Vår del av USA?

Här är en intressant tabell, upplockad via HuffPo. Hur mycket av USA:s statsskuld befinner sig utanför landets gränser, och hos vem? Så här såg det ut i januari 2009, siffrorna är i miljarder dollar. Det här är bara ett litet utsnitt ur en större tabell, och för att bedöma den långsiktiga utvecklingen bör man också titta här.

År 2002 växte Sveriges andel våldsamt, från sex till tolv miljarder dollar. Högsta siffran sedan dess var på över 19 miljarder men sedan har en viss "tillnyktring" skett. Och Sverige är ju uppenbarligen en liten spelare i det här sammanhanget - vilket man kan vara tacksam för den dagen dollarn eventuellt kollapsar igen.


Annars kan man ju undra, vad räcker våra tillgångar i USA-papper till? Kan vi köpa tillbaka Delaware kanske? Kineserna kanske kan köpa Californien och Japan Hawaii? Minns jag rätt köpte USA Alaska för en miljon dollar av ryssarna 1867. Har de lust att köpa tillbaka? - Nja, då följer väl Sarah Palin med och det kanske inte är så kul ...?

Iran - Israel - USA (och lite Norge)

Enligt vad Aftonlövet skriver har Jerusalem Post dragit in en artikel där den norska ministern Kristin Halvorsen anklagas för att ha ropat "död åt judarna" under en demonstration mot överfallet i Gaza. Artikeln åberopade ett vittne som dock inte hört något sådant. Fast jag antar att historien har varit ute så länge att det nog inte hjälper. Sprid en lögnhistoria och låt den bita sig fast. Ett ryskt ordspråk säger visserligen att "lögnen har korta ben", men det är nog inte alltid sant. Ibland kan den springa iväg väldigt långt väldigt fort och bli svår att fånga in igen.

En artikel i Middle East Times berättar om vad israelerna vill göra i Iran, hur de och den tidigare administrationen i USA har agerat, och om en vidgande spricka mellan de två länderna. Om inte människoliv var inblandade skulle man kunna tro att Jönssonligan var i farten. En del "hemliga operationer" har så att säga inte gått så bra. Möjligen har man underskattat iraniernas intelligens och kunskaper - sådant är alltid farligt.

Till skillnad mot artikelförfattaren undrar jag om den demokratiska majoriteten i USA:s kongress vågar ingripa mot israelernas galenskaper med hemliga operationer inklusive försök till lönnmord i Iran. Som bekant är sådana saker legitim krigsorsak och det kan vara en av avsikterna: Israel försöker dra in USA i ett krig som redan Bushregimen började backa bort från. Nu försöker Obama öppna ännu mer mot Iran, men kräver inte det att han ryter till ordentligt mot israelerna? Eller väntar han möjligen ut någon dumhet från deras sida för att få chans till en rejäl markering?

Det kan vara så att israelerna har passerat toppen och snabbt är på väg utför, kanske beroende av det fenomen som kallas "grupptänkande". Ett slutet gäng sitter och utformar en politik som fungerar allt sämre, men när kritik kommer upp stöter man bort kritikerna efter de inte fattar något, och fortsätter att driva sin politik utan hänsyn till konsekvenserna. "Vi har rätt därför att vi har rätt och vi behöver inte bry oss om vad några dumskallar säger till oss eftersom vi vet bäst!" Något djärvt nytänkande kan man inte tänka sig från sådana människor.

Den nya israeliska regeringen verkar inte ge några exempel på intellektuell briljans direkt. Då hade den inte innehållit en ledsam centraleuropeisk politiker av Liebermans typ. Nå, det tar väl slut någon gång, men med förhoppningsvis inte alltför otäcka konsekvenser för människorna i området.

Rensning i bildarkivet

I stället för att skriva ytterligare ett kilometerlångt inlägg lägger jag ut några bilder i stället. Som den här ovan av Robert Nyberg om ekonomer. En del ekonomer är inte särskilt skärpta. Jag vet, jag har ekonomiska examina själv!



Den här kommer från demokraternas "tankesmedja" i USA och beskriver en verkan av pågående bostadskris: sonen vill flytta hem till föräldrarna, men det går inte för de håller på att flytta till hans farfar!





Tror den här kom från engelska Times. Afghanerhunden verkar vara den som ger order här. Vi kan nog gissa att Obama kommer att få rejäla bett om han inte ser upp framöver, afghanerna nojsar man inte med hur som helst!

IT-branschen backar i Israel

I ett tidigare inlägg citerade jag en artikel om hur det internationella kapitalet drar sig undan från Israel. Det progressiva USA skriver nu om samma sak men med särskild inriktning på IT-branschen. Israelerna har tappat greppet, investeringarna utifrån faller och deras dataingenjörer föredrar att arbeta på annat håll (förståeligt, vem vill vara i en allt mer brutaliserad och brutaliserande krigszon?).

Kapitalet känner inga nationsgränser och det finns smarta datatekniker på många andra ställen än Israel. Kina och Indien exempelvis, och i arabvärlden finns många goda IT-snillen. Därmed faller argumenten för att lägga ut IT-uppdrag just i Israel. Det här är ett bevis på att Israel, trots att man kämpar med näbbar och klor för att vara något speciellt, håller på att bli ett land bland alla andra. Kapitalismen tappar den exklusiva sioniststaten på livskraft som vilken stat som helst.

Ett märkligt påstående hos Det Progressiva USA är att en del USA-företag trots den officiella blockaden lagt ut jobb i Iran. Är det blockadbryteri på riktigt eller ett sätt för USA:s underrättelsetjänst att ta sig in i Iran?

Alan utbuad i bananrepubliken

Det kanske verkar elakt att rita clownnäsa på Alan Greenspan, men det är ganska snällt jämfört med vad folk säger om honom. Jag undrar om de mest ilskna kan vara sådana som bländades av Greenspans och de andra marknadsgycklarnas superliberala ordfyrverkerier för några år sedan? Nu står de där, kanske inte med röda men med långa näsor!

Det finns en artikel av Alan Greenspan som jag inte vet om den är så kul att läsa. Han verkar hävda att man pga tidigare riskforskning hade fått lite konstiga idéer om saker och ting. Det är roligare att läsa kommentarerna i HuffPo. Jag har inte läst alla (de är rätt många) men jag tror man kan sammanfatta det hela ungefär till: Håll klaffen och släng dej i väggen, gubbjävel! Vi är trötta på dej! Stick för h-e! Inga direkt positiva reaktioner till gamle Alan alltså.

Det snackas visst om ett uppsving för populismen i USA, med andra ord att bönderna kommer stormande med sina högafflar och rullar skojarna i tjära och fjäder och bär dem på en stång ut ur stan. Det kanske vore väl våldsamt för Alan, han är ju i alla fall över åttio! Men det finns väl yngre hjältar från bank- och finansvärlden som kan tåla en omgång?






Begreppet "bananrepublik" borde vara på utdöende på grund av ändrade storpolitiska styrkeförhållanden. Det handlade ju om främst diktaturer i Centralamerika som levererade jordbruksprodukter till USA, som mer eller mindre kontrollerades av storbolag från USA, och dit marinkåren åkte och slaktade folk om det gjordes försök till motstånd eller sociala reformer. Ibland gjorde olika fraktioner av militären och/eller civila oligarker statskupper, men det ändrade inte själva systemet. Det är då ödets ironi att beteckningen börjar användas på USA självt.

Det handlar inte bara om att USA säckade ihop som rättsstat. Den termen har väl alltid varit tveksam, särskilt för mindre bemedlade därborta, men när "kriget mot terrorismen" började släppte alla hämningar och man föll in i samma tortyrmönster som de ökända gamla bananrepublikerna. En färsk artikel berättar om ett fall som klart visar varför tortyr inte fungerar.

Nej, även vad det gäller ekonomin har termen dykt upp. Via bloggen Ekonomistas hittade jag den här artikeln (kort sammanfattning hos Ekonomistas här, grundartikeln är betydligt längre). Det är en före detta chefekonom vid Internationella Valutafonden som ger sin syn på saken. Av någon anledning spelar inte IMF skurkrollen i artikeln, men man kan väl inte få med allting.

Medborgare i bananrepubliken kanske?

En mellanrubrik lyder Becoming a Banana Republic vilket ju låter rätt allvarligt. Rubriken för hela artikeln är The Quiet Coup. En tyst statskupp alltså, och en situation där USA jämförs med utvecklingsländer - bara utvecklingsländer (och då får man väl tänka sig bananerna marschera in):

In its depth and suddenness, the U.S. economic and financial crisis is shockingly reminiscent of moments we have recently seen in emerging markets (and only in emerging markets): South Korea (1997), Malaysia (1998), Russia and Argentina (time and again). In each of those cases, global investors, afraid that the country or its financial sector wouldn’t be able to pay off mountainous debt, suddenly stopped lending. And in each case, that fear became self-fulfilling, as banks that couldn’t roll over their debt did, in fact, become unable to pay. This is precisely what drove Lehman Brothers into bankruptcy on September 15, causing all sources of funding to the U.S. financial sector to dry up overnight. Just as in emerging-market crises, the weakness in the banking system has quickly rippled out into the rest of the economy, causing a severe economic contraction and hardship for millions of people.

But there’s a deeper and more disturbing similarity: elite business interests—financiers, in the case of the U.S.—played a central role in creating the crisis, making ever-larger gambles, with the implicit backing of the government, until the inevitable collapse. More alarming, they are now using their influence to prevent precisely the sorts of reforms that are needed, and fast, to pull the economy out of its nosedive. The government seems helpless, or unwilling, to act against them.

Top investment bankers and government officials like to lay the blame for the current crisis on the lowering of U.S. interest rates after the dotcom bust or, even better—in a “buck stops somewhere else” sort of way—on the flow of savings out of China. Some on the right like to complain about Fannie Mae or Freddie Mac, or even about longer-standing efforts to promote broader homeownership. And, of course, it is axiomatic to everyone that the regulators responsible for “safety and soundness” were fast asleep at the wheel.

But these various policies—lightweight regulation, cheap money, the unwritten Chinese-American economic alliance, the promotion of homeownership—had something in common. Even though some are traditionally associated with Democrats and some with Republicans, they all benefited the financial sector. Policy changes that might have forestalled the crisis but would have limited the financial sector’s profits—such as Brooksley Born’s now-famous attempts to regulate credit-default swaps at the Commodity Futures Trading Commission, in 1998— ... were ignored or swept aside.

Med andra ord, det var finanssektorn som styrde politiken och som tjänade på den. Detta var "kompiskapitalism", där myndigheter och regering sprang finanskapitalets ärenden. Det är ju något man kan tänka sig i ett utvecklingsland, i en bananrepublik, men inte i en modern och hög utvecklad demokrati.

Och det här är lönsamt, det har varit oerhört lönsamt för finanssektorn i USA som sådan och de som arbetar där under de senaste årtiondena, vilket framgår av de här diagrammen. Det övre visar hur finanssektorns andel av de totala företagsvinsterna var stabil på 10-15 procent under lång tid, men sedan brakade iväg upp till över 40 procent strax innan den nuvarande krisen började. Det återspeglar naturligtvis en bubble-ekonomi där spekulationen styr och sunt förnuft jagas bort.

Det nedre diagrammet är löneutvecklingen i sektorn, jämfört med ekonomin i stort. I början ligger lönerna på genomsnittet, men sedan drar de iväg. Det är väl den sortens folk som nu åker ut på gatan i rasande fart, förlorar allt och springer till kyrkan på Wall Street för att få andlig tröst.



Jag undrar om lönekurvan kommer att falla tillbaka? Det kan vara så att det är främst de lägre betalda skikten i finansgruppen som åker ut. De stora och mäktiga bossarna håller sig nog kvar och ser till att löner och andra ersättningar fortsätter att flöda in. Däremot kan man tänka sig att finanssektorns del av företagsvinsterna kan falla tillbaka en hel del. Man kanske kan kalla det en korrigering som antyder att verkliga varor och tjänster har verkliga värden medan finansiella "instrument" med konstiga namn ofta inte har det. Och när folk upptäcker det vill ingen ha dem. Ta det som en indikation om att arbetsvärdeläran gäller.

Läs gärna hela artikeln av IMF-gubben, den innehåller en hel del intressanta synpunkter, som vad IMF skulle göra om USA var ett hjälpsökande u-land: nationalisera och stycka upp bankerna och rensa upp i oligarkin! För läget är allvarligt:

The conventional wisdom among the elite is still that the current slump “cannot be as bad as the Great Depression.” This view is wrong. What we face now could, in fact, be worse than the Great Depression—because the world is now so much more interconnected and because the banking sector is now so big. We face a synchronized downturn in almost all countries, a weakening of confidence among individuals and firms, and major problems for government finances. If our leadership wakes up to the potential consequences, we may yet see dramatic action on the banking system and a breaking of the old elite. Let us hope it is not then too late.

Det räcker nog inte med att tro att "ledarskapet" skall ordna det här. För att komma runt hörnet till en värld där vi slipper kriser av det här slaget är det inte bara finansoligarkierna, utan också det politiska "ledarskapet" som måste placeras på sophögen. Undrar om det också kan vara idé att gå tillbaka till början av 1900-talet och se vad marxistiska ekonomer som Luxemburg och Hilferding hade för tankar om finanskapitalet? Bankinflytande på hela ekonomin är ju inte ett nytt fenomen!

Ge betalt för gammal ost ...?

Den patriotiske kinesiske mandarinen Lin Zexu låter förstöra engelskt opium 1839

Narkotikaförsäljning och -konsumtion anses inte så smakligt numera (vi kan bortse från skillnaden mellan mer eller mindre skadliga preparat i det här sammanhanget) med tanke på hur det skadar människor och hela samhällen. Annat var det förr. Som när Kina var en stor och rik men ganska sluten stat som inte behövde köpa så mycket från omvärlden. Omvärlden ville däremot ha te, siden, porslin och annat intressant och betalade med en av de få saker kineserna var intresserade av att ta emot: silver. Man får anta att via diverse omvägar flöt silver såväl från Sala i Sverige som Potosí i Sydamerika in i Kinas skattkammare.

Det fanns dock en sak som engelsmännen kunde sälja, bara man kunde tvinga kineserna att acceptera införsel - opium som odlades i Indien. De kinesiska härskarna var dock inte dummare än att de förstod att det skulle vara en dålig affär för landet om silvret fördes ut igen och ersattes av någon skit som förstörde folk. Med andra ord satte de sig till motvärn och förstörde opium, som visas på bilden ovan. Men engelsmännen hade väl inte varit engelsmän om de inte (tillsammans med fransoserna) drog i fält och med sin överlägsna militära teknik tvingade kineserna att tillåta införsel av narkotika. Två krig utkämpades om detta, kineserna förlorade, och så gick det raskt utför med "Mittens rike".

Dock, tiderna har förändrats, man sticker helt enkelt inte upp en puffra i nyllet på Kinas president och ger order om det ena eller andra. Tiderna har förändrats till den milda grad att cheferna för den brittiska underrättelsetjänsten varnar regeringen för att Kina kan ha kapacitet numera att via datanäten slå till mot viktiga samhällsfunktioner.

They have told ministers of their fears that equipment installed by Huawei, the Chinese telecoms giant, in BT’s new communications network could be used to halt critical services such as power, food and water supplies.

Huawei? - Lustigt, det står Huawei på den där lilla dosan som kopplar ihop min dator med yttervärlden. Hej Kina, om du läser det här: jag vill bara tala om att jag är ganska vänskapligt sinnad!

Nå, om det här stämmer så kan man i alla fall säga så mycket att brittiska underrättelsetjänsten misstänker att utrustning som British Telecom (BT) köpt från Kina skulle kunna användas för att slå mot en massa viktiga samhällsfunktioner i Storbritannien, och att engländarna har svårt att värja sig mot detta. Fast några kommentarer till artikeln luftar åsikten att engelsmännen är så bra på att sabba för sig själva att det inte behövs kinesiskt ingripande. Eller att kineserna behöver bland annat England för sin export.

Men varför inte göra som kineserna påstås göra: se till hela bilden? Opiumkrigen tillhör historien, och bär sig inte engelsmännen dumt åt behöver kineserna inte mixtra med sina fiffiga nätprodukter för att ge långnäsorna en läxa! Det är inte alltid smart att ge igen för gammal ost.

London - "Sätt folket främst"

Här är en bild från London, en kraftfull motsvarighet till de tyska demonstrationerna jag skrev om tidigare idag. Put People First var den samlande parollen för den stora uppmarschen mot G20. Det är lite annat än "sätt bankdirektörerna först".

Bilden kommer från Richard "Lenin" Seymours blogg. Vill man se fler bilder finns där ett helt bildspel. Man kan väl säga att stenen är i rullning och den blir allt svårare att få stopp på. Allt fler människor är helt enkelt motståndare mot att låta de stora gossarna köra sitt spel längre och lasta över kriskostnaderna på de som inte är skyldiga till dagens elände. Till detta kan man lägga misstanken att de stora gossarnas planer kan misstänkas inte fungera på lite sikt, alternativt att de kommer att dra med sig ännu värre kriser lite längre fram. Då behövs det att det kommer in nya krafter - kanske "folket" helt enkelt?

USA-pukko

Att det finns en hel del pukkon i USA är väl inte så konstigt. Landet har ju 300 miljoner innevånare och några stycken måste väl vara konstiga. Som den domare som HuffPo berättar om. Han kräver att Iran skall betala 25 miljoner dollar plus ränta till anhöriga för en medborgare i USA men tillika soldat i Israels armé som blev dödad under en misslyckad fritagning sedan han gripits av Hamas. Iran påstås vara inblandat och ansvarigt för att man stött Hamas och för att en del av de inblandade känt någon som känt någon etc ... .

Den första tanken som griper en är ju: är domarjäkeln riktigt klar i knoppen? Bara om man tar Iran så skulle ju landet kunna komma med en motstämning som täcker allt från kuppen 1953 och allt våld som inträffade under shahens regim. Det var ju USA som såg till att shahen blev diktator i ruskig världsklass. Att USA skulle kunna stämmas för tusentals övergrepp som de allierade i Israel begått är uppenbart om man följder detta schema. Och sedan skulle nog miljontals människor över hela Latinamerika stämma USA för vad USA-stödda militärdikatorer, dödspatruller och paramilitärer hållit på med. Och listan är inte slut med det, inte på långa vägar ... . Skulle USA betala 25 miljoner per offer bleve landet nog fullständigt utarmat.

Det intressanta här är kommentarerna under artikeln. Några israelförsvarare är framme men de får ordentligt mothugg. Folk verkar mest arga och ställer bland annat frågan hur det kan komma sig att en medborgare i USA gör värnplikt i ett annat lands armé men ändå kan fortsätta att vara medborgare i USA. En aspekt jag inte tänkt på tidigare är att det finns ju svenskar som gör värnplikt i Israel - borde man inte åtminstone utreda vad de håller på med? Har svenskar varit inblandade i våldsdåd exempelvis? Och hur skall det i så fall behandlas. Dubbelt medborgarskap verkar inte vara så populärt i USA och man kan mista medborgarskapet om man röstar i ett annat lands val enligt någon kommentar.

Det skall bli intressant att höra om det händer något mera här. Kan en enskild domare (blåst i roten eller arbetande enligt direktiv från israellobbyn?) sätta krokben för Obamas försök att normalisera förbindelserna med Iran? En sådan här sak bör ju mottas som en gåva av den hårda linjen i Teheran. Skulle jänkarna ge sig på att beslagta iransk egendom för att få ihop till miljonerna kan man nog betrakta dörren som stängd igen, och vem tjänar på det? I alla fall inte de kvinnor och ungdomar som liberalerna påstår sig ömma för. (Inte för de iranska arbetarna heller, men dem tror jag ingen liberal ömmar för!)

"Vi betalar inte ..."

Här är några bilder med anknytning till dagens demonstrationer i Tyskland som jag skrev om tidigare. Den här första tror jag kommer från något tidigare tillfälle. Hittade den i Neues Deutschland, i en artikel som nämnde även de som står för banderollen i bakgrunden, nämligen Attac. Attac är en av de många organisationer som står bakom protesterna.

Bilderna nedan saxade jag från Frankfurter Allgemeine Zeitung. De är tagna i Berlin fast det är en demonstration även i Frankfurt. Sedan är ju anti-G20-demonstrationen i London. Trots upphetsade påståenden i förväg tycks hittills det mesta ha gått lugnt tillväga. Det "svarta blocket" dök upp i Berlin men ställde inte till med något.



Dödsannons för kapitalismen. Men ännu rör liket på sig, och det bits och sparkar och bär sig åt!


Hur mycket folk som deltagit är som vanligt oklart, men det verkar åtminstone ha varit några tiotusental i Tyskland.

Rostsverige och förfallets tjusning

Rostbältet i USA har man hört talas om. Industridöden har förvandlat stålverk och fabriker till rostande skal i nordöstra delen av landet. Har vi något liknande i Sverige? Varför inte kolla in bloggen Rostsverige? (upptäckte den via Helena Durojs blogg). Där finns många, i mitt och andras tycke, härliga bilder från ett land och en tid som håller på att försvinna i sly och glömska.

Man kan också gå in på sajten WebUrbanist och ta sig vidare till. Det är fascinerande. Varför? Varför är förfall och/eller tomhet och tystnad fascinerande, varför gillade jag att gå runt i tomma fabrikslokaler under industrisemestern på den tiden jag jobbade (och verkstäderna slog igen i juli)? Varför är baksidan av gasverksområdet vid Husarviken intressant så länge det är baksida av gasverket men förmodligen i stort sett ointressant när det byggs en ny stadsdel där? Varför är det så viktigt för stadsförtätare att få bort små oanvända och skräpiga plättar av mark, och för all del riktiga fungerande industrier, från städernas centralare delar? - Fler frågor än svar.

Hur kan man räkna fram människovärde?

Detta är ett inlägg som inspirerats av min bloggarkollega The Evolving Ape.

När det monstruösa angreppet mot Gaza rasade som värst, och väl också tidigare, undrade han varför eländet i centrala Afrika inte uppmärksammats lika mycket som andra hemskheter. För det är ju så att om man vill leta efter djävligheter under epoken efter nazisternas förintelseläger och atombomberna över Japan torde våldet i centrala Afrika från 1990-talets början och framåt vara bland det värsta. Miljontals människor har dödats - hur många har då skadats? Till vilken nytta? Vem har tjänat på det? Varför verkar många miljoner svarta offer vara mindre värde än några tusen bruna?

Detta leder vidare till frågan om vad ett människoliv är värt. Är svarta afrikaner mindre värda eftersom slaktandet inte dragit till sig lika mycket upprört intresse som Palestina? Någon (lustigkurre?) kom fram till några kronor någon gång genom att se vilka ämnen som människokroppen innehåller och sedan kolla marknadspriset för varorna. En dj-t cynisk kommentar skulle kunna vara att sedan slavhandeln upphörde har också afrikanernas värde minskat.

Men varför inte ta till nationalekonomernas perversa metoder? Metoden som jag beskriver här må verka osmaklig, men den används exempelvis av miljöekonomer när man vill värdera företeelser som egentligen inte kan prissättas. Man frågar helt enkelt: "Hur mycket är du villig att betala för …?" Det kan vara ren luft, att en djurart inte utrotas, att en skog bevaras o.s.v. Samma typ av fråga kan ställas angående hälsa - hur mycket är du beredd att betala för att slippa den hypotetiska risken att en psykotisk person tror att du är ett troll och försöker slå ihjäl dig?

Men angående människovärde: Skicka ut intervjuare som frågar ett statistiskt urval av människor i olika länder hur mycket de är villiga att betala för att inte bli dödade, lemlästade, våldtagna eller förslavade, eller att detta inte skall drabba någon av uppräknade anhöriga som maka/make, barn, föräldrar, syskon etc. Och så förvandlar man svaren till någon sorts medelvärde och jämför mellan olika områden.

Om en kongoles bjuder en get för att inte bli dödad och en israel hundra shekel måste man göra omräkningar för att få siffrorna jämförbara. PPP - Purchasing Power Parity - kallas det, och med en sådan beräkning skall en svinrik amerikan bli jämförbar med en lusfattig nepales. Visar detta att trots omräkningarna blir erbjudna summor olika i olika områden (billigare att mörda en fattiglapp, med andra ord) kan ju nationalekonomen skriva en knepig artikel i American Economic Review och visa att människorvärdet inte är detsamma i Kigali som i Karlskoga.

Alternativet är att omräkningen faktiskt visar att folk i förhållande till sina resurser faktiskt värderar sina liv lika högt (fast då vet jag inte om American Economic Review är intresserad längre). Och då kan man ju säga att människovärdet är ungefär det samma överallt. Men det skulle ju faktiskt kunna vara så att fattiga människor med klena resurser värderar sitt liv högre än vad vi övergödda västerlänningar gör också - sådant vet man ju inte på förhand.

Ett sjukt sätt att tänka? Ett människoliv är väl ovärderligt och kan inte prissättas? - Nja, exemplet ovan är visserligen mindre smakligt, men teoretiskt skulle man ju kunna visa att gazabon är beredd att betala mer för att hålla sig vid liv än rwandiern och då faktiskt är värd mer uppmärksamhet. - Dock, oss emellan sagt tror jag det finns andra förklaringar än teoretiska beräkningar av människovärde när media gör sina nyhetsvärderingar.

Självporträtt?

Det här påstås vara det första kända självporträttet av "der schöne Adolf" Hitler. Någon expert hävdar att så är fallet. Själv tycker jag mer det mer ser ut som Tintin iklädd peruk ungefär. Fast den här gubben är ju alldeles tom i nyllet, Tintin hade ju åtminstone ögon och näsa och mun.

Bara för att ge lite perspektiv: här är ett självporträtt av en god vän till mig. Notera det själsfyllda och betydelsetunga ansiktet! Det kallar jag porträtt!

"Vi betalar inte för er kris!"

Lenin skrev en gång att en revolutionär situtation uppstår när den ena klassen inte kan och den andra klassen inte vill ha det på det gamla sättet. Proletariat mot bourgeoisie exempelvis, när de kommit i ett läge som ingen är riktigt nöjd med. När man då förändrar samhället, i vilken riktning skall man gå?

Tyska är inte mitt bästa språk, men nu skall jag vara taskig mot alla som tror att engelska är det enda existerande språket och hänvisa till en del sidor på tyska! Det beror av att jag hittade informationen hos die Linke.




I Tyskland är det demonstrationer på gång där man säger att man inte har lust att betala för storgubbarnas kris. Wir zahlen nicht für eure Krise är parollen för den 28 mars i Berlin och Frankfurt am Main. Med andra ord skall det ropas "vi betalar inte för er kris" i förbundshuvudstaden och den ekonomiska huvudstaden.

Men även i London demonstreras det den dagen, detta enligt "parisuttalandet" från januari. Då möttes en mängd europeiska organisationer i Paris och sade i princip att "nu får det vara nog med att vältra över krisen på alla de som inte skapat den, och nu är det dags att börja bygga ett nytt samhälle". I London är det G20-mötet som avses. ("G" står inte för "gangster", men skulle nog kunna göra det för en del av deltagarna.)


Ur Marx' synpunkt har det kapitalistiska produktionssättet nu blivit så krishärjat att det är dags att rensa ut det. Klimat, resurser, ekonomi, kultur, politik - överallt är det våldsamma störningar. Den producerande basen orkar inte med en allt sämre fungerande och parasitär överbyggnad, det innebär att kraven på att bygga om hela samhället till en bättre fungerande modell blir allt starkare.

Vi betalar inte! Detta är ju omskakande eftersom de höga herrarna anser att just folket skall betala de kriser som det inte själv har ställt till med. En sådant krav ställer verkligen den existerande ordningen i fråga! Fler länkar finns här och här.





Nyss var det åter jättedemonstrationer i Frankrike. Förhoppningsvis sprider sig upprorsandan till Tyskland och andra länder i Europa. Skulle man inte behöva detta i Sverige också? I den pågående krisen kommer vissa politiska krafter att växa till sig, andra kommer att sjunka tillbaka och kanske gå under. Det beror av hur bra man är att avläsa och anpassa sig till dagens krav. Stora delar av dagens europeiska vänster har gjort så dåligt ifrån sig (ibland varit rent negativ och fientlig) att den inte förtjänar något längre liv. Grupper av fascistisk typ kommer förmodligen att stärkas. Den enda motkraften mot sådana är en upputsad vänster med positiva förslag för framtiden.

Rationaliseringsrörelse och företagskultur

På bloggen Det Progressiva USA skriver Lennart om en artikel av Olle Wästberg om skillnader mellan svensk och amerikansk företagskultur. Det vore ju underligt om det inte vore skillnader. (Och man behöver väl inte gå längre än till våra grannar i Finland för att hitta "företagskulturer" av mer auktoritär typ.)

Om jag skulle skjuta till lite funderingar från egen horisont skulle det vara att även exempelvis England är rätt olikt: stelt och hierarkiskt och inte särskilt uppmuntrande för kreativ personal. En anglosaxisk modell med "där uppe" och "där nere" med andra ord. Det vore jäkligt dumt att importera sådana fasoner till Sverige.

Även om mycket är olikt finns det likheter och influenser över Atlanten också, väldigt kraftiga sådana, under nittonhundratalet. Nämner jag namn som Taylor och Gilbreth vet den som känner till litegrann om 1900-talets rationaliseringsrörelser vad jag avser.





Taylors modell var att jaga folk så att de arbetade snabbare, Gilbreths att de arbetade effektivare. Båda tillhörde en epok när de flesta arbeten i stort sett var manuella och stora vinster kunde göras genom finslipning av arbetsmomenten. Taylor fick folk att lasta järn snabbare helt enkelt genom att langa järnklumparna snabbare upp på en vagn, det var en av hans tidigaste insatser. Gilbreth snabbade på murarjobb genom att föreskriva exakt hur muraren skulle stå och hur han skulle hantera murslev, bruk och tegelsten. Ingen av dem hade något större förtroende för arbetarnas förmåga att tänka själva. Tänkandet skulle ingenjörerna ta hand om.

Den som är intresserad av en kritisk skrubbning av de här herrarnas system, och vad det innebar för tidigare kadrer av yrkesskickliga arbetare som själva kunde lägga upp sitt jobb, bör läsa Harry Bravermans Arbete och monopolkapital. Braverman driver sina teser om arbetets utarmning hårt, men jag anser att han i huvudsak har rätt. Bland annat tar han upp maktaspekten: kapitalisterna var beredda att ha sämre utbildade arbetare för att själva lättare kunna kontrollera arbetet. Så i stället för att arbetaren själv klurade ut hur ett jobb borde göras fick han ett arbetskort som skulle följas till punkt och pricka.

Redan före Andra världskriget började de här idéerna komma även till Sverige, och orsakade mycket olustkänslor på verkstäderna. (Även Sovjet hade motsvarigheter till taylorismen, som de berömda stakhanovitarbetarna.) Det finns en samtida roman som behandlar det här (nnderförstått en nyckelroman om L M Ericssons verkstäder): Krig med räknesticka av Elsa Appelquist från 1949. Hon var sekreterare i verkstadsklubben på 1940-talet och kunde således sakerna inifrån. För den ungdom som inte vet vad en räknesticka är kan jag tala om att det var dåtidens miniräknare som var mycket sparsam med el - den behövde inga batterier över huvud taget.

Sedan kan man väl inte bortse från situationen i USA (och i Sovjet och andra länder) där man under en kort tid skulle förvandla invandrare, ibland analfabeter, eller lantfolk med väldigt låg utbildning och ingen industriell erfarenhet, till moderna fabriksarbetare. Det fanns inte tid att som för tidigare generationer av yrkesskickliga arbetare gradvis komma in i jobbet via lärlingsskap och liknande. Då fungerade nog Taylors och Gilbreths grovhuggna metoder ganska bra. Japanerna gick också i lära hos amerikanska rationaliseringsexperter - och sedan överträffade de sina lärare.






MTM (Metod-Tid-Mätning) kom till Sverige i stor skala efter Andra världskriget och kan ur en viss aspekt ses som ett inslag i det kalla kriget. Det gällde att få upp produktion och levnadsstandard fort för att hålla folk nöjda och positiva till det rådande systemet. En nyckelperson i detta system var tidsstudiemannen med sin klocka och formulär, där arbetsmomenten bröts ned till bråkdelar av sekunder och arbetarna mer eller mindre förvandlades till bihang till sina maskiner. Helt naturligt orsakade det här en massa tvister på arbetsplatserna, särskilt om ackord. I protokollen från L M Ericssons verkstadsklubb i Midsommarkransen upptas större delen av styrelsens uppmärksamhet av ackordstvister.

Uttryckt i andra termer var det kamp om produktionsresultatet, alltså klasskamp. Senare kan man ju säga att en del av denna kamp försvann i och med att de manuella tempoarbetarna som utförde samma lilla arbetsmoment gång efter gång ersattes av industrirobotar.

Möjligen tror någon att den extrema industrirationaliseringen tillhör det förflutna. Jag har en känsla av att dagens industriarbetare är av annan uppfattning. Och rationalisering av tayloristiskt snitt har ju trängt in i de flesta arbetsområden, det gäller inte bara gamla arbetaryrken. Överallt försöker man köpa så mycket arbetskraft för så lågt pris som möjligt. och övervakar den strängt för att det inte skall bli något spill. Det vore märkligt om inte detta skulle slå igenom även på sättet som arbetet leds. På senare år har det väl blivit populärare med "chefer som är chefer" igen tror jag.




Tidvis har rationaliseringarna lönat sig för de arbetande som orkat hänga med, som under guldåren ungefär 1950-1970. Men det är fråga om inte stora delar av arbetslivet nu är så kapitalintensivt att marginaleffekterna av vidare rationaliseringar av arbetet snarare kan bli negativa. Det finns inte så mycket arbete att ta bort. Man kan ju låta en lärare få större klasser exempelvis, men kommer inte det att slå igenom i en negativ effekt i form av sämre inlärning för en del elever? Man kan rationalisera sjukhusstädning, men innebär inte detta större livsrum för sjukhusbakterier? Och så vidare. Arbetsorganisationerna har blivit så trimmade att frånvaron av enstaka personer blir plågsam. "Det är bara eliten kvar" som en kollega sade till mig.

Under en tid fick tidsstudier, MTM, fabriksarbete och löpande bandet så dåligt rykte att det började talas om "det goda arbetet", att man skulle organisera självstyrande grupper etc. Många blev missnöjda, många blev sjuka.




Jag vet inte om det pratas så mycket om "det goda arbetet" numera. Att Arbetslivsinstutet försvann var ett tecken i tiden. Är det fritt fram att lyfta ut utsliten personal och ersätta den med nya pigga invandrare eller ungdomar minskar behovet för företagen att bekymra sig så mycket om deras välbefinnande. Och det är väl där amerikaniseringen kommer in: ökad brutalisering över stora delar av arbetslivet. Håll klaffen eller stick! - Det är väl någon sorts "kultur" det också!

Detta händer inte för att företagscheferna personligen är brutala (det finns väl i och för sig psykfall där också) utan för att man vill pressa ut mer arbete till lägre pris. Det är processer som är inbyggda i det kapitalistiska sättet att producera. Mer skall utföras under arbetsdagen, och man vill gärna förlänga den också. Det var länge sedan vi hade någon arbetstidsförkortning i Sverige. Den process med kortare arbetsdagar och längre semestrar som pågått i Sverige sedan 1920-talet har avstannat. I stället har övertiden gjort att arbetsdagarna åter blivit längre. Supereffektiv arbetskraft och förlängd arbetstid - det blir vinster av det!





Det finns folk som försöker tänka förbi det här stadiet, in i ett läge där människorna kan vara människor i stället för produktions- och konsumtionsautomater, men man hör inte mycket av det från vare sig fackföreningar eller opposition numera. LO som borde gå i spetsen verkar halvt avlidet, det rödgröna alliansen har inget att komma med utom att den vill vara så nära maktens köttgrytor som möjligt … illa!

Ja, det här var ett något slingrande inlägg, men jag lär få anledning att återkomma till de här frågorna! Illustrationerna kommer från olika skrifter om rationaliseringar från olika tider.

Humanitär intervention - (o)egennyttig?

Via Chris Blattman som ofta bloggar intressant om Afrika kom jag fram till den här intervjun med en författare som kritiserar upprördheten omkring Darfur. Mahmood Mamdani har skrivit en kritisk betraktelse över Save Darfur-rörelsen som tydligen är särskilt aktiv i USA. Han får frågan om han anser att den humanitära intervention som förespråkas i Sudan är en sorts nykolonialism, och svarar:

The movement after which Save Darfur patterned itself is the antislavery movement of the 19th century. Remember that the elimination of slavery was the ostensible reason given by British officials for colonization of the African continent. The cataloging of brutalities - real ones, not exaggerated -was essential preparation for seizing chunks of real estate, again ostensibly to protect victims. Today, the humanitarian claim uses ethics to displace politics. Conflicts are typically presented as tribal or race wars between perpetrators and victims whose roles are unchanging.

Q. Does the problem lie in who uses the humanitarian label?

A. The language of human rights was once used primarily by the victims of repression. Now it has become the language of power and of interventionists who turn victims not into agents but into proxies. It has been subverted from a language that empowers victims to a language that serves the designs of an interventionist power on an international scale.

Där fick sig de gamla engelska hycklarna en snyting. Det här låter rimligt. Att rädda förtryckta stackare av olika sorter har alltid varit en kär uppgift för blodtörstiga erövrare, och det är inte bättre i våra dagar. Jag har skrivit om det tidigare. Man skall inte underskatta lidandet hos offren för olika förtryckare - men man skall heller inte låta bli att granska de som uppträder som offrens "hjälpare". När bombplanen startar brukar det ta slut med medlidandet.

Räcker det med avgång?

LO-distriktet i Skåne är nummer tre i storleksordning. När det nu kräver att Lundy-Wedin avgår som LO-ordförande borde det ha en viss tyngd. Samtidigt har jag lite funderingar: leder krav på avgång framåt, leder ett verkligt genomfört byte på posten som LO-ordförande framåt? Eller kan man helt enkelt misstänka att ungefär samma gamla gäng fortsätter som förut?

Med andra ord: detta är ett problem som rör hur organisationen arbetar, vilka idéer som styr det praktiska arbetet, inte att en eller annan ledande person skulle vara benägen till korruption. Det krävs mer rotation på ledande poster, det krävs medlemmar som är alerta, det krävs en bra inriktning på vad organisationen skall göra - för att få ett bra LO måste nog hela facket göras om och ryckas upp och städas upp.

Miljöpartiet försökte i sin ungdom det där med rotation men fastnade lik förbaskat i den byråkratiska sörjan. Och nu finns det väl inte mycket kvar av den rena idealismen i det partiet heller. Där är ett varnande exempel. Socaldemokraterna gick under för länge sedan och samma torde gälla vänsterpartiet. Att se till att folk inte växer fast på vissa positioner är viktigt. Ännu viktigare är att medlemmarna inte överlämnar politiken till ledarna utan själva säger ifrån hela tiden. Betalar man bara medlemsavgiften och tror att allt skall fixa sig är man illa ute. Passiva medlemmar är den mylla trista partibyråkrater och fackliga myglare frodas i.

Vi hade en av västvärldens största och framgångsrikaste solidaritetsrörelser i Sverige - Vietnamrörelsen. Anledningen till att den kunde bli så stor och viktig är bland annat att den frigjorde sig från "arbetarpartiernas" inflytande och själv bestämde vad man ville göra. Det kan vara ett exempel att lära av, i alla fall för fackföreningsrörelsen.

Obama bryter sig ut?

Shahanshah - konungarnas konung. Skulle man inte kunna kalla honom gangstrarnas gangster också? Reza Pahlevi, USA:s handgångne man i Iran.

En artikel av den sicilianske ... förlåt, amerikanske! historieprofessorn Joseph A. Palermo fick mig att fundera på vad som händer därborta med Obama. Jag har varit skeptiskt och misstänkt att han i praktiken varit fången i Washington och utan större möjlighet att agera självständigt. Får man tro Palermo har dock Obama vad det gäller Iran fungerat som utbrytarkung, tagit sig utanför Washington och talat direkt till folken i Iran och USA via nya och gamla media. Den ordinarie byråkratin i huvudstaden har därmed haft svårare att filtrera hans nyårshälsning till Iran enligt sin egen (och Israels) dagordning.

Last week President Obama seized control of his own message. He by-passed the Beltway gatekeepers utilizing new media as well as old, such as his appearance on Jay Leno's Tonight Show. ... President Obama is wisely nurturing a direct channel to the American people unencumbered by elite media gatekeepers. Given the current crises we face this direct interaction is essential; it's a 21st Century version of FDR's fireside chats. He took a similar path free from the corporate media filter to speak directly to the Iranians (with Farsi subtitles).

Palermo kommer in på USA:s ruskiga inflytande på Iran via den ruskige mannen på porträttet ovan. Med tanke på det förflutna är det nog inte konstigt att iranierna inte bara vill höra snälla ord utan också se positiva handlingar från USA:s sida. (Samtidigt kanske de är oroliga för att mindre tryck utifrån kan göra den egna regimen mer utsatt för inre missnöje vilket kan vara en intressant bieffekt av Obamas politik. Ungdomar, arbetare, kvinnor, minoriteter - det finns många som nog skulle vilja plocka ner prästväldet.)

Det finns ju en viktig tredje part i det här också, Israel, och där blåser Palermo på ordentligt.

Unfortunately, the Israeli government thought it would be cunning to issue its own New Year's "greeting" to the Iranian people with the clear aim of diluting the impact of the president's message. The only effect Israel's "greeting" will have inside Iran will be to give Iranian hardliners a political boost, which was exactly what Obama did NOT want to do. ...

In the waning days of the Bush Administration, the Israeli government unleashed the Israel Defense Forces (IDF) in Gaza thereby creating more problems on the ground for the in-coming Obama Administration in its pursuit of peace negotiations. The Gaza operation was clearly timed to coincide with the American political transition. Israel also successfully lobbied through the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) to block the appointment of Charles Freeman to a key foreign policy post because he was deemed not "pro-Israel" enough. And now Israel attempted to dilute President Obama's historic message to the Iranians by issuing one of its own. These are all indications of Israeli meddling in the formulation and conduct of American foreign policy. For a nation that receives billions of American taxpayer dollars each year it is a curious way to show gratitude.

OK, vad Palermo säger är att Israel på ett negativt sätt blandar sig i USA:s utrikespolitik, och det är väldigt konstigt sätt att visa tacksamhet med tanke på att israelerna får miljarder av skattepengar från USA varje år. (Med tanke på att även USA finansieras från utlandet skulle man kanske lika gärna säga att det är kinesiska och japanska pengar som via USA hamnar i Israel. Men skulle USA radikalsanera sin budget skulle ju bidraget till Israel kunna strykas direkt - om den uppfattningen sprider sig i USA ligger Israel verkligen illa till.)

Loud elements allied with Israel ... still call for a military attack on Iran despite the fact that Secretary of Defense Robert Gates and the Joint Chiefs of Staff prevailed upon Bush to forego such a course because it would be a disaster for the United States. American relations with the rest of the world must not be held hostage by the likes of Bibi Netanyahu and Avigdor Lieberman. President Obama should be permitted to run his own foreign policy. The American people are facing the worst economic crisis in seventy years while footing the bill for two costly and misguided military occupations. They have little appetite for launching yet another (bigger) war in the Middle East. President Obama's promise of a new day in U.S.-Iranian relations must be given the opportunity to bear fruit free from outside intervention.

Med andra ord ombeds israellobbyn att hålla klaffen eftersom den skadar USA. Utvecklingen framåt blir intressant, men förhoppningsvis på ett fredligt sätt. Jag är försiktigt positiv. Obama kan bli en glad överraskning framåt (fast hans krispolitik kommer nog att krascha rakt in i nästa kris så småningom). USA kanske slutar att uppträda som en bananrepublik underställd Israel.

Att se tiger OCH skog, eller BARA tiger

Ett experiment antydde att kinesiska och amerikanska studenter uppfattar världen på olika sätt. När de fick titta på en bild med en tiger i en skog koncentrerade sig amerikanerna på tigern, medan kineserna såg hela bilden - tiger och skog.

Det kan förklara varför man reagerar olika i Kina och USA på samma problem, och varför USA är på väg utför stupet men inte Kina. (Det förklarar kanske inte varför Kina åkte utför stupet för ungefär 150 år sedan medan USA var på stark uppgång, men där kanske finns andra orsaker.) För dagen ser det i alla fall ut som om USA bara orkar med begränsade frågor - och där gör man gärna bort sig. Ta USA:s olika krig exempelvis, såväl de riktiga i Irak eller mer påhittade som mot "terrorismen". "Krigen" mot brottsligheten och narkotikan förlorades för länge sedan. Hemlandets enorma problem verkar man ha svårt att ta till sig och se varför de har uppstått.

Detta experiment nämns i en artikel som handlar om att den ekonomiska krisen kan göra Kina till ekonomisk supermakt. Kineserna studerar helheten och reagerar efter den, inte efter tillfälligheter och småsaker. En viktig företeelse som nämns i artikeln är en tidningsnotis för några år sedan som fick någon att dra slutsatsen att nu vill inte världen ta på sig några mer skulder. Sedan exploderade som bekant skuldkrisen och bubblan sjönk ihop. Och kineserna tittade på sina amerikanska skuldsedlar och drog sina slutsatser … .

Vad ser du här?

Kineserna sitter på enorma tillgångar av dollar med tvivelaktigt värde, det är en del av bilden och de gillar den inte. Men de har också ett förslag till lösning som lagts fram av Kinas riksbankschef Zhou Xiaochuan: dollarn skall ersättas av ny internationell valuta som inte är knuten till något särskilt land. Den kinesiske bankchefens uppfattningar finns här. f(Tänk bara, här sitter jag med en liten låda i knät och öppnar en förbindelse till Beijing och klipper ut ett stycke text med följande innehåll ... tänk om någon förutspått det för några årtionden sedan!):

Theoretically, an international reserve currency should first be anchored to a stable benchmark and issued according to a clear set of rules, therefore to ensure orderly supply; second, its supply should be flexible enough to allow timely adjustment according to the changing demand; third, such adjustments should be disconnected from economic conditions and sovereign interests of any single country. The acceptance of credit-based national currencies as major international reserve currencies, as is the case in the current system, is a rare special case in history. The crisis again calls for creative reform of the existing international monetary system towards an international reserve currency with a stable value, rule-based issuance and manageable supply, so as to achieve the objective of safeguarding global economic and financial stability.

Kinesen har faktiskt fräckheten att antyda att en sådan här lösning är bra för USA på sikt också.

Att det inte är bra med mängder av dollar av tvivelaktigt värde som internationell reservvaluta framgår av följande diagram från Wall Street Journal:


Att mängden USA-dollar i de olika ländernas kassor ökar skulle väl inte göra något - om det inte vore för att deras värde kan ändras väldigt fort och åt ett otrevligt håll. Det är ju som att äga aktier. Aktien har ett nominellt värde, men den dagen man vill sälja den för att man behöver köpa något kanske den inte är värd något. Och det bör oroa alla regeringar, inte bara Kinas.



Att stora mängder dollar ligger i bankreserver hos mindre utvecklade länder är ännu mer oroande. Skall de fattiga få betala extra mycket för den ekonomiska kraschen i USA? Det står inte varför u-ländernas dollarreserver ökat så kraftig, men en förklaring kan väl vara handel med och utlokaliserad tillverkning från USA till Asien.

Nå, det vore egendomligt att tro att inte världens folkrikaste land skulle ha synpunkter på hur världens affärer sköts. Det är en makt på uppåtgående, en makt vars ledare har en klarare syn på tillvaron än de små futtiga politiker som står i spetsen för "God's own country".

"När Kina reser sig kommer världen att skaka" lär Napoleon ha sagt någon gång. Och det ser ut som om Kina nu beslutsamt är på väg att resa sig och ta del i världens affärer.

Och nu igen ....

Bonusar? Ojojoj, jättepengar till jätterika, men vi visste ingenting ... suck. Så var det samma gamla visa igen. Nu står LO:s ordförande där och är lika bortgjord som en rejäl karl i samma situation. Det är lättare att räkna arvoden än att läsa igenom besluten som tas på styrelsen verkar det, eller (om man nu inte förstår vissa finesser) fråga kunniga personer vad vissa saker betyder. För vi vet ju numera att det exploderar skandaler med bonusar, pensioner och annat då och då. Men det "glömmer" man gång efter gång. Och så händer det igen!

Katastrof för oppositionen skriver Jinge. Det är klart man kan kalla det katastrof. Man kan också säga: "Vad var det jag sa!" Jag gör det.

Det hade räckt om det varit katastrof för S+MP. Vänsterpartiet fick ju ett erbjudande från Sahlin om att stå åt sidan men måste nödvändigtvis hänga sig om halsen på socialdemokraternas höger. Nu står V i en smet där man inte hade behövt vara. V står där och V står inte för vänster! V som i vansinne kanske. För även om man kan misstänka att det finns korruption även inom V torde den vara sju gånger sju resor värre hos socialdemokraterna och det bör Ohly & Co veta om.

Jag vände ryggen åt V för att partiet inte hade vett att ta Sahlins stängda dörr som en enorm möjlighet att göra något själv och samtidigt tvinga vänstern hos socialdemokraterna att ta eget ansvar. Nu händer den här "katastrofen" som bara är en av flera komponenter i oppositionens fiasko inför väljarna, och jag känner mig inte mindre övertygad om att det är meningslöst att stödja V:s ledning. "Vad var det jag sa!"

Oppositionen är ingen opposition, det är en geleklump med usla ledare. Det finns duktiga medlemmar som kämpar hårt och engagerat, men de blir bortgjorda av ledare som de borde ha haft vett att fösa åt sidan. Och därför kan det gå åt helsicke för hela gänget. Jag sörjer inte för dem, men det är tråkigt för alla människor som behöver en bättre politik.

Låg energi men hög risk och skumma maktambitioner!?

Jag vet inte mycket om vad de nya lågenergilamporna innebär, förutom att de antas dra mindre energi (det framgår ju av namnet), att de skall hålla länge samt att de lär innehålla ohälsosamma saker vilket kan förorsaka problem. Men här kommer ett läsarbrev ända från Afrodites ö, från Cypern alltså, om de nya lamporna. Det är Susanne som har synpunkter på lamporna och EU:s roll i utvecklingen:

Lågenergilampa - den har riskabla sidor!

Jag har börjat forska om EU & blir allt mer chockad över vad jag läser & ser på skärmen. Letar efter folk med samma intresse ,att öppna ögonen på allmänheten innan det är försent för oss alla. Jag fick plötligt upp öronen ang dessa lågenergi lampor som säljs & dess kvicksilver innehåll.

Detta gör mig rasande! Jag har skapat en Petition imot dessa lampor.

När jag började titta lite närmare på vad som ligger bakom det hela fick jag hicka. EU har skapat ECO Design som ska ta över hela energi marknaden & förbjuda produktion av andra sorter. Förmodligen är det bara en liten de av deras planer för vår framtiden. Detta börjar mer & mer likna ett mönster som vi en gång fruktade. Vad som chockar mig är att ingen bryr sig mer om vad som händer i kulisseran.

Jag försökte ta reda på mer info om dessa lampor & fann massor av skrämmande info om kvicksilvrets förgiftning i miljön. EU har ingen framarbetad plan om lampornas avfall.

Jag har för mig att vi skapade en lag om att produkter som inte har en recycle plan [återvinningsplan] inte ska få tillverkningstillstånd. Jag har kanske fel. men EU har en sida om att dom ska förbjuda användning av kvicksilver, & så skapar dom denna kvicksilver lampa.I Wikipedia finns en sida om kvicksilvret.

Om alla hushåll i Sverige slänger en lampa per år , blir det 25 kg kvicksilver, det behövs bara en tesked för att förgifta en normalstor insjö.

Vad är det dom gör! Varningar om förgiftning från dessa lampor har redan gått ut. sjukhus har haft flera fall om bränskador & inhalering av gaser från dessa lampor. Vill EU göra sig av med befolkningen?

Jag vill gärna att detta ska komma ut till gemene man ,att vi som medborgare ska få insyn i vad som verkligen sker med oss & vår miljö. Innan det är försent & vi sitter i ett Makt kontrollerat EU som kontrollerar oss totalt genom hela kedjan

Med en gammal hederlig fotogenlampa slipper man kvicksilverproblem - å andra sidan riskerar man att tutta eld på kåken om man är oförsiktig.

Religionskrig inom Israels armé

Jag nämnde en tänkbar skiljelinje mellan sionister och post-sionister i Israel i ett tidigare inlägg. Samma sak kommer upp i en artikel i New York Times: A Religious War in Israel’s Army.

Den är nog snällt skriven jämfört med hur tonläget är i Israel och innehåller knappast några nyheter för den som bara litegrann följder med vad som händer. Men för en del gott folk i USA kanske det ändå är nytt hur religiösa fraktioner med dubiösa idéer om hur folk kan behandlas får allt större inflytande inom Israels armé. Bland annat detta kan förklara den allt värre brutaliteten som israelerna visar upp i en kombination av religiös och nationalistisk extremism. (Det kanske skulle behövas en fotnot om hur tokreligiösa kristna grupper hejar på de israeliska extremisterna också.)

Den sekulära kibbutzrörelsen med socialistiska förtecken som kanske fortfarande finns kvar i bakhuvudet på vissa vänner till Israel är borta. Nu finns det ett sekulärt och ett religiöst urbaniserat Israel, och det senare är delat på fridsamma religiösa personer som knappast gör en fluga förnär, och andra som tar religionen som ursäkt för brottsliga handlingar. Och man kan ju gissa att de extremreligiösa, även om de inte är många, är mycket mer aktiva och pådrivande än vanliga sekulära människor. Det brukar vara så.

Samtidigt har jag en fundering: är det riktigt att skylla övergreppen bara på de extremt religiösa och deras indoktrinering av soldaterna? Att de får större tyngd kan ju vara en funktion av att de sekulära politikerna misslyckats med att skapa ett säkert Israel i fred (med det synsättet skulle man kunna se dem som en motsvarighet till de islamistiska grupper som tog över efter de misslyckade arabnationalisterna). Misslyckandet kan leda till ökad brutalitet, vare sig det är religiösa eller icke-religiösa som har makten. Men det kan vara bekvämt att peka ut tokskallarna som ansvariga.

Skulle man kunna tänka sig krigsbrott av Gaza-typ begås även av icke-religiösa människor? - Jag tror att man svara ja på den frågan. Men brottslingarnas motivering skulle naturligtvis vara annorlunda. Och i bakgrunden finns ju faktiskt politiker som vet vad som händer och som är ansvariga, och väljare som valt dessa politiker. Ytterst är det folket som har ansvaret.

När engelsmännen fick på nöten i Gamlakarleby

Tillåt mig presentera Matts Gustafsson Kankkonen! Inte bekant? Nej, det är klart, det var ju ett tag sedan han fick sin berömmelse, den kejserliga ryska S:t Georgsorden samt en silverrubel.

Nu är det snack om en NATO-övning på Nordkalotten och att engelsmännen skall dra upp ett stort dj-a hangarfartyg till nordligaste Östersjön. Någon kanske tror att deras flotta aldrig varit där förut, men det stämmer inte. Och det är i det sammanhanget mannen på bilden kommer in.

På 1850-talet var det krig mellan Ryssland, England, Frankrike och det Ottomanska imperiet, det så kallade Krimkriget. Radikaler i Europa, som Marx och Engels, hejade naturligtvis på västmakterna mot det efterblivna och kontrarevolutionära ryska självhärskardömet. Men i Finland, som då var ett ryskt storfurstendöme, var stämningarna annorlunda. Man kände sig rätt väl till freds som en tämligen självstyrande del av tsardömet.

1854 drog den brittiska flottan upp i Bottenviken och härjade och brände i Brahestad och Uleåborg. Man var ändå uppe vid Torneå. Den 7 juni 1854 försökte engelsmännen landstiga i Gamlakarleby i Österbotten men slogs tillbaka av ett lokalt uppbåd lett av vår vän Kankkonen och kommerserådet A. Donner. Finnarna erövrade en fiendefarkost också. Det blev uppskattat, och våra hjältar i kampen mot de engelska sjöpiraterna fick medaljer och pengar. Och Kankkonen blev porträtterad.

Månne dags att någon bildar ett nytt "kommando Kankkonen" för att vrida näsan av våra dagars sjöbusar?

En del av min släkt kommer från Österbotten, så det är väl inte otroligt att någon släkting bevittnat dessa dramatiska händelser.

(Bilden och uppslaget är hämtat från Matti Klinge Finlands historia del 3, Schildts förlag, Helsingfors 1996.)

Pinsamt bakgrundsbrus

Den som har med äldre folk att göra (som med mig exempelvis, när du läser den här bloggen) riskerar att få höra gamla minnen om än det ena, än det andra, plockas fram ur hjärnskrymslena.

Som det här. Det torde ha varit någon gång omkring 1990 när rasister gjorde sig bredare än tidigare i Sverige. Eller om man skall säga att de kom ut ur sina garderober. Fast rasister ville de ju inte kalla sig. Det var väl vid den tiden som gammaldags rasism blivit så ohållbar att man i stället övergick till att prata om "kultur". Nåväl, en del av dessa kortklippta "kulturkämpar" höll till i passagen mellan tunnelbanan vid Vasagatan och Centralstationen och spred sitt budskap. Radion var där och intervjuade. En företrädare för gruppen försäkrade att man visst inte var rasister. ... Då ... i bakgrunden upphävs en skrovlig stämma ... "leve rasismen". (Är det någon annan som har något minne av det?)

Detta kan kallas pinsamt och störande bakgrundsbrus när någon vill försvara en sjuk sak.

De senaste dagarna har en obehaglig bild som kommer från israeliska Haaretz cirkulerat i bloggosfären (artikel och bild finns här) och den torde fungera på samma sätt. (Fast Haaretz försvarar ju inte obehagligheten utan avslöjar den.) Medan de som kallar sig "israelvänner" desperat försöker hålla upp ett skynke av anständighet skriks det här rakt ut vilken sorts mentalitet som vissa s.k. elittrupper inom den israeliska armén har. Det som finns bakom anständighetens skynke är inte så trevligt.

Det stod i någon analys av kriget i Libanon 2006 att detta var det första post-sionistiska kriget. Den gamla sionistiska ideologin i Israel skulle vara på utgående. Möjligen är det så. Men i så fall har det skett en klyvning där en del inte är intresserade att slåss för de gamla sionistiska idealen utan vill leva ett normalt liv, medan andra övergår till en religiöst motiverad sionism som kanske kan jämföras med vad den holländsk-reformerta kyrkan i Sydafrika höll på med under apartheidtiden. Dock, visserligen kallades Dutch Reformed Church ironiskt för Much Deformed Church, men skulle den ha godkänt att folk gick omkring med tröjor som rekommenderade att man skjuter ihjäl gravida kvinnor? Hur det nu är med det hela, det är bra att de fula tendenserna kommer fram i ljuset och änglavingarna ramlar av.

Varför inte en norsk läsövning om israelisk ekonomi? En intressant aspekt på förhållandet mellan sionismen och kapitalismen är att den senare ekonomiskt har undergrävt den förra, hävdas det här.

Mens 63 prosent av eksporten i 1970 fortsatt besto av de «klassiske» eksportvarene «frukt, matvarer, tekstiler og diamanter» var disse sterkt arbeidsintensive næringene redusert til 7 prosent av eksporten i 2004. Landet er blitt stadig mer avhengig av utenrikshandelen og av utenlandsk kapital.

Denne utviklingen av det økonomiske systemet kan på sikt være truende for den sionistiske staten. For det første har kapitalinteresser styrket seg på bekostning av de politiske kreftene som styrer ut fra hva som tjener sionismen. Kapitalinteressene spør etter prisen på arbeidskraft. Ikke om de er jøder eller ikke. For det andre er avhengigheten av utenrikshandel og utenlandsk kapital en konstant trussel, særlig i lavkonjunkturer som de vi er inne i nå. De transnasjonale selskapene investerer bare i Israel om prisen på vitenskapelig ansatte er lav i forhold til andre steder og om den politiske situasjonen er stabil. Ustabilitet og høye kostnader gjør at kapitalen velger andre investeringsområder. Etter den første Intifadaen sank eksporten med over 600 millioner dollar. I 2000 investerte utenlandsk kapital 11.5 milliarder dollar i Israel. Etter den andre Intifadaen sank investeringene til 3.8 milliarder.

Israels politikk er nådeløst fanget i denne motsetningen – sionistisk styring eller frie markedskrefter og vekst. Det er denne spenningen som også gjør Israel så ekstremt sårbar for alle former for økonomisk boikott.

Med andra ord - kapitalet har inget fädernesland. Det kan, som aposteln Paulus säga "här finns varken jude eller grek, man eller kvinna". Det säger "här är det bra vinster, här stannar vi, men blir vinsterna bättre på annat håll sticker vi!"

Israeler och palestinier tillhör de bäst utbildade människorna i västra Asien. De skulle kunna bygga något stort. Men då måste extremreligiösa och extremnationalistiska tendenser bort, för sådana människor skapar bara elände.

Irak, Palestina, Afghanistan ...

Nu kan vi "fira" sexårsdagen av det senaste Irakkrigets utbrott. Det gick inte som de övermodiga angriparna hade tänkt sig, men även om de inte vunnit så har de åtminstone kunnat ställt till ett helvete för befolkningen. Och samma sak är det i Palestina och Afghanistan, så det var lämpligt att förena dessa krig i en manifestation, som här på Sergels torg i Stockholm tidigare idag.






Banderoller och affischer talade klarspråk om vad som händer. Här är foton på de flesta talarna. Jag missade en, Anita Dorazio, Asylkommittén. I sitt tal gick hon hårt åt massavvisningar av irakiska flyktingar som nu flygs iväg och lämpas av i Baghdad utan att ha någonstans att ta vägen.

Konferencier: Olof Buckard, medan Jan Myrdal bidar sin tid

Jan Myrdal (som är sig själv)

Dror Feiler, Judar för israelisk-palestinsk fred

Eftikhar Hashem Alhusainy, Iris

Martin Schibbye, IrakSolidaritet

USA tänker lämna Irak (fast kanske i själva verket inte alls tänker lämna Irak). Ändå är det, som Myrdal sade, en ny värld vi har runt omkring oss. Herrefolkens tid är förbi. Och det låter uppmuntrande. USA och några av dess allierade och lydstater (som EU och Sverige) kan försöka hänga kvar i den gamla världsordningen, men nu bryter en ny världsordning fram. Kanske den ekonomiska krisen hjälper till i omdaningen,

Gott nytt år ...

... får vi säga till alla asiater som firar nyår vid vårdagjämningen. Newroz (eller hur det nu stavas, jag har sett flera varianter) är det persiska nyåret. Jag antar att den här bilden som jag fiskade upp på Ali Esbatis blogg har något med det att göra. Notera damens sammanväxta ögonbryn. Någonstans läste jag att just den detaljen var en skönhetssymbol för flera tusen år sedan i Mesopotamien.

På tal om nyår och Persien/Iran så kanske det inte blir något krig mellan USA-Israel och Iran om Obama får råda. Redan Bushregimen i sitt slutskede vägrade låta israelerna gå loss med bombningar vilket är en intressant notering. Så ruttna figurer som fanns omkring Bush skulle man ju annars kunna tro att ännu ett krig hade varit en lämplig avskedspresent från det gänget. Men de kanske tyckte det räckte med det kaos som redan rådde, inklusive en ekonomi i ruiner. Möjligen börjar man också bli betänksam över israelerna som allierade - de är inte i toppform längre och mer en belastning än tillgång kanske.

Vad händer när frivilligorganisationer inte orkar längre?

Den som funderar över fördelning mellan stat och ideella organisationer vad det gäller hjälp till människor i nöd kan titta på erfarenheterna från Frälsningsarmén. I USA har krisen slagit hårt och så mycket att Frällan måste dra ner på sin hjälpverksamhet och avskeda hjälparbetare på vissa orter. Donationerna från folk minskar just där hjälpbehoven ökar som mest (även om donationerna totalt har ökat, men de måste användas lokalt).

Jag tycker mig minnas att för en del år sedan klagade folk från Frälsningsarmén (var det i Eskilstuna?) att de sociala myndigheterna skickade dit människor som var i behov av hjälp även med enkla saker som mat och liknande. Det verkade inte som om Armén inte ville ta över de sociala myndigheternas åligganden.

Kan man dra någon slutsats av detta? Förslagsvis att vi har att göra med en ekvation som inte går ihop, och det är någon som fixat så att den inte kan gå ihop. Jag var inne på det ämnet i föregående inlägg som bland annat berörde det som högtidligt ibland kallas "fördelningsfrågor".

När den offentliga sektorn krymps och det sociala skyddsnätet tunnas ut, samtidigt som en svår kris bryter ut, är olika typer av frivilligorganisationer den sista hjälpen för många människor. Vad finns kvar när organisationer som Armén får svårare att ge den hjälpen? Vad finns kvar när den sista försvarslinjen inte orkar med längre?

Är det rimligt att staterna genom politiska åtgärder tömmer sina kassor och ger bort pengarna till välbeställda människor och litar på att privat välgörenhet skall lösa de problem som uppstår hos mindre välbeställda medborgare? Eller är de fattigare landsmännen inte medborgare med medborgerliga rättigheter längre? Eller har vi helt enkelt den anarkoliberala synpunkten att det bästa är att inte göra något alls, och att hjälp är sämre än att inte hjälpa, särskilt om det innebär att någon rik person måste betala lite mer skatt? Ur denna ultraliberala synvinkel torde problemen lösa sig snabbare om man litar till de självläkande krafterna som har en underbar verkan i ett samhälle som ser ut som den enkla läroboksmodellen - var nu ett sådant samhälle finns någonstans!



Målning av Carl Cederström med frälsningssoldat på en krog som verkar italiensk. Jag tycker det ser ut som tidningen heter En Avanti i alla fall. Folk som vräker sig så där slarvigt på stolarna måste vara syndare som behöver få en rejäl moralisk ryggrad!

Undanträngningsmekanismer

Idag skriver Bildt om en ny IMF-rapport som pekar på negativ tillväxt i världsekonomin. Han oroar sig för

... hur de accelererande underskotten i de stora ekonomierna nu suger upp så mycket kapital att sköra och svaga ekonomier helt enkelt trängs ut och tippas över kanten.

Jag hade samma sak uppe för någon tid sedan. Då med anledning av att Världsbanken kom med liknande dystra utsikter. Ekonomisk kris i de rika länderna leder till ökad dödlighet i Afrika. När de rika och mäktiga kämpar för att hålla sig uppe trampar de ner de fattiga och maktlösa - väldigt snyggt!

Att jämföra svensk offentlig sektor rätt av med folk på yttersta marginalen i Afrika är inte smakligt, men det kanske finns en liknande mekanism. Nu är det kris som sagt, och kommunerna kan tvingas att avskeda massvis med folk. Någon brist på medel finns egentligen inte, men de finns inte i tillräcklig grad i kommunerna. De har bland annat glidit iväg i skattesänkningar för folk som redan har det gott ställt. De rika tränger undan de fattiga kan vi säga även här.

Möjligen tror Borg & Co att det enligt läroboken skall uppstå "dynamiska effekter" av skattesänkningarna som får ekonomin att röra på sig, men i så fall har han inte tagit hänsyn till att skatteförändringars resultat beror av var och hur och för vem man ändrar skatten. Dessutom finns det andra utgiftsposter än skatter. Sänker man skatten för de välmående men samtidigt gör livet dyrare för de mindre välmående är det verkligen ingen "stimulans" för ekonomin. I själva verket är det ett recept för att få den att fungera sämre.

Det har tidigare funnits antydningar om att regeringen förstått att satsningar på den offentliga sidan är effektiva om man vill ha snabba och ekonomiska resultat i en kris men det verkar ha varit bara en antydan som inte förverkligas. Regeringens politik, hur den än offentligt motiveras, förefaller ha en stenhård ideologisk kärna som inte får påverkas av den otäcka verkligheten. Och ideologi är ju ett förstelnat tänkande, eller för att citera Friedrich Engels falskt medvetande.

Foto-fusk

Det finns en nyhetstjänst som heter Ryska Posten och som jag brukar läsa på nätet. Där finns korta notiser om stort och smått som uppdateras någon gång per vecka tror jag. Här är en som berör även Sverige indirekt, men som har generell betydelse för hur bilder används i historieundervisning och propaganda:

En utställning i Sevastopol om den ukrainska svältkatastrofen 1932-33 har väckt skandal. Det har uppdagats att arrangörerna har använt fotografier från ett helt annat sammanhang, tagna av Dorothea Lange, under den amerikanska depressionen 1935-40 för att illustrera vad som påstås vara en medvetet sovjetiskt folkmord på ukrainare. Dessutom har bilder på svältande i Ryssland utgetts för att visa svältande i Ukraina.

Dorothea Lange arbetade för FSA, Farm Security Authority, och hennes bilder finns lätt tillgängliga på webben [kan vara den här sidan som avses, den innehåller mängder av bilder från den stora depressionen i USA]. Av de fyra bilder som föranlett skandalen i Sevastopol visade en fattig amerikansk lantbrukarfamilj på en veranda i Elm Grove, Arkansas, en annan Oklahomabarn som räddas från svält, en tredje ett migrationsläger i Kalifornien och den fjärde bilden är sovjetisk, men tagen i Volga-området 1921.

Det här är inte första gången någon fått för sig att fuska med bilder för att dramatisera påståenden om sovjetiska grymheter. I Sverige har det statliga verket "Forum för levande historia" gjort sig skyldigt till sådana förfalskningar. I ett fall har man skriftligt erkänt detta för Ryska postens redaktör Stefan Lindgren, dock utan att lägga ut några dementier eller rättelser på webben.

Stämmer detta är det verkligen klumpigt men kanske typiskt. Förhoppningsvis leder allt mer fördjupad historisk forskning till att sådana tilltag avslöjas och rensas undan. Jag har bara sporadiskt läst vad som hänt på sovjetforskningen sedan 1990-talet när arkiven började bli tillgängliga, men det har uppenbarligen skett betydande revisioner av beskrivningen såväl av terrorn på 1930-talet som svältkatastroferna och kanske även Andra världskriget. Propagandan, såväl från sovjetisk som antisovjetisk sida, får vika undan för redogörelser av vad som faktiskt hände. Det är bra, i alla fall om man är historiskt intresserad.

Facklig aktiespekulation - inte alltid smart

Av en händelse ramlade jag in på Kommunalarbetarförbundets tidning och råkade få se den intressanta uppgiften att förbundet förlorat 400 miljoner på sitt aktieinnehav i Swebank. Som bekant har Swebank det lite trassligt nu, bland annat genom sin inblandning i baltstaterna.

Kommunals tredje vice ordförande intervjuas men han uppger sig inte vara oroad. Man har 44 procent av sina tillgångar på 2,9 miljarder placerade i aktier (inte bara i Swebank naturligtvis), men det är inte farligt så länge man inte behöver sälja dem för att få in pengar säger han.

Men det är ju där vi har knuten! När Kommunal eller ett annat förbund med stora aktieposter verkligen behöver pengarna kan man ju inte garantera att det sker i ett läge där börsen står på toppen. Det kan ju vara i en lågkonjunktur när aktierna slagit i botten!

Att det skulle ske ett ras nu kunde man inte förutse, säger den tredje vice mannen - men är det inte det som man kan förutse i själva verket? Ända sedan högkonjunkturen efter Andra världskriget tog slut har bubblorna avlöst varandra, börsutvecklingen blivit mer beroende av pensionspengar och kapital som inte kan investeras produktivt samt låga räntor, kopplingen mellan produktiv ekonomi och kurser har blivit konstigare, kurserna har blåsts upp och riskerna därmed allt större. Med andra ord något som man bör hålla sig borta från om man inte har väldigt god kontroll. Och jag tvivlar på att fackförbundens ekonomer har den kontrollen. Men man rycktes med av spekulationsyran och slängde in medlemmarnas pengar i det stora börskasinot.

Den ganska lugna och stabila börsen under många år finns helt enkelt inte längre. Jag tror inte man skall blanda ihop stora vinster med stabil utveckling och dra den där gamla tjatiga ramsan om att "historiskt sett är börsen ...", vilket ungefär är vad den vice mannen gör. Fast han får bassning för det i en insiktsfull kommentar.

Man kan inte garantera stabila och höga vinster samtidigt (även om pyramidspelsartisterna brukar göra just det). Är börsen stabil kommer vinsterna (och förlusterna) sannolikt oftast att vara måttliga. I dagsläget med tvära kast däremot kommer extremerna att bli snabbare och svårare att exakt pricka in vilket gör det farligare för spelare med dålig information. Dit hör fackförbunden. Som klassorganisationer och motpart till börsföretagen är de nog inte särskilt lämpade att försöka spela på motståndarens villkor. De kunde väl sätta in pengarna på ett konto på Riksgäldskontoret i stället?

Hur man skapar bitterhet

Bloggkollegan Nicke i Emmaboda skrev ett inlägg där han ställde den rimliga frågan om ett antisemitiskt parti skulle demonstrera mot nazismen? Det framgick att det var en sådan hotbild vid Kalmardemonstration till minne av Kristallnatten att man inte kunde arrangera ett fackeltåg. Vänsterpartiet var med där.

Vi vet ju vad det handlar om - den senaste tidens egendomliga kampanj mot "antisemitism" där allt och alla som kritiserar Israels slaktande i Gaza anklagas för antisemitism. Men om nu "vänstern" är antisemitisk, varför skulle den ta risken av attacker från nynazister genom att lyfta fram minnet av vad de gamla nazisterna hade för sig? Man måste föra ett väldigt konstigt resonemang för att det skall gå ihop.

Det kan finnas flera tänkbara svar, vilket beror på att olika politiska krafter är inblandade. Det finns ju de som direkt jobbar för israeliska regeringsintressen, men så kom ju en sväng där några försökte göra svensk inrikespolitik av det hela. Vänsterpartiet och övrig vänster som förvisso har brister men inte är rasister skulle nu kletas ner som rasister. Som antisemiter. (Vad skall man hitta på nästa gång - anklaga vänstern för att vara pedofiler?)

Oavsett orsak skapar påhoppen en oerhört låst situation, bitterhet, det blir omöjligt att samtala. För om man anklagar en ickerasist för att vara rasist just för att den personen resonerar som en ickerasist är möjligheten till dialog borta. "Du är rasist och det spelar ingen roll hur antirasistisk du är för du är rasist i alla fall för vi säger det, och försök inte försvara dej för då höjer vi bara tonläget ännu mer." Det är ju inte dialog som önskas, det är tystnad! "Håll käft, annars sprider vi ut en massa skit om dej, det spelar ingen roll att det är fullständigt vansinnigt och otroligt, vi gör det i alla fall." Kanske man räknar med att en del antirasister blir så skrämda eller nedslagna av att bli nedkletade av orättvisa anklagelser att de skräms att tystna. Under många år hände faktiskt det. Men nu tror jag inte det håller längre.

Nu kommer Amnesty International med en rapport om Israels framfart i Gaza med allt värre vapen. Jag tror inte något i den är fullständigt nytt, men det är en rapport i raden av vittnesmål som borde ge ett antal politiskt ansvariga israeler många år bakom galler. Jag frågar: vems skrik är viktigast att lyssna till, israellobbyns eller de plågade palestiniernas?

Går det att komma förbi bitterheten? Det tvivlar jag på. Däremot kanske utvecklingen gör att israellobbyn krymper ihop och blir samma ynkliga lilla hatsekt som de svenska nazister som övervintrade efter Andra världskriget. Med andra ord ett gäng åldrande knäppgökar. De falska anti-antisemiterna bär hatets och förtalets fana vidare genom att de har förankringar på några tidningsredaktioners ledaravdelningar, och genom att den vanliga journalistiken har fallit sönder. Annars hade vi över huvud taget inte haft den här debatten, de hade plockats sönder direkt.

Funnes det någon anständighet skulle ordentliga ursäkter framföras för de falska tillvitelserna och det kanske kunde få bort mycket av bitterheten, men jag tvivlar på att de människor som står bakom denna kampanj är av den typen som ber om ursäkt. Så den lär nog hänga kvar.

Att kompromissa är att dö en smula

Jo, det här ser finstilt ut men klickar man på bilden bör texten bli större och lättare att läsa utan förstoringsglas. Bilden kommer från en som kallar sig ungefär "en kille med hemsida" och som gisslar såväl republikanerna i USA som de ynkliga demokraterna som ändå lyckades vinna senaste valet.

Eller vinna ... när det var läge för att helt enkelt sparka in republikanerna i ett ostädat hörn någonstans, säga åt dem att dra åt helvete och hålla klaffen i väntan på att polisen kommer och tar dem för alla brott de begått, och sedan köra en stenhård reformpolitik, har Obama ägnat sig åt någon sorts politik där man kan fråga sig vem som egentligen vann. Det har varit tillräckligt veligt för att republikanerna skall mopsa upp sig igen. De kommer ju inte att gå med på någon "bi-partisanship" eller "post-partisanship". De vill ha tillbaka makten för att kunna fortsätta med vanskötsel och plundring utan att behöva ta någon hänsyn till andra.

Risken med en politik där man tror sig kunna ena (nästan) alla kan mycket väl bli en situation där man får (nästan) alla emot sig. Det kan bli ett ändlöst kompromissande som inte leder till någonting utom att man tappar respekt och förtroende. Lennart på bloggen Det progressiva USA skriver om Obama som en man som håller på att förlora kontakten med omgivningen där han sitter i sin bubbla i Washington. Och det är ju en tragedi för en kille som faktiskt varit ute på gatorna och organiserat folk, och som lyftes till sin position åtminstone delvis av en kraftfull massrörelse.

Nu är folk i USA upprörda (vulgärt uttryckt: skitförbannade) för att direktörerna i det jättestora försäkringsbolaget AIG kapat åt sig nya bonusar trots att man fått hjälp av staten för att inte gå omkull. Gubbarna i administrationen i USA verkar ännu inte riktigt ha fattat hur arga folk är. Dessutom verkar finansminister Geithner ha känt till det här utan att ha stoppat knaserierna. Fast det har ju kommit fram att han själv varit "glömsk" med en del skatter och gjort avdrag som inte stämmer, så han passar väl själv ganska bra in i den liberala klang- och jubelfesten. Hur mycket myglande av den sorten har Obamas regering råd med?

Lösning: AF anställer de arbetslösa

Jag läste nyligen i Grönköpings Veckoblad att man löst problemet med arbetslösheten i staden genom att göra alla arbetslösa till s.m.k. coacher för arbetslösa. Eftersom den ordinarie Arbetsförmedlingen i sin nuvarande form verkar tämligen hjälplös vad det gäller att ordna jobb åt sina "kunder" (= medborgare som försöker försörja sig på eget arbete) verkar modellen att anställa hela gänget arbetslösa bra. Undrar om det är detta man tänker på i den här teckningen som jag hittade hos Center for American Progress (en tankesmedja/reklambyrå som jobbar för demokraterna).

Ett kanske oförutsett problem som kom fram i Grönköping var att man inte hade kvar några arbetslösa för coacherna att jobba med eftersom alla arbetslösa ju hade blivit coacher. Man skulle dock försöka lösa detta genom att locka till sig arbetslösa från Skövde och Hjo.

Notera förresten i det finstilta under teckningen att tecknaren heter Signe. En svensk människa?

Osama bin Ladin - mer död än Elvis?

Detta kanske är en av de sista äkta bilderna av gamle Osama.

Nu är det några som larmar om att Osama bin Ladin skall ha siktats i ett oländigt område i Pakistan. Varför, kan man fråga sig. Det vore ju en förstaklassens sensation om det vore sant, men skulle en man med dåliga njurar och behov av sjukhusvård med täta mellanrum kunna överleva år efter år uppe i bergstrakterna? Jag har för mig att exempelvis medbloggare Jinge brukar vara kritisk mot dessa videos med "bin Ladin" som kommer då och då vid för någon lämpligt tillfälle, och här får han stöd från någon som kallas "underrättelsexpert" (vad nu det är värt, förhoppningsvis en mer skärpt kille än våra svenska Magnus och Magnus):

"All the evidence suggests Elvis Presley is more alive today than Osama bin Laden. But tell that to the CIA and all the other misconceptualizers of the War on Terror," scoffs intelligence expert Angelo M. Cordevilla, in the March issue of The American Spectator.

"Seven years after Osama bin Laden's last verifiable appearance among the living, there is more evidence for Elvis's presence among us than for his," Cordevilla continues.

"Hence there is reason to ask whether the paradigm of Osama bin Laden as terrorism's deus ex machina and of al Qaeda as the prototype of terrorism may be an artifact of our Best and Brightest's imagination, and whether investment in this paradigm has kept our national security establishment from thinking seriously about our troubles' sources."

Cordevilla argues that the lack of verified Bin Laden sightings in recent years, plus expert audio and visual analyses of tapes attributed to him since, strongly suggests that the author of the Sept. 11, 2001 attacks is dead.

Och Elvis - ja, han började väl dö redan 1958 eller så, och fortsatte tills han definitivt trillade av pinn.

Larsson? Johansson?

Kul för killen, men vad heter han egentligen? Roland verkar alla vara eniga om i alla fall. (Saxat från Aftonlövet för en stund sedan)

Hemfridsbrott - förskräckligt, Janne!

Somliga får spel när namnet Jan Guillou kommer upp. Skälen kan vara olika, exempelvis att han inte tillräckligt andaktsfullt har slickat Dagens Nyheter-kulturskönandarnas rövar, eller råkat uttrycka sig negativt om Israels behandling av palestinier. Vissa grejer har han fel om, men det kan vi bortse från för tillfället. Nu har han kläckt ur sig en ny drapa som borde få en viss sorts folk att gå i spinn. Till stora delar är den inte så konstig, i alla fall inte konstigare än vad jag själv skrivit (senast här). Men här är slutet av hans krönika:

Den svenska 70-talsvänstern där jag var med hade också problem med stollar som ville vandra in på RAF-vägen och sabotera våra demonstrationer med våld. Men vi bekämpade dem ursinnigt och det hade varit otänkbart att några svartklädda maskerade idioter skulle ha trängt sig in i en Vietnamdemonstration. Hur starka än de politiska motsättningarna kunde te sig mellan olika grenar av bokstavsvänstern så var vi helt överens i denna enda fråga: stoppa provokatörerna!

Jag har till och med varit med om att göra ”husrannsakan” hemma hos misstänkta våldsromantiker före en stor demonstration för att beslagta och förstöra deras beväpning i form av påkar och bensinflaskor. Det var självklart att provokatörerna var det största hotet mot vänstern och mot den opinionsbildning vi drev.

RAF var tyska Rote Armée-Fraktion som inte åstadkom mycket annat än elände med sin stadsguerillaverksamhet. Jag har en volym med RAF-texter som Cavefors förlag gav ut en gång, och det är inte särskilt inspirerande läsning. Någon revolutionär situation i Tyskland kunde de inte bidra till, snarare tvärtom.

Nå, Jan G jämför AFA-tokarna med RAF. Men nu kanske du frågar vad som är så förskräckligt här? Jo, då får vi tänka på Jan G-kritikernas psykologi. Jag minns för många år sedan när Israel lär ha skickat en mordpatrull till Sverige för att "ta hand" om Jan G, men han fick information om det och gjorde det rimliga nämligen gick till polisen. Varpå någon dåre började yra om att Jan G "tjallade". Tjalla på folk som man tror är ute efter att mörda en själv - jojo, det är till att ha konstig uppfattning om valören hos olika ord.

I citatet ovan skriver Jan G att han var med om en raid mot någon som misstänktes vilja utöva våld vid en demonstration. Våldsverktygen förstördes. "Det är väl bra" säger den vanliga trögtänkta tönten. Helt fel! Den intelligente Jan G-kritikern uppfattar givetvis omedelbart vad det är frågan om: här kan man komma med anklagelser om hemfridsbrott, stöld, kanske olaga hot, inbrott, skadegörelsen ... härliga tider!

Låter det befängt? Tja, sådan är psykologin hos den sortens folk. Jag såg kommentarer till en artikel Per Gahrton skrivit där han, liksom Jan G, var ursinnig över AFA-packets uppträdande och slutade med en fundering om att hans palestinska vänner skulle ta i betydligt hårdare om det här upprepades. Och då kom en slemmig israeltyp (man får utgå från att det var en sådan) och yrade om "olaga hot". Först Gahrton:

En sak kan jag lova - om en svartklädd "svenne" med schal över näsan visar sig på en kommande Palestinademonstration vågar jag inte garantera att mina palestinska vänner håller sig lika lugna som de gjorde i Malmö. Vi kommer inte låta svarta anarkofascister förstöra Palestinarörelsen! Kampen för Palestinas befrielse går vidare.

Här är det geniala svaret på det:

"En sak kan jag lova - om en svartklädd "svenne" med schal över näsan visar sig på en kommande Palestinademonstration vågar jag inte garantera att mina palestinska vänner håller sig lika lugna som de gjorde i Malmö."

Dags att polisanmäla führern för palestinastormtrupperna? Det skulle vara underbart att se honom skaka galler för hets mot folkgrupp och olaga hot. Han är ju trots allt ett första klassens äckel som hör hemma bakom lås och bom!

Sluta dalta med AFA! Sluta dalta med Israel! Sluta dalta med demonstrationsförstörare och rasister! Sluta dalta med slafsvänster som låtsas hålla på med "dialog" med demonstrationsförstörare och provokatörer! - Skall det vara så förbannat svårt att förstå, eller är ni israelprovokatörer hela gänget?

Vänsterseger i El Salvador

Anhängare till vänsterfronten FMLN firar valsegern (klippt från Telesur)

Det blev vänsterseger i presidentvalet i El Salvador. Frente Farabundo Martí para la Liberación Nacional (FMNL) vann trots att det fanns farhågor för valfusk och grova påtryckningar på väljarna från motståndarsidan.

Här är den nye presidenten Funes

Serien av segrar för mer eller mindre vänstersinnade kandidater och rörelser fortsätter i Latinamerika. Ännu mer klipp från TeleSur. Den segrande vänsterkandidaten är alltså han som står till höger på bilden.



Med ledning av det lilla man hör från El Salvador kommer presidenten inte att lida brist på problem att syssla med. Förutom den vanliga fattigdomen är det kanske kriminaliteten som är en av de värsta gisslen, med omfattande gäng. Är det inte så att gängen i Centralamerika dessutom har kopplingar till gäng i USA? Kan det vara så att brottsligheten håller på att segla upp som ett värre hot mot Latinamerika än den allt skruttigare USA-makten?

På tal om skruttig USA-makt: Ryssland har funderingar på att placera bombplan i Karibien. Antingen på Cuba eller i Venezuela. Båda länderna har områden som passar bra för stora flygplan. Och i USA kan man bara bita i det sura äpplet och låtsas att det inte betyder så mycket.

Legoknektar - krig som affärsidé

Legoknekt-hövding - il condottiere - tecknad av Leonardo da Vinci. Yrkesmördare. Numera kallas den här sortens typer för "säkerhetskonsulter" och liknande tjafs.

För några årtionden sedan verkade legoknektar vara ett utgående fenomen, något som fanns mest i en del sönderfallande områden i Afrika men i övrigt knappast alls. Sedan hände dock något. Marknadsliberalismen slog till samtidigt som förnyad krigslust hos de västliga eliterna skulle skulle förenas med minskande vilja hos deras befolkningar att föra krig. Det gick inte längre att skicka ut arméer av värnpliktiga från Europa och USA till krig på andra sidan jorden. Det var allt färre som ställde upp på (den ironiska) uppmaningen från Country Joe McDonald: Be the first one on your block to get your son home in a box.

Ytterligare en aspekt var att krigsmaterialindustrin ville gå från att leverera varor till att också bli tjänsteleverantör. Det kan man läsa i en artikel i en sociologisk tidskrift, Contexts. Den kan rekommenderas som översikt över vad som händer när marknadskrafterna tillåts att bryta in på områden som tidigare var statens ensak. Eller som i alla fall från den franska revolutionens tid varit statens ensak, nämligen att sätta upp medborgararméer. I den typen av värnpliktsarmé utförs ju alla sysslor av det egna landets medborgare, ibland som anställd personal men ofta av vanliga soldater.

Men nu ändras det: städare, kontorspersonal, otäcka gangsterfysionomier med stora skjutvapen, alla kan de vara anställda av privatföretag. De blir varor som köps in på marknaden. I teorin en fri marknad, men det är nog kompiskontakterna mellan höga militärer, politiker och företagare som avgör vem som får kontrakten. Det blir därmed allt starkare ekonomiska krafter som har klara intressen av att vi inte får en fredligare värld att leva i.

I USA:s senaste krig har detta blivit mycket tydligt. Leverantörerna till Pentagon tjänar bra (men gör ofta usla jobb) och de tar genom långa kedjor av underleverantörer in sämre betald utländsk personal. Sysslor som tidigare utfördes av värnpliktiga. Gäller det en indisk eller filippinsk städare gör det väl inte så mycket, men vad händer när en före detta colombiansk paramilitär släpps loss i ett stridsområde? Vem är ansvarig för vad han har för sig egentligen?

En sak är klar: när personer som inte är medborgare i USA råkar illa ut i USA:s krig (vare sig de är kontraktsanställda eller civilbefolkning) är intresset för detta i USA inte särskilt stort. Detta innebär att landet kan föra krig utan större opposition på hemmaplan. Men det är samtidigt ohyggligt dyrt, även om man köper in kanonmat till lågpris från Tredje världen, och kanske ekonomin i kombination med den usla kvaliten på tjänsterna får konceptet på fall. Det är i alla fall knappast en tillfällighet att huvudkontoren för bolagen som levererar krigstjänsterna befinner sig i trion av skurkstater: USA, Storbritannien, Israel.

Feminism, befrielse, bomber ... glömska?

I Aftonlövet skriver Olle Svenning om en bok om situationen för kvinnorna i Irak.
Den har inte blivit bättre. Är någon förvånad?

Har man lite hum om kolonialismens historia handlar det ju allt som oftast om "befrielser" som sedan "glöms bort" när erövringen väl är genomförd. Stackars hedningar skulle befrias från sin hedendom, slavar släppas loss från träldomens ok, undertryckta minoriteter få räta på ryggen, okunniga ryckas upp ur vidskepelsens mörker, kvinnor befrias från det patriarkala förtrycket … just det sista har ju varit populärt på senare år. Vill man sälja in ett krig kan man försöka hitta några kvinnor på motståndarsidan som måste "befrias". Afghanistan är ett ruskigt exempel. Inte bara på grund av ett reellt ruskigt förtryck innan USA angrep, utan för att befrielsen lägligt glömdes bort när det var dags att skicka iväg bombplanen. Och sedan har man inte hört mycket av den.

En reflexion över detta är att den liberala kvinnorörelsen i Väst mest är skit och egentligen är mer solidarisk med sin egen härskande klass än med kvinnor av fel klass i andra länder. Jag minns att Jan Myrdal (eller var det Gun Kessle?) tog upp saken i samband med det enorma bakslag för kvinnor i Kina som Deng Xiaopings reformer innebar. Feministerna i New York var inte intresserade av detta som ju ändå måste vara ett av de stora frågorna med tanke på hur många människor som direkt var inblandade. Myrdal (eller om det var Kessle) skrev ironiskt att feministerna i New York var mer intresserade av sina orgasmer än kvinnorna i Kina. Undrar om det inte var i det läget som även trögtänkta feminister i Sverige insåg att Myrdal måste vara Satan själv? (Obs. ironi!)

Var skall kvinnorna nu bombas … förlåt befrias! härnäst? I och för sig kunde man ju tänka sig en storskalig bombkampanj mot Saudiarabien, men av någon anledning tror jag det är ett långsökt alternativ. Närmare till hands ligger Iran. Kommer kriget närmare kan vi räkna med att kampanjerna om befrielse av de iranska kvinnorna blir alltmer högröstade.

Det ser ut som om bloggaren på Det progressiva USA tror att att krig mot Iran är i stort sett oundvikligt. Å andra sidan har han en tendens att åka berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan så att det stundtals är svårt att hänga med. Det är klart att USA är en supermakt och skulle kunna ställa till med fruktansvärd förödelse och döda miljoner iranier med ett kärnvapenangrepp ...

Politiska företrädare för två länder med urgamla civilisationer skakar tass

... men så enkel är ju inte världen. Det finns fler intressenter, även ganska stora sådana, som inte alls är positiva till ett nytt storkrig i Asien. Ryssland är en av dem, en annan heter Kina. Sådana här saker har viss betydelse också:

Iran announced a $3.2-billion natural gas deal with China on Saturday, a move that underscored the difficulty of using economic sanctions to pressure Tehran to bow to Washington's demands on its nuclear program.
…
Under the three-year deal, China will help develop the South Pars field, a sprawling cavity beneath the Persian Gulf seabed that is part of what geologists describe as the world's largest natural gas reservoir.
…
Under Washington's pressure, the French energy giant Total has quietly scaled back plans to develop Iranian gas fields. But many companies still do business with Iran, especially from the rapidly expanding Asian economic and political powerhouses of India and China and in countries with few commercial ties to the U.S., such as Russia.

Är det någon som tror att kineserna är intresserade av att de israeliska eller amerikanska pellejönsarna drar igång en bombkampanj i Iran under dessa omständigheter? Notera att Kina har en rejäl binge $ att dribbla med om jänkarna skulle krångla till saker och ting, och att man också har möjligheter att skapa ett stort buller vid Formosasundet. Det är väl möjligt att USA och Israel ändå försöker slå till, men då blir det väl något som kan jämföras med Tysklands ockupation av Ungern 1944 - en sista desperat utfall när man redan har förlorat och borde ha vett att ge upp.

Men världsläget ändrar sig hela tiden, och knappast entydigt till de aggressiva makternas fördel, så kanske iranska kvinnor slipper se sina familjer sprängda i småslamsor, eller själva bli lemlästade eller dödade, av "befriare" från utlandet.

PS. Det är presidentval i El Salvador idag. Håll tummarna för att det går rätt till och att förhoppningsvis ännu en relik från de gamla onda åren av yankeestyrd terror rensas bort DS

Hur långt kan ett språk gå till fots?

Till höger finns något som kallas Pumpkinseed Sunfish, och därmed har vi diskuterat färdigt om den i detta inlägg. Det som i stället fångade min uppmärksamhet med dessa frimärken var gentlemannen till vänster. En femtiocentare från USA med texten "De första amerikanerna gick över från Asien". Borde det inte vara något i stil med "De första asiaterna (eller människorna) kommer över till den obefolkade kontinenten"? Men man kanske inte skall förvänta sig av amerikaner att de inte skall vara anakronistiska?

Där står de i alla fall och blickar ut över Beringia, antar jag. Beringia var den landbrygga som fanns mellan Sibirien och Alaska under senaste istiden när havsnivån var lägre än nu. Nu ligger det under vatten - Berings sund. Vad jag förstår var det ett utmärkt område för nomadiserande grupper av jägare och samlare. Det var en arktisk savann full av villebråd.

Och så pratade de med varandra. Men vilket språk?

Det verkar som forskarna har kommit på vissa sammanhang. I mellersta Sibirien talades jeniseiska språk, nu utdöda. I nordamerika finns/fanns en grupp som kallas Na-Dene och som talas från Alaska ner till mexicanska gränsen. Det mest kända av dessa språk är nog navaho där nere i söder, och Tlingit i norr. Tlingiterna tillhör den grupp som är känd för de stora totempålarna. Jag undrar om inte dessa har motsvarigheter i Kina och Korea förresten? - Hursomhelst, nu har språkforskare tyckt sig kunna visa på klara släktskaper mellan de gamla språken vid Jenisejfloden och Na-Dene i Nordamerika.

Svaret på frågan "hur långt kan ett språk vandra när det måste ta sig fram till fots och utan några andra hjälpmedel?" tycks alltså vara "från mellersta Sibirien till gränsen mellan USA och Mexico". Och det är ju en rejäl sträcka! Här är en ruta saxad från Wikipedia. Det röda är områden där det invandrade språket fick fotfäste. Verkar som den sydligaste utposten ligger i Texas (eller låg, det finns väl inte mycket indianer kvar där). Sedan kan man ju undra vad det där tomrummet mellan de nordliga och sydliga grupperna beror av.

Ännu fler "några demonstrationsbilder från förr"

Det börjar närma sig botten av min bunt med egentagna färgbilder från några demonstrationer under 1970-talet.



Här presenterar demonstrationen sig själv, och det ser ut som det är år 197 ... 9? Det bör ha varit ett av de sista åren som demonstrationen Enhet Solidaritet gick i Stockholm. Jag antar att bland annat Vietnamrörelsens ut - och avveckling spelade en roll här (fast jag har ingen information från insidan, så jag vet inte säkert).

Föregångaren till Enhet Solidaritet var Röd Front som kom fram i och med den starkare radikaliseringen från slutet av sextiotalet och den alltmer hopplösa och förstenade inställningen hos socialdemokraterna och även vänsterpartiet som då hette vänsterpartiet kommunisterna. Vietnamrörelsen gick hellre med folk som accepterade deras grundsatser antar jag, och då blev det Röd Front. Vietnamrörelsen hade funnits i flera år innan den marxist-leninistiska rörelsen organiserade sig på en självständig bas, så jag betraktar det som ett konstigt påhitt att marxist-leninisterna skulle ha styrt Vietnamrörelsen. Snarare gick nog impulserna åt andra hållet.





När enhetsarbetet skulle breddas ytterligare omvandlades demonstrationen till det vi ser på den första bilden. Jag har uppfattningen att det fungerade bra så länge Vietnamrörelsen var aktiv i stor skala, alltså till dess att kriget i Vietnam tog slut 1975. Sedan avtog naturligtvis engagemanget, och fick sig dessutom en ytterligare knäck genom det skandalösa gränskriget mellan Kina och Vietnam och kriget mellan Kampuchea/Kambodja och Vietnam. De grupper av fackliga aktivister på basplanet, miljö- och solidaritetsrörelser och andra, räckte inte för att hålla igång just den här demonstrationen. Kvar blev de gamla kända partidemonstrationerna.

Röd Front finns kvar, numera som en demonstration för Kommunistiska Partiet. En liten trevlig demonstration som kan rekommenderas om man inte vill demonstrera för partichefernas riksdagspensioner och liknande i vänstertåget. Eller för ännu värre saker hos socialdemokraterna, eller syndikalisterna ...




En röd fanborg. Undrar om det inte står PUB Järn på den där halvt dolda neonskylten till vänster? Går demonstrationståget på Drottninggatan och håller just på att passera Bryggargatan? Nu har jag glömt vad den där affären hette - den brann ju för många år sedan - men man kunde gå in i järnaffären på Drottninggatan och sedan via den komma in i PUB:s sportavdelning med utgång mot Hötorget.

Överambitiösa lobbyister?

Antag att det finns en organisation inom den svenska förvaltningen som har till uppgift att förse regeringen med beslutsunderlag vad det gäller utrikespolitik. En organisation för insamling och analys av vad som händer i utlandet, en underrättelseorganisation med andra ord. En sådan kan vara väldigt viktig, särskilt i oroliga tider när det är viktigt att veta vad som händer i världen. Antag att det är dags att byta chef för organisationen, en ny kandidat tas fram … men tvingas bort på grund av en opinionsstorm som piskats upp av ombud för ett främmande land! Vad kan man kalla ett land där sådant händer? - Bananrepublik kanske?

Nå, det gäller inte Sverige, utan National Intelligence Council i USA. Enligt deras hemsida:

The NIC is a center of strategic thinking within the US Government, reporting to the Director of National Intelligence (DNI) and providing the President and senior policymakers with analyses of foreign policy issues that have been reviewed and coordinated throughout the Intelligence Community.

De har gjort en del försök till långtidsprognoser över världens utveckling. Eventuellt har jag citerat någon sådan rapport tidigare men jag hittar inte igen det.

En man vid namn Charles Freeman föreslogs till ny chef för NIC. Förmodligen är han en skum figur som många andra i den där branschen men det var inte det som gjorde att den israeliska lobbyn i USA fick ett utbrott. Mannen verkar vid något tillfälle ha uttalat sig på ett sätt om palestinier som inte bara var negativt. Det räckte för att göra honom omöjlig och för Vita huset att fegt backa undan.

Men hur mycket är detta värt? Kortsiktigt ser det ut som en seger för israellobbyn, men det kan vara en pyrrhusseger, en seger som kostar mer än det smakar.

Freeman drog visserligen tillbaka sin kandidatur, men skrev också en artikel som angrep lobbyn. Det finns mängder av kommentarer till artikeln, och en stor del av dem är negativa eller väldigt negativa till israellobbyns beteende. För den finns ju en grundläggande fråga här: kan en stat som anser sig vara självständig tillåta att ombud för en annan stat godkänner eller förkastar tillsättande av centrala underrättelsechefer?

Jag undrar om de intelligentare elementen i Israel uppskattar den här historien, för den verkar bidra till att släppa loss en hittills nedtystad opinion i USA. Allt fler människor ställer frågan öppet vad de särskilda relationerna till Israel är bra för, särskilt när det är skadligt för USA. För den här affären gör att USA framstår som en bananrepublik i förhållande till en stormakt. Om det är så i praktiken spelar mindre roll - så länge det inte syns utåt. Nu vet man ju ungefär hur det ser ut, men Freemans historia har ställt det hela i pinsam blixtbelysning. På sikt kanske det leder till att trycket nedifrån mot USA:s administration tilltar att vara mindre undfallande mot Israel. Den överambitiösa lobbygruppen kanske jagar fram en rekyl.

Dyra privata personliga assistenter?

Jag tittar på en sammanfattning av en ny avhandling om personliga assistenter.

Rubriken är Privat personlig assistans dyr affär för staten och som man kan förstå finns det olika skäl till att det blir dyrare med privat än med offentlig assistans. Privata företagare kan vara mer alerta vad det gäller att trycka på hos myndigheterna för att det skall utgå fler assistanstimmar. En offentligt anställd har, antar jag, svårare att trycka på i sin egen organisation så att det märks. Speciellt numera när skatterna skall sänkas och folk skall hålla klaffen över huvud taget.

Men vänta, den där slutsatsen stämmer ju inte med rubriken - privat assistans har ju blivit dyrare och det går in mer offentliga pengar där. Skatterna skall ner, den här offentliga servicen blir ändå dyrare, hur går det ihop? - Inte alls gissar jag. För när det gäller just att privata företag skall snaska på vår offentliga och gemensamma kassa har somliga liberaler en - vi kan väl kalla det för - "liberal inställning"?

Avhandlingens författare Magnus Roos säger:

I allmänhet är privata bolag vinstmaximerande, vilket kan motivera dem att öka konsumtionen hos sina kunder. Mer timmar för kunderna innebär ju också mer pengar in i företaget. Om en brukare har anlitat ett privat bolag istället för kommunen under perioden 1994-2006 motsvarar det en ökad kostnad för staten på över två miljoner kronor… .

I Göteborgs kommun har de som anlitat privata alternativ fått nära 20 procent fler timmar än de som har anlitat kommunen. ....

I dag är siffrorna för både antalet personer som får personlig assistans och antalet timmar de får ersättning för nära dubbelt så höga som beräknat när reformen infördes. 1994 beräknades antalet brukare till 7000 personer, 2007 var siffran uppe i 17 000 personer. Antalet genomsnittstimmar har gått från beräknade 66 timmar i veckan till 106 timmar i veckan.

Det som har hänt är dels att en del av de statliga pengarna förvandlas till privata vinster, dels att företagen försöker få upp vinsterna genom att agera för mer vård. De skapar och utvidgar sin marknad, och detta på ett område där det är svårt att säga "nej". För vem vill väl verka ogin mot handikappade och hjälplösa människor?

Det ökar förtjänsten för företaget, det kan också vara bra för den som får mer hjälp. Men är det "rätt" (vad nu det kan innebära?) personer som får den extra hjälpen? Kunde man inte lika gärna ha en ordning där man i offentlig regi, och utan några vinstmotiv, förser behövande med utökad assistans? Jag kanske får fel intryck av den här sammanfattningen, men det verkar ju som om man skulle kunna utvidga den offentliga hjälpen en hel del utan att det skulle behöva bli dyrare eller sämre än i det privat alternativet. Undrar om det här kan vara ett utslag av något som jag hörde kallas "vårdpluralism" - ett tillstånd där det börjar likna röra inom vårdsektorn för att kontrollen över vad som händer bryter samman?

Jag tycker att någon som kan mer om det här området borde ta en titt på avhandlingen (det finns en länk till den i sammanfattningen).

Fler demonstrationsbilder från förr

Några läsare uppskattade de gamla demonstrationsbilder från sjuttiotalet jag lade upp igår. Här kommer några till, när jag ändå är igång. Men jag vill peka på ett äldre bildupplägg här på bloggen, och ett som ger ytterligare perspektiv på sjuttiotalsvänstern och solidariteten: här finns bilder från en av de demonstrationer som gjordes till stöd för Charta 77 och Tjeckoslovakien. Jag misstänker att det finns många som inte vill minnas den rörelsen för att den stämmer illa in i någon slags officiell historieskrivning. Solidaritetsrörelsen för Polen och Afghanistan kan läggas in i samma fack. Man kan tvivla på att de varit så starkt utvecklade om det inte funnits en bas i Vietnamrörelsen några år tidigare.



Den här killen måste ha kämpat med en av demonstrationshistoriens längsta flaggpinnar. Undrar om han fick problem med ledningar över gatorna? Jag är inte bombsäker men det här kan vara på Drottninggatan. Den palestinska flaggan bakom den nordkoreanska ser ut att ha mänskligare dimensioner.



Här är det i alla fall Sergels torg och en lokal banderoll. Det fanns en del radikala lokala klubbar då. (Det finns det väl fortfarande men kanske inte på industrisidan?)

I bakgrunden syns en banderoll med stöd för etiopiska revolutionärer, kanske EPRP. Etiopien råkade illa ut. När den gamle kejsaren störtades (efter en jättelik svältkatastrof bland annat) kom en militärjunta som inte var så kul den heller. Och så förvärrades läget på Afrikas horn av motsättningarna mellan Etiopien och Somalia, där USA först stödde Etiopien och sedan Somalia medan Sovjet naturligtvis gjorde tvärtom. Dessutom pågick Eritreas befrielsekrig.



Den här bilden ser konstig ut därför att det är ett svartvit negativ som stoppats in i en färgkopieringsapparat och så har bilden kopierats över på ett papper som var avsedd för att göra kopior av diabilder. Det är alltså ett negativ med lite färg tillagd. Tror den är tagen i Humlegården.

Att skrämma bort ...

... folk från lagliga demonstrationer är ju att skrämma bort folk från demokratin. Det gäller även demonstrationer för saker man inte gillar, inte bara saker man stödjer. (Apropå hur Sverigedemokraternas lagliga möten angrips.) Men låt oss titta på något som jag betraktar som sympatiskt: den stora demonstrationen i Malmö mot Israels övervåld i Palestina.

Bara hotet om våld får folk att reagera på sätt som kanske inte har något med demonstrationens egentliga syfte att göra. Nu var det omkring sextusen som mötte upp i Malmö. Hur många hade det varit om inte våldshotet hade blåsts upp i veckotal i förväg? Hotet om våld skrämmer nog bort fler än vad som lockas, samtidigt som det tjänar som ett extra dragplåster för våldsartister av olika slag vilket gör att viljan att demonstrera sjunker än mer. Och vem tjänar på det? Det är alltid en bra fråga: vem tjänar på ...? Var det inte något med Palestina det skulle handla om, men hur mycket Palestina blev det i kommentarerna? Varför lyckades det för stormedia att upprätta en spärr mot yttervärlden om det som talarna sade i Malmö - för det lär ju ha varit bra tal!

För att resonera vidare: hur mycket folk hade det blivit om demonstrationsledningen gjort det klart och tydligt att icke-våldslinjen gällde ovillkorligt, att det rådde ovillkorligt maskeringsförbud i demonstrationen, att om folk med olämpligt beteende försökte ta sig in i demonstrationståget skulle de lyftas ut med polishjälp? De personer som man mycket rimligt kunde tänka sig vilja ställa till bråk skulle ha fått klart besked i förväg. Och det hade ju gällt alla andra också.

Jag har sett anklagelser om andra aktiva än AFA - om det nu skulle vara civilklädda poliser som uppträdde som provokatörer - men även sådana skulle få svårare att agera om en ovillkorlig ickevåldprincip hade inskärpts från början. Dessutom undrar jag om talet om provokatörer snarare är ett sätt att försöka prata bort vad de maskerade figurerna höll på med.

Jag har bara läst en del synpunkter men har fått intrycket att en del helt enkelt försöker vissla oskyldigt och prata bort skadorna. Vilka? - Det verkar vara de grupper som gick emot icke-våldslinjen och nu måste försöka undvika den kritiska diskussionen. Vore det inte bättre med ordentlig självkritik? Det tycks gälla de två trotskistiska grupperna SP och RS samt SKP. En konstig gruppering kanske. Borde inte SKP enligt de två andra vara förskräckliga "stalinister"? Men i det här läget är det kanske ur trotskisternas synpunkt KP som är förskräckliga "stalinister" eftersom KP uppges ha kämpat för ickevåld i demonstrationen.

Men det var en utvikning. Den grundläggande frågan är "vem tjänar på ...?" ... exempelvis att mängder av människor inte vågar gå ut och demonstrera och framföra sina åsikter? Eller menar herrar trotskister att man som fredlig demonstrant skall behöva riskera att komma ivägen för "autonoma" knäppgökar som ger fan i vem de slår ner bara de får komma i nyheterna? De flesta säger helt naturligt "nej tack" till det alternativet! Bör trotskister ens släppas in i arrangörsgrupper för stora demonstrationer längre? De fungerar ju ändå bara som någon slags dolt ombud för kravallartisterna.

Inte smarta nedskärningar

Det hotas med nedskärningar i pensionerna nästa år. Under de senaste dagarna har det också pratats om att en del kommuner passar på att göra sig av med lärare. Ursäkten är konjunkturerna.

Det är inte världens bästa ursäkt. Åtminstone inte om man förespråkar en kontracyklisk och socialt fördelningsriktig ekonomisk politik. Eller för att uttrycka det annorlunda: när det blir dåliga tider och efterfrågan faller skall man inte göra tiderna ännu sämre genom att göra efterfrågan ännu sämre, särskilt inte för dem som har det dåligt ställt redan.

Och ytterligare: vill man få en snabb och kostnadseffektiv krisbekämpning är stöd till den offentliga sektorn ett alldeles utmärkt sätt. Det bästa sättet, i själva verket. Låt skolorna expandera i stället och se till att utbildningen och hela skolmiljön är på toppen - det är något vi kommer att tjäna på i framtiden.

Några demonstrationsbilder från 70-talet

Jag satt i morse och scannade gamla bilder från en urtid på 1970-talet när jag fotograferade en hel del. Kameran, en Minolta, köpte jag sommaren 1975, och sedan höll jag på fram till slutet av 70-talet innan intresset falnade. Att fotografera var ju en helt annan apparat på den tiden än vad det är nu när man fixar det mesta med datorhjälp. Då var det krånglig framkallning, mörkrum, illaluktande kemikalier och en massa saker längs vägens gång som kunde gå fel. Inte så kul.

De här bilderna är från Första maj något eller några år i slutet av 70-talet, från de demonstrationer som kallades Enhet Solidaritet. Ursprungligen var bilderna diapositiv som sedan med någon smart process kunde överföras till papperskopior även av en mörkrumsamatör som jag.



Här är en kamp som förlorades, den om värnplikten. Jag undrar ändå om någon vid den tiden hade kunnat tänka sig ett Sverige så militärt försvarslöst som idag, även om förslag på yrkesarmé fanns redan då? Bakgrunden till parollen är säkert också den linje om "kamp mot supermakterna" som delar av vänstern förde då. Man var mot både USA och Sovjet. Tycker det här ser ut som om tåget just passerar korsningen Vasagatan-Kungsgatan i riktning Stureplan. Jag antar att den fullständiga texten på den röda banderollen böra vara ungefär "Stöd folkens kamp för nationellt oberoende och social frigörelse."



Fackliga krav är viktiga på Första maj naturligtvis, som här på Sergels torg. En gång i tiden var det inget konstigt alls med att medlemmarna fick rösta om man ville godta avtalsförslagen, men sedan gjorde fackbyråkraterna allt för att undvika omröstningar. Folk kunde ju rösta fel! Det här var några år efter att den stora strejkvågen på 70-talet ebbat ut, men stämningarna var fortfarande militanta på sina håll. En del jobbade under parollen "gör facket till en kamporganisation", andra körde den hårdare stilen "leve de vilda strejkerna" (men den parollen framfördes i en annan demonstration). Undrar vad fackföreningsfienden Walt Disney skulle ha gillat den här banderollen?




Kolla banderollen i mitten. Klicka på bilden så kommer den upp i större format. "Försvara Sveriges oberoende demokrati och kulturarv". Och så med en snygg målning av Stockholm i fågelperspektiv i mitten. Det förekom en del fina banderoller de åren av en typ som borde återupplivas, de var som konstverk. Sådana tar givetvis tid att göra, men de är prydnader för en god sak.

Hur stor är arbetslösheten i USA?

Jag fläskade i med ett diagram över den officiella arbetslösheten i USA i ett tidigare inlägg. I en av kommentarerna nämnde jag frågetecken om statistiken, exempelvis att en del grupper av arbetslösa inte räknas in. Ta sådana som helt enkelt gett upp, eller som sitter på korttidsjobb när de skulle vilja arbeta heltid.

Idag hittade jag en artikel som tar upp den här problematiken och som även levererar alternativa siffror - betydligt högre. Summan beror ju av vem och vad man räknar. Artikelförfattaren säger att den verkliga kan vara dubbelt mot den officiella. I så fall skulle USA:s verkliga arbetslöshet vara uppåt 16 procent, inte åtta.

Artikeln ger intryck av att en del arbetslöshet döljs genom att folk trycks in i arbeten som de egentligen absolut inte vill ha, helt enkelt för att arbetslöshetsersättningen är så dålig. I USA sker detta mycket snabbare än i Europa. Där har vi en intressant fråga: formellt ger detta USA en bättre statistik vad det gäller arbetslöshet, men är kvalitetsaspekten helt oväsentlig? Dels att det är arbeten som betalas dåligt, dels att de kan vara kroppsligt och mentalt skadliga.

Kan det i själva verket vara så att USA i större utsträckning har mängder av okvalificerade och tämligen meningslösa jobb som kan existera för att folk tvingas att ta dem trots att det inte går att leva på lönen man får där? Och vad betyder detta för ekonomins utveckling i stort? Hur många som sitter med den typen av jobb har försökt hålla skenet uppe genom lånefinansierad konsumtion? - Jämför Sverige, där det under några årtionden var en medveten politik att försöka rensa bort den typen av låglöne- och lågproduktivitetsjobb. Att desperat försöka trycka in folk på arbetsmarknaden till vilket pris som helst kanske inte är värt priset om man ser till resultatet?

Fler icke-religiösa i USA

Antalet personer i USA som uppger sig inte ha någon religion ökar faktiskt, vilket kan vara svårt att tro.

Medan det bara var 8,2 procent 1990 och 14,2 procent år 2001 som uppgav sig inte ha någon religion, är nu siffran uppe i 15 procent. Om antalet människor som skjuts ihjäl i kyrkor fortsätter att öka kanske också trenden till religiös avhållsamhet tilltar än mer.

Trenden till minskad religiositet finns över hela landet. Mest icke-religiös är man i Vermont (34 procent). Vermont är liten och avvikande som delstat - man har en socialistisk företrädare i kongressen i Washington har jag för mig. Men man ingår i en nationell tendens.

Med tanke på att det under de senaste årtiondet verkar ha tjatats mer om religion i politiken i USA än för några generationer sedan är detta märkligt, men det kan helt enkelt vara så att de religiösa grupperna blivit mer gapiga och påträngande. En del har också varit skickliga att utnyttja ny teknik för att nå ut med sitt budskap.

34 procent av alla vuxna i USA (motsvarande 45 procent av de kristna) skulle kunna höra till gap-gruppen i och med att de räknar sig som evangikala eller återfödda kristna. Om de larmar och de andra inte säger så mycket ser det ju ut som en stor opinion som politikerna måste ta hänsyn till. Det är ju en stor grupp, men skall den kunna påverka de nationella valen måste den dels vara enig och dels försöka få andra att inte rösta. Bushregimen hade allierade där, men vad jag förstår har den alliansen rasat samman. En del evangikala kanske har en annan dagordning än plutokraterna som ledde det republikanska partiet, och har börjat intressera sig för de miljöfrågor som Bush struntade i. Och då platsar de bättre i Obamas läger.

Katolikerna får väl slita med sin knepige påve och en del erotiskt dubiösa präster och lita till att leden fylls på med invandrare från Latinamerika, men prognoserna för denna kyrka ser nog lite taskig ut om den inte moderniserar sig ordentligt.

Och egentligen spelar det väl ingen roll vilken religion folk har eller inte har, bara den inte är en ursäkt för att inte behandla ens nästa som man vill bli behandlad själv. Förresten, kan man tänka sig att den ekonomiska krisen även kan ta knäcken på en del av de där mega-kyrkorna i USA som väl mest är hopsnickrade för att klå folk på pengar och leverera lite Jesus-rock som motprestation?

Världsekonomin krymper - det kommer att kräva (döds)offer

"Det är tid för de vuxna att ta över igen". Så avslutas en bitande artikel om det liberala experimentet på Island. Vi skall med andra ord, enligt skribenten, inte uppfatta libertianer som riktigt vuxna. Detta torde också gälla deras profet Milton Friedman som ändå var högt upp i åldern innan han dog.

Och det gäller inte bara Island utan hela världen. Paul Krugman citeras. Han säger att länder som har framhållits som framgångsrika av "konservativa" krafter (som Island för inte så länge sedan) nästan ofelbart drabbas av ekonomisk katastrof några år senare. Jojo, vi har ju baltiska, irländska och andra "tigrar" eller "under" som är aktuella just nu. Men nu gäller det att vuxet och nyktert folk tar hand om världens ekonomi igen, inte snuttjullar från någon handelshögskola.

För nu är det allvar. Internationella Valutafonden IMF tror att världsekonomin kommer att krympa för första gången sedan Andra världskriget. Då är ju följdfrågan var det kommer att krympa mest: hos de som har det hyggligt ställt, eller hos de redan fattiga. De flesta inser nog svaret - det blir negrerna som får dra åt svångremmen.

Vi brukar rynka på näsan åt USA:s president när han säger att Amerikas livsstil inte är förhandlingsbar - men är vi i Europa så mycket bättre egentligen? Kommer inte politikerna här att kämpa med näbbar och klor för att krympandet skall ske någon annan stans än hos oss? (Eller möjligen att krympandet kan drabba folk som har svårt att försvara sig, med andra ord våra egna fattiga?)

Världsbanksrapporten kan kopplas till vad som händer i Afrika. I globaliseringens tid hänger kriserna ihop. En företrädare för Världsbanken säger:

When this crisis began, people in developing countries, especially those in Africa, were the innocent bystanders in this crisis, yet they have no choice but to bear its harsh consequences, … We must look at poor people as assets and not liabilities. The new globalization should mean we adopt new ways of caring for our infants, educating our youth, empowering our women and protecting the vulnerable.

Detta handlar bokstavligen om liv och död. IRIN skriver:

Overheated real estate markets in rich countries and newborns’ fates in poor ones – one phenomenon will inevitably alter the other if the international recession continues, according to the World Bank, which has written that an economic growth collapse in Africa could become a “human collapse”.

Economists define the collapse of economic growth as three or more years of shrinking national income, among other factors.

In studying economic, health and governance data for 45 sub-Saharan African countries from 1975-2005, World Bank senior economist Jorge Arbache found that during multi-year economic collapses, infant deaths increased on average by almost three percent, from 86 deaths per 1,000 live births to 114.

The World Bank calculates that some 28 million children are born in Africa every year, which would mean up to 700,000 more deaths because of the recession, which is caused in part by risky US mortgage lending, said Arbache.

De överhettade lånemarknaderna i de rika länderna bestod delvis, särskilt i USA, till att man lånade till människor som var för fattiga för att få lån egentligen. Människor med levnadsvillkor som kanske närmade sig de som nu drabbas i Tredje världen när ekonomierna drar ihop sig. Jag tror att det kan finnas viss fog för jämförelsen om man exempelvis ser till barnadödlighet. USA utmärker sig genom dåliga siffror där. Är det en tillfällighet?

I alla fall kan man misstänka att minskad efterfrågan på varor från Tredje världen, samt att de rika länderna tar allt större del av den tillgängliga krediten för att rädda sina egna företag, gör att många fattiga länder kommer att få det ännu värre. Och då kan man ju undra hur USA med sin märkliga ekonomi kommer att klara sig, kan delar av landet ramla ner i Tredje världen också?

Varning för cyniskt inlägg

Jag undrar om kyrkobesökarna stämde upp den gamla melodin Närmare Gud, till dig när en galning gick loss med ett skjutvapen i en kyrka i Illinois, USA? Det kan inte ha varit en grövre bössa eftersom pastorn lyckades parera de första skotten med en bibel. Men med en ny salva gick det bättre.

Nå, många är vapentokiga och religiösa i USA, så då borde väl en kyrka vara den perfekta platsen att bli skjuten. Jag såg för några dagar sedan att någon delstat, var det Arkansas?, hade avskaffat en lag som förbjuder folk att ta med dolda vapen in i kyrkor. Tydligen har man inte vapenhus som i gamla svenska kyrkor förr i tiden. Man får väl anta att ingen patriotisk amerikan kan hänga av sig puffran bara för att han skall in i Guds hus, eller hur? - Skolskjutningar har hittills varit mest inne i USA, men jag undrar om inte kyrkan som plats för att lufta sina aggressioner blir allt populärare?

Kan vi se fram mot nya härliga uppgörelser i kyrkorna i USA, där det pangas på såväl från åhörarplats som prediksstol med alla typer av vapen - det måste väl vara OK att ta in en lätt kulspruta också? Och så kommer massvis med folk närmare Gud snabbare och effektivare än vad de någonsin tänkt sig?

Kvalitetsdeklaration

Jag raderade ett inlägg nyss. Det händer inte ofta men jag vill ge ett kvalitetsskäl.

Här finns ett foto som jag skickade vidare på den egna bloggen trots att jag borde ha sett att det var ett fotomontage. Men nu har jag plockat bort det inlägget. Tack till Chris som tipsade mig om det!

Det finns tillräckligt många riktiga och otrevliga bilder av vad som händer i Palestina, det behövs inte några fotomontage för att förklara hur det är därnere. En god sak tjänar inte på att stödjas av den typen av bilder, den goda saken skadas. En jämförelse kan ju vara när felaktiga bilder eller påståenden om nazisternas förintelseläger publicerats, förintelsförnekarna hoppar direkt på och utnyttjar detta.

Ta det här som en kvalitetsdeklaration.

Luleå har bytt län (??)

Vi är många som gått i villfarelsen att Luleå är en viktig plats i Norrbottens län - till och med länsresidens - men en granskning av besökskartan i Statcounter visar att det är fel. "Luleå, Kronobergs län" står det när jag kollar upp min norrbottniske besökare. Hur skall man tolka det? Har Norrbottens län bytt namn, eller i någon ny mystisk länsreform slagits ihop med smålänningarna i Kronobergs län? I så fall, är Luleå fortfarande residensstad? Mystiskt. 21 sekunder var besökaren inne och tittade hos mig i alla fall.

AFA - förrädare

Nu har AFA verkligen spelat sin provokatörsroll igen, denna gång i Israels tjänst. Vad är det för mening med att ens försöka "föra samtal" med det där gänget? De bör inte släppas in i några demonstrationer i fortsättningen. Det bör stå klart för AFA att de inte är välkomna någonstans. Det är helt klart att de bara är ute efter våld och att de fullständigt struntar i alla uppmaningar om att uppträda anständigt. Det går inte att ha dem med helt enkelt. De bör betraktas just som vad de är: förrädare.

1500? 2000? 5000? - Vad blir nästa bud?

För en stund sedan var det någon på radions 12.30-eko som påstod att det var 1500 som demonstrerade i Malmö. Tidigare hade DN antalet 2000 på sin nätsida men har nu höjt till 5000. Hur vore det om man bestämde sig? En stor del av rapporteringen ägnas åt några AFA-pajsare som alltså spelar sin vanliga roll av provokatörer. Är de dumma i huvet rent ideellt, eller har de betalt för att vara dumma?

En generell reflexion (från en som normalt inte är ett skvatt idrottsintresserad - jag föredrar långa promenader): när Israel systematiskt slår sönder det civila palestinska samhället slår man givetvis också sönder idrotten. Organiserad idrott är ju en av många band som knyter samman samhället och därför kan den inte tillåtas. Av vilken anledning skall Sverige ha idrottsutbyte med en sådan stat?

USA: total omstrukturering av ekonomin?

Det går utför när det går uppför med arbetslöshetskurvan - så här ser det ut i USA nu

Det finns ett antal olika orsaker till att det går utför för USA just nu. Somliga är svåra att komma åt, andra är definitivt självförvållade. Ett märkligt faktum är att landet lade ut 6 miljarder dollar på personalutbildning förra året, jämfört med 20 miljarder (i samma penningvärde) år 1979, enligt en artikel i New York Times. Med andra ord har man minskat de investeringar i människors kunskaper som gör att de lättare kan möta framtidens behov. Kan man gissa att miljarderna i stället slussats över till de redan rikas bankkonton? Nämnde inte Obama det där med utbildning i sitt "trontal" förresten?

Artikeln beskriver ett ras i antalet arbetsplatser som verkar tyda på en total omstrukturering av USA:s industri. Delar av industrigrenar är på väg att försvinna, antingen för att de läggs ner eller för att de flyttas utomlands. Alltså inget nytt egentligen, men nu är det verkligt krisigt!

Naturligtvis drar det mer uppmärksamhet till sig när "medelklassens" arbeten försvinner. Det är ju medelskikten som sitter i massmedia (där det också är kris, med även stora och tidigare stabila tidningar skär ner desperat och hotas av nedläggning). Det verkar dramatiskt när deras kompisar som börsmäklare, bankanalytiker och liknande får sin "pink slip" och åker ut på gatan utan några sociala skyddsnät (och tydligen utan att ha sparat under de goda åren).

Men jag undrar om det inte är mer intressant att det sker ett stort ras bland enklare servicearbeten. Industrin krymper, och det har den gjort under många år, men då har nog en del tänkt sig att servicesektorn skall växa till istället. Under några tiotal år har den gjort det, men nu verkar det ta stopp. När det inte går att ersätta högbetalda industrijobb ens med lågbetalda servicearbeten är det illa. Visserligen är det rimligt att tänka sig att industrisamhället ersätts av ett tjänstesamhälle, men då skall det nog vara något annat än att folk tvättar skjortor åt varandra. Mycket av dessa arbeten borde ligga i offentlig sektor, men den har man av skatteskäl angripit och försökt svälta till döds (utom just dödssektorn - det militärindustriella parasitära komplexet).

Kanske man kan se finansiella tjänster och liknande, liksom "hushållsnära tjänster" som två sidor av samma sak: de kräver ett samhälle där tillräckligt många människor har tillräckligt med pengar för spekulation och för att låta andra göra skitsysslorna så att de själva kan pussla med sitt "livsprojekt". Nu krymper den där strömmen av pengar, som ju i grunden måste genereras av produktivt arbete någonstans, och då drabbas både dyra och billiga tjänster. Det förefaller som om ekonomins produktiva kärna i USA är sjuk (och vi ser ju samma i Sverige, med den pågående bilkrisen). Kommer Obamas planer på miljoner nya gröna jobb att ändra det? Jag har en del tvivel på det, liksom på att enorma stödpaket skall ge en långsiktigt hållbar utveckling.

Vet inte vad det här skulle vara annons för, men om man vände motivet så att ett hav av hungriga kaniner tittade på en ensam morot kunde det vara en illustration till hur många arbetslösa nog känner det idag - mängder av människor försöker komma åt de få arbeten som står till buds.

Svaret är: en.

Svaret är: en.

På frågan i föregående inlägg nämligen: hur många banker går i konkurs under denna vecka i USA?

Fortsättning följer.

Hur många banker går i konkurs denna fredag?

Här är statistik för hur många banker de federala myndigheterna i USA har tagit över de senaste veckorna. Det är i medeltal ett par i veckan där man tvingats ingripa, och det görs efter stängning på fredagarna - förmodligen för att undvika panik och "bank runs" där folk stormar bankkontoren för att försöka få ut sina pengar. Man får en helg på sig att ordna så att verksamheten kan fortsätta under ny regi nästa vecka.


* Feb 27 (2)
* Feb 20 (1)
* Feb 13 (4)
* Feb 6 (3)
* Jan 30 (3)
* Jan 23 (1)
* Jan 16 (2)

Eftersom listan på banker med tvivelaktig bärighet är lång lär det bli fler banker som försvinner. Förmodligen mest småbanker, men en del stora kan också ligga i riskzonen.

Ukraina

U Kraina
U fria ...

Ukrainas statsvapen, gult och blått, och verkar symbolisera en utveckling som går rätt nedåt - till en rejäl kraschlandning, eller ...?

Radions program ett pratar om Ukraina. Det är kris där, ekonomisk och politisk. Arbetslösheten går upp, löner, produktion, valuta och export rasar, samarbetet mellan politikerna fungerar inte. Det har varit lite publicitet om det tidigare. Som här hos Sveriges Radio, och här hos HuffPo där man skriver om Ukraina som ett land på randen till konkurs.


Hur var det för några år sedan, en så kallad orange revolution, vad? En av dessa "revolutioner" som snickrats ihop enligt mall. Ukraina, Georgien, Libanon, någon av -stan-staterna i Centralasien, Serbien … fixa till en folklig opinion med lämpliga penningtransaktioner, fixa till en "västvänlig" regim … och sedan blir allting frid och fröjd eller hur?

Nja, i bästa fall får man ett slätstruket resultat, i värsta fall katastrof, och "västvänner" som gör bort sig så det visslar om det. I Vitryssland har detta inte lyckats, och det är nog lugnast för vitryssarna. Det faller inte manna från himlen för att det organiseras en västvänlig kupp. Det gjorde det inte i Iran när Mossadeq störtades heller. Förhoppningsvis är det slut med "revolution" enlig mall nu, men det hjälper knappast dagens ukrainare som ser framtidsutsikterna bli allt mörkare.

Ett av Europas största stater mår illa. Finns det någon bättre bot än de krav som Internationella Valutafonden ställer om reformer hit och dit? Och en lite fråga vid sidan av: hur många vill fortfarande att detta land skall med i EU? Det har ju redan visat sig att de äldre rika staterna i EU inte har någon större lust att hjälpa de fattiga nykomlingarna nu när det krisar till sig - och att tänka sig att en jätte som Ukraina skulle få börja tulla på EU-fonderna är nog otänkbart!

Kanske Ukraina behöver en riktig revolution i stället (hur nu den skulle se ut och vem som skulle organisera den - vilket jag inte har den ringaste aning om!). Det verkar som det behövs städas en hel del i alla fall.

Och sedan finns ju alltid frågan där i bakhuvudet: hur mycket av eländesskildringarna är korrekta, är det i själva verket bättre ur vissa aspekter, finns det ställen som är ännu värre men som det inte pratas om, etc. Titta gärna på den här bloggposten hos Ekonomistas också.

Closed Zone

En film om instängdhet och översitteri - för den som inte fattar budskapet!

När myndigheter gör fel

Ibland gör myndigheter fel. Det är tråkigt, men en felfri värld finns inte, och det viktiga är att felen rättas till och att man lär sig av dem för framtiden.

Detta gäller även om flera myndigheter gör fel samtidigt. En medbloggare berättar hur hon drabbats. I just hennes fall, där problemet tycks vara att två myndigheter arbetar efter motstridiga instruktioner, borde bördan för den drabbade vara i stort sett obefintlig: om det visar sig att reglerna strider mot varandra på något sätt är det myndigheternas sak att se till att detta rättas till. För de kan väl inte vänta sig att en enskild medborgare skall göra det? Denne har ju inget inflytande över hur instruktionerna är skrivna.

I väntan på att oklarheten reds ut får myndigheterna se till att medborgaren inte lider någon skada. Handlar det om olika villkor och ersättningsnivåer skall givetvis det för medborgaren bästa alternativet gälla - utan någon återbetalningsskyldighet. Det kanske kan få tjänstemännen att raska på i utredningen av ärendet. Klarar de inte själva av att reda ut motstridigheterna får de gå till sina politiska uppdragsgivare och begära att få ett klargörande därifrån. - Är det något fel med hur jag tänker?

I Aftonbladet skriver de gamla biskoparna Hammar och Lönnebo om ett annat försäkringsfall. En kvinna på gränsen mellan sjukdom och arbetsförhet lyckas arbeta några timmar då och då - och får som tack för detta ett jättelikt ersättningskrav från Försäkringskassan. Undrar om hon kan komma in i ett någorlunda anständigt liv någon gång? - Eller jättelikt? För en normal skattefifflare var det väl inte så mycket pengar, "bara" 332 869 kronor att betala inom en månad.

Sparka Hitler i häcken med musik

Det finns en musiksajt som heter Spotify som har mycket att bjuda på. Till och från har jag roat mig med att försöka hitta gamla låtar som jag mer eller mindre dimmigt minns ur forntiden där. Ibland lyckas det, med hjälp av en halvhygglig sökfunktion.

Urvalet är stort och jag testade, och hittade, en serie låtar som kom till under Andra världskriget och gavs ut på CD för några år sedan. Är du intresserat så gå in på Spotify och sök på Kickin' Hitler's butt. Spike Jones and his City Slickers kör sin klassiska Der Fuehrer's Face, The Almanack Singers (med bland annat Pete Seeger) kör en häftig squaredance-grej som heter Round & Round Hitler's grave. Leadbelly och Josh White är andra kända namn som sjunger ut. En del är okända för mig. Dock inte Golden Gate Quartet, väl mest kända från gospelbranschen, som sjunger om Stalin. Och det är så där förvirrat religiöst-amerikanskt så man undrar om de visste vad de höll på med egentligen. Men herr Hitler fick ju en redig spark i baken i alla fall.

Iwakan

Antag att man kliver upp på en rulltrappa som är så fin som den här - eller en vanlig gråsjaskig rulltrappa någonstans bland de offentliga kommunikationerna i Stockholm - men den vägrar att röra på sig. Idén med rulltrappor är ju att du kan stå stilla med trappan så att säga gör fotarbetet åt dig (fast vi hippa stockholmare går ju ofta även i rulltrapporna eftersom vi har så mycket viktigt och brådskande för oss).

Du kliver ut på första steget, men det rör sig inte! Du måste gå själv, vilket brukar kännas extra jobbigt i rulltrappor eftersom de knappast är gjorda för att gå i. Jag ser i bloggen Ur språkens tunnlar (ofta läsvärd) att japanerna har hittat på ett särskilt uttryck för känslan man får när underlaget vägrar att röra på sig: iwakan. Så nästa gång man drabbas av den existensiella chocken som en tvärvägrande rulltrappa orsakar kan man bara dystert ruska på huvudet och muttra: jaha, då var det iwakan igen ...

PS. Den fina trappan ovan är i Uppsala konserthus. De gånger jag kilat in där för att titta har den fungerat alldeles utmärkt.

ICC jagar Bashir. Hur blir det med Israel?

Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, har begärt att Sudans president Omar Hassan Bashir skall gripas som ansvarig för brott mot mänskligheten i samband med Darfurkonflikten. Jag går inte in på i vilken grad denne man är ansvarig, han är ju inte ensam ledare i detta jättelika land, men däremot skulle en juridisk aktion av det här sättet vara mer trovärdig om inte bara åtalen eller krav på åtal gällde mindre figurer som är osams med USA.

Vad det gäller israelerna så är fler initativ på gång förutom att ICC nu funderar på att ta upp saken. Det kanske behövs många angreppsriktningar för att hålla trycket uppe och slå hål på den israeliska strategin att bara egna militärdomstolar kan döma i dessa frågor. (Hur i h-e kan ett sådant påhitt accepteras?) En organisation har kommit på en tänkvärd kringgående rörelse, nämligen att man skall stämma Storbritannien eftersom landet inte ingripit mot Israels angrepp mot grundläggande principer i internationella lagar. Och det är klart, en massa stater skulle kunna stämmas för att man hjälpt israelerna med deras etniska rensning.

På väg nerför löneutjämningens isbana?

Snacka går ju alltid ... alla bilder i det här inlägget är foton som jag tog vid Brantingmonumentet på Norra Bantorget för några år sedan

I morse sades det på radion att Mona Sahlin inte tyckte att överenskommelsen som IF-Metall slutit om eventuella lönesänkningar i utbyte mot bevarade arbeten är bra. Jag undrar vilka som tycker den är bra egentligen, om vi bortser från arbetsköparsidan och regeringen? Birger Schlaug var positiv, men det var inte lönesänkningar han gillade utan sänkt arbetstid.
´
Schlaug säger en intressant sak, nämligen att de som ändå blir av med jobben trots sänkt lön i solidaritetens namn inte också borde få sänkt a-kassa. Det kom mig att minnas när det pratades om lönesänkningar "för att rädda jobben" under den stora krisen i början av nittiotalet. Redan då fanns erfarenheter av hur sådant kunde fungera. Varnande röster höjdes: om företagen går dåligt är risken stor att det ändå blir avskedanden, och då åker folk ut med sämre a-kassa!

Jag har inte studerat den aktuella överenskommelsen och vet inte var den befinner sig på skalan mellan "helt godkänd" och "totalt underkänd", men kritiska röster kommer från olika håll. Här exempelvis: Kaj Raving som håller kurser för metallare ibland och tycker att det är som att öppna Pandoras ask. (Den som kan sin grekiska mytologi vet att det inte var bra att göra det!) Läs en avhyvling i Dagens Konflikt. Ännu fler negativa synpunkter från olika LO-förbund hittar man i Dagens Arbete.

Aftonbladets ledare vill nyansera bilden av "lönesänkningsavtal", samtidigt som man på nyhetsplats påstår att "svenska folket" ställer upp på lönesänkningar för att "rädda jobben". Hur folk ställer sig om lönerna sänks men jobben ändå försvinner då … ?

Från mörkret ...

Hos nationalekonomerna på Ekonomista-bloggen ställs frågan från en delvis annan synvinkel.
Hur är det med livskvalitet i förhållande till lön och arbete? Vad är viktigast för oss?

Igår hörde jag ett par nationalekonomer intervjuas, och de var negativa därför att de tycker att en gammal industristruktur låses fast om man genom lönesänkningar subventionerar företag som egentligen borde försvinna. En grundidé i "den svenska modellen" som fördes fram på femtiotalet var ju att företag med dålig lönsamhet inte skulle subventioneras genom underbetald arbetskraft: lönerna drevs i stället upp till en nivå som de lönsamma bolagen klarade galant, de olönsamma företagen slogs ut, den kvarvarande industrin och hela landet fick blomstra.

... stiga vi mot ljuset ...

Det fungerade då. Kan det fungera idag? Jag är tveksam - vi lever i en annan värld.

Världen är annorlunda bland annat för att vi nu har en kris som är av trettiotalstyp men möjligen värre (klimatfrågan har ju tillkommit sedan trettiotalet, bland annat). Däremot ser förutsättningarna för att lösa krisen annorlunda ut. En del upprörda människor ringer i stora larmklockan, som den här och den här i Aftonbladet för några dagar sedan.

Man kan nog konstatera att det är lättare att förutse en storkris än att ge recept för hur man kommer ur den. Dessa två alarmister kommer med lösningar som knappast kommer att lösa någonting (ännu mer avregleringar och privatiseringar) och som förmodligen bara gör den politiska sidan av den ekonomiska krisen ännu värre. Vad de förespråkar är i stort sett expressfart mot den slutliga kraschen, särskilt i länder som saknar socialt skyddsnät.

Det här fallet med hotande lönesänkningar är inget unikt för Sverige. Man kan se det i ett större mönster. Det pågår en stor offensiv från kapitalets sida, och man skall inte tro att nyliberalismen är död och begravd och ersatt av en nygammal socialstat. En artikel av Mikael Nyberg ger vidare ramar. Eller varför inte en engelsk läsövning hos en kille som tecknar sig Lenin (men heter Richard).

... från intet allt vi önskar bli ... eller åtminstone att slippa få duvskit i huvudet varenda dag!

Avslutningsvis vill jag peka på en hypotes som framfördes för rätt många år sedan av den grekisk-franske ekonomen Arghiri Emmanuel i hans kända bok Unequal Exchange. Som bekant ökade levnadsstandarden raskt i västra Europa från början av 1800-talet även för bredare skikt av arbetande människor samtidigt med att industrialismen växte sig stark. Allt fler blev lönearbetare och höjde sin standard enormt. Det framhölls som ett bevis för att Marx skulle ha haft fel och att teorier om proletarisering och utarmning skulle vara felaktiga. Men är välståndet något som kan ta för givet och något permanent? Emmanuel utfärdade en varning: genom världshistorien ända sedan det antika Grekland har lönearbetare fått leva på nära nog existensminimum. Det som hände i industriländerna kan vara en historisk parentes.

Emanuel är marxist, och stämmer den grundläggande marxistiska (och klassiska) nationalekonomin bör hans hypotes hålla. Utbud och efterfrågan på arbetskraft har delvis satts ur kraft inom vissa branscher och yrken i industriländerna, men nu har en del av spärrarna lösts upp. Kapitalismen fungerar åter mer enligt "läroboken" efter ett socialliberalt mellanspel. Det räcker med att säga globalisering, EU, nyindustrialiserade länder, privatiseringar av allt möjligt inklusive trygghetssystem, försvagade fack, ökade klasskillnader, för att förstå att trettiotalets lösningar inte kan fungera längre, i alla fall inte utan rejäla modifieringar.

Dels kommer kapitalismens logiska principer att sänka lönerna för huvuddelen av de arbetande, helt enkelt för att arbetskraftens värde (= kostnaden för att producera arbetskraft) kommer att sjunka. Kapitalisterna blir mer framgångsrika i att köpa in arbetskraft till allt lägre pris. Det är billigare att producera byggnadsarbetare i Lettland än i Sverige exempelvis, eller IT-tekniker i Indien än i Sverige. Med globalisering utjämnas lönerna på global nivå naturligtvis!

Gamle August Palm drar sig fundersamt i skägget där på ytterkanten, och är det inte Axel Danielsson som ser tvivlande ut?

Men sedan finns det, enligt de klassiska ekonomerna också en annan företeelse som är inblandad i lönesättning, nämligen den levnadsnivå som finns i olika länder. Man kan tala om en förväntad levnadsnivå. Om lönerna drivs ner och folk vänjer sig vid sänkt standard kommer den lägre nivån att accepteras som rimlig. Tar de neoklassiska ekonomerna sin lära på allvar skulle de väl hävda att så småningom finns det bara en lön på denna Jord eftersom konkurrensen kommer att utplåna alla skillnader.

Men om tillbakapressandet inte accepteras ... Det är här sprängladdningen kan ligga gömd. Så länge den kapitalistiska järnhälen bara trycker ner den gamla vanliga underklassen bråkas det inte så mycket om det, men när de som tror sig vara medelklass drabbas av arbetslöshet och sänkt standard … Medan den traditionella arbetarklassen elimineras utan större protester kanske de här grupperna kommer att reagera hårdare när förhoppningarna sviks.

Nå, blir det allvar av "upp till kamp emot kvalen" någon gång!

Men för tillfället handlar det om hur den kapitalistiska logiken styr utvecklingen och LO-förbunden har väldigt svårt att sätta någonting emot eftersom man är är dresserade till en samarbetspolitik vars bästföre-datum var för många år sedan. Därför sluter IF-Metall överenskommelser som försvagar den fackliga fronten mot försämringar. "Den svenska modellen" är i stort sett död, kapitalet har ingen lust att samarbeta med arbetet utan tycker det räcker gott att diktera villkoren, och oppositionen är mest skräp. Det finger som eventuellt trycker på knappen för att utlösa den stora skrällen sitter förmodligen inte i LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm.

Om jag modifierar tanken om "medelklassens" roll en bit: det kanske är en kombination av medelskikt och underskikt som "skall göra't", medan de socialdemokratiska kärnskikten inom den gamla industrin bara står där och glor och inte fattar någonting? Eller kan vi hoppas på ett uppvaknande och botgörelse innan bödelns bila slutligt faller över den en gång så stolta svenska arbetarrörelsen?

Kommer upprorets vårdkasar åter att brinna i vårt land?

Lätt som en plätt - solidaritet är bra

Ibland kan rätt självklara saker vara väldigt svåra att förstå, men så kommer en god sammanfattning av vad aktuell forskning har lett fram till:

Den ständiga frågan huruvida vi är altruister eller egoister visar sig vara felformulerad. Vi är varken det ena eller andra, utan reciproka. Vår moral förändras beroende på hur vi själva blir behandlade.

Människans reciproka natur har avslöjats genom att försökspersoner från olika delar av världen har fått delta i spel utformade för att visa under vilka omständigheter de är generösa, respektive bara tänker på sig själva. På så vis har man kommit fram till att den till naturen nyttomaximerande och egoistiska människa som våra i dag dominerande ekonomiska teorier bygger på inte existerar någonstans i världen.

Våra hjärnor är inriktade på samarbete, vi uppoffrar oss gärna för att skapa rättvisa och vi vill varken exploatera eller exploateras. Men den nya forskningen visar alltså också att människan är en reciprok varelse som tenderar att löna gott med gott och ont med ont.

Den som under ett experimentellt spel behandlas illa har en tendens att så småningom svara med samma mynt, till och med om det kostar dem extra att bestraffa omgivningen.

De politiska konsekvenserna av den här tvärvetenskapliga forskningen är svindlande. Om vi som i dag anstränger oss för att bygga ett riktigt snålt samhälle där arbetslöshet och sjukdom innebär en ekonomisk katastrof för många och där de som behöver hjälp förödmjukas, så bör det få konsekvenser. Den reciproka människan kommer att reagera med att själv bli snål och egoistisk. Rasism och exploatering kommer att breda ut sig.

Eller också skapar vi ett rättvist och tryggt samhälle där alla vet att deras grundläggande behov tas till vara. Då kommer människor i reciprocitetens namn att bli frikostiga mot varandra, hela samhällsklimatet blir mer konstruktivt och det blir lättare för alla att leva.

Det är vi själva som kollektivt väljer vilket samhälle vi vill leva i och vilka medborgare vi vill vara.

"Allt vad I viljen att människorna skolen göra eder skolen I ock göra dem". Eller modernare uttryckt: Behandla alla som du själv vill bli behandlad. Denne man skulle nog inte ha varit särskilt lyckad som neoklassisk nationalekonom! Å andra sidan är väl neoklassikerna inte särskilt lyckade som moralfilosofer heller, så det kanske jämnar ut sig?

Det där med att behandla andra som man själv vill bli behandlad är ju en gammal känd princip från religion och filosofi. Men varför är den andra sidan, de envisa påståendena om människan som i grunden egoistisk, så påträngande och dominerande?

Kan vi gissa på att det handlar om människotyper - att den lilla grupp som verkligen är egoistisk samtidigt har andra egenskaper som kan sammanfattas som "övertygande framfusighet"? Medan normala hyggliga människor oftast inte är särskilt påträngande och manipulativa kanske man kan urskilja individer som lyckas slå i folk att deras egna snäva och fula intressen är hela mänsklighetens angelägenhet? Då får man en situation där den som skriker högst hörs mest, trots att det utskrikna budskapet är falskt och direkt skadligt. Kommer det en svans av jag-svaga personer som upprepar budskapet från "auktoriteterna" blir det ännu starkare.

Sedan är det ju en särskild fråga varför teorin om egoism är så framträdande just i nationalekonomin. Är det en särskild sorts tokskallar som söker sig dit?

Socialister borde verkligen studera den senaste vetenskapliga utvecklingen inom sociologi, neuroekonomi och dylikt, för som man kan se ovan går det att göra politik av det här. Det är detta som kallas "den vetenskapliga socialismen", en term som jag inte hört på många år men som borde aktualiseras.

De ansvariga för Gazakriget till Haag? Historien fortsätter

Det är inte slut med ansträngningarna att få de ansvariga för kriget i Gaza till den Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Detta kan man läsa om i Guardian.

Det som tribunalen för närvarande funderar över är om den Palestinska Myndigheten i någon form kan betraktas som en statlig enhet och därmed kunna vara part i en rättegång. Blir det jakande svar på den frågan kan processen fortsätta. Men en riktig rättegång är långt borta.

En rättegång skulle gälla vad båda parter höll på med, men jag tror de flesta inser att den verkliga prestigeförlusten skulle drabba de israeliska ledarna (och deras ombud exempelvis i Sverige). Flygbomber och missiler, artillerigranater och fosforbomber mot ett av Jordens mest tätbefolkade områden som man dessutom spärrat av från yttervärlden och fortsätter spärra av - det är väldigt svårt att motivera och försvara. Och kommer Gaza upp på bordet är det väl inte omöjligt att andra händelser som strider mot internationell rätt också blir aktuella för rättsprocesser. De israeliska ledarna kommer att slå ifrån sig med all kraft, frågan är hur mycket USA är berett för att stödja dem. Kanske USA:s möjligheter att agera minskas av att man själva inte erkänner ICC?

Det är bara att hålla tummarna. Så länge inte misstänkta krigsförbrytare som tillhör USA:s lag dras inför rätta är den internationella tribunalen inte särskilt trovärdig. Ställs de ansvariga för förstörelsen av Gaza inför rätta kommer vi äntligen att få en situation där det börjar se ut som om likhet inför lagen råder. "Israelvänner" må gnälla över det. Folk med rättskänsla bör känna glädje och tillförsikt över att vi kanske kan få en mindre våldsam värld.

Vårtecken?

Ett vårtecken förevigat tidigare idag i en kranskommun nära dig (om du bor några mil sydost om Stockholms kommun alltså): en patrull pigga vintergäckar har hittat ett trevligt skyddat läge mellan husväggen och en trappsten för att visa upp sina gula knoppar. Trevligt! Hoppas de inte fryser ihjäl i någon kommande köldknäpp!

Trevlig och ansvarsfull? Otrevlig och ansvarslös?

En artikel i HuffPo utreder detta ämne för femtielfte gången, tror jag: Hur kommer det sig att bolagschefer, exempelvis i stora finansiella institutioner, verkar uppträda så vårdslöst med företaget och sniket för egen del? Svaret är återigen att det inte är deras egna pengar de lattjar med, och att det inte kommer att utkrävas något ansvar av dem (däremot vill de själva ha bonus i såväl goda som dåliga tider)

Hur kan det gå så här? Enligt nyliberal teori borde ju egennyttan hos varje agerande på marknaden leda till att resultatet blir det bästa, inte det sämsta. Men då finns det hjälp att hämta hos gamle Adam Smith om man vill undersöka det här problemet. I kapitet två av Wealth of Nations diskuterar han betydelsen av arbetsdelning. Arbetsdelning gör att samhället kan höja sin produktionsnivå enormt genom att varje människa bara tillverkar en mindre del av de varor som han eller hon har behov av. Resten köps från andra, och var och en gör det som han eller hon är bäst på att göra. På så vis antas resurserna fördelas effektivtast.

Smith trodde att det finns någon egenskap i den mänskliga naturen som gör att vi ägnar oss åt byte och handel (det är tvivelaktigt). Den egenskapen leder dock fram mot arbetsdelning, och därmed till ett system där vi är beroende av varandra. Knepet är att visa för andra människor att vi är av nytta för dem, att det är i deras eget intresse att göra saker för vår nytta. Man kan säga att det är egennytta eller egenkärlek som driver systemet. Det är inte av kärlek till oss som bagaren, bryggaren eller slaktaren levererar sina varor till oss, det är för att underhålla sin egen existens.

Gamle Adam. Notera den skarpa analytiska blicken. Så var han ju filosof också!

Här vill jag göra ett tillägg som kopplar ihop den här idén med en annan tanke hos Smith. Smith var en förindustriell ekonom, de exempel han ger är i allmänhet från småhantverk och småhandel, och där har vi ju arbeten som var lätta att överskåda även för den utomstående. Bagaren stod i det lilla lokala bageriet som inte tillhörde en enorm livsmedelskoncern, och i grannskapet fanns förmodligen fler små bagerier av samma sort. Detta gjorde att kunderna lått kunde se och jämföra, alldeles som det skall vara i modellen för perfekt konkurrens. Dessutom var bagaren tvungen att möte kunderna direkt och kunde inte gömma sig bakom dubbla rader av receptionister och sekreterare.

Nå, i det andra citatet från Smith säger han att folk från samma bransch knappt kan mötas innan de börjar konspirera mot allmänheten för att lura på dem dyrare varor och liknande. Det låter som Smith framför misstankar om kartellbildning, och han anser att man skall försöka att åtminstone försvåra för dylika sammansvärjningar mot oss.

Skulle man inte kunna se de senaste årtiondenas bolagsskandaler i ljuset av det här? Smiths små transparenta farmiljeföretag har ersatts av jättelika firmor där ägarna är frånvarande och driften tagits över av proffs på företagsledning som verkar utan att allmänheten vet så mycket om vad de gör (ända till dess att upplägget av någon anledning spricker!). Läget förvirras av att konspirerande toppgubbar i företagen gärna drar in regeringen och dess kontrollorganisationer samt parlamentariker i sitt skumma spel. Detta är tvärt emot vad som förutsägs. I stället för en artigt bugande bagare som är angelägen om att sälja fint bröd till dig så att du kommer och handlar igen, får du möta möjligen TV-bilden av en arrogant bolagsboss som absolut inte förstår varför folk klagar på hans sätt att sköta "sin" firma. (I och för sig aktieägarnas firma men en del av dem är förmodligen också med och konspirerar.) Vi har kommit in i ett läge där egennyttan för somliga individer har frikopplats från andras egennytta, och då kollapsar systemet och blir till något monstruöst motbjudande och parasitärt.

En återgång till hantverkar- och småhandlarsamhället är inte möjligt, i alla fall inte under den närmsta tiden. Däremot bör genomlysningen av stora banker och andra företag ökas, det är inget fel att klippa till med nationaliseringar vid behov och rent generellt gäller att demokrati är ett utmärkt rengöringsmedel när det gäller att snygga upp i de sjaskigare hörnen av vårt samhälle.

Som en liten service, här är några citat direkt från gamle Adam himself:


Smith citat 1:

THIS division of labour, from which so many advantages are derived, is not originally the effect of any human wisdom, which foresees and intends that general opulence to which it gives occasion. It is the necessary, though very slow and gradual consequence of a certain propensity in human nature which has in view no such extensive utility; the propensity to truck, barter, and exchange one thing for another.

Whether this propensity be one of those original principles in human nature of which no further account can be given; or whether, as seems more probable, it be the necessary consequence of the faculties of reason and speech, it belongs not to our present subject to inquire. It is common to all men, and to be found in no other race of animals, which seem to know neither this nor any other species of contracts. …

But man has almost constant occasion for the help of his brethren, and it is in vain for him to expect it from their benevolence only. He will be more likely to prevail if he can interest their self-love in his favour, and show them that it is for their own advantage to do for him what he requires of them. Whoever offers to another a bargain of any kind, proposes to do this. Give me that which I want, and you shall have this which you want, is the meaning of every such offer; and it is in this manner that we obtain from one another the far greater part of those good offices which we stand in need of. It is not from the benevolence of the butcher, the brewer, or the baker that we expect our dinner, but from their regard to their own interest. We address ourselves, not to their humanity but to their self-love, and never talk to them of our own necessities but of their advantages. …

Smith citat 2:

People of the same trade seldom meet together, even for merriment and diversion, but the conversation ends in a conspiracy against the public, or in some contrivance to raise prices. It is impossible indeed to prevent such meetings, by any law which either could be executed, or would be consistent with liberty and justice. But though the law cannot hinder people of the same trade from sometimes assembling together, it ought to do nothing to facilitate such assemblies, much less to render them necessary.

?

Bloggen har sett lite skum ut (faktiskt helt vit i fältet för inlägg) de senaste minuterna. Hur ser det ut på din sida? Syns inlägget om facklig enhet i USA som jag skrev nyss?

Mot facklig enhet i USA?

Medan mycket i Sverige mest ser ut som skit (se föregående inlägg!) kommer en möjlig positiv blänkare från USA: i det nya politiska klimatet efter Obamas seger funderar de stora fackliga huvudorganisationerna AFL-CIO och Change to Win, samt en del fristående fack, att gå samman. Change to Win bröt sig ur AFL-CIO för fyra år sedan eftersom man var missnöjda med hur organisationen hanterade fackets ständiga tillbakagång. Med en organisationsgrad på 12 procent har man mycket att göra!

Det som får USA-facket att åter räta på ryggen är möjligheterna till förmånligare lagstiftning, helt enkelt att det skall bli svårare för företagen att stoppa facklig organisering genom bryska påtryckningar. Nu verkar det som om facken känner att utvecklingen håller på att vända i en förmånlig riktning, och går de samman kan de få ut mer av de positiva tendenserna.

Det är ynkligt!

Det är naturligtvis inte bara nyhetsförmedling utan också delar av en politisk kampanj när DN:s förstasida ser ut så här:


Eller så här:



DN politiserar på nyhetsplats för att stödja regeringen. Men det är också en del av en verklighet, en tråkig verklighet.

Tidigt förra året, när många vänstermänniskor tittade på opinionssifforna och utropade seger i nästa val, var jag skeptisk. Opinionssiffror är inte val, och Sahlin & Co kunde ju misstänkas ha rika möjligheter att röra till allting så att Alliansen skulle kunna komma tillbaka.

Sahlinpartiet är ju politiskt nära nog ett Alliansparti det också, miljöpartiet är till stora delar borgerligt - och så slutade det med generalkraschen där vänsterpartiet ansåg att några ministerposter var mer lockande än att jobba fram hållbara politiska alternativ i krisen. Nu finns det uppenbara utsikter att oppositionen genom sin uppenbara oförmåga att ta tag i politiken överhuvud taget inte får några ministerposter alls efter nästa val. Och ärligt talat kan man ställa frågan: är oppositionen värd att vinna? Kan man ha något förtroende för de fyra flinande filurerna?

Går det att göra något åt den här situationen? - Förmodligen ingenting så länge de nuvarande partiledningarna sitter kvar. De behöver ju inte göra mycket mer än hålla sig kvar och hösta in riksdagspensioner och liknande så småningom. Men alla människor som verkligen skulle behöva en annan politik, en människovänligare, en framtidsinriktad politik ...? Hur går det för dem? De behöver ju politiker som står upp för dem, men var finns dessa politiker?

Med andra ord skulle det behövas medlemsrevolter som ledde till att det kom fram bättre partiledningar, men det är väl svårt med medlemsrevolter i partier som knappast har några medlemmar längre. Det är ynkligt!