Vår del av USA?

Här är en intressant tabell, upplockad via HuffPo. Hur mycket av USA:s statsskuld befinner sig utanför landets gränser, och hos vem? Så här såg det ut i januari 2009, siffrorna är i miljarder dollar. Det här är bara ett litet utsnitt ur en större tabell, och för att bedöma den långsiktiga utvecklingen bör man också titta här.

År 2002 växte Sveriges andel våldsamt, från sex till tolv miljarder dollar. Högsta siffran sedan dess var på över 19 miljarder men sedan har en viss "tillnyktring" skett. Och Sverige är ju uppenbarligen en liten spelare i det här sammanhanget - vilket man kan vara tacksam för den dagen dollarn eventuellt kollapsar igen.


Annars kan man ju undra, vad räcker våra tillgångar i USA-papper till? Kan vi köpa tillbaka Delaware kanske? Kineserna kanske kan köpa Californien och Japan Hawaii? Minns jag rätt köpte USA Alaska för en miljon dollar av ryssarna 1867. Har de lust att köpa tillbaka? - Nja, då följer väl Sarah Palin med och det kanske inte är så kul ...?

Iran - Israel - USA (och lite Norge)

Enligt vad Aftonlövet skriver har Jerusalem Post dragit in en artikel där den norska ministern Kristin Halvorsen anklagas för att ha ropat "död åt judarna" under en demonstration mot överfallet i Gaza. Artikeln åberopade ett vittne som dock inte hört något sådant. Fast jag antar att historien har varit ute så länge att det nog inte hjälper. Sprid en lögnhistoria och låt den bita sig fast. Ett ryskt ordspråk säger visserligen att "lögnen har korta ben", men det är nog inte alltid sant. Ibland kan den springa iväg väldigt långt väldigt fort och bli svår att fånga in igen.

En artikel i Middle East Times berättar om vad israelerna vill göra i Iran, hur de och den tidigare administrationen i USA har agerat, och om en vidgande spricka mellan de två länderna. Om inte människoliv var inblandade skulle man kunna tro att Jönssonligan var i farten. En del "hemliga operationer" har så att säga inte gått så bra. Möjligen har man underskattat iraniernas intelligens och kunskaper - sådant är alltid farligt.

Till skillnad mot artikelförfattaren undrar jag om den demokratiska majoriteten i USA:s kongress vågar ingripa mot israelernas galenskaper med hemliga operationer inklusive försök till lönnmord i Iran. Som bekant är sådana saker legitim krigsorsak och det kan vara en av avsikterna: Israel försöker dra in USA i ett krig som redan Bushregimen började backa bort från. Nu försöker Obama öppna ännu mer mot Iran, men kräver inte det att han ryter till ordentligt mot israelerna? Eller väntar han möjligen ut någon dumhet från deras sida för att få chans till en rejäl markering?

Det kan vara så att israelerna har passerat toppen och snabbt är på väg utför, kanske beroende av det fenomen som kallas "grupptänkande". Ett slutet gäng sitter och utformar en politik som fungerar allt sämre, men när kritik kommer upp stöter man bort kritikerna efter de inte fattar något, och fortsätter att driva sin politik utan hänsyn till konsekvenserna. "Vi har rätt därför att vi har rätt och vi behöver inte bry oss om vad några dumskallar säger till oss eftersom vi vet bäst!" Något djärvt nytänkande kan man inte tänka sig från sådana människor.

Den nya israeliska regeringen verkar inte ge några exempel på intellektuell briljans direkt. Då hade den inte innehållit en ledsam centraleuropeisk politiker av Liebermans typ. Nå, det tar väl slut någon gång, men med förhoppningsvis inte alltför otäcka konsekvenser för människorna i området.

Rensning i bildarkivet

I stället för att skriva ytterligare ett kilometerlångt inlägg lägger jag ut några bilder i stället. Som den här ovan av Robert Nyberg om ekonomer. En del ekonomer är inte särskilt skärpta. Jag vet, jag har ekonomiska examina själv!



Den här kommer från demokraternas "tankesmedja" i USA och beskriver en verkan av pågående bostadskris: sonen vill flytta hem till föräldrarna, men det går inte för de håller på att flytta till hans farfar!





Tror den här kom från engelska Times. Afghanerhunden verkar vara den som ger order här. Vi kan nog gissa att Obama kommer att få rejäla bett om han inte ser upp framöver, afghanerna nojsar man inte med hur som helst!

IT-branschen backar i Israel

I ett tidigare inlägg citerade jag en artikel om hur det internationella kapitalet drar sig undan från Israel. Det progressiva USA skriver nu om samma sak men med särskild inriktning på IT-branschen. Israelerna har tappat greppet, investeringarna utifrån faller och deras dataingenjörer föredrar att arbeta på annat håll (förståeligt, vem vill vara i en allt mer brutaliserad och brutaliserande krigszon?).

Kapitalet känner inga nationsgränser och det finns smarta datatekniker på många andra ställen än Israel. Kina och Indien exempelvis, och i arabvärlden finns många goda IT-snillen. Därmed faller argumenten för att lägga ut IT-uppdrag just i Israel. Det här är ett bevis på att Israel, trots att man kämpar med näbbar och klor för att vara något speciellt, håller på att bli ett land bland alla andra. Kapitalismen tappar den exklusiva sioniststaten på livskraft som vilken stat som helst.

Ett märkligt påstående hos Det Progressiva USA är att en del USA-företag trots den officiella blockaden lagt ut jobb i Iran. Är det blockadbryteri på riktigt eller ett sätt för USA:s underrättelsetjänst att ta sig in i Iran?

Alan utbuad i bananrepubliken

Det kanske verkar elakt att rita clownnäsa på Alan Greenspan, men det är ganska snällt jämfört med vad folk säger om honom. Jag undrar om de mest ilskna kan vara sådana som bländades av Greenspans och de andra marknadsgycklarnas superliberala ordfyrverkerier för några år sedan? Nu står de där, kanske inte med röda men med långa näsor!

Det finns en artikel av Alan Greenspan som jag inte vet om den är så kul att läsa. Han verkar hävda att man pga tidigare riskforskning hade fått lite konstiga idéer om saker och ting. Det är roligare att läsa kommentarerna i HuffPo. Jag har inte läst alla (de är rätt många) men jag tror man kan sammanfatta det hela ungefär till: Håll klaffen och släng dej i väggen, gubbjävel! Vi är trötta på dej! Stick för h-e! Inga direkt positiva reaktioner till gamle Alan alltså.

Det snackas visst om ett uppsving för populismen i USA, med andra ord att bönderna kommer stormande med sina högafflar och rullar skojarna i tjära och fjäder och bär dem på en stång ut ur stan. Det kanske vore väl våldsamt för Alan, han är ju i alla fall över åttio! Men det finns väl yngre hjältar från bank- och finansvärlden som kan tåla en omgång?






Begreppet "bananrepublik" borde vara på utdöende på grund av ändrade storpolitiska styrkeförhållanden. Det handlade ju om främst diktaturer i Centralamerika som levererade jordbruksprodukter till USA, som mer eller mindre kontrollerades av storbolag från USA, och dit marinkåren åkte och slaktade folk om det gjordes försök till motstånd eller sociala reformer. Ibland gjorde olika fraktioner av militären och/eller civila oligarker statskupper, men det ändrade inte själva systemet. Det är då ödets ironi att beteckningen börjar användas på USA självt.

Det handlar inte bara om att USA säckade ihop som rättsstat. Den termen har väl alltid varit tveksam, särskilt för mindre bemedlade därborta, men när "kriget mot terrorismen" började släppte alla hämningar och man föll in i samma tortyrmönster som de ökända gamla bananrepublikerna. En färsk artikel berättar om ett fall som klart visar varför tortyr inte fungerar.

Nej, även vad det gäller ekonomin har termen dykt upp. Via bloggen Ekonomistas hittade jag den här artikeln (kort sammanfattning hos Ekonomistas här, grundartikeln är betydligt längre). Det är en före detta chefekonom vid Internationella Valutafonden som ger sin syn på saken. Av någon anledning spelar inte IMF skurkrollen i artikeln, men man kan väl inte få med allting.

Medborgare i bananrepubliken kanske?

En mellanrubrik lyder Becoming a Banana Republic vilket ju låter rätt allvarligt. Rubriken för hela artikeln är The Quiet Coup. En tyst statskupp alltså, och en situation där USA jämförs med utvecklingsländer - bara utvecklingsländer (och då får man väl tänka sig bananerna marschera in):

In its depth and suddenness, the U.S. economic and financial crisis is shockingly reminiscent of moments we have recently seen in emerging markets (and only in emerging markets): South Korea (1997), Malaysia (1998), Russia and Argentina (time and again). In each of those cases, global investors, afraid that the country or its financial sector wouldn’t be able to pay off mountainous debt, suddenly stopped lending. And in each case, that fear became self-fulfilling, as banks that couldn’t roll over their debt did, in fact, become unable to pay. This is precisely what drove Lehman Brothers into bankruptcy on September 15, causing all sources of funding to the U.S. financial sector to dry up overnight. Just as in emerging-market crises, the weakness in the banking system has quickly rippled out into the rest of the economy, causing a severe economic contraction and hardship for millions of people.

But there’s a deeper and more disturbing similarity: elite business interests—financiers, in the case of the U.S.—played a central role in creating the crisis, making ever-larger gambles, with the implicit backing of the government, until the inevitable collapse. More alarming, they are now using their influence to prevent precisely the sorts of reforms that are needed, and fast, to pull the economy out of its nosedive. The government seems helpless, or unwilling, to act against them.

Top investment bankers and government officials like to lay the blame for the current crisis on the lowering of U.S. interest rates after the dotcom bust or, even better—in a “buck stops somewhere else” sort of way—on the flow of savings out of China. Some on the right like to complain about Fannie Mae or Freddie Mac, or even about longer-standing efforts to promote broader homeownership. And, of course, it is axiomatic to everyone that the regulators responsible for “safety and soundness” were fast asleep at the wheel.

But these various policies—lightweight regulation, cheap money, the unwritten Chinese-American economic alliance, the promotion of homeownership—had something in common. Even though some are traditionally associated with Democrats and some with Republicans, they all benefited the financial sector. Policy changes that might have forestalled the crisis but would have limited the financial sector’s profits—such as Brooksley Born’s now-famous attempts to regulate credit-default swaps at the Commodity Futures Trading Commission, in 1998— ... were ignored or swept aside.

Med andra ord, det var finanssektorn som styrde politiken och som tjänade på den. Detta var "kompiskapitalism", där myndigheter och regering sprang finanskapitalets ärenden. Det är ju något man kan tänka sig i ett utvecklingsland, i en bananrepublik, men inte i en modern och hög utvecklad demokrati.

Och det här är lönsamt, det har varit oerhört lönsamt för finanssektorn i USA som sådan och de som arbetar där under de senaste årtiondena, vilket framgår av de här diagrammen. Det övre visar hur finanssektorns andel av de totala företagsvinsterna var stabil på 10-15 procent under lång tid, men sedan brakade iväg upp till över 40 procent strax innan den nuvarande krisen började. Det återspeglar naturligtvis en bubble-ekonomi där spekulationen styr och sunt förnuft jagas bort.

Det nedre diagrammet är löneutvecklingen i sektorn, jämfört med ekonomin i stort. I början ligger lönerna på genomsnittet, men sedan drar de iväg. Det är väl den sortens folk som nu åker ut på gatan i rasande fart, förlorar allt och springer till kyrkan på Wall Street för att få andlig tröst.



Jag undrar om lönekurvan kommer att falla tillbaka? Det kan vara så att det är främst de lägre betalda skikten i finansgruppen som åker ut. De stora och mäktiga bossarna håller sig nog kvar och ser till att löner och andra ersättningar fortsätter att flöda in. Däremot kan man tänka sig att finanssektorns del av företagsvinsterna kan falla tillbaka en hel del. Man kanske kan kalla det en korrigering som antyder att verkliga varor och tjänster har verkliga värden medan finansiella "instrument" med konstiga namn ofta inte har det. Och när folk upptäcker det vill ingen ha dem. Ta det som en indikation om att arbetsvärdeläran gäller.

Läs gärna hela artikeln av IMF-gubben, den innehåller en hel del intressanta synpunkter, som vad IMF skulle göra om USA var ett hjälpsökande u-land: nationalisera och stycka upp bankerna och rensa upp i oligarkin! För läget är allvarligt:

The conventional wisdom among the elite is still that the current slump “cannot be as bad as the Great Depression.” This view is wrong. What we face now could, in fact, be worse than the Great Depression—because the world is now so much more interconnected and because the banking sector is now so big. We face a synchronized downturn in almost all countries, a weakening of confidence among individuals and firms, and major problems for government finances. If our leadership wakes up to the potential consequences, we may yet see dramatic action on the banking system and a breaking of the old elite. Let us hope it is not then too late.

Det räcker nog inte med att tro att "ledarskapet" skall ordna det här. För att komma runt hörnet till en värld där vi slipper kriser av det här slaget är det inte bara finansoligarkierna, utan också det politiska "ledarskapet" som måste placeras på sophögen. Undrar om det också kan vara idé att gå tillbaka till början av 1900-talet och se vad marxistiska ekonomer som Luxemburg och Hilferding hade för tankar om finanskapitalet? Bankinflytande på hela ekonomin är ju inte ett nytt fenomen!

Ge betalt för gammal ost ...?

Den patriotiske kinesiske mandarinen Lin Zexu låter förstöra engelskt opium 1839

Narkotikaförsäljning och -konsumtion anses inte så smakligt numera (vi kan bortse från skillnaden mellan mer eller mindre skadliga preparat i det här sammanhanget) med tanke på hur det skadar människor och hela samhällen. Annat var det förr. Som när Kina var en stor och rik men ganska sluten stat som inte behövde köpa så mycket från omvärlden. Omvärlden ville däremot ha te, siden, porslin och annat intressant och betalade med en av de få saker kineserna var intresserade av att ta emot: silver. Man får anta att via diverse omvägar flöt silver såväl från Sala i Sverige som Potosí i Sydamerika in i Kinas skattkammare.

Det fanns dock en sak som engelsmännen kunde sälja, bara man kunde tvinga kineserna att acceptera införsel - opium som odlades i Indien. De kinesiska härskarna var dock inte dummare än att de förstod att det skulle vara en dålig affär för landet om silvret fördes ut igen och ersattes av någon skit som förstörde folk. Med andra ord satte de sig till motvärn och förstörde opium, som visas på bilden ovan. Men engelsmännen hade väl inte varit engelsmän om de inte (tillsammans med fransoserna) drog i fält och med sin överlägsna militära teknik tvingade kineserna att tillåta införsel av narkotika. Två krig utkämpades om detta, kineserna förlorade, och så gick det raskt utför med "Mittens rike".

Dock, tiderna har förändrats, man sticker helt enkelt inte upp en puffra i nyllet på Kinas president och ger order om det ena eller andra. Tiderna har förändrats till den milda grad att cheferna för den brittiska underrättelsetjänsten varnar regeringen för att Kina kan ha kapacitet numera att via datanäten slå till mot viktiga samhällsfunktioner.

They have told ministers of their fears that equipment installed by Huawei, the Chinese telecoms giant, in BT’s new communications network could be used to halt critical services such as power, food and water supplies.

Huawei? - Lustigt, det står Huawei på den där lilla dosan som kopplar ihop min dator med yttervärlden. Hej Kina, om du läser det här: jag vill bara tala om att jag är ganska vänskapligt sinnad!

Nå, om det här stämmer så kan man i alla fall säga så mycket att brittiska underrättelsetjänsten misstänker att utrustning som British Telecom (BT) köpt från Kina skulle kunna användas för att slå mot en massa viktiga samhällsfunktioner i Storbritannien, och att engländarna har svårt att värja sig mot detta. Fast några kommentarer till artikeln luftar åsikten att engelsmännen är så bra på att sabba för sig själva att det inte behövs kinesiskt ingripande. Eller att kineserna behöver bland annat England för sin export.

Men varför inte göra som kineserna påstås göra: se till hela bilden? Opiumkrigen tillhör historien, och bär sig inte engelsmännen dumt åt behöver kineserna inte mixtra med sina fiffiga nätprodukter för att ge långnäsorna en läxa! Det är inte alltid smart att ge igen för gammal ost.

London - "Sätt folket främst"

Här är en bild från London, en kraftfull motsvarighet till de tyska demonstrationerna jag skrev om tidigare idag. Put People First var den samlande parollen för den stora uppmarschen mot G20. Det är lite annat än "sätt bankdirektörerna först".

Bilden kommer från Richard "Lenin" Seymours blogg. Vill man se fler bilder finns där ett helt bildspel. Man kan väl säga att stenen är i rullning och den blir allt svårare att få stopp på. Allt fler människor är helt enkelt motståndare mot att låta de stora gossarna köra sitt spel längre och lasta över kriskostnaderna på de som inte är skyldiga till dagens elände. Till detta kan man lägga misstanken att de stora gossarnas planer kan misstänkas inte fungera på lite sikt, alternativt att de kommer att dra med sig ännu värre kriser lite längre fram. Då behövs det att det kommer in nya krafter - kanske "folket" helt enkelt?

USA-pukko

Att det finns en hel del pukkon i USA är väl inte så konstigt. Landet har ju 300 miljoner innevånare och några stycken måste väl vara konstiga. Som den domare som HuffPo berättar om. Han kräver att Iran skall betala 25 miljoner dollar plus ränta till anhöriga för en medborgare i USA men tillika soldat i Israels armé som blev dödad under en misslyckad fritagning sedan han gripits av Hamas. Iran påstås vara inblandat och ansvarigt för att man stött Hamas och för att en del av de inblandade känt någon som känt någon etc ... .

Den första tanken som griper en är ju: är domarjäkeln riktigt klar i knoppen? Bara om man tar Iran så skulle ju landet kunna komma med en motstämning som täcker allt från kuppen 1953 och allt våld som inträffade under shahens regim. Det var ju USA som såg till att shahen blev diktator i ruskig världsklass. Att USA skulle kunna stämmas för tusentals övergrepp som de allierade i Israel begått är uppenbart om man följder detta schema. Och sedan skulle nog miljontals människor över hela Latinamerika stämma USA för vad USA-stödda militärdikatorer, dödspatruller och paramilitärer hållit på med. Och listan är inte slut med det, inte på långa vägar ... . Skulle USA betala 25 miljoner per offer bleve landet nog fullständigt utarmat.

Det intressanta här är kommentarerna under artikeln. Några israelförsvarare är framme men de får ordentligt mothugg. Folk verkar mest arga och ställer bland annat frågan hur det kan komma sig att en medborgare i USA gör värnplikt i ett annat lands armé men ändå kan fortsätta att vara medborgare i USA. En aspekt jag inte tänkt på tidigare är att det finns ju svenskar som gör värnplikt i Israel - borde man inte åtminstone utreda vad de håller på med? Har svenskar varit inblandade i våldsdåd exempelvis? Och hur skall det i så fall behandlas. Dubbelt medborgarskap verkar inte vara så populärt i USA och man kan mista medborgarskapet om man röstar i ett annat lands val enligt någon kommentar.

Det skall bli intressant att höra om det händer något mera här. Kan en enskild domare (blåst i roten eller arbetande enligt direktiv från israellobbyn?) sätta krokben för Obamas försök att normalisera förbindelserna med Iran? En sådan här sak bör ju mottas som en gåva av den hårda linjen i Teheran. Skulle jänkarna ge sig på att beslagta iransk egendom för att få ihop till miljonerna kan man nog betrakta dörren som stängd igen, och vem tjänar på det? I alla fall inte de kvinnor och ungdomar som liberalerna påstår sig ömma för. (Inte för de iranska arbetarna heller, men dem tror jag ingen liberal ömmar för!)

"Vi betalar inte ..."

Här är några bilder med anknytning till dagens demonstrationer i Tyskland som jag skrev om tidigare. Den här första tror jag kommer från något tidigare tillfälle. Hittade den i Neues Deutschland, i en artikel som nämnde även de som står för banderollen i bakgrunden, nämligen Attac. Attac är en av de många organisationer som står bakom protesterna.

Bilderna nedan saxade jag från Frankfurter Allgemeine Zeitung. De är tagna i Berlin fast det är en demonstration även i Frankfurt. Sedan är ju anti-G20-demonstrationen i London. Trots upphetsade påståenden i förväg tycks hittills det mesta ha gått lugnt tillväga. Det "svarta blocket" dök upp i Berlin men ställde inte till med något.



Dödsannons för kapitalismen. Men ännu rör liket på sig, och det bits och sparkar och bär sig åt!


Hur mycket folk som deltagit är som vanligt oklart, men det verkar åtminstone ha varit några tiotusental i Tyskland.

Rostsverige och förfallets tjusning

Rostbältet i USA har man hört talas om. Industridöden har förvandlat stålverk och fabriker till rostande skal i nordöstra delen av landet. Har vi något liknande i Sverige? Varför inte kolla in bloggen Rostsverige? (upptäckte den via Helena Durojs blogg). Där finns många, i mitt och andras tycke, härliga bilder från ett land och en tid som håller på att försvinna i sly och glömska.

Man kan också gå in på sajten WebUrbanist och ta sig vidare till. Det är fascinerande. Varför? Varför är förfall och/eller tomhet och tystnad fascinerande, varför gillade jag att gå runt i tomma fabrikslokaler under industrisemestern på den tiden jag jobbade (och verkstäderna slog igen i juli)? Varför är baksidan av gasverksområdet vid Husarviken intressant så länge det är baksida av gasverket men förmodligen i stort sett ointressant när det byggs en ny stadsdel där? Varför är det så viktigt för stadsförtätare att få bort små oanvända och skräpiga plättar av mark, och för all del riktiga fungerande industrier, från städernas centralare delar? - Fler frågor än svar.

Hur kan man räkna fram människovärde?

Detta är ett inlägg som inspirerats av min bloggarkollega The Evolving Ape.

När det monstruösa angreppet mot Gaza rasade som värst, och väl också tidigare, undrade han varför eländet i centrala Afrika inte uppmärksammats lika mycket som andra hemskheter. För det är ju så att om man vill leta efter djävligheter under epoken efter nazisternas förintelseläger och atombomberna över Japan torde våldet i centrala Afrika från 1990-talets början och framåt vara bland det värsta. Miljontals människor har dödats - hur många har då skadats? Till vilken nytta? Vem har tjänat på det? Varför verkar många miljoner svarta offer vara mindre värde än några tusen bruna?

Detta leder vidare till frågan om vad ett människoliv är värt. Är svarta afrikaner mindre värda eftersom slaktandet inte dragit till sig lika mycket upprört intresse som Palestina? Någon (lustigkurre?) kom fram till några kronor någon gång genom att se vilka ämnen som människokroppen innehåller och sedan kolla marknadspriset för varorna. En dj-t cynisk kommentar skulle kunna vara att sedan slavhandeln upphörde har också afrikanernas värde minskat.

Men varför inte ta till nationalekonomernas perversa metoder? Metoden som jag beskriver här må verka osmaklig, men den används exempelvis av miljöekonomer när man vill värdera företeelser som egentligen inte kan prissättas. Man frågar helt enkelt: "Hur mycket är du villig att betala för …?" Det kan vara ren luft, att en djurart inte utrotas, att en skog bevaras o.s.v. Samma typ av fråga kan ställas angående hälsa - hur mycket är du beredd att betala för att slippa den hypotetiska risken att en psykotisk person tror att du är ett troll och försöker slå ihjäl dig?

Men angående människovärde: Skicka ut intervjuare som frågar ett statistiskt urval av människor i olika länder hur mycket de är villiga att betala för att inte bli dödade, lemlästade, våldtagna eller förslavade, eller att detta inte skall drabba någon av uppräknade anhöriga som maka/make, barn, föräldrar, syskon etc. Och så förvandlar man svaren till någon sorts medelvärde och jämför mellan olika områden.

Om en kongoles bjuder en get för att inte bli dödad och en israel hundra shekel måste man göra omräkningar för att få siffrorna jämförbara. PPP - Purchasing Power Parity - kallas det, och med en sådan beräkning skall en svinrik amerikan bli jämförbar med en lusfattig nepales. Visar detta att trots omräkningarna blir erbjudna summor olika i olika områden (billigare att mörda en fattiglapp, med andra ord) kan ju nationalekonomen skriva en knepig artikel i American Economic Review och visa att människorvärdet inte är detsamma i Kigali som i Karlskoga.

Alternativet är att omräkningen faktiskt visar att folk i förhållande till sina resurser faktiskt värderar sina liv lika högt (fast då vet jag inte om American Economic Review är intresserad längre). Och då kan man ju säga att människovärdet är ungefär det samma överallt. Men det skulle ju faktiskt kunna vara så att fattiga människor med klena resurser värderar sitt liv högre än vad vi övergödda västerlänningar gör också - sådant vet man ju inte på förhand.

Ett sjukt sätt att tänka? Ett människoliv är väl ovärderligt och kan inte prissättas? - Nja, exemplet ovan är visserligen mindre smakligt, men teoretiskt skulle man ju kunna visa att gazabon är beredd att betala mer för att hålla sig vid liv än rwandiern och då faktiskt är värd mer uppmärksamhet. - Dock, oss emellan sagt tror jag det finns andra förklaringar än teoretiska beräkningar av människovärde när media gör sina nyhetsvärderingar.

Självporträtt?

Det här påstås vara det första kända självporträttet av "der schöne Adolf" Hitler. Någon expert hävdar att så är fallet. Själv tycker jag mer det mer ser ut som Tintin iklädd peruk ungefär. Fast den här gubben är ju alldeles tom i nyllet, Tintin hade ju åtminstone ögon och näsa och mun.

Bara för att ge lite perspektiv: här är ett självporträtt av en god vän till mig. Notera det själsfyllda och betydelsetunga ansiktet! Det kallar jag porträtt!

"Vi betalar inte för er kris!"

Lenin skrev en gång att en revolutionär situtation uppstår när den ena klassen inte kan och den andra klassen inte vill ha det på det gamla sättet. Proletariat mot bourgeoisie exempelvis, när de kommit i ett läge som ingen är riktigt nöjd med. När man då förändrar samhället, i vilken riktning skall man gå?

Tyska är inte mitt bästa språk, men nu skall jag vara taskig mot alla som tror att engelska är det enda existerande språket och hänvisa till en del sidor på tyska! Det beror av att jag hittade informationen hos die Linke.




I Tyskland är det demonstrationer på gång där man säger att man inte har lust att betala för storgubbarnas kris. Wir zahlen nicht für eure Krise är parollen för den 28 mars i Berlin och Frankfurt am Main. Med andra ord skall det ropas "vi betalar inte för er kris" i förbundshuvudstaden och den ekonomiska huvudstaden.

Men även i London demonstreras det den dagen, detta enligt "parisuttalandet" från januari. Då möttes en mängd europeiska organisationer i Paris och sade i princip att "nu får det vara nog med att vältra över krisen på alla de som inte skapat den, och nu är det dags att börja bygga ett nytt samhälle". I London är det G20-mötet som avses. ("G" står inte för "gangster", men skulle nog kunna göra det för en del av deltagarna.)


Ur Marx' synpunkt har det kapitalistiska produktionssättet nu blivit så krishärjat att det är dags att rensa ut det. Klimat, resurser, ekonomi, kultur, politik - överallt är det våldsamma störningar. Den producerande basen orkar inte med en allt sämre fungerande och parasitär överbyggnad, det innebär att kraven på att bygga om hela samhället till en bättre fungerande modell blir allt starkare.

Vi betalar inte! Detta är ju omskakande eftersom de höga herrarna anser att just folket skall betala de kriser som det inte själv har ställt till med. En sådant krav ställer verkligen den existerande ordningen i fråga! Fler länkar finns här och här.





Nyss var det åter jättedemonstrationer i Frankrike. Förhoppningsvis sprider sig upprorsandan till Tyskland och andra länder i Europa. Skulle man inte behöva detta i Sverige också? I den pågående krisen kommer vissa politiska krafter att växa till sig, andra kommer att sjunka tillbaka och kanske gå under. Det beror av hur bra man är att avläsa och anpassa sig till dagens krav. Stora delar av dagens europeiska vänster har gjort så dåligt ifrån sig (ibland varit rent negativ och fientlig) att den inte förtjänar något längre liv. Grupper av fascistisk typ kommer förmodligen att stärkas. Den enda motkraften mot sådana är en upputsad vänster med positiva förslag för framtiden.

Rationaliseringsrörelse och företagskultur

På bloggen Det Progressiva USA skriver Lennart om en artikel av Olle Wästberg om skillnader mellan svensk och amerikansk företagskultur. Det vore ju underligt om det inte vore skillnader. (Och man behöver väl inte gå längre än till våra grannar i Finland för att hitta "företagskulturer" av mer auktoritär typ.)

Om jag skulle skjuta till lite funderingar från egen horisont skulle det vara att även exempelvis England är rätt olikt: stelt och hierarkiskt och inte särskilt uppmuntrande för kreativ personal. En anglosaxisk modell med "där uppe" och "där nere" med andra ord. Det vore jäkligt dumt att importera sådana fasoner till Sverige.

Även om mycket är olikt finns det likheter och influenser över Atlanten också, väldigt kraftiga sådana, under nittonhundratalet. Nämner jag namn som Taylor och Gilbreth vet den som känner till litegrann om 1900-talets rationaliseringsrörelser vad jag avser.





Taylors modell var att jaga folk så att de arbetade snabbare, Gilbreths att de arbetade effektivare. Båda tillhörde en epok när de flesta arbeten i stort sett var manuella och stora vinster kunde göras genom finslipning av arbetsmomenten. Taylor fick folk att lasta järn snabbare helt enkelt genom att langa järnklumparna snabbare upp på en vagn, det var en av hans tidigaste insatser. Gilbreth snabbade på murarjobb genom att föreskriva exakt hur muraren skulle stå och hur han skulle hantera murslev, bruk och tegelsten. Ingen av dem hade något större förtroende för arbetarnas förmåga att tänka själva. Tänkandet skulle ingenjörerna ta hand om.

Den som är intresserad av en kritisk skrubbning av de här herrarnas system, och vad det innebar för tidigare kadrer av yrkesskickliga arbetare som själva kunde lägga upp sitt jobb, bör läsa Harry Bravermans Arbete och monopolkapital. Braverman driver sina teser om arbetets utarmning hårt, men jag anser att han i huvudsak har rätt. Bland annat tar han upp maktaspekten: kapitalisterna var beredda att ha sämre utbildade arbetare för att själva lättare kunna kontrollera arbetet. Så i stället för att arbetaren själv klurade ut hur ett jobb borde göras fick han ett arbetskort som skulle följas till punkt och pricka.

Redan före Andra världskriget började de här idéerna komma även till Sverige, och orsakade mycket olustkänslor på verkstäderna. (Även Sovjet hade motsvarigheter till taylorismen, som de berömda stakhanovitarbetarna.) Det finns en samtida roman som behandlar det här (nnderförstått en nyckelroman om L M Ericssons verkstäder): Krig med räknesticka av Elsa Appelquist från 1949. Hon var sekreterare i verkstadsklubben på 1940-talet och kunde således sakerna inifrån. För den ungdom som inte vet vad en räknesticka är kan jag tala om att det var dåtidens miniräknare som var mycket sparsam med el - den behövde inga batterier över huvud taget.

Sedan kan man väl inte bortse från situationen i USA (och i Sovjet och andra länder) där man under en kort tid skulle förvandla invandrare, ibland analfabeter, eller lantfolk med väldigt låg utbildning och ingen industriell erfarenhet, till moderna fabriksarbetare. Det fanns inte tid att som för tidigare generationer av yrkesskickliga arbetare gradvis komma in i jobbet via lärlingsskap och liknande. Då fungerade nog Taylors och Gilbreths grovhuggna metoder ganska bra. Japanerna gick också i lära hos amerikanska rationaliseringsexperter - och sedan överträffade de sina lärare.






MTM (Metod-Tid-Mätning) kom till Sverige i stor skala efter Andra världskriget och kan ur en viss aspekt ses som ett inslag i det kalla kriget. Det gällde att få upp produktion och levnadsstandard fort för att hålla folk nöjda och positiva till det rådande systemet. En nyckelperson i detta system var tidsstudiemannen med sin klocka och formulär, där arbetsmomenten bröts ned till bråkdelar av sekunder och arbetarna mer eller mindre förvandlades till bihang till sina maskiner. Helt naturligt orsakade det här en massa tvister på arbetsplatserna, särskilt om ackord. I protokollen från L M Ericssons verkstadsklubb i Midsommarkransen upptas större delen av styrelsens uppmärksamhet av ackordstvister.

Uttryckt i andra termer var det kamp om produktionsresultatet, alltså klasskamp. Senare kan man ju säga att en del av denna kamp försvann i och med att de manuella tempoarbetarna som utförde samma lilla arbetsmoment gång efter gång ersattes av industrirobotar.

Möjligen tror någon att den extrema industrirationaliseringen tillhör det förflutna. Jag har en känsla av att dagens industriarbetare är av annan uppfattning. Och rationalisering av tayloristiskt snitt har ju trängt in i de flesta arbetsområden, det gäller inte bara gamla arbetaryrken. Överallt försöker man köpa så mycket arbetskraft för så lågt pris som möjligt. och övervakar den strängt för att det inte skall bli något spill. Det vore märkligt om inte detta skulle slå igenom även på sättet som arbetet leds. På senare år har det väl blivit populärare med "chefer som är chefer" igen tror jag.




Tidvis har rationaliseringarna lönat sig för de arbetande som orkat hänga med, som under guldåren ungefär 1950-1970. Men det är fråga om inte stora delar av arbetslivet nu är så kapitalintensivt att marginaleffekterna av vidare rationaliseringar av arbetet snarare kan bli negativa. Det finns inte så mycket arbete att ta bort. Man kan ju låta en lärare få större klasser exempelvis, men kommer inte det att slå igenom i en negativ effekt i form av sämre inlärning för en del elever? Man kan rationalisera sjukhusstädning, men innebär inte detta större livsrum för sjukhusbakterier? Och så vidare. Arbetsorganisationerna har blivit så trimmade att frånvaron av enstaka personer blir plågsam. "Det är bara eliten kvar" som en kollega sade till mig.

Under en tid fick tidsstudier, MTM, fabriksarbete och löpande bandet så dåligt rykte att det började talas om "det goda arbetet", att man skulle organisera självstyrande grupper etc. Många blev missnöjda, många blev sjuka.




Jag vet inte om det pratas så mycket om "det goda arbetet" numera. Att Arbetslivsinstutet försvann var ett tecken i tiden. Är det fritt fram att lyfta ut utsliten personal och ersätta den med nya pigga invandrare eller ungdomar minskar behovet för företagen att bekymra sig så mycket om deras välbefinnande. Och det är väl där amerikaniseringen kommer in: ökad brutalisering över stora delar av arbetslivet. Håll klaffen eller stick! - Det är väl någon sorts "kultur" det också!

Detta händer inte för att företagscheferna personligen är brutala (det finns väl i och för sig psykfall där också) utan för att man vill pressa ut mer arbete till lägre pris. Det är processer som är inbyggda i det kapitalistiska sättet att producera. Mer skall utföras under arbetsdagen, och man vill gärna förlänga den också. Det var länge sedan vi hade någon arbetstidsförkortning i Sverige. Den process med kortare arbetsdagar och längre semestrar som pågått i Sverige sedan 1920-talet har avstannat. I stället har övertiden gjort att arbetsdagarna åter blivit längre. Supereffektiv arbetskraft och förlängd arbetstid - det blir vinster av det!





Det finns folk som försöker tänka förbi det här stadiet, in i ett läge där människorna kan vara människor i stället för produktions- och konsumtionsautomater, men man hör inte mycket av det från vare sig fackföreningar eller opposition numera. LO som borde gå i spetsen verkar halvt avlidet, det rödgröna alliansen har inget att komma med utom att den vill vara så nära maktens köttgrytor som möjligt … illa!

Ja, det här var ett något slingrande inlägg, men jag lär få anledning att återkomma till de här frågorna! Illustrationerna kommer från olika skrifter om rationaliseringar från olika tider.

Humanitär intervention - (o)egennyttig?

Via Chris Blattman som ofta bloggar intressant om Afrika kom jag fram till den här intervjun med en författare som kritiserar upprördheten omkring Darfur. Mahmood Mamdani har skrivit en kritisk betraktelse över Save Darfur-rörelsen som tydligen är särskilt aktiv i USA. Han får frågan om han anser att den humanitära intervention som förespråkas i Sudan är en sorts nykolonialism, och svarar:

The movement after which Save Darfur patterned itself is the antislavery movement of the 19th century. Remember that the elimination of slavery was the ostensible reason given by British officials for colonization of the African continent. The cataloging of brutalities - real ones, not exaggerated -was essential preparation for seizing chunks of real estate, again ostensibly to protect victims. Today, the humanitarian claim uses ethics to displace politics. Conflicts are typically presented as tribal or race wars between perpetrators and victims whose roles are unchanging.

Q. Does the problem lie in who uses the humanitarian label?

A. The language of human rights was once used primarily by the victims of repression. Now it has become the language of power and of interventionists who turn victims not into agents but into proxies. It has been subverted from a language that empowers victims to a language that serves the designs of an interventionist power on an international scale.

Där fick sig de gamla engelska hycklarna en snyting. Det här låter rimligt. Att rädda förtryckta stackare av olika sorter har alltid varit en kär uppgift för blodtörstiga erövrare, och det är inte bättre i våra dagar. Jag har skrivit om det tidigare. Man skall inte underskatta lidandet hos offren för olika förtryckare - men man skall heller inte låta bli att granska de som uppträder som offrens "hjälpare". När bombplanen startar brukar det ta slut med medlidandet.

Räcker det med avgång?

LO-distriktet i Skåne är nummer tre i storleksordning. När det nu kräver att Lundy-Wedin avgår som LO-ordförande borde det ha en viss tyngd. Samtidigt har jag lite funderingar: leder krav på avgång framåt, leder ett verkligt genomfört byte på posten som LO-ordförande framåt? Eller kan man helt enkelt misstänka att ungefär samma gamla gäng fortsätter som förut?

Med andra ord: detta är ett problem som rör hur organisationen arbetar, vilka idéer som styr det praktiska arbetet, inte att en eller annan ledande person skulle vara benägen till korruption. Det krävs mer rotation på ledande poster, det krävs medlemmar som är alerta, det krävs en bra inriktning på vad organisationen skall göra - för att få ett bra LO måste nog hela facket göras om och ryckas upp och städas upp.

Miljöpartiet försökte i sin ungdom det där med rotation men fastnade lik förbaskat i den byråkratiska sörjan. Och nu finns det väl inte mycket kvar av den rena idealismen i det partiet heller. Där är ett varnande exempel. Socaldemokraterna gick under för länge sedan och samma torde gälla vänsterpartiet. Att se till att folk inte växer fast på vissa positioner är viktigt. Ännu viktigare är att medlemmarna inte överlämnar politiken till ledarna utan själva säger ifrån hela tiden. Betalar man bara medlemsavgiften och tror att allt skall fixa sig är man illa ute. Passiva medlemmar är den mylla trista partibyråkrater och fackliga myglare frodas i.

Vi hade en av västvärldens största och framgångsrikaste solidaritetsrörelser i Sverige - Vietnamrörelsen. Anledningen till att den kunde bli så stor och viktig är bland annat att den frigjorde sig från "arbetarpartiernas" inflytande och själv bestämde vad man ville göra. Det kan vara ett exempel att lära av, i alla fall för fackföreningsrörelsen.

Obama bryter sig ut?

Shahanshah - konungarnas konung. Skulle man inte kunna kalla honom gangstrarnas gangster också? Reza Pahlevi, USA:s handgångne man i Iran.

En artikel av den sicilianske ... förlåt, amerikanske! historieprofessorn Joseph A. Palermo fick mig att fundera på vad som händer därborta med Obama. Jag har varit skeptiskt och misstänkt att han i praktiken varit fången i Washington och utan större möjlighet att agera självständigt. Får man tro Palermo har dock Obama vad det gäller Iran fungerat som utbrytarkung, tagit sig utanför Washington och talat direkt till folken i Iran och USA via nya och gamla media. Den ordinarie byråkratin i huvudstaden har därmed haft svårare att filtrera hans nyårshälsning till Iran enligt sin egen (och Israels) dagordning.

Last week President Obama seized control of his own message. He by-passed the Beltway gatekeepers utilizing new media as well as old, such as his appearance on Jay Leno's Tonight Show. ... President Obama is wisely nurturing a direct channel to the American people unencumbered by elite media gatekeepers. Given the current crises we face this direct interaction is essential; it's a 21st Century version of FDR's fireside chats. He took a similar path free from the corporate media filter to speak directly to the Iranians (with Farsi subtitles).

Palermo kommer in på USA:s ruskiga inflytande på Iran via den ruskige mannen på porträttet ovan. Med tanke på det förflutna är det nog inte konstigt att iranierna inte bara vill höra snälla ord utan också se positiva handlingar från USA:s sida. (Samtidigt kanske de är oroliga för att mindre tryck utifrån kan göra den egna regimen mer utsatt för inre missnöje vilket kan vara en intressant bieffekt av Obamas politik. Ungdomar, arbetare, kvinnor, minoriteter - det finns många som nog skulle vilja plocka ner prästväldet.)

Det finns ju en viktig tredje part i det här också, Israel, och där blåser Palermo på ordentligt.

Unfortunately, the Israeli government thought it would be cunning to issue its own New Year's "greeting" to the Iranian people with the clear aim of diluting the impact of the president's message. The only effect Israel's "greeting" will have inside Iran will be to give Iranian hardliners a political boost, which was exactly what Obama did NOT want to do. ...

In the waning days of the Bush Administration, the Israeli government unleashed the Israel Defense Forces (IDF) in Gaza thereby creating more problems on the ground for the in-coming Obama Administration in its pursuit of peace negotiations. The Gaza operation was clearly timed to coincide with the American political transition. Israel also successfully lobbied through the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) to block the appointment of Charles Freeman to a key foreign policy post because he was deemed not "pro-Israel" enough. And now Israel attempted to dilute President Obama's historic message to the Iranians by issuing one of its own. These are all indications of Israeli meddling in the formulation and conduct of American foreign policy. For a nation that receives billions of American taxpayer dollars each year it is a curious way to show gratitude.

OK, vad Palermo säger är att Israel på ett negativt sätt blandar sig i USA:s utrikespolitik, och det är väldigt konstigt sätt att visa tacksamhet med tanke på att israelerna får miljarder av skattepengar från USA varje år. (Med tanke på att även USA finansieras från utlandet skulle man kanske lika gärna säga att det är kinesiska och japanska pengar som via USA hamnar i Israel. Men skulle USA radikalsanera sin budget skulle ju bidraget till Israel kunna strykas direkt - om den uppfattningen sprider sig i USA ligger Israel verkligen illa till.)

Loud elements allied with Israel ... still call for a military attack on Iran despite the fact that Secretary of Defense Robert Gates and the Joint Chiefs of Staff prevailed upon Bush to forego such a course because it would be a disaster for the United States. American relations with the rest of the world must not be held hostage by the likes of Bibi Netanyahu and Avigdor Lieberman. President Obama should be permitted to run his own foreign policy. The American people are facing the worst economic crisis in seventy years while footing the bill for two costly and misguided military occupations. They have little appetite for launching yet another (bigger) war in the Middle East. President Obama's promise of a new day in U.S.-Iranian relations must be given the opportunity to bear fruit free from outside intervention.

Med andra ord ombeds israellobbyn att hålla klaffen eftersom den skadar USA. Utvecklingen framåt blir intressant, men förhoppningsvis på ett fredligt sätt. Jag är försiktigt positiv. Obama kan bli en glad överraskning framåt (fast hans krispolitik kommer nog att krascha rakt in i nästa kris så småningom). USA kanske slutar att uppträda som en bananrepublik underställd Israel.

Att se tiger OCH skog, eller BARA tiger

Ett experiment antydde att kinesiska och amerikanska studenter uppfattar världen på olika sätt. När de fick titta på en bild med en tiger i en skog koncentrerade sig amerikanerna på tigern, medan kineserna såg hela bilden - tiger och skog.

Det kan förklara varför man reagerar olika i Kina och USA på samma problem, och varför USA är på väg utför stupet men inte Kina. (Det förklarar kanske inte varför Kina åkte utför stupet för ungefär 150 år sedan medan USA var på stark uppgång, men där kanske finns andra orsaker.) För dagen ser det i alla fall ut som om USA bara orkar med begränsade frågor - och där gör man gärna bort sig. Ta USA:s olika krig exempelvis, såväl de riktiga i Irak eller mer påhittade som mot "terrorismen". "Krigen" mot brottsligheten och narkotikan förlorades för länge sedan. Hemlandets enorma problem verkar man ha svårt att ta till sig och se varför de har uppstått.

Detta experiment nämns i en artikel som handlar om att den ekonomiska krisen kan göra Kina till ekonomisk supermakt. Kineserna studerar helheten och reagerar efter den, inte efter tillfälligheter och småsaker. En viktig företeelse som nämns i artikeln är en tidningsnotis för några år sedan som fick någon att dra slutsatsen att nu vill inte världen ta på sig några mer skulder. Sedan exploderade som bekant skuldkrisen och bubblan sjönk ihop. Och kineserna tittade på sina amerikanska skuldsedlar och drog sina slutsatser … .

Vad ser du här?

Kineserna sitter på enorma tillgångar av dollar med tvivelaktigt värde, det är en del av bilden och de gillar den inte. Men de har också ett förslag till lösning som lagts fram av Kinas riksbankschef Zhou Xiaochuan: dollarn skall ersättas av ny internationell valuta som inte är knuten till något särskilt land. Den kinesiske bankchefens uppfattningar finns här. f(Tänk bara, här sitter jag med en liten låda i knät och öppnar en förbindelse till Beijing och klipper ut ett stycke text med följande innehåll ... tänk om någon förutspått det för några årtionden sedan!):

Theoretically, an international reserve currency should first be anchored to a stable benchmark and issued according to a clear set of rules, therefore to ensure orderly supply; second, its supply should be flexible enough to allow timely adjustment according to the changing demand; third, such adjustments should be disconnected from economic conditions and sovereign interests of any single country. The acceptance of credit-based national currencies as major international reserve currencies, as is the case in the current system, is a rare special case in history. The crisis again calls for creative reform of the existing international monetary system towards an international reserve currency with a stable value, rule-based issuance and manageable supply, so as to achieve the objective of safeguarding global economic and financial stability.

Kinesen har faktiskt fräckheten att antyda att en sådan här lösning är bra för USA på sikt också.

Att det inte är bra med mängder av dollar av tvivelaktigt värde som internationell reservvaluta framgår av följande diagram från Wall Street Journal:


Att mängden USA-dollar i de olika ländernas kassor ökar skulle väl inte göra något - om det inte vore för att deras värde kan ändras väldigt fort och åt ett otrevligt håll. Det är ju som att äga aktier. Aktien har ett nominellt värde, men den dagen man vill sälja den för att man behöver köpa något kanske den inte är värd något. Och det bör oroa alla regeringar, inte bara Kinas.



Att stora mängder dollar ligger i bankreserver hos mindre utvecklade länder är ännu mer oroande. Skall de fattiga få betala extra mycket för den ekonomiska kraschen i USA? Det står inte varför u-ländernas dollarreserver ökat så kraftig, men en förklaring kan väl vara handel med och utlokaliserad tillverkning från USA till Asien.

Nå, det vore egendomligt att tro att inte världens folkrikaste land skulle ha synpunkter på hur världens affärer sköts. Det är en makt på uppåtgående, en makt vars ledare har en klarare syn på tillvaron än de små futtiga politiker som står i spetsen för "God's own country".

"När Kina reser sig kommer världen att skaka" lär Napoleon ha sagt någon gång. Och det ser ut som om Kina nu beslutsamt är på väg att resa sig och ta del i världens affärer.

Och nu igen ....

Bonusar? Ojojoj, jättepengar till jätterika, men vi visste ingenting ... suck. Så var det samma gamla visa igen. Nu står LO:s ordförande där och är lika bortgjord som en rejäl karl i samma situation. Det är lättare att räkna arvoden än att läsa igenom besluten som tas på styrelsen verkar det, eller (om man nu inte förstår vissa finesser) fråga kunniga personer vad vissa saker betyder. För vi vet ju numera att det exploderar skandaler med bonusar, pensioner och annat då och då. Men det "glömmer" man gång efter gång. Och så händer det igen!

Katastrof för oppositionen skriver Jinge. Det är klart man kan kalla det katastrof. Man kan också säga: "Vad var det jag sa!" Jag gör det.

Det hade räckt om det varit katastrof för S+MP. Vänsterpartiet fick ju ett erbjudande från Sahlin om att stå åt sidan men måste nödvändigtvis hänga sig om halsen på socialdemokraternas höger. Nu står V i en smet där man inte hade behövt vara. V står där och V står inte för vänster! V som i vansinne kanske. För även om man kan misstänka att det finns korruption även inom V torde den vara sju gånger sju resor värre hos socialdemokraterna och det bör Ohly & Co veta om.

Jag vände ryggen åt V för att partiet inte hade vett att ta Sahlins stängda dörr som en enorm möjlighet att göra något själv och samtidigt tvinga vänstern hos socialdemokraterna att ta eget ansvar. Nu händer den här "katastrofen" som bara är en av flera komponenter i oppositionens fiasko inför väljarna, och jag känner mig inte mindre övertygad om att det är meningslöst att stödja V:s ledning. "Vad var det jag sa!"

Oppositionen är ingen opposition, det är en geleklump med usla ledare. Det finns duktiga medlemmar som kämpar hårt och engagerat, men de blir bortgjorda av ledare som de borde ha haft vett att fösa åt sidan. Och därför kan det gå åt helsicke för hela gänget. Jag sörjer inte för dem, men det är tråkigt för alla människor som behöver en bättre politik.

Låg energi men hög risk och skumma maktambitioner!?

Jag vet inte mycket om vad de nya lågenergilamporna innebär, förutom att de antas dra mindre energi (det framgår ju av namnet), att de skall hålla länge samt att de lär innehålla ohälsosamma saker vilket kan förorsaka problem. Men här kommer ett läsarbrev ända från Afrodites ö, från Cypern alltså, om de nya lamporna. Det är Susanne som har synpunkter på lamporna och EU:s roll i utvecklingen:

Lågenergilampa - den har riskabla sidor!

Jag har börjat forska om EU & blir allt mer chockad över vad jag läser & ser på skärmen. Letar efter folk med samma intresse ,att öppna ögonen på allmänheten innan det är försent för oss alla. Jag fick plötligt upp öronen ang dessa lågenergi lampor som säljs & dess kvicksilver innehåll.

Detta gör mig rasande! Jag har skapat en Petition imot dessa lampor.

När jag började titta lite närmare på vad som ligger bakom det hela fick jag hicka. EU har skapat ECO Design som ska ta över hela energi marknaden & förbjuda produktion av andra sorter. Förmodligen är det bara en liten de av deras planer för vår framtiden. Detta börjar mer & mer likna ett mönster som vi en gång fruktade. Vad som chockar mig är att ingen bryr sig mer om vad som händer i kulisseran.

Jag försökte ta reda på mer info om dessa lampor & fann massor av skrämmande info om kvicksilvrets förgiftning i miljön. EU har ingen framarbetad plan om lampornas avfall.

Jag har för mig att vi skapade en lag om att produkter som inte har en recycle plan [återvinningsplan] inte ska få tillverkningstillstånd. Jag har kanske fel. men EU har en sida om att dom ska förbjuda användning av kvicksilver, & så skapar dom denna kvicksilver lampa.I Wikipedia finns en sida om kvicksilvret.

Om alla hushåll i Sverige slänger en lampa per år , blir det 25 kg kvicksilver, det behövs bara en tesked för att förgifta en normalstor insjö.

Vad är det dom gör! Varningar om förgiftning från dessa lampor har redan gått ut. sjukhus har haft flera fall om bränskador & inhalering av gaser från dessa lampor. Vill EU göra sig av med befolkningen?

Jag vill gärna att detta ska komma ut till gemene man ,att vi som medborgare ska få insyn i vad som verkligen sker med oss & vår miljö. Innan det är försent & vi sitter i ett Makt kontrollerat EU som kontrollerar oss totalt genom hela kedjan

Med en gammal hederlig fotogenlampa slipper man kvicksilverproblem - å andra sidan riskerar man att tutta eld på kåken om man är oförsiktig.

Religionskrig inom Israels armé

Jag nämnde en tänkbar skiljelinje mellan sionister och post-sionister i Israel i ett tidigare inlägg. Samma sak kommer upp i en artikel i New York Times: A Religious War in Israel’s Army.

Den är nog snällt skriven jämfört med hur tonläget är i Israel och innehåller knappast några nyheter för den som bara litegrann följder med vad som händer. Men för en del gott folk i USA kanske det ändå är nytt hur religiösa fraktioner med dubiösa idéer om hur folk kan behandlas får allt större inflytande inom Israels armé. Bland annat detta kan förklara den allt värre brutaliteten som israelerna visar upp i en kombination av religiös och nationalistisk extremism. (Det kanske skulle behövas en fotnot om hur tokreligiösa kristna grupper hejar på de israeliska extremisterna också.)

Den sekulära kibbutzrörelsen med socialistiska förtecken som kanske fortfarande finns kvar i bakhuvudet på vissa vänner till Israel är borta. Nu finns det ett sekulärt och ett religiöst urbaniserat Israel, och det senare är delat på fridsamma religiösa personer som knappast gör en fluga förnär, och andra som tar religionen som ursäkt för brottsliga handlingar. Och man kan ju gissa att de extremreligiösa, även om de inte är många, är mycket mer aktiva och pådrivande än vanliga sekulära människor. Det brukar vara så.

Samtidigt har jag en fundering: är det riktigt att skylla övergreppen bara på de extremt religiösa och deras indoktrinering av soldaterna? Att de får större tyngd kan ju vara en funktion av att de sekulära politikerna misslyckats med att skapa ett säkert Israel i fred (med det synsättet skulle man kunna se dem som en motsvarighet till de islamistiska grupper som tog över efter de misslyckade arabnationalisterna). Misslyckandet kan leda till ökad brutalitet, vare sig det är religiösa eller icke-religiösa som har makten. Men det kan vara bekvämt att peka ut tokskallarna som ansvariga.

Skulle man kunna tänka sig krigsbrott av Gaza-typ begås även av icke-religiösa människor? - Jag tror att man svara ja på den frågan. Men brottslingarnas motivering skulle naturligtvis vara annorlunda. Och i bakgrunden finns ju faktiskt politiker som vet vad som händer och som är ansvariga, och väljare som valt dessa politiker. Ytterst är det folket som har ansvaret.

När engelsmännen fick på nöten i Gamlakarleby

Tillåt mig presentera Matts Gustafsson Kankkonen! Inte bekant? Nej, det är klart, det var ju ett tag sedan han fick sin berömmelse, den kejserliga ryska S:t Georgsorden samt en silverrubel.

Nu är det snack om en NATO-övning på Nordkalotten och att engelsmännen skall dra upp ett stort dj-a hangarfartyg till nordligaste Östersjön. Någon kanske tror att deras flotta aldrig varit där förut, men det stämmer inte. Och det är i det sammanhanget mannen på bilden kommer in.

På 1850-talet var det krig mellan Ryssland, England, Frankrike och det Ottomanska imperiet, det så kallade Krimkriget. Radikaler i Europa, som Marx och Engels, hejade naturligtvis på västmakterna mot det efterblivna och kontrarevolutionära ryska självhärskardömet. Men i Finland, som då var ett ryskt storfurstendöme, var stämningarna annorlunda. Man kände sig rätt väl till freds som en tämligen självstyrande del av tsardömet.

1854 drog den brittiska flottan upp i Bottenviken och härjade och brände i Brahestad och Uleåborg. Man var ändå uppe vid Torneå. Den 7 juni 1854 försökte engelsmännen landstiga i Gamlakarleby i Österbotten men slogs tillbaka av ett lokalt uppbåd lett av vår vän Kankkonen och kommerserådet A. Donner. Finnarna erövrade en fiendefarkost också. Det blev uppskattat, och våra hjältar i kampen mot de engelska sjöpiraterna fick medaljer och pengar. Och Kankkonen blev porträtterad.

Månne dags att någon bildar ett nytt "kommando Kankkonen" för att vrida näsan av våra dagars sjöbusar?

En del av min släkt kommer från Österbotten, så det är väl inte otroligt att någon släkting bevittnat dessa dramatiska händelser.

(Bilden och uppslaget är hämtat från Matti Klinge Finlands historia del 3, Schildts förlag, Helsingfors 1996.)

Pinsamt bakgrundsbrus

Den som har med äldre folk att göra (som med mig exempelvis, när du läser den här bloggen) riskerar att få höra gamla minnen om än det ena, än det andra, plockas fram ur hjärnskrymslena.

Som det här. Det torde ha varit någon gång omkring 1990 när rasister gjorde sig bredare än tidigare i Sverige. Eller om man skall säga att de kom ut ur sina garderober. Fast rasister ville de ju inte kalla sig. Det var väl vid den tiden som gammaldags rasism blivit så ohållbar att man i stället övergick till att prata om "kultur". Nåväl, en del av dessa kortklippta "kulturkämpar" höll till i passagen mellan tunnelbanan vid Vasagatan och Centralstationen och spred sitt budskap. Radion var där och intervjuade. En företrädare för gruppen försäkrade att man visst inte var rasister. ... Då ... i bakgrunden upphävs en skrovlig stämma ... "leve rasismen". (Är det någon annan som har något minne av det?)

Detta kan kallas pinsamt och störande bakgrundsbrus när någon vill försvara en sjuk sak.

De senaste dagarna har en obehaglig bild som kommer från israeliska Haaretz cirkulerat i bloggosfären (artikel och bild finns här) och den torde fungera på samma sätt. (Fast Haaretz försvarar ju inte obehagligheten utan avslöjar den.) Medan de som kallar sig "israelvänner" desperat försöker hålla upp ett skynke av anständighet skriks det här rakt ut vilken sorts mentalitet som vissa s.k. elittrupper inom den israeliska armén har. Det som finns bakom anständighetens skynke är inte så trevligt.

Det stod i någon analys av kriget i Libanon 2006 att detta var det första post-sionistiska kriget. Den gamla sionistiska ideologin i Israel skulle vara på utgående. Möjligen är det så. Men i så fall har det skett en klyvning där en del inte är intresserade att slåss för de gamla sionistiska idealen utan vill leva ett normalt liv, medan andra övergår till en religiöst motiverad sionism som kanske kan jämföras med vad den holländsk-reformerta kyrkan i Sydafrika höll på med under apartheidtiden. Dock, visserligen kallades Dutch Reformed Church ironiskt för Much Deformed Church, men skulle den ha godkänt att folk gick omkring med tröjor som rekommenderade att man skjuter ihjäl gravida kvinnor? Hur det nu är med det hela, det är bra att de fula tendenserna kommer fram i ljuset och änglavingarna ramlar av.

Varför inte en norsk läsövning om israelisk ekonomi? En intressant aspekt på förhållandet mellan sionismen och kapitalismen är att den senare ekonomiskt har undergrävt den förra, hävdas det här.

Mens 63 prosent av eksporten i 1970 fortsatt besto av de «klassiske» eksportvarene «frukt, matvarer, tekstiler og diamanter» var disse sterkt arbeidsintensive næringene redusert til 7 prosent av eksporten i 2004. Landet er blitt stadig mer avhengig av utenrikshandelen og av utenlandsk kapital.

Denne utviklingen av det økonomiske systemet kan på sikt være truende for den sionistiske staten. For det første har kapitalinteresser styrket seg på bekostning av de politiske kreftene som styrer ut fra hva som tjener sionismen. Kapitalinteressene spør etter prisen på arbeidskraft. Ikke om de er jøder eller ikke. For det andre er avhengigheten av utenrikshandel og utenlandsk kapital en konstant trussel, særlig i lavkonjunkturer som de vi er inne i nå. De transnasjonale selskapene investerer bare i Israel om prisen på vitenskapelig ansatte er lav i forhold til andre steder og om den politiske situasjonen er stabil. Ustabilitet og høye kostnader gjør at kapitalen velger andre investeringsområder. Etter den første Intifadaen sank eksporten med over 600 millioner dollar. I 2000 investerte utenlandsk kapital 11.5 milliarder dollar i Israel. Etter den andre Intifadaen sank investeringene til 3.8 milliarder.

Israels politikk er nådeløst fanget i denne motsetningen – sionistisk styring eller frie markedskrefter og vekst. Det er denne spenningen som også gjør Israel så ekstremt sårbar for alle former for økonomisk boikott.

Med andra ord - kapitalet har inget fädernesland. Det kan, som aposteln Paulus säga "här finns varken jude eller grek, man eller kvinna". Det säger "här är det bra vinster, här stannar vi, men blir vinsterna bättre på annat håll sticker vi!"

Israeler och palestinier tillhör de bäst utbildade människorna i västra Asien. De skulle kunna bygga något stort. Men då måste extremreligiösa och extremnationalistiska tendenser bort, för sådana människor skapar bara elände.

Irak, Palestina, Afghanistan ...

Nu kan vi "fira" sexårsdagen av det senaste Irakkrigets utbrott. Det gick inte som de övermodiga angriparna hade tänkt sig, men även om de inte vunnit så har de åtminstone kunnat ställt till ett helvete för befolkningen. Och samma sak är det i Palestina och Afghanistan, så det var lämpligt att förena dessa krig i en manifestation, som här på Sergels torg i Stockholm tidigare idag.






Banderoller och affischer talade klarspråk om vad som händer. Här är foton på de flesta talarna. Jag missade en, Anita Dorazio, Asylkommittén. I sitt tal gick hon hårt åt massavvisningar av irakiska flyktingar som nu flygs iväg och lämpas av i Baghdad utan att ha någonstans att ta vägen.

Konferencier: Olof Buckard, medan Jan Myrdal bidar sin tid

Jan Myrdal (som är sig själv)

Dror Feiler, Judar för israelisk-palestinsk fred

Eftikhar Hashem Alhusainy, Iris

Martin Schibbye, IrakSolidaritet

USA tänker lämna Irak (fast kanske i själva verket inte alls tänker lämna Irak). Ändå är det, som Myrdal sade, en ny värld vi har runt omkring oss. Herrefolkens tid är förbi. Och det låter uppmuntrande. USA och några av dess allierade och lydstater (som EU och Sverige) kan försöka hänga kvar i den gamla världsordningen, men nu bryter en ny världsordning fram. Kanske den ekonomiska krisen hjälper till i omdaningen,

Gott nytt år ...

... får vi säga till alla asiater som firar nyår vid vårdagjämningen. Newroz (eller hur det nu stavas, jag har sett flera varianter) är det persiska nyåret. Jag antar att den här bilden som jag fiskade upp på Ali Esbatis blogg har något med det att göra. Notera damens sammanväxta ögonbryn. Någonstans läste jag att just den detaljen var en skönhetssymbol för flera tusen år sedan i Mesopotamien.

På tal om nyår och Persien/Iran så kanske det inte blir något krig mellan USA-Israel och Iran om Obama får råda. Redan Bushregimen i sitt slutskede vägrade låta israelerna gå loss med bombningar vilket är en intressant notering. Så ruttna figurer som fanns omkring Bush skulle man ju annars kunna tro att ännu ett krig hade varit en lämplig avskedspresent från det gänget. Men de kanske tyckte det räckte med det kaos som redan rådde, inklusive en ekonomi i ruiner. Möjligen börjar man också bli betänksam över israelerna som allierade - de är inte i toppform längre och mer en belastning än tillgång kanske.