Spela för dina blomster!

Bra för risskörden?

Det här har jag saxat från The Great Beyond.

Korean scientists think plant genes could be turned on by blasting fields with classical music. According to New Scientist (subscription required) actually playing Beethoven to rice plants in a lab had no effect but when sound was played to plants at specific frequencies two genes became more active. The ald gene became more active at 125 and 250 Hertz, and less active at 50 Hertz. In their paper in Molecular Breeding the researchers suggest that in transgenic plants the expression of any gene fused to ald could be regulated by sound.

OK, man spelar gamla fina Beethovens femma eller nia för risplantorna och de blir glada och spritter till, men hur är det med krukväxterna? Att saintpaulorna trivs om man pratar med dem (då får de en extrados kväve antar jag) är känt, men vilken musik skall de ha för att frodas?

Eller novemberkaktusen? En kaktus står för det mesta att glor men klämmer plötsligt till med vackra blommor i någon vecka eller så. Någon överraskningsmusik, som Haydns "pukslaget" kan kanske passa?

Bra för novemberkaktusen?

Amatörer och proffs i vetenskapen

Det finns ingen absolut skiljelinje mellan vetenskapliga utövare och den mer eller mindre intresserad allmänheten. Det är bra, för information måste köras mellan de två lägren, och de riktiga vetenskaparna rekryteras från de som är intresserade. Vi vet också att inom en del vetenskaper kan amatörer göra bra insatser. Ta amatörastronomer som ibland hittar saker som proffsen missar, eller släkt- och hembygdsforskare/historiker som ibland kan nå upp till avancerade nivåer. Men det finns ju gränser ...

... när folk inte tänker efter ordentligt. Ta det här med personer som exempelvis drar fram det ena eller andra varma året i det förflutna och sedan kungör att "det var minsann varmt förut också, det där med växthuseffekten är bara bluff, vi kan elda på som förut!"

En rimlig motfråga är då: "Varför har inte tiotusentals vetenskapare spridda över hela Jorden tänkt på det då? Är det inte rimligt att tro att verifierbara temperaturer i det förflutna är med i dagens beräkningsunderlag? Varför skall vi tro att några amatörer kan hitta fel och brister i de vetenskapliga underlagen där i stort sett hela det vetenskapliga samfundet har misslyckats? De som är yrkesmässigt verksamma borde ha mycket större kunskaper i vetenskaplig metodik och kritik och därmed hitta eventuella fel i kollegornas teorier och beräkningar långt innan någon amatör nosar upp dem. I vetenskapens värld, med den ständiga konkurrensens mellan forskarna, kommer felen att letas fram och korrigeras."

Ibland kommer då amatörerna dragande med "konspirationer" för att förklara den stora samstämmigheten i klimatfrågan numera - men då är diskussionen också slut. Man diskuterar inte på en vettig nivå med folk som tror att världen styrs av enorma dolda konspirationer. Finns det någon konspiration är det miljöförstörarna som står för den.

När jag skrivit det här föll mina ögon på en post i vetenskapsbloggen The Great Beyond. Global warming: belief but no understanding

For all the coverage given to global warming it is often assumed that a sizable section of the public doesn’t believe it is actually happening. So it is nice to see some actual research on the subject. It is even nicer to see that most people believe global warming is happening and carbon dioxide emissions are the cause.

In a new paper Matthew Nisbet and Teresa Myers review 20 years of public opinion polls on the subject (abstract). In Nisbet’s words (from his blog), “... although a strong majority of Americans say that they believe that global warming is real, that temperatures are rising, and that the release of carbon dioxide is a cause, the public remains relatively uncertain about whether the majority of scientists agree on the matter [his italics].” Which seems to mean that the average member of the public thinks that she knows what’s what, but isn’t sure that the scientists do.

Om det här stämmer kan man strunta i de tjafsiga "klimatförnekarna" utan i stället tala om för allmänheten att de flesta vetenskapare är ense om vad som händer och att påståenden om annat är knäppgökerier,

Gravlikt humoristiskt

"En era går i graven" säger fabrikschefen Håkan Nilsson på Falköpings kistfabrik.

(Man har nämligen slutat använda filmjölk när man målar kistorna så de ser ut som de vore gjorda av äkta trä. Detta enligt morgonens DN)

Från värnplikt till privatarmé?

Nu är avskaffandet av värnplikten på tapeten (igen, har man inte snackat till och från om det i rätt många år?). Jag är en fridsam person och trivdes inte i det militära - jag var där på den tiden när nästan alla ynglingar inkallades om de inte hade något handikapp. Ett par handgranater har jag kastat, och skjutit några salvor med kulsprutepistol. Sedan dess (om vi bortser från ett par meningslösa repövningar) har jag inte hållit i ett vapen.

Massvärnplikten av den gamla modellen är död, det kan vi nog vara ense om. Men att skrota hela idén är jag tveksam till. Med en renodlad yrkesarmé försvinner en del spärrar mot att skicka militärer utomlands till ställen där de inte borde vara. En allvarlig aspekt av mer yrkessoldater ser vi redan, i form av det dubiösa uppdraget i Afghanistan. Helt plötsligt står de under befäl av en militärpakt som vi inte är medlem i, och som svenska folket inte vill vara med i.

I dagens läge är det omöjligt att skicka ut tvångskommenderade värnpliktiga på sådana operationer, det civila samhället skulle protestera skarpt. Men när det gäller yrkesmilitärer, som ju så att säga frivilligt har undertecknat sin egen tänkbara dödsdom när de tog värvning, får vi en styrka som är frikopplad från den civila världen. Den lyder under regering och riksdag. I bästa fall har riksdagen koll på vad som händer, men med den typen av mesar som befolkar riksdagsbänkarna finns hela tiden risken att de släpper ifrån sig det sista ordet till regeringen. Och från den mesiga och lågkompetenta regeringen går beslutet till statsministern. Och den nuvarande och tidigare statsministrar törs inte säga ifrån när EU eller USA kommer och vill använda Sveriges militära resurser, trots att det strider mot våra nationella intressen.

Innan den moderna staten uppstod var ofta krigsmakten en privat styrka som stod till den lokale furstens förfogande, utan att hans undersåtar kunde lägga sig i hur den användes. Med en renodlad yrkesarmé riskerar vi en sådan situation igen. Det är med andra ord en demokratisk fråga hur det svenska försvaret organiseras och används. Vi behöver en väpnad styrka som är folkligt förankrad, som inte uppfattas som hotfull av omgivningen, som vid behov kan bidra i FN-insatser, och som är tillräckligt stark för att visa att Sverige vill försvara sin självständighet. I stället för den gamla klumpiga jättevärnpliktsarmén kan vi uppfinna något modernare och smidigare.

Liberalismens död - och själavandring?

Det här är det trehundrade inlägget sedan jag började den här bloggen 21 februari i år. Hade aldrig trott att det skulle dra iväg så långt.

Dagens predikan handlar om den stora kulturkampen mellan liberalism och socialism. Jag känner mig inspirerad av ett mycket intressant inlägg i bloggen Approximation "Ljus över världen". Det är bra, läs det. Här är ett citat som drar linjerna mycket tydligt:

En anledning till att kapitalismen överlevt så länge är just detta: systemet är nästan onåbart för kritik. En miljon döda till följd av en asymmetri mellan utbud och efterfrågan? Ja det var ju tråkigt, men det finns ingen som kan sägas vara direkt ansvarig. Det är marknaden, det är vi alla och ingen alls, det är bara så det är.

Till den existerande plansocialismens moraliska fördelar hörde att det trots allt var uppenbart hos vem ansvaret låg när någon blev eftersatt. Resursfördelningen var ju planerad. Räckte det inte åt alla då hade ledarna misslyckats. Det har därför varit lätt för Stéphane Courtois att göra sina bodycounts, där offren för svältkatastrofer, skrivs på kommunismens konto.

Skillnaden mellan den ansvarslöshet som kännetecknar den neoklassiska liberala nationalekonomin (den bygger på otaliga köpare och säljare som inte kan påverka någonting) och socialismen framstår tydligt. Vad vill vi ha för politiker? Sådana som tvår sina händer och beklagar att inget kan göras åt "marknaden", eller systemöverskridare som manar till kamp?

Man kan utveckla resonemanget: det som gör liberalismen omöjlig att vidareutveckla under egen etikett är att samhällets resurser är ojämnt fördelade och att ojämlikheten ökar och leder till monopol. Därmed minskar faktiskt möjligheterna för alltfler människor att förverkliga någon sorts frihet. I bästa fall sitter man i en förgylld bur, i sämsta fall är den inte ens förgylld. Livet levs under parollen "allt är tillåtet men inget är möjligt". Eftersom nyliberalerna på grund av sin syn på äganderätt inte vill ta itu med ojämlikheten (jag skrev lite om deras typ av optimalt samhälle tidigare) har de uppnått sin gräns för politisk expansion. Det finns bara en väg för dem: att gå bakåt, att bli alltmer reaktionära.

"Under egen etikett" skrev jag. För som andra också har anmärkt: valet socialliberalerna har att göra är att antingen följa med nyliberalerna ner i reaktionens träsk, eller fortsätta den liberala frihetsrevolutionen under socialistisk etikett. Den skakiga internationella ekonomin, kolonialkrigens återkomst och kriget mot "terrorismen" ( = kriget mot demokratin) gör att valet har blivit akut. Om den gamla liberalismen dör kan den ändå återuppstå i nästa våg av frihetskamp, göra en själavandring in i en ny socialistisk kropp. Motsättningarna mellan en klassisk marxism och en modern socialliberalism inte vara oöverstigliga.

Jag vill komplettera med en blänkare om "den existerande plansocialismen". En del forskning har gjorts på senare år men resultaten har varit sådana att man knappast kan förvänta sig helsidor i Dagens Nyheter om detta. I en forskningsöversikt i Journal of Economic Literature får vi veta att "planen" sannerligen inte var allsmäktig och oföränderligt fixerad. Det handlade snarare om ständiga serier av korrigeringar, och femårsplanerna blev egentligen aldrig färdiga. Artikeln heter "Allocation under Dictatorship: Research in Stalin's Archives" av Paul Gregory and Mark Harrison, i septembernumret 2006. Ett citat:

Research in the archives has shown how decisionmakers at every level actually allocated resources: They made it up as they went along, using intuition, historical precedent, and common sense. As befits a bureaucracy, there were plenty of formal
rules, but the rules were constantly revised or overridden. Those at higher levels made formal rules, only to break them. Those at lower levels, unable to live without rules, relied on customary norms or rules of thumb.

På den tiden använde man kulramar för att räkna fram femårsplanerna (egentligen mer avancerat än vad det låter - en abakus räknade lika snabbt som en elmekanisk räknemaskin av ungefär 1970 års modell). Hur skulle det gå att köra femårsplaner med supermoderna och supersnabba datorer?

Stort och tomt!

Tänk på det här om du vill tänka något stort - och tomt:

A “giant hole” in the universe has been discovered by astronomers from Minnesota. Investigating an area of the sky known as the WMAP Cold Spot, Lawrence Rudnick and colleagues found a void empty of stars, gas and even dark matter (press release). As AP’s widely circulating report notes, the hole is big: an “expanse of nearly 6 billion trillion miles of emptiness”

Tänk, så tomt att inte ens den berömda svarta materian finns där! Jag kopierade detta från The Great Beyond, för övrigt. Nästan 6 miljarder biljoner (fick jag till det rätt där?) engelska mil av tomrum därute i universum! Man kan få svindel för mindre.

Samtidigt funderar jag över i vilken science fictionbok det skrevs om ett jättestort hål i universum? Någon gång för många år sedan har jag läst det. Någon sf-författare tänkte den här företeelsen innan vi kände till att den fanns i verkligheten. Idag är sf komprometterad och nedsolkad (hårda ord kanske?) av töntigheter som Stjärnornas krig och liknande. Vilda västern och sagor flyttade ut i rymden, där rymdskeppen bullrar fram i vakum (det är inget buller i tomma rymden, men lik förb...).

Nä, riktig sf är andra och djupare grejor. Genren brukar ju anses som i första hand amerikansk, men en av de stora i branschen - Stanislaw Lem - var polack. En del bra sovjetisk sf skrevs också, och här i Sverige skapade Harry Martinsson Aniara. Den vetenskap man använder behöver inte bara vara naturvetenskap, sociologi eller antropologi går också bra.

En svensk sf-novell som jag minns handlade om att man kopplade ihop alla datorer (eller om det hette datamaskiner på den tiden novellen skrevs). Sedan frågade någon denna supermaskin: "Finns gud?" - "Nu finns gud" svarade maskinen, samt avlivade med hjälp av en blixt en desperat person som försökte stänga av strömmen. Det kallar jag science fiction! En känsla för det förunderliga lika stor som det där hålet i rymden!

Varför skall vi sköta om Sverige?

En artikel i Dagens Industri skriver att svensk livskvalitet lockar tysk arbetskraft. Välbetalda tyska arbetare vill flytta hit på grund av mindre stress och bättre trygghet.

Nu får jag vatten på min kvarn igen: om Sverige skall vara ett bra och attraktivt land att bo i gäller det att slå vakt om alla de fina kvaliteter vi har. Allt är förvisso inte perfekt, men mycket är bra, och att riva ner det i någon slags jakt efter att efterlikna England och USA är milt sagt dumt. Det är snarare så att även USA skulle kunna vara en källa för invandring till Europa och Sverige om det krisar till sig rejält därborta. Liberalt anständiga personer som inte står ut med en alltmer religiöst och politiskt inskränkt samhälle exempelvis kanske kan söka en fristad på den här sidan av Atlanten?

Eller för att ta det från en annan synvinkel: om Sverige är bra för svenskarna att leva i kan vi också få in bra folk utifrån. Välfärden blir en konkurrensfördel. En åldrande befolkning gör det nödvändigt med invandring. Hur man ser detta i förhållande till arbetslösheten kan vara en annan fråga, men grundregeln är ändå att välfärdssamhället inte skall rivas ner utan snarare bör förstärkas.

Virtuell och verklig verklighet

I Dagens Nyheter idag (en essä i kulturdelen som inte verkar finnas på nätet i skrivande stund) spekulerar en professor och en doktorand över den ökande svårigheten att finna gränsen mellan det verkliga livet och livet i dataspelet. Men är det så svårt egentligen? Även om en person flyr in i dataspelets virtuella värld så till den grad att han/hon inbillar sig verkligen vara där borde man kunna ta bort villfarelsen genom att exempelvis stänga av lufttillförseln - man kan inte andas virtuell luft. Och eftersom man inte kan pinka i en virtuell toalett får man förmoda att även detta är ett förhållande som ibland väcker den virtuelle resenären ur hans/hennes dröm. (Och det låter humanare än ett rejält struptag, för övrigt.)

Jag gick här på morgonen och funderade lite mer på det här med experiment i spelsituationer, virtuella världar, och möjligheter till upplevelser avskiljda från den egna kroppen - saker som jag skrivit om tidigare vid några tillfällen. Tänk om man kunde konstruera den virtuella världen "Checkpoint". Där åläggs proisraeliska personer att sitta med en cyberhjälm på skallen i en stekhet plåtlåda ett antal timmar och uppleva hur det är att vara palestinier och vänta på att (eventuellt) tillåtas passera en israelisk vägspärr.

Eller den virtuella "Burnout-världen" som är uppbyggd så som en rejält utbränd människa uppfattar sin verkliga värld. Kunde vara nyttig för folkhälsoministrar exempelvis, och ger kanske besked om man kan sova bort "en släng av utbrändhet" eller ej. Om inget annat hjälper får man konstruera super-cyber-världen "Doom for Dummies" och skicka in alla personer med dålig social empati där - och så råkar hela hårddisken bli raderad… !

Andra saker som kunde vara kul att testa experimentellt i en virtuell värld är vad som händer om alla brott upptäcks och bestraffas, respektive om alla brott ignoreras och därmed inga straff utmäts. Teoretiskt borde brottsfrekvensen i ena fallet vara nära noll och i det andra nära hundra (om vi har skalan noll till hundra). Men stämmer teorin med den (virtuella) verkligheten?

Börs i berg&dalbana

Jag vet inte mycket om börsangelägenheter. Däremot har återhämtningen förra veckan efter senaste raset inte känts särskilt övertygande, och idag kom det en ny nedgång.

Varför? - Därför att de grundläggande problemen finns kvar. Det man har gjort är att kasta goda pengar efter dåliga (ett antal centralbanker har slängt in en massa friska pengar i banksystemet för att hålla privatbankerna på gott humör så att de inte inför totalt kreditstopp) samt att sänka räntor för att hålla i stort sett alla på gott humör. Under tiden pågår ansträngningar för att lista ut vem som sitter på de dåliga värdepapper som bostadslåneinstituten i USA har smugglat ut på marknaden.


Man behandlar symptom, inte orsaker, till krisen. Dessutom innebär det att den ansvarslösa utlåning som är en del av krisen inte bestraffas. De som lånat eller lånat ut pengar för att räntorna var låga och det var gott om pengar uppmuntras att fortsätta med det.

Ett brutalt sätt att få bort den här typen av utlåning (och den överkonsumtion den leder till) är att höja räntan rejält. De som skulle drabbas värst av höjda räntor är folk med små tillgångar, inte välbeställda direktörer som säkert har fixat undan ordentliga reserver om deras etablissemang skulle fallera. Men: Att låta banker och kreditinstitut gå i konkurs för att de missköter sig är inte heller bra. Erfarenheterna från 1930-talet visar att det är mycket olämpligt att låta banker gå omkull så att spararna förlorar sina insättningar, det raserar förtroendet för samhället i stort och spararna kan ta till extrema åtgärder för att demonstrera sitt missnöje.

Med andra ord kan hänsynslösa chefer för banker och kreditinstitut hålla hela samhället som gisslan - de spelar högt, men de vet att börjar det gå åt helvete måste staten på något sätt gå in och hjälpa dem vare sig den vill det eller inte.

Nu faller huspriserna i USA, vilket innebär att de som tänkt konsumera genom att låna på huset får det svårare. Hur mycket den allmänna konsumtionen påverkas av det här har jag ingen aning om, men den bör påverkas om inte konsumentpriserna kan sänkas och inflationen hållas kort. Det finns anledning att tvivla på bägge dessa förutsättningar. Med andra ord kan det vara inledningen till en större nedgång vi ser nu.

Frågan är om småfolk som köpt bostadsrätter till höga priser och stora lån i Stockholms innerstad, eller de som spekulerar i våningsköp ute i förorterna, också skall börja bli nervösa? Det finns inte någon "subprime"-marknad i Sverige, men finns det garantier för att det ändå inte finns svaga länkar i lånekarusellen någonstans? - Det lär visa sig, förr eller senare.

Det tycks som om amerikanen i gemen måste lära sig spara. Och det gäller USA som stat också. Om USA hade varit ett skuldsatt land i Tredje världen, och inte den skuldsatta "enda supermakten", hade nog Världsbanken och Internationella Valutafonden redan för länge sedan varit inne och beordrat genomgripande reformer för att tvinga fram sparsamhet. Men nu är supermakten supermakt och kan därför fortsätta att glida iväg mot en möjlig statsbankrutt. Om man skulle peka på en orsak till krisen är det "dålig ekonomisk disciplin" i USA. I och för sig kan man fundera lite mer på de s.k. oberoende centralbankerna också - eventuellt återkommer jag i den frågan.

Västern är röd

Ja, det blir mörkare kvällar och svalare i luften - vad man än tycker om'et står hösten bakom ett hörn och fifflar med gula blad och avgående flyttfåglar. Men än kan man ta sig en kvällspromenad ner mot Reimersholme och njuta av en häftig solnedgång utan att bli kall om öronen. Var det inte Homeros som skrev om det vinfärgade havet? Här är det Mariebergsfjärden, vattnet mellan Kungsholmen, Söder och Essingeöarna, som får en blåröd kanske vinartad ton i det sista solljuset.

Ett nyliberalt damoklessvärd över medelklassen?

Bloggar-Lennart i Kalifornien skriver att medelklassen försvinner, de rika blir rikare och de fattiga fattigare i Kalifornien. Detta som en varning till personer som vill förvandla Sverige till ett nytt USA. Jag misstänker att varningen inte är så tokig.

Vanligen ses nyliberal politik som hotfull mot arbetarklassen (ungefär = de med blåställ eller städrock), men den som lyssnat på undertonerna under en del år kanske har uppfattat en annan stötriktning, nämligen mot lönearbetare på mellan- och lite högre nivå.

Som bland annat striderna om socialförsäkringarna visar, finns en bestämd vilja från nyliberalt håll att angripa aspekter av välfärdsstaten som gynnar även personer som är lite bättre bemedlade. Staten skall ge ett minimalt stöd till minsta antal människor och resten får klara sig själva ( = betala enskilt och dyrt hellre än lite billigare och kollektivt).

Det här anknyter en del till vad jag skrev igår om politisk strategi och rent spel och evolution. Det här är en politik som jag misstänker inte är populär bland större grupper i mellanskikten när de förstår vad som verkligen händer. De har med andra ord en vänsterståndpunkt i vissa avseenden. Om man till detta lägger att även fina medelklassjobb riskerar att försvinna till något u-land där det finns folk med samma kunskaper men mycket lägre prislapp på sitt jobb - då har vi samlat ihop en hel del potentiell politisk dynamit! Vad jag kan se kommer inte den vanliga högern/liberalerna att tjäna på ett politiskt uppvaknande bland medelskikt som förstår vilket damoklessvärd som hänger över huvudena. Antingen blir det vänstern, eller också grupper av typen Sverigedemokraterna. Varsågod och välj!

Engels som tecknare

Om man gillar bildning och kultur - och en del spänning i livet - borde man gilla Friedrich Engels. Jag är svag för honom av det skälet, samt att jag brukar utnämna honom till en mer framgångsrik industritjänsteman än jag själv. Språkkunskaper, kunskaper i alla möjliga och omöjliga ämnen, samt förmåga att dra ihop kunskaperna till stora och slagfärdigt formulerade synteser - det är något att bli avundsjuk på! Och beundra, naturligtvis! Till råga på allt var han en bra tecknare (men jag tror att i det avseendet är jag nästan lika bra).

Tjänsteman alltså, inom handel och industri. Här är ett par teckningar som han gjorde under sin tid som köpmannalärling i Bremen. En scen från köpmannakontoret och en från hamnen.

Avindustrialisering i USA

Över 10.000 industrijobb i månaden försvinner i USA, meddelar DN:s ekonomibilaga. Bortåt 3 miljoner arbeten i industrin har försvunnit sedan år 2000. Förespråkare för "outsourcing" brukar hävda att det gör ingenting, för de kommer att ersättas av kvalificerade tjänstearbeten högre upp på förädlingskedjan. Men artikeln säger att de som stannar i "Rostbältets" städer får ta lågkvalificerade och lågavlönade tjänstejobb med sämre förmåner. ("Flytta till Californien då" kanske någon tycker, men det lär inte hjälpa andra än en minoritet som kan skola om sig till IT-tekniker eller liknande, eller är beredd att fortsätta i lågavlönade tjänstejobb där också. Och jag antar att en stålarbetare som lyckas flytta från Ohio till någon sydstat med stålverk knappast får bättre villkor därnere - i norr hade man starka fackföreningar, i södern är facket svagt eller obefintligt.)

De amerikanska konsumenternas krav på låga priser anges som den kanske viktigaste drivkraften för att jaga industriarbetsplatserna ut ur USA. Här finns, tror jag, en självgenererande process: mängder av amerikaner är lågavlönade och kräver billiga varor för att kunna existera, industrierna flyttar ut vilket skapar ännu mer långavlönade människor på hemmaplan, vilket driver ännu fler industrier att flytta ut ... . USA:s industriarbetare finns nu i form av låglöneproletariat i Latinamerika och Asien.

Det finns valutaproblem också: så länge dollarn är högt värderad kan USA köpa in omvärldens produkter billigt. En kombination av billig utländsk arbetskraft och stark dollar gör att man kan ta in varor och sälja dem billigt till sina egna låglönare på Wal-Mart. Men sjunker dollarn i värde blir importen dyrare om man inte kan kompensera det på något annat sätt. Och med tanke på att omvärlden (Kina och Japan) betalar mycket av driften för USA genom att köpa dess statspapper är det frågan om hur mycket manöverutrymme, förutom rent våld, man har kvar för att bryta sig ur den här fällan.

När Andra världskriget slutade var USA världens ledande industrimakt efter en hundraårig expansion. Sedan dess har det gått utför. "Den enda supermakten" må vara ett militärt monster, men dess ekonomi vittrar sönder. En kombination av lågkonjunktur och fallande dollar kan orsaka en rejäl kris som slår botten ur skutan. En industriell kris i USA kommer också att bli en kris för de länder där man tillverkar sina konsumtionsvaror, om de inte kan styra undan på något sätt. Jag vet inte om det är möjligt. Man kanske får ta gamle lord Keynes' teorier till heders igen vad det gäller krisbekämpning, alltså att stimulera den inhemska efterfrågan med offentliga åtgärder?

Arkitektur på Lilla Essingen

Om någon utsocknes till äventyrs skulle läsa det här vill jag tala om att Lilla Essingen är en av de mindre öarna i den arkipelag som utgör de centralare delarna av Stockholm. Själv är jag rätt obekant med den här trakten, men på söndagsmorgonen gjorde jag en forskningstur med kameran i högsta beredskap. Lilla Essingen är alltså liten, men tättbebyggd och med gammal industrihistoria som nu är utplånad sånär som några byggnader. Här ovan är några av dem, vid Luxparken. Den omgivande nyare bebyggelsen liksom trycker ner de gamla fabrikshallarna. Vill man veta av industrilängor i tegel när "medelklassen" kräver Lebensraum nere vid Mälarens vatten?

Här är ett djärvt anslag, nästan som en vass ramm stöter huset fram. Kilen pekar rätt ut mot vattnet. Det är någon som vill fram här! En stormbrigad av fastighetsmäklare kanske?

*

Pelare - det verkar modernt med pelare i den moderna arkitekturen - eller har jag fel där? Heter det pelare förresten? Kanske borde läsa en arkitekturhandbok någon gång och lära mig nomenklaturen?

På bilden nedan är det i alla fall pelare såväl i för- som bakgrunden. Man står under ett utskjutande parti av ett hus, beskådar en vik med kajplatser där de lyckliga bostadsrättsinnehavarna kan ha sina båtar i bekväm närhet, och i bakgrunden noteras fler hus med utstickande övre våningsplan på pelare. Mycket glas är det naturligvis också, där blå himmel och vita moln kan spegla sig.

På tal om vatten: jag noterade att det nybyggda området kanske skulle klara av mindre högvatten. men skulle det bli katastrof med höjning av Mälarens nivå med ett par meter skulle det nog bli blött en bit uppåt gatorna. Visserligen är Lilla Essingen som så mycket annat i Stockholm en hög klippa, men det har ju varit modernt ett tag att bygga nere i vattenlinjen utan tanke på översvämningar. Risken för en tvåmetersvåg in över land är mycket liten, men den är inte obefintlig.

Ett lustigt format hus. Undrar om det skall ge visioner av ett fartyg med hög stäv och akter och ett lågt däck i mitten? Jag stod under överhänget till höger när jag tog bilden ovan.













Till sist en bild som visar att det är svårt att få ett vettigt grepp på Lilla Essingen. Hur planerar man ett område som innehåller en enorm bullrande trafikled? Hur man än bygger på nordvästra delen av ön kommer den här klumpen att ligga i blickfånget.

I alla fall blir det en liten våtmark, för rening av vatten, under trafikleden.

Virtuell epidemi

Jag skrev en del om hot om svåra epidemier tidigare, samt ännu tidigare om att använda dataspel för att försöka kolla upp olika saker. Nu har jag fått vatten på min kvarn igen, tack vare en post i den vetenskapliga nyhetsbloggen The Great Beyond som sorterar under prestigebladet Nature.

An out-of-control computer game is providing insights into how virulent diseases spread in the real world. A disease designed to challenge experienced players in the online game World of Warcraft has instead devastated the game’s entire online world after spreading by means of teleportation. Now researchers think this virtual epidemic might help them model real world situations, with the game becoming in Time’s words “a pandemic lab” (press release). “Human behaviour has a big impact on disease spread. And virtual worlds offer an excellent platform for studying human behaviour,” paper author Nina Fefferman, from Tufts University School of Medicine, told the BBC.

Den där "teleportation" som spred sjukan i den virtuella världen kan nog i den verkliga världen översättas till flygresandet, med vilket en epidemi kan spridas över stora delar av världen inom bara några dygn.

Rent spel och evolution

Vissa funderingar i föregående inlägg har relevans för en artikel i DN:s jobbilaga idag (tycks bara finnas i papperstidningen).

Låt oss anta att höger och vänster har olika människosyn: vänstern är optimistisk, tycker att folk i grunden är bra och de som inte är bra kan bättra sig, medan högern är pessimistisk ("realistisk" säger den nog själv) och misstänksam. Folk är lata smitare och missköter sig så fort de kan, så har det alltid varit och kommer att vara. - Den till höger eller vänster som har rätt i det här avseendet kan förmodligen göra stora politiska vinster genom att anknyta till grundläggande mänskliga beteenden.

Artikeln heter "Rent spel stärker gruppen" och hänvisar till professor Mats G Hansson från Centrum för Bioetik vid Karolinska institutet och Uppsala universitet. I korthet: det finns ett ställe i hjärnan som är ett starkt känslocentrum. Man har studerat det med magnetröntgen. Det är evolutionen som har drivit fram känslorna för rent spel under lång tid, rent spel har i själva verket varit en förutsättning för överlevnad. Därmed har känslor, som förknippas med rättskänsla och samvete, blivit en del av den mänskliga hjärnan. Vi kan gott säga "en del av den mänskliga naturen".

Som lekman kan jag bara gissa att "the survival of the fittest" med den här tolkningen blir att den som brukar rent spel på bästa sätt för egen och sin grupps del har bästa möjligheten till framgång. Däremot är frågan: var är gruppens gränser, var tar det rena spelet slut? Men politiskt är tolkningen som jag ser det rätt klar: det är vänstern snarare än högern som skulle kunna dra fördel av den här forskningen. Om tankar om rättvisa och osjälviskhet finns inbyggda i hjärnan bör vänstern lättare kunna vädja till dessa känslor än en höger som tror att alla är bidragsfuskare.

Och intressant nog var Adam Smith inne på liknande tankegångar i sin filosofiska avhandling om moraliska känslor från 1759. De första orden lyder:

How selfish soever man may be supposed, there are evidently some principles in his nature, which interest him in the fortune of others, and render their happiness necessary to him, though he derives nothing from it except the pleasure of seeing it.

Detta stämmer inte med den vulgärliberala uppfattningen av Smith, men kanske bättre med den mångsidige mannen själv, samt vad vår tids forskning kan bringa i dagen om den mänskliga naturen.

Filosofiska grundfrågor (?)

I Aftonbladet idag skriver filosofen Torbjörn Tännsjö åter om dopning och idrott. Jo, det har han gjort förut och jag vet inte om det är filosofins mest angelägna ämne. I själva verket finns det tyngre frågor som står i farstun och stampar, och där filosoferna bör gå in och röja för att inte religiösa knäppisar, guru-typer och svindlare av alla de sorter helt skall ta över.

Det handlar om själen. Eller det som har kallats själ, där bland annat människans uppfattning av omvärlden ingår. Med ganska enkel utrustning har svenska och schweiziska forskare lyckats få försökspersoner att uppfatta sig som om de är utanför sig själva. "Jaget flyttar från kroppen" var rubriken i Dagens Nyheter. Sådant känner man ju igen tidigare från berättelser om "nära döden-upplevelser". Men kan man med lite tekniska pinaler framkalla samma sorts upplevelser utan några kopplingar till religion eller mystik, bara som vanliga hederliga laboratorieförsök, kör man i praktiken en armbåge i magen på hela mystikerbranschen. Fast jag misstänker att branschen dels kommer att försöka slå tillbaka, dels förvandla de nya rönen till hokus pokus av "new age"-modell.

Med andra ord Tännsjö: du kanske skulle kasta ett getöga på själen i stället för att kolla in dopade (?) idrottare på TV?

Kreativitet?

Kreativitet är ett honnörsord. Vem vågar säga "äsch, någon kreativitet ska vi inte ha"? Däremot går det att säga samma sak men med andra ord, mer eller mindre väl genomtänkt. "Vi har inte tid, vi har inte råd, det får någon annan göra, så har vi aldrig gjort förut, jaså Uppfinnar-Jocke är i farten igen ..."

En stor artikel av Sigrid Böe i Dagens Nyheter idag ("Kreativiteten får inte plats på jobbet") behandlar det här problemet. Man kan gott säga rent ut att det samhällsekonomiska stadium vi är inne i nu, kvartalskapitalismen, inte befrämjar skapandelusta. Kanske med undandtag för personer som ägnar sig åt kreativ bokföring och spekulation, men det är inte den sortens skapande som vi kan leva på i längden.

Böe intervjuar Jan Forslin, professor i industriell arbetsvetenskap vid Kungliga Tekniska Högskolan. Han säger att det sättet som företag sköts på nu är kontraproduktivt. För att klara kortsiktiga mål och pressade leveranstider slänger man det kreativa tänkandet överbord. Det behövs en viss ro och trygghet för att vara kreativ (dvs att komma på något hållbarare än tillfälliga nödlösningar för att klara överhängande kriser). Liknande intressanta synpunkter kommer från professorn i organisationspsykologi, Göran Ekvall. Det måste finnas vissa förutsättningar uppfyllda för att en arbetsplats skall ha ett kreativt klimat, men de kan vara svåra att få fram om ledningen bara ser till kortsiktiga mål hela tiden.

Jag har visserligen bara erfarenheter från en arbetsplats, men under lång tid och i varierande befattningar, och jag tycker det här känns igen. Skapandelusta fungerar varken bra när det är trög byråkrati eller hopplöst kaos.

Dessutom har jag i samband med några akademiska uppsatser studerat förslagsverksamhet och företagsnämnder - företeelser som skulle ta hand om och utveckla personalens kreativitet - och även där känner jag igen mig. Det finns en massa mer eller mindre goda ideer som poppar upp bland personal, men det finns också en massa strukturer som förvrider eller kväver de goda ideerna. Och ju mer verksamheten handlar om nästa kvartalsbokslut (eller hur aktiekursen ser ut i morgon) desto svårare blir det att tänka nytt och långsiktigt.

IPS

IPS betyder Inter Press Service och är en nyhetsbyrå som man hittar här på nätet. Ibland innehåller den nyheter som man inte ser i "vanliga" media. Som det här från alldeles nyss:

Ecuador föreslår att man avstår från att borra efter olja i områden i Amazonas som dels är oerhört rika vad det gäller olika former av liv (det är ett riktigt fågelskådarparadis därborta, bland annat) och dels innehåller en del indianfolk som inte vill ha kontakt med omvärlden och som drabbats av tidigare oljeutvinning. Dessutom blir inte oljan uppeldad och till ett bidrag i klimatförsämringen. I utbyte mot att oljan får vara kvar i marken vill Ecuador ha stöd utifrån, och det verkar möta en del positiva internationella reaktioner. Ett intressant initiativ från president Correa.

Eller den här posten: CARE, en av de största biståndsgivarna inom livsmedelsområdet har sagt nej till 46 miljoner dollar i stöd från USA:s regering därför att man anser att regeringens linje innebär att lokala jordbrukare i stödområden skadas. USA:s officiella politik är att köpa upp livsmedel från sina egna bönder, ge till hjälporganisationer som i sin tur levererar till låga priser i områden med matbrist. Man behöver inte vara ekonom för att lista ut att det här är ett sätt för USA:s politiker att hålla sina egna bönder under armarna, samtidigt som en del bönder i Tredje världen utsätts för en hopplös konkurrens och drivs att ge upp.

Det händer så mycket intressant på alla möjliga håll och kanter att jag nästan ger upp - det finns ingen möjlighet att hänga med. Samtidigt är det myriader av rätt små händelser, som de här, som för oss in i en ny värld. Den är några meter framåt och till vänster om hörnet.

Digerdöden nästa?

Bloggare Jinge skriver om hotet om nya farsoter och sölandet med att bygga upp resurser för att snabbproducera vaccin och ta hand om offer för epidemier i massomfattning. Tänkvärt.

Det här är i högsta grad en politisk fråga. Möjligen kan fjuniga små liberaler inbilla sig att "marknaden" fixar medicinleveranser och vårdplatser om krisen bryter ut. Det är lika smart som att tro att "marknaden" fixar till en krigsmakt i vårt avrustade land när kriget brutit ut och fienden redan klampar omkring på vår mark.

Under den stora trettiotalskrisen predikade dåtidens liberaler att problemen skulle lösa sig av sig själv på lång sikt . En av dåtidens största nationalekonomer, John Maynard Keynes, genmälde att på lång sikt är vi alla döda! Och det stämmer även i det här fallet: det tar några år att bygga stora anläggningar för medicinproduktion samt att trimma in personal och logistik. Bryter en svår farsot ut kanske vi är lika utlämnade som under Digerdöden, den stora medeltida pestepidemin omkring år 1350, om inte resurserna finns färdiga. Man vet inte hur mycket folk som dog, men kanske en tredjedel av människorna här fick pesten. Somliga områden drabbades ännu värre (med öde gårdar och byar som resultat), andra tycks ha klarat sig rätt bra.

Om några tiotal procent av Europas befolkning skulle dö inom loppet av säg en till två månader skulle det ha samma effekt som en kärnvapenattack. Jag undrar om samhället skulle överleva på nuvarande nivå efter en sådan smäll? Det är inte bara en demografisk kris som hotar, själva den psykologiska krisen kan bli väl så svår att klara av.

I och för sig, vi som läst lite ekonomisk historia vet att det blev brist på folk efter Digerdöden och att de överlevande bönderna kunde tilltvinga sig bättre villkor i kampen mot godsägarna. Men jag tycker inte det låter som ett riktigt bra argument för att söla med den där vaccinfabriken ...!

Reflexioner om avknoppningar

Skall man passivt acceptera avknoppningar från offentlig verksamhet eller aktivt försöka stoppa dem? Jag ser svaret som ett resolut "nja, det här får vi fundera lite mer på ...". Vi kan ta några skäl för och emot:

• Många kommer att utveckla egna goda idéer och känna större tillfredsställelse i arbetet om de får möjlighet att driva en egen liten verksamhet. (Motargument: det kan man fixa i det offentliga också inom rimliga gränser, det är en fråga om politiska beslut och att lita till personalens kompetens.)
• Avknoppning är bara försteget till att någon pengastark koncern tar över verksamheten nästa gång det offentliga skall göra upphandling eftersom småfirmor inte har samma tyngd i konkurrensen. (Motargument? Kanske att det är bättre att proffs än amatörer får sköta affärerna?)
• Avknoppningar kan leda till absurda vinster (finansierade av skattebetalarna) om företaget säljs vidare. (Motargument? Kul att skära guld med täljknivar?)
• En mängd små aktörer skapar potentiellt kaos. Vårdpluralism kan bli en riktig soppa där man tappar kontrollen över vad som händer i de mörkare vråna. Det är ju bevisligen problem även om man inte har en massa fristående enheter, hur blir det då inte när de formellt är oberoende? Om man inte skall bygga upp en mångdubbelt större kontrollapparat förstås, men det var väl inte meningen?
  

Jag anar en tänkbar strategi för kommun- och landstingsaktiva här. Man kan helt enkelt säga att "ja, avknoppningar kan vara acceptabla, under förutsättning att ...":

• personalen skyddas mot våldsam konkurrens från stora koncerner
• personalen får inte ta ut mer än avtalsenliga löner, en liten skälig vinst plus så mycket att omkostnader samt investeringar täcks
• personalen får inte sälja vidare på annat sätt än att om de vill lägga av får det offentliga ta tillbaka verksamheten och besluta om dess vidare öde
• det är fullständigt klart hur tillsynen skall klaras av
  

Det kanske räcker med att på allvar lägga fram synpunkter av den här typen i kommun och landsting för att tvinga avknoppningsentusiasterna att visa sina kort. Är det verkligen personalens (och brukarnas?) lycka i en egen verksamhet de är ute efter, eller finns det andra icke redovisade motiv?

Virtuella samhällslabb igen

I det här inlägget, och det här, skrev jag för ett tag sedan om möjligheter att använda datakraft för att på förhand eventuellt kunna lista ut en del om hur framtidens samhälle kan se ut. Med andra ord att "realisera framtiden i mjukvaran", att bygga virtuella labb där man kan försöka lista ut hur olika saker kan tänkas fungera. I stället för att göra grundforskning med levande människor kan man plåga eller välsigna datorns ettor och nollor.

Jag vet inte hur sådana här saker fungerar (håller på att snickra ihop en hemsida, och där går väl gränsen för min kompetens i programmering) men jag hade mina aningar om att det kunde finnas samhällsspel redan, även om de inte var så högt utvecklade. Och av en slump råkade jag få syn på en post i Fredrich Legnemarks blogg som fångade mitt intresse. Vi hade en i mitt tycke intressant nätkonversation över ämnet också.

Redan idag går det att köra i och för sig rätt grova spel som ändå ger intressanta resultat - vad har vi då för möjligheter om säg fem år? (Låter jag tjatig när jag drar det här gång efter gång?)

Genväg till forskarsynpunkter

Jag skrev igår om genmanipulation . Idag hittade jag mer om status för den svenska genforskningen på en blogg som tillhör forskaren Jens Sundström vid Institutet för växtbiologi och skogsgenetik i Uppsala. Ännu en blogg att hålla ögonen på för den som är intresserad av den här typen av frågor. Kolla in de senaste inläggen: det som skrevs den 20 augusti berör hela det framtida svenska jordbruket och dess förutsättningar i ett förändrat klimat.

Se upp - snart drar de bort

Se upp, exempelvis mot de här luftledningarna, som jag gjorde i Tyresta by igår förmiddag. Där sitter ladusvalor och småskvallrar och tar det lugnt. Men - igen! - se upp! Snart stoppar de magen full med mat som enda packning för första dagsetappen och så drar de iväg. Rätt vad det är så är sädesärlorna också borta. Det var nog ett par veckor sedan tornseglarna slutade jaga fram över Söder ...

Trots vackert väder var Tyrestaskogen nästan dystert tyst igår när jag promenerade där med min syster och systerdotter. Några talgoxar och hackspettar bråkade litegrann vid något tillfälle, annars var det mycket lugnt.

Ja, det börjar kännas litegrann av höst i luften och inte vet jag vad man kan göra åt det. Putsa på en höst- och vinterdepression kanske, eller glatt notera att det nog inte är mer än 6-7 månader kvar innan år 2008 års flyttfåglar börja komma åter till Stockholm!

Genvägar på gott och ont?

Någon som minns diskussionen i början av 90-talet när forskare i Umeå stoppade in gener från en ishavsflundra i aspar för att få dem att klara kyla bättre? I senaste numret av den oundgängliga tidskriften Forskning och Framsteg får vi veta hur det gick. Inget vidare - de stackars asparna frös ihjäl. Hur är det man brukade säga förr i tiden: "Tillbaka till ritbordet." Men i det här fallet gav forskarna upp.

Vår gamle vän Naturen genmanipulerar hela tiden. Muterar, utvecklar och avvecklar. Inte bara raser, utan arter, kan korsa sig med varandra och bilda nya intressanta varelser - alternativt att det blir livsformer som inte klarar sig utan trillar av pinn tämligen omgående. Och alla våra husdjur och boskap är resultat av mänskliga insatser på området för att få fram önskvärda egenskaper och utseenden. Vem fasen kan tro att en varg och en kinesisk nakenhund är släktingar? Det som för lekmannen känns mystiskt är när man börjar med korsningar av typen fisk + träd, vilket jag antar Naturen själv aldrig skulle hitta på. Och när allmänheten får veta sådant börjar man ju fundera på om gamle doktor Frankenstein är i farten med något nytt skumt projekt i sitt laboratorium!

Enligt artikeln siktar Umeåforskarna på genförändrade träd ute i skogarna i Sverige tidigast 2015. De kan växa bättre, bli motståndskraftigare mot insekter etc. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. För mycket mixtrande med naturen kan ge tråkiga bieffekter om man inte ser upp. Många genmanipulerade växter har svårt att klara sig utanför laboratoriemiljön och är harmlösa av den orsaken, men skall man ha dem ute i ur och skur i skogen måste de ju tåla lika mycket väder och annan påverkan som vilken björk eller gran som helst. Alltså behövs det mycket och intensivt tänkande, både bland vetenskapsmän och den intresserade allmänheten, om de här frågorna. Kan man korsa tall med varg så att tallplantorna biter älgar som försöker tugga på dem?

På tal om varg - såg att DNA-test skall avslöja huruvida bitna tamdjur har råkat ut för varg eller lösspringande hundar. Intressant utveckling. CSI ute i skogen - kanske en och annan glesbygdspajsare åker dit för att jycken hans springer runt och biter får hos grannarna?

Jag skulle kunna kommentera åtskilligt i senaste Forskning och Framsteg. Ett exempel: Jenny Björkman (som jag träffat som engagerad historielärare på Södertörns högskola) skriver om folkhemmet och när myndigheterna skulle rensa upp i slummen och lära folk att bo rätt. Det klarade de av ganska bra, tycker jag. Här klampar ingen in med skorna på inte! Det gnälls på folkhemmet från en del håll, men jag undrar hur många som verkligen vill tillbaka till den vägglusiga och tuberkulosiga livsstilen som fanns i Sverige för inte så länge sedan?

The Spotnicks

Den klassiska LP:n Out-a Space från 1962. Jag har den!

Jag såg i DN i söndags att det fanns videos med The Spotnicks på YouTube. Och i sanning: mina gamla favoriter fanns där att beskåda (i tekniskt mindre njutbara upptagningar från tidigt 60-tal, men i alla fall ...). Det här är en del av vår musikhistoria som icke må förtigas. För de (töntar) som tror att det "svenska musikundret" är ett nytt påfund kan vi tala om att 1800-talet såg giganter som Kristina Nilsson och Jenny Lind. Och under det tidiga 1960-talet hade vi The Spotnicks, grabbarna från Göteborg som blev den första svenska popgruppen att slå internationellt. The Spotnicks' rötter går tillbaka till 1958, några av dem är fortfarande aktiva tycks det, och håller de igång lite till blir det femtioårsjubileum nästa år. Jag hittade en hemsida också.

Favoriter men inte idoler - jag har aldrig varit något för idoler. Däremot tillhör Bosse Winberg och hans gäng det stora bakgrundsbruset av intryck från alla håll och kanter som jag har i skallen bakom det ordinarie öronbruset. Det var häftigt när de brakade loss med Amapola. Idag låter det beskedligt, men i början av 60-talet ...! Deras version av Ol' Man River har alltid tyckts mig lustig - jämför Bob Landers lättviktiga baryton med Paul Robesons häftiga bas och upptäck skillnaden!

De där killarna föddes under 30-talet och växte upp och kom igång att spela under "guldåren" i slutet av 50-talet. Vi har en del folkhemshistoria i deras kringhistoria. Men också världshistoria. "Spotnicks "av sputnik, ryska för måne och satellit. Det var ju Sovjet som inledde Jordens "erövring av rymden" med Sputnik 1 år 1957. Sedan var de först med allt utom att placera en man på månen. Våra göteborgskillar spelade in en del låtar med ryskt ursprung, som Valentina (en hyllning till den första kvinnliga kosmonauten) eller Karelia som blev en stor hit i Japan. På någon platta finns också den jugoslaviska partisanmarschen Marsch na Drina. Plus andra stora och små, trevliga eller komplett ointressanta inspelningar.

Usel opposition, usel regering

Det diskuteras en del dessa dagar om regeringens dåliga siffror i opinionen (och oppositionens goda siffror). Men ... om det är några som bör vara oroliga är det snarast den allmänhet som vill bli av med Reinfeldtregimen. För det är ju inte kraftfull opposition utan regeringens egen svaghet som är betecknande för läget idag. Hur mycket opposition har vi sett egentligen? Verkligen inte mycket. När det har gjorts motstånd har det inte kommit från SAP:s ledning.

Det SAP nu inriktar sig på är att bygga opinionen - för nästa valnederlag, samt för att få in Sverigedemokraterna i Riksdagen som ett klart resultat av att man skrämmer bort sina egna väljare. Det räcker med att Reinfeldt morskar upp sig litegrann, säger åt sina dummaste ministrar att hålla klaffen och täpper till munnen på de värsta klantarna i ungdomsförbunden, så kommer han att kunna sopa golvet med oppositionen vid nästa val. Sahlin väger helt enkelt för lätt. Kan Ohly eller någon efterträdare där väga tyngre?

Vad opinionen önskar är hårda tag mot regeringen, men Sahlin och små-jyttarna i SSU har inget att komma med än att man i stort sett tänker fortsätta Reinfeldts politik. (Hade man tänkt sig slå tillbaka hade man väl sagt det?) För Miljöpartiet är väl detta inget större problem, men Vänsterpartiet har ett klart bekymmer: Vänstern är delvis ansvarig för SAP:s högersvängar som man tolererat i regeringssamarbetets namn. Vänsterpartister har till och med varit inne på det liberala fältet och fuskat själva. Trovärdigheten för hela oppositionen är skakig när kritik kan besvaras med att "det där var ni ju själva med om tidigare". Bristande trovärdighet är inget bra argument när man går ut och ber att folk skall rösta på en.

Kanske tänker SAP-strategerna att "det här fixar sig när det drar mot valdag". Det tvivlar jag på. Inget går av sig självt. Det tänkandet är lika lyckat som när Tre Kronors ishockeymiljonärer trodde att de kunde slå ut de stackars fattiga vitryssarna genom att ställa in skridskorna på isen och strunta i att spela - om ni minns den nationalkatastrofen från vinter-OS i Salt Lake City?

Det går snabbare att riva ner än att bygga upp förtroenden. Och särskilt SAP- (men även V-)ledningen har gjort mycket för att skada förtroendet hos sina väljare under de senaste årtiondena.

Det måste till långsiktiga ändringar såväl i politik som ledning, och stenhård opposition för att bygga förtroende igen. Här är nog inte det viktigaste att tjafsa med nyliberala jyttar och glyttar, utan prata med folk i allmänhet och inge mod och militans. Vänstern måste ha en konkret och hållbar politik som håller bortom 2010 bland annat, en konkret vision. Vänstern måste ta ledningen, utveckla och skapa opinion. Jag tror att delar av det nuvarande ledarskapet skulle må bra av få vila upp sig ett tag och att utvilade krafter och nya idéer skulle få komma in. Hur vore det med Josefin Brink och ett gäng nya hungriga krafter i ledningen för V nu snart, så att de kan vässa till politiken fram till nästa val?

Lästips: miljö och ekonomi

Ett lästips: en bloggpost om miljö och (företags)ekonomi från vetenskapsbloggaren Harald Cederlund. Ett stillsamt men ändå vast inlägg tycker jag. Kommer dot.com-kraschen att upprepas när entreprenörerna stormar in i miljöteknikbranschen?

Hans blogg har för övrigt den sympatiska titeln Skor längtar ut. Om någon undrar över fågeln han har i vinjetten så är det en ljungpipare. En ljungpipare uppflugen på en sten ute på fjällheden - det är en riktigt elegant uppenbarelse! Samtidigt bidrar dess melankoliska visslingar till den speciella stämning som kan råda ovanför trädgränsen en dag när solvärmen får luften att darra och fjällvråken gör sina lovar över berg och jokk.

Orfeus' fotsulor

Just det, det är Orfeus' fotsulor som damen i förgrunden verkar titta på.

När man betraktar Carl Milles' skulpturgrupp utanför Stockholms Konserthus är det den lyrspelande Orfeus som drar blicken till sig. Han svävar över de andra. Upphöjd och frånvarande. Men för kanske trettio år sedan riktade jag kameran lägre och tog den här bilden. Ännu en av dessa Millesfigurer med lång näsa. Ser inte damen lite irriterad ut? Har Orfeus inte tvättat fötterna ordentligt? Är hon trött på att brukas som toalett av Hötorgets övergödda stadsduvor?

Klättergroda

Nils Ferlin skrev dikten "Klättergroda" (finns i samlingen Från mitt ekorrhjul, 1957):

Ack, klättergroda lilla;
ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du klättrat upp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.

Varför inte ta detta som en näsknäpp för alla små-Jyttar som klättrar i SSU och andra ungdomsförbund med sikte på de verkligt fina platserna vid politikens köttgrytor? Jag undrar vad de ungsocialistiska kämparna från början av 1900-talet hade sagt om de sett och hört mesarna i dagens SSU?

(Jo, som jag skrivit tidigare är det personligen inget fel på Jytte vad jag vet, och hon skrev en intressant och lite skrämmande uppsats i nationalekonomi som berörde majskonsumtion i Sydafrika om jag minns rätt. Vad jag fattade, men tydligen inte examinatorn, var att om majstillgången slog fel skulle en massa folk komma att ligga väldigt illa till. Men någon samhällsförändrare i Sverige - nä, det tror jag knappt på. Då hade hon varit med i andra sammanhang där man visserligen kämpar för förändring men knappast för karriär.)

Folk och rövare i idyllen - ännu ett källarfynd

Ännu ett litterärt källarfynd som jag lyft ur dammet. Thorbjörn Egner har varit på tapeten tidigare här i bloggen, med sitt odödliga opus om Klas Klättermus i Hackebackeskogen. Lika klassisk bör Folk och rövare i Kamomilla stad vara. Staden där kameler, åsnor och spårvagnar (nja, en spårvagn med två hållplatser) kunde ses på gatorna, och farbror Tobias satt i sitt torn och försökte hålla koll på vädret medan den gemytlige konstapel Bastian vankade och vakade omkring. Den enda med skinn på näsan var den stränga tant Sofia.

Trevliga visor var det i berättelsen också, alldeles som hos Klättermusen. Allt trevligt för övrigt: enda orosmolnet var den kriminella trion Kasper, Jesper och Jonatan som försörde sig genom stöldturnéer i staden. Dock gjorde de misstaget att röva bort tant Sofia i akt och mening att hon skulle städa upp i deras sunkiga tillhåll. Fast det var så mycket krut i kärr... att de blev tvungna att kånka hem henne igen!

Men de var också trevliga, och på slutet blev de dessutom laglydiga medborgare efter att ett medborgargarde hade knipit dem under pågående stöldarbete. Med andra ord en lagom spännande blanding av skoj och äventyr i ett lugnt tempo, långt från dagens hysteri.

Över 4000 träffar

Enligt Statcounter har över 4000 träffar noterats på den här bloggen. En närmare granskning visar att en del inte är singaporaner, brasilianer eller texasbor som snabbt ramlar in men lika snabbt ramlar ut igen pga usla kunskaper i svenska - några verkar ägna sig några minuter åt att läsa mina små texter också. Som jag skrev nedan har jag beslutat att göra en försiktig öppning mot yttervärlden; skulle du vilja kommentera något så eposta till bn@hyveln.com så skall jag fundera på om jag vill släppa in dig. Jag vill veta vad det är för folk jag har att göra med, helt enkelt. Kommentarsregler: anständig ton, sakfrågeinriktat, sak är viktigare än person, inga "anonym" släpps in. Själv undviker jag personangrepp, men eftersom jag ändå kallat Bush "galning" och uttryckt starka tvivel om minister Odenberg är jag villig att ge herrarna plats för genmäle.

Besökssiffrorna till min separata blogg för bokrecensioner (lika spärrad mot yttervärlden som den här tror/hoppas jag) är förvånansvärt hög, några hundra hittills. Tranströmmer är det inlägg som "gått bäst", men även Slussen, Kulturrevolutionen och Einstein, liksom Foucaultinspirerad forskning verkar ha väckt en del intresse. Kul. Jag håller just på med en tjock bok om Latinamerikas historia. Det kanske blir något om den så småningom.

Men, men ... bloggen Björnpoesi, den missar ni! Tänk på den stackars poeten som sitter här med sitt blödande hjärta och bara ett halvdussin träffar på bloggen/dag! Titta på spalten med länkar till höger på den här sidan - de djupaste tankarna finns bara en knapptryckning bort!

Dagens Nyheter och demokratin

Pierre Gilly har behandlat (vassare än min fundering i morse, för övrigt) Dagens Nyheter-damen Hanne Kjöllers klantiga påhopp på Hugo Chávez och demokratin i Venezuela i morse. Texten är inte längre än att jag kan citera rubbet:

Venezuelas president Hugo Chavez vill ta bort förbudet för en sittande president att ställa upp till omval mer än en gång. Detta förtjänar naturligtvis mer uppmärksamhet än Colombias presidents inblandning morden på tusentals fackföreningsmedlemmar och oppositionella. I DN hävdar Hanne Kjöller att Chavez vilja att ändra grundlagen leder till diktatur. ”Långa ledarskap går hand i hand med avdemokratiseringen. I Venezuela - precis som överallt annars”.

Kjöller talar om Josef Stalin och Mao Zedong långa maktinnehav men verkar ha glömt Tage Erlanders 23 åriga diktatur här hemma i folkhemsgulaget. Eller Francois Mitterands fjorton terrorfyllda år som fransk president. Om cancern inte tagit honom hade han kunnat försöka bli omvald en tredje gång för den franska diktaturen har inga begränsningar, bortsett från nyckfulla väljare då. Hur länge har förresten Hanne Kjöller jobbat med media? Längre än Joseph Goebbels?

Man kan skratta åt sådana som Kjöller men det finns också en dystrare sida. DN-redaktionen bör veta tillräckligt för att förstå att det är grov desinformation de håller på med. Hotet mot demokratin i Venezuela kommer från de minoriteter som gång efter gång har förlorat öppna och demokratiska val och i stället tillgripit statskupp och ekonomiska sabotage för att ta makten. Alltså grupper ur den gamla överklassen, den gamla statsapparaten, samt "vännerna" i Washington. - Efter sin tidigare entusiasm har ledarsidorna på DN känt att det inte längre är riktigt lämpligt att förbehållslöst hurra för USA:s krig i Irak. Om ett tag kanske man får göra en försiktig korrigering vad det gäller vem som står för demokrati och diktatur i Venezuela också?

Kommentarsmöjligheter hos mig - tja ...?

Som syns i slutet av mitt föregående inlägg går det faktiskt att ta sig in på min blogg och göra kommentarer - men det är höga hinder! Medvetet inlagda hinder av mig. Jag har sett hur det fungerar på andra bloggar, och det är inte uppmuntrande att notera hur mupparna är inne och härjar. Jag kan tänka mig medskribenter på bloggen men då skall jag på något sätt har koll på vad det är för figurer. Ingen dj-a "anonym" som agerar verbal dyngskvätt. Såna bör skaffa en egen blogg. Jag lovar att inte läsa den.

Så har du några synpunkter borde du hitta min epostadress någonstans (Fredrich gjorde ju det när han skrev och frågade varför det inte gick att kommentera) och skriv sedan till mig så funderar jag på om jag vill öppna porten till himmelriket för dig. Kolla gärna sjukförsäkring och testamente i förväg ifall du skulle skriva något olämpligt.

Föregående inlägg handlade för övrigt om finanskrisen. Nu tror väl en del att faran är över i och med att Federal Reserve i USA sänkte räntan. Eftersom det tar kanske ett eller två år innan räntesänkningar hinner slå igenom i den reella ekonomin är börsens uppgång av den anledningen ren och skär psykologi. Det enda som verkligen har hänt är att centralbankerna har öst ut pengar till affärsbankerna de senaste dagarna för att hålla folk lugna, och jag undrar vad som händer med den ökande likviditeten på sikt. En kombination av mer pengar, räntesänkningar, USA:s generellt dåliga affärer och politiska kris kan elda på nästa hot - nämligen ett utbrott av inflation. Då kanske centralbankerna står mellan två svårförenliga alternativ: att höja räntan för att hålla emot inflationsförväntningar eller sänka den för att hålla börser och investerare på gott humör. - Jag har ingen aning om svaret på dessa frågor, och jag tvivlar på att ens proffsanalytiker kan säga så mycket mer än att det lär bli rörigt även framledes. Ursprunget till krisen, överskuldsatta husägare i USA - bryr sig någon om dem längre?

Baisse på börsen

Baisse uttalas ungefär som bääss, inte som bajs även om man kanske skulle kunna tro det. Det är franska och betyder att "här går det utför".

Det globala börsraset fortsätter, trots att EU:s centralbank, Bank of Japan och Federal Reserve i USA har vräkt in oerhörda pengar i banksystemen för att blåsa liv i kreditgivning och rädda skakiga och vårdslösa långivare. Och med detta sprider sig naturligtvis rädslan för att något ännu värre kan hända. Helt enkelt att botten kan gå ur ekonomin och en rejäl världsdepression brakar loss. I en artikel i Aftonbladet idag klagar en Mats Lönnerblad (ordförande i Sveriges bankkunders riksförbund): ”Bankkrisen är snart här – vem betalar, Reinfeldt?”

Det verkar som om Lönnerblad är orolig för vad regeringen gör/inte gör, och vad banker kan ta sig för vid en ny kris:

Förra gången det begav sig för Sveriges vidkommande, tillät sig krisbankerna att plundra både fastighetsägare och företagare, med hjälp av dåvarande statsminister Carl Bildt och bankministern Bo Lundgren, om bankerna bara befarade att säkerheterna hade försämrats. Det var på så vis skötsamma fastighetsägare och företagare fick se sina företag gå upp i rök.

Denna gång går det inte lika lätt att göra sig av med säkerheterna och behålla övervärdena eftersom det är stora delar av den amerikanska bo-marknaden som har kollapsat.

När det gällde den svenska bankkrisen berodde denna på att de svenska storbankerna hade lånat ut alldeles för mycket pengar till ett fåtal fastighetsbolag, med negativ direktavkastning.

Den dåvarande borgerliga regeringens agerande tillsammans med krisbankerna gjorde att den gången blev det allmänheten och de skötsamma fastighetsägarna och företagarna som fick betala för bankernas obeståndssituation.

(Not: Vad är Sveriges bankkunder för ena figurer? Har inte bankerna lyckats jaga ut alla sina gamla kunder på gatan vid det här laget?)

Kommunalval och demokrati - del II

Jag glömde en grej i föregående inlägg om kommunalpolitik, nämligen något man verkligen skulle kunna lagstifta om. Det handlar om valda delegater som byter parti. Här kan man välja flera vägar vid en lagstiftning:

• Det är lagligt att byta till annan partibeteckning än den man är vald till
• Den som byter åker ut och ersätts av någon från det parti som väljarna tänkt sig på dennes stol i fullmäktige
• Platsen blir tom till nästa val

Personval kanske kan röra till det här, men även personer som kör individuella kampanjer står ju på en partilista. Har de några alltför avvikande åsikter mot partiprogrammet bör dessa vara kända före valet, och vid behov kan väl partiet i så fall ta fram den berömda partipiskan.

Hur gör man med oberoende delegater utan partibeteckning? - Ingen aning, finns det sådana i kommunalfullmäktige någonstans? Men har de ingen beteckning kan de inte byta den, så i det fallet är det inget problem.

Kommunalval och demokrati - hemma och i Venezuela

Det är sällan lyckat med speciallagar som riktar sig mot utpekade särgrupper som vindögda, tattare, smålänningar ... eller sverigedemokrater. Några tänkare vill ändra kommunallagen så att man kan hålla omval om SD hamnar som vågmästare i kommunalfullmäktige och det stör ritningarna för övriga partier. Men borde inte samma sak gälla miljö- och vänsterpartierna som sällan har stora grupper men som kan få en vågmästarställning, eller vilket som helst av alla dessa kommunala lokalpartier ("Kommunens väl" eller vad de nu kan kalla sig)?

Jag tvivlar på att det är så lyckat med omval. Resultatet kan ju bli samma som förra gången, eller kanske att ännu fler SD-are (eller andra som är "fel") kommer in. Det sista kanske händer om folk i gemen tycker att SD-arna behandlas snorkigt av byråkrater och pampar i kommunalhuset. Och hur skall man agera om valdeltagandet sjunker pga att folk inte vill vara med om det här? Hur lågt valdeltagande kan man ha utan att valet förklaras ogiltigt - vi har ingen lägre gräns i Sverige, men borde det inte vara lämpligt att ha det? 50,1% av valmanskåren måste rösta, annars är valet ogiltigt?? - Det kanske helt enkelt är så att övriga partier får skärpa sig och ta hand om frågor som väljarna tycker är viktiga, snarare än att ropa på polis när folk röstar fel!

Det där med demokrati är inte enkelt. Chávez i Venezuela vill förlänga mandatperioden för presidentskapet med ett år samt ta bort spärren för hur många gånger man kan bli omvald. Det upprör på sina håll. Men som vi minns (borde minnas i alla fall) har Venezuela en paragraf i grundlagen som säger att om tillräckligt många människor skriver på så måste omval till presidentposten hållas. Det hände för några år sedan - och majoriteten ville ha kvar Chávez!

Med andra ord har Venezuela i vissa avseenden mer demokrati än Sverige (och DN:s ledaravdelning). Idag är läget här att regeringskoalitionen måste spricka för att nyval skall utlysas. Men tänk om vi hade den venezuelanska modellen här: då skulle namninsamlingar vara i full gång överallt för att få till ett nyval så att Reinfeldt&Co kunde dumpas.

PS. Jag misstänker att det är mer Chávez politik, där oljeinkomsterna används för folkliga behov, än eventuella demokratiska övertramp som sticker i ögonen på vissa håll. Hade Venezuela drivit en auktoritär och sjaskig politik i samma stil som vissa länder i Centralasien hade nog inte klagomålen varit så stora. Problemet i Venezuela är inte presidenten. Jag misstänker att det, som vanligt, är korruption i maktskikten lite längre ner som är det verkliga bekymret. Det måste till en folklig rörelse för att hålla den sortens människor på mattan. Förhoppningsvis kan det nya breda masspartiet som Chávez bildade klara av det. Men det vet man ju aldrig i förväg.

Konst och rådis

Man må säga att konstnärerna och de som äro ansvariga för Stockholms konstnärliga utsmyckning kan hitta på - exempelvis hittade man på den här råttan (i brons?) som jag påträffade på Hornsgatspuckeln vid Bellmansgatan idag. En gång i tiden fanns det bamsiga soptunnsråttor, riktiga "kattätare", i området. Månne detta är ett monument till minne av alla pigga och flitiga representanter för gnagarsläktet? (Isch .... )

Muppar?

Ett vanligt tillmäle i nätdiskussioner/gräl verkar vara mupp. Det är liberalmuppar hit, vänstermuppar dit - det är väl bara figuren här till vänster som slipper kallas mupp. Jag misstänker att många som använder uttrycket är för unga för att ha sett Kermit (avbildad groda här) och hans kompisar i Mupparna, eller The Muppet Show.

Men som skällsord, varför dra in dessa harmlösa små figurer? Nu drar mitt minne igång igen, och det går tillbaka till 1980-talet. 1981 utfärdades undantagstillstånd i dåvarande Folkrepubliken Polen när regimen hade misslyckats att slå ner oppositionen i form av rörelsen Solidaritet. Militärerna tog över. I TV satt militärklädda personer och läste i nyhetssändningarna. Detta kallade folk för mupparna, med andra ord gröna gubbar som pratade strunt.

Hör ni det, liberal- och andra muppar? Jag tycker folk som pladdrar om att "småspararna ska ha is i magen" är en jäkla samling muppar (börsen på minus tre procent just nu).

Krig USA-Iran? För och emot.

En anledning för USA att börja krig mot Iran skulle vara om den nuvarande Bushregimen kommer in i ett mentalt tillstånd av "efter oss syndafloden". Med andra ord att de tror att näste president kommer att vara demokrat (vare sig det nu blir Clinton, Obama eller någon annan) och de vill lämna ett fullständigt kaos i avskedspresent. Och vad vore då bättre än ett nytt ovinnbart krig? Att ett angrepp på Iran nu skulle vara lika genialiskt katastrofalt som Tysklands angrepp på Sovjet 1941 tror jag inte spelar någon roll för figurer som Bush och Cheney.

Å andra sidan finns det logiskt tänkande personer även i USA:s administration som inser att Iran inte kan krossas genom några flygangrepp. Markinvasion har man inte resurser till eftersom krigen i Irak och Afghanistan gör att armén har fullt upp ändå. Skickar man in flottan i Persiska viken, med hangarfartyg och mängder av flygplan, placerar man stora feta mål inom räckhåll för iranska raketer, minor och torpeder. Och USA har som bekant svårt att ta förluster - det räcker med att Iran får in en träff på ett enda hangarfartyg så kan tusentals man stryka med och hemmaopinionen slå bakut. Kanonbåtsdiplomati fungerar illa om kanonbåtarna är sårbara. Dessutom kan Iran, vid ett angrepp, öka hjälpen till motståndsgrupper i Iak och Afghanistan och kanske slå mot västliga trupper där. Israels nederlag mot Hitzbollah kan ses som ett varnande tecken vid sidan av det utdragna irakkriget.

Det finns en hel del opposition inne i Iran, men det verkar inte som om den i allmänhet ställer upp för en USA-invasion. Vanliga bomber mot Iran skulle förmodligen stärka den nuvarande regimen. Dessutom handlar det förmodligen om tusentals mål om man vill uppnå någon djupare verkan, med andra ord en långvarig kampanj. Att bomba några anläggningar i kärnenergiprogrammet är meningslöst om USA inte slår ut mängder av militära positioner samtidigt: luftvärn, raketbaser, flottstationer, minanläggningar etc. Och trots allt prat om "smarta bomber" är det mindre sannolikt med 100 procents framgång.

Alternativet är givetvis det extrema, nämligen att angripa med interkontinentala robotar utrustade med kärnvapen, men vågar ens de nuvarande galningarna i Vita Huset och Pentagon göra en sådan sak?

Det är frågan vilken logik som kommer att styra i USA:s politik under det kommande året. Ju mer av Bush i politiken desto större kaos i Asien. och desto snabbare och brutalare kommer USA:s ställning som supermakt att eroderas. En annan administration kanske kan sköta avvecklingen snyggare och fredligare, men avveckling blir det likförbannat.

Vad är det vi planerar?

Jag satt igår på ett möte med kloka människor från olika håll i samhället. Vi diskuterade planer för energiomställning. Ni vet vad det handlar om: att spara energi, att gå över till förnyelsebara energikällor, gå över till nya energiformer, bygga om samhället när vi bygger nytt.

Någon frågade om tidsspannet. Kanske tio år framåt, gissades det. Jag funderade på detta. När vi planerar, vad är det vi planerar egentligen? Kan vi verkligen föreställa oss framtiden och dess förutsättningar? Är det inte i själva verket vår egen tid vi projekterar in i framtiden utan större förändringar? Det är ungefär som att spå väder. Man tror att det kommer att fortsätta att vara som det "alltid" har varit. Om 20 år kanske vi löser energiproduktionen genom solceller som är tusen gånger effektivare än idag, eller pigga bakterier som alstrar energi i stora behålllare, eller med någon teknologi som ingen idag tänker på eller inte vågar förespråka för att den låter helt vansinnig. Det kanske behövs mer "vansinnigt tänkande", spekulationer som går utanför dagens ramar, för att vi skall kunna få en glimt av framtiden?

Vem kan göra en vettig förutsägelse om tillståndet på Jorden år 2025? Om det vill sig illa kanske det inte finns några människor kvar då som kan tala om hur bra prognosen egentligen var! Vill det sig väl har de grundläggande problemen vi har idag i stort sett eliminerats och människan håller på att gå över från sin förhistoria som djur till att bli - människa. Kanske till och med nationalekonomin har övergått från hokuspokus till vetenskap.

Den höjda vetenskapligt-tekniska nivån kommer att göra människan till en ny människa, det behöver vi inte tveka om. Det vi idag kallar "människa" är resultatet av en lång process, och den har inte tagit slut. Även om vi kroppsligt är stenålder är våra hjärnor i industrisamhället (om vi bor i Sverige).

Det är möjligt att vi under den processens lopp kommer att vända tillbaka i rikting mot vissa äldre mönster. Likt gamla jägar- och samlarfolk kanske vi kommer att arbeta för upphället några timmar per dag och sedan sitta vid lägerelden och snacka strunt - men kärnan i lägerelden kommer att vara en kvantdator som gör att vårt lilla band av jägare och samlare omfattar hela Jorden och kanske långt bortom den. Kanske detta är möjligt inom min livstid (fast det är nog tveksamt måste jag pessimistiskt tillstå). - Det här resonemanget jag nyss förde visar för övrigt hur svårt det är att se framåt utan att se bakåt. Det är lättare att använda kunskaper och erfarenheter som man redan har än kunskaper och erfarenheter som man eventuellt kommer att få framöver.

De gamla jägar- och samlarfolken levde i grupper nästan utan hierarki. Det var definitivt inga klasssamhällen. En del säger "kapitalismen är problemet". Jag skulle nog säga "klassamhället är problemet". Kan vi se skärpningen av klassklyftor Jorden runt som en sista desperat skälvning i den mänskliga förhistorien, något som kan avlägsnas med god planering?

Informationsasymmetri

Jag upprepar: Informationsasymmetri. Lär dig det ordet så går det dig väl i livet. När du diskuterar samhällsfrågor med vänner och bekanta (eller sura meningsmotståndare) kan du exempelvis säga "ja, vi har ju det där med informationsasymmetrin ...". Det imponerar säkert. Men skulle någon gnällig typ säga "jaha, och vad betyder det då?" är det bäst att ha ett svar till hands. Som det här:

Den klassiska nationalekonomin antar att samhället är helt genomskinligt. Vi förstår genast allt ekonomiskt och agerar därefter. Vi springer alltid efter de lägsta priserna, de bästa erbjudandena, de häftigaste upplevelserna därför att vi alltid vet vilka de är. Och det kan väl stämma i en teoretisk modell. Men i verkligheten ...

... är det så att somliga har mycket kunskaper och somliga lite. En person känner till produktionskostnader, marknadspriser, konkurrenssituation etc. En annan gör det inte. Och det kunskapsgapet är en informationsasymmetri.

Ibland är det väldigt tydligt, som när mäklare inte talar om för den som bjuder på en lägenhet vilka andra bud som har lagts, eller att utropspriset inte har någon relation till det rimliga marknadspriset. Ibland är det mindre tydligt, som när ett antal olika "märken" av färdiga frysta fiskgratänger i själva verket allihop kommer från samma anonyma fabrik. Kunden tror att de är olika, men i stort sett är det samma gratäng (samma exempel kan tas för datorer, vitvaror eller andra produkter som består av hopplock från samma anonyma underleverantörer som sätts ihop och får ett varumärke och blir en "unik produkt").

Alltså: det finns saker som vi inte vet, vi orkar inte ens veta allt, och därför kommer vi att missa en massa fina extrapriserbjudanden. (Eller inbilla oss att dumköpet vi gjorde i själva verket var första klassens kap därför att säljaren "glömde" tala om någon väsentlig detalj.) Marknaden blir som ett pokerparti där erfarna korthajar gömmer sina egna kort medan de blåser mindre begåvade motspelare.

Ibland skyddas hemligheter av lagstiftning. När offentliga verksamheter privatiseras förvandlas offentlig information till företagshemligheter, undandragna demokratisk kontroll. Tvärtemot vad som förutsätts i de enklare liberala modellerna understödjer det borgerliga samhället hemlighetsmakeri som skapar ökad informationsasymmetri. Det är nog snarare olikhet i tillgång till information än jämlikt delad information som är en av det borgerliga samhällets grundvalar. "Om underklassen visste ..." som Strindberg skrev.

Apropå "hushållsnära"

Det pratas om "hushållsnära tjänster" dessa dagar. Sådana bedrivs även i utländerna. Jag kan här presentera en australiensisk tjänsteutövare som skall gå till verket med hjälp av en svensk golvbonare från Electrolux. Det är bra att folk jobbar, men är inte den här pigan lite väl liten för den stora maskinen? Är det möjligen en s.k. lillpiga? Väl påpälsad verkar hon vara också, vilket är konstigt med tanke på deras klimat.

Kalle och Klas - nya källarfynd

Ibland plockar jag upp några gamla böcker från dammet i källaren. Här är några nya källarfynd som låter oss påminnas (om vi nu har åldern inne) om femtiotalets barnkultur. Det var inte bara Astrid Lindgren om nu någon tror det. Vi hade exempelvis Thomas Funck som kom med Kalle Stropp, Grodan Boll, Plåtnicklas och andra trevliga bekantskaper. Jag vet inte vad som kom först, bok eller radioprogram, med radioprogrammen var något nytt och roligt att lyssna till när det begav sig. På den tiden hade vi ännu bara en radiokanal i landet, så utbudet var inte så rasande stort. Man kan säga att Kalle och hans vänner var en totalupplevelse: text, bild, sång och musik. Det var så länge sedan så grammofonskivorna med Kalle gjordes som 78:or. Det finns till och med en film som jag såg på TV någon gång under förra årtusendet. Färgerna var ganska urblekta redan då, så man kan undra om den ens finns kvar idag.

Thorbjörn Egner med Klas Klättermus och resten av gänget i Hackebackeskogen kom från Norge under samma tid. Där var det också sång och musik och Klättermusen själv var en musikant som väl närmast kan betraktas som arbetsskygg men som ändå var populär därute i skogen. Räven fick utgöra det oroande inslaget i handlingen (rävar har ofta en taskig image i litteraturen) men bättrade sig mot slutet.

Jaja, det var några ljuspunkter i det mörka femtiotalet!

Indien - 77% riktigt fattiga

Jag skrev en del nedan om Indien, ett land där mycket kan hända. För ett tag sedan hade Dagens Nyheter stora artiklar om Indien som ett land där det går framåt. Idag har man en mindre notis som berättar att trots en tillväxt på över 8% är det bara en minoritet som drar nytta av den. Jag kollade på en indisk sajt och fann att urprunget till notisen är en rapport från ”National Commission for Enterprises in the Unorganized Sector (Ministry of Small Scale Industries, Government of India)” med titeln ”Draft Report on Conditions of Work and Promotion of Livelihoods in the Unorganised Sector - 27th April' 2007”.

Minoritet och majoritet har andra proportioner i Indien än i Europa. Landet har ju över en miljard invånare. 77% får försöka leva på ungefär tre kronor om dagen. Det är bortåt 800 miljoner. En minoritet på kanske 250 miljoner har fått det bättre. Massjälvmord bland fattiga bönder är ett känt problem sedan flera år.

Den indiska demokratin fungerar så tillvida att väljarna för några år sedan kunde rösta bort en öppet nyliberal regering som inte visade att den ville göra något för de breda massorna. Däremot fungerar den inte så långt att regeringarna på riks- och delstatsnivå verkligen tar itu med massfattigdomen. Där har vi demokratins dilemma idag (inte bara i Indien): du får rösta hur du vill, men sedan kommer det in andra krafter och "korrigerar”. Det är den oförmågan att göra politik som underlättar för de många upprorsrörelserna, bland annat naxaliterna som sprider sin antiparlamentarism över landsbygden med allt större kraft.

De ledande i Indien vill imitera Kinas framgångar genom att skapa Speciella Ekonomiska Zoner (SEZ) där storföretag får verka på mycket förmånliga villkor. En av dessa zoner finns i Västbengalen, en delstat som har styrts av CPI(M), Indiens Kommunistiska Parti (Marxistiskt), under många år. CPI(M) bröt sig ur Indiens Kommunistiska Parti 1964, då som revolutionärer inspirerade av Kina. Inspirationen från Kina hänger tydligen kvar, men nu med kapitalistiska förtecken. Det hela har lett till våldsamma upplopp med många döda när västbengaliska bönder har vägrat sälja jord till en SEZ.

Längre söderut, i Andra Pradesh, pågår en liknande strid. Där är dock CPI(M) i opposition och har ställt sig på böndernas sida. När de som har jord ser vad som händer med de mängder av människor som inte har någon är det inte märkligt att de desperat håller fast vid vad de har. På samma sätt kämpar stamfolk mot att storbolag kommer och utvinner naturresurser på deras områden – de får ju själva inte mycket utbyte av det.

För några år sedan, när det hettade till i Nepal, började jag läsa nyhetssammanfattningarna i Nepalnews på nätet. Det var tydligt att även motståndare till det maoistiska upproret där var klara över bakgrunden: massfattigdom och dålig och korrupt politisk ledning av landet. Nu ser jag samma sak i många kommentarer vad det gäller Indien. Problemen finns öppna för alla att se, men den ansvariga ledningen verkar inte ha mycket att komma med och korruptionen och vanstyret fortsätter. Därmed kommer upproren, inklusive det maoistiska, att fortsätta.