Time After Time - Miles Davis Live in Montreal 1985

Den här låten är trevligt kontemplativ så här på nyårsafton. Man kan helt enkelt luta sig tillbaka och lyssna och inte tänka på något särskilt. Det finns flera inspelningar med Davis på YourTube, och man kan också hitta en kufisk video med Cindy Laupers originalinspelning.

Miles Davis - Human Nature

Har jag inte skrivit om mänsklig natur tidigare i bloggen? (Det var en retorisk fråga, alltså en fråga som frågeställaren själv svarar på, och svaret är ja!) Här har vi jazzdemonen Miles Davis som spelar låten Human Nature.

Nyårshälsningar och -önskningar

Här hälsar den lille vintergubben och hans ulliga kompis

GOTT NYTT ÅR

till er alla (åtminstone till de som förtjänar ett sådant, de andra kan gott ...).

Nu har jag bloggat sedan 21 februari och klämt ur mig över 560 mer eller mindre djuplodande inlägg om ditt och datt. Det första handlade om den mänskliga naturen och jag tror nog det finns anledning att komma tillbaka till det ämnet. Det är ju ett ämne som står oss nära, och där dessutom "forskning pågår".

Löften och önskningar inför kommande år då? - Några nyårslöften avger jag aldrig, vilket inte heller ger kval för brutna löften framöver. Men jag har planer på inlägg om planekonomi och samhällsteori med anknytning till miljö- och resursfrågor, och det kanske kommer i januari - eller när jag känner för det. Det borde för övrigt bli en fråga att grunna över varenda dag framöver, om man nu inte tror att resurserna är outtömliga. (Det tror ju inte nationalekonomerna heller, varför skulle de annars tala om "knappa resurser"?)

En önskning för 2008 kanske kunde vara att SAP slutar uppträda som Alliansens femte medlem och att irakier, palestinier och afghaner får välförtjänt fred, men önskningar bör vara någorlunda realistiska så jag får hitta på något annat. Nej, varför inte hoppas en lång och skön vår, med trevliga naturupplevelser som kan rapporteras till den vakna läsekretsen här? Det är bara ett par månader innan vi kan vänta de första flyttfåglarna, om det nu inte kommer en sen, lång och seg vinter.

Höga husplaner i öst

Av en slump, via bloggen Röda Raketer, kom jag in på avdelningen "Sovjetisk arkitektur och höga hus". En serie bilder börjar här. Bilden härovan hittar man där och kommer från något som jag tolkar som Arkitekturmuseet (i Moskva, får vi anta) som man hittar här. Måste erkänna att jag inte läser kyrilliska bokstäver och ryska helt obehindrat. Men till bildserien finns engelsk text. Och jag tycker det här är konstnärligare än moderna datatillverkade ritningar.

Flertalet hus i bildserien är feta exempel på officiella byggnader, men just det här är ett bostadsprojekt som väl inte är så olikt de skyskrapor som slogs upp i USA vid ungefär samma tid - 1930-talet? Att bygga högt är att demonstrera någonting, exempelvis makt, och makt fanns såväl i USA som Sovjet vid den tiden. Men om vi vänder blicken hemåt och funderar på de senaste höghusplanerna i Stockholm, som Lövholmen, finns det någon makt bakom där? Eller annorlunda uttryckt: är detta en arkitektur för frigörelse eller för en annan fångenskap (och fången i vad)? - Det kan ju vara så att uttolkarna har fel: vi bygger höga hus för att det är kul att bygga höga hus helt enkelt, för att utrymmet att bygga är begränsat och för att ingenjörer och tekniker gillar utmaningar. Sedan kommer man släpande med en ideologisk förklaring för att kunna sälja idén till politikerna. Undrar vad Albert Speer tänkte innerst inne när han pysslade med planerna för det tyska världsherraväldets huvudstad? En djup filosofisk idé, eller bara ett toppenprojekt för en arkitekt med många uppslag?

För övrigt finns det rätt maffiga skisser till planerad förnyelse av Slussen i Stockholm omkring år 1900, så storvulenhet är banne mig inget ryskt eller sovjetiskt påfund. Finnarna har ju också byggt hus som är ena rejäla blaffor, som riksdagsbyggnaden i Helsingfors. Att bygga stort är att hävda sig, även om det ibland mer lutar åt "musen som röt".

Bild från Lövholmens hemsida. Jag såg förresten att de länkat till mig. Tack för den äran & uppmärksamheten.

Många av de sovjetiska projekten från 1930-talet kom inte längre än till ritbordet, eller stoppades av kriget. Angående de storstilade planerna för att bygga om Moskva under Stalins tid skriver man så här:

Considered today, it is clear that the best examples of this architecture, most of which never got beyond the drawing board, are more profound and interesting than the ideological norms within the constraints of which they were devised. Behind many grandiose projects one may often discern the desires of those endowed with power to affirm the greatness of this or that historical epoch. May the unrealised plans of these monumental buildings serve as a reminder that it is right and proper to build innovatively without destroying the historically valuable past.

Men på tal om att bygga på höjden: på samma ryska sajt hittade jag den här kyrkan som allt ser ut som vi tänker oss en klassisk rysk-ortodox trä-helgedom. Och nog är den uttryck för en strävan mot himlen! Hunden ger en uppfattning om hur stor den är.

Länkarna stärks i bloggosfären

Så här öde låg vår stockholmska Västerbro i morse, just när gatlyktorna var på väg att släckas. Inte ett fordon, inte en fotgängare i sikte. Man kunde höra rasslet från ett torrt eklöv som blåste runt på gångbanan vid Rålambshovsparken .

Men ... i bloggosfären är det sannerligen inte öde. Där kryllar det av ettor, nollor och synpunkter på alla livets väsentliga och oväsentliga frågor. Och så knyts bloggar och hemsidor samman med länkar, och där har jag nu gjort en smärre uppgradering. Förutom att egoistiskt länka till mina egna aktiviteter på nätet finns nu ett nytt sidelement som innehåller ...

Länkar till snälla människor som har länkat till mig

• Approximation
• Fredrich Legnemark
• Knapsu
• Pierre Gilly
• Thomas Raving
• Vänsterekonomi
• Zaramis

Dessa har jag hittat hittills. Skulle du ha en länk till mig men känna dig bortglömd är det bara att skicka ett upprört meddelande så skall jag rätta till saken!

Radiointervju med Anne Ramberg, Advokatsamfundet

Jag har lyssnat på en radiointervju med Anne Ramberg, generalsekreterare i Svenska Advokatsamfundet och hörde några saker som jag ville ha i repris. Nu har vi ju modern teknik tillhands, så jag gick in på Sveriges Radios hemsida och lyssnade den vägen. Bra funktion!

Det handlade mycket om integritet, rättssäkerhet och den alltmer hotande övervakningssamhället. Även jurister som är ledamöter i Riksdagen verkar svälja de allt skummare påbuden utan att göra uppror. Och inte är det någon större skillnad mellan de två stora partierna, SAP och M, i hur man behandlar allt mer påträngande krav att få snoka i medborgarnas göranden och låtanden utan att det ens finns misstankar om kriminalitet. Ramberg har jämfört detta med övervakningen i gamla DDR, och det håll hon fast vid. Ramberg kallade de två partierna "kollektivistiska" och dessutom inkonsekventa genom att de byter åsikter tvärt. Däremot sade både hon och intervjuaren att Vänsterpartiet fört en konsekvent linje för att försvara rättssäkerheten. Det här borde ge upphov till rätt intressanta reflexioner, och kanske även självprövning på sina håll - men jag tror inte det blir något med det.

Det pratades en del om hur lagrådet skulle kunna agera, eller om Sverige behöver en författningsdomstol som sätter stopp för lagstiftning som strider mot grundlagens utsagor om fri- och rättigheter. Jag antar att det bästa medlet mot maktmissbruk är en vaken och demokratiskt sinnad befolkning som håller tummen i ögat på sina politiker. Och som försvarar de demokratiska rättigheterna genom att göra det jag gör just nu - jag utnyttjar dem!

Balkonglådor i Liljeholmen

Jag kilade över Liljeholmstorget idag på väg mot tunnelbanan och tog den här bilden. Här var det tidigare en blåsig busshållplats, en parkering och en bensinstation. Nu har man byggt nytt och fint vad det gäller bostäder och tunnelbanestation i området. Nedanför rasslar den populära spårvägen mellan Sickla och Alvik förbi.

De gröna balkongerna ger ett lustig intryck, ungefär som man hängt kuber på husväggarna. Eller man kan vitsa till det: Balkonglådor.

Husen är inte så höga, och kan kanske anknyta till vad jag skrivit tidigare om hus som är lagom stora. (Klicka på taggen "arkitektur" så kommer en massa inlägg fram ur arkivet.) Inte är husen i Liljeholmen som småhusen på östra Söder, i miljöer med äldre bevarade anor. Men kanske som "höghus i Hagfors 1962" - alltså ganska blygsamma skyskrapor i folkhemsstil! Men om gänget bakom Lövholmenprojektet får igenom sina visioner, då jäklar blir det himlastormande hus nästan à la Babels torn i närheten!

Nepal på väg mot republik - och sedan?

Nepal har ibland förekommit i nyhetsrapporteringen de senaste årtiondena, ofta med kommentaren "en av världens fattigaste länder". På senare år har det handlat inte bara om fattigdom och folk som försöker ta sig upp på Mount Everest, utan också om uppror och inbördeskrig. På bilden är premiärministern Girija Prasad Koirala till vänster (han är åttio år har jag för mig, och kanske inte en kraft för framtiden) samt ledaren för det maoistiska upproret, Prachanda. (Prachanda är en pseudonym. Vet inte vad det kan vara på svenska, och de engelska översättningar jag har sett varierar - verkar dock vara något i stil med "Den eldfängde".)

En förstarangsfråga verkar alltså vara att få loss nepaleserna ur fattigdomens järnsax, och för det krävs att de samhällsstrukturer som trycker ner folk försvinner. En av dessa är monarkin, och ett av upprorets krav har varit att kungen får respass. Nu har majoriteten av parlamentet röstat för det. Kanske kung Gyanendra får förena sig med andra exilkungligheter någonstans i utlandet. Förr i tiden drog de till franska Rivieran eller Italien - hur läget är idag vet jag inte.

När jag började intressera mig för utrikes frågor i långt-bortländer på sextiotalet var man ofta hänvisad till böcker med gamla uppgifter, stencilerade informationsblad och liknande. Nu lever vi i en annan tid. Här är ett par länkar direkt till Himalaya: Nepalnews med artiklar ur engelskspråkiga tidningar. Maoisterna har givetvis också en sajt på flera språk, men med sämre uppdatering i alla fall vad det gäller det engelskspråkiga materialet. Affischen nedan är kopierad därifrån.



Maoisterna har en stor grupp i parlamentet, och med andra partier som kallar sig kommunister har de flertal. Frågan är vad som händer efter valen till den konstituerande församlingen som skulle ha ägt rum redan men som skjutits på framtiden. Nästan alla partier, vilken politik de i övrigt företräder, är för att införa republik. Men vill man ha till breda reformer för att gynna de fattiga, eventuellt på de rikas bekostnad, blir det nog sämre med enigheten. Hur som helst är det en mycket intressant situation. Ett långvarigt och stort uppror leder fram till val med flerpartisystem och där majoriteten kan vinnas av en koalition av kommunister och socialister.

Dessutom ligger Nepal inklämt mellan stormakterna Kina och Indien och det är inte ett behagligt läge alla gånger. Kanske nepaleserna kan utnyttja det diplomatiskt genom att spela ut grannarna mot varandra och hoppas att ingen av dem överreagerar. Det största hotet kan vara Indien, men om Beijing säger åt New Delhi att lämna nepaleserna ifred kanske indierna håller sig lugna. Ur officiell indisk synpunkt kan det vara besvärande med maoister i ledningen i Nepal, särskilt om de lyckas genomföra genomgripande reformer. Ett liknande uppror pågår i delar av Indien och verkar ha tagit fart rätt ordentligt på senare år. Det officiella Kina var fientligt mot upproret tidigare men har fått byta fot i frågan och åtminstone "gilla läget". Men att de nya mandarinerna i Beijing skulle ha särskilt höga tankar om revolutionära fattigbönder och stamfolk söder om Himalaya som hyllar Mao Zedong kan man tvivla på.

Att drömma om en vit jul - Andreas Malm

Blek vintermåne över en helt snöfri ekbacke på Djurgården i Stockholm, den 28/12 2007

Vem säger att julen skall vara vit - ens här i Stockholm? Det är enda större invändningen mot Andreas Malms julbetraktelse ("Hejdå, mitt vinterland") i Aftonbladet. Jag tycker mig minnas ett antal jular de senaste årtiondena som varit gröna, regniga och höstkulna snarare än gnistrande vita. Och den riktiga vintermånaden är väl inte förrän i februari? Vi är inte där ännu, och den ryckigare väderlek som klimatförändringarna innebär kan också medföra en riktig vargavinter då och då (till tillfällig tröst för skidåkare och klimatförnekare). Men i det stora hela är detta en skitsak mot de stora miljökatastroferna som inträffar idag och de ännu större som kommer om vi inte kan få hejd på uppvärmningen. Brist på snö här är en struntsak jämfört med en jättetyfon som blåser rent kusterna i östra Asien.

Det tunga i Malms artikel handlar om annat än bristen på skidmöjligheter här på vintern. Den vita julen är ingen tillfällighet eller ett lokalt fenomen, utan

... en lokal härold i den armé av budbärare som sänts ut över världen och uppträder som uteblivet regn i Australien, sommarfrost i Bolivia, en månad för tidig grodsång i England, uråldriga färskvattenkällor som plötsligt smakar salt i Bangladesh, tropiska cykloner som för första gången brakar in i Brasilien, breda floder som smalnar till rännilar i södra Afrika, havsvågor som häver sig över Tuvalus atoller, sprucken is i den arktiska arkipelagen, monsuner med okänd styrka över New Delhis gator, ökenstormar allt längre söderut i Kina.

Den vita julen är nordeuropeisk folklore. Julregnet ingår i en global folklore om ett klimatsystem som rämnar.

Hur räddar man situationen? Många glada konsumenter tycker nog att när det gått så långt kan man lika gärna fortsätta konsumera, loppet är ju kört i alla fall. Upptryckt mot Malms artikel är en annons om flygsemester på något varmt ställe, så det går snabbt att hitta inspiration. Där olika rörelser kämpar för sina rättigheter handlar det om att över huvud taget ha en Jord att kämpa på:

... där arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och de antikoloniala befrielserörelserna har stridit för en demokratisk jord, en fri och jämlik jord, en jord med självstyrande folk, kan vi i dag drömma om att över huvud taget ha en jord. En fungerande planet, med bibehållna förutsättningar för mänskligt liv, har blivit Utopin.

Men riktigt går inte resonemanget ihop. För som jag tycker det ser ut så vävs de olika rörelsernas kamp ihop med arbetarrörelsens socialistiska målsättning, utopin att bevara vårt liv ger upphov till en kraftfull rörelse:

Drömmen om en vit jul måste hädanefter, av ofrånkomliga politisk-ekonomiska lagar, vara drömmen om en demokratiskt planerad ekonomi: så länge de kapitalistiska företagen får bestämma själva gäller business as usual. Drömmen om en vit jul är drömmen om att samhället – inte privata profitjägare – styr investeringar, raserar och bygger infrastrukturer. Drömmen om en vit jul är, inte minst, drömmen om en värld där centrum och periferi, en kategori rika länder och en kategori fattiga, inte längre existerar.

För några årtionden sedan kunde måttligt reformistiska socialdemokrater och socialliberaler säga saker i den stilen. Idag får de förmodligen krampanfall och rullar sig på marken och skriker något obegripligt om "Stalin" eller "kommunism". Vem bryr sig? Inte så många, hoppas jag. Malm har sakert fel i detaljer, men i det stora ser han ut att ha rätt. Nu ställs liberalismens "enda väg" mot "ofrånkomliga politisk-ekonomiska lagar" - vem vinner den matchen? "Den enda vägen" visar en kuslig tendens att vilja ta slut i en öken någonstans medan den andra vägen åtminstone kan ge de flesta människor ett anständigt liv, så valet verkar lätt - följaktligen misstänker jag att kampen kommer att bli mycket hård och ful. Inte kommer Exxon att lägga sig frivilligt, och maktresurser har man.

Jösses vad man kan lattja med elektroniken. Här är ett tips som jag fiskade upp via bloggaren Klepke: ett program från St Andrews-universitetet i United Kingdom, programmet kan startas här. Man kan ladda upp en bild av sig själv till programmet och bli efter några steg förvandlad till afrikan, asiat, viting (om man nu inte redan är det förstås), fyllerist etc. Jag förvandlade mig först till en mangabild och sedan i en version som vore jag målad av den store Velasques. Kul.

EU hotar den kenyanska kon

Tidigare idag berörde jag handelsminister Ewa Björlings försvar för handelsavtalet mellan EU och ett antal länder i Tredje världen. Avtalet är bra, tycker hon, handel är alltid bra, och de som protesterar har fel.

Vill man ändå ha konkreta detaljer i stället för allmänna slagord så kan den här artikeln från Afrikagruppernas hemsida vara av intresse. Den handlar om hur EU:s subventionerade mjölkexport slog ut den inhemska mjölkproduktionen i Kenya, hur kenyanerna genom skyddsåtgärder på 1990-talet åter fick liv i näringen, men hur den nu åter hotas av det nya avtalet. Och detta problem gäller alla länder dit EU kan exportera mjölk. Jag tror inte man behöver tillgripa speciellt radikala eller speciella teorier inom nationalekonomin för att beskriva vad som händer här. Den rika och starka parten tvingar igenom sin vilja mot den fattiga och svaga, trots att förfarandet inte är moraliskt smakligt.

EU vägrar att diskutera sina jordbrukssubventioner under förhandingarna med u-länderna. EU:s ståndpunkt är att stödet till de egna jordbrukarna är en intern fråga, vilket är svårt att förstå. Så fort de subventionerade produkter exporteras utanför EU kan det knappast vara exportörens ensak att de säljs för billigt.

Några aspekter som inte diskuteras i artikeln är transporterna: varför skall mjölkprodukter skickas runt halva jordklotet när de lika väl kan produceras lokalt? En annan sak är att kor inte bara producerar mjölk utan också nyttig spillning för gödsel och hudar och andra användbara kroppsdelar. Och de behöver man ju inte skicka runt halva Jorden heller för att hålla europeiska bönder på gott humör.

Exit Bhutto - och sedan?

Pang - och så var en av Pakistans tänkbara framtida ledare borta. En kombination av självmordsbombning och eldöverfall, vad jag kan förstå efter att ha kollat BBC:s och al Jaziras hemsidor. Och med Bhutto borta är det fråga om det parti hon ledde, PPP, kommer att överleva. Det hade nog inte så mycket mer ideologi än att stödja familjen Bhutto.

Den misstänksamme iakttagaren frågar sig genast om det här var frilansande islamiska fanatiker som var i farten, eller om det i själva verket var Pakistanska underrättelsetjänsten ISI, eller kanske till och med president Musharraf, som drog i trådarna. Det ena behöver för övrigt inte utesluta det andra. Musharraf har i alla fall blivit kvitt en av sina farligare konkurrenter.

För Mushaffafs uppbackare, särskilt i USA, bör det här vara oroande. Den diktatoriske presidenten/generalen må vara lojal utåt, men det förefaller som stora delar av hans befolkning inte är lojal mot honom. Och detta i ett land med viss kärnvapenkapacitet. Man får förmoda att upprorsgrupperna i Pakistan gärna skulle lägga vantarna på en atombomb om möjlighet fanns. Det enda man kan vara säker på är detta: fortsättning följer, och den blir inte fridsam!

Statliga pengar från Asien stöttar banker i USA

Att bankvärlden i USA har ställt till det för sig vet vi. Men det finns räddare i nöden - och ganska intressanta sådana. Ett antal skakiga penninginstitutioner i USA har fått in miljarder dollar (trettio total vad jag kan se) från "... statliga investeringsfonder i asiatiska länder eller oljerika nationer i Mellanöstern som under en rad år kunnat bygga upp massiva dollarreserver". Detta enligt DN:s ekonomibilaga idag.

En hel del av pengarna kommer från Singapore och Kina. Är det månne ett sätt för asiaterna att bli av med överskottsdollar som man egentligen inte vill ha där borta? Dollarn bara glider utför och då är det väl lika bra att försöka köpa något för sina dollarfonder medan de har något värde kvar.

Det här gör att det kommer in offentligt utländskt ägande i stora banker i USA vilket gör somliga nervösa (USA-ägande i andra länder är väl bara naturligt får vi anta). Och några verkligt grundläggande problem löses nog inte. Bankerna kan fortsätta att hanka sig fram, i väntan på nästa kris vare sig det nu blir en konjunkturnedgång 2008 eller ej.

"Frivilligorganisationer ett hot mot u-länderna"

De är fascinerande, det där buset i regeringen. Nu är det Ewa Björling, handelsminister, som är i farten på Dagens Nyheters debattsida angående frihandelsavtalet mellan EU och många länder i Tredje världen (jag har skrivit om Afrikadelen här tidigare).

Vad är EU då? Kom ihåg att kärnan i EU är en samling halvskumma kolonialister som ibland drog sig ur kolonierna mer eller mindre godvilligt, men ibland handgripligen måste kastas ut till ett oerhört mänskligt pris. Och när den gamla kolonialismen gick i graven fick vi snart ett nytt begrepp: nykolonialism.

Och vilka är "frivilligorganisationerna" som skulle hota u-länderna genom att inte köpa frihandelsteorierna rakt av? Ministern anger Oxfam, Forum Syd och Afrikagrupperna. Oxfam vet jag inte mycket om men Forum Syd innehåller välmeriterade organisationer som Naturskyddsföreningen och Rädda Barnen, och Afrikagrupperna har stolta traditioner sedan kampen mot apartheid i Sydafrika och befrielsekrigen i de portugisiska kolonierna. Minister Björling och hennes kollegor har knappast den typen av meriter. Och efter att ha läst den här tiraden ger jag inte mycket för ministern som främjare av utveckling:

Om det är något som historien lärt oss är det nämligen att mer handel och en större öppenhet mot omvärlden är något helt centralt för länder som vill bygga upp sitt eget välstånd.

Om det är något som man bör lära sig av "historien" - i detta fall får vi anta att det rör sig om utrikeshandelns historia - är att ju ojämlikare de handlande parterna är, desto större är risken att de kommer att bli ännu ojämlikare av handelsutbytet om inte lämpliga korrigeringar görs. Den fattigare parten kan ha tur och sitta på en åtråvärd råvara (och vara stark nog att försvara den mot direkt ockupation av utomstående) eller ha möjligheter att bygga sin egen ekonomi bakom tullmurar för att ge den möjlighet att fungera i konkurrensen. Är det ett land med rätt få råvaror och en lågt utvecklad ekonomi är det i underläge redan från början och kommer förmodligen att fortsätta att vara det.

Björling och hennes kompisar saknar helt enkelt en viktig sak, nämligen trovärdighet. Frågan är hur mycket moral de har, eller om den också saknas. Även om ministern verkar snyggt uppklädd på bilden i papperstidningen känns det hela ganska sjaskigt.

Sol från Sahara löser energiproblem

Enligt Sveriges Radios vetenskapsredaktion har man just tänkt sig att "Sol från Sahara löser energiproblem" vilket ju låter trevligt. Fast när man läser texten uppstår vissa frågor:

Solkraft från Saharaöknen kan lösa Europas energibehov, enligt ett förslag som en grupp forskare och ekonomer lagt fram för Europaparlamentet. Stora ytor av öknen ska täckas av solfångare och strömmen exporteras till Europa.

Det är det tämligen övergödda Europas energibehov som skall lösas. Jaha, roligt för oss kanske, men hur är det med afrikanerna då? Visserligen är Sahara glest befolkat eller snarast öde på många ställen, men mången god afrikan torde ställa frågan varför inte Afrikas energibehov är av intresse? Kan Europa ockupera Sahara, slänga åt ägarstaterna lite småpengar som hamnar hos mer eller mindre korrupta lokala härskare, och sedan tro att att kommer att förlöpa lugnt och stilla? Det låter tvivelaktigt.

Ökenspridningen är ett riktigt svårt gissel för många stater i norra och centrala Afrika. Jordbruks- och betesmarker läggs öde, folk måste flytta på sig för att överleva. En del försöker rädda sig genom att riskera livet under sjöresor till Europa. Samtidigt har jag för mig att det finns tillgångar av fossilt vatten under markytan på vissa håll i Sahara och de kunde man kanske ta fram och utnyttja för att bekämpa torkan.

Här är en tanke ur avdelningen för fantastiska idéer: antag att man kunde återuppliva åtminstone en del av de nu uttorkade floder som finns kvar i Sahara sedan den tiden det var skog och savann där! Använda solenergi för att borra och pumpa upp fossila vattentillgångar, och för att avsalta havsvatten. Låta avskriva alla afrikanska skulder till Europa och använda de avskrivna medlen till att finansiera bevattnings- och återplaneringsprojekt. Nu blir skogar savann och savann blir öken. Om man kunde återställa en del öknar till savann så vore mycket vunnet redan där.

Det skulle kräva en massa folk att genomföra projekten. Låt de afrikanska staterna ta fram de personella resurserna i jättekampanjer för teknisk och ekologisk utbildning. Låt Europa leverera den bästa tekniken som finns. Detta vore ett fredsprojekt, till skillnad mot ISAF, Nordic Battle Group och andra skumraskgrupper. Och för världsklimatet vore det nog positivt om den beväxta ytan i Afrika kunde öka igen.

Och blir det lite el över kan väl Europa köpa det.

Julhälsningar

Ja, nu blir det inget på den här bloggen under några dagar framåt - folket här i landet kommer ändå att ha annat för sig än att läsa bloggar. Tro't eller ej, men den mystiska teckningen ovan föreställer en domherre i en granskog. Domherren är den lilla röda pricken uppe i den vänstra höga trädtoppen. Domherrarnas ödsliga visslingar är en del av ljudlandskapet så här års, en hälsning från skogarna som nu ligger i välförtjänt vintervila. Egentligen skall domherrarna vissla över snöiga nejder för att rätt stämning skall infinna sig, men det lär vi inte se så mycket av i den här landsändan.

Och därmed vill jag hälsa den lilla (och trogna?) läsarskaran med ett hjärtligt

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Åter om klotter

Vem har rätt till staden Stockholm? Den angrips från flera håll av onda krafter. En del av dem går faktiskt att bli av med vid nästa kommunalval. Andra bryr sig inte om att gå ut och fråga om väljarnas åsikter. Klottrarna tillhör det gänget, de är ju på sätt och vis i samma klick som de kommersiella intressen som tycker att deras pengar ger dem rätt att köra upp armbågen i ansiktet på oss andra. Alla skräpar ner, klottrarnas ursäkt är att de inte tar betalt för nedskräpningen. Det är ingen ursäkt, ingen motivering till det här beteendet.

Det här är några bilder jag tog på morgonen den 23 december - en dag när man borde gå omkring och vara på gott humör på grund av den kommande julen. Men en essä av Harald Hultqvist i Dagens Nyheters kulturbilaga gjorde mig arg. Den verkar inte finnas i nätupplagan. Kanske lika bra det. Annars kanske ett gäng med sprejburkar känner sig inspirerade att gå in på DN och måla om grundligt så kulturfjantarna lär sig till nästa gång.

Har stockholmare och andra rätt till stadens historia? Vad klottrarna säger är: vi skiter i er, för oss är bara det här en yta att kladda ner. Nedsvinad informationstavla om Eriksdalslunden på Söder. Det är väl så här de se ut sedan "konstnärerna" varit framme.

Det finns ju faktiskt konst som görs utomhus och som inte är legal som är begåvad och fin. Jag har varit inne på det i tidigare inlägg, se här, här, här här. Men detta dränks i en flod av yngel som bara drar över vilken yta som helst med sin förbannade sprutfärg. Och det är detta som gör mig så förbannad - frågan är om jag skall rikta mig mot artikeln i sig, eller mot de böcker som recenseras i essän.

Vad kallar man detta då - en konstnärlig installation? En bänk vid Tanto märkt av klottersanering, klotter på kopplingsskåp och lyktstolpe. Papperskorgen är svår att måla på och har därför (hittills) fått vara ifred. Skall vårt samhälle se ut så här? Är slummen norm?

Jag tycker inte synd om de stackare som nämns i artikeln som under fara tar sig in på vagndepåer och kladdar ner tunnelbanetåg, och vars fina verk blir borttvättade. Tror de att det här är gratis? Eller figuren som "med barnvagnen i ena handen och pennan i den andra utmanar bilden av grafittimålaren som ett 13-årigt förortsslyngel". Det är väl bara att ställa ultimatum från samhällets sida: "Antingen slutar du med de här dumheterna, eller också får myndigheterna se till att ditt barn hamnar i ett hem som inte är kriminellt."

En varningsskylt på södra sidan av Årstaviken, vid strandstigen genom Årsta skog. Varför är kladdet viktigare än det som står på skylten?

" ... att återlansera taggen som uttrycksform ... att dekorera gemensamma utrymmen" står det i artikeln. Det är en konstnärsknäppis som fått en idé tydligen. Jaha, och vad är det då? Sätt dig hemma och skriv signaturer på tapeterna eller vad som helst, men kom ihåg att det är bättre att folk är positivt ointresserad av dig än att de är negativt intresserade. En dag kanske toleransen mot det här rasar i botten, och blir du fast då kanske det inte är så roligt längre. Begriper de här clownerna vad "gemensam" betyder? Kan man anta att de har en vulgärborgerlig uppfattning att det som är "gemensamt" kan man kapa åt sig själv hur som helst? En trasproletär version av Alliansen?

Är detta tags, eller vad? Porten till en bostadsrättsförening på Heleneborgsgatan. Jag har starka tvivel om att bostadseländet i Stockholm bekämpas på detta sätt.

En undran på slutet, med anledning av att grafittikonstnärer numera dyker upp även på gallerier: hur skulle det uppfattas om någon vanlig icke-klottrande stockholmare gick loss med färgpenna eller sprutfärg i en officiell utställning av "gatukonstnärer" för att bättra på litegrann? - Jag misstänker att det skulle bli ett dj-a liv om hur den stackars konstnären drabbas.

Myrdal och kören - drama i en akt

Personer:
Jan Myrdal
Kören

En tom scen med grå fond. MYRDAL står framme vid rampen och håller boken Indien väntar uppslagen framför sig. Han är vardagligt klädd. Vid fonden står KÖREN, utstyrda som egendomliga bloggare med groteska ansiktsmasker. (Kan också framföras som hörspel i radio, utan dekor.)

MYRDAL (läser med hög röst): Här lever en sjundedel av världens befolkning. Var gång vi har kommit har vi kunnat iaktta hur ett fåtal slösar allt större del av de knappa resurserna på bjäfs och luftkonditionerade tåg och nya förorter åt sig under det att de många pressas ner i allt värre fattigdom.

KÖREN: mumlar lågt och ohörbart

MYRDAL: Städerna sväller och förfaller. Utvecklingen står där och stampar och de förtrampade blir allt fler och sjunker allt djupare.

KÖREN (skanderar nu fullt hörbart): homofob, homofob

MYRDAL: Men det stora och fattiga indiska folket är inget "stackars fattigt folk". Indierna är inga stackare. Det är ett rikt och starkt folk. Vi förstår inte hur man kan skildra indier som apatiska och eländiga.

KÖREN (börjar redan vid "hur man kan … " ropa med starkare röst): homofob, homofob, homofob

MYRDAL: Att resa i Indien är ett äventyr, ett intellektuellt äventyr. Den indiska traditionen är intellektuell.

KÖREN (höjer rösten ytterligare, börjar hoppa och vifta med armarna vid "Den …"): homofob, homofob, homofob, homofob

MYRDAL: Den tankens frihet och motsägelseanda som präglar den indiska intellektuella miljön leder också till beredskap att dra de yttersta konsekvenserna.

KÖREN (ytterligare höjd röst, rör sig allt häftigare, från "intellektuella …" blir det svårt att höra vad Myrdal säger): HOMOFOB, HOMOFOB, …

I det sista avsnittet läser MYRDAL ett textavsnitt som är i stort sett ohörbart eftersom KÖREN arbetar upp sig till hysteri under det att man hoppar upp och ned och skriker HOMOFOB många gånger.

Det ohörbara textavsnittet lyder: Man kan fråga sig för vem jag skrivit. Ja, den som inte vill läsa sådant som kräver lite eftertanke och som inte är beredd att erkänna grymhetens verklighet och som anser att det är löjligt och puritanskt och maoistiskt med påpekanden sådana som att också detta svenska folkhem till stor del byggts upp av till välfärd materialiserad barnasvett, fattigbönders blodshosta och med våltäkt straffade kvinnors skrik i Indien …

Scenen avslutas med att MYRDAL slår ihop boken, rycker på axlarna och går. KÖREN fortsätter sitt uppträde ytterligare någon minut varpå skrikandet dör ut och de en efter en lämnar scenen.

Sjukförsäkring och ideologi

Jag vet inte om det jag läst exempelvis på Sveriges Radios hemsida ger hela historien. Det måste finnas massvis med detaljer som jag inte känner till eller förstår, men den här historien verkar ändå vara intressant:

Regeringen vill besluta att "den som varit sjukskriven i minst ett år ska få högst 75 procent av sin lön i ersättning, även om hon har en egen sjukförsäkring genom kollektivavtal, eller skaffar en helt privat sjukförsäkring". Om man har försäkringar vid sidan om, via facket eller helt privat, skall de pengarna i princip konfiskeras, så fattar jag saken.

Jag undrar om det inte finns en glipa mellan ideologi och praktik här. Åtminstone de mer liberala elementen i Sverige borde höja sin röst. För vad säger regeringen här? Ja, det verkar ju som om de personer som på eget initiativ försäkrat sig (de som "kan själv" enligt språkbruket på vissa håll) kommer att få sig en hurring om förslaget går igenom. Hela affären luktar av en styrning från Storebror som är mycket märklig med tanke på den typ av frihetsideal som antas genomsyra "det nya arbetarpartiet" och dess bundsförvanter. Eller har "det nya arbetarpartiet" gått några steg längre och tagit över de värsta förmynderifasonerna som fanns bland byråkrater i "det gamla arbetarpartiet"? - Hördudu, du tror väl inte att du får bestämma själv, va? Passa dej jääävligt noga din lilla ...!

Det finns ju folk som sparar pengar vid sidan av till pensionen, exempelvis genom att ta pensionsförsäkringar - tycker regeringen att de skall behandlas på samma sätt? Skall den statliga pension man får ut minskas med de utbetalningar man får från sina privata försäkringar? - Tja, om det gör att några tvingas fortsätta arbeta trots att de egentligen skulle vilja lägga av kanske man därmed har slagit ett nytt slag mot "utanförskapet"?

Nå, låt oss vara positiva nu när det lackar mot jul. Jag har säkert missförstått något, eller medias rapportering har snedvridits av regeringsfientliga journalister, eller ... ?

Snart bara ett halvår kvar till sommarsolståndet

Vintersolståndet närmar sig - en dag kvar bara - och sedan blir det ljusare igen. För att fira det presenterar jag ovanstående ganska motsägelsefulla pastellteckning. Mot en mörk himmel med tunga regnmoln ser man hur en tornseglare ilar fram i jakt på insekter högt däruppe. Molnmörker i sommarljuset. Tornseglarnas pilsnabba jakt är verkligen en symbol för högsommaren. Vi har den här om mindre än ett halvår - hoppas jag. Klicka på bilden bör den bli större och finare, med fågel och allt.


PS. En del pratar om tornsvala, men som vetenskapligt inriktade företrädare för Sveriges Ornitologiska Förening påpekade redan på 50-talet är denna fågel (latinskt namn Apus apus) inte en svala utan just en seglarfågel. Och hör sen!)

Högtid eller Köpfrid? - Min julpredikan

När vi nu närmar oss Den Stora Högtiden är det värt att tänka på Den Stora Köpfriden. Det finns ett jordklot, ETT jordklot, och där finns gränserna för vad vi kan konsumera. Men en konstig oro sprider sig på olika håll: tänk om folk inte köper så mycket! Hur skall det gå med ... gå med vadå?

Än sen, säger jag. Vi vet att marginalnyttan och -tillfredställsen av ytterligare konsumtion för folk som redan har det bra inte är särskilt stor. Det är inte välmående människor i industriländerna som skall konsumera mer. De personer här som försöker ersätta mänskliga relationer med dyra presenter eller hävdar sig genom att visa upp dyrbar konsumtion får helt enkelt fundera på vad de håller på med. Frågan har två sidor: resurser och moral. Att under glatt trallande om köpenskapens välsignelse såga av den gren vi sitter är i sanning inte god moral.

I Dagens Nyheter kan man se den uppenbarligen inte helt undernärde Johan Schück föreläsa om att "Minskad konsumtion inte rätt sätt att möta klimathotet".

Minskad konsumtion av produkter som har negativ klimatverkan är positivt, det är inte så svårt att begripa. Försiktighet med ändliga resurser är också klok, vilket också bör vara lätt att förstå. Samtidigt finns det en oerhörd fattigdom som måste röjas undan. Den lösningen som världens schückar verkar förespråka är att vi i de rika länderna fortsätter att leva som tidigare och köper produkter från fattiga länder, och på det sättet skall de fattiga kunna bli rikare genom att handla med oss. Hur sparar man på resurser och undviker klimatförstörande transporter med det tänkandet? Och hur undkommer man den snedvridning som finns i handeln mellan starka och svaga områden, där ytterligare hundratals miljoner människor riskerar att vräkas från sina småjordbruk?

Om man tänker praktiskt: varför skicka varor över halva jordklotet när de lika gärna kan konsumeras lokalt av dem som behöver det bäst? Det är ju till och med så att en del av länderna som ännu är rätt fattiga har de tekniska möjligheterna att lyfta sig själv, bara de får spelrum att själva utnyttja sina resurser. De politiska ramarna måste alltså lokalt (lokalt är också jätteländer som Indien) ordnas till så att de fattiga miljarderna kan se en verklig förbättring. Om det betyder att schückarna får dra in svångremmen lite grann - än sen? Det är säkert bara hälsosamt!

Liberalism i teori och praktik i Marieberg

Här är en stolt fanfar, citerad från Dagens Nyheters ledarsida på nätet:

Dagens Nyheter är oberoende liberal. Det betyder att ledarsidan verkar i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, vetenskapliga framsteg, fri handel och social utveckling. Vårt viktigaste uppdrag är att försvara människovärdet, vare sig det hotas av övergrepp eller fattigdom. DN står fri från partier och organisationer. Idéerna på ledarsidan är våra egna, men baseras på en noggrann faktakontroll.

Jag har kursiverat några nyckelfraser och -ord. För att illustrera detta skulle jag vilja kopiera in en ledarkommentar från Hanne Kjöller, men den verkar inte finnas i nätupplagan. Men jag skriver handgripligen ner andra hälften av kommentaren. Den börjar med en litania om att Fidel Castro suttit för länge och fortsätter så här:

För tio år sedan var Castro ensam. I dag står Venezuelas Hugo Chávez beredd att ta över stafettpinnen som demokratins motståndsman på kontinenten. Folket hade förtjänat ett bättre öde.

... demokratins motståndsman på kontinenten ... sug på det! Om en fjunig liten ungliberal häver ur sig något sådant är det en sak, men nu rör det sig om en skribent vars ledord skall vara upplysning, demokrati, social utveckling och faktakontroll. Förhållandet mellan demokratin och Venezuelas nuvarande regering och president är väl känd. Vad som händer med utveckling och mänskliga rättigheter för den fattigare delen av befolkningen i Venezuela, de som röstar på Chávez, om kuppmakare hemma och deras vänner i utlandet lyckas, det kan man undra. När vi för höra att demokratins motståndsman på kontinenten är i farten när folk faktiskt lyckas få liv i den demokratiska processen på det sättet den skall fungera - då luktar det ordentligt illa. För det ingår faktiskt i demokratin att ett flertal skall kunna rösta fram reformer som gynnar dem själva. Hör här, Kjöller & Co: det ingår inte i demokrati att överprövning görs i andra länder utifrån frågan om välmående minoriteter och storbolag gynnas eller inte. Ett litet gäng rikingar är inte folket!

Det stora problemet vid Karibiska sjön och Mexicanska viken är inte Cuba eller Venezuela, det är att det i området finns en stormakt som har dokumenterat svårt att acceptera demokratiska val. Det vet Kjöller och hennes kumpaner i tidningsskrapan i Marieberg. Ändå håller de på så här. Varför? - Hur vore det om de körde en grundkurs i demokrati därborta? Eller skall vi ta den här i och för sig lilla och obetydliga episoden som ytterligare ett tecken på att vissa grupper av liberaler är på väg bort från demokrati och på väg mot en världsuppfattning där pengar och våld styr?

Mindre pappersslöseri

Här invid: Stenbecks inte särskilt smakfulla gran (hopsatt med stolpe + lösa grenar för övrigt) på Skeppsbron.

Metro skall sluta med sin oombedda bostadsbilaga som trycks ned i brevlådan varje vecka. Tack för det. Över huvud taget är dessa "gratistidningar" ett jäkla slöseri med papper, så det är inget att klaga över om de går dåligt.

Gratis och tidning förresten - man kan lika gärna kalla dem reklamblad. Det är ju så med helkommersiella media, de är plattformar för att tillhandahålla läsare för annonsörer. Och i längden är det ju konsumenterna som betalar, för mediaföretagen har inga pengar att subventionera läsarna med.

Men när såväl miljökriser som ekonomiska kriser trycker ner möjligheterna att fortsätta konsumtionssamhällets vansinnesdans torde framtiden för den här sortens produkter fortsätta att minska. Det är bättre att träden står där de står än att bli reklamblad för Stenbeckarna och Bonniers. De gör mest nytta på det sättet.

Att skjuta sig i foten ...

När det röstades om anslutning till EU en gång i tiden var fint folk i storstadsområdena mer positiva än mindre fint folk på landsbygden. Jag har inga siffror att belägga detta påstående, men jag misstänker att bland människor med akademiska examina var man mer positiva än bland de med folkskola eller gymnasium som grund. Vid omröstningen om euron blev det också tydligt hur landet är splittrat.

Nu skriver Bosse Andersson i Dagens Nyheter (under rubriken Nu gäller nya spelregler - bara i pappersupplagan ännu vad jag kan se) en intressant sak angående domen i Vaxholmsmålet. Nämligen detta: Grupper som har sifferlösa avtal kommer att ligga särskilt illa till framåt, och då handlar det om akademiker med individuella förhandlingar och där avtalen inte garanterar några pengar alls.

Gårdagens glade ja-till-EU-röstare riskerar att med de nya förhållandena kan hans fina akademikerjobb tas över av en billigare (men kanske lika bra) yrkeskollega från ett låglöneland. Snacka om att skjuta sig i foten!

För alla som trodde på löftena att inget farligt skulle hända om Sverige gick med i EU måste inga illusioner finnas kvar vid det här laget. Särskilt inom socialdemokraterna måste man ställa frågan vad som hände, och hur ledande personer i partiet kunde bli så fantastiskt positiva till "Europa", men självrannsakan bör även uppstå i mången akademikerskalle. Var det så här det skulle bli? Vi kan med avund se på Norge och Schweiz. Vi borde spola avunden och ansluta oss till de fria och stolta!

Samtidigt är det klart att Sverige ligger i världen, är synnerligen djupt indraget i världsmarknaden, och att tendenser i lönebildning kommer att skölja över riksgränsen. Det kommer att ske utjämning i löner och vinster Jorden över - lönerna utjämnas nedåt i de rika länderna medan vinsterna dras uppåt, i åtminstone en del fattigare länder kommer lönerna att dras uppåt. Genomsnittet av en sådan process torde ändå bli en sänkning, vilket den gamle ekonomen Arghiri Emmanuel antog för rätt många år sedan. Det höga löneläget i industriländerna kan vara en historisk tillfällighet som efter ett par hundra år håller på att förlora sin giltighet. Men det går nog ändå att reglera en hel del lokalt, men då måste den politiska viljan fram. För Sveriges del är socialdemokraterna och fackföreningarna viktiga grupper. Det skall bli intressant att se hur dessa figurer - som i stor utsträckning är ansvariga för den uppkomna situationen - kommer att agera. Och akademikerfacken då, vad gör de: säger att "ett skott i foten har ingen mått illa av!" - eller?

Sydafrika, på väg någonstans?

(Bild från Aftonbladet)

Så här beskrev Olle Svenning för någon dag sedan i Aftonbladet Sydafrika och dess nu rätt skakade president Thabo Mbeki:

... den centrala maktens misstänksamme, allt övervakande dirigent, ansvarig för en nyliberal ekonomisk politik som med tvekan blåst liv i tillväxten i landets första världen-näringsliv, men med eftertryck befäst fattigdom och arbetslöshet i den tredje världen-ekonomi som dominerar landet.

Det är föga förvånande att Thabo Mbeki får bättre press i väst än utmanaren Jacob Zuma. Det finns ju misstankar om att Zuma kan tänkas vilja göra något för de landsmän som lever i Tredje världen i Sydafrika. Det är nog mest därför som han utpekas som en korrupt snuskgubbe. Det kanske han också är, men tänk om han samtidigt tar itu med de himmelsskriande orättvisorna i sitt land? Det misstänker inte - men hoppas däremot - stora delar av Afrikanska Nationalkongressen ANC, fackföreningarna, och det sydafrikanska kommunistpartiet. Och vem tycker att det är fel att de rika får maka åt sig litegrann för att hjälpa miljoner fattiga? - De rika tycker förmodligen det.

Jag är inte så insatt i Sydafrikas inrikes affärer, men jag undrar om rubriken på Olle Svennings ledarkrönika är riktigt bra: Arvet efter Mandela riskerar att förskingras. Det finns ju olika sidor av detta arv. En var att apartheidstaten kunde avvecklas utan att Ragnarök utbröt. När den trots ohygglig och långdragen våldsutövning försvann följde sanningskommissioner och försök till försoning, inte blodbad på de gamla förtryckarna. Det är den sidan som ofta hyllas.

Men en annan sida i arvet efter Mandela är att det inte har skett ett avgörande angrepp mot orättvisorna i landet. De rika är fortfarande rika, de fattiga fortfarande fattiga. Ett fåtal har kunnat ta sig uppåt en bit på den sociala skalan men det räcker inte för att ändra bilden i stort. Medlemmarna i de olika massorganisationerna, folket ute i slumområdena, i industrierna, i eftersatta landsbygder, kanske tröttnar och reser sig en dag. Det bubblar i kitteln. För närvarande kan Zumas kandidatur till ordförandeposten i ANC fungera som en säkerhetsventil, men händer inget radikalt kan det bli en social explosion, alternativt ett eländeshål utan botten. Zimbabwe idag är ett varnande exempel. Låter man för mycket gammal smörja ligga kvar efter befrielsen kan den ruttna och göra luften infekterad.

Vilket håll går nu Sydafrika åt? Mbeki är trots en del konstigheter västs man. (Att hans kufiska idéer om HIV/AIDS innebär massdöd bland hans eget folk tror jag inte stör så mycket i Londons city eller på Wall Street.) Zuma ändrar sitt budskap beroende av vem han pratar med men det är möjligt att massrörelsen kan tvinga honom att gå fram med ett radikalt program för att behålla sin popularitet. Zuma ser ut att ha övertaget.

Det här är en problematik som finns inte bara i Sydafrika. Många länder i Tredje världen har å ena sidan sett hur nya välmående grupper växer fram samtidigt som flertalet i befolkningen lever kvar i fattigdom. Den ena gruppen rädd, den andra arg - och en dag tar det hus i helsicke!

Nätservice vid livets slut

För att fortsätta det lite morbida temat från föregående inlägg: varför skall man bara kunna planera och beställa begravning på nätet? Den sanne affecionadon vill naturligtvis även bli begravd på nätet! Hur det praktiskt skall gå till vet jag inte, men kan man inte återvända gamla web-heads och göra bredbandskablar av dem?

Vidstående bild tog jag för en stund sedan på Magnus Ladulåsgatan, tror det Fonus som hade det här fönstret.

Dåliga framtidsutsikter

Att vara äldst i världen (hur nu det kan fastställas vem som är det) gör att framtidsutsikterna drastiskt verkar försämras. Nu rapporteras det att Hryhorij Nestor i Ukraina avvikit från jordelivet efter att ha varit här sedan 15 mars 1891. Det hjälper uppenbarligen inte ens att heta Nestor i efternamn. Vad kan man säga efter detta? "Näste man till rakning!" kanske?

(Är Hryhorij möjligen ett ukrainskt Grigorij?)

Ekonomer och direktörer som spågubbar - vem är bäst?

Gunnar Myrdal i yngre dagar.

Tidigare har jag till och från slängt skit på nationalekonomer i den här bloggen. Det har väl inte gjort så mycket, men när det på senaste tiden kommit fram att åtminstone de neoklassiska nationalekonomiska modellerna passar bättre för schimpanser än människor i allmänhet bör de bli mer oroade. Antingen får de modifera sina modeller efter normala genomsnittliga människor, eller också övergå till att ta betalt i bananer och ställa sina talanger i schimpansernas tjänst.

Men låt oss erkänna att nationalekonomerna inte är de enda som har tomtar på loftet och svårt att orientera sig i tillvaron. Samma sak gäller för de flesta andra människor också. Här är ett exempel ur historien:

1944 var det klart att Andra världskriget inte skulle vara så länge till. I det läget varnade Gunnar Myrdal, professor i nationalekonomi och tillhörande det gäng av nationalekonomer som gjorde Sverige framstående inom detta gebiet, för att det skulle kunna bli en rejäl depression efter kriget. Tanken var inte orimlig. Efter Första världskriget blev det en rejäl depression i början av 1920-talet, med enorm arbetslöshet i många länder. Nu tänkte man sig att samma sak kunde hända igen.


Var det bara en tokig nationalekonom som trodde det här? - Nix. Enligt styrelsedokument från två av Sveriges största företag trodde såväl Sigfrid Edström på Asea (mannen till höger här) som direktör Eriksson på L M Ericsson att man kunde förvänta sig en ekonomisk kris efter kriget. Det var bland annat av den anledningen som Asea gärna ville teckna storavtal om leveranser till Sovjetunionen och regeringen bidrog med exportkrediter (det s.k. ryssavtalet). Nu blev det ju i stället en våldsam högkonjunktur och Asea fick svårigheter att över huvud taget klara av sina leveranser trots att man jobbade för högtryck. Lärdom: vare sig man är nationalekonom eller direktör kan man gissa fel. Undrar vad en schimpans hade sagt om den hade fått frågan?

För den som funderar över förhållandet mellan Asea och Sovjetunionen kan påpekas att Edström sa att det var utmärkta. Man hade ingenting att anmärka på, och den fabrik i Sovjet som Asea drev övertogs utan några misshälligheter av sovjetiska staten 1932.

Åt vilket håll blåser vinden?

Frågan i rubriken kom upp när jag gick förbi gasverkets anläggningar vid Husarviken i förmiddags. En stor rökplym drar mot höger i bilden vilket motsvarar västerut på kartan, och resten av rökarna går mot öster. Jag har svårt att tänka mig att vindarna kan blåsa åt så olika håll inom ett så litet område, så jag betraktar detta fall som ett mysterium.

Annars bjöd ju dagen på såväl kyla som sol. I Bellmans gamla jaktmarker vid Fiskartorpet verkade sjön vara i stort sett istäckt (men knappast något att sätta ut ett par skridskor på ännu!) och björkarna blev ännu vitare av frost som täckte de kala grenarna. Det dröjer bortåt fem månader innan de svalor som Bellman besjöng åter skall jaga över sjön. Hopptornet fanns ju inte på hans tid - undrar vad han hade tyckt om ett påhitt som backhoppning? Klicka på bilderna så blir formatet pampigare!

Schimpanser och nationalekonomer

Här är ett citat från svenska Wikipedia:

Schimpansen (Pan troglodytes) är tillsammans med bonobon de människoapor som är närmast släkt med oss människor, de delar 99,4 % av sina gener med den moderna människan.

Idag är denna släkting på tapeten genom en stor vetenskapsartikel i Dagens Nyheter (varifrån bilden också kommer). För mig är det inte så mycket nytt där utan snarare en bekräftelse av vad som varit på gång under ett flertal år vid det här laget: hånflinande nationalekonomer, som tror att de vet bäst, vet inte bäst. Teorierna om "the economic man" som går tillbaka till Adam Smiths Wealth of Nations (men som stämmer sämre med hans filosofiska avhandling om moraliska känslor) passar bättre för schimpanser än för människor. Ändå är det dessa teorier som fortfarande prånglas ut på lärosäten Jorden runt, samtidigt som nationalekonomisk forskning med anknytning till psykologi, etnologi och andra vetenskaper gör kraftiga framsteg.

Studier visar att schimpanser är fullblodsegoister generellt, människor är det inte. Det finns kanske medfödda anlag för rättvisa, vilket också gör att de flesta av oss har svårt att tåla egocentrerade personer som bara kapar åt sig allt för egen del. Det framgår när man studerar människor av olika folkslag på olika håll i vår värld.

Intressant nog handlade mitt första inlägg när den här bloggen startades om altruism hos apor och människor. Neuroekonomi skrivs det om i DN-artikeln och det berörde jag här. Dessutom var jag inne på neuroekonomiska sammanhang när jag skrev min magisteruppsats i nationalekonomi för ett antal år sedan, men fick inga reaktioner på det. Tråkigt, för där kan det hända verkligen stora saker framåt.

Den svenska nationalekonomin har gått en lång väg sedan den var världsledande. Nu verkar den inte ha några större ambitioner att stå ut. Kanske de ledande nationalekonomerna - eller åtminstone de som märks utåt - delar inte bara 99,4 utan kanske hela 99,5% av sin arvsmassa med schimpanserna?

I väntan på vårfloden

Vad kan vara trevligare så här års än att tänka på ystra vårfloder. Här ovan en pastellteckning som försöker beskriva hur vattnet sköljer över klipporna i Abiskojokken strax innan den dånar ut i Torne träsk. Och nedan en akvarell som beskriver läget lite högre upp längs jokken,

La mano - grå söndagsmorgon strax före jul

Katarinavägen i Stockholm. Solen har ännu inte kikat över horisonten denna grå söndagsmorgon. Trafiken är gles. I halvdunklet står monumentet över de svenska frivilliga i spanska inbördeskriget. En stjärna lyser ur ett fönster uppe på klippan - borde den inte var röd snarare än gul?

(Klicka på bilden kanske den kommer upp i ett större och finare format!)

Nicolin om ansvar

Curt Nicolin var en av de stora kanonerna inom svenskt näringsliv. Många ogillade eller var rädda för honom. Han satte fart i ett Asea som kanske var lite sömnigt i början av 60-talet. Det gav eko inte bara i Västerås utan över hela Sverige (även om det var för tidigt för att jag skall minnas något av oväsendet).

Men jag hittade några synpunkter från Nicolin som är intressanta och där man kan se en skillnad mot den ultraliberala syn som torgförs på sina håll idag. Nu försöker man på alla sätt lasta över så mycket som möjligt på "individen", även för situationer där den enskilda människan inte har så mycket att säga till om. I Saltsjöbadsandans Sverige kunde man inte gå fram på det sättet.

Här är ett citat från ett anförande som Nicolin höll 2 maj 1961 när det blev aktuellt att försöka skära ner antalet tjänstemän:

... varje tjänsteman som firgörs genom rationaliseringsinsatser skall och kommer att erhålla erbjudande om annan anställning. Ingen skall ställas på bar backe. I möjligaste mån skall vi ge honom ett bättre eller åtminstone ett likvärdigt jobb ... alla vi som har ledande uppdrag inom företaget skall lägga ner verklig möda på att ta vara på människorna, se till att vi inte försätter dem i en tråkig situation för vilket de icke har något ansvar.

Jag kursiverade de sista intressanta orden. De säger ju i praktiken att ansvaret ligger på annan plats än den enskilde tjänstemannens skrivbord.

Nicolin varnade sina underchefer för att försöka göra sig av med eventuella "problembarn" till andra avdelningar genom att framhålla dem som bättre än de var.

... jag tror att om vi anstränger oss skall vi kunna finna åtminstone någon lämplig användning även för problembarnen.

Anförandet avslutades med följande ord:

Som avslutning vill jag göra den personliga deklarationen: Jag har hört av många omvittnas att jag är en hård f-n. Jag vill bara tala om att det inte är sant.

Nåja, ingen förnekar väl att Curt Nicolin hade hårda nypor och fick igenom det han ville? Men det var ju en äkta industriman han var, inte en sån där finanspajsare i glansig kostym!

Lite mer om riksbanker och sådant trist

Banker och penningpolitik och liknande är inte så kul - om man nu inte tillhör någon kufisk subkultur av ekonomer som tycker att det inte finns något mer intressant i livet än just pengar, räntor och liknande när det uttrycks på någon konstig ekonom-jargong. Och det är ju faktiskt så att pengar inte är samhällets, eller ens ekonomins, kärna. Däremot kan pengar vara bra för att underlätta olika transaktioner mellan människorna i samhället. Omvänt: om det fungerar illa med pengar och räntor kan transaktionerna bli störda vilket leder till diverse besvärligheter. Som för närvarande, med grunden i USA:s huslånekris.

Jag skrev lite om "oberoende riksbank" för några dagar sedan varpå följde en debatt med signaturen Gustav. En av mina kritiska synpunkter på en institution som har till uppdrag att (officiellt) bevaka bara en fråga och i stort sett strunta i allt annat är att världen omkring denna institution har en tendens att ändra sig. Och därmed blir den ursprungliga instruktionen allt svårare att följa. Det är som den gamla frågan: "Om kartan och terrängen inte verkar stämma med varandra, vad är det då som gäller?" I en intervju med förre vice riksbankschefen Villy Bergström i Dagens Nyheter idag (verkar inte finnas i nätupplagan) säger han något som låter ungefär som samma sak:

Historiskt sett har penningpolitiska regimer brukat fungera i 20-30 år, tills det har blivit dags för något nytt.

Sedan tillägger han:'

Den här gången hotas systemet av de finansiella bubblor som uppstår vid låg inflation och stabila makroekonomiska förhållanden.

Här är det osäkrare. Vi vet ju inte om det kommer en inflationschock eller om det händer något som kastar såväl "finansiella bubblor" som "stabila makroekonomiska förhållanden" över ända om några år. Stabiliteten i sig skulle kunna innebära ett hot om den döljer mer djupgående problem. Även om havet ligger lugnt och blankt kan det finnas häftiga strömmar under ytan. Skulle det potentiella svarta hålet i US-dollarekonomin öppna sig exempelvis, då kan det bli synnerligen rörigt i världsekonomierna framåt. Att det skapas "bubblor" kan ju också hänga samman med att den reala ekonomi som de uppstår ur och lever på inte går helt bra, och då uppstår spekulation och spelverksamhet som kan få vansinniga proportioner.

På tal om ekonomi: Fattiga skickas till kyrkan handlar det om i ett DN-reportage. Ett dj-a sätt. Socialtjänsten i Stockholm har förnekat det tidigare, men nu var det någon som var klumpig nog att skriva ner att man vill jaga över en behövande till kyrkans bistånd. Och det är inte nytt. Redan under Persson-regimen hörde jag om det här fenomenet, nämligen att det samhälleliga skyddsnätet monteras ner för att de ansvariga glatt räknar med att kyrkliga samfund tar över. Jag minns intervuer med folk i Frälsningsarmén (i Eskilstuna tror jag det var) som handlade om det. Detta är inte bara Allianspartier som ger sig på folk som har det svårt, såvida man inte också räknar godsägare Persson och hans SAP som tillhöriga Alliansen. Alltid går det att sänka skatten några öre på det sättet, men vem garanterar att detta inte kommer tillbaka mycket dyrare senare?

Grattis på födelsedagen, Carl-Henrik

Grattis på nittioårsdagen, C-H Henriksson! Du har varit med länge och kämpat.

Det har inte alltid gått bra, det har varit med- och motgångar, men en sak bör påpekas: den som gick med i Sveriges Kommunistiska Parti, som du gjorde den 5 oktober 1941, var sannerligen ingen politisk lycksökare eller vindflöjel! För den som inte riktigt uppfattar detta hade det nazistiska Tyskland vunnit Andra världskriget vid den tiden. Tyskland hade segrat på kontinenten, England isolerat på sina öar, USA självisolerat på andra sidan Atlanten, den tyska armén verkade vara i läge att vinna kriget mot Sovjetunionen innan nyåret 1941. Men C-H gick med i SKP. Dessutom var han gift med en judisk kvinna vilket betydde dubbelt dödshot.

När C-H tog över efter Hagberg verkade SKP kunna vitaliseras men det lyckades inte något vidare. Jag antar att det var för stora skillnader mellan vänstersocialister av nyare typ och gamla arbetarkommunister samt unga revolutionärer för att det skulle lyckas att samtidigt förnya och hålla ihop partiet. C-H hade nog oturen att han var aktiv under fel period, när motsättningarna gjorde att rörelsen bara stod och stampade och varken kunde gå framåt eller bakåt. Den svenska vänstern lider ännu av det eländet.

C-H hade nog kunnat gå längre om han gjort som en del andra partikamrater: kommit på att han i själva verket var socialdemokrat och därmed kunnat göra karriär i SAP, kanske till och med blivit minister. - Men sådant gör väl inte hederligt folk? - Nä! Karriärism luktar, hur mycket deoderanter man än lägger på!

När det kostar mer än det smakar

En nyligen timad händelse sätter fingret på ett problem med felaktiga utbetalningar från offentliga trygghetssystem och hur man skall förhindra dem. (Obs. att jag inte skriver "fusk" eftersom det finns utbetalningar som är fel av andra orsaker, och de kan vara såväl för små som för stora.) Nu handlar det om försäkringskassan som inte vill kräva intyg från förskolan när föräldrar har varit hemma med sjuka barn. De besparingar som görs när bidragsfusk stoppas äts upp av administrationen av intygen säger man från kassan.

Detta är ju enkelt att förstå: om jakten på "fuskare" drivs för långt kommer kostnaderna för jakten att bli dyrare än de pengar man får in. En nationalekonom kanske skulle tala om "marginaleffekter" här. När man börjar jaga får man in bra belopp, men vartefter minskar summorna helt enkelt för att man hittar de uppenbara fallen, de kriminella figurer som sätter stöld av offentliga medel i system.

En annan aspekt är att det är viktigt med förtroende för systemen och ur den synpunkten kanske det kan vara bra att fortsätta jaga även om intäkterna av det blir små - men när man går över gränsen och det snarare blir trakasserier och misstänkliggöranden som ökar misstroendet i samhället men inte ger tillbaka några pengar, då är det dags att sätta stopp. Det börjar likna de fjantigare varianterna av terroristjakt, där i princip alla är misstänkta och rättsamhället ställs åt sidan. - Om man hittar folk som fått ut för lite pengar förresten men inte bråkat om det, skickar man dem en hacka som extra uppskattning?

Om man vill uppnå goda marginaleffekter vad det gäller att driva in pengar till det offentliga undrar jag om inte strängare kontroll av alla med F-skattesedel vore bättre. Hur är det med de som handlar privat men bokför det på firman och drar av momsen, exempelvis?

En liten kris rensar systemet...?

Citerat från gårdagens Dagens Industri:

Det ska fan vara centralbankschef i USA. Sedan i somras har Ben Bernanke sänkt styrräntan med en hel procentenhet. Ändå skriker Wall Street efter mer – och får det! Världens främsta centralbanker pumpar nu in mer pengar på de oroliga finansmarknaderna.

Centralbankerna har öst in pengar i banksystemet i flera omgångar nu för att få pengarna att röra på sig. Affärsbanker och låneinstitut sitter och trycker på de medel de har, rädda för att drabbas av lånekrisen i USA.

Det man kan sätta ett kritisk finger på är bland annat detta: om man har en kapitalistisk marknadsekonomi där aktörerna själva antas fatta sina beslut och göra det som de själva tror är bäst utan inblandning utifrån, varför skall de överhuvud taget be om hjälp? Frågan är särskilt relevant när problemen som uppstår inte kommer från yttre rymden utan från affärsvärlden själv.

Verkar det inte konstigt om banker och andra företag predikar oberoende så länge det är vackert väder, men skriker att myndigheterna skall komma med ett paraply när det börjar regna? En nationalekonom som studerar institutioner säger nog till detta att det krävs regelverk för att ekonomin skall fungera, och staten och de demokratiska organen är de bästa för att skapa och genomdriva reglerna, men behöver den sanne marknadsliberalen ta hänsyn till sådana mesiga argument? Parollen måste vara: "Var och en för sig själv och strunta i de andra!" Inte kan man komma dragande med någon unken socialism av typen "En för alla, alla för en"! - eller hur?

Kom ihåg bankkrisen i Sverige i början av 90-talet: enorma belopp av offentliga pengar skickades in i bankerna för att rädda dem, men hur mycket har betalats tillbaka? Man får intrycket av att liberalismen gäller när det går bra, inte annars. Annars skulle ju en hard-core liberal säga att "det är bara bra med en liten kris som rensar ut skiten ur systemet, sedan kommer det att fungera bättre". Men den sortens liberaler leder inte storföretag eller centralbanker, och de tillåts nog inte husera i någon framstående regeringsposition heller - i alla fall inte någon längre tid.

Men hur vore det om chockterapi tillgreps: om den civila offentliga sektorn avvecklas omgående och alla fick en tillsägelse att "nu får ni klara er själva bäst fasen ni kan"? Ett radikalt burn-out! Var skulle då storföretagen springa och klaga och ropa efter hjälp när det börjar se dystert ut i bokföringen? (Förresten, varför skall en riktig liberal ens ha bokföring och affärsplaner: han får väl ta dagen och eventuella kunder som de kommer när han står i sin lilla enmansverkstad och jobbar helt manuellt!)

Om det vore val idag ...

... men det ÄR inte val idag, så det är tämligen ointressant att Alliansen har dåliga opinionssiffror.

Fredrik & gänget kan ta det lugnt. Skulle det vara ett läge med majoritet för oppositionen ungefär ett halvår före nästa val skulle det vara anledning att bli mer oroad, men inte panikslagen. Om det var två-tre veckor till valet, ja då vore paniken på plats.

Men nu har vi ju en opposition vars största parti nästan inte gör någonting, som leds av sluga partitaktiker vilkas tänkande inte är av denna världen och av "trötta Mona" som saknar större visioner. Kommer någonting av detta att ändras innan valet? Kommer socialdemokraterna att lägga fram en politik som pekar framåt och kan få upp osäkra väljare från sofflocket eller var de nu håller hus, eller kommer man bara att försöka sälja sig som "det ännu nyare arbetarpartiet"? Nya namn i regeringen, men samma politik? - Risken finns. Den lilla grupp som leder SAP är inte den sorts människor som skulle vilja eller kunna släppa loss en massrörelse mot regeringen. Man skulle kunna tappa kontrollen, och det är något byråkraterna inte tål. Då tar man hellre risken att Alliansen sitter kvar. Byråkraternas egna positioner är ju ändå säkrade hur det än går i valet.

Och mot denna passiva opposition borde en någorlunda samlad och beslutsam regering kunna dra loss ett reformpaket, slänga ut lite pengar för att säkra marginalväljare - samt hoppas på att Sahlinskan gör resten av jobbet för dem. Jag tycker inte det låter otroligt.

Den mänskliga evolutionen snabbar på

En två miljoner år gammal skalle från Georgien. Detta verkar vara värre än "spik i foten". "En stör genom huvet" kanske är mer passande som beskrivning?






För alla de (hur många de nu är) som bestämt motsätter sig tankarna att livet utvecklas och ändras över tiden är det dåliga nyheter som forskare nu kommer med: det är inte bara så att evolutionen pågår, den snabbas på, och detta just för oss människor. Fast jag tvivlar på att inbitna evolutionsmotståndare bryr sig om det. De har ju sanningen i alla fall! Och egentligen spelar det ingen större roll så länge de inte försöker genomdriva sina uppfattningar på ett sådant sätt vetenskapliga metoder slås överända eller att vissa forskningsområden skadas.

Ändrade levnadsbetingelser ger ändrade människor, knepigare än så är det inte. Människor flyttade från Afrika till andra delar av Jorden. När jordbruket slog igenom för kanske 12000 år sedan ändrades vår föda. Sjukdomar har uppkommit och spritt sig. Och allt detta påverkar arvet som förs vidare i våra gener. Kanske en långvarig klimatförändring på Jorden kommer att gynna särskilt värmetåliga individer framåt.

Jag minns från förr när man skämtade om att människor åker så mycket bil att benen kommer att bli förkrympta. Det är inte bara ett skämt. Mänskligheten utvecklar de sidor av sin egen biologi man har nytta av och drar ner på de mindre nyttiga egenskaperna.

Jag läser på Sveriges Radios hemsida att människans evolution har de senaste 5000 åren hållit ett hundra gånger högre tempo än någon gång tidigare i mänsklighetens historia. En intressant fråga är hur mycket av den biologiska utvecklingen som slår igenom i vad och hur vi tänker? Ur vissa synpunkter är vi fortfarande stenåldersmänniskor (sägs det i alla fall) men betyder det att vi tänker på ett urmodigt sätt? Kan inte tänkandet gå framåt snabbare än den kroppsliga utvecklingen? Det kanske mest är en usel ursäkt för dåligt beteende när folk pratar om oss som stenåldersvarelser?

Jämför vetenskapens utveckling de senaste 200 åren med tidigare perioder i historien: vi finner äldre perioder när det skett tillfälliga och snabba framsteg, men alls inte den massiva och allomfattande vetenskapliga revolution som nu rullat på i ett par hundra år och som inte visar några tecken på att stagnera. Vetenskaperna och deras tillämpning i teknologin slår igenom överallt, och det kan inte undvikas att hela mänsklighetens tänkande påverkas av detta. Så småningom kanske våra kroppar, som ju inte kan förändras lika fort, ändå på något sätt kommer ifatt - kan det göras genom att människor helt enkelt förbinder sin hjärna med smarta datorer? I så fall kan man hoppa över kroppsliga förändringar som annars tar många generationer att genomföra. (5000 år som nämns ovan motsvarar ungefär 170 generationer, mer är det faktiskt inte. Det är 40 generationer mellan mig och Karl den store.)

Inflationsvarning

Den här bilden tog jag från Riksbankens hemsida nyss. Dagens Nyheter skriver också på ekonomisidan om inflationen som visar tecken på att skjuta fart igen efter en lång och lugn period. Som man ser här bredvid på skalan anses det vara tolerabelt med en inflation som ligger mellan en och tre procent - är det för litet är det fel (deflation) och för mycket också fel (inflation). Alla förstår ju att det är lättare att hantera sina ekonomiska angelägenheter om penningvärde inte ändrar sig så mycket från till dag.

Nu står riksbanker världen över (och inrättningar som Europeiska centralbanken) inför ett dilemma: skall man sänka räntan för att försöka få stopp på den lågkonjunktur som eventuellt håller på att bryta ut just nu, eller höja räntan för att slå till mot inflationsdrivande investeringar och konsumtion? Man kan inte göra båda sakerna samtidigt om inte andra saker görs samtidigt.

Egentligen är konflikten olösbar. Trollformeln "oberoende riksbank" som ansetts som ett fantastiskt botemedel mot ekonomiska problem har rejäla brister. De oberoende (= odemokratiska) riksbankerna har som viktigaste uppgift att hålla inflationen nere, men om detta inte fungerar, samtidigt som konjunkturerna viker, kommer säkert den här metoden att bli alltmer ifrågasatt. Om riksbankens åtgärder samordnas med beslut som tas i Riksdagen, och alltså inordnas i den demokratiska processen, är det slut med oberoendet. Och lika bra är det. Ekonomin är för allvarlig för att anförtros åt teknokrater och nationalekonomer som inte är ansvariga någonstans för sina beslut.

En läsare i Haparandatrakten!

För någon dag sedan fann jag till min förvåning att jag har en läsare ända uppe i Haparanda. För att fira detta publiceras härmed en egensnickrad akvarell med några fjällbjörkar innan lövsprickningen (från andra änden av landet däruppe dock, nämligen fjällbackarna vid Abisko).

I Haparanda har jag aldrig varit. Det närmsta är nog Kalix där jag var någon gång under värnplikten i Boden för väldigt många år sedan. Och jag antar att björkarna inte är lika krokiga vid nedre Torne älv som uppe vid Torne träsk. Rätta mig om jag har fel.

Fel svar

För länge sedan lade jag in en enkät på den här bloggen. Jag frågade: "Förstår du vad jag skriver på den här bloggen". 99 svar kom. Jag kan nu notera att mer än tre fjärdedelar av de tillfrågade svarade fel: rätt alternativ skall naturligtvis vara "Va, jag förstår inte frågan". Kom ihåg det till nästa gång (om det nu blir någon nästa gång!)

Så här var fördelningen:

Ja	54 (54%)
Nej	23 (23%)
Va, jag förstår inte frågan	22 (22%)

Men nu rensar jag bort den så ser det lite mindre snårigt ut.