"Formeln som dödade Wall Street"

Jaha, det här är en formel med lite förklaringar. Klicka på bilden så blir den större! Be mig inte förklara den. Fast det syns att den handlar om sannolikheter. Dessutom är det något lurt med den, som framgår av artikeln jag hänvisar till ... .

Det räckte med att jag såg rubriken till den här artikeln för att jag skulle minnas det sena nittiotalet. Recipe for Disaster: The Formula That Killed Wall Street

På nittiotalet handlade det om att Wall Street köpte in universitetsfolk med kunskaper i väldigt avancerad matematik för att räkna fram vilka värdepapper man skulle köpa eller sälja. Jag har för mig att idén då var att leta efter obetydligt undervärderade värdepapper med hjälp av knepiga modeller, och så köpte man dem och sålde när priset gått upp - ett smart sätt att göra jättevinster. Det slutade med att några stora fonder som sysslade med sådant gick omkull. Tydligen fungerade inte alltid den fina matematiken.

Formeln som kröner den här bloggposten är en variation på samma tema. Ett matematiskt snille från Kina flyttar till Nordamerika och kläcker fram en formel som råkar passa alldeles utmärkt för den finansyra som rasade tills alldeles nyligen. Nu är han tillbaka i Kina och tycks ha belagts med munkavle, och lika bra är väl det.

David X. Li heter mannen bakom formeln, och den hjälpte (trodde de i alla fall) genierna i finansbranschen att hantera risker i samband med de nya fiffiga "finansiella instrument" som skapades i och med att finansmarknaden blev alltmer avreglerad och mängden av ledigt kapital som sökte goda investeringar ökade våldsamt. Läs mer detaljer i artikeln! Och här finns en utskrift från en intervju på USA:s Public Radio som tar upp några väsentliga bitar av problemet.

Lis formel skulle på ett enkelt sätt plocka fram sannolikheter i en väldigt komplicerad värld och därmed ge beslutsunderlag för spekulanterna. Men det fanns ett problem. Ta det där med sannolikheten att väldigt många människor samtidigt skulle få svårigheter att betala amorteringarna på huslånen ... och det förhållande att de ursprungliga lånen hunnit vandra genom ett flertal led och blandats ihop med allehanda andra värdehandlingar ... . Det påstås att "marknaden" gillar att ta risker men tycker inte om osäkerhet. Skillnaden mellan risk och osäkerhet är något oklar för mig, men i det här fallet verkar risk vara något som man kan beräkna medan osäkerheten just är ... osäker. Och när "branschen" uppfattade att Lis formel inte kunde vägleda dem utan gav fel svar, och allt rasade samman, ja då var det slut med den formeln!

Den som har läst vad jag skrivit tidigare vet nog att jag inte tror att bolånekrisen är grunden till den nuvarande krisen. Däremot är den ett symptom som orsakats av den allt skevare fördelningen av inkomster i USA, och av folks desperata försök att hålla sin konsumtion uppe genom att låna när inte lönerna räckt till. Genom att ledigt kapital forsat in på bostadsmarknaden och drivit fastighetspriserna i höjden har även risiga kåkar med risiga invånare under en tid kunnat fungera som underlag för lånen. Men det tog slut ...

... och det betyder att rubriken "Formeln som dödade Wall Street" inte bör tas alltför bokstavligt. Att Lis formel kom till användning för att värdera risker i hela finansbranschen var ett symptom det också, inte en orsak. Eller om vi i stället talar om en hierarki av orsaker så var denna formel en orsak av lågt värde medan skevheten i inkomstfördelning var grundläggande. Det är kapitalismen som har skjutit sig själv i foten och har väldigt ont för närvarande.

Fundamentalisternas kamp

Åsa Linderborg skriver en sådan där liten artikel som får en att säga "aha, det här är ju ett intressant sammanhang". Hon har varit i Knutby och pratat med kulturföreningen.

Knutby, berättade de, var under 90-talet Uppsala kommuns nyliberala experiment. Vården, barnomsorgen och skolan utsattes för svåra prövningar – det var samhället ingen satsade på. Så krattades manegen för en religiös sekt som med energi och glädje försökte ”ta över hela Knutby”.

En liknande historia berättar Mattias Gardell i Usama i våra hjärtan (Leopard). Under 90-talet drabbades Egypten särskilt hårt av den nyliberala omstruktureringen. De enda som kunde erbjuda vård, skola och socialhjälp var Muslimska brödraskapet.

Man kan bli välfärdsfundamentalist för mindre.

Och det är ju självklart. Skapas ett tomrum är det mycket troligt att det kommer att fyllas upp av någonting. Nyliberalerna trodde att krossade offentliga institutioner skulle ersättas av välfungerande privata nyliberala initiativ. Och ersattes gjorde de, men krafterna som klev in var verkligen inte liberala i alla avseenden, vare sig till mål eller metoder.

Möjligheter för palestinsk enhet?

Den palestinske journalisten Daoud Kuttab gör några intressanta noteringar om förhållandet mellan de stora palestinska fraktionerna och möjligheten till palestinsk enhet. Såväl Hamas i Gaza som den Palestinska Myndigheten på Västbanken har tappat prestige. I stället träder en ny kraft fram, en opinion vid sidan av de två stora:

The aftermath of the brutal attacks on Gaza gave rise to a third power. Public opinion, independent leadership and non-Fateh and Hamas factions have been playing a bigger role in pushing the two large factions to close this nasty file of internal bickering and fighting.

Det verkar som om Kuttab tror att det kan komma en process där de olika grupperna lär sig att fungera tillsammans i och med att de lär sig av sina misstag och brister, och att det kan underlätta förbindelserna med Europa och USA. För det palestinska folkets skull får man hoppas att han har rätt.

Samtidigt är det svårt att förstå hur den korrupta och misstänkt förrädiska Palestinska Myndigheten skall kunna leva kvar om folk får välja själva. En annan fråga är vad Israel kan tänkas hitta på om fraktionerna ser ut att enas. Vidare kan man notera att Kuttab skriver att opinionen tvingar de två stora fraktionerna att närma sig varandra. Kanske vore det bättre för palestinierna om mutkolvarna, parasiterna och de religiösa extremisterna snarare tvingades bort från maktpositionerna än tvingas samregera?

Historia och klass - exempel svensk sjöfart

Den här saken har Foto-Lasse tagit upp tidigare, men jag kör en egen variant som varande historieintresserad.

Man brukar säga att det är segrarna som skriver historien, och den svenska hållningen mot Tyskland under Andra världskriget har inte varit ett undantag - det är en av slutsatserna som dras av Martin Estvall. Han har skrivit en avhandling som heter Sjöfart på stormigt hav. Sjömannen och Svensk Sjöfarts Tidning inför den nazistiska utmaningen 1932-1945. Den lades fram i Växjö i förra veckan. Hoppas det gick bra.

Det fanns ingen entydig svensk hållning, utan olika grupper agerade på olika sätt. Vad jag förstår av referatet kan man ytterst se två klasser som agerar utifrån sina egna intressen.
I sjöfolkets tidning Sjömannen slog man hårt mot det nazistiska Tyskland och ville göra motstånd på olika sätt. Av detta såg man inget i redarnas Svensk Sjöfarts Tidning. Redarna ville inte ha något bråk med tyskarna. Det var också redarnas linje som stod bäst i samklang med vad samlingsregeringen gjorde.

Efter kriget har regeringspolitiken blivit "den svenska hållningen", utan särskilt mycket hänsyn till andra meningsyttringar. För detta har Sverige kollektivt ställts vid skampålen som undfallande mot Tyskland. Men varför skall en till stora delar antinazistisk svensk arbetarklass jagas in i samma fålla som en till stora delar anpasslig borgerlighet? Varför framhålls gärna borgerliga antinazister men inte arbetare när man ändå vill hitta positiva exempel? Och kan det ha funnits en alternativ klassbaserad historieskrivning hela tiden som dock tryckts undan som ej acceptabel när den officiella historieskrivningen gjordes. Fundera på saken!

Mer pengar till kommunerna?

Idag kommer nya dåliga ekonomiska nyheter från olika håll i världen, även vårt kära fosterland. BNP rasar. Finansminister Borg säger till Sveriges Radio att

... vi inför vårpropositionen har att bedöma behovet av att tillföra medel till exempel till kommunsektorn. Vi vet att det vore bra att tillföra resurser som förhindrar att det nu blir uppsägningar i kommunsektorn. Det är en åtgärd vi måste pröva.

Hur mycket pengar kommunerna kan få ville Anders Borg inte säga i i dag och något stimulanspaket innan vårbudgeten presenteras i mitten av april blir det inte tal om.

Det där med pengar till den offentliga sektorn är knappast vad man väntar från Alliansen, men den måste helt enkelt anpassa sig till verkligheten. Däremot kan det vara ekonomiskt vettigt att stoppa in pengar i offentlig verksamhet om man vill ha snabba och positiva resultat. Dels behålls eller kanske nyskapas en del arbeten, dels slår man vakt om olika typer av offentliga tjänster. Många offentliga verksamheter är arbetsintensiva vilket gör att färska pengar kan skapa fler arbeten än om man pytsar in dem i kapitalintensiva industrier.

Dessutom finns väl aspekten att det är val om några år igen. Om inte krisen är överstånden och bortglömd då vill det till att Alliansen har gjort något handfast för arbetande människor om man vill stoltsera som "det nya arbetarpartiet".

Rör inte vår Jinge

Jag skrev i början av februari en bloggpost om hetsen mot medbloggare Jinge.

Kampanjen fortsätter. Jag utgår från att målsättningen från kampanjmakarna helt enkelt är att slänga skit, hur mycket som helst, i förhoppning om att någonting fastnar. Skriker man "X är antisemit" tillräckligt länge och tillräckligt högt är det kanske några stackare som tror på det.

Det måste vara verkligt egendomliga människor som håller på med det där, individer som anser att en "israelvän" kan man häva ur sig vad som helst om vem som helst. Skulle man sätta fingret på en verkligt sjuk punkt hos dessa människor är att de måste stödja sig på ras- och religionshat för att ursäkta sina ståndpunkter. Även om de inte säger det rent ut handlar det ju om att arabiska muslimer kan man göra vad man vill med därför att de är fega kräk som försöker ta över hela världen, eller hur?

Sedan blir det ju avläggare av skrikandet, som när något snille tror att man skall kunna komma åt Vänsterpartiet via den här hetsjakten. Märkligt, och det visar att hetsargänget saknar fokus. Utan fokus kan det gå väldigt fel i kampanjen. Samtidigt är det korttänkt - hur tror man att det här skall fungera på lång sikt, tror de där individerna att de kan skrämma fram tystnad i en värld där kritiken mot det israeliska projektet hela tiden stegras?

Jag har en känsla av att skriken är så gälla och intensiva just för att skrikarna inser att världen har förändrats: när illdåd kan tillkännagöras över världen nära nog i realtid blir det väldigt svårt att sälja den gamla rosafärgade israelbilden (och motsvarande förnekande eller demoniserande av palestinierna - vi som är lite äldre minns ju tiden när det förnekades att det ens fanns några palestinier!). Skrikarnas tid är på upphällning. Det betyder inte att de inte är ett problem, men värre saker finns än några gallskrikande "israelvänner". Det pågår visst en jättekris just nu ...

Det finns bloggare som skrivit om den senaste kampanjen bättre och argare än jag. Läs exempelvis Biology and Politics! Han skriver bland annat:

Israel ska definitivt inte få någon slags moralisk fribiljett som ger dem rätt att bomba ett ockuperat folk sönder och samman. Att jämställa kritik mot staten Israels brutala bombningar av Gaza med antisemitism är både osmakligt och trivialiserar den verkliga antisemitismen och judehatet som dessvärre fortfarande existerar.

"Israelvännerna" skall inte heller ha någon fribiljett. Alla skall sluta upp om Jinge. Rör inte vår Jinge! Och så funderar vi på vad denna och kommande ekonomiska kriser kan leda till för världens intresse att hålla Israel under armarna.

EOI-erans slut och den stora smällen i Asien

Filippinaren Walden Bello skriver om EOI-politikens sammanbrott i östra Asien. EOI betyder exportorienterad industrialisering, vilket i praktiken innebar att ett antal länder har satsat på att bygga industrier för export, och de inkomster som exporten gett har använts för att modernisera.

Vi kan hoppa över detaljerna (läs artikeln, de är intressanta!) men svårigheten med EOI uppenbarar sig den dag köparna försvinner. Inga köpare, ingen export - och det innebär stor kris. Vilket är precis vad som hänt under det senaste året när exempelvis USA:s efterfrågan på billiga prylar från industrizonerna i södra Kina har sjunkit ihop. Det fanns en tanke tidigare att nya industriländer som Kina skulle vara losskopplade från konjunkturerna i de gamla industriländerna, men hur man får en sådan idé att passa in i teorin om en globaliserad värld vet jag inte. Idag har vi ett läge där konjunktursvängningarna sprider sig blixtsnabbt över hela jordklotet

I Europa har flera länder drabbats av politiska kriser och oroligheter i krisens kölvatten, men utsikterna för ännu större utbrott finns i Asien. Många fler människor är drabbade, i många av länderna är det svårt eller omöjligt att få in protester i en fredlig demokratisk process, på flera håll finns militanta rörelser som är beredda till hårda uppgörelser. Bello ritar upp en kuslig bild av ett kommande utbrott när exporteran avslutats - Asia: The coming fury:

The sudden end of the export era is going to have some ugly consequences. In the last three decades, rapid growth reduced the number living below the poverty line in many countries. In practically all countries, however, income and wealth inequality increased. But the expansion of consumer purchasing power took much of the edge off social conflicts. Now, with the era of growth coming to an end, increasing poverty amid great inequalities will be a combustible combination.

In China, about 20 million workers have lost their jobs in the last few months, many of them heading back to the countryside, where they will find little work. The authorities are rightly worried that what they label "mass group incidents," which have been increasing in the last decade, might spin out of control. With the safety valve of foreign demand for Indonesian and Filipino workers shut off, hundreds of thousands of workers are returning home to few jobs and dying farms. Suffering is likely to be accompanied by rising protest, as it already has in Vietnam, where strikes are spreading like wildfire. Korea, with its tradition of militant labor and peasant protest, is a ticking time bomb. Indeed, East Asia may be entering a period of radical protest and social revolution that went out of style when export-oriented industrialization became the fashion three decades ago.

Det finns en rätt omfattande upprorsverksamhet i Bellos hemland Filippinerna, men jag har för mig att han inte är så kontant med NPA, Nya Folkarmén och det maoistiska kommunistpartiet.

Riksdagsman Linde får ett utbrott

Jag bara undrar i all stillhet: finns det någon bok av riksdagsman Hans Linde att elda upp? Jag bara undrar, för han tycks ha fått något slags utbrott och vill elda upp Jan Myrdals klassiska bok Turkmenistan. Och varför det då?

Anledningen är den intervju som Mohamed Omar gjorde för några dagar sedan och som jag läste direkt när den kom ut på nätet. Hade funderat på att skriva något om den, det gled åt sidan, men när det nu kommer "skogstokiga" (är det ett nytt modeuttryck kanske?) reaktioner kan jag inte avhålla mig från att avge några funderingar. Såväl rubriken som stavfelen är Lindes.

Myrdal går ner sig i homofobin

…

Ramlar över en intervjuv av Myrdal, gjord av Mohamed Omar, som inte kan beskrivas som något annat än ett intellektuellt haveri. Aktivit påhejad av Omar lägger Myrdal ut texten om könsneutralt äktenskap, Pride-festivaler och HBT-personers i största allmänhet på ett sätt som skulle få Lennart Sacrédeus att rådna.

Kan man anklaga någon för "intellektuellt haveri" och samtidigt själv skriva på den här nivån? Den som bara läser vad Linde skriver får en ganska förvirrad bild av vad som förekommer i intervjun. Å andra sidan: den som inte är van vid intellektuella resonemang som spänner över tid och rum kanske bör läsa något annat.

Jag råkade se en annan blogg där det faktiskt fördes vad man kan kalla ett intellektuellt resonemang om vad som sägs av Myrdal. Men Linde, som ändå som riksdagsman borde vara rätt skärpt, skriker i stort sett rakt ut. Myrdal är homofob, punkt slut!

Nu är ju det här en vänsterpartistisk utgjutelse, och man kan ta den som ett exempel på hur tankegångarna går i tongivande kretsar i det partiet. För ett par år sedan läste jag verksamhetsberättelsen för V:s Stockholmsdistrikt och blev förvånad över flera saker, bland annat att Pride-paraden fick dubbelt så mycket utrymme som Första maj. Vilken dag är egentligen arbetarrörelsens högtidsdag?

Jag undrar om det inte är Myrdals obehagliga anklagande pekfinger i magen på liberalerna och i förlängningen på organisationer som V som skapar uppjagade reaktioner av Lindes sort - för homofobi i den självklarar meningen av ordet finns ju inte i artikeln. (Jag skriver inte vilken den självklara meningen är, det får du räkna ut själv.) Tjugofemöresvänsterns ledare gillar inte att bli avslöjade.

Eller som en av kommentarerna på Mohamed Omars blogg säger:

Jag tycker jag det är intressant att trots det intellektuella bottenläge som de svenska intellektuella intagit, så är konsensus bland dessa fortfarande intakt, år 2009, att politisk korrekthet går före människoliv, mänskliga rättigheter, demokrati och motstånd mot förtryck. De “röda” riksdagspartiernas successiva svek mot arbetarrörelsen (och avstånd och obekväma ålande när Myrdal kommer på tal) är det tydligaste uttrycket för detta. Myrdal är mer korrekt i sina samtidsanalyser än vad stora delar av det liberala och smygliberala etablissemanget är. För de senare är Obama, parader och teoribildningar viktigare än facklig kamp och motstånd mot kapitalismen.

Om V vore en riktig vänsterrörelse ignorerade man Prideparaden nästa år och satte in alla resurser på att kämpa mot Alliansens alla påhitt. Det kommer man inte att göra.

Ekonomer i upprop för USA-facket

Ett antal ekonomer i USA, inklusive några mottagare av det falska "nobelpriset" i ekonomi skriver i ett upprop bland annat att

from 2000 to 2007, the income of the median working-age household fell by $2,000 – an unprecedented decline. In that time, virtually all of the nation’s economic growth went to a small number of wealthy Americans. An important reason for the shift from broadly-shared prosperity to growing inequality is the erosion of workers’ ability to form unions and bargain collectively.

Det finns förhoppningar om att den nya regimen i Washington skall bli mer fackföreningsvänlig än det eländiga bushväldet. Fackföreningarna har ju haft många dåliga år i USA, särskilt inom den privata sektorn, och det beror både av press från motståndarsidan och negativa myndigheter, samt av egna interna brister. Kanske kräftgången har ändats under de senaste åren och det finns nu förhoppningar om ett nytt fackligt uppsving.

Den fackliga svagheten har gjort det möjligare för de rika att berika sig ännu mer, men har också inneburit att arbetarhushållens köpkraft har urholkats. Under en del år har man kunnat kompensera den fallande köpkraften med krediter (exempelvis grundade på huslån) men den möjligheten är som bekant stängd nu. Det behövs en starkare fackföreningsrörelse för att kunna mobilisera motstånd och slå tillbaka.

Nya sprickor mellan Israel och USA?

Den rödgröna oppositionen gör något vettigt ibland. Nu har den skrivit till regeringen och krävt att isoleringen av Gaza och Hamas hävs och för hårdare press på Israel.

I och för sig innehåller dokumentet konstigheter av typen att Hamas skall erkänna Israel (har man inte redan i praktiken gjort det, och Hamas är faktiskt ingen stat vilket bör beaktas eftersom det är stater som erkänner varandra) och det finns inga synpunkter på att palestinierna har en president vars mandatperiod har gått ut - men det är steg i rätt riktning i alla fall. Att Hamas fungerar som en motståndsrörelse i ett ockuperat land och ingriper mot misstänkta samarbetsmän har man också svårt att förstå.

***

Hur är det med den andra sidan av fronten? Det förefaller som om israelerna håller på att gräva ner sig i ett hål och isolera sig från viktiga delar av omvärlden. 78 procent av de röstande judarna i USA uppges ha lagt sin röst för Obama vilket får sägas vara en antirasistisk markering av betydelse. I Israel röstade däremot större delen av valmanskåren på partier med annan inställning. En del ser detta som en splittring mellan de två huvudgrupperna av judar: de i Israel och de i USA.

Jag har alltid varit skeptisk mot pratet om att "judarna" (vad det nu är för ena) "styr USA:s utrikespolitik". De är inte så många att de av egen kraft kan rösta in eller bort israelvänliga kandidater. Dessutom luktar det kollektiv skuldbeläggning, och sådant är otrevligt. Däremot är det möjligt att judarna i USA använts som ursäkt för USA:s egen dagordning.

Så länge Israel har kunnat fungera som USA:s nyttiga gendarm i östra Medelhavsområdet har larmande israeliska påtryckningsgrupper tolererats (men 1956 fick de en spark i ändan av Eisenhower). När israelerna numera gör sig alltmer omöjliga genom politisk extremism och militär klantighet är det tänkbart att USA formulerar om sin politik. I dagens värld är det opraktiskt att hålla sig med underhuggare som kan jämföras med de gamla rasistregimerna i Sydafrika och Rhodesia.

USA kan ju också bättra på den egna trasiga budgeten genom att dra ner på bidragen till Israel och andra regimer i området. Officiellt behöver inte Washington spola israelerna, men i praktiken kan de nog göra en hel del saker som är mycket skadliga för den sionistiska staten. Om judar i USA och övriga delar av världen känner mindre samhörighet med extremisterna i Israel underlättas en sådan politik.

10cc Wall Street Shuffle Live

Gamla 10cc från 1974, ett scenframträdande med Wall Street Shuffle. Det var ett band med lite klurigare texter. Gammal låt som sagt, men den känns aktuell på något sätt.

Ett par teckningar

Det finns mycket att ironisera över i dagens värld. Som en mediebransch som gång efter gång låter påskina att ny teknik gör att den kommer att gå under. Tja, någon gång blir den väl sannspådd, men det finns ju många yrkesgrenar som blivit omoderna under årens lopp utan att världen blivit sämre för det. - Och ärligt talat: det handlar nog mindre om "artisternas upphovsrätt" än önskan hos högavlönade bonusgubbar i mediebolagen att fortsätta att vara högavlönade bonusgubbar. Varför vill man annars ha upphovsrätt under mansåldrar efter upphovsmännens/kvinnornas frånfälle? Ovanstående bild fiskade jag upp hos Knapsu, vår man vid Torneälven.




Den här stoppskylten för kungakronor hittade jag hos Gardebring. Man får misstänka att kungalarvet kommer att forsa över landet som en geggig lervälling under det kommande året. Det fanns faktiskt en tid när intresset för kungligheternas göranden och låtanden var mindre. På radions ekonomieko pratade man om vilken stor ekonomisk grej det här är.

Bernadottedynastin försvinner och ersätts av en Westling-dynasti. Såvida inte kronprinsessan kan övertalas att frånsäga sig titeln och ersätts av kungens slughuvud (?) till son i stället. Jäkla skämt!

Hälge om finanskrisen

Den stora krisen drabbar oss alla ... eller? Jag tycker inte Hälges kompis Kotten ser överdrivet panikslagen ut. (Klicka på bilden för lite större format!)

Är det "medelklassen" som skall göra't?

En upprörd medelklassare börjar uppfatta att något är fel. Observera den röda himlen i bakgrunden, den ser nästan ut som fanborgar som böljar fram,

I föregående inlägg citerade jag oro hos brittiska polisen för att missnöjda medelklassare skall ansluta sig till framtida gatuprotester. Vad är nu medelklassen för ena figurer då? Man kan sammanfatta dem som (ofta) "bättre betalda knegare". Det är personer som antingen är lönearbetare eller finns i fria yrken under sådana förhållanden att de ändå fungerar i stort sett som vanliga lönearbetare mot sina uppdragsgivare.

I jämförelse med många arbetare har de här människorna ofta mer inflytande över hur de lägger upp sitt arbete. Är de fackligt organiserade i Sverige hör de hemma inom TCO och SACO (observera att dessa huvudorganisationer också innehåller folk som är så lågt betalda och kontrollerade i sina arbeten att de knappast kan räknas till medelklassen).

Dessutom fanns det förr, när tjänstemannagrupperna var mindre, ofta en uttalad vilja till avancemang, att faktiskt klättra över klassgränsen till andra sidan. Det var naturligtvis knappast möjligt utom för ett litet fåtal, men i stora företag eller statliga organisationer fanns det ändå möjligheter att ta sig upp en bit och få någon chefposition. En annan aspekt var att denna "medelklass" av tjänstemän såg sig som en balanserade faktor i samhället mellan de mer ostyriga grupperna av arbetare och kapitalister. Var man tjänsteman tillhörde man en djupt ansvarskännande medelklass!

Det där sista går igen globalt. Ett sätt att försöka stoppa revolutionära omvälvningar i olika länder har varit att försöka skapa en medelklass, en stor grupp människor som har så stora intressen i det etablerade systemet att de inte vill störta det. I USA verkar det som om man utnämner vanliga arbetare till "medelklass".

Ibland kan det fungera, men det kan också slå bakut. Även kontorsfolket kan gå ut och lufta sitt missnöje, och det kan bli verkligt krisartat. För vad är det som händer när en stor grupp människor med förhoppningar om att ta sig upp i samhället upptäcker att ansträngningarna är förgäves, de halkar bakåt i stället trots långa studier och hårt arbete! Det är inte alltid fattigdom och umbäranden som är den viktigaste anledningen till att revoltförsök och revolutioner bryter ut - svikna förhoppningar och ilska över det som man uppfattar som stöld av givna rättigheter och förmåner kan också vara en orsak. Det var till och med börsanställda som var ute under de senaste stora demonstrationerna i Frankrike!

Tänk om de här gubbarna lämnar kontorspulpeterna och i stället rusar ut på gatan och skriker elakheter om myndigheterna i stället?

Kanske är den processen i full gång nu. Den ohämmade marknadsliberalismen har slagit även mot en medelklass som tycker sig ha en hel del att förlora. De stora hajarna har visat att de fullkomligt struntar i den hårt arbetande och hårt pressade småfisken. Detta kan medföra skarpa motreaktioner av folk som förlorat jobb, hem, små förmögenheter - och sin värdighet.

Därmed kan man fråga sig om ett nytt aktivt element kommer in i politiken just när den gamla vänstern håller på att somna in för gott? Är det denna "medelklass" (alltså de bättre betalda knegarna) som kommer att inta en ledande roll i nästa revolutionära uppsving? Kommer de genom kunskaper och organisationsförmåga kunna genomdriva förändringa i samhället som den äldre arbetarrörelsen inte klarar av längre? - Intressant utveckling är det!

god save the queen vs anarchy in the uk

Brittiska polisen varnar för en "vredens sommar" (är det bra översättning av "summer of rage"?). Folk som är förbannade över sakernas tillstånd kan förväntas gå ut på gatorna senare i år. Polisen minns de våldsamma upploppen i början av 1980-talet. Jag tror jag minns dem också. Det var inte bara i UK man slogs på gatorna då, det var på flera håll i Europa.

Men nu ändras bilden en del: Inte bara ungdomar och arbetare, utan också personer ur "medelklassen" som är missnöjda med hur de finansiella institutionerna har skött sig kan förväntas gå ut. Nu gäller ilskan också bankchefer och andra som trots att de misskött företagen och räddats med miljarder av statliga medel fortsätter bonusfesten. Kommer sådana protester att väga tyngre än när kolgruvearbetarna strejkade och den brittiska arbetarrörelsen tappade så mycket av sin styrka under Thatchers tid?

Ekonomisk kris, miljöfrågor, internationell solidaritet, etc etc - det finns många orsaker för folk att gå ut på gatorna och protestera. Det har varit vilda strejker i England mot lönedumpning av utländska arbetare - Vaxholmsfallet i internationell upplaga.

Frågan är, om det blir våldsamt, vem som är ansvarig. AFA-liknande typer och fascister kommer säkert att försöka förstöra demonstrationerna. Dessutom finns det nog element inom statsapparaten, förmodligen med uppbackning från hög nivå som kan tänkas försöka ta till fula knep. Det bästa är om enorma fredliga massrörelser helt enkelt kan trycka bort existerande värdelösa regimer från makten, men jag misstänker att regimerna (där finns i praktiken bonusgubbarna med) inte kommer att ge upp så lätt. Det kommer säkert nya konstiga terrorlarm, och kanske det smäller några bomber för att understryka regeringens krav på att eliminera så många medborgerliga fri- och rättigheter som möjligt!

Generalrepetition inför "vredens sommar"?

Men rörelsen är internationell, det har varit stora demonstrationer på flera håll i Europa, några regeringar har redan fallit, och man kan fråga sig hur framtidsprognoserna för alla dessa borgerliga regimer ser ut. Det som hjälper dem mest just nu är väl att vänstern på de flesta håll är i stort sett oduglig. Men det kanske går att ändra på?

Lite om bävrar

Får jag presentera - Castor fiber! Eller du kanske känner den lille gynnaren mer som bävern.

Bävern är både en intressant och en ibland besvärlig invånare i vår natur. Den blev utrotad här i Skandinavien en gång i tiden men återinplanterad. Uppenbarligen trivs den i vårt vattenrika land. Ibland trivs den lite väl bra och är lite väl energisk. Ett exempel jag hörde om för några år sedan var när bävrar underminerade järnvägens banvall någonstans i Östergötland.



Den här bilden tog jag i Alhagens naturreservat i Nynäshamn våren 2007. Här har de små gnagarna varit framme med sina stora otäcka tänder! Det är sådana här saker, i större skala och på fel ställen, som gör att en del inte riktigt gillar bävrar. Men på senare år har det ur PR-mässig synpunkt utdelats ett riktigt knivhugg i bäverns pälsförsedda rygg. Vi känner ju till den gällt mässande bäverkvinnan Maud och hennes mauderater. Härmed avslutas detta inlägg, och det avslutas med en bild som du kan klicka på för att komma till en avslöjande film om vad bäverligan har för sig!



Som sagt, klicka på bilden och kom till filmen. Undrar hur Kerstin fixade till det här, om hon satt med kameran dold i ett gömsle under de vidrigaste förhållanden och bara väntade och väntade på att de små djävl ... förlåt, små bävrarna skulle dyka upp!

Kan kulturer begå självmord?

Stå inte bara där och häng gubbar - gör något vettigt!

Vi som är äldre kanske gick på bio på femtiotalet och såg filmen Aku-Aku som handlade om Thor Heyerdahls undersökningar på Påskön. Det finns en bok med samma namn. Heyerdahl trodde att invånarna på Påskön hade kommit över havet från Sydamerika. Nya data antyder att det snarare var så att Stilla havets öar befolkades från Asien, och att grupper kan ha nått fram till Sydamerika. Några kycklingben i Chile tyder på det.

Men Påskön, Rapa-nui, är en fascinerande plats med sina enorma stenstatyer, en skrift som inte tolkats, och en kultur som gick under. Varför? Det har hävdats att påsköborna skar av den gren de satt på, de gjorde slut på resurserna på ön (högg ner skogen exempelvis) och kunde sedan inte ta sig därifrån. Inbördeskrig och elände följde. Sedan kom europeerna dit och det gjorde inte situationen bättre. Dock, när klimatfrågan bokstavligen blivit het på senare år har just Påsköns öde lyfts fram som ett exempel på hur en kultur genom dåligt beteende kan slå ut sig själv. Då blir följdfrågan: om påsköborna kunde begå ekologiskt självmord, kan hela mänskligheten göra detsamma?

Naturligtvis har den ståndpunkten granskats och kritiserats, och här är några intressanta synpunkter som modifierar berättelsen om Påskön, framförda av arkeologen Chris Stevenson. Han säger ungefär följande:

Visserligen missbrukade öborna sin miljö grovt, och avskogade ön, men man anpassade sig sedan och lärde sig att bruka resurserna på ett uthålligt sätt. En viktig komponent i detta var att hövdingarnas makt skars ned så att tillgångarna kunde delas jämlikare. Och på det sättet klarade man sig, och hade fortfarande levt där, om inte europeerna hade kommit med sina sjukdomar och slavjakt och förstört allt.

Jag antar att med ökad jämlikhet slutade man med statuskonsumtion i stil med de enorma statyerna och ägnade sig åt vettigare saker. Detta är nog det kontroversiella i den här tolkningen av Påsköns historia - är det möjligen en lärdom som kan överföras till vår tid? Är det nödvändigt att röja bort en parasitär överklass för att Jorden skall kunna gå genom krisen?

Det är en slutsats som Stevenson verkar vara nära själv. Och han är skeptisk mot slutsatsen att samhällen förstör sig själva:

Societies don’t just go into a tailspin and self-destruct ... They can and do adapt, and they emerge in new ways. The key is to put more back into the system than is taken out.

En i grunden optimistisk syn på samhällenas förmåga att anpassa sig, med andra ord.

En DN-artikel av Alf Hornborg är inne på liknande tongångar: ur sammanbrotten kommer något nytt. Ett samhälle försvinner men något nytt och bättre anpassat kommer.

Och vi kan ju tillägga att bara för att överklassen går under då och då behöver inte hela världen gå under. Det kanske snarare är så att överklassens undergång är förutsättningen för underklassens överlevnad?

Björnbrum firar tvåårsdagen

Det är den 21 februari 2007, för två år sedan, började jag den här bloggen, utan några särskilda föresatser annat än att jag tänkte prova hur det var att blogga. Första inlägget handlade om "den mänskliga naturen"


Senare i samma månad skrev jag om börsen och dess spasmer, ett ämne som återkommer då och då i denna blogg:

När samhället dras in i en period av spekulation, och folk inbillar sig att man kan göra pengar av pengar utan att egentligen arbeta för det, händer alltid en sak efter en tid: verkligheten tar hämnd. Liksom gravitationen drar höjdhopparen tillbaka mot marken kommer den ekonomiska gravitationskraften se till att uppblåsta börskurser dras tillbaka mot rimligare värden. De smarta, som sålt ut aktier i tid, kommer att tjäna på affären. Dumsnutarna som köpte när kurserna stod som högst får sig en blåsning och en rejäl läxa.

Det här fotot är från årets februari. Det är väl meningen att det skall se "konstnärligt" ut på något sätt?

Iran, Irak och Afghanistan behandlade jag den första månaden, och skrev bland annat att "i Afghanistan vinner alltid hemmalaget!"


En del stockholmsfrågor och poesi fanns också den första månaden, men sådant lägger jag oftast i andra bloggar numera. Och så kritiserade jag Volvodirektörer som jag tyckte inte var något vidare då heller. De lyssnade inte på mina synpunkter, och se hur det går nu! De lär väl inte lyssna i framtiden heller - värst för dem själva!

"Inte ens experterna förstår vad som händer"

Nu har den fjortonde bankkonkursen för året inträffat i USA. Stället heter Silver Falls, men tydligen har silvret inte runnit till i tillräckligt hög grad på senaste tiden. Men listan på banker med bekymmer är nog inte avverkad ännu. Det här gäller en liten gynnare i Oregon, men betydligt större institutioner behöver hjälp och kanske måste nationaliseras för att inte gå under. Krisen jagar på!


Paul Volcker hette chefen för Federal Reserve i USA en gång i tiden. Gubben (född anno 27) har uttalat sig om den pågående krisen i global omfattning. "Inte ens experterna förstår vad som händer" säger Volcker beträffande krisen - den sprider sig snabbt och djupt.

Nja, det kanske beror av vilka "experterna" är. En ekonom som har en dos dialektisk filosofi i bagaget förstår nog att det ibland kan hända saker snabbt och häftigt. Det beror helt enkelt av att det under lång tid skett små förändringar inom det ekonomiska systemet som plötsligt yttrar sig i en kris. Varje ändring är i sig inte farlig, men det är mängden som gör det. Man kan jämföra med ett jordskred på lermark: att det kommer lite vatten i jorden då och då spelar ingen roll, men ökar vattenmängden gradvis kommer det plötsligt till en punkt när den fasta lerjorden blir till en flytande okontrollerbar ström av dy!

Experter som tror på en evolutionär modell där allt normalt utvecklar sig lugnt och stilla, och där kriser tillhör avvikelserna, kommer förmodligen ha svårt att förstå vad som händer. Byggs krisen in i själva modellen blir förståelsen lättare. Samma problem har man haft med klimatmodellerna, där man tidigare inte tog hänsyn till tröskeleffekter och fenomen där utvecklingen börjar skena. Och inom evolutionens egentliga område, biologin, har man diskussionen mellan de som tror på en lugn och gradvis utveckling och de som tar i beräkningen att livsformer kan förändras med en rasande fart ibland.

Volcker pratade vid något som heter Center on Capitalism and Society at Columbia University. Bara själva termen capitalism är intressant. Jag tycker mig minnas en tidsålder när det inte ansågs passande att tala om "kapitalism" i Sverige - det var ju bara otäcka kommunister som gjorde det och här hade vi ju "blandekonomi"! Men i USA har man varit mindre blyga med att tala om vad man håller på med.

Alltnog, Volcker försäkrade att han trodde att kapitalismen kommer att överleva (men det bestämmer ju inte han). Och så trodde han att man efter krisen inte skulle gå tillbaka till det finansiella system som rådde innan krisen - och det är ju klart, det har ju till stora delar slagits i bitar, så vi får anta att skojarna försöker bygga upp något nytt. För inte kommer finansiella äventyrare att sluta existera för att det går åt h-e för spekulanter då och då!

Bra reklam för Marx-kurs

Av en händelse råkade jag på Clartés hemsida för några dagar sedan få syn på en blänkare om en kurs vid Malmö högskola: Introduktion till marxistisk teori. En distanskurs dessutom, så man behöver inte befinna sig i Skåne för att deltaga.

"Intressant" tänkte jag "men hur många kommer att veta om att den här kursen finns?" Jag hade inte behövt oroa mig. Igår råkade jag höra bara någon minut av radioprat som jag förstod handlade om kursen och att någon inte gillade den. På morgonen har jag sett ett par blogginlägg om det elefantinhopp som Moderata ungdomsförbundet gjorde. Och därmed har denna kurs fått mer reklam än vad skolan någonsin kunnat hoppas på, och utan att det kostar något. Kan vi tro att anmälningarna står som spön i backen när det blir så dags att anmäla sig?

Ungmoderaterna får väl stå och se ut som dumma spån i backen. Men Malmö högskola kanske kan skänka dem en tacksamhetens tanke också?

... och så vill jag passa på att göra reklam för min specielle favorit, Friedrich Engels, som förmodligen var minst lika skärpt som doktor Marx!

Avslutningsvis: vad jag saknar är den politiska vänsterrörelse som på allvar knyter samman de grundläggande idéerna som Marx och Engels utvecklade med möjligheterna i dagens och den nära morgondagens samhälle (läs: datoriseringen). Nu blir vänstern i stället mer och mer inblandad i krisbekämpning, men en vänster med skygglappar som bara tittar på dagens kris tror jag gör ett misstag, för den riskerar att tappa bort de långsiktiga perspektiven som finns i arvet från Marx och Engels.

Till detta kanske en cyniker säger att "jamen de långsiktiga perspektiven bytte vänstern mot några riksdagsplatser för länge sedan, och nu är man så nedgångna att man inte kan komma tillbaka". Är det riktigt?

Isbildning

Jag skall inte störa dessa upplevelser av "abstrakt konst" annat än att tala om att den översta bilden togs från Liljeholmsbron igår och de två undre från Västerbron

Vem chefar över apoteken?

Ibland är sammanhangen enkla och självklara att formulera, som det här med apotekten och avregleringen:

Syftet med avregleringen av är att få fler apotek och längre öppettider. Frågan är om man verkligen behöver bryta upp monopolet för det. Om staten nu äger alla apotek är det väl bara att instruera dem att hålla öppet lite längre och öppna några nya butiker - ägande innefattar också kontroll.

Själv skulle jag uttrycka det mer byråkratiskt. För att en organisation (som ett företag exempelvis) skall fungera bra krävs:

• Rätt instruktioner
• Rätt resurser
• Rätt personal

Med andra ord kan våra valda representanter se till att lämpliga regler utformas för hur apoteken skall skötas och se till att de får vad som behövs för att göra detta på bästa sätt. Sedan är det chefernas uppgift på alla nivåer att se till att de och den underställda personalen utför arbetet på bästa sätt. Lätt som en plätt!

Irland - galla och skadeglädje

I föregåenden inlägg skrev jag om Irland. Idag stötte jag på en artikel om "Den gröna ön" i amerikanska Counterpunch. Det är en man på plats i Dublin som öser galla och skadeglädje över neoliberalismens misslyckande. Här är några utdrag:

What did we get during the good years in exchange for our elites’ Faustian bargain with globalisation? Longer commutes, longer working hours, high prices, higher indirect taxes to make up for the low taxation on corporations and the rich; a lower share of the wealth for workers, as union leaders signed on for a shrinking piece of a growing pie in ‘social partnership’ negotiations that guaranteed industrial peace for the sake of ‘the economy’. And, yes, we did get better food, bigger cars, ever-more-exotic vacations…

A health service that was decimated by cuts in the first wave of Irish neoliberalism after 1987 is still a wreck, despite better funding in the last decade, because it has been dominated by corporate thinking and the government’s desire to help private developers to profit from healthcare provision. ...

Another source of schadenfreude is the fate of the Green Party, who jettisoned a few barrels-full of core principles in order to join the government coalition in 2007, before the crisis hit. Their reward this year will be, at least, a spanking from the voters in local and European-parliament elections; the possibility of the government collapsing and that spanking being extended to a sudden general election looks less remote as the public-service unions, in particular, plot an aggressive season of industrial action. The Greens will, of course, be able to point to one piece of good news, of the only sort that seems to matter to them: a reduction in carbon emissions--massive contraction in the economy will do that for you. (The latest estimate is 6 per cent shrinkage in 2009, but no one is confident it won’t be considerably worse.

Det där låter bekant - ett politiskt etablissemang som är ute efter att kvadda den offentliga sektorn inklusive sjukvården. Ett "grönt" parti som slänger principerna över bord för att få vara med i regeringen. Och över alltihop en bubbla som faller ihop med förskräckande fart och "globaliserade" jätteföretag som flyr och lämnar ett industriellt ödeland efter sig. Jaja, är det globalt så är det!

Det snackades tidigare om att Irland var bra för konstnärer för att de inte behövde betala skatt där. Undrar hur det är med det numera? Lönar det sig att spela någon reel på den irländska harpan?

Från tiger till liten katt

Irlands ekonomi mår illa. Tyskland har antytt att det kan behövas någon sorts stöd. Nu har den ekonomiska krisen blivit så allvarlig att hela länder hotas. Sveriges Radio rapporterar:

Irland är landet som, för inte så länge sedan, beskrevs i imponerade ordalag som den keltiska tigern. Ekonomin var urstark, välståndet spreds och fick bland annat fastighetspriserna att skjuta i höjden.

Jaja, där pyser luften ur ännu en ballong. En dagen lallas det om "under" eller "tigrar" i det ena eller andra landet, nästa dag spricker ballongen och det bara finns en liten kattunge kvar. Man kan ju tala om en sorts ekonomins tyngdlag: när verksamheten försvinner för långt upp i luften tar tyngdlagen vid och hela klabbet störtar till marken igen. För grunden till ekonomin är inte luftiga finansspekulationer utan vanligt hederligt jordnära arbete.

Och så det där tjatiga "urstark". Kunde man inte lägga en avgift på flosklerna "urstark", "under", "mirakel" eller "tiger"?

Här får Krazy Kat en tegelsten i skallen. Men lika lite som KK kommer att lära sig av denna tråkiga erfarenhet tror jag spekulantsnillena kommer att lära sig - svänger konjunkturen upp igen är de nog snart ute på spelarbanan kan man tro!

Något "grekiskt under" har jag inte hört någon yra om. men där går det utför ändå. Spanien och Lettland har väl däremot varit med i "underklassen" men idag kan man säga att det inte är så lätt att vara lett. Bubbelekonomier har dåliga framtidsutsikter. Det är samma sak här som med företagssfären: företag som visar på snabb tillväxt och fantastisk avkastning utan att egentligen ha så mycket konkret och synligt att hänvisa till bör betraktas med skepsis. Det kan vara någon sorts pyramidspelsvariant på gång!

Japansk dam med tiger, förlåt, med katt. Som bekant går det lite segt för även den japanska ekonomin nu också.

Gamla bilfabriker och vindkraft

Den 11 februari förra året visste vi inte vad vi vet om tillståndet i bilindustrin idag, även om det nog började se lite skumt ut redan då. Just den dagen skrev jag ett i eget tycke ganska bra inlägg om vindkraft på den här bloggen. Det handlade både om vindkraft och vad man skulle kunna göra om det fanns bättre samhällsplanering, i stället för att låta allt flyta och hoppas att det ordnar sig ändå.

Sparsam som jag är återanvänder jag förra årets bild!

I morse pratade man på radion om krisen på Saab och någon nämnde i förbigående det där med alternativa tillverkningar. Vindkraftverk exempelvis. Men då kom någon in och hävdade att visserligen hade Sverige varit bra på vindkraft en gång i tiden, men så hade man stagnerat och danskarna ligger nu långt före oss i utvecklingen.

Det är ju nästan så man kan bli illamående. Vad i h-e har industrins förnäma direktörer pysslat med under de senaste årtiondena? Utvecklat sin spetskompetens kanske:

Robert Nybergs teckningar hittar man här.

Smygande katastrofer kräver bättre övervakning

Jag skrev för ett tag sedan om förslaget till ett globalt "ekonomiskt säkerhetsråd", något i stil med FN:s säkerhetsråd, som Tysklands och Frankrikes ledare föreslagit.

Sedan vet jag inte hur det gått med just detta, men kraven på övergripande åtgärder ligger i tiden. Den globalisering som skulle leda till total ansvars- och maktlöshet för regeringarna (trodde nyliberalerna) slår nu bakut. Det är inte oväntat, en stat klarar sig inte utan lagar och samma gäller hela vår planet. Det måste finnas regler för vad som får respektive inte får göras så länge som det finns individer och grupper som är beredda att arbeta mot hela världen för sina egna syftens skull. Frågan är inte regleringar eller inte, frågan är hur långt regleringarna skall gå och vem som ytterst bestämmer vad som skall regleras.

När det börjar handla om överlevnadsfrågor blir de här kraven naturligtvis ändå mer enträgna. Bara tokar ber om globala katastrofer. Backas kraven upp från respekterat vetenskapligt håll blir de svårare att vifta undan än om det "bara" är politiker som larmar. Vetenskapare antas (inte helt riktigt, måste man tyvärr medge) vara stenhårt inriktade på fakta utan andra sidoblickar.

AAAS, American Association for the Advancement of Sciences, måste betraktas som en av de verkliga tungviktarna i vetenskapens värld. Detta sällskap har haft stormöte i Chicago. Damen på bilden ovan, Susan W. Keiffer, är planetvetenskapare och förespråkar

... an organization that could respond to planetary threats such climate change with the same kind of coordination the U.S. Centers for Disease Control and Prevention showed during the SARS and bird flu outbreaks of the late 1990s.

Med andra ord en organisation som skall hålla ögonen på ett antal smygande katastrofer: havsförsurning, ökenspridning, uttorkning av vattendrag, jordförstöring som kan äventyra utvecklingen mot ett globalt civiliserat samhälle. Jordens samhällen har blivit så sammankopplade numera så att i praktiken lever vi på en ö. Katastrofer på ett ställe kan få verkningar på ett annat. En CDC-modell för Jordens hälsa skulle ge ett ram för att övervaka och utveckla lösningar för dessa katastrofer, tror Keiffer.

Alltså: från olika håll bubblar kraven på kontroll och styrning upp, med motivering att det handlar om överlevnad. Jag antar att det verkligen handlar om överlevnad också, men att det finns andra intressen i bakgrunden. Folk som vill göra affärer, folk som gillar att styra utan att själva vara särskilt övertygade om annat än att de gillar pengar och makt. Det förtjänar att upprepas: demokratisk kontroll underifrån är nödvändig. Annars finns det en risk att det går åt helsicke med allting, även om någon sorts "världsregering" skapas.

För de här människorna - i södra Etiopien - är nog katastroferna inte så smygande och diskreta! IRIN-foto

PS. Enligt en färsk rapport från Världsbanken håller det på att gå åt helsicke med vattenförsörjningen i flera länder i Latinamerika. Glaciärerna som levererar vatten till kustområdena och storstäderna i Ecuador, Peru och Bolivia håller på att töa bort. Ett sådant försvinnande sker inte från ena dagen till den andra, så det kan man kalla för "smygande" katastrofer. Men när det sinar i vattenledningarna blir katastrofen högst märkbar. Kan man gissa att slumfolk i Lima och liknande grupper kommer att bli de hårdast drabbade?

Ormtjusarna i Indien är inte förtjusta …

Protesterande ormtjusare

… över det förbud mot ormtjuseri som genomdrivits av djurskyddsskäl.

Det uppskattas finnas 800 000 ormtjusare i Indien. Det låter mycket, men numera har landet en befolkning på 1,1 miljarder. De anser sig bli berövade sitt levebröd när uppträdande med levande ormar förbjuds. Och det låter ju troligt. Vad kan en arbetslös ormtjusare ta sig till i livet? Ormtjusarfacket protesterar och det påstås sitta omkring 20 000 tjusare i fängelse på grund av förbudet.

Själv tycker jag det där med giftormar låter läskigt (fast mixtrar man inte en del med ormarna så att de blir mindre farliga för ormtjusaren?).

En läskig kobra

Vad är konst då egentligen?

En teckning med vattenfärg som jag gjort själv - notera att man kan se vad den föreställer - eller kan man det egentligen?

Själv nötte jag mest byxbaken på diverse arkiv i strävan att uppnå en magisterexamen. Och då inte ens i särskilt konstnärliga ämnen. Men man kan nå den på andra sätt om man har andra talanger. SvD:s Clemens Poellinger skriver om den berömda sabbade tunnelbanevagnen som jag klagat på tidigare:

I galleri Brandstroms monter på helgens konstmässa Market stod fina gamla möbler från Bukowskis på rad utmed vägarna. På väggen hängde en platt-tv som visade en man som gick bärsärkagång med en sprayburk i en t-banevagn för att slutligen toppa det hela med att slänga sig ut genom ett fönster.

Verket visades förra året på Konstfacks elevutställning, dess upphovsman fick sin magisterexamen. Jag skrattade till, ryckte på axlarna och gick vidare. Mest för att det provocerande upplägget var så övertydligt.

Socialrealism? Nej, en fantasi i akrylfärg på en pappskiva som jag gjorde någon gång. En gång i tiden fanns det klensmeder i släkten. Fast inte vet jag om de såg ut så här.

Jag hade nog inte skrattat, men jag är ju en rätt sur typ. Vad Poellinger sedan skriver är dock vettigt:

Jag ser det som att vissa Konstfackelever riktar sin energi åt fel håll. Går den lätta vägen när de ger sig på något som redan går på knäna – det offentliga samhället. Vad är det värdigaste målet för ifrågasättande konstprojekt som förmodas rikta sig mot förtryck från makten och härligheten? En hårt pressad vårdsektor, en nedskärningshotad kollektivtrafik, eller exempelvis marknaden i sina olika manifestationer som banker, börser och storföretag?

Med andra ord: vilken överhet skall begabbas? Och hur görs det bäst? Själv har jag jämfört en del "konstnärliga provokationer" med studentikosa upptåg för att reta "borgarbrackorna" - ganska barnsligt med andra ord.

Sedan finns det ju provokationer som verkligen är allvarligt syftande. Aktioner som syftar till att avslöja eller lyfta fram något viktigt. De kan slå rätt eller slå fel, men man får se både till syfte och resultat. Fallet med flickan som spelade galen är ur vissa synpunkter betydligt knepigare än ligisten (känd av polisen) som förstörde i tunnelbanan. Finns det mörka fläckar i psykvården, eller ...? Och den klassiska frågan: vem är det som är galen egentligen?

Den här bilden är ett par år gammal. Jag vet inte om de där kuberna står kvar utanför Konstfack vid Telefonplan. Huset till höger innehöll bland annat matsalar, företagshälsovård och kassa under L M Ericsson-tiden. På tal om psykvård och gamla minnen från LM ... jag minns en upprörd man i ett förråd (eller var det postterminal?) som ropade "på Långbro torterar dom folk!" (Långbro - nedlagt mentalsjukhus, för den som inte vet.)

Sådana här historier lockar fram ett latent kulturhat, skriver Poellinger. Det beror väl vad man menar med kultur eller konst, men att det finns ett känt motstånd mot "urartad konst" är ju känt ända sedan trettiotalets tyska kulturpolitik. Som jag ser det kommer de här Konstfackshistorierna att nyttjas just av kulturhatare som har större mål. För kulturhandlingar kan få folk att tänka till, tänka i andra och för makten kanske olämpliga banor. Intressanta exempel på hur en del borgerliga människor tänker i det här läget citeras av Alliansfritt Sverige.


Det må vara att en och annan borgerlig politiker tycker att Konstfackelever har ägnat sig åt "kulturella hatbrott", men med tanke på att folk har dödats just under hatbrott är väl den frasen mindre lyckad? Kan man inte vända på steken och säga att ett och annat som överheten slänger åt folket utstrålar förakt, nedvärdering, översitteri? Arkitektur är en konstform det också, och titta på en del ledsna stadsmiljöer och vad de gör med människorna som bor där!

Kulturella hatbrott? - Tja, om jag målar en tavla av Hitler och skriver "schweinhund" över karlns nylle är det väl också en sorts hatyttring?

Egen målning - minnesintryck av en bokskog i Blekinge för mer än tjugo år sedan. Här "ser man ju vad det föreställer", men det hade inte varit någon svårighet att lösa upp formerna ännu mer och låta färger och ljus ta över. Hade det då varit acceptabelt för folk som inte gillar "kulturella hatbrott"? Man skulle ju kunna tänka sig en fullständigt föreställande och lättbegriplig tavla som visar ett antal arga sopåkare i Stockholm som stoppar in några moderatpolitiker samt företrädare för sopåkarbranschens arbetsgivarförening i bak på en sopbil? Konst eller hatbrott eller tidsvittne?

Ja, det här inlägget ledde inte fram till några definitiva slutsatser, men det gör inte konsten eller filosofin heller, och det får vi leva med. PS. Den sista målningen är i olja på en bit trä.

Japan krymper

Bilden har inte mycket med texten att göra förutom att denne japanske sumobrottare faktiskt kan sägas ha en del krympmån

Ja det är inte landet Japan som krymper. Däremot är den japanska ekonomin illa ute om man tycker att det är illa med fallande bruttonationalprodukt. Den har fallit tre kvartal i rad. Beroende av hur man räknar började krisen nyligen, eller fallet började redan 2007. Det kan ha varit en bubbla som dolde att ekonomin inte var så bra som den verkade för ett par år sedan.

Den utländska efterfrågan på japanska varor sjunker, och det slår mot många stora företag (och deras långa kedjor av underleverantörer, får vi förutsätta). Storföretagen skär ner. Det är den värsta nedgången sedan oljekrisen 1974. Den värsta krisen efter kriget säger ekonomiministern. Den japanska riksbanken har sänkt sin viktigaste styrränta till 0,1 procent (det är i princip gratis att låna pengar) och regeringen öser ut pengar - men det verkar inte fungera något vidare. Förmodligen struntar folk och företag i räntan och kör på säkerhet. Och då sparar man, man lånar inte.

Det pratas inte så mycket om den japanska hemmamarknaden, men skulle man kunna gissa att landets stigande medelålder påverkar en del? Hade det varit en ung befolkning med mängder av nybildade hushåll skulle konsumtionsmönstret se ut på ett sätt, men nu verkar det vara mer betoning på "mogna" hushåll som inte behöver köpa på sig så mycket. De har ju redan det mesta. Det borde påverka den totala efterfrågan en del. Särskilt om det i de äldre hushållen är fullt av folk som alltid har sparat och har det som en livsstil. Då blir det inte så mycket fart i konsumtionen.

Nu skall sumokillarna dansa ringdans runt farbrorn i fina dräkten där i mitten.

Sí i Venezuela

Det ser ut som om Chávez fått ut sina kärntrupper till valurnorna igen. Ovanstående grafik kommer från den bolivarianska nyhetsbyrån i Venezuela. Gissningsvis har det gått så bra för landet de senaste åren att en mängd människor tycker att möjligheten att välja om presidenten för ytterligare perioder är ungefär samma sak som att de röstar för fortsatta förbättringar för dem själva.

Valdeltagandet verkar rätt hyggligt, 67 procent röstade. Ja-alternativet fick drygt sex miljoner röster.

Som vanligt kan jag inte mycket spanska men kan åtminstone gissa vad som står i segerbulletinen: Den här segern är för alla folk i Latinamerika. Högstämd latinsk retorik kan man ju säga, men det ligger en del i detta: kombinationen av praktiska förändringar till det bättre ute i samhällena, och framgångsrik folklig mobilisering vid valen, bildar en svårslagbar kombination när det gäller att få Latinamerika ut ur fattigdom och efterblivenhet. Inspirationen rör sig över statsgränserna.

Tre länder har hittills kunnat proklamera att man fått bort analfabetismen: Cuba, Venezuela och Bolivia. Vilket blir det fjärde? En artikel nyligen pekade för övrigt på sambandet mellan läskunnighet och utgången av den senaste folkomröstningen i Bolivia. Kontinenten har en lång väg att gå, men dess folk är ute på vägen i alla fall och det blir allt svårare för de gamla mörka krafterna att sätta upp spärrar.

I och för sig borde kanske författningsändringar kräva 2/3 majoritet, men det verkar vara ett utgånget krav. Sveriges medlemskap i EU skulle aldrig ha gått igenom med det kravet.

Klotter igen

Klicka på bilden så kommer du till orgininalartikeln!

Klotter har jag kritiserat ordentligt flera gånger på bloggen. Ibland har det kommit sura reaktioner men ärligt talat så bekommer det mig inte. Klottrarna är inte en framåtblickande samhällsomvandlande kraft. Vad är de egentligen? Konstvärldens motsvarighet till AFA kanske - kontraproduktiva, i den mån de vill uttrycka något motstånd? Små borgare egentligen, således?

Nu är klottret uppe igen på grund av en utställning på Konstakademin. Kulturministern är arg på en videohistoria där någon som kallar sig NUG svinar ner i en tunnelbanevagn. (Jag tittade på några "normalare" bilder från utställningen här, och de var väl inte så roliga de heller. Vare sig klottret eller de "normalare" exemplen lär skrämma borgerligheten.)

Eftersom videohistorien ingår i ett examensarbete från Konstfack blir SL upprört och kräver Konstfack på 100.000 kronor. Heja SL, jag avskyr nedkladdade tunnelbanevagnar.

Om man nu vill provocera, varför marscherar inte en patrull klottrare in i exempelvis moderaternas eller socialdemokraternas högkvarter, eller i några flådiga bankkontor, eller på börsen, eller något annat riktigt maktcentrum, och går loss med sprejburkarna? Eller någon polisstation om man nu är emot polisen? Varför ge sig på våra offentliga utrymmen? Vad vinner man på att provocera vanligt hyggligt folk utan inflytande? Det spelar ingen roll hur mycket det kladdas på stans väggar, folk kommer i alla fall inte att göra uppror.

Eller, om man nu vill provocera borgerligheten, varför inte studera de bästa sovjetkonstnärernas verk och gör något liknande? Där finns ju ett begripligt budskap. Eller tar det emot, eftersom sovjetkonstnärerna kunde måla, skulptera och vad de nu höll på med? Hur vore det med en socialrealistisk målning av vilt strejkande sopåkare? Deras kamp var ju ett ljus i vintermörkret och en reell provokation mot den makt som försökte trycka dem tillbaka.

Först fransmän - nu är de svenskar!

Nationalisera bankerna - nu är vi alla svenskar! utropar Washington Post. Detta som rubrik till ett par ångestdrabbade ekonomer, Matthew Richardson och Nouriel Roubin från New York University , som skriver

The U.S. banking system is close to being insolvent, and unless we want to become like Japan in the 1990s -- or the United States in the 1930s -- the only way to save it is to nationalize it.

As free-market economists teaching at a business school in the heart of the world's financial capital, we feel downright blasphemous proposing an all-out government takeover of the banking system. But the U.S. financial system has reached such a dangerous tipping point that little choice remains.

Kommer du ihåg - det var ju bara för några dagar sedan som folk därborta i USA hävdade att nu höll de på att bli fransmän? Och jag citerade en fransk tidning som pekade på närheten vad det gällde Frankrike och Sverige när man tittade på den offentliga sektorn! Så nu skall de ta steget fullt ut och bli svenskar ... jaha, då kan vi se fram mot en lysande framtid för undervisning i svenska som invandrarspråk då?

Allvarligt talat, de här killarna tvivlar på att de åtgärder som nu vidtas i USA för att möta finanskrisen är tillräckliga. Och här kommer Bo Lundgren och hans bankakut in:

In 1992, the Swedish government took over its insolvent banks, cleaned them up and reprivatized them. Obviously, the Swedish system was much smaller than the U.S. system. Moreover, some of the current U.S. financial institutions are significantly larger and more complex, making analysis difficult. And today's global capital markets make gaming the system easier than in 1992. But we believe that, if applied correctly, the Swedish solution will work here.

Sweden's restructuring agency was not an out-of-control bureaucracy; it delegated all the details of the cleanup to private bankers and managers hired by the government. The process was remarkably smooth.

Basically, we're all Swedes now. We have used all our bullets, and the boogeyman is still coming. Let's pull out the bazooka and be done with it.

Det är klart att man kan vara glad över att just vår modell uppmärksammas. Men notera ivern i att allt skall privatiseras igen så fort det någonsin går. Ett alternativ är ju att nationalisera bankerna och sedan se till att de förblir offentligt ägda, helt enkelt med motiveringen att bankerna är för viktiga för ekonomin för att kontrolleras av privata intressen. Samt några moraliska frågor: den här räddningsaktionen har betalats av allmänheten, skall den bara få vara med när det gäller att betala för bankernas misslyckanden? Och är det rimligt att folk som i ett tidigare skede varit med om att jaga på spekulationskarusellen och jonglerat med konstiga "finansiella instrument" skall få komma tillbaka?

Kapitalism 3.0?

Hur blir det nu då? Kommer kapitalismen att klara sig? En del tror att nyliberalismens (eller skall det heta neokonservativsmens?) sammanbrott och den nu pågående krisen leder åt det hållet med raska steg. Europa rasar snabbt utför nu, säger man på radion. Själv är jag lite skeptisk, i alla fall på kort sikt (men jag kan ha fel, det kan hända något med rasande fart).

En som har en bergfast tro på kapitalismens förmåga till anpassning och överlevnad är Dani Rodrik som ofta skriver intressanta saker. Han tror att kapitalismen har en inneboende förmåga att reformera sig igen i enlighet med de nya förutsättningarna. Det är dock samma system som bloggaren Approximation kallar "psykopatmaskinen", för övrigt. Kommer lite mer statsingripanden och regleringar att hjälpa?


Följer man Marx' modell finns det två tendenser att hålla ögonen på: den tekniska utvecklingen som ger grunden för hur samhällena kan fungera, samt de politiska krafter som praktiskt organiserar hur samhället fungerar och förändras. Det som brister i vår tid och vår del av världen (de gamla industriländerna) är avsaknad av starka politiska rörelser med mål som ligger bortom att lappa på det nuvarande systemet.

En artikel av Naomi Klein visar på detta: folk är förbannade på Island, i Argentina och andra ställen och jagar bort politikerna, men vad har dessa massrörelser att komma med för att förändra? Att ropa "bort med allihop" är inte särskilt konstruktivt i längden. Dessutom ger det de gamla krafterna en god chans att slingra sig tillbaka igen. Detta torde gälla särskilt om vänsterns förslag till lösning är att försöka med en ny dos keynesianism. Och det håller jag med om. En ekonomisk politik i en epok av industriell uppgång är en sak - ekonomisk politik i en efterindustriell epok något annat. Ramarna att agera inom, och möjligheterna, kommer att vara olika.


En artikel i Dagens Konflikt, och en annan av den svenske nationalekonomen Axel Leijonhufvud (verksam i USA) berör just detta om ändrade förutsättningar. På trettiotalet sade Franklin Roosevelt att vi inte har något mer att frukta än fruktan själv. Leijonhufvud vänder på detta och säger att vi har mer än fruktan att vara rädd för. En ny situation alltså, som inte kan hanteras med gamla botemedel.

Det som Leijonhufvud anser är farligt är att vi har en situation där företag och banker skär ner medan privatpersoner försöker spara, dra ner på konsumtionen, betala av skulder - detta leder till att "stimulanspaketen" med pengar och lättnader till företag och privatpersoner samt räntesänkningar inte kommer att fungera så bra. Det finns ett jättestort hål att ösa ner krispaketen i, och det kommer att dröja innan hålet är fullt och åtgärderna kommer att märkas. Hushåll och företag måste känna sig bättre till mods och vara säkra på att finanserna går ihop innan de börjar agera expansivt igen och stöden ger utdelning.

Detta låter som ytterligare ett argument för att offentliga stödåtgärder skall gå till den offentliga sektorn i första hand. Där kommer stödpengar att ge snabbt och stort genomslag, jämfört med stöd till en privatsektor som vägrar att reagera. Varför inte en norsk läsövning under rubriken Skattelettetull - betyder väl skattesänkningsdumheter:

I Norge fremmet høyresida oppskriftsmessig sine krav som skattelette inn som en del av tiltakspakka. At personskattelettelser vil ha minimal etterspørselseffekt er ikke så farlig. Ideologiske markeringer er åpenbart viktigere enn tiltak som faktisk treffer. I en spørreundersøkelse Synovate utførte for Postbanken i desember, uttalte bare en av fire at en skattelette på 1000 kroner i måneden ville føre til økt forbruk. De resterende tre fjerdedelene ville enten spart pengene eller brukt dem til å betale ned på gjeld, noe som også er en form for sparing. SSB konkluderer på samme måte. Selv store skattelettelser vil ikke bidra til å skape jobber i noen særlig grad.

Effekten av mer penger til kommunene, statlige byggeprosjekter og infrastrukturbygging er mange ganger større. Hele vitsen med ekspansiv finanspolitikk er den såkalte multiplikatoref-fekten - at man setter i gang positive spiraler i økonomien som gir større effekt enn pengebruken isolert sett skulle tilsi. Slike ringvirkninger oppnår man ikke hvis pengene settes rett i banken.

Några slutsatser? Själv har jag funderat över om den här krisen kan vara, inte den sista, men den nästa sista.

När kapitalismen 3.0 formerar sig vid horisonten år 2010 kan det vara så att påfrestningarna i systemet börjar bli så stora att nästa kris knäcker bygget. De enorma underskott som staterna idag bygger upp för att stötta kapitalismen kan vara en av minorna som får bygget att explodera. Vid nästa kris kanske inga traditionella metoder för krisbekämpning fungerar (utom världskrig kanske, men den idén torde vara svår att sälja in.) Bristen på nya områden för kapitalisterna i de gamla industriländerna att ta över och exploatera kan vara en annan faktor, allt mer kapital kommer att skvalpa omkring utan att finna vettig användning. Kina och Japan kanske tappar lusten att finansiera USA. Naturkatastrofer kan få svåra ekonomiska följdverkningar.

Optimister som Rodrik tror att kapitalismen kan omformulera sig och överleva. En annan möjlighet är att folk i allmänhet tar ett steg längre, inte bara skriker "bort med allihop" utan också börjar tala om nya lösningar i en ny värld, och börjar genomdriva dem - och lämnar 3.0 åt sitt öde för bättre alternativ. Och då är det klippt för psykopatmaskinen.