torsdag 31 januari 2008

Ännu ett bevis på grågrön vinter


Vad är det för märkvärdigt med den här bilden då? Inget annat än att det är första gången jag lägger ut en bild tagen med min nyinskaffade telefon på bloggen, samt att den ger ännu ett bevis på att denna vinter i sanning inte är vit. Grågrön snarare, Möjligen är det snö på väg i stockholmstrakten kan jag se i SMHI:s prognos, men det verkar inte vara som på den gamla goda tiden när det kunde snöa dagar i sträck.

- Och bilden föreställer ... ? - Årstabäckens utlopp i Årstaviken för några dagar sedan. En billig kameratelefon med inte så många pixlar, men man ser ju vad det är i alla fall!

" ...vårlikt trots mörkret"


Det har varit varmt i januari, SMHI skriver:

Över halva månaden har dygnsmedeltemperaturen varit över noll i större delen av Götaland och Svealand, så man kan förstå att det har känns vårlikt trots mörkret.


Bilden ovan ger syn för sägen - så grönt var det på Fittjanäset igår eftermiddag. Här tror jag det kommer in lite konst också. Det var så blött så jag ville inte gå ut på gräsmattan, men jag tror de där röda grejorna är någon sorts skulptur. Annars ser de ut som pallar utan sittdyna som har ställts på högkant. På den högra pallen tycker jag mig skymta en liten ljus fläck som i själva verket kan vara den vanliga lilla skylten som talar om vem som är konstnären och vad grejen kallas. Kan det vara konstverket Fittja står pall?

Och även om det är grönt här så lär de ha en massa snö i västra Asien. Så det kanske jämnar ut sig?

Svärmintelligens och demokrati

Jag skrev för några dagar sedan om begreppet "svärmintelligens". Jag kom att tänka på det när jag läste en klagovisa över demokratins förfall hos bloggarvännen i Småland Tomas Jonsson: Alternativen till dagens politiska system. Som synes alltså inte bara klagomål utan också positiva alternativ.

Det går att laborera med olika modeller, med majoritetsval, folkomröstningar och annat, men om dessa ändå brakar ihop med strukturer som har helt egna dagordningar kommer även de bästa intentioner att misslyckas. Och det är den situationen vi har idag, och det kanske kommer att bli värre.

Det är lätt att få med sig folk på saker som fungerar bra, men fungerar det dåligt är det svårare - ungefär så skulle man kunna formulera svärmintelligensen om den skall in i demokratin. Beslut om offentliga verksamheter som leder till privatiseringar eller att de fungerar som privata vinstmaximerande bolag har inte haft stora folkliga opinioner bakom sig, och resultaten har inte alltid varit helt lyckade. De flesta människor begriper helt enkelt att samhällsviktiga tjänster skall skötas i offentlig regi. (Och de kommuner som inte sålt bort sina kraftbolag är glada för det!) Om man diskuterar skolväsendet anser förmodligen de flesta att det är bättre med väl skötta skolor som är till för alla än ett kaos med alla möjliga sorters privatskolor som fungerar som idiotsäkra kassakistor för skolentreprenörer. Att opinionen för att Sverige skall avbryta en fredsperiod på ungefär 190 år för att börja krig med diverse stamfolk i Afghanistan är synnerligen liten är viktig för folket men tydligen inte för de politiska bossarna. Det där med EU som skulle gå med i Sverige, fast det nu verkar som om Sverige gått med i EU ... Och så vidare.

Det är inte så att alla folkopinioner är riktiga, och opinionerna kan svänga hit och dit. Det kan bli helt fel. Men i begreppet "svärmintelligens" ingår att det inte finns plats för några styrande centra, inte för demagoger och folkförvillare, utan de som ingår i svärmen reagerar relativt likartat och samtidigt på impulser utifrån. Människor är dock inte myror eller fiskstim, och man kan ställa höga krav på hur den "demokratiska svärmen" skall fungera. En stor del av det mänskliga "stimmet" måste vara beredd att ta till sig och förstå en del av hur samhället fungerar för att kunna reager - och det gör de flesta.

Och här vill jag anknyta till gamla hederliga liberala tankar om att folk lugnt och sansat diskuterar livets frågor, och därefter tar ställning. (Obs: gamla hederliga liberala ... lugnt och sansat ... alltså inget muppartat gallskrikande från nyliberaler och liknande figurer!) För länge sedan citerade jag den norske filosofen Arne Naess' Sex normer för saklighet, mot missbruk av känslorna . De kanske kan vara användbara för att få till ett bra debattklimat som är inriktat på att lösa verkliga problem, inte bara för att demonstrera makt och stödja karriärer. En del människor kommer ändå att av olika anledningar hamna utanför det beslutande stimmet. De kan ha svårt att förstå vad som händer, eller de kan tillhöra de små eliter som tidigare kunnat topprida "stimmet" men som nu förlorar makten. Ur den synpunkten är det inte svårt att förstå att en del politiker i det närmaste vill förklara hela befolkningen som varande misstänkta för brottslig verksamhet ... .

Men i ett positivt, skapande och effektivt framtida debattklimat kanske det inte gör så mycket om dagens partier försvinner? Reinfeldt som ser så snäll ut kanske kan börja jobba som manlig förebild på något dagis i stället, och lära barnen att vara snälla mot varandra och dela med sig?

onsdag 30 januari 2008

En utflykt till Fittja


Här är moskén i Fittja och nedanför den ligger småbåtar, som troende försjunkna i bön. För många är det viktigt att ha en plats där de kan tillbedja det som en del kritiker helt enkelt avfärdar som "låtsaskompis".

Det är inte ofta jag är i den här delen av stan, men ibland är det intressant att se andra vyer.

Utpressning


Fed måste sänka ikväll. Annars väntar nya ras i USA

är den otvetydiga rubriken i Dagens Nyheter. - "Måste"?

Wall Street räknar kallt med att Federal Reserve, med Ben Bernanke i spetsen, sänker USA-räntan igen i kväll. Skulle USA:s centralbank mot förmodan avvakta kan det bli regelrätt börsfall.
Jaha, då är vi där igen. "Gör som vi säger, annars ...." Spekulanterna tar en nation som gisslan.

Penningpolitik är viktig men tråkig och inget man sitter och läser om dagligen såvida man inte är lite konstig i knoppen. Det lilla jag läst om Federal Reserve i USA har tidigare innehållit hyllningar till dess föregående chef, Alan Greenspan - men hyllningar som övergått till förbannelser från vissa håll. Greenspan anklagas för att se till att bubblor kunde byggas upp genom att se till att pengar varit billiga att låna. Och nu kräver spekulanterna att efterträdaren Bernanke fortsätter på den vägen. "Billiga pengar, annars fixar vi till en kris!"

Nu kanske krisen kommer i alla fall, men å andra sidan kunde man ju tänka sig en dos chockterapi: upp med räntan för att möta inflationshot och attrahera utländskt kapital. Låt spekulanterna ta ansvar för sina egna göranden och låtanden och stoppa flödet av billiga pengar som bidrar till att nya bubblor skapas hela tiden! Det låter väl rimligt? Man låter varet rinna ur det infekterade såret och låter det läkas, i stället för att dölja såret och låta infekti0nen bli värre hela tiden.

Men det kommer inte att hända. Chockterapi är något man slår fattiga människor världen över i huvudet med - inte fina gossar på Wall Street. Antagligen kommer en del av de kriminella spekulanterna att åka dit i samband med den ökanda huslåneskandalen, men resten kan fortsätta som vanligt ... ett tag till, medan dollarn faller och, USA:s ekonomi blir allt skakigare och i obalans med omvärlden. Pratet om USA:s "urstarka" ekonomi kan vi nog glömma snart.

På tal om Greenspan - här är det lilla diktförsöket

Skämtan med Alan Greenspan

som jag skrev förra året med anledning av mannens vana att läsa i badet:

Läser om Greenspan i morgonbladet:
Greenspan våndas i morgonbadet
vid tanken på kris i ekonomin -
Borta är börsens jubelskrin
när index höjdes varenda dag,
nu hotar krisens gisslande slag


Börsen är bara till för narrar
nu står de där i kylan och darrar
och ängslas som andra fattiglappar


… Greenspan karet på vatten tappar!

tisdag 29 januari 2008

Grattis, Svin-Olle!

Vi som är lite äldre kommer ihåg uppståndelsen runt Sjöbo på det vackar Österlen i Skåne i slutet av förra årtusendet. Under ledning av en centerpartistisk lokalpolitiker, tillika grisuppfödare, hade man en folkomröstning om man skulle ta emot flyktingar. Jag har för mig att ungefär två tredjedelar inte ville det, och debatten fick raskt en del otrevliga inslag av rasism. Centerpartisten hetta Sven-Olle men fick öknamnet Svin-Olle, och han ville se små blonda barn även i framtiden. Och på framsidan av Dagens Nyheter kan man se dem idag, de små genierna: hälften av niorna i Sjöbo underkända. Här och här. "Det anses inte fint att vara duktig."

Den källkritiske läsaren frågar givetvis om antirasistiska reportrar på DN kanske passar på att vrida till fakta och ger Sjöbo en extra snyting för att man var dumma på 90-talet. Men artiklarna är ändå av den karaktären att man kan undra om det inte är lika bra att be de där självfördummade små blondisarna att emigrera till Danmark. Det verkar klart att den där skolan skulle behöva en uppsättning superambitiösa barn med rötterna i Kurdistan, Somalia, Palestina, Chile, Kina etc. som inte tycker det är ballt att "inte vara för duktig" utan som ger järnet. Det är sådana vi behöver för framtiden, inte en samling slashasar. De som bröt upp från en extraundervisning med motiveringen att någon skulle "beställa tid för piercing" borde inte vara välkomna tillbaka till skolan förrän de begriper vad de håller på med. Stämmer reportaget är det inte lärararnas eller skolans insatser det är fel på, skolan har snarast gjort för mycket med tanke på hur barnen och deras föräldrar har reagerat.

Grattis Svin-Olle, här har du dina blonda fina barn!

Om historieförfalskning, antirasism och om vi lär oss något av historien

Jag hörde ett inslag i P1 igår, i Obs, där det berättades om historieförfalskning i Östeuropa. Idag läsar jag om samma sak i tidningen Kulturens nätupplaga. Det är känt sedan tidigare hur s.k. nationalister i Ukraina förfalskar och suddar i historien.

Enkelt uttryckt: tidigare generationers massmord på icke-ukrainare (som polacker och judar) skall döljas medan egna lidanden under sovjettiden skall blåsas upp och samarbetet med tyskarna under kriget sopas under mattan. Att ukrainarna på egen hand var fullt kapabla att bedriva massmord skall man inte tala om, däremot kan gärna förövarna hyllas som nationella hjältar. Men med tanke på tsarrysslands historiska arv av pogromer behöver man ju inte tro att det behövde komma tyskar till Ukraina för att tala om för lokala nationalister hur man massmördar.

Ukraina är inte det enda landet där sådant hänt, våra närmsta grannar i Baltikum har också varit gravt inblandade. När Norrmalmstorgsdemonstrationerna för baltisk frihet pågick omkring 1990 (minns inte året exakt - 1991?) skrev Salomon Schulman i Dagens Nyheter att han inte ville gå dit. Han visste vad det var för sorts folk som fanns i publiken. Hans släkt kommer från Litauen och drabbades hårt av förföljelserna mot judar. Balter var i högsta grad inblandade, och en del kunde smita iväg över Östersjön och stanna i Sverige. Jag undrar om livligt antisovjetiska folkpartister noterade det - och om de brydde sig? Jag minns att gamle utrikesministern Torsten Nilsson hade svårt för de nya ledarna i Baltikum, som Landsbergis - kan det bero av att han var gammal nog att minnas hur trettiotalsfascisterna såg ut?

Det var ett möte till minne av nazisternas massutrotning i Stockholm den 27/1, och idag skriver Ola Larsmo i DN att han undrade var de unga antirasisterna var. Det var få yngre i publiken. Varför var inte de som demonstrerar i Salem mot nynazisterna med på minnesmötet efter förintelsen? Det undrar han, men jag gissar att en av de unga antirasisterna nog kunde ställa samma fråga fast åt andra hållet: varför var ni inte med i Salem? Är döda nazister och döda nazistoffer viktigare än de aktiviteter som nazi-inspirerade personer och rörelser håller på med idag? Är rasismen i "kriget mot terrorismen" oviktig? Är förhållandena i Gaza eller centrala Afrika mindre viktiga? (För övrigt: Förintelsedagen är till minnet av befrielsen av Auschwitz. Av någon anledning brukar man inte säga vem som befriade de överlevande där.)

Jag är mycket intresserad av historia, men här i landet verkar det som det ständiga sysslandet med vad som hände omkring Andra världskriget döljer vad som händer idag. För att ta ett exempel: Lennart Schöns insatser ger ett intryck av knappologi.

Vi vet redan att Svin-Olles farsa och hans kompisar i Sjöbo samlade timmer för att bygga ett koncentrationsläger - och vi vet att bygget fick ställas in på grund av krigsutgången. Det är i det förflutna och går inte att göra mycket åt, utom möjligen att älta det igen. Men vi vet också att på grund av politiska konjunkturer idag kan svenskar med fel hudfärg eller religion drabbas av svåra förföljelser ("kriget mot terrorismen") och att smårasismen sannerligen inte är oskyldiga pojkstreck alla gånger. Hur man kommer till rätta med det genom att hålla möten om en historisk period som inte kan upprepas (det finns andra metoder än gaskamrar idag) har jag svårt att förstå. Antagligen har de antirasistiska ungdomarna också svårt att förstå det. Det visar att vi antingen inte lär oss något av historien, eller att vi faktiskt inte kan lära oss något om historien därför att nya situationer uppstår hela tiden. Lärandet befriar oss inte från kravet att tänka kritiskt och värdera aktuella fakta, och om politisk bekvämlighet eller feghet (det som också kallas "bodströmeri" numera) tillåts bestämma när lärandet skall kopplas av eller på, då kan man lika gärna vara utan det.

Som sagt, historia är ett av mina huvudintressen, men när "lärandet av historien" inte leder till några positiva åtgärder idag är lärandet i bästa fall meningslöst, i värsta fall mycket skadligt.

måndag 28 januari 2008

En ny militärallians i Latinamerika?

Borde lära mig spanska bättre. Nu klarar jag bara av enklare nyhetstexter där det går ganska bra att gissa sig fram till innehållet. Som den här från den officiella venezoelanska nyhetsbyrån ABN. Anledningen till att jag slog upp den var att jag ville kolla den mot en artikel i Dagens Nyheters nätupplaga med den intressanta titeln Chávez vill skapa militärallians mot USA. Och vem kan väl protestera mot det? Den enda yttre makt som hotar Latinamerika ligger norr om Rio Grande del Norte. På senare år har USA haft allt svårare att kontrollera sin gamla bakgård och det är inte uteslutet att Washington/Pentagon tar sig för att göra något desperat för att rädda läget. Det kan dock vara för sent. Den misslyckade kuppen mot Chavéz tyder på det, bland annat. Går alliansen igenom minskar manöverutrymmet ytterligare.

Jag har för mig att Chavéz var nere i Bolivia förra året och sade något om en Latinamerikansk armé men att det då inte skapades några större reaktioner. Vad betyder det om detta initiativ förverkligas och blir hållbart? - Det innebär att Venezuela, Dominica, Cuba, Nicaragua och Bolivia säger officiellt att "om någon av oss angrips är det ett angrepp mot oss alla". En normal kollektiv säkerhet alltså. Tidigare har USA kunnat gå ut hårt mot en enskild stat men med ett kollektivt försvar fungerar det inte längre.

Om några bataljoner från Venezuela eller Bolivia placerades på Cuba som "snubbeltrådar" vore det ett intressant steg framåt. Eventuellt finns redan kinesiska signalspaningsförband på Cuba, kineserna är intressenter i oljefyndigheter på cubanskt vatten, och rent generellt verkar det att som om USA försökte angripa Cuba militärt skulle de stöta sig inte bara med cubanerna utan med andra makter också. Vilket gör att de bör hålla sig lugna, vilket i sin tur kan leda till en lugn demokratisering på Cuba.

Jag tyckte mig uppfatta så mycket i ABN-artikeln som att det fanns funderingar på ett större säkerhetsarrangemang i Sydamerika. Om Brasilien kunde komma med skulle alliansen förstärkas av en regional stormakt. Undrar hur man har det med planerna på kärnvapen därnere numera - en gång i tiden har jag för mig att såväl Brasilien som Argentina ville ha kärnvapen. Förhoppningsvis låter de bli. Och för Latinamerikas utveckling vore det bäst om man slapp de här militära historierna så snart det bara är möjligt. De är inte gratis.

Det var vinter förra året


För den som eventuellt har glömt det vill jag påminna om att det var riktig vinter den 28 januari förra året. Här är en häftig soluppgång över snöiga fält ute i Roslagens lantligare trakter. Klicka gärna på bilden så den kommer upp i storformat och blir riktigt fin!

Den rike mannens stora fötter

Bilden kommer från en rapport gjord av forskare vid Berkeleyuniversitetet. Rich nations' environmental footprint falls on poor är titeln. Vad man försökt uppskatta är verkan av intensifierat och utvidgat jordbruk, avskogning, överfiskning, förlust av mangroveträsk och -skogar, ozonförtunning och klimatförändringar under tiden 1961 till 2000. Och inte bara att saker förstörts, utan också vem som orsakat och var kostnaderna för förstörelsen har hamnat.

Jag hade inte hört talas om den om det inte kommit en blänkare i ett elektroniskt nyhetsbrev från Naturvårdsverket som jag prenumererar på. Där gör en svensk forskare denna kommentar:

Fattiga länder som orsakar i storleksordningen 10-13 procent av växthusgasutsläpp tar någonstans 30 procent av kostnaden. Det vill säga att den obehagliga sanningen bekräftas i den här studien, vår välfärd i de rika länderna i världen, däribland Sverige, sker på bekostnad av fattiga länder i världen.

Man kan ju se på diagrammet att de ekologiska fotavtryck som orsakas av fattiga länder är mycket mindre än vad mellan- och höginkomstländer orsakar. Det är naturligtvis mycket svårt att beräkna kostnader av olika typer av ekologisk förstörelse, och var kostnaderna hamnar, men undersökningar av den här sorten bör ändå ge en viss uppfattning om vad som är på gång - utplundring alltså. När de rikaste länderna orsakar skador i de fattigaste länderna för 2,5 och de fattiga å andra sidan skadar de rika med 0,68 "trillioner" $ är det en enorm skillnad till de rikas fördel. Men som synes är de rikas skuldnetto mot mellangruppen också enorm: man orsakar skador för 4,9 och skadas för 2,7.

En artikel av Alf Hornborg i Dagens Nyheter (verkar inte finnas i nätupplagan) för skuldmotivet vidare. Hornborg är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Artikeln heter "Den vite konsumentens börda."

Hornborg skriver: Vi lever på de fattiga länderna för att upprätthålla ett system som är vid vägs ände. Pratet om "hållbar utveckling" håller inte. Etanol löser inga problem, snarare tvärtom. En stor del av Jordens befolkning lever på ett sätt som vi inte vill dela. Och de rika länderna tycker att de fattiga skall nöja sig med de småsmulor som de får ha kvar. Vad händer när katastrofen närmar sig och bryter ut? Blir det en tillnyktring? - Hornborg är pessimist vad det gäller att hållbar utveckling eller hållbar produktion skall rädda oss. Ändringarna kommer inte att göras frivilligt. Han skriver inget om att de makthavande i de rika länderna kan tvingas att ändra politiken dock, fast det ändå borde vara en möjlighet. Avslutningen är på gränsen till undergång:

Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris - även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.

Som sagt: den vite mannen har stora fötter.

söndag 27 januari 2008

Svärmintelligens

Det var ett nytt ord jag lärde mig idag - svärmintelligens. Fast det har funnits några år.

När jag läste artikeln i DN ("Smarta svärmar visar vägen") kom jag att tänka på ett kinesiskt ordspråk som jag tror löd ungefär att "tio skomakare som slår sig samman är klokare än XXX". (XXX betyder någon väldigt klok gubbe i den kinesiska forntiden, men vad han hette har jag inte i minnet.) Med andra ord att enskilda individer kan agera klokare, göra sig själv smartare, genom samarbete, genom att bli smartare i grupp. Varje individ är sig själv närmast men noterar och agerar efter hur de övriga i gruppen agerar. Om några går in på en väg som verkar framgångsrik kommer alltfler att följa efter varpå succen blir ännu större. Och systemet faller inte fast individer går under eller kommer till hela tiden. Klokskapen blir kollektiv, den utvecklas i ett sorts nätverk där jag tror att de enskilda inte alltid behöver uppfatta att de finns där som noder i nätet.

Kanske man kan se detta kollektiva tänkande som ett utslag av Hegels "världsande" som jobbar på och blir allt klokare hela tiden, men till skillnad mot hos Hegel finns det inget slut för svärmintelligensens möjliga utbredning. Eller som något i stil med den framtida kvantdatorn: en kvantdator kommer att bli oerhört stark därför att den kan utföra enorma mängder av operationer samtidigt. Det är som om en stor människomassa samtidigt går och grunnar på samma problem. Lösningen kan bli säkrare än om en människa i taget skall fundera ett tag innan nästa tar vid.

Jag tror inte det skall vara så svårt att montera in idén om svärmintelligens i Marx' skiss över hur den mänskliga produktionen får samhället att utvecklas. På ett sätt verkar det konstigt att jämföra djur och människor, men enligt artikeln kan man se likheter mellan hur höns letar mat och hur staterna inom EU fattar beslut, så det är inte så konstigt när allt kommer omkring. (Men jag tycker det är taskigt att jämföra trevliga höns med EU-byråkrater.)


För klarhetens skull - bilden föreställer en kyckling, inte en EU-pamp

Det finns nog en begränsning ändå: om alla travar iväg åt samma håll utan att tänka för mycket kan det sluta som en buffelhjord som utan att stoppa springer över ett klippstup och alla slår ihjäl sig. Med andra ord kan man inte bara göra som alla andra, man måste vara beredd på att någon signalerar fel också trots att de flesta andra bara gasar på. Det är ju så det har varit ett tag i klimatfrågan. I början var det några få som talade för döva öron. Nu är det många som lyssnar, men kanske det är för sent? Kanske vi är på väg ut över stupet?

Skrapa eller arv? Lagom eller Babels torn?


Dagens Nyheter idag omtalar att Sankt Petersburg riskerar att åka bort från UNESCO:s världsarvslista. Det ryska bolaget Gazprom hotar (det är väl rätt ord?) att bygga en 320 meter hög skyskrapa nära stadens centrum. Med tanke på hur enthetligt det inre av staden (som ju byggdes på svenskt område vid Nevas mynning under Peter I:s tid) är så kommer en sådan där stor tandpetare att märkas, milt sagt. Torn är ju inget nytt i arkitekturen - hade det här varit ett sovjetprojekt hade det väl blivit utskällt efter noter. Se bl.a. mitt tidigare inlägg med länkar.

Jag tvivlar på att YIMBY-entusiaster skulle gilla det här bygget (om det nu blir av). Skälen till det är inte att de ogillar superhöga kåkar, men att det är en isolerad byggnad, en monolit som sticker upp över stan. De verkar mera vilja ha grupper av höga hus, som i Lövholmenprojektet som jag skrivit om tidigare, och då vore det bättre att gå en bit från stadens historiska centrum och bygga. Men då blir det ju inget monument över Gazprom-pamparna, och det är väl det som är meningen i Petersburgsfallet. - Hade vi haft en mer "fransk" politisk kultur i Sverige kanske vi hade haft mer av såndant här också, helt enkelt för att varje statsminister skulle vilja lämna efter sig något monumentalbygge i Stockholm på samma sätt som presidenterna gjort i Paris? Men i Sverige är de flesta statsministrar från landet och verkar inte gilla Stockholm.

Jag funderade lite mer på det där med rätt låga stadsprofiler och skyskrapor och en levande stad i allt det hela. Kan man inte se skyskraporna som parasiter på staden? Att smälla upp en isolerad samling höga kåkar ute på ett gärde gör ingen levande stad. Snarare blir det ett jäkla blåshål (Åsötorg kallas i folkmun Blåsö torg på grund av vindarna runt skatteskrapan). Bygger man inne i en stad finns det sällan utrymme att få plats mer än någon enstaka skrapa. Det blir alltså ett fåtal mycket höga byggnader som på något sätt suger ut omgivningen genom sin dominans.

Jag har svårt att formulera tanken i ord, men det känns fel - kan det vara Babels torn som spökar någonstans i det undermedvetna? Vad är det för folk som skall bo där förresten - en urban övre medelklass som är snudd på utsugare, i alla fall i förhållande till sina statssubventionerade hemhjälpar? Jag undrar i vilken grad YIMBY-rörelsen är beredd att kämpa för att innerstaden inte blir ett reservat för innefolket? Måste hemhjälpen ta sig in från någon avlägsen förort som av någon anledning inte befolkas av den kreativa eliten?



Pieter Brueghel den äldre målade den här tavlan: Babels torn. Folk byggde och byggde, men en högre makt såg till att de aldrig kom upp till himlen. En varning för storhetsvansinne alltså.

Eftersom jag fortfarande inte kan komma in på Yimby-hemsidan (eller rättare: jag var faktiskt inne för någon dag sedan men spärrades när jag försökte kommentera Ringvägenplanerna - det är tydligen fortfarande tekniska problem som jag inte begriper mig på) kan jag lägga till några kommentarer här. Eftersom jag misstänker att Anders Gardebring ändå kan komma att tjuvtitta här handlar det om synpunkter med anknytning till vad vi diskuterat tidigare.

Flera av förslagen på Ringvägen-tillbyggnader är bra, något är jag tveksam till, och något har jag inga direkta synpunkter på. Samtidigt försvinner de sista bevisen för att det här var Stockholms yttre förorter och industriområde för drygt hundra år sedan. Tidigare synpunkter finns här och här. Men om man byggde superbilliga hyreslägenheter överallt på de angivna tomterna skulle jag gå med på att även Tantogården kan offras "för den goda sakens skull". Handlar det om nya bostadsrätter borde man inte få flytta på en enda gatsten eller kvadratcentimeter asfalt.

Jag misstänker att ett av de större hoten mot den levande stad som urbanisterna är ute efter är (förutom konservativa stadsplanerare och opinioner i allmänhet) att räknenissarnas grå diktatur trycker ut mycket av det som gör staden intressant. Det är inte bara ur centrumanläggningarna som småhandlare riskerar att åka ut, det där kommer att sprida sig om man inte gör som i Paris och ger dem ett handtag.

Om en liten affär åker ut ur Ringen idag och flyttar långt bort på Folkungagatan, och kanske överlever, finns det inget som garanterar att nya jaktlag av företagsekonomer i fastighetsbranschen är ute också på det nya stället och kanske lyckas få in det slutliga dödande slaget. Och vi är väl överens om att slutresultatet av detta är ett antal centra för kedjebutiker som ser likadana ut överallt. Ett sätt att neutralisera sådana tilltag är att se till att det finns gott om lokaler, och då finns ju synpunkten att bottenvåningarna borde avdelas för detta eftersom de flesta väl inte vill bo i nivå med gatan så folk går och tittar in hela dan. Och för att genomdriva det krävs övergripande planering som tar hänsyn till hela staden, inte till nästa bokslut i något bolag.

Debatten lär fortsätta.

lördag 26 januari 2008

Väl påpälsad


Det är väl knappt man kan visa den här bilden utan att någon "klimatförnekare" kommer och pratar smörja, men så här såg det ut den 25 januari förra året. Riktig vinter var det, och det höll väl på några veckor. Ganska kallt var det också, men är man väl påpälsad - som den här skotska höglandskon vid Säbysjön i Jakobsberg - klarar man en rejäl köldknäpp galant. Promenerar man ungefär en kvart från där den här bilden är tagen är man nere i Akallas höghusmiljö, och går man en kvart åt andra hållet är man fortfarande ute på bonnlandet.

Gilly intervjuar om det stora dollarrånet

Läs den här intervjun som Pierre Gilly har gjort. Titeln är lite missvisande ("Norge skänker bort sin olja") - det verkar de visserligen ha gjort, men det här handlar om något mycket större än lilla Norge. Det är om stora dollarn.

Jag trodde knappast att Michael Hudson som inte bara är professor i nationalekonomi utan också Wall Street-konsult och rådgivare åt en presidentkandidat skulle tala så öppet över ämnet: Så rånar USA världen genom att påtvinga den värdelösa dollar i utbyte mot riktiga varor. Men det gör den man som Gilly pratat med. En valutas kurs, om den är rörlig, mäter ungefär hur stark den ekonomi är som valutan representerar. Och med USA:s nedgång som industriell makt sjunker dollarn, och det kan gå långt ner innan fallet slutar.

Att USA militärt skulle hota länder som minskar användningen av dollar låter ju märkligt, men det är tydligt att när oljeländer säger sig vilja göra det är det säkrast att de samtidigt har en osäkrad bössa bredvid sängen. Om inte USA kan finansiera sina inköp genom att trycka egna dollarlappar, utan i stället måste gå via exempelvis euro, kan det bli dyrt. (Kan man inte tvinga på Europa värdelösa dollar i utbyte mot riktiga euro då - det kan väl vara en tillfällig lösning tills USA:s ekonomi går helt överstyr? )

Vad göra med de dollar som vi inte kan använda till något vettigt? Om de inte kan användas är de ju verkligen värdelösa. Återinvesteringar i USA kan stöta på patrull - USA anser sig ha rätt att köpa företag utomlands men hindra att utlänningar köper företag i USA. Hudson föreslår att Europa använder dem till att tvångsinlösa USA-företag här på kontinenten. Jag antar att detta skulle ses som ytterligare en krigsorsak av Washington.

fredag 25 januari 2008

Nästa år i Jerusalem?

Det är fortfarande livligt vid gränsen mellan Gaza och Egypten. Att tro att man kan hålla en och en halv miljon människor bakom ett stängsel, instängda som boskap hur länge som helst, är galenskap. Det skulle ha krävt att Israel ockuperat Sinai också, men nu fanns den egyptiska sidan med vaktpersonal som nog inte är så entusiastisk över att vara ombud för främmande makter. Så upplägget sprack. När nu hundratusentals människor kom i rörelse skulle det ha krävts oerhörda insatser av våld för att hålla dem tillbaka. Och viljan/resurserna fanns inte.

Raketbeskjutningen från Gaza mot Israel har får tillfället upphört. Kanske rakettrupperna också har stuckit iväg till Egypten för att handla? Kanske detta faktum gör att politikerna i Israel bör bli ännu mer bekymrade. Några små raketer eller bombattacker då och då kan de klara av. Motståndarna i Libanon är en libanesisk rörelse och kommer inte att gå över gränsen. Men vilka känslor växer nu bland de palestinska massorna i Gaza, på Västbanken och inne i Israel, och i den palestinska diasporan? Jag såg en glimt av det i en DN-artikel, en Hamasaktivist som talade om att gå mot Israel. Om en miljon palestinier helt enkelt reser sig och börjar gå mot Israel, vad kan israelerna göra då? Svaret är: extremt våld. Det är de enda de har kvar. Men jag undrar hur långt det räcker om palestinierna verkligen bestämmer sig för att "nu är det nog".

Kanske nedtryckta palestinier rätar på ryggen och börjar säga åt varandra: "Nästa år i Jerusalem!" - Och mena det!

Här skall det (eventuellt) rivas och byggas nytt!

Jag skrev om nybyggen vid Ringvägen igår. Här är några dagsfärska bilder som visar ställen där nybyggnader kan förekomma.





Parkeringen vid Ringvägen. Frågan är om detta är att betrakta som just parkeringsplats, eller en del av Tantolunden? Särskilt prydlig ser den här plätten inte ut.



Den lilla gatan invid Tantogården. Här ser det trevligare ut. En liten, liten rest av det äldre lantliga Söder. Här kan det bli nybyggnader.



När man går Ringvägen fram över järnvägen är utsikten så här, och det närmsta huset ligger i farozonen för rivning. Det ser inte så kul ut, och en överdäckning av spåren kunde ge plats för något som är kul.



Om man fortsätter nedför Tantogatan kommer man fram till området där numera så gott som ingenting finns kvar av gamla Tanto sockerbruk. Man kan hävda att allt som verkar företag skall rensas bort till förmån för bostäder i Stockholms innerstad, men jag håller inte med. Kanske inte just de här barackerna, men det bör få finnas mer än bostäder och butiker inne i stan. Och måste allt vara så jäkla välputsat!?

Rätt kvinna på rätt plats

I en intervju i Dagens Nyheters kulturbilaga idag säger konstnären och ledamoten i Statens Kulturråds styrelse, Marianne Lindberg de Geer följande:

Jag är inte bara konstnär, jag är utbildad mentalsköterska också.

Detta måste ju vara en unik och nyttig resurs i en styrelse där en av ledamöterna heter Johan Staël von Holstein.

Sagde Stjäl von Holstein har i andra sammanhang sagt att konsnärer måste vara som företagare (vilket många ju redan är, vilket han tydligen inte visste). Längre fram i kulturbilagan skriver Marianne L de G själv, och där framkommer en del om de villkor som andra delar av företagsamheten tycker att konstnärer skall arbeta under - gratis nyligen. Så man kan ju undra vad konstnärerna skall leva på? Bidrag från Statens Kulturråd?

torsdag 24 januari 2008

Mer om Chatal Höyük och förtätning i Stockholm

I ett tidigare inlägg skrev jag om stadsförtätning och nämnde den klassiska arkeologiska fyndplatsen Chatal Höyük (stavningen varierar) i nuvarande Turket. Där fanns en märklig bosättning för 8000-9000 år sedan, en av de första samhällena som såg ut som en stad. Trångt byggde man också. Det fanns inga gator utan man gick över taken och klättrade ner i husen på stegar. Stället har en egen hemsida numera och den är inte stenålder direkt. Går man in på "links" där kan man, om man trycker på rätt knappar och laddar ner rätt program, få titta på hur det såg ut såväl inne i husen som uppe på taken och runt omkring bosättningen. Man kan styra sig runt med piltangenterna. Spännande möjligheter.

Dagens Nyheter har ett större reportage om nybyggen, genomförda och planerade, längs Ringvägen. Jag har skrivit och visat bilder från Ringvägen tidigare. här. På något sätt har intrycket av utkantsgata hängt kvar här länge, och det beror nog av hålen i bebyggelsen och små verkstäder som sett rätt tillfälliga ut. Jag kommer ihåg när det ännu fanns träbaracker på några ställen - ungkarlsbaracker kallades de väl har jag för mig.

Man letar ivrigt efter nya ställen att bebygga, och en del av de plättar i närheten av Zinkensdamm som listas är inte mycket att spara på som de ser ut just nu. Däremot känns det inte bra om man är inne och karvar i själva Tanto - även om byggmiljön förtätas runtomkring behöver förmodligen de boende några träd och lite gröngräs i närheten även framöver. Blir stadsplanerarna riktigt desperata kanske de vill ge sig på koloniträdgårdarna också, och båtklubben nere vid vattnet - eller är de skyddade för intrång?


I en förtätad och spännande stadsmiljö måste det finnas konstiga små butiker som säljer konstiga grejor. Jag gick förbi en idag som säljer plastbuddhor i märkliga färger, och det måste väl uppfylla kravet på konstighet?

Spårvagn längs Ringvägen nämndes och det är ett intressant uppslag. Dock sägs inte vilken dragning man tänkt sig. Men om jag inte minns fel (inga garantier för det ges) har det aldrig gått några offentliga kommunikationer på Ringvägen mellan Hornsgatan och Rosenlundsgatan. Nu går 4:an förbi Södra station, men hur vore det med en ringlinje runt Söder som passade för folk som vill ta sig från Hornstull till Skanstull men inte nödvändigtvis måste åka via Södra station? Vid Skanstull skulle man kunna förbinda med Tvärbanan vid Gullmarsplan men också fortsätta söderlinjen kanske med en slinga ner i Norra Hammarbyhamnen, eller direkt ner till Slussen via Katarinavägen. Och bygger man på kanske spårvagnarna kommer tillbaka till Heleneborgsgatan en dag?

Öppning på flera plan i Gaza

(Bild från Al Jazeera)

Det finns stora fältslag som sägs vara avgörande, och det finns mindre händelser som kanske inte märks så mycket. Och så finns det mindre händelser som har en sjuhelsikes betydelse, särskilt om de ingår i längre händelsekedjor.

Att gränsen mellan Egypten och Gaza revs ner och folk strömmade ut för att handla är inte ett stort fältslag direkt, men av mycket stor betydelse. Israel har försökt, och länge lyckats, förvandla Gaza till ett enormt koncentrationsläger. Den taktiken har nu bokstavligen raserats. Man kan tala om en öppning på flera plan. Dels den mänskliga. Instängda människor har kunnat ta sig ut. Bara att andas lite annan luft ett tag, och komma över varor som israelerna blockerat - det är en sorts öppning. Men så har vi politiska öppningar. Det blir svårare nu för Egyptens president att gå i Israels och USA:s ledband och inte samarbeta med Hamas. Om inte israelerna återockuperar Gaza (vilket de kanske inte vågar sig på att göra) finns det bara Hamas kvar att tala med om kontrollen av gränsen. En tänkbar diplomatisk öppning för Palestinas valda regering alltså.

Stängselrivningen är alltså ett bakslag för Israel, men inte det enda. Det hårda kriget i södra Libanon, som avslutades med en desperat bombkampanj som ändå misslyckades, visade att Israel inte är oövervinnerligt. Det var också, som någon skrev (minns inte vem), det första eftersionistiska kriget. eftersom det tycks ha varit svårt att motivera de inkallade israeliska reservisterna. De ville hellre vara hemma och sköta sina vanliga angelägenheter och kände inte den gamla ideologiska motiveringen att slåss för Israel.

Där finns en annan öppning: Att Israel som apartheidstat får ytterligare smällar och att åtminstone delar av befolkningen vaknar till för situationens omöjlighet. Det går faktiskt att göra en del jämförelser med Sydafrika under de onda åren. Så länge den sydafrikanska rasistiska staten kunde härja utan större motstånd, mot de svarta på hemmaplan och de svarta grannstaterna, kunde de vita ta det lugnt. Men när den internationella kritiken växte och de cubanska trupperna bankade skiten ur sydafrikanska trupper i Angola, då tvingades de vita inse att det måste till en överenskommelse med majoriteten. Mandela släpptes ur fängelset, och resten av historien vet vi. Jag har ibland funderat över om någon makt kunde spela Cubas roll i Palestinakonflikten. Frågan är om inte libaneserna i Hitzbollah som är bästa motsvarigheten. Nu skall det bli intressant att se om israelerna vaknar till för vad som händer. Problemet är väl att USA villkorslöst fortsätter att vräka in stöd och EU hänger på, men om åtminstone EU kunde agera stramare vore det bra.

Att det eventuellt inte blir något krig mot Iran är ytterligare ett nederlag för israeliska hökar men också en del av öppningen: för krig och fred gäller olika lagar, och fred är helt enkelt svårt att klara av för hökarna. Inget krig - ingen makt. Då kan andra krafter tränga sig fram.

Och öppningen i Gaza - den minskar makten för alla de skurkar som förtrycker världens folk. Det är ett exempel på hur folket gör historia, tvärs emot de höga herrarnas vilja. Det är en verkligt hoppfull öppning!

onsdag 23 januari 2008

"Den mest dödsbringande konflikten efter Andra världskriget"

En av IRC:s ombud är ute och frågar folk om vad som hänt i deras familjer


IRC (International Rescue Committee) har skrivit upp dödstalen för de fruktansvärda striderna i Kongo-Kinshasa. Nu räknar man med 5,4 miljoner döda, varav flera miljoner efter att freden officiellt återinfördes 2002. Den mest dödsbringande konflikten efter Andra världskriget påstår man. Det är inte illa, med tanke på att en del riktigt stora krig har utkämpats efter 1945. Men man säger att mindre än 10% av dödsfallen orsakats direkt av krigshandlingar. I allmänhet är det sjukdomar och undernäring som skapat en kraftig överdödlighet (i länder där dödligheten redan är hög). Sett från den synvinkeln påminner det stora centralafrikanska kriget om krigen i Europa på 1600-talet: inte så många dog i fältslagen, desto fler i det elände som krigen skapade med farsoter och samhällets sammanbrott. Och här har vi en stor afrikansk tragedi.

Angående befolkning i Demokratiska Republiken Kongo påstår Wikipedia: The population was estimated at 65.8 million in 2007, growing quickly from 46.7 million in 1997. Det betyder en folkökning på nästan 3,5% per år. IRC nämner tio olika uppskattningar av hur mycket folk det finns i landet och fastnar för 59,9 miljoner.

Jag tittar i FN:s statistik och det senaste datum för folkräkning de har för Kongo är 1984, med 29,9 miljoner människor. Om man räknar upp den siffran med 3,5% per år till 1997 hamnar man nästan på 46,7 miljoner människor. Undrar om siffrorna går ihop riktigt, det gäller ju ett jättestort land där förvaltningen är illa utbygd eller obefintlig och det är fråga om hur stor koll på befolkningstalet man har - även när det inte är krig? Men om vi antar att de är riktiga är det märkligt om befolkningens ökningstakt hade legat på samma höga nivå hela tiden, även under de värsta katastrofåren. IRC har dock fått fram att dödstalen är mycket högre än vad man normalt skulle vänta sig i den här delen av världen, och detta kan tillskrivas åren av krig.

Men det här är inte den första massdöden i Kongo. Uppskattningar (citerade i Wikipedia) säger att mellan fem och femton miljoner människor omkom i Kongo under den tiden kung Leopolds Kongofristat hade fria händer 1885-1908,. Det är väldigt runda siffror, och osäkra dessutom. En parlamentarisk undersökning påstår att halva befolkningen skulle ha strukit med under Kongofristatens plundringsorgier. Jag tycker det är problem att bara ta en siffra som verkar hög och vifta med den som argument. I alla fall om man vill ha krav på god bevisning, och det här är ett fall där bevisningen inte är god.

Vi vet att en ohygglig massa människor omkom under Kongofristatens år och att en ohygglig massa människor omkom under krigen 1997-2002 (som i sin tur hängde ihop med våldsutbrotten i Rwanda och Burundi, samt strider i Uganda) men dödstalen kan aldrig bli exakta. De kan man inte få fram i ett land utan ordentlig folkbokföring. Man får göra uppskattningar, som när IRC:s patruller har åkt runt och frågat folk över hela landet om dödsfall i familjerna, och med ledning av svaren har man försökt räkna ut hur många som omkommit av olika orsaker. Liknande undersökningar har gjorts i Sudan i samband med Darfurkonflikten, samt i Irak. För Darfur har siffrorna accepterats generellt, men inte för Irak. Det beror helt enkelt på vilka intressen som är inblandade och som kan styra acceptansen.

Notisen om dessa ohyggligheter var inte så stor i Dagens Nyheter. Att kalla dödandet i Kongo för "det glömda kriget" är inte helt riktigt, men med tanke på lidandets omfattning har publiciteten inte varit över sig stor under årens lopp. Jag undrar vilka som fått mest publicitet i västliga media: några miljoner dödade afrikaner, eller några israeler som tagits tillfånga av palestinier eller libaneser? Om vi som motexempel mot afrikanerna hade tagit New York 11 september 2001 behöver frågan inte ens ställas. Det är nog så att det är skillnad på folk och folk ...

Nya angrepp mot körsnären på Hornsgatan

I november förra året skrev jag om attacker mot körsnären på Hornsgatan, och talade om att jag inte tyckte om den sortens argumentation. I tisdags var det full fart igen, med folk som hällde ut tjära. Jag tycker fortfarande inte om det. För några timmar sedan gick jag förbi, tjäran var borttvättad men lite lukt hängde kvar.

Det här är inte terrorism, om man använder det ordet här har man devalverat dess betydelse rätt kraftigt, men det är synnerligen obehagliga trakasserier. Så länge det är lagligt att döda djur och ta deras skinn är den här verksamheten laglig. Om man godkänner sabotage mot föremål finns det alltid risken att någon trampar över gränsen och medvetet eller av misstag sätter människor i fara.

På sätt och vis kan jag känna sympatier för djurrättsaktivisterna. Jag tycker exempelvis inte om jakt som fritidsnöje och anser att amatörjägarna gott kunde kastas ut från skogarna. Och det kan ses som ett stort steg framåt för mänskligheten när den egoistiska solidariteten för den egna arten sträcks ut till de andra arterna. Det kan ses som ett steg när människan börjar höja sig över djurstadiet och blir en art som har hela Jordens välgång som sitt riktmärke, därför att människan är den enda arten här som har möjlighet att göra så. Men hur fasen man närmar sig det stadiet genom att trakassera en körsnär i Stockholm - det förstår jag inte!

Grejor med kvalitet


Det står i tidningen idag om en kvinna i England som påstår sig ha ett 77 år gammalt och ännu fungerande kylskåp från Electrolux. Firman själv tror inte på det, men att det möjligen kan vara från 1949. Och det är ju imponernade ålder ändå.

På bilden ovan: det Electrolux kylskåp från 1955 eller 1956 som står i mitt kök och bara tuffar på, år ut och år in. Det verkar nöja sig med en avfrostning då och då. Ur energisynpunkt vad det gäller elförbrukning är det nog inte bra med en så här gammal modell, men om man i stället tänker på energiförbrukning vid masstillverkning av kylskåp av modernare sorter som är slut efter kanske tio år ... då är jag inte säker på vad som är lönsammast. Det här skåpet går att köra på fotogen också. Aggregatet finns kvar men jag tror inte jag skulle våga försöka dra igång det.

Bra och stabil kvalitet, således. I mitt kök står också en Electrolux hushållsassistent från 1949. Den fungerar också. Omkring år 2000 kånkade jag iväg klumpen till Electrolux serviceställe, de bytte drivremmen som var slut, och sedan har den varit till nytta vid brödbak igen. Det finns en massa delar till den, man kan göra korv, pressa juice, vispa etc. - det måste ha varit ett supermodernt köksmonster på sin tid!

Jaja, en gång kunde man tillverka grejor med kvalitet här i landet!

tisdag 22 januari 2008

Dags för Koran-korr?

En krönika i Asia Times on Line tar upp den märkliga historien om de jemenitiska koranversionerna från 700-talet. En del av dem fotokopierades före Andra världskriget av tyska forskare, filmerna antogs förstörda av bombningar under kriget men har nu kommit upp till ytan igen.

Det är det där med "olika versioner" som är den heta potatisen. Om en helig skrift en gång för alla är överlämnad till mänskligheten av en gudomlighet (som dessutom antas ha kvar ett eget exemplar) kan det inte finnas flera versioner. Därav den upprörda stämningen på olika håll, hot och trakasserier, försök att kväva debatten och dölja bevisen - inklusive många tusen fotografier av de gamla jemenitiska skrifterna.

Det här med olika versioner är inget konstigt för den som är van vid att det kommer synpunkter och forskningsresultat från olika håll om exempelvis den kristna Bibelns historia. En del fundamentalister anser att Bibeln är Guds ord rakt upp och ner, men i allmänhet är det klart att de olika delarna har en lång historisk bakgrund. Och jag antar att de flesta troende inte är särskilt bekymrade av att man kan visa att delar av Gamla testamentet baseras på material som kommer från äldre religioner i Asien. Tror man så tror man, även om gubben Noak hade en sumerisk förebild.

Dock finns en del stämningar av den här typen kvar även inom kristenheten - jag tänker på misstankarna att publiceringen av de berömda Dödahavsrullarna fördröjts för att de kunde innehålla saker som är besvärande för vissa kristna riktningar. Och går vi tillbaka några hundra år skulle de flesta kristna ha ansett det som en hädelse att påstå att Bibeln inte helt och odelat var Guds ord - samma ståndpunkt som många muslimer idag har gentemot Koranen.

Vad händer med den islamska tron (som ju kan jämföras med en kristendom med Jesus men utan en massa lullull i form av påvar och liknande) om insikten sprider sig att även Koranen har en jordisk historia? Egentligen borde det inte hända så mycket mer än inom kristendomen när hermeneutiska forskare grep sig an bibelskrifterna från 1700-talet och framåt: de troende fortsätter att vara troende, men mer inriktade mot den högre makten än en bunt papper på denna jord.

Men man kan ju misstänka att en del grupper kommer att vilja ge den ofelbare guden hjälp på traven att bekämpa de som hävdar mänsklig inverkan på Koranens utformande. Saken blir ju inte bättre av att diverse gangsterregimer i väst använder islamofobi som medel i "kriget mot terrorismen". Då blir det lättare för islamister att bunta ihop akademisk kritisk undersökning av koranhistorien med västvärldens övergrepp mot Palestina, Irak, Afghanistan och andra länder där islam är dominerande. Då blir korankritik bara ytterligare ett sätt att förödmjuka människor i Tredje världen. Det kan (säkert ibland riktigt) mer uppfattas som nedbrytande psykologisk krigföring än försök att fastställa hur koranhistorien verkligen ser ut.

Sett ur den synpunkten blir kampen mot den västliga imperialismen också en kamp för att islam skall kunna genomföra den reformation som kristenheten gick igenom för länge sedan. (Nja, delar av kristenheten i alla fall, sedan finns ju de som vissa bloggare brukar kalla "tokkristna" också, och de är väl av samma skrot och korn som de värsta islamisterna.)

Värsta krisen sedan Andra världskriget?

Den kände/ökände finansmannen/spekulanten Soros intervjuas i en österrikisk tidning och säger enligt Dagens Industri att "Läget är mycket värre än alla andra finanskriser sedan andra världskriget". Då kan man ju undra om han vill börja jämföra med krisen på trettiotalet som ju inte gick av för hackor? Han säger vidare:

Det grundläggande misstaget är att politiken under de senaste åren gjort misstaget och utgått från det jag kallar för marknadsfundamentalism. Jag tror att det är en felaktig idé och nu står vi verkligen inför en allvarlig finanskris.

Soros tror inte på Bushs skattesänkningspaket, och det gör inte jag heller. Federal Reserve är ute och sänker räntan, och det får väl börsen att spritta till ett tag innan nedgången fortsätter. Det vore intressant att veta vad alternativet till "marknadsfundamentalism" är, men möjligen är det en mild nordvästeuropeisk socialdemokratisk socialliberalism som eftersträvas. Soros' kritik är inte ny. 1997 var han ute och hävdade att "kapitalismen hotar demokratin". I Mikael Nybergs bok kapitalet.se (kapitel 29) kan man läsa mer om detta. Jag antar att en person som Soros, som hanterar riktiga pengar, måste vara lite mer jordnära än fjuniga nyliberaler från någon handelshögskola eller nationalekonomisk institution. Och i det aktuella läget bör han vara oroad över extrema tendenser som hotar det system han lever både i och på.

Nå, vad Soros verkar säga att att ekonomins misstag är politiska. Och då har vi andra tendenser att vara vaksam på. Man kan undra om någon sorts neo-keynesianism är på väg tillbaka. I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev Assar Lindbeck att
dagens budgetöverskott skulle kunna användas för ökade investeringar i miljö och infrastruktur, fast först i samband med nästa konjunktursvacka.

"Först i samband med nästa konjunktursvacka" låter som normalt ekonomiskt förnuft som varit känt ända sedan Josef tipsade Egyptens farao om att det är smart att samla på tillgångar under goda år för att använda dem när det blir dåliga tider (se Första Mosebok för detaljer om detta). Detta förespråkades från 1930-talet av framsynta ekonomer som Keynes och Stockholmsskolan i Sverige: Man samlar på resurser under högkonjunkturerna, och när konjunkturen faller finns det såväl medel som projekt tillgängliga för att motverka nedgången. Detta kräver politiska beslut, och att myndigheter, organisationer och företag kan samarbeta. Är det i dessa banor Soros tänker? En neo-keynesianism är mer realistisk än neoliberala ideer om att kriserna löser sig själva (det gör de i den nationalekonomiska modellen för perfekt konkurrens, men den modellen finns inte i verkligheten så den kan vi lugnt bortse ifrån). En mer intressant fråga är om keynesianskt inspirerad anti-depressionsekonomi är lika fungerande idag som före 1970-talet. Jag är inte säker på det, men vill inte göra några tvärsäkra påståenden om det. Det är inte säkert att en ekonomisk politik som utformats för att fungera i ett industrisamhälle under utveckling har samma verkan när industrin är på nedgång och tjänstesektorn blir allt viktigare.

Förresten kunde jag inte låta bli att kopiera in det relevanta stycket från Första Mosebok. Detta är grundläggande hushållning med landets resurser:

1 Mos 41:34

Farao bör gripa in och tillsätta fogdar i landet och kräva in en femtedel av skördarna i Egypten under de sju överflödsåren.

1 Mos 41:35

Under de kommande goda åren skall fogdarna samla in livsmedel: i städerna skall de lägga upp spannmålsförråd som står till faraos förfogande, och de skall hålla lagren under bevakning.

1 Mos 41:36

På det viset får Egypten ett förråd av livsmedel för de sju hungeråren som kommer över landet, så att det inte dukar under för hungersnöden."



måndag 21 januari 2008

Ingen ände på djävulskapen

I den nyhetsflash jag får från IRIN, FN:s nyhetsbyrå kan man läsa:

Many of the Gaza Strip’s health clinics, hospitals and waste water treatment pumps were running on emergency generators on 21 January, and a number of residents said they had no access to running water in their homes, after Israel shut its borders with the impoverished enclave last week in response to rocket fire on its southern towns.

Det bor 1,5 miljoner människor i Gaza. Det verkar inte vara någon ände på de djävulskap som människorna där drabbas av. Man kan i dagens läge i stort sett kalla området för ett stort koncentrationsläger. Det verkar som om israelerna försöker göra livet så outhärdligt där att folk flyr - och en återockupation kan ske. Jag tror inte det är realistiskt, folk kommer inte att ge sig av i någon större omfattning. Dessutom innebar den snyting som Israel fick i sitt libanesiska krig förra året att den oövervinnerliga israeliska armén inte är oövervinnerlig längre. Realistiska israeler funderar säkert skarpt hur länge det sionistiska projektet kan överleva. Inte ens atombomberna hjälper. För hur använder man kärnvapen när kampen står i närområdet, på de ockuperade områdena och i Libanon? Och hur brutalt man än slår ner palestinierna fungerar den taktiken bara när folk är rädda. När rädslan släpper har man bara bokstavligen slagit fram ett monster. Att slå ner de människor som går att prata med betyder bara att man skapar nya människor som inte går att prata med.

En stor del av befolkningen i Gaza är barn. Vad händer med mängder av barn som lever i permanent krig, i permanent medvetenhet om att det går omkring beväpnade främlingar i uniform som kan angripa dem närsomhelst utan att straffas? Vi i Europa har förvandlats till fähundar av våra politiker som jamsar med USA och Israel, som ständigt kommer dragande med "krav" på palestinierna (och som gladeligen straffar palestinierna om de uppfyller kraven).

Nåja, en del barn kommer säkert aldrig så långt att de kan börja göra motstånd. Tillbaka till IRIN-artikeln:

The director of Shifa, the largest hospital in Gaza, said overnight electricity cuts had forced the medical centre to run on its emergency generators.

“We have a supply of emergency fuel for four days. But we are very concerned about working on generators. There is a chance of technical or mechanical errors with generators,” Hasan Khalaf told IRIN.

“Should this happen, dozens of people will die, including people in the ICU [intensive care unit] as well as about 30 premature babies who are incubated,”

Jag minns från första Gulfkriget, lögnhistorierna om att irakierna hade stulit kuvöser i Kuweit. Här har israelerna inte stulit dem, men det verkar som de är fullt kapabla att stänga av dem om inte palestinierna ger upp - ger upp vad? Sin rätt att vara människor, eller vad?

Jag har svårt att förstå att det fortfarande finns människor som inte begriper att här har vi en av samtidens värsta moraliska kriser.

Inne ute eller ute inne - del 2


Är detta en vanlig husvägg mot yttervärlden?


I november förra året skrev jag ett inlägg om den förvirrande (eller skall vi säga "spännande"?) arkitektur som gör att man funderar på om man är ute eller inne. Jag tog ytterligare några bilder idag för att ytterligare bevisa tesen. De kommer från det ganska nya bygget Ringvägen 100, invid Skanstull.


Om man helt plötsligt skulle vakna upp i den här miljön var väl frågan "ute eller inne" kanske inte omedelbart given. Husväggar, glas, en hiss som hänger utanför husväggen som en byggnadshiss ungefär, ett ljusschakt om det nu är så att det är täckt med glas högst upp ...


Och om man tittar på det här, som är samma vägg som på översta bilden. En vanlig putsad fasad slutar, inte mot asfalt eller gatstenar, utan mot ett blankt innegolv. Däremot skymtar Ringvägen i bakgrunden.



Slutligen: om man ställer sig utanför och blickar in mot detta märkliga hus kommer frågan om man ser en husvägg som fortsätter förbi glasfasaden eller om det är en spegeleffekt. Förvirrande - eller spännande!

Jag undrar om det finns någon filosofisk förklaring bakom arkitektur av den här sorten. Kanske en dialektisk tanke: man låter olika block stöta samman men rör till bilden genom att sammanstötningen hus-gata upprepas inne i huset. Fast vad får man då? När många hus och gator ligger tätt invid varandra får vi en stad. Sker en upplösning så att gatorna glider in i husen är det väl fortfarande en stad, men en annan sorts stad. Ibland byggs planteringar upp på innetorgen. Betyder det att man försöker förena stad och natur igen? Hur långt i den här upplösningen kan man gå?

söndag 20 januari 2008

Efter blåsten

I morse - efter den stora blåsten - himlen över Årstaviken är rentvättad och fin. Som det brukar vara efter stora oväder. Men här i Stockholm var det ju inte mycket till storm även om det friskade i ett tag på lördagskvällen.

Vattnet ligger inte blankt som en spegel direkt, men där kommer en rejäl spegling från husen i Marievik som fångar upp den skarpa vintersolens sken och kastar ut det över viken.

Någon anmärkte att det här vädret är bra för skator. De håller på att bygga på sina risiga bon nu, och många fina skatbo-grenar har säkert blåst ner.

Det gamla och det nya Rom


Den här bunkerliknande klumpen misspryder utkanterna av Djurgården i Stockholm - USA:s ambassad. När skapar man sådana här byggnader - är det när man gett upp försöken att verka trevlig och bara har rå makt att komma med? Det är något monstruöst, vanskapt, som har dråsat ner från rymden. Det är nästan så man kan vänta sig att ruskiga rymdmonster skall strömma ut och hota Jorden med sina läskiga strålvapen.

Att USA har glidit utför sedan landets toppläge vid slutet av Andra världskriget är inte konstigt. Då satt man väl med ungefär halva den industriella världsproduktionen medan Europa var sönderskjutet och u-länderna fortfarande u-länder. På samma sätt hade Sverige med sin oförstörda produktionsapparat ett toppläge 1945 men har sedan fått uppleva att även de sönderbombade delarna av världen har kommit ikapp och ibland gått om oss. Skillnaden är imperiet, strävan att dominera världen. Bloggaren Lennart Frantzell skriver om efterblivna aspekter av USA och vad det kan leda till:

Det mest troliga är att USA liksom det Bysantinska väldet och Qingdynastins Kina helt enkelt steg för steg kommer att försvinna som stormakt och ersättas av samhällen som kan modernisera och förnya sig.

Det fick mig att göra lite vidare reflexioner. Det är inte bara så att USA är våldsamt skuldsatt och med ekonomi som verkar alltmer tveksam, man har ju svårt att hävda sig som stormakt militärt också. Svagheten märks inte bara på slagfälten i Irak och Afghanistan eller att man inte vågar sig på angrepp mot stater som kan misstänkas kunna försvara sig, utan att man har svårt att få ihop trupper. Den patriotiska andan i USA gör i alla fall inte att välutbildade republikaner i hundratusental stormar rekryteringskontoren, och förslagen att återinföra värnplikten får betraktas som politisk dödfött. I stället får man använda skumma underleverantörer som Blackwater som tar sina knektar varsomhelst, och det finns också förslag på att utlänningar som tjänstgör i USA:s armé som belöning skall få medborgarskap. Spetsar man till det så tänker sig förslagsställaren att folk vars kvalifikation är att de ställer upp som yrkesmördare skall få bli medborgare i USA.

Det här får mig att tänka på gamla Rom. Jämförelser mellan Rom och USA har gjorts ända sedan det nya statsförbundet bildades på andra sidan Atlanten. Det är ju ingen tillfällighet att man har en senat, ett capitolium etc i Washington. Och nog har det funnits en republikansk medborgaranda därborta ibland. Dock: Rom gick under.

Rom började med en medborgararmé, men imperiet växte och blev alltmer dekadent, och legionerna fylldes allt mer av folk som kom utifrån. Så småningom var det legionerna som kunde bestämma vem som skulle bli kejsare och till slut splittrades riket och den västra delen föll ihop och försvann. (Den östra delen höll sig kvar i tusen år till men brukar inte räknas när man talar om "Rom".)

Den engelske diktarveteranen Robert Graves skrev ett poem om dessa utländska legionärer som försvarade ett imperium som egentligen inte var deras. (Graves kanske är mest känd som författare till romanerna som låg till grund för TV-filmerna om den romerske kejsaren Claudius). Hans poem heter The Cuirassiers of the Frontier (finns i boken Poems selected by himself) och beskriver den mångnationella armé som det sönderfallande romerska imperiet höll för att försvara gränserna. För imperiet var genomruttet, på slutet var det bara armén som höll det samman. Graves' slutord är fascinerande:

A rotten tree lives only by its rind.

Ett ruttet träd lever bara genom sin bark.

Och det är väl så det är med alla imperier, de går upp, de har sina bästa dagar, och sedan går det oundvikligen utför. Slutkampen kan bli mycket plågsam när allt bara kraschar. Eventuellt kan man säga att "they never come back", men den här gången kanske Kina är berett att åter axla rollen som världens mäktigaste makt när USA stupar. Om nu kineserna inte sätter krokben för sig själva genom miljöförstöring och hämningslös rövarkapitalism, eller brakar ihop med USA i ett krig om makten över Stilla havet (som kanske skulle knäcka båda makterna).

Ja, kanske USA är det nya Rom, och dess världsmakt vilar på världens största och dyraste militärbudget, men också på en befolkning som i allt mindre grad är villig att offra livet i obegripliga krig långt borta. USA kommer inte att invaderas av germaner och hunner, perser eller araber som det gamla romerska imperiet, de folkvandringar som kommer till USA är fredliga arbetssökande latinamerikaner (från ett Latinamerika som allt mer säger "fuck off" till påfrestande gringos).

Det sovjetiska imperiet kunde avvecklas utan att det utbröt ett storkrig (däremot ett antal regionala otäcka saker). Kommer USA:s ledare att ha vett att lägga av innan allt bara rasar omkring dem? Just nu ser det ut som om kärringen Clinton, som inte är något vettigt politiskt alternativ, kommer att se till att republikanerna vinner nästa presidentval. Det behöver inte vara negativt ur avvecklingssynpunkt, under förutsättning att kommande president är lite mer skärpt än gossen som sitter i Vita huset för tillfället. Men i stort sett tror jag inte det spelar någon större roll. Nedgången fortsätter, takten kanske kan påverkas och skadeverkningarna göras större eller mindre.

lördag 19 januari 2008

En attraktiv och uthållig europeisk stad!

I Dagens Nyheter skriver tre professorer om trafikpolitik och stadsbyggnad i Stockholm. Budskapet är: Lägg ned planerna på Förbifart Stockholm och investera i stället för en attraktiv och uthållig europeisk stad! Vad de tre herrarna gör är att i det närmaste totalspola den trafik- och miljöpolitik som regeringen i Kanslihuset och den lokala regeringen i Stadshuset ägnar sig åt. Förbifart Stockholm döms ut - och är det verkligen en förbifart det handlar om, finns det inte avfarter in till stan också?

En intressant uppgift är att med den amerikanska (= USA) urbaniseringsmodellen kräver städerna fem gånger så stor yta per innevånare som i Europa. Vad denna utglesade stadsmiljö betyder för möjligheter att upprätthålla offentliga kommunikationer, och för koldioxidutsläpp från en enorm bilpark, är inte svår att föreställa sig.

Vad är alternativet till en "urban sprawl" à la USA:

Alternativet är att ett fortsatt växande Stockholm utvecklas som ett centrum för expansiva tjänstenäringar med en kraftig ökning av antalet arbetsplatser i innerstaden, och differentierade boendeformer i stationsnära lägen både i närförort och längre ut. Detta kräver kraftigt ökade satsningar på kollektivtrafiken - med gång- och cykelvägar som komplement - då det endast är denna som kan klara en ökad arbetspendling mellan förorterna och innerstaden utan rivningar och svåra ingrepp i stadens bebyggelse.

Stockholms innerstad är speciell i den bemärkelsen att å ena sidan finns ett litet cityområde på en kvadratkilometer där all spårtrafik strålar samman och arbetsplatstätheten är extremt hög. Å andra sidan har övriga innerstaden på cirka 30 km² bara en fjärdedel av arbetsplatstätheten i London eller Paris, som har ytmässigt ungefär lika stora innerstäder, men där arbetsplatserna och spårtrafiken är mycket mer jämnt spridda. Det finns därför en stor potential för fler arbetsplatser i Stockholms innerstad utanför city. ...

Eftersom boende kräver mycket mer yta än en arbetsplats i tjänstesektorn är en motsvarande förtätning av boendet i innerstaden knappast realistiskt. Huvuddragen i en planering för Stockholm som en klimat- och människovänlig stad bör därför vara att lokalisera nya jobb till innerstaden och nya bostäder i attraktiva grannskap i en utvidgad stadskärna och kring spårnäten. Det är den enda modell som är möjlig att effektivt försörja med kollektivtrafik och den ger också en mycket rikare urban miljö än städer som utvecklas genom "urban sprawl", stadsutglesning. Men detta kräver högsta prioritet för utbyggnad av spårtrafiken inom och till Stockholm i stället för mångmiljardslukande vägprojekt utanför staden.

Jag har tidigare frågat någon yimby-ist om hur man ser på arbetsplatser, då närmast fabriker, inne i stan. Svaren var att man inte hade så mycket emot det, men entusiasmen verkade inte på topp just för det. Professorerna skriver om tjänstearbetsplatser vilket torde betyda färre godstransporter på innerstadens gator, men också att bostäderna bör läggas en bit ut. Är man då inte tillbaka till en nyare version av folkhemsårens modell med sovstäder? I en moderniserad version kanske det skulle fungera bra, om man kan fylla även bostadsområdena med olika typer av arbetsplatser.

Jag har inte klart för mig i vilken mån nyurbanisterna till hundra procent vill in just i innerstaden och stöka, men om de kan tänka sig lösningar även utanför tullarna borde de inte ha mycket att invända mot professorernas synpunkter. Om nu Stockholm antas fortsätta att växa med (var det ett Mjölby?) per år kanske man åter skulle granska de halvgamla och halvdöda fororterna och se om det inte går att blåsa liv i dem med hjälp av fler bostäder och fler arbetsplatser?

Skadeglädje är också glädje

Jag fick rubriken till detta efter att ha läst Lasses blogg. De små handlarna riskerar att jagas bort från de köcentra i Stockholm som staden sålt ut till engelska fastighetsskojare (jag har själv skrivit om det några gånger här i bloggen, både från stadsbyggnads- och demokratisynpunkt). Det verkar som Lasse tycker att det är rätt åt eventuella handlare som röstade på Alliansen om de får känna på "marknadskrafterna" i form av skenande hyror. Jag lutar nog åt samma håll, fast kanske inte med enorma skrattsalvor.

När de moderna marknadskrafterna drar in åker annat ut, svårare än så är det inte. Men det är inga naturlagar som är i farten, det går att ändra utvecklingen om viljan finns. Ett exempel kommer från det borgerliga Paris som bestämt sig för att stoppa marknadskrafternas ondsinta attacker mot Quartier Latin. Staden har avsatt pengar för att kunna ta över hyreskontrakt och hyra ut även till affärsrörelser som inte har så mycket pengar. Man har insett att den unika kulturen i Latinkvarteren kräver att det görs en aktiv insats för att hålla marknadskrafterna stången. Detta kunde man läsa i Dagens Nyheters Namn och Nytt idag (vet inte om det finns på nätet). - Jag undrar hur mänskorna som styr Stockholm idag skulle reagera på ett sådant förslag? De fina liberalerna skulle väl skita knäck i spiraler bara vid tanken på att subventionera någon liten affärsidkare som inte gör så mycket mer än bidrar till trevnad och en levande stad.

Stadsförtätning - hur tätt? - historiska perspektiv

När nu stadsförtätning diskuteras i Stockholm kan det vara värt att ställa frågan: hur tätt kan man bygga? Jag har konsulterat lagen, eller flera lagar i själva verket, för att få klart besked. Det finns en bild från stadslagen här bredvid, men vad den föreställer vet jag inte. Medeltida lagar tycks dock ha haft konstnärliga aspekter man inte ser i nutida tråkiga Svea Rikes/Rikas lag.

I den medeltida Bjärköarätten stadgas: "Icke heller får någon bygga närmare en annan, om det tarvas rum för takdropp, än två fot." Och: "Alla gator innanför muren och utanför skola vara åtta alnar breda, så att man kan åka och rida." Så var lagen i Stockholm innan mitten av 1300-talet när Magnus Erikssons stadslag infördes.

En aln är knappt 6 decimeter, en fot knappt 3 decimeter. Gatan skulle alltså vara ungefär 4,8 meter bred och därmed är Mårten Trotzigs gränd med sina 90 centimeter antingen olaglig eller inte gata. Eftersom man bör undvika att åka eller rida i den är väl det senare som gäller.

Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet säger att utrymmet mellan grannhus skall vara "ett dropprum en aln brett". Regnvatten från ett hus fick alltså inte rinna ner på grannhuset. Men där två gårdar möts kan man bygga "knut mot knut".

Angående gatubredd sägs ungefär samma som tidigare: "Alla allmänna gator skola vara åtta alnar breda, så att man kan på dem både åka och rida." Numera är det ju populärt att bygga ut över gatorna i form av övergångar mellan hus. Det var inte lämpligt enligt den gamla lagen: "Den som bygger svale tvärs över gatan tage bort den och böte... Ingen får bygga svale längre ut på allmänna gator eller allmänningar än halvannan aln, utom där det är rymliga allmänningar ...".

Överbyggnaden nedan på Magnus Ladulåsgatan på Söder kanske inte är i överensstämmelse med den gamla stadslagen?



Annars kanske en av världens första kända stadsliknande samhällen kan ge inspiration till förtätningsentusiasterna. Jag tänker på Chatal Huyuk i nuvarande Turkiet där tidiga jordbrukare för 8000-9000 år sedan byggde tätt, väldigt tätt, och upprepar den första frågan: hur tätt kan man bygga? Det man gjorde i Chatal Huyuk var att inte ha gator över huvud taget, folk gick över hustaken och klättrade ner i husen på stegar. Mer förtätat än så kan man knappast få antar jag.

Här nedan ett par rekonstruktioner hur det såg ut därnere hos stenåldersfolket:



Undrar om någon urbanist känner sig inspirerad av detta?

Service-tankar

Läs den här bloggposten från "vår bloggare på Spetsbergen" (Sic itur as astra - fint med latinskt namn!). Inlägget handlar om service på hotell och är tänkvärd. Jag skrev en tänkvärd kommentar till den också. Men jag kör en utvidgad repris:

En väl fungerande organisation hänger på:
1, rätt personal (på alla nivåer)
2. rätt resurser, samt
3. rätt instruktioner.

Om det brister med 2 och 3 kanske ändå bra personal kan parera en del så att kunderna eller brukarna inte behöver märka så mycket. Det är nog ett vanligt fall. En sopig ledning kan ju ändå luta sig tillbaka och lita på att personalen, som är rädd om sina jobb, gör sitt bästa för att bristerna inte skall bli alltför tydliga utåt. Eller det kan ju vara en ledning av proffschefer som inte förstår vad personalen gör i sitt yrke.

Men tag det omvända fallet: jag kommer in på ett ställe där personalen står i ett hörn och pratar och inte är det minsta intresserad av min närvaro ... . Eller om man i en offentlig förvaltning blir bemött på ett snävt sätt. Jag hittade en refens till detta:

I dagens Aftonblad finns en artikel av Anna Sjödin, känd från SSU tidigare, där hon hävdar att "Sverige är en bananrepublik". Nu undrar jag om Sjödin överhuvud taget menar något annat än att det finns en del problem i Sverige och att "bananrepublik" är ett lagom skällsord att gripa till för att få uppmärksamhet för synpunkterna om att skattemyndigheterna ibland är orimligt dumma mot småföretagare? För där har vi min lista igen: när en del småföretagare behandlas olämpligt kan man gissa att personalen inte formellt gör fel men att de instruktioner de har att hålla sig till kan behöva ses över. Och de här människorna har inte råd att hyra in horder av advokater och revisorer att försvara sin sak. Lösningen för en del småföretagarproblem skulle faktiskt kunna vara att de låter bli att göra vissa saker ( = bokföring) och överlämnar det till någon offentlig funktion som ser till att allt blir rätt. (Och man kan ju inte komma ifrån att det finns skumrask även bland småföretagare vilket inte Sjödin nämner - en del av detta kunde kanske elimineras med den här modellen.)

Skattemyndigheterna är ju en funktion som knappast kan vara annat än offentlig (se not nedan), men det finns en hel del verksamheter som kan skötas i såväl offentlig som privat regi. Hur kan man göra för att få stöd för att privatisera en offentlig verksamhet då? - Man kan missköta punkter 1, 2 och 3 ovan helt enkelt. In med usla chefer, acceptera slafsigt fotfolk ut mot kunderna/brukarna/patienterna/eleverna, stryp nödvändiga resurser, ha instruktioner som inte verkar vara gjorda på den här planeten - och efter det lär det vara lätt att argumentera för att en privat firma sköter det hela bättre!

Jag vill göra ett tillägg om "instruktioner" i offentlig drift. Det handlar ytterst om demokrati, för i den gemensamma sektorn är det väljarna som utser sina företrädare som sedan har att utforma reglerna/instruktionerna för sjukvård, skolor, kommunikationer och annat. Det privata företaget är inte demokratiskt, inte utåt eller inåt. Ägarna bestämmer, och medborgaren har andra rättigheter än kunden.

En not om skattemyndigheter: sådant har verkligen ibland skötts i privat regi, som åtminstone bibelläsare bör känna till. När Jesus Josefsson uppträdde i olämpligt sällskap - med publikaner och syndare - var det med privata skattmasar och syndare han umgicks! Publikanerna hade skatteindrivning på entreprenad, och de var inte omtyckta. De privata skattmasarna sågs som odågor av samma sort som andra odågor/syndare.

fredag 18 januari 2008

En halv poäng till Heyerdahl ändå?

Den norske vetenskaparen Thor Heyerdahl (se en översikt här) hävdade att de sydamerikanska kulturerna hade spritt sig över havet och befolkat Polynesien. Det var kontroversiella teorier och Heyerdahl försökte bevisa dem bland annat genom den berömda Kon Tiki-expeditionen när han seglade med en flotte av balsaträ från Peru till Polynesien 1947. Det lyckades och därmed kunde Heyerdahl visa att det åtminstone inte gick att förneka möjligheten att Polynesien befolkats från Amerika.

Fast det hela sprack senare när ny genteknik visade att polynesiernas förfäder med största sannolikhet kom från Asien. Varifrån närmare bestämt vet man inte, men Taiwan brukar nämnas som kandidat.

Men vetenskapen som delvis spräckte Heyerdahls ideer kan på sätt och vis också stödja dem. För även om folk i Sydamerika inte gjorde långfärder på Stilla havet verkar människor ha kommit från andra hållet. Bland de tio viktigaste arkeologiska upptäckterna förra året listar tidskriften Archaeology Polynesian Chickens in Chile. Polynesiska kycklingar i Chile alltså, vid sydkanten av det gamla Inkariket. Följande har hänt:

Arkeologer har hittat kycklingben i lämningar som är äldre än den spanska ankomsten till Inkariket. Eftersom man tidigare har antagit att det var spanjorerna som införde kycklingar och en del andra husdjur måste historien skrivas om. Kycklingen var där före conquistadoren. Och till råga på allt visar DNA-analys att den där Chile-kycklingen var släkt med kycklingar som finns på öar långt borta i Stilla havet, som Samoa och Tonga. Eftersom hönsfåglar knappast flyger över dessa enorma vattenområden mellan Polynesien och Sydamerika är den enda förklaringen att de kommit med båt, med andra ord att folk från Polynesien tagit sig över till Sydamerika innan spanjorerna kom och sabbade det mesta. Och då kan ju Heyerdahl få en halv poäng i alla fall - folk har tagit sig över havet, men inte i den riktning han tänkt sig.

Quo vadis, vänstern?

Jag har inte sådana inblickar i Vänsterpartiets inre liv att jag kan säga så mycket om vad som är rätt eller fel i debatten om partiets ledning. För att göra det måste man veta hur diskussionerna går i den ledande gruppen, och det vet jag inte. Politik och allmän hållning däremot märks ju utåt och där är det lättare att ha synpunkter.

Och nu verkar debatten ta fart på olika håll. För att citera Internationalen: Det dånar i förnuftets krater. Några exempel:

Idag skriver Jinge och citerar en artikel i Flamman av America Vera-Zavala (bilden). Jinge undrar om en tid utanför Riksdagen kan få partiet att rycka upp sig. Min bloggarvän i Haparandatrakten, Knapsu, tycker att Ohly bör avgå. En annan bloggarvän, Kaj Raving, undrar om "aktivism är svaret". Själv är jag inte så förbaskat tvärsäker på just de punkterna. Det är några år kvar till nästa val och finns viljan borde också möjligheterna finnas att räta upp politiken.Visserligen är politik personberoende men jag antar att hur väloljade politiker ett parti än har i ledningen måste det någon gång visa vad det står för, annars kommer det att misslyckas. Reinfeldtregimen är väl nästan ett exempel på det. Och om V skall kunna verka för de stora mål som partiet säger sig vilja uppnå (och som SAP ännu för några årtionden också påstod sig vara ute efter) måste man lösa knuten att både vara en sammanhållen organisation och deltagare i större massrörelser.

Här är några nyckelmeningar från Vera-Zavala (med mina kursiveringar):

... v i alltför stor utsträckning har blivit mini-sossar och kopierat det stora partiet både i den interna kontrollen och visionslösheten. Därför är det också logiskt att v i valrörelsen 2006 inte lyckades entusiasmera, väcka intresse eller debatt.

Det finns mycket som händer i Sverige och i världen som pekar på behovet av en ny vänster. ... Det räcker lång ifrån att byta regering eller sätta sig i regeringen i nästa val, för att saker ska bli bättre. ... Många längtar efter en vänster som bejakar framtiden, är spännande, sanslöst radikal och visionär.

Här bredvid bild av en tänkbar ny V-ledare: Josefin Brink. Josefin är bra på rättvise- och socialförsäkringsfrågor, men vad har hon för ideer om framtiden när allt mer av samhället kan "realiseras i mjukvaran" samtidigt som klimatkrisen blir alltmer hotande?

Framtid, spännande, radikal (men sanslöst tycker jag inte verkar bra, förnuftigt radikal är bättre), visionär ... hur blir man det när man är nedgrävd i dagsproblemen, är osäker på sin egen position och dessutom låter andra tala om för en vad man skall tycka? När Vera-Zavala skriver om "en ny vänster" undrar jag vad som avses. En annan lösning än V?

"Se morsk ut min gosse, så springer dansken för dig!" lär den svenske befälhavaren Magnus Stenbock ha sagt till någon orolig man i ledet inför slaget vid Hälsingborg 1710. Och det gäller inte bara skånska bonddrängar som skickats till armén. Här är ett exempel: är det rimligt att acceptera att SAP-ledarnas accepterande av EU inte är ett problem, medan V:s måttliga motstånd mot EU utmålas som ett "problem för samarbetet"? Med tanke dels på V:s självkänsla och det breda EU-motstånd/skepticism som finns även i SAP är det bara dumheter. Ett parti med självkänsla skulle utan att tveka påpeka att det är byråkraterna i SAP som utgör problemet.

Ett parti med självkänsla säger naturligtvis att "vi kommer inte bara att protestera mot förskingringen av allmän egendom utan vi kommer med kraft att omintetgöra och återställa det som förstörts". Man kommer inte bara att oja sig och sedan lägga sig platt. Och ett parti med självkänsla kommer att klargöra för SAP att det Sahlinska dribblandet inte är acceptabelt, om de bara skall rulla på med reinfeldteriet får det göra det själva utan stöd av V. Det är faktiskt sahlinarnas ansvar att ta ansvar för den egna politiken, inte att komma och gnälla på andra om de slår krokben för sig själva.

Ett parti med självkänsla kommer att göra ett inhopp i bostadskrisens Stockholm och kräva snabb eliminering av Bromma och byggandet av en ny stadsdel där, samt att högerkommunerna tvingas bygga bostäder i stor skala och till rimliga priser. Det kanske till och med kommer med en smart lösning för att till rimliga villkor rädda överbelånade bostadsrättsinnehavare? Och hyresgästerna kommer att få ett rejält stöd. Och stads- och regionplaneringen blir djärvare.

Ett parti med självkänsla kräver att Sverige lämnar EU och att alla tvivelaktiga utländska aktiviteter à la Afghanistan omedelbart avbryts. Man har också ryggrad nog för att säga ifrån mot hets mot stater och rörelser som vågar hävda sin självständighet mot det USA-styrda "världssamfundet" och dess "krig mot terrorismen".

Ett parti med självkänsla kan utan problem sitta och prata med andra vänstergrupper och lära sig en hel del om hur aktiva socialister verkligen ser ut. Och där är vi inne på frågan om "ny vänster" igen. Det finns osympatiska grupper, men den stora delen av vänstern inom och utom V består av sympatiska människor som vill ha resultat (utgår jag ifrån). De har mycket och träffande kritik av V, och den kritiken är till hjälp för att utveckla hela rörelsen om man kan komma överens om att diskutera på sakfrågenivå, inte ägna sig åt sandlådeslagsmål. Ett parti med självkänsla klarar av den diskussionen.

Ett parti med självkänsla klarar också av att "läsa av tiden", att se hur olika tendenser faktiskt är användbara, inte bara att vi lever i en sörja av svårigheter som aldrig tar slut. Ända in i borgerliga kretsar upptäcker en del människor att planekonomiska åtgärder kan bli nödvändiga för att ta ett exempel. Olika rörelser inom solidaritet, miljö och religion kritiserar missförhållanden världen runt som hänger samman med utplundring, underutveckling och ojämlikhet - det går att tala med dem och utbyta åsikter om vad som kan göras. Just i det samanhanget blir V en i mängden av aktivister.

Stort och smått. Självkänslan måste med. V måste visa att det har något att komma med. Om partiet inte klarar av det är det tråkigt för de som lagt ner så mycket arbete i det, men andra kommer att ta vid. Men med tanke på det avgörande läge världen verkar vara inne i är det farligt slöseri med tid och resurser om V bara skall tyna bort som ett litet riksdagsparti ingen är särskilt intresserad av.