warming Through Sea Water Horticulture, Aquaculture and Silvaculture in Deserts

Att med havsvatten lindra fattigdom, hunger, miljöförstöring och global uppvärmning genom trädgårds-, vatten- och skogsbruk i öknar - det måste ju vara utmärkt med tanke på att en stor del av jordytan täcks av salta hav och haven samtidigt gränsar mot många torra områden.

Jag fick ett tips (tack läsare Einar!) om historien här på översättningssajten Tlaxcala. Det handlar om en gammal japansk-amerikansk forskare som driver ett projekt i Eritrea för att återställa mangroveträsk vid kusten av Röda havet och få igång växtlighet i öknen. Minns jag rätt så skall en av Jordens hetaste platser finnas i det här området - Danakilöknen. Och är man ändå i gång med att minnas kan man ta en gammal visa av Evert Taube som berättar hur jobbigt det var att vara eldare på ångfartyg därnere. Heter den inte "Eldare på värmen"?

Hur som helst, Manzanar heter projektet (uppkallat efter ett koncentrationsläger i USA under Andra världskriget) och Manzanars hemsida finns här. Det verkar som om initiativtagaren, Gordon Sato, ser framför sig att de framgångsrika försöken i Eritrea skall sprida sig till andra kustnära ökenområden.


Livets träd av BettyLaDuke. Andra verk från Eritrea av samma konstnär hittar man här.


Tekniken verkar märkligt enkel: man gräver ner påsar med kväve, järn och fosfor i marken, med några hål så att dessa gödningsämnen kan ta sig ut. Och så pumpar man upp havsvatten och efter ett tag blir det rätt underlag för mangroven och andra växter att slå rot. Havsvattnet saknar gödningsämnena, men när vatten och gödning blandas skall det bli växa av! När ett levande system fått grepp så kommer andra efter och kan leva och föröka sig. Betesdjur på land, fiskar, kräftor och andra djur i strandvattnen, och människorna i närheten kan få ett bättre liv.

Det här låter nästan för bra för att vara sant. Jag vet inte hur mycket forskaren har på fötterna vad det gäller storskaliga varianter av de här planteringsprojekten, men han tror i alla fall att mer vegetation kan hålla tillbaka den globala uppvärmningen. Den sjättedel av Sahara som är sandöken kanske kunde fås att grönska igen efter att ha varit öken i flera tusen år.

Artikelförfattaren i Tlaxcala anklagar kretsar i USA för att vilja tysta ner historien. Det där med lägren under Andra världskriget är fortfarande en het potatis i vissa kretsar. Kanske det är kontroversiellt att hjälpa fattigfolk i ett hårdfört land som Eritrea också?





Enligt färska data var det gångna halvåret inte det varmaste, men det näst varmaste, på många år.


Det här diagrammet över år som varit varmare eller kallare än ett normalvärde är tydligt nog (särskilt om man går in på rapportsidan och klickar upp det i fullt format). De varma åren blir allt fler, de svalare perioderna glesare. Men jag noterade en intressant sak, och påminde mig påståendet från klimatskeptikermupparna om att det inte skett en global uppvärmning, utan en global avkylning, mellan 1998 och 2008. Kolla in det utsnitt av ovanstående diagram som jag lagt till nedan, tillsammans med ett streck som visar "avkylningen". Man har valt ett ovanligt varmt år och ett ovanligt kallt, och så inte oväntat visat att det går att bluffa med statistik - men varför man skall göra det är svårt att förstå.

måndag 12 juli 2010

Kineser - sanna keynesianer?

In a sense, what China has been doing seems to me to be the creation of a true “Keynesian world”: more private business and freer price competition at the micro level, and active countercyclical policy intervention at the macro level.

Det är vad den kinesiske ekonomiprofessorn Fan Gang skriver här. (Hittade tipset om artikel hos Real World Review Economics Blog.) Hur kommer det sig att Kina lyckats hantera årtionden av kraftig tillväxt utan att drabbas av återkommande svåra bubblor? Enligt vår professor så är inte hemligheten att man hanterar lågkonjunkturer, utan att man tar hand om och oskadliggör bubblorna innan de kollapsar och orsakar lågkonjunktur. Det är det som han menar med aktiv kontracyklisk intervention. Skulle tro att socialdemokratiska ledare i Sverige under sextiotalet inte skulle ha något problem att hänga med i den diskussionen. (Jag undrar om man klarar av även den pågående påstådda fastighetsbubblan i Kina genom statliga åtgärder?)

Detta är ju en del av den keynesianska tankevärlden: när det är högkonjunktur skall staten hålla igen ekonomin, är det lågkonjunktur blåser man på. I västvärlden har det funnits en olycklig tendens att bara ta hälften av programmet: man blåser på men drar aldrig i tömmarna när det går för fort, för då börjar privatintressena skrika om att de begriper det här bäst själva och staten är så dum, så dum ... och staten är fullständigt ko-dum ändå tills krisen bryter ut och privatintressena kommer springande till staten och skriker om hjälp. Förmodligen trampar de ner de verkligt hjälpbehövande samtidigt. Men eftersom bara hälften av det keynesianska programmet genomförts har staten sämre möjligheter att gripa in. Man har exempelvis gjort dumheter av typen sänkt skatt för rika under en högkonjunktur, vilket är tvärtemot vad en sann keynesian skulle rekommendera.

Jag skrev en tvivlande parentes ovan med tanke på den hotande fastighetsbubblan i Kina. En annan faktor som kan spela in är att arbetarklassen blivit aktivare och fått större möjligheter att agera under de senaste åren. Kina är inte längre en outtömlig reservoar av billiga arbetare som kan hunsas hur som helst. Många av de strejker som genomförts med framgång har skett i utlandsägda företag. Man kan undra om de kinesiska ledarna anser att höjd levnadsstandard även för arbetarna nu står på dagordningen. Med ökad konsumtion bland Kinas arbetare skulle en del av den produktion som idag exporteras kunna konsumeras inom landet. Det skulle faktiskt kunna vara bra för alla inblandade, utom möjligen för de utländska kapitalister som tjänat grova pengar på billiga exportprodukter från Kina som sålts till det avindustrialiserade Nordamerika.

Robot - det hänger på utseendet också

Det här är en robotfilm som jag fiskat upp via Lennart Frantzells blogg. Robotarna kommer, var säker på det, men vi kan också fråga när, var, hur, varför, och vem betalar kalaset? Samt: vad skall en sysslolös mänsklighet hitta på om den betjänas av myriader robotar som gör allt åt den?

Hur som helst, på filmen är det den läraktige roboten Simon som är huvudperson. Några saker att lägga märke till: den har ett mänskligt namn, Simon. Även om kroppen ser ganska maskinell ut så har huvudet gjorts barnsligt runt och den är försedd med ögonlock som blinkar då och då. Hela uttrycket är litegrann av "snäll och kanske trög, men duktig och ofarlig i alla fall". Det bör vara fullt medvetet från konstruktörernas sida: om en robot skall kila runt i vårt hem och plocka upp efter oss kan det vara trevligt att den ser trivsamt mänsklig ut. Att se ut som en kringvandrande maskinsvarv eller som en människa men elak eller grym - det är inte så bra. Robotar som skall springa runt våra fötter bör inte bara vara duktiga utan se trevliga ut också. Men samtidigt bör den inte verka skrämmande super-smart, och då är det bra med det där barnsliga utseendet och försiktiga, trevande rörelser som inte verkar aggressiva.





Här är en artikel som handlar om hur forskare använder en robot (med det mer neutrala namnet Nexi) för att försöka räkna ut hur tillit kan uppstå mellan främmande personer. Det är lustigt att man kan använda en maskin för att lära sig mer om hur grundläggande mänskliga förhållanden utvecklas. Men man kan ju gå via våra håriga släktingar också. För att förstå hur språk och känsla och förståelse för andra individer utvecklas kan man titta på chimpanser, vilket berättas om här av BBC.

Fem flugor i en smäll


Så här långt har de indiska rymdraketerna inte kommit (ännu, i alla fall): det är stjärnhopen NGC 3603 på 20 000 ljusårs avstånd från oss.


I Times of India idag kan man läsa om att Indien så att säga slagit fem flugor i en smäll. Man har skickat upp en bärraket från en avskjutningsplats på östkusten tio mil om Nennai (staden som förr hette Madras). Det gick bra. Ibland har raketer ramlat ner nästan direkt efter avskjutningen, men nu lyfte man upp inte mindre än fem satelliter i omloppsbana med detta enda raketskott.

Bland intressanta detaljer är att en av satelliterna tillhör Algeriet, och att en annan byggts av elever från tekniska högskolor i södra Indien. Mellan 1994 och 2009 har indierna skjutit upp 17 egna och 22 icke-indiska satelliter, så landet får sägas vara etablerat inom branschen.

Varför peka på just det indiska rymdprogrammet? - Kanske för att peka på hur motsägelsefullt det är med spetsteknologi och armod sida vid sida. Enligt en annan artikel i ToI har åtta indiska delstater med 421 miljoner invånare (det gäller Bihar, Chhattisgarh, Jharkhand, Madhya Pradesh, Orissa, Rajasthan, Uttar Pradesh och Västbengalen) fler fattiga än i de 26 fattigaste afrikanska staterna tillsammans (410 millioner). En del hänger väl helt enkelt på hur man räknar, vilka mått som använts, men siffrorna är nog förskräckande höga hur man än lägger upp statistiken.

Ytterligare en annan artikel hävdar att 120 000 personer (0,001 procent av befolkningen) kontrollerar ungefär en tredjedel av Indiens bruttonationalinkomst. Jag kan bara gissa, men skulle man göra rejäla omfördelningar skulle nog Indien kunna lyfta den fattiga majoriteten och fortsätta med sitt rymdprogram utan att det skulle vara några större problem med det. Kanske det sitter några maoister i de befriade områdena i Dandarakanya och funderar över hur detta skall lösas (och om satelliternas kameror är något hot mot dem själva)?

söndag 11 juli 2010

En gud för råttorna också?


Bilderna av Rattus norvegicus - brunråtta - har jag tagit själv på Söder i Stockholm. Särskilt den ovan var inte blyg av sig när den med gyllenglänsande päls i kvällssolen plockade godsaker mitt på gatan utan att störas så mycket av cyklister och andra som passerade.

Finns det en gud även för råttor? Den frågan kom, helt oväntat, till mig i form av en kommentar till en bloggpost på min glest uppdaterade blogg om litteratur. Jag hade skrivit om en samling dikter av Laura Riding och bland annat citerat denna rad:

Så förebådar de odödliga råttorna framtiden
i de uråldriga ventilationstrummornas stilla vener

Häromdagen kom denna upprörda (ledsna?) reaktion till inlägget från signaturen Rat Lower (lover borde det nog ha varit för att stämma med vad skribenten förmodligen avser):

Blanda inte in oskyldiga och värnlösa råttor i detta sammanhang. Råttor är inte alls odödliga,med tanke på hur dessa stackars djur förföljs och dödas av just människor.
Men om råttor klarar sig från människans grymhet mot dom,så har dom isåfall Guds beskydd. Och det är dom verkligen värda.
Gud skapare välsigne alla arma små råttor! Levande,döende,döda och överlevande!

Och formellt stämmer det. De är dödliga. Näst efter människan är brunråttan kanske det däggdjur som varit framgångsrikast vad det gäller att kolonisera den här planeten. Kanske det är därför som kampen mellan de två arterna stundtals är så skoningslös från människans sida. Många människor har svårt med konkurrens. Andra tillägnar dem sitt blödande hjärta, som den signatur som skrev ovanstående till mig. Fast jag har mina tvivel på att en gud sträcker ut sitt skydd, vilka arma och hjälpbehövande varelser det än gäller - och det är ju sorgligt.





Tittut!